[{{mminutes}}:{{sseconds}}] X
Пользователь приглашает вас присоединиться к открытой игре игре с друзьями .
Обычный шведский
(7)       Используют 35 человек

Комментарии

Мультилингва 7 августа 2021
Словарь включён в программу мероприятия [08.08.21 - 29.09.21] Мультилингва МЕГА 3.
Мультилингва 15 августа 2018
Словарь включён в программу мероприятия [18.07.18 - 07.09.18] Мультилингва МЕГА 2.
Написать тут
Описание:
Аналог "обычного" на шведском языке.
Автор:
Phemmer
Создан:
20 мая 2015 в 15:52 (текущая версия от 18 мая 2017 в 16:44)
Публичный:
Нет
Тип словаря:
Тексты
Цельные тексты, разделяемые пустой строкой (единственный текст на словарь также допускается).
Содержание:
1 Solen sken ljuvligt, gräset var vått av dagg, och luften var så frisk, så att det kunde inga ord beskriva. Hästarna voro smått yra av morgonluften och drogo fram plogen som på lek. De hade en helt annan lunk än den vanliga, karlen fick nära nog springa för att kunna följa dem.
2 Men tänk nu bara på den här enda saken! I fars tid rättade sig alla grannarna efter honom i allt han gjorde: samma morgon han började slåttern, började de, och samma dag, som vi tog till med att plöja trädet på Ingmarsgården, satte de plogen i jorden hela dalen uppefter.
3 Det känns tungt mången gång, sade karlen, det är inte alltid jag tar det så lätt som i dag. När far och farfar levde, då hette det, att Ingemarerna hade levat så länge i världen, att de visste hur Vår Herre ville ha det, och folk rentav tiggde dem, att de skulle regera över socknen.
4 De satte till både präst och klockare, de bestämde när älven skulle rensas och var det skulle byggas skolhus. Men mig frågar ingen till råds, och jag har ingenting att bestämma över. I alla fall är det märkvärdigt vad bekymmer kan kännas lätta att bära så här på morgonen.
5 Om jag gör det, som jag nu tänker på, kommer varken prosten eller häradshövdingen att skaka hand med mig på kyrkvallen om söndagen, och det har de ändå hållit i med ända till nu. Jag blir inte en gång invald i fattigvårdsstyrelsen, och aldrig kan jag tänka på att bli kyrkvärd.
6 Han började tycka, att han gjorde sig onödiga bekymmer, han sade till sig själv, att ingen begärde av honom, att han skulle störta sig i olycka. Han tänkte, att om hans far hade levat nu, skulle han ha frågat honom om detta, såsom han brukat fråga honom till råds i alla svåra saker.
7 Jag undrar vad Stor Ingmar skulle säga, om jag en vacker dag komme vandrande till honom. Jag tänker han sitter på en stor gård med många åkrar och ängar och stora hus och stor, brun boskap, ingen svart och ingen brokig, såsom han ville ha det här nere. När jag så kommer in i storstugan.
8 Plöjaren stannade med ens mittpå åkern. Han såg upp och skrattade. De här tankarna gjorde honom ett otroligt nöje, och de löpte i väg med honom, så att han knappt visste om han var kvar på jorden. Han tyckte, att han helt hastigt hade kommit ända upp till sin gamla far i himlen.
9 Hon ska nog komma att tycka om sig på Ingmarsgården. Jag gav mig till tåls en tid mes så frågade jag mor varför Brita hade blivit så blek och såg så vild ut i ögonen. Mor sa, att det var därför, att hon skulle ha ett barn och att hon nog bleve sig lik igen, bara det var över.
10 Jag hade nog en tyst tanke på att Brita gick och ruvade på det, att jag hade skjutit upp bröllopet, men jag var rädd för att fråga om det. Ni vet, far, att ni hade alltid sagt, att det året, då jag gifte mig, skulle det rödfärgas. Och den där rödfärgningen hade jag rakt inte råd med det året.
11 Jag sa till domarn, att jag hade all skulden, därför att jag hade tvingat mig till henne. Jag sa också, att jag höll henne så oskyldig, att om hon bara bytte om håg mot mig, så skulle jag gifta mig med henne den dag som var. Jag sa så, för att hon skulle få en mildare dom.
12 Boningshuset har inte varit målat på hundra år, det är ju svart av ålder, och uthusen har aldrig sett färg. Och en sådan mängd byggnader! utbrast han. Här har jag arbete ända till hösten. Han hade inte gått långt, så varseblev han en karl, som gick och plöjde.
13 Men han hade stor vördnad för gammalfolket i Ingmarsgården och skulle gärna ha bytt bort sitt vackra utseende för att se ut som Ingmar och vara en av Ingmarssönerna. Han hade alltid tagit Ingmars parti mot sin dotter och blev lätt om hjärtat vid att bli så väl mottagen.
14 Brita skulle till Amerika, och han behövde inte gifta sig med henne. Ingen mörderska skulle bli husmor i den gamla Ingmarsgården. Han satt tyst, därför att han inte fann det anständigt att genast visa hur nöjd han var, men nu började han tycka, att det var passande att yttra sig.
15 Hela förmiddagen hade Ingmar arbetat med björkarna vid porten. Han hade först satt upp en ställning där, sedan hade han fattat om björktopparna och böjt dem mot varandra, så att de bildade ett valv. Träden lämpade sig motvilligt, sleto sig lösa gång på gång och reste sig kappraka.
16 Det blev middagsvila, och när man hade slutat måltiden, gick arbetsfolket ut p gårdsplanen och lade sig att sova där. Ingmar Ingmarsson sov också, men han låg på en bred sång i lillkammaren innanför storstugan. Den enda, som höll sig vaken, var husmodern. Hon satt och stickade i det stora rummet.
17 Det var ett oändligt förakt i tonfallet, varmed hon uttalade det långa ordet. Ingmar Ingmarsson spratt upp ur sömnen vid att dörren till storstugan sakta öppnades. Ingen kom in, utan dörren blev stående på glänt. Han visste inte om den hade gått upp av sig själv eller om någon hade öppnat den.
18 Så följde jag henne hem, och när vi skildes åt, lovade hon att inget ont göra, om jag bara teg. Sedan tänkte jag mycket på vem jag skulle tala med, sade Kajsa, jag tyckte det var svårt att gå till storfolk som ni. Det ringde i vällingklockan på stalltaket, det var slut på middagsrasten.
19 Vi Ingemarer börjar om på nytt, vi, då något har gått galet. Ingen riktig karl kan låta sig nöjas med att ett kvinnfolk går och blir tokig av agg till honom. Aldrig hade han känt så djupt vilket nederlag han hade lidit, och han brände av längtan efter någon sorts upprättelse.
20 Han såg sig inte omkring, utan gick med de tunga ögonlocken nerfällda och släpade sig fram så mödosamt, som om han hade varit en urgammal man. Han hade lagt av den vackra sockendräkten för dagen och kom i svarta klädeskläder och stärkskjorta, som han redan hade knycklat till.
21 Jojomän, nu har ändå Stor Ingmar fört mig hit till att hämta bruden ur fängelset sade han så. Men inte kan jag säga, att Lill Ingmar är nöjd. Han ville allt, att hon skulle träda ut under en äreport och modern hennes skulle stå bredvid och lämna henne till brudgummen.
22 Och så skulle de ha åkt till kyrkan med stort följe. Och hon skulle ha suttit grann och brudklädd bredvid honom och smålett under kronan. Porten öppnades flera gånger: det var en präst, och det var fängelsedirektörens fru och jungfrur, som gingo neråt staden. Äntligen var det Brita, som kom.
23 Ögonen föllo igen på honom, han blev som förlamad och gjorde inte en rörelse. När han tog mod till sig och såg upp, stod hon på trappsteget utanför porten. Han såg henne stå stilla där ett ögonblick. Hon sköt tillbaka huvudduken, och med klara, obetäckta ögon såg hon ut över landskapet.
24 Fängelset låg högt, och hon kunde över stad och skogshöjder se ända bort mot hemlandsbergen. Sedan såg Ingmar henne skakas och böjas av någon osynlig makt. Hon slog händerna för ansiktet och satte sig ner på stentrappan. Ända fram till platsen, där han stod, hörde han hur hon snyftade.
25 Hon var mycket missnöjd, gick en lång stund tyst och undrade över hur hon skulle kunna ta sitt ord tillbaka. Men så snart hon ville yttra något i den vägen, hölls hon tillbaka av tanken, att om han ännu tyckte om henne, så vore det svart otacksamhet att åter visa av honom.
26 Han räckte fram sin hand, och hon tog den, och de gingo hand i hand framåt gatan. "Nu ser vi ut som fästfolk", tänkte Ingmar, men hela tiden gick han och undrade på hur det skulle bli, då han komme hem, hur han skulle gå igenom det med sin mor och alla de andra.
27 Den var nymålad, fotsacken sken, och kuddarna hade nytt överdrag. Framme på skärmen satt en liten halvvissnad bukett av landsvägsblommor. Hon blev stående och betänkte sig, när hon såg den, och under tiden gick Ingmar in i stallet, lade selen på hästen och ledde ut honom.
28 Hon såg då en likadan halvvissnad bukett mellan bogträna, börjad på nytt tro, att han verkligen var glad åt henne, och tänkte, att det var bäst att tiga. Annars skulle han törhända tycka, att hon var otacksam och inte förstod hur stort det var, det, som han bjöd henne.
29 Var han glad i går? Var det först i dag han hade blivit ledsen, sedan han hade sett henne komma ut från fängelset? Nästa dag, då han hade hunnit glömma detta, bleve nog allt bra. Brita var bliven mycket mild av ånger och ödmjukhet. Hon ville inte vålla honom ny sorg.
30 I detta ögonblick tänkte hon inte alls på att det kunde vara svårt för honom att visa sig där med henne, hon var bara full av andakt och tacksamhet. Ingmar höll på att säga tvärt nej, han tyckte sig inte ha mod att möta de vassa blickarna och de nyfikna tungorna.
31 Hon satt med händerna knäppta och såg ut, som om hon inte visste var hon var. Hon såg inge människor, men Ingmar såg dem desto bättre. Somliga kommo springande efter kärran. Han undrade inte på att de sprungo och att de tittade. De visste väl inte om de hade sett rätt.
32 Ingmar gjorde sig tämligen god tid med att sela av hästen och ge honom foder. Många hade ögonen fästade på Ingmar, men ingen tilltalade honom. När han var färdig att gå in i kyrkan, voro de flesta redan på sina platser, och man hade börjat sjunga ingångspsalmen.
33 Alla bänkar voro fullsatta utom en, och i denna satt bara en enda människa. Han såg genast, att det var Brita, och förstod, att ingen hade velat sitta bredvid henne. Ingmar gick ännu ett par steg, så svängde han av åt kvinnfolkssidan, gick in i bänken och satte sig bredvid Brita.
34 Hon borde ju aldrig ha följt med honom. Hon fick tårarna i ögonen, och för att inte börja gråta tog hon en gammal psalmbok, som låg framför henne på bänkhyllan, och började läsa i den. Hon bläddrade igenom både evangelier och epistlar utan att se ett ord för tårarna, som hon inte kunde hämma.
35 De gingo ur kyrkan, så snart prästen hade stigit ner från predikstolen. Ingmar spände för i all hast, och Brita hjälpte honom. Då välsignelsen var läst och psalmerna voro sjungna och kyrkfolket började komma ut, voro de redan borta. Båda tänkte ungefär samma tanke.
36 Mitt i sin bedrövelse fick Brita se Ingmarsgården och kände knappt igen den, så lysande röd som den låg där. Hon kom ihåg, att det alltid hade sagts, att gården skulle rödfärgas, när Ingmar gifte sig. Sist hade bröllopet blivit uppskjutet, därför att han inte velat bekosta målningen.
37 Ingen behöver stiga opp från bordet. Gumman gick tungt över golvet, folket, som såg efter henne, lade märket till att hon liksom för att föröka sin myndighet var högtidsklädd med silkesschal över skuldrorna och silkeskläde på huvudet. Hon stod redan i förstudörren, när hästen stannade.
38 När Brita hörde, att han upprepade hennes ord med kall, likgiltig röst, bröt med ens sanningen in på henne. Nej, aldrig skulle han ha stått så där och upprepat de orden för modern, om han hade tyckt om henne, om han hade haft ett spår av kärlek för henne. Det var ingenting att undra över längre.
39 Ingmar svor till, vände hästen och hoppade upp i kärran. Han var led vid alltihop och gitte inte kämpa längre. När de voro utkomna på vägen, mötte de kyrkfolk gång på gång. Ingmar blev besvärad av det och körde plötsligt in på en liten skogsväg, som hade varit landsväg förr i tiden.
40 Just som han vek in där, ropade någon åt honom. Han såg sig om. Det var postbudet, som räckte honom ett brev. Ingmar tog det, stoppade det i fickan och körde in i skogen. Så snart han var så långt kommen, att ingen kunde se honom från vägen, höll han stilla och tog fram brevet.
41 Låt mig bara komma bort, Ingmar, innan du läser det! Ingmar gav henne ett vredgat ögonkast, hoppade ur kärran för att få vara i fred och ställde sig att läsa brevet. Hon var i likadant uppror, som hon hade kunnat vara förr i världen, då hon inte hade förmått att driva igenom sin vilja.
42 Prästen övertalade mig att skriva. Jag tycker inte om dig, Ingmar. Han såg upp från brevet, gav henne en stor, förundrad blick. Då blev hon tyst, och ödmjukheten som hon hade lärt i fängelset, kom åter upp i henne och betvang henne. Hon led väl inte större smälek, än hon hade förtjänat.
43 Ingmar var alldeles från sans och samling, han stapplade ett par steg inåt skogen, där kastade han sig ner på marken, och nu var det hans tur att gråta. Brita kom efter och satte sig bredvid honom. Hon var så glad, hon visste inte hur hon skulle bärga sig för att inte skratta högt.
44 Var och en kom, som kunde komma, även om vintern i den allra strängaste köld. Och just då var detta när nog nödvändigt. Man skulle inte ha kunnat härda ut i den oeldade kyrkan, då det var fyrtio graders kyla ute, om den inte hade varit alldeles fullpackad av människor.
45 Kyrkoherden, som hade efterträtt den gamla prosten, som levde i Stor Ingmars ungdom, var en mycket god man, men det var omöjligt att tillskriva honom någon märkvärdig förmåga att utlägga Guds ord. På den tiden gick man i kyrkan för att ära Gud och inte för att bli road av en vacker predikan.
46 Han talar bara om Guds försyn och om hur Gud styr. Det går an, så länge sekteristerna hålla sig härifrån. Ty denna fästningen är illa försvarad och skulle falla vid första stöt. Det förhöll sig verkligen så, att de kringresande predikanterna alltid drogo förbi socknen.
47 Alla, som hade levat i den där socknen, måste också erkänna, att de aldrig hade tyckt Gud vara så väldig och så hedrad, som när de om sommarkvällarna sågo liarna hejdade och plogarna stannade mitt i fåran och sädeslasset lämnat mitt i avlastningen bara för ett par klämtslag.
48 Han höll sig emellertid stilla, så länge som det i de andra socknarna endast var tal om att införa en ny döpelse, men när han fick höra, att ordningen hade kommit till nattvardsgången och att folk började samlas här och där i stugorna för att begå nattvard, kunde han inte längre förbli likgiltig.
49 Han hade det tråkigt hemma, hans hustru låg jämt till sängs, så att det var varken ordning eller reda i hans hus. Nu var det en vinterkväll. Skolmästarn och hustrun sutto vid spisen och samtalade sakta och allvarligt, medan en liten tolvårig flicka lekte i ett hörn av rummet.
50 Där hade hon samlat ihop en hel mängd bitar av färgat glas, sönderslagna koppar och fat, runda stenar från älvstranden, fyrkantiga små träklotsar och annat sådant småplock. En lång stund hade hon fått leka i ro för sig själv, varken far eller mor hade stört henne.
51 Nej då, så väl det var! Det såg inte ut, som om det skulle bli något av med att räkna extra för far i kväll. Hon hade stort arbete för handen, hon, där borta i sin vrå. Höll på med ingenting mindre än att skapa till en hel socken. Hela hemsocknen skulle hon bygga upp med både kyrka och skolhus.
52 Hela den vida bergkransen, som gick runtom socknen, var rest av små och stora stenar. I alla klyftor hade hon planterat skog av små grankvistar, och med två spetsiga stenar hade hon rest Klackberget och Olofshättan, som stodo mittemot varandra på ömse sidor om älven och överskådade hela dalbottnen.
53 Den runda dalen mellan bergen hade blivit täckt med jord ur en av mors blomkrukor, och så långt var allt rätt, men hon hade inte kunnat få den grönskande och odlad, som den borde vara. Så tröstade hon sig med att detta kunde tänkas vara på våren, innan gräs och säd hade kommit upp.
54 Långt uppe i norr mitt bland åkrar och ängar låg Ingmarsgården, men Kolåsens by låg rätt i öster uppe på bergssluttningen, och Bergsåna bruk befann sig längst i söder, där älven med forsar och fall bröt sig ut ur dalen och trängde fram genom ringberget. Hon var egentligen färdig med allt det yttre.
55 Landsvägarna löpte väl sandade och grusade mellan gårdarna och utmed älvstranden. Träddungar voro utplanterade här och där på slätten och invid boningshusen. Flickan behövde bara kasta en blick på sin byggnad av sten och jord och grankvistar för att se för sig hela socknen.
56 Hon fann det alltjämt klokast att inte göra sig påmind. Det, som nu återstod att göra, var det allra svåraste. Det var att bygga upp kyrkbyn, som bredde ut sig mitt i socknen på båda älvstränderna. Hon fick flytta om stenarna och glasbitarna många gånger, innan hon fick reda i allt vimlet.
57 Kronofogdens hus ville tränga ut handelsboden, och häradshövdingens fick inte plats bredvid doktorns. Och bara detta att komma ihåg allt, som fanns där: kyrkan och prostgården, apoteket och postkontoret, de stora bondgårdarna med sina uthuslängor, gästgivargården, jägmästargården, telegrafstationen.
58 Till sist låg hela kyrkbyn där med sina vita och röda hus, inbäddade i grönt. Nu var det bara en enda sak, som fattades. Hon hade haft så bråttom med allt detta andra för att få börja med skolhuset, som också skulle ligga där i kyrkbyn. Hon måste ha mycken plats för skolan.
59 Hon hade sparat sina bästa klotsar till skolhuset, och ändå blev hon sittande och undrade hur hon skulle reda sig därmed. Helst hade hon velat bygga det alldeles sådant, som det var, med en stor skolsal på nedre botten och en i övervåningen och med köket och kammaren, där hon och föräldrarna bodde.
60 Men detta skulle ta lång tid. "De låter mig nog inte vara i fred så långe", tänkte hon. Då hördes steg i förstugan, någon stampade av sig snön därute. I detsamma grep sig flickan genast an med byggandet. Nu kom kyrkoherden och pratade med mor och far, nu fick hon hela kvällen på sig.
61 Man kunde i själva verket aldrig finna en angenämare man än kyrkoherden, när han kom in så där för att språka om smått och stort. Han talade ofantligt lätt och dristigt om allt, som hörde denna världen till, man skulle inte kunna tro, att det var samme man, som hade så svårt att predika.
62 Skolmästarn förstod mycket väl varför kyrkoherden blev så förtvivlad. Han liksom alla andra visste, att kyrkoherden en gång hade haft ett mycket gott läshuvud, men att han hade levat om för mycket i ungdomen, så att han till sist hade fått slag, och sedan hade han aldrig kunnat bli sig lik igen.
63 Storm slog ut med händerna och gjorde ett tecken, att något sådant visst inte hade varit hans mening, men han vågade ingenting säga. Skolmästarn var en sextio års man, men trots allt arbete han hade pålagt sig var han ännu i sin fulla kraft. Det var en stor skillnad på honom och kyrkoherden.
64 Skolmästarns hustru tyckte, att eftersom mannen var den starkare, borde han också vara undfallande. Hon vinkade åt honom, att han skulle ge vika, men hur bedrövad han var, syntes intet tecken till att han ämnade avstå från företaget. Skolmästarn började nu tala mycket långsamt och redigt.
65 Det var, som om detta hade varit ett nytt dråpslag. Lika visst, som jag har litat på Storm, lika säker har jag varit på Ingmar Ingmarsson. Men han sade intet mer om saken just då, utan vände sig till husmoder och pratade. Han märkte nog, att hon grät, men han låtsade inte därom.
66 Men fastän orden och tankarna trängdes inne i hans huvud, kunde han inte utsäga dem och få reda i dem därför att han var en bruten man. När han gick mot dörren, fick han syn på Gertrud, som satt i sin vrå och lekte med sina glasbitar och klotsar. Han stannade och såg på henne.
67 Och inte heller detta förstår jag, men jag förstår, att ni gör vad ni måste göra. De sågo himmelen öppen Samma vår, som missionshuset byggdes, blev det mycket häftig snösmältning, och vattnet steg högt i Dalälven. Det var märkvärdigt att se allt det vatten, som den våren bjöd på.
68 Det kom regnande från himlen, det kom nerrusande i stora strömmar från bergen, det kom framsipprande ur jorden, det flöt vatten i vartenda hjulspår och varenda plogfåra. Och allt vattnet sökte sig ner till älven, som växte och växte och rullade fram med allt starkare fart.
69 Till en början bekymrade sig de vuxna inte mycket om vårfloden. Det var endast barnen, som sprungo ner till stranden, så snart de hade en ledig stund, och sågo på den rasande älven och allt det, som den fraktade med sig. Snart var det inte bara stockar och isstycken, nej då.
70 Rätt som det var, kom en stor gran flytande med rot och grenar, och efter den seglade en asp med vit stam, och man kunde se från stranden, att de vida grenarna buro stora knoppar, som hade svällt ut i det långa badet. Och i nära följe med träden kom en liten hölada, vänd upp och ner.
71 Man förstod, att älven hade gått över sina bräddar någonstädes upp i norr, och skyndade ner till stränderna med båtshakar och störar för att dra upp på land bohag och byggnader. Långt norr ut i socknen, där det var gles bygd och ont om människor, stor Ingmar Ingmarsson ensam nere på älvstranden.
72 Ansiktet var grovt och fårat, kroppen höll han böjd, han såg lika tafatt och hjälplös ut som alltid. Han stod och stödde sig på en lång och tung båtshake och såg ut över älven med en sömnig och dåsig blick. Älven brusade och skummade och drog stolt förbi med allt, som den hade rövat från stränderna.
73 Det var, som om den hade velat håna bonden för hans långsamhet. "Inte blir det du, som kommer att ta ifrån mig något av det, som jag fraktar med mig", tycktes den säga. Ingmar Ingmarsson lät flottbroar och båtskrov segla tätt förbi sig, utan att han gjorde ett försök att dra upp dem.
74 Barnen voro ännu långt borta, men Stor Ingmar visste, att ett strömdrag i älven gick fram mot hans strand. Om nu Gud behagade låta ställa det så, att bryggan, där barnen sutto, kom in i det strömdraget, skulle det inte vara omöjligt att han kunde få upp dem på land.
75 Då var det, som hade någon givit en stöt åt bryggan. Den svängde och vek av mot stranden. Barnen kommo så nära, att han såg deras små förskrämda ansikten och hörde deras gråt. Men i alla fall voro de längre ute, än att han kunde nå dem från stranden med båtshaken.
76 Hustrun, som han en gång hade farit och hämtat i fängelset, hade dött under vintern, och alltsedan hon hade gått bort, hade han mycket önskat att snart få följa henne. Men å andra sidan var sonen, som borde överta gården, inte vuxen än. Han måste väl härda ut med livet för gossens skull.
77 Han var inte tafatt eller långsam nu längre, Stor Ingmar. När han gick ut i den forsande älven, satte han stadigt ner stången i bottnen för att inte bli bortryckt av strömmen och gav noga akt på isstycken och timmerstockar, som flöto förbi, så att han inte skulle bli kullstött av dem.
78 Ropade han till de små, för i och med detsamma gjorde bryggan en stor sväng, och det knakade i alla dess plankor. Men det usla byggnadsverket höll, och Stor Ingmar fick det ut ur värsta strömmen. Då släppte han bryggan, för han visste, att nu skulle den gå mot land av sig själv.
79 Det var en förfärlig stöt, stocken hade kommit med våldsam fart, och Stor Ingmar vacklade hit och dit i vattnet. Men han höll sig stadigt fast vid båtshaken och kom i land. Då han stod på stranden, vågade han knappast känna på sin kropp, hela bröstkorgen var visst sönderkrossad.
80 Han kunde inte gå ett steg till, utan sjönk ner på strandvallen. Det var de små räddade barnen, som gåvo alarm, så att folk kom till och han blev hemkörd. Kyrkoherden blev hämtad till Ingmarsgården och stannade där hela eftermiddagen. När han kom hem på kvällen, gick han över till skolmästarns.
81 Han hade erfarit saker under dagens lopp, som han kände behov av att få tala om. Skolmästarn och mor Stina voro i djup sorg, ty de hade redan fått veta, att Ingmar Ingmarsson var död. Prästen däremot gick med lätta steg och hade något visst ljust och klart över sig, när han kom in till dem.
82 Men nu var det en gång, då Stor Ingmar var ung, det var ljus sommar och lördagskväll, och han och hans vän, Stark Ingmar, var lediga från arbetet. Och så tog de på sig sina helgdagskläder och gick hit ner till kyrkbyn för att förlusta sig. Kyrkoherden höll inne och satt tyst och tänkte.
83 De båda, Stor Ingmar och Stark Ingmar, stod där på bron och såg himmelen öppen! De har egentligen aldrig talat om för någon vad de såg, utan de har endast sagt så mycket till barn och nära anförvanter, som de en gång har stått där på bron och sett himmelen öppen.
84 När han någon gång tog blickarna från det där, som han såg långt borta, föll de på barnen, och då log han med hela ansiktet. Så hade de äntligen funnit reda på torparen, och Stor Ingmar tog åter blicken till sig och smålog, när han hörde Stark Ingmars tunga steg ute i storstugan.
85 Mor Stina bjöd också honom på kaffe. Han satte sig vid bordet och talade med skolmästarn. Husmodern satt i pinnsoffan under fönstret och stickade. Hon satt så, att hon kunde se ut på vägen. På en gång blev hon röd i ansiktet och böjde sig fram för att se bättre.
86 Gammalfolket hade inte vetat om han var god nog. Det var inte för pengarnas skull, ty Halvor var rik, men hans far hade varit begiven på att dricka. Det kunde ju hända, att detta hade gått i arv. Till sist hade det dock blivit bestämt, att han skulle få Karin.
87 De voro borta i tre dagar, och när de kommo tillbaka, sade Karin till fadern, att hon inte kunde gifta sig med Halvor, hon hade dock ingenting annat att klaga över, än att Halvor hade druckit sig full en gång under resan. Karin fruktade nu, att han skulle bli lik sin far.
88 Emellertid kom Karin in i köket. Hon var bara några och tjugo år, men säkert hade hon aldrig sett riktigt ung ut. På många andra ställen skulle hon ha blivit ansedd för mycket ful, ty hon bråddes på sin släkt och hade tynga ögonlock, litet rödaktigt hår och ett strävt drag vid munnen.
89 Karin förändrade inte en min, när hon fick se Halvor utan gick långsamt och sävligt från den ene till den andre och hälsade. När hon bjöd Halvor handen, sträckte han fram sin så mycket, att de rörde vid varandra med de yttersta fingerspetsarna. Karin gick alltid en smula framåtböjd.
90 Han såg på gossen, som hade kommit in med Karin. Honom hade ingen låtsat om förut. Det var en litet en, han kunde inte vara mycket äldre än Gertrud. Han hade ett ljust och lent barnaansikte, men det var något lillgammalt över honom, och inte var det svårt att se vilken ätt han tillhörde.
91 På hela första dagen sade han inte ett ord. Tims Halvor höll sig borta från skolhuset en hel vecka, som om han hade varit rädd att åter råka Karin där. Men en förmiddag, då det var strömmande regn och inga kunder att vänta, kom det svåraste missmod över honom.
92 Han stängde sin tomma bod, knäppte kavajen tätt om kroppen och gick över till skolan genom blåst och regn och skvalpande vattenpussar. Halvor kände sig så nöjd med att åter vara i skolan, att han satt kvar där ännu, då det ringde till förmiddagsrast och Storm med de två barnen kom in till kaffet.
93 Det gingo alla tre fram och hälsade på honom. Han reste sig för skolmästarn, men när Ingmar räckte honom handen, hade han redan satt sig ner och talade så ivrigt med mor Stina, att han inte tycktes märka gossen. Ingmar stor kvar en stund alldeles tyst. Sedan gick han fram till bordet och satte sig.
94 Det var mycket vackert, ganska litet, med en förgylld blomma på boetten. Skolmästarn öppnade uret och gick in i skolan efter ett förstoringsglas, som han klämde fast i ögat, när han såg på verket. Han föll i hänryckning, stod en lång stund och gladde sig åt att se hur hjulen grepo in i varandra.
95 Äntligen lämnade han Halvor klockan tillbaka, och denne stoppade den på sig, men såg varken glad eller stolt ut, som människor bruka, när man berömmer vad de ha skaffat sig. Ingmar teg stilla, medan han åt, men när han hade tömt kaffekoppen, frågade han Storm om han förstode sig på klockor.
96 In tog då fram en klocka ur västfickan. Det var en stor, rund silverrova. Ful och klumpig föreföll den, framför allt num då de så nyss hade sett Halvors klocka. Kedjan, som den hängde på, var ful och klumpig, den också. Intet enda ornament fanns på boetten, men däremot en stor buckla.
97 Jag har alltid sagt, att om Ingmar Ingmarsson hade fått leva, hade han nog för länge sedan gett Halvor den äreresning, som han förtjänar. De sågo nu hur Halvor med den handen, som han inte höll för ögonen, nästan mot sin vilja grep ut efter klockan och drog den till sig.
98 Fadern hade alltid varit sträng mot sonen. När han var liten, hade han knappt fått äta sig mätt, och han hade varit mycket förtryckt även som vuxen. Den gamle hade ständigt drivit honom att arbeta, han hade aldrig fått gå bort på en dans, hade inte haft fred för arbete ens på söndagen.
99 Men så snart Stor Ingmar var död, började mågen att dricka och föra ett vilt liv. Han sökte upp alla glada karlar, som funnos i socknen, bjöd dem hem till sig på Ingmarsgården och drev omkring med dem i lekstugor och gästgivargårdar. Han upphörde alldeles att arbeta och drack sig full var dag.
100 De blygdes över det vilda livet och över att det skulle höras dryckeslarm och dryckesvisor från Ingmarsgården ända ut på landsvägen. De ömsom hånade och förmanade, och fastän svågern egentligen var en godmodig man, blev han dock stundom vred. Och det blev mycken ofrid i hemmet.
101 Karin tänkte då bara på att skaffa sina systrar ur huset, för att de skulle slippa var med om det elände hon själv levde i. Under sommaren gjorde hon bröllop åt de två äldsta, de båda yngre sände hon ut till Amerika, där de hade släkt, som hade kommit sig väl upp.
102 Det var märkvärdigt, att Karin, så tafatt och obeslutsam som hon såg ut att vara, hade makt att rusta ut så många fåglar ur boet, skaffa dem män och bosättning och Amerikabiljetter. Hon var alldeles ensam om detta. Av mannen fick hon ingen hjälp av något slag.
103 Han satte sig upp mot Karins man värre än någon av de andra syskonen. Gossen gjorde det inte med ord, utan med handling. En gång slog han ut allt brännvinet, som Eljas Elof hade skaffat hem, och en annan gång upptäckte svågern honom, då han försökte späda ut hans dryckesvaror med vatten.
104 Vad ska han göra i storskolan? Tillvintern ska han och jag dra till skogen och bygga milor. Det blir den bästa lärdom han kan få. När jag var så gammal som han, låg jag i kolarkojan hela vintern igenom. Karin kunde inte förmå honom att ändra mening utan måste nöja sig med att Ingmar gick kvar hemma.
105 Gossen följde ovilligt. Han ville inte vara med om svågerns supgillen. Då svor denne på att han inte skulle fara längre till kyrkan eller handelsboden, men hade han väl Ingmar uppe i kärran, reste han långa vägar med honom ner till smederna vid Bergsåna bruk eller till gästgivargården i Karmsund.
106 Gosstackarn har druckit sig full. Han kan inte gå in själv. Karin blev så bestört, att hon liksom sjönk ihop. Hon måste sätta sig ner på trappsteget ett ögonblick, innan hon kunde bära in Ingmar. När hon lyfte upp honom, såg hon, att han inte sov, men han var kall och sanslös som en död.
107 Ingen bonde kom till kyrkbyn, utan att han gjorde sig ärende in i Halvors bod för att få höra berättelsen om Stor Ingmars klocka. Bönderna i sina långa, vita pälsar stodo och hängde i timtal över boddisken och vände sina allvarsamma, fårade ansikten mot Halvor, medan han berättade.
108 Han lät ingen ta den ifrån sig ens för ett ögonblick. En dag stod Halvor som vanligt med en krets bönder omkring sig. Han berättade och berättade. Till sist kom klockan fram. Genast blev det stor andakt och nästan tyst, medan klockan fördes från den ene till den andre.
109 Han var inte missunsam mot Halvor, han tyckte bara att det var löjligt att se honom och de andra stå så andäktiga omkring ett gammalt trasigt silverur. Eljas smög sig fram bakom dem, som stodo och hängde över disken, gjorde ett raskt grepp, fick klockan i sin hand och ryckte den till sig.
110 Det var bara ett skämt av Eljas, han tänkte inte på att ta klockan ifrån Halvor, ville endast retas en smula med honom. Halvor ville nappa till sig klockan igen, men Eljas drog sig tillbaka och höll upp den i luften, såsom han skulle ha hållit en bit socker för en hund.
111 Han såg så ond ut, att Eljas blev rädd och rusade på dörren i stället för att stå stilla och lämna honom uret. Utanför dörren var en trätrappa med utnötta trappsteg. Här fick nu Eljas foten ner i ett hål, han snavade, föll utför trappan och blev liggande på marken.
112 Halvor lutade sig ner för att plicka upp eländet han hade liggande framför sig. Sedan måste han köra hem Eljas på en flakvagn. Han hade brutit sin rygg och skulle aldrig mer kunna stå på sina ben. Eljas Elof låg sedan alltid till sängs. Han var maktlös och kunde inte röra sig.
113 Doktorn hade strängeligen förbjudit Karin Ingmarsdotter att ge mannen några dryckesvaror, emedan han då inom kort skulle supa ihjäl sig. Eljas sökte då tvinga sig till vad han önskade genom att skrika och föra oväsen, framför allt om nätterna. Han bar sig åt som en vansinnig och stördes allas ro.
114 Detta var Karins tyngsta år. Mannen pinade henne mången gång så svårt, att hon trodde, att hon inte skulle kunna härda ut. Han fyllde gården med ont och giftigt tal och med svortdomar, så att den var som ett helvete. Karin bad skolmästarns, att de skulle låta Ingmar stanna hos dem.
115 Alla tjänarna på Ingmarsgården voro på långt håll släkt med husbondefolket och hade levat på gården hela sin tid. Om det inte hade varit så, att de voro som hopvuxna med Ingmarssönerna, kunde de inte ha stått ut att stanna i sin tjänst. Det var inte många nätter Eljas lät dem sova i ro.
116 Där plägade hon sitta hopkrupen med armbågen mot knäet och hakan i händerna och stirra framför sig utan att se något. Hon hade eljes utsikt vitt och brett omkring. Åkrarna rullade ut sig från platsen, där hon satt, ända bort mot skogen med de stigande åsarna och Klackberget.
117 Solskenet stack varmt, men nordanvinden spelade på samma gång fritt omkring henne, ty den skyddande humlen var inte uppkommen, utan låg och sov vintersömn under sitt täcke av granris. Det var rätt skarp blåst, trasor och pappersbitar och torra grässtrån virvlade omkring på marken.
118 Borta över bergen stod snösmältningsdis, björkarna började bli bruna i topparna, men längs efter skogsbrynet låg ännu en hög snökant. Vår skulle det nog bli på allvar nu snart, och Karin kände sig mer trött än någonsin, när hon tänkte därpå. Hon menade, att hon inte kunde överleva ännu en sommar.
119 Halvor höll upp, liksom väntande, att hon skulle ge ett tecken till gillande eller ogillande, men Karin satt tyst. Därför frågade jag honom, sade Halvor, om han inte ville komma och bo hos mig nu en tid. Det kunde vara mer ombyte för honom och mer folk att råka än här.
120 Han ska få bo i kammarn innanför boden, och jag har lovat honom, att dörren ska få stå öppen, så att han får se folk. Vid Halvors första ord hade Karin undrat om detta var något han hade tänkt ut för att göra spe av henne, men så småningom kom hon att förstå, att han menade allvar.
121 Nu var det så, att Karin alltid hade trott, att Halvor hade friat till henne, därför att hon var rik och av en god släkt. Hon hade aldrig tänkt på att han kunde tycka om henne för hennes egen skull. Hon visste nog, att hon inte var en sådan flicka, som karlarna bry sig om.
122 Karins hjärta begynte att slå våldsamt och oroligt. Hon vaknade upp till något, som hon aldrig förr hade erfarit. Hon undrade vad det kunde vara, tills hon plötsligen förstod, att Halvors godhet hade värmt hennes förfrusna varelse, så att kärlek till honom nu höll på att blossa upp inom henne.
123 Och så svår, som han har varit mot dig, blir han inte mot mig. Det blir annat, där det finns en husbonde att vara rädd för. Karin visste inte vad hon skulle ta sig till, tyckte, att hon inte kunde göra en rörelse eller säga ett ord, utan att Halvor skulle märka, att hon var kär i honom.
124 Ingmar Ingmarsson, som alltjämt bodde kvar i skolan, var hemma över söndagen. Han satt med vid bordet och fick vara värd, för Karin var inte inne. Hon hade ursäktat sig med att hon hade göromål i köket, eftersom alla pigorna hade gått ner till missionssalen för att höra skolmästarn.
125 Till sist slogo de sig alla tre samman om att skryta med Berger Sven Perssons rikedom. De blevo mycket vältaliga, och med varje ord sade de Halvor, att han var en för ringa man att tänka på att mäta sig med dem. Halvor kände sig mycket obetydlig, han ångrade bittert, att han hade kommit.
126 Bonden såg klart, att detta var det sätt, varpå hon kunde vinnas, och bredde ut sig med stor vidlyftighet om brännvin och dryckenskap. Karin kände igen alla de tysta tankar hon hade haft om saken under dessa sista år och blev glad att finna dem delade av en så mäktig och klok man.
127 Innan de hunnit skratta ut, var Karin borta, utgliden som en skugga genom köksdörren. Karin stannade innanför dörren, inte längre bort, än att hon kunde höra allt, som sades i storstugan. Hon var ledsen och förtvivlad över att Halvor hade kommit så alldeles för tidigt.
128 Hjärtat började bulta på Karin, och tankarna flögo som aldrig förr. Nu var Halvor ond på henne, och det kunde ingen undra på. Hon hade knappt vågat ta honom i hand, och när de andra hade hånat honom, hade hon inte försvarat honom, utan tegat och smugit sig bort.
129 Hon tog honom vid handen och ledde honom upp till bordet. Hon blev både röd och vit under vandringen, modet svek henne flera gånger, men hon höll ut, fast hån och förakt var det bittraste hon kunde lida. "Nu ska han åtminstone se, att jag vill dela bördan med honom", tänkte hon.
130 När hon hade sagt detta, slöt sig Karin närmare intill Halvor, liksom för att få skydd mot allt det onda tal, som nu skulle komma. Alla voro tysta en stund, mest av förvåning över Karin Ingmarsdotter, som såg mer ung och flicklik ut, än hon hade gjort under hela sitt liv.
131 Det där missionshuset var en riktig förargelseklippa. Kyrkoherden hade aldrig varit inom dess dörrar. När det nu hade kommit på tal, blevo de båda gamla vännerna mycket ängsliga över att ha sagt något sårande. "Jag är nog orättvis mot Storm", tänkte kyrkoherden.
132 Träsnitt av Luther och Melanchton i pälsbrämade kappor hängde på långväggen. Längs takkransen löpte skönt tetxtade bibelspråk, inramade av blommor samt himmelska trumpeter och basuner. Över en estrad långt framme i rummet hängde en liten oljetryckstavla, som föreställde den gode herden.
133 Han vill nog, att vi ska följa nya metoder i fråga om boskapsskötsel, och han vill skaffa oss nya åkerbruksmaskiner, men vi får ingenting veta om de nya redskapen, som odlar Guds åker. Skolmästarn började tro, att Kolås Gunnar inte hade menat så illa, som det hade låtit.
134 Skolmästarn hade för en stund glömt bort kyrkoherden. Nu såg han ner på denne. Kyrkoherden satt stilla och orörlig med hakan mot käppryckan och hade fått en helt besynnerlig glans i ögonen. Och Storm såg, att hans blickar stadigt vilade på honom och inte lämnade honom en sekund.
135 Det kunde vara så där ibland i skolan någon utmärkt vacker vårdag, då en liten fågel kom och satte sig utanför skolhusets fönster och sjöng och sjöng. Och rätt som det var, började då alla barnen be om lov, de upphörde att läsa, de bråkade och väsnades och voro knappt styrbara.
136 Men skolmästarn tänkte, att han skulle visa prästen och dem alla, att han var man att ta bukt på upproret. "Nu för det första ska jag låta dem hållas, så att bråkmakarna får prata sig trötta", tänkte han och gick helt lugnt och satte sig på en stol, som stod bakom bordet men vattenglaset.
137 Nu vill jag gå min väg, och nu ska ni också gå, så att jag kan få släcka och stänga. Somliga reste sig verkligen, ty de hade alla gått i Storms skola och visste, att när han slog i bordet, så var det ett tecken till att de alla måste lyda, men de flesta blevo lugnt sittande.
138 Han tror, att vi ska springa, bara därför att han slår i katedern. De fortsatte att tala om att de ville höra nya predikanter och undrade vilka de skulle inkalla. De stredo redan om vilketdera det skulle bli, Waldenströms eller Evangeliska fosterlandsstiftelsens folk.
139 Men nu försvunno alla de runda, finhyllta barnakinderna och de ljusa barnalockarna och de fromma barnaögonen. Och skolmästarn såg bara en samling vuxna med sträva, allvarsamma ansikten, och han kände, att över dessa hade han ingen makt. Han visste knappt en gång hur han skulle tala till dem.
140 Han bad Karin, att hon skulle låta honom bo kvar hos Storm, tills han bleve gammal nog att komma på seminariet. Där nere i kyrkbyn, sade han, fick han låna böcker av både skolmästarn och prästen, och dessutom kunde han hjälpa Storm i skolan att läsa med skolbarnen.
141 Hon måste nog beundra honom, därför att han var flitig och läraktig, men däremellan kände hon ett djupt förakt för honom, därför att han aldrig riktigt kunde visa vad han dugde till. Gertrud hade alltid huvudet fullt av lustiga fantasier och drömmar, som hon anförtrodde Ingmar.
142 Gud vet vad allt hon hade drömt, att han skulle nå upp till! Barnen hos skolmästarns fingo en mycket allvarsam uppfostran. De höllos träget vid arbetet och hade sällan någon förströelse. Häri skedde dock någon ändring den våren, så Storm upphörde att predika i missionshuset.
143 Gertrud blev yr och vild av glädje över att få dansa, men Ingmar ville inte vara med. Han tog en bok och satte sig i pinnsoffan borta under fönstret. Gertrud kom gång på gång fram till honom för att locka honom från boken, men Ingmar satt butter och blyg och värjde sig.
144 Det syntes tydligt hur djupt hon föraktade honom, som satt där ful och butter och inte förstod sig på att vara ung. Ingmar fick lov att skynda sig och säga ja, det var ingen annan råd. Ett par kvällar därefter sutto Gertrud och hennes mor i köket och arbetade.
145 Gossarna buro gula sämskinnsbyxor och gröna vadmalsvästar med röda ärmar. Gertrud och Gunhild hade vida, pösande, vita ärmar, stora, rosiga halsdukar räckte nästan hela livet, kjolarna voro randiga med en bård av rött klädem förklädena stora och lika rosiga som halsdukarna.
146 Hon satte ihop en liten historia om hur det hade kunnat gå till, när de nya bladen hade kommit på träden. Hon tänkte, att det nog hade fallit sig så, att lövträden, som hela vintern hade stått och sovit i frid och ro, plötsligen hade börjat drömma. De hade då drömt, att det var fullfärdig sommar.
147 Gertrud gick och smålog, medan hon tänkte detta, och önskade bara, att hon hade varit ensam med Ingmar för att få tala om alltsammans för honom. De hade lång väg att gå ända upp till Ingmarsgården, det var mer än en timmes vandring. De följde älvstranden, och Gertrud gick hela tiden en smula efter.
148 Nu lekte tankarna kring det röda skenet från solnedgången, som flammade än över älven, än över stranden. Gråa alvuskar och ljusgröna björkar insveptes av skimret, stodo och lågade ett ögonblick och återtogo lika snabbt sin naturliga färg. På en gång blev Ingmar stående stilla.
149 Då julen kom, erbjöd sig Stark Ingmar att stanna ensam vidmilorna, så att far skulle få gå hem över helgen. Det blev ock bestämt så, och på julaftonen skickade mig mor till skogen med julmat åt Stark Ingmar. Jag gick tidigt och kom opp på kolbotten vid middagstiden.
150 Far kom efter och skrattade. De var båda svarta av sot och luktade av den sura mulröken, men aldrig har jag sett far så glad och skämtsam. Ingen av dem kunde stå rak där inne, och där fanns bara ett par risbäddar och ett par stenar, där det brann en eld, men de var stornöjda.
151 Det hade skymt på nu en smula. Allt, som nyss hade varit rött, hade blivit blått och grått, endast inne i skogen syntes ett ochg annat vårblankt blad, vilket lyste i aftonglansen som det röda ögat på ett troll. Gertrud var alldeles häpen över Ingmar, som hade talat så långt och så länge.
152 Hon kunde inte låta bli att tycka, att han höjde litet på huvudet och gick med fastare steg. "Han har blivit som en annan, sedan han har kommit in på hemmarken", tänkte hon. Gertrud visste inte varför detta vållade henne oro, varför hon rakt inte tyckte om det.
153 Stugan är inte så liten, som den ser ut. Dörren var öppen, och utanför den stodo ungdomar, som hade dansat sig glödvarma. Kullorna viftade sig med huvuddukarna, masarna kommo ut och drogo av sig de svarta, korta tröjorna för att dansa i de klargröna västarna med de röda ärmarna.
154 Stugan var större, än den hade sett ut. Men den var fattig och förfallen, de nakna timmerväggarna voro maskstungna, och takbjälkarna voro svart av rök. Där funnos varken gardiner för fönstren eller duk på bordet. Det märktes, att Stark Ingmar var en ensam man.
155 Det var gubbens enda nöje i hans ensamhet att locka ungdomen till sig om lördagskvällarna med sitt fiolspel. I stugan var det halvmörkt och kvavt, par vid par virvlade om där. Gertrud blev först andlös och ville skunda ut igen, men så stannade hon vid omöjligheten att komma bort genom människomuren.
156 Han tog upp några av träflisorna och passade in dem. Sicken en, du kan ju fara på marknader och visa dig för pengar! Din skojare, sade han och slog Ingmar på axeln, du är just lik till att bli skollärare. I ett nu var han borta i spisen igen och började spela.
157 Gertrud och Gunhild voro båda vackra, de fingo dansa alla danser. Ingmar dansade inte så mycket. Han stod mest och talade med några av de äldre karlarna högst uppe i rummet. Mellan danserna samlade sig en hel mängd människor omkring Ingmar, som om det hade gjort dem glädje bara att se på honom.
158 Ingmar skulle övertala Tims Halvor att sätta upp en såg vid forsen och sedan arrendera den av honom. Gubben hade inte haft någon annan tanke, han, i flera år än att fundera ut ett sätt, varpå Stor Ingmars son kunde komma åter till rikedom. Ingmar stod stilla ochsåg ner i forsen.
159 Bara in med er, ropade han, bar in med er! Han stod och stampade av otålighet. Under tiden blevo människorna inne i stugan allt ängsligare. Alla ville veta vad det var, som stod på. Äntligen var den siste inne, och torparen lade hasp och krok för förstudörren.
160 De tyckte, att det började låta hemskt och förfärligt, det for rysningar genom dem, och många blevo likbleka. Å nej, detta var inte en vanlig hund, det hördes nog. Det var allt något otyg, som hade sluppit löst från helvetet. Den lille torpargubben var den ende, som rörde sig.
161 Därmed blev det stilla igen. Långt bortifrån, ända uppe från höjden av Klavkberget, hördes en stark ton. Det var som en vindstöt, men det kunde också vara en hornlåt. Så hördes det en och åter en utdragen ton, så buller och tramp och frustande. Det kom farande ner från berget med starkt dån.
162 Hela marken darrade, och stugan vacklade ett ögonblick, som om den skulle falla. Det var, som om hästar togo sats över stugan och deras hovar dånande slogo mot takåsen, som om gastar tjutande foro förbi knutarna, som om läderlappar och uvar med tunga vingslag störtade mot skorstenen.
163 Men likafullt förblev det stilla och tyst i Stark Ingmars stuga. Ingen rörde sig, ingne sade något, det var, som om ingen mäktade. Stundom kunde man tro, att skräcken hade utsläckt allt liv, stundom hörde man av ett häftigt andetag, att det ändå fanns någon, som levde.
164 En och annan fågel hördes kvittra. Stark Ingmars ko bölade efter mat, och hans katt, som under dansnätterna aldrig sov i stugan, kom och jamade utanför dörren. Men ingen rörde sig, förrän solen rann upp bakom de östra bergen. Då smög sig en efter annan bort utan att säga ett ord eller bjuda farväl.
165 Utanför stugan möttes de bortgående av förödelsens styggelse. En stor gran, som hade stått tätt vid ingången, hade bräckts vid roten och fallit, riskvistar och gärdsgårdsstörar lågo kringströdda på marken, ett par flädermöss och ugglor hade krossats mot stugväggen.
166 Allt uppåt Klavkberget syntes en bred väg, där alla träd voro kullstörtade. Ingen vågade länge betrakta detta, utan alla skyndade ner mot bygden. Men alltmedan de gingo, vaknade morgonen omkring dem. Det var söndag, och folk kom sent upp, men en och annan var dock ute för att ge boskapen mat.
167 Ur en stuga kom en gubbe med kyrkrocken, som han vädrade och borstade. Ur en annan kommo far, mor och barn färdigklädda, de skulle väl gå bort och hälsa på i nästa socken. Det var en stor tröst att se människorna så lugna och ovetande om det förfärliga, som hade hänt i skogen under natten.
168 Hornet på postkontoret satt på sin plats, och gästgivarns hund sov som vanligt utanför sin koja. Det var också en tröst att se en liten häggbuske, som hade slagit ut, sedan de sist hade gått förbi, och de gröna bänkarna, som sent i går kväll måtte ha blivit utställda i prostgårdsträdgården.
169 Hon hörde honom från storstugan, där han klingade med glas och gapskrattade och sjöng dryckesvisor. Hon tyckte, att han och hans kamrater ställde till allt värre och värre oväsen, och till slut lät det, som om de skulle slå sönder både bänkar och bord. Härvid blev hon så förfärad, att hon vaknade.
170 Marken skalv, fönsterna riste, tegelpannorna foro av taken, de gamla päronträden vid gaveln piskade huset med sina styva grenar. Det var, som om det vore morgonen till den yttersta dagen. Just som oväsendet var som häftigast, sprang en ruta, och glasbitarna föllo klirrande mot golvet.
171 En stark vind for väsande in i rummet, och Karin hörde ett skratt alldeles ivid sitt öra, just samma skratt, som hon hade hört nyss förut i drömmen. Karin trodde, att hon skulle dö. Så stark skräck hade hon aldrig erfarit. Hjärtat stannade, och hela kroppen blev kall och stel som is.
172 Oväsendet avtog rätt hastigt, och Karin återkom till liv. Den kalla nattluften svepte genom kammaren, och om en stund beslöt hon sig för att gå upp och stoppa igen hålet i rutan. Men när hon steg ur sängen, veko sig benen under henne, och hon märkte, att hon inte kunde gå.
173 Karin kallade inte på hjälp, utan lade sig ner helt stilla. "Jag kan nog gå, när jag kommer till lugn igen", tänkte hon. Om en stund gjorde hon ett nytt försök. Men båda benen voro alldeles utan kraft och styrsel. Hon kunde inte stödja på dem, utan blev liggande bredvid sängen.
174 Hela förmiddagen satt Karin tyst och grubblande. Hon sökte fundera ut varför Gud hade tillåtit, att denna hemsökelse hade kommit över henne. Hon gick strängt till rätta med sig själv, men kunde inte finna, att hon hade begått bågon synd, som hade förtjänat ett så hårt straff.
175 På eftermiddagen reste Karin till Storms missionssal, där predikant Dagson talade på den tiden. Hon hoppades, att Dagson skulle förklara för henne varför hon hade blivit så hårt straffad. Dagson var en omtyckt talare, men aldrig hade han haft så många åhörare som den aftonen.
176 Kära då, vad det var för en folksamling utanför missionssalen! Och ingen talade om något annat än det, som hade hänt under natten i lekstugan. Hela menigheten hade blivit uppskrämd, och nu hade den kommit samman för att höra ett sådant kraftigt Guds ord, som kunde driva bort skräcken.
177 Predikanten visste vad som hade hänt och vad människorna trånade efter. Han började sitt tal med förskräckliga ord om helvetet och om avgrundens furste. Han påminde om den, som smyger omkring i mörkret för att fånga själar, som lägger ut lastens snara och syndens lockelse.
178 Allt var synd och fara. De vandrade på falluckor, de voro som vilda skogens djur, de pinades och hetsades. När Dagson talade om detta, for hans röst genom salen som en vilt vinande vind, och hans ord voro som eldslågor. Alla, som hörde Dagsons tal, tyckte, att det var likt en skogsbrand.
179 Med alla dessa djävlar och all rök och eld förnam man det så, som då skogen birnner omkring en, då elden kryper fram i mossan, där man trampar, och rökmoln vältra fram i luften, som man ska andas, då värmen sveder ens hår och dånet av branden fyller öronen och gnistor vilja sätta eld på ens kläder.
180 Mittpå den blommande skogsängen satt Jesus, han sträckte ut sina armar över de flyende och jäktade människorna, och de lade sig ner vid hans fötter, och all fara var över, och det fanns inte mer nederlag eller förföljelse. Dagson talade, såsom han själv kände det.
181 De sade, att de av denna predikan hade blivit väckta till en rätt tro på Gud. Men Karin Ingmarsdotter satt orörlig, och när Dagson hade slutat, lyfte hon de tunga ögonlocken och såg på honom, som om hon förebrådde honom, att han ingenting hade kunnat giva henne.
182 Karin kunde inte se den, som talade. Hon måste sitta stilla, medan de andra rusade ut. Sedan kom hennes husfolk och sade henne, att den, som hade ropat, hade varit en hög, mörk man, som ingen kände. Han och en vacker, ljus kvinna hade kommit åkande framåt vägen i en skjutskärra mittunder föredraget.
183 De hade stannat och lyssnat. Och just i samma ögonblick, som de skulle fara vidare, hade mannen rest sig upp och talat. Somliga hade tyckt sig känna igen kvinnan. Hon skulle vara en av Stark Ingmars döttrar, som hade rest till Amerika och blivit gift där, och karlen skulle då vara hennes man.
184 Men det var inte så lätt att känna igen den, som man hade sett som ung tös i den vanliga sockendräkten, när hon kom tillbaka vuxen och klädd i stadskläder. Karin hade samma tankar om Dagson som den främmande. Det kunde man märka därav, att hon aldrig mer for till missionssalen.
185 En stor, andlig rörelse gick genom socknen. Vid alla möten skedde väckelser och omvändelser. Alla människor tycktes finna vad de trånade efter. Men ingen av dem, som Karin hörde, kunde lära henne att försona sig med den straffdom, som Gud hade låtit komma över henne.
186 Birger Larsson hette en smed, som hade sin smedja vid landsvägen. Smedjan var liten och mörk med en glugg i stället för fönster och en låg dörr. Birger Larsson förfärdigade grova knivar, lagade lås, satte på hjulringar och skodde slädmedar. När han inte annat arbete hade, smidde han spik.
187 Birger Larsson själv stod vid ett städ och plattade till spikhuvuden. Hans äldste son stod vid ett annat, hamrade ut järnten efter järnten och klippte av dem. En av sönerna drog blåsbälgen, en släpade fram kol, vände på järnen, som lågo i ässjan för att vitglädgas, och bar fram dem till smederna.
188 Den fjärde av sönerna var endast sju år; han plockade upp de färdiga spikarna, kylde dem i en vattenho och band dem samman i buntar. Mittunder arbetet kom en främmande och ställde sig i dörröppningen. Det var en hög, mörk man. Han måste nära nog böja sig dubbel för att kunna se in.
189 Jag har själv varit smed i ungdomen, och därför har jag svårt att gå förbi en smedja utan att se på arbetet. Birger Larsson lade märke till att den främmande hade stora, seniga händer, riktiga smednävar. Smeden började utfråga den främmande om vem han var och varifrån han kom.
190 Karlen svarade vänligt utan att röja sig. Birger fann honom klok och tyckte om honom. Han gick ut ur smedjan med honom, stod på svarta smedbacken och skröt med sina söner. Han hade haft svåra dagar, sade han, innan sönerna hade vuxit upp, så att de kunde bistå honom med arbetet.
191 Inga barn vågade sig in i boden, när Brita regerade där, för att ödsla bort sina fattiga slantar på russin och karameller. Bondhustrun, som hade gått dit för att köpa av de lätta, tunna köpstadstygerna, blev hemskickad av Brita för att väva hållbart och dugande tyg i egen vävstol.
192 Denna dag hade inte Brita många kunder. Hon satt ensam långa timmar. Då sjönk hon samman, stirrade långt framför sig, medan förtvivlan brann i ögonen. Äntligen steg hon upp, sökte fram ett rep, flyttade trappstegen ur boden in i bodkammaren och gjorde i ordning en snara i en krok i taket.
193 Han hade kommit in i boden, utan att hon hade hört honom, och när han inte hade funnit någon där, hade han gått bakom disken och öppnat dörren till bodkammaren. Brita gick sakt nerför stegen. Karlen sade ingenting till henne, han drog sig tillbaka ut i boden. Brita kom långsamt efter.
194 Han var välklädd, men han gick och rörde sig som en arbetare. Han satte sig på en trasig stol nere vid dörren och tog inte ögonen från Brita. Bondhustrun stod stilla bakom disken, frågade ingenting, endast önskade, att han måtte gå. Karlen såg och såg, lät inte ögonen släppa henne en minut.
195 Jag kan inte tåla, att han säljer öl och vin till drinkare, och jag tycker, att han bara ska låta folk köpa vad som är nyttigt och nödvändigt, men det tycker Gunnar är orimligt. Och vi kan inte ge vika, varken han eller jag, och nu tvistar vi alltid, och nu tycker han inte om mig mer, ser du.
196 Hon hade gått vilse, visste inte vart hon var kommen, och för varje steg hon hade tagit, hade hon fruktat, att hon skulle störta ner i ett kärr eller en avgrund. Men nu hade någon ropat till henne, att hon inte skulle vandra vidare, utan sätta sig ner och vänta, tills det bleve dager.
197 Hon hade bott i Chicago i flera år och hade blivit gift där med en man vid namn Johan Hellgum, en svensk, som förestod en liten församling, vilken hade sin egen tro och lära. Dagen efter den ryktbara dansnatten kom Anna Lisa hem för att hälsa på sin gamle far, och mannen följde henne.
198 Han gjorde bekantskap med alla han mötte och språkade till en början med dem om helt vardagliga ting, men när han skildes från en människa, lade han gärna sig stora, tunga hand på hennes axel och sade några ord till tröst eller väckelse. Stark Ingmar såg inte mycket till mågen.
199 Den hade varit honom kärare än hans öga, han hade aldrig låtit någon plocka en ros eller ett blad av busken, intet ont hade fått komma nära den. Stark Ingmar hade aktat den så väl, därför att han visste, att det bodde underjordiskt småfolk under den. Men nu var busken borthuggen.
200 Det var förstås mågen, predikanten, som inte hade kunnat tåla den. Stark Ingmar hade sin yxa i handen, han klämde fingrarna hårt om skaftet, när han gick in i stugan. Hellgum satt där inne med bibeln framför sig. Han lyfte blicken och såg Stark Ingmar djupt in i ögonen.
201 Men Hellgum var inte vältalig som Dagson. Han hade inte vunnit några anhängare. De, som hade mött honom på vägar och stigar och blott hört honom säga ett par ord, hade väntat stora ting av honom, men när Hellgum skulle hålla ett långt föredrag, blev han tung och andefattig och tröttande.
202 Då det led mot slutet av sommaren, blev Karin Ingmarsdotter ytterligt nedstämd. Man hörde henne sällan säga ett ord. Hon var alltjämt ur stånd att gå och satt dagen om orörlig i sin stol. Hon uppsökte inte mer några predikanter, utan satt ensam och ruvade över sin olycka.
203 Men nu visste hon, att detta inte var sant. Halvor föreslog en gång i sin rådlöshet, att hon skulle tala med den nye predikanten, men Karin svarade genast, att hon inte ville söka hjälp hon präster. En söndag i slutet av augusti satt Karin ensam vid fönstret i storstugan.
204 Det var stillhet över hela gården, och Karin hade svårt att hålla sig vaken. Huvudet sjönk allt djupare ner mot bröstet, och om en stund somnade hon. Hon vaknade vid att någon talade alldeles under hennes fönster. Hon kunde inte se vem det var, men rösten var stork och djup.
205 Och det är, att vi är så obegripligt långt komna med vår kristendom. Det finns ingen mer, som stjäl, och ingen, som mördar, och ingen, som gör orätt mot änkor och faderlösa. Ingen hatar och förföljer den andre numera. Det händer aldrig, att någon handlar illa bland oss, som har en så god religion.
206 Jag arbetade på en fabrik på den tiden, och när kamraterna fann ut hurudan jag var, lät de mig för det första göra en god del av deras arbete, sedan tog de min plats ifrån mig, och så lagade de, att jag fick bära skulden för en stöld, som en av dem hade begått, så att jag kom i fängelse.
207 Jag tyckte riktigt om att sitta i fängelse, ty där fick jag föra ett rättmätigt liv utan att bli störd eller oroad. Men så tänkte jag, att det där att föra ett rättskaffens liv i ensamhet, det var, som om en kvarn skulle stå och snurra runt alldeles på egen hand utan att ha säd mellan stenarna.
208 Eftersom Gud har satt så många människor i världen, tänkte jag, så är det väl meningen, att de ska vara till varandras stöd och hjälp och inte till fördärv. Och så förstod jag då äntligen, att djävulen hade tagit bort något ur bibeln, för att kristendomen skulle gå på tok.
209 Och snart kom en tredje och en fjärde och slöt sig till oss, och allt bättre och bättre gick det. Nu är vi trettio, som bor tillsammans i ett hus i Chicago. Vi delar allt med varandra och vakar över varandras leverne, och rättfärdighetens väg ligger slät och jämn framför oss.
210 Och om du ville anlägga ett bruk, så skulle du skaffa dig många bolagsmän, och tänk, om du ville bygga en järnväg, så många du då finge ta till hjälp! Men se, det svåraste av allt, det är att leva ett kristet liv, och det vill du genomföra på egen hand utan hjälp.
211 Den enda, som är inne på en rätt väg, det är jag och de, som håller med mig där ute i Chicago. Den församlingen är det rätta, heliga Jerusalem, som är nederkommet av himmelen. Och du ska veta detta därav, att andens gåvor, som tilldelades de första kristna, de sänker sig också över oss.
212 Karin rodnade en smula. Hon hade tyckt bättre om Hellgums lära än om allt annat, som hon hade hört denna sommar. Det låg någon av sunt praktiskt förstånd däri, som tilltalade henne. Detta var gärning och verksamhet och ingen känslosamhet, som hon inte förstod sig på.
213 Ett par veckor efteråt satt Karin åter i storstugan. Hösten var nu kommen, vinden brusade utanför huset, och elden sprakade i spisen. Ingen var inne i rummet mer än hennes lilla dotter, som var nära årsgammal och nyss hade lärt att gå. Barnet satt på golvet vid moderns fötter och lekte.
214 Ett par skarpa, röda fläckar sprungo upp på hennes kinder. Det syntes henne mycket förmätet av Hellgum att trom att denna sjukdom hade kommit över henne, för att han skulle få tillfälle att göra ett under. Predikanten reste sig, gick fram till Karin och lade sin hand på hennes huvud.
215 Ögonblickligen kände Karin en ström av liv och hälsa ila genom kroppen, men hon var så förolämpad över hans påflugenhet, att hon häftigt skakade bort hans hand och lyfte armen, som om hon hade velat slå honom. Ord kunde hon inte finna i hastigheten. Hellgum drog sig tillbaka ner mot dörren.
216 Hon började ropa högt, fastän hon visste, att ingen människa fanns i närheten. Lickan lutade sig skrattande fram mot elden. Då ramlade ett brinnande vedträ ner ur brasan och föll på hennes gula kolt. Med detsamma stod Karin upprätt på golvet, sprang fram till spisen och ryckte till sig barnet.
217 Hela marken var gul, och alla lövträd voro klart röda eller klart gula. Här och där vajade en hel lövskog, så skimrande som ett svallande hav av guld. Överallt i de granskogsklädda höjdernas mörker såg man gula stänk, som härrörde från lövträd, vilka hade förirrat sig in bland barrträden.
218 Nästa dag spreds det ryktet genom socknen, att på Ingmarsgården hade blivit stiftad en församling, som påstod sig äga den enda rätta och sanna kristendomen. Det var nästa vår strax efter snösmältningen. Ingmar och Stark Ingmar hade just kommit ner till bygden för att sätta sågen i gång.
219 Kunde knappt vänja sig vid att se solen lysa på den öppna himlen, utan gick och blinkade med ögonen, som om de inte tålde ljuset. Han hade det också svårt med bullret från forsen och med nänniskorösterna, och han kände riktig pina vid allt larmet, som brusade honom om öronen nere vid gården.
220 På samma gång var han oerhört glad åt allt detta, Gud ska veta, att han inte visade det i sätt och gång, men den våren kände han sig lika ung som de nya skotten på björkarna. Det kan ingen säga hur väl det smakade honom att sova i bäddad säng och äta ordentligt lagad mat.
221 Hon hade låtit sy nya kläder åt honom, och rätt som det var, kom hon ut från köket och stack till honom en godbit, som om han hade varit en liten pojke. Och allt det märkliga, som hade hänt, medan han hade gått uppe i skogen! Ingmar hade bara hört några obestämda rykten om Hellgums lära.
222 Förra sommaren hade Hellgum ofta kommit ner till sågen för att språka med Ingmar, och de hade blivit goda vänner. Ingmar beundrade Hellgum som den yppersta man han hade råkat. Aldrig hade han sett någon, som hade varit så karlavulen och stortalig och litat så fast på sig själv.
223 Ibland, då det hade varit mycket brått, hade Hellgum kastat av sig rocken och hjälpt till i sågen. Då hade Ingmar blivit häpen. Aldrig förr hade han träffat någon, som hade varit så rask att arbeta. Just nu var Hellgum borta på ett par dagar, men han väntades snart hem igen.
224 Det var väl just far, som lärde oss att alltid gå Guds vägar, sade Karin. Det var så gott och bra alltsammans. Ingmar hade aldrig kunnat tro, att det skulle kännas så ljuvligt att åter vara bland människor. Det var endast ett han saknade, och det var, att ingen talade om skolmästarns och om Gertrud.
225 Det var en stor otur, för Ingmar hade inte råkat Gertrud på ett helt år. Men förra sommaren hade han inte behövt sakna nyheter om henne. Då hade det knappast gått en dag, utan att någon hade talat om Storms. Den kom sig väl endast av en tillfällighet, den där tystnaden.
226 Men bra ängsligt, kan det vara, då man känner sig förlägen att fråga, om ingen av sig själv faller på att tala om det man helst vill höra. Man om Ingmar var lycklig och nöjd, så var den en helt annan sak med Stark Ingmar. Gubben var butter och tyst och svår att göra till lags.
227 En sådan makt som Hellgums har ingen förr haft i den hör socken, inte en gång Stor Ingmar. Han skiljer barn från föräldrar genom att predika att de, som hör honom till, inte får leva bland syndare. Bara hellgum vinkar, så går bror från bror och vän från vän och fästman från fästmö.
228 Han hade inte samspråkat med någon klok människa på långan tid, sade han. Ingmar var glad, att han gick. Det är visst alltid så, då man har varit länge borta, att man intet obehagligt vill höra, utan bara önskar, att allt ska vara ljuvligt och lätt och fröjderikt omkring en.
229 Föräldrarna frågade förstås varför hon ville flytta. Jo, därför att hon skulle kunna föra ett rättfärdigt liv. De sa, att det kunde hon väl också göra hos dem. – Det kunde ingen, om han inte fick leva bland dem, som var av samma tro. – Skulle då alla flytta till Ingmarsgården? frågade nämndeman.
230 Nämndeman är ju en snäll karl, och både han och hustrun sökte att tala Gunhild till rätta med godo, men flickan höll i med sitt och retade opp nämndemannen så, att han till sist stängde in henne i lillrummet och sa henne, att hon skulle stanna där, tills denna galenskap hade givit med sig.
231 Mitt i natten kom de och knackade på fönstret i lillrummet och frågade Gunhild varför hon inte hade flyttat till Ingmarsgården. Hon talade om, att föräldrarna hade stängt in henne. – Det hade djävulen förmått dem till, sa då Hellgum. Allt detta låg föräldrarna och hörde.
232 Du kan tro, att vi har sluppit mycket ont, som inte har varit hemma i vinter. Det var nog svårast i början, innan männsikorna vande sig vid denna omvändelsesjukan och vid att bli kallade djävlar och helveteshundar. Och allra värst var det, när de omvända barnen också började predika.
233 De kom in till Fält en kväll, då han satt ikojan och kokade gröt åt sig. När de öppnade dörren och såg Fält sitta där med sina borstiga mustascher, sin kluvna näsa och stirrande i elden med det enda ögat, blev de rädda allihop, och ett par av de minsta sprang sin väg.
234 Jag förstår inte vad som kom åt honom. Hade väl suttot och tänkt på, stackare, att han var övergiven och ensam på ålderdomen. Och så var det väl detta, att det var barn, som hade kommit. Det hade nog gått honom till sinnes, att de alltid hade varit rädda för honom.
235 Barnen väntade bara, att han skulle rusa opp och slå efter dem. De sjöng och bad, men de var färdiga att ge sig av, så snart han rörde på sig. Då var det ett par av dem, som såg, att det började rycka i ansiktet på Fält. "Nu kommer det, nu kommer det", tänkte de och reste sig opp för att fly.
236 Han körde genast ut barnen, och så blev det slut med det ofoget. Ingmar märkte, att Stark Ingmar, i detsamm han sade detta, betraktade honom på ett särskilt sätt. Det var, som när en jägare står och ser på en fälld björn och undrar på om han ska behöva ge honom än ett skott.
237 Ingmar vände sig från gubben och satte sågen i gång. Han hade nu framför allt gärna velat fråga hur det hade gått med Gertrud och om hon redan hade slutit sig till Hellgumianerna, men han var för stolt att röja sin oro. Klockan åtta gick Ingmar hem till gården för att äta frukost.
238 Inte vill jag umgås med så ogudaktigt folk. Ingmar teg länge, för detta var ett svar att tänka på. Var det nu rätt att tige eller tala? Om han talade, skulle han komma i strid med hemfolket, men han ville heller inte, att någon skulle tro, att han höll med om det, som var orätt.
239 Hon försökte att slå an en gladare ton. Hellgum har talat mycket med henne i vinter, han säger, att hon nu i afton vill sluta sig till oss. Ingmars läpp började darra. Det var, som hade han gått och väntat hela dagen på att bli skjuten, och nu kom skottet. Nu for kulan in i kroppen på honom.
240 I den vackra trädgården hade allt börjat knoppas och växa. Marken grönskade så hastigt, att man tyckte sig se hur gräset stack upp. Gertrud stod ute på trappan och såg på vårregnet, och två stora häggar, som voro fulla av utsprickande blad, sträckte sina grenar fram över henne.
241 Men när Ingmar kom närmare, stannade han än en gång och såg häpen på Gertrud. När han skildes från henne, var hon inte stort mer än ett barn, men på detta enda år, som han inte sett henne, hade hon blivit en stolt, högvuxen jungfru. Gertrud var nu lång och smärt och fullt utbildad.
242 Utan all inledning fågade han Gertrud om det var sant, att hon ämnade sluta sig till Hellgum och hans angängare. Gertrud svarade, att det var så. Ingmar frågade om hon hade betänkt, att Hellgumianerna inte skulle tillåta henne att umgås med andra än liktänkande.
243 Där kom han att ingå i din församling, och i dessa dagar har vi fått brev om att han har blivit tokig av att grubbla över din lära. Ingmar skyndade bort. Det var nog flera än han, som hade att klaga på Hellgum, och där stod de alla lika hjälplösa. Ingmar gick ner till sågen.
244 Ju närmare han kom, desto tydligare hörde han Hellgums nödrop, och när han var framme vid stugan, tyckte han att marken skakade under stridsbullret. Ingmar öppnade alltid en dörr mycket stilla och försiktigt, och denna gång gjorde han det dubbelt varligt. Han kom inglidande med stor försagdhet.
245 De sågo knappt åt Ingmar; det var ju bara en lång, drumlig pojke, som hade kommit in i stugan. En stund stod Ingmar stilla och såg på. Han tyckte det var, som när man drömmer, då det, som man mest önskar, visar sig för ens blickar, utan att man begriper varifrån det har kommit.
246 Det var ett gammalt ord om folket i hans släkt, att var och en av dem en gång i livet måste begå något nesligt eller orätt. Var det nu hans tur? På en gång kände en av angriparna, att ett par armar omfattade honom bakifrån, lyfte honom och vräkte honom ut ur stugan.
247 Han skulle inte haft något emot att de hade anfallit honom. Det var roligt att så där få göra bruk av hela sin styrka. De tre bröderna syntes också hågade att förnya kampen. Då ropade en av dem, att de måste fy. Han såg en människa skymta på stigen bakom alarna.
248 Han var i sådan upphetsning, att han svängde yxan emot henne. Det är ju han som har slagit mördarna och frälst mitt liv. När Karin äntligen förstod sammanhanget och vände sig mit Ingmar, hade denne rest sig upp och gått ut. Karin såg honom stappla bort över gårdsplanen.
249 Ingmar ryckte sig lös och gick vidare. Han gick framåt alldeles som en blind utan att följa väg eller stig. Blod ur såret hade silat sig fram under hans kläder, det flöt ner i ena skon och fyllde den. För varje steg han tog pressades blod ut ur skon och lämnade ett rött spår på marken.
250 Ingmar vandrade vidare rätt inåt skogen, där ingen människa fanns, som kunde bistå honom. Karin hade sina ögon fästa på hans sko, som var full av blod. För varje ögonblick blevo fotspåren allt rödare och rödare. "Nu går han inåt skogen för att lägga sig ner och förblöda", tänkte Karin.
251 När gräset, som hade trampats ner under hans fötter, åter reste sig, droppade det blid från stråen. När Karin hörde Ingmar så ofta nämna Hellgum, blev det först riktigt klart för henne hur han hatade honom. På samma gång gick det upp för henne hur stort det var, det som Ingmar hade gjort.
252 Allt det strömmande blodet gjorde Karin utom sig. Det var nog så, att den stora kärlek hon alltiid hade hyst för Ingmar blossade upp med ny styrka, liksom hade den fått näring av den röda blodstrimman. Och nu var hon stolt över Ingmar också, tyckte, att han var en god gren på det gamla ädla trädet.
253 Hon försökte betänka och förstå vad det var brodern fordrade. Det var visst något sådant, som att hon skulle träda ut ur den sköna himmelens lustgård, där hon hade levat hela vintern, och åter börja leva i den fattiga och eländiga syndens värld, som hon hade lämnat.
254 Hans ansikte var gulblekt, skinnet smet fast efter benen vid tinningarna, och näsan var som på en död. Men den stora underläppen sköt fram myndigare än någonsin förr, och det sträva draget kring munnen framträdde mycket skarpt. Det var inte troligt, att han skulle ge efter i sin fordran.
255 Han låg nerbäddad i en säng i övervåningen, och Karin satt vid hans sida. Hela dagen låg Ingmar och yrade. Han gick igenom allt det, som hade hänt honom under dagen. Karin kom snart underfund med att det inte bara var Hellgum och sågen, som hade vållat honom bekymmer.
256 Gertrud fick tårarna i ögonen. Aldrig kan du förstå vilket år jag har haft. Hellgum har varit mycket god mot mig och tröstat mig. Han sa, att mitt hjärta skulle bli stilla, om jag gav mig helt till Gud. Ingmar såg nu på henne med en alldeles ny förväntan i blicken.
257 Och då var det förbi med mig. Gertrud blev röd som blod i ansiktet. Jag kände, att jag inte hade makt att göra något, som skulle skilja mig från dig. I detsamma böjde hon sig över Ingmars hand och kysste den. Ingmar tyckte, att stora klockor dånade för hans öron och ringde in en stor helgdag.
258 Klockan var bortemot fyra på morgonen, och alla passagerare såväl som det mesta av manskapet lågo och sovo i sina kojer. De stora däcken voro alldeles folktomma. Just då i dagbräckningen låg en gammal fransk matros och vred och vände sig i sin hängmatta utan att kunna sova.
259 Nu tyckte han, att det behagade honom. Han tyckte om, att det var det rörliga, genomskinliga vattnet, som vi lade över honom, och inte mörk, tung, kvävande kyrkogårdsmull. "Det finns ingenting likt havet", tänkte han än en gång. Men så började han fundera på något, som gjorde honom orolig.
260 Han blev rädd, att den aldrig skulle kunna leta sig upp till himmelen. I detsamma skymtade ett svagt ljussken bortifrån fören, där rummet smalnade av, och han reste sig och böjde sig ut över hängmattan för att se varifrån det kom. Han märkte snart, att ett par personer kommo med brinnande ljus.
261 Kojerna hängde så tätt bredvid varandra och så nära golvet, att om någon ville komma genom rummet utan att stöta eller knuffa dem, som lågo och sovo, gjorde han bäst i att krypa. Den gamle sjömannen undrade mycket vem det kunde vara, som var i stånd att leta sig fram den vägen.
262 Det var två små korgossar, som höllo var sitt vaxljus i handen. Han såg tydligt deras långa, svarta kåpor och deras tätklippta huvuden. Sjömannen blev alls inte förvånad. Han tänkte endast, att det var helt naturligt, att de där, som voro så små, kunde gå med brinnade ljus under kojerna.
263 Jag har aldrig sett någon mindre än mor. Och ingen annan än mor kunde smyga fram så där stilla och tyst utan att väcka folket. Han såg, att modern över sin svarta klänning bar en lång tröja av vit linong, kantad med vita spetsar, just en sådan, som prästerna bruka.
264 De små korgossarna satte ner ljusen bredvid hans hängmatta och lade sig på knä, svängande var sitt rökelsekar. Sjömannen kände den milda doften av rökelsen, såg de blåa rökmolnen stiga upp och hörde hur rökelsekarens kedjor skramlade. Under tiden slog hans mor upp den stora mässboken.
265 Nu syntes det honom gott och ljuvligt att ligga död på havets botten. Detta var mycket bättre än kyrkogården. Han sträckte ut sig i sin koj, och ännu en lång stund hörde han moderns stämma mumla latinska ord. Rökelsen drog fram över honom, och han lyssnade till skramlet av rökelsekarens kedjor.
266 Så upphörde allt detta. Korgossarna lyfte upp ljusen och gingo före modern, som slog ihop boken med en hård smäll och följde dem. Han såg, att de alla tre försvunno under de gråa kojerna. I samma ögonblick de voro borta, var det slut på stillheten. Han hörde kamraternas andetag.
267 Det kändes, som om hela ångaren rämnade i två stycken. "Det var detta jag väntade", tänkte den gamle matrosen. Under den förfärliga förvirring, som uppstod, då alla de andra sjömännen kastade sig halvnakna ur kojerna, klädde han sig betänksamt i sina bästa kläder.
268 Rätt över sitt huvud hade han en liten rund glasruta, genom vilken han tittade ut. Han såg ingenting annat än dimma och så något oformligt grått, vilket var liksom framvuxet ur dim man. Han tyckte sig se stora, gråa vingar, det var visst en förfärligt stor fågel, som hade slagit ner på ångaren.
269 Den lille skeppsgossen trodde, att han skulle dö av förskräckelse. Men i nästa ögonblick var han fullt vaken och såg då, att en stor seglare låg och stötte mot ångaren. Han såg stora segel och ett främmande däck, där folk i långa vaxduksrockar rusade omkring i vansinnig ångest.
270 Han sträckte den mot gossen, högg tag i hans skjorta och ville släpa honom till seglaren. Han drog honom så långt fram som till relingen, men där lyckades det kajutvakten att slita sig lös. Han ville inte låta sig släpas över på det främmande fartyget, somskulle förgås.
271 Strax därpå hördes ett nytt förfärligt brak. Det var seglarens bogspröt, som brast, och därmed blevo de båda fartygen klara från varandra. Då ångaren rusade bort, såg gossen det grova bogsprötet hänga brutet i seglarens för, han såg också hela skyar av segel störta ner över besättningen.
272 Hon var alldeles färdigklädd, och hattbanden voro knutna under hakan i en prydlig rosett. Hon var en liten gumma med grått, burrigt hår, runda uggleögon och rödfnasig hy. Under den korta tid, som resan hade varat, hade hon hunnit att göra bekantskap med alla ombord.
273 Alla visste, att hon hette miss Hoggs, och till alla människor, såväl sjömän som passagerare, hade hon sagt, att hon aldrig var rädd. Hon hade sagt, att hon inte visste varför hon skulle vara rädd. Hon skulle ju ändå dö en gång. Hon brydde sig inte om, ifall det skedde förr eller senare.
274 Den första syn, som mötte henne, var ett par sjömän, som rusade förbi med vilda, förskrämda ansikten. Uppassarna kommo springande halvklädda för att bege sig ner i hytterna och kalla passagerarna upp på däck. En gammal matros kom lastad med en hel packe räddningsbälten, som han vräkte ut i en hög.
275 Sätt ut båtarna! Från de sotiga trapporna, som ledde ner till maskinrummen, kommo eldare och maskinister upprusande och ropade, att vattnet redan höll på att tränga in i eldstäderna. Knappast ett ögonblick hade miss Hoggs stått på däcket, förrän det var överfullt av människor.
276 Här uppe fanns inte en människa, och utan att någon lade märke till henne, klättrade miss Hoggs upp i en av båtarna, som hängde i sina block och linor över den svindlande avgrunden. Så snart hon hade kommit dit, lyckönskade hon sig till sin klokhet och oförskräckthet.
277 När båten väl hade blivit nerfirad i havet, skulle det bli mycket svårt att få plats i den. Då skulle alla rusa till, det skulle bli fasansfullt i vattenporten och på fallrepstrappan. Hon lyckönskade sig gång på gång till att ha funnit på att stiga ner i båten på förhand.
278 Men med ens höjdes ett förfärligt skri. Det var någon, som i ångesten hade stigit miste och fallit i vattnet. Detta maste ha skrämt de övriga, ty höga rop höjdes från fartyget, och passagerarna trängde be– sinningslöst ut genom vattenporten och började knuffas och kämpa på fallrepstrappan.
279 Miss Hoggs satt och såg hur båt efter båt fördes fram. Hon såg likaledes hur båt efter båt kantrade under tyngden av de människor, som kastade sig ner i dem. De båtar, som hängde bredvid hennes, blevo nerfirade. Men genom någon tillfällighet rörde ingen vid den båt, där hon hade slagit sig ner.
280 Miss Hoggs såg och hörde förfärliga ting. Hon tyckte, att hon svävade uppe över ett helvete. Själva däcket kunde hon inte se, men hon trodde sig höra ljud, som om där hade pågatt en strid. Hon hörde de tunna knallarna av revolvrarna och såg lätta, blåa rökskyar stiga upp från däck.
281 De lågo och sovo i samma hytt som hon, då den stora olyckan inträffade. Hon vaknade genast, lyckades få en smula kläder på barnen och sig själv och kom ut i den smala gången mellan hytterna. I gången var alldeles fullt av människor, som alla hade störtat ut för att skynda upp på däck.
282 Men där var det dock ingen svårighet att komma fram. I trappan däremot var det vida värre. Där uppstod en förfärlig trängsel, då mer än hundra människor ville alla på en gång störta uppför den. Den unga amerikanskan stod och höll sina barn, ett i vardera handen.
283 Hon såg längtansfullt uppåt trappan och undrade hur hon skulle kunna komma fram där med de små. Hon såg, att människorna trängdes och knuffades, endast tänkande på sig själva. Ingen tycktes ens så mycket som se henne. Mrs Gordon var tvungen att ge akt på de andra, därför att hon behövde hjälp.
284 Hon hoppades, att hon skulle råka någon, som ville ta den ene gossen på armen och bära honom uppför trappan, medan hon själv bar den andre. Men hon vågade inte tilltala någon. Männen kommo framrusande, klädda hur som helst, somliga omsvepta med filtar, andra med en ytterrock över nattkläderna.
285 Hon stod och mönstrade dem och undrade om det fanns någon enda, som kunde tänka en redig tanke. Men då hon såg dem gå förbi, somliga bemödande sig att rädda de blommor, som de hade fått vid avresan från New York, andra skrikande och vridande händerna, vågade hon inte vända sig till någon av dem.
286 Det kom från människorna i trappan, som hade blivit hindrade i sitt framträngande. Uppför trappan hade burits en man, som var krympling och inte kunde gå själv. Han var till den grad hjälplös, att hans betjänt hade burit honom på sin rygg från och till bordet.
287 Då såg mrs Gordon, att en stor, grov man böjde sig ner, lyfte upp krymplingen och vräkte honom över trappräcket nedåt. Men hon såg även, att, så förfärligt som detta än var, blev ingen skrämd eller upprörd över det. Ingen tänkte på annat än att rusa vidare uppåt.
288 De hade sin hytt långt akter ut, och de hade sovit så gott, att de ingenting hade hört av själva sammanstötningen. Där borta gjordes inte heller senare mycket larm, och då ingen kom ihåg att kalla på dem, sovo de ännu, då alla andra redan voro uppe på däck och hade börjat kampen om båtarna.
289 Men de vaknade, då propellern, som hela natten hade bullrat alldeles under dem, plötsligen upphörde att röra sig. Mannen kastade på sig ett par klädesplagg och sprang ut för att se vad som stod på. Om några ögonblick kom han tillbaka. Han stängde hyttdörren väl efter sig, innan han yttrade något.
290 Medan orden ännu ljödo i hennes öron, blev hon räddad. Hon blev uppdragen i en liten julle, där endast tre människor sutto, en storväxt matros, klädd i sina bästa kläder, en gammal kvinna med runda uggleögon och en stackars förgråten pojke, som inte hade mer på sig än en sönderriven skjorta.
291 Blank och ljusblå låg den vida omkring, och där den svaga brisen gick fram, var den vit som silver. När eftermiddagsstillheten hade varat en stund, märkte skeppsfolket, att ett mörkt föremål låg och flöt på vattenytan. Det kom så småningom allt närmare, och snart såg man, att det var ett lik.
292 Kuttern gick alldeles förbi den döde; det svntes på kläderna, att han var en sjöman. Han låg på rygg med lugnt ansikte och oppna ögon. Han hade inte legat så länge i vattnet, att han hade hunnit svälla. Det såg ut, som om han helt välbehagligt lät vagga sig fram av de små krusiga vågorna.
293 Men då sjömännen vände blickarna från honom, ville de nästan skrika till, ty utan att de hade märkt det, hade ett annat lik dykt upp rätt vid fören. Det var nära, att de hade seglat över det, men i sista stunden drevs det undan av svallvågorna. Alla störtade fram till relingen och stirrade ner.
294 Å, kära, kära, en sån liten en! Barnet gungade förbi dem och såg upp till dem med lillgammalt allvar i ansiktet, liksom vore det ute i ett högviktigt ärende. Strax därpå ropade en av karlarna, att han såg ännu en, och detsamma förkunnade en annan, som blickade åt annat håll.
295 Fartyget gungade mycket sakta framåt bland alla dessa döda, vilka tycktes omringa det, som om de önskade något. Somliga kommo flytande i mycket stora grupper. Det såg ut att vara drivved eller något annat, som hade blivit lösryckt från land, men det var ingenting annat än lik.
296 De omgåvo skeppet på alla sidor, tycktes följa efter det, som om de ville göra färden över havet i dess sällskap. Skepparen lät kasta om rodret för att fånga in vind i seglen, men det hjälpte föga. Seglen hängde slappa, och de döda fortforo att följa dem. Sjöfolket blev allt blekare och tystare.
297 Fastän det endast var vardag, var hon högtidsklädd som för att gå i kyrkan. Hon tog nyckeln ur låset och stoppade in den på den vanliga platsen under förstubron. När gumman hade gått ett par steg, vände hon sig om för att betrakta sin stuga, som stod liten och grå under väldiga, snötyngda granar.
298 Hon hade ett vackert ansikte och lent, vitt hår. Hon såg så mild ut, att det var förunderligt att höra henne tala med en röst, som var sträv, och högtidlig och långsam som en gammal profets. Hon hade en lång väg för sig, ty hon skulle vandra ner till ett av Hellgumianernas möten på Ingmarsgården.
299 Han anbefallde oss tålamod med de oomvända och mildhet mot de avfallna. Han lärde de rika att bevisa sina barmhärtighetsverk lika mot rättfärdiga och orättfärdiga. Men nu på en tid har han varit galla och isop. Han skriver inte om annat än straffdomar och prövningar.
300 Hon är väl så glad, därför att hon till hösten ska fira bröllop med unge Ingmar Ingmarsson. Jag ser, att hon bär en bunt garn under armen. Hon tänker nog väva sig sängomhängen och dukar till sitt eget hem. Men innan den väven är färdig, ska förgörelsen vara över oss.
301 Men alla dessa vita och gula hus, som voro brädfodrade och hade höga fönster, skulle falla, likasom hennes fattiga stuga, där fönstren voro som gluggar och där mossan stack fram mellan stockarna. Mitt i byn stannade hon och stötte käppen hårt i marken. Det kom en häftig vrede över henne.
302 Varför hörde de inte kallelsen, varför vände de inte åter från sin synd? Det är därför, som vi alla måste förgås. Guds hand slår hårt. Guds hand slår den rättfärdige och den orättfärdige med samma straffdom. När gumman hade kommit över älven, upphanns hon av några flera Hellgumianer.
303 Det var en mycket vacker och glad anblick, då alla dessa i sina brokiga sockendräkter kommo vandrande på den vita snövägen. Men Eva Gunnarsdotter tänkte endast på att de voro som fångar, vilka fördes till avrättsplatsen, som djur, vilka drevos till slaktbänken.
304 Alla Hellgumianerna sågo mycket betryckta ut. De gingo och blickade neråt som tyngda av en bitter börda av missmod. De hade alla väntat, att salighetens rike skulle snabbt utbreda sig över jorden och att de skulle få uppleva dagen, då det nya Jerusalem skulle nederkomma ur himmelens sky.
305 Gamla gumman Eva Gunnarsdotter satt och betraktade Hellgums brev med långsynta ögon. Hon tänkte på brevet med de många inseglen i Uppenbarelseboken. Hon tyckte, att i samma ögonblick, som någon människas hand vidrörde brevet, skulle förstörelsens ängel komma nerflygande från himmelen.
306 Han och hans hustru voro gudfruktiga. De sörjde bittert över all nöd som fanns på jorden, och bådo Gud om nåd att få bidraga till dess avhjälpande. Då hände sig, att Edward Gordons hustru måste göra en lång resa över havet och led skeppsbrott och blev nedkastad bland vågorna.
307 Och då hon befann sig i yttersta nöd, talade Guds röst till henne. Och Guds röst befallde henne, att hon skulle lära människorna, att de skulle leva i enighet. Och kvinnan blev räddad ur havet och livsfaran och kom till sin man och förkunnade honom Guds budskap.
308 Det ingick inte i hennes föreställning, att någon kunde vara tvehågsen om han skulle lämna hemsocknens gröna skogar, den vänligt framglidande älven och de goda åkrarna. Flera av de andra tänkte med fruktan på att byta om levlladssätt, att övergiva fädernehem, föräldrar och anhöriga, men inte hon.
309 Alla sutto med slutna ögon, fördjupade i sig själva. Flera våndades så, att det bröt ut kallsvett på deras pannor. "Ja, detta är förvisso den prövning, som Hellgum har förespått oss", suckade de. Solen hade sjunkit, så att den stod vid horisonten och sköt skarpa strålar in i rummet.
310 De tänkte inte mer på sina gårdar och sina anförvanter. De tänkte allenast på att deras samfund skulle blomstra upp på nytt, de tänkte på härligheten av att vara kallade till Guds stad. Kallelsen hade kommit till de flesta, men den hade inte nått fram till Halvor Halvorsson.
311 Jag får inte följa er. Jag är Lots hustru, jag får inte följa på flykten. Jag måste stå kvar och bli förvandlad till en saltstod. Hon grät av ängslan, och Hellgumianerna samlades omkring henne för att bedja. Men hon hörde fortfarande ingenting, och hennes ängslan blev förfärande.
312 Jag vill inte bli räddad av er. Tvi vare er! Ni skulle överge hustru och barn och far och mor för att frälsa er själva. Tvi, ni är galningar, som lämnar era goda gårdar. Ni är vettvillingar, som löper efter falska profeter. Det ska bli över er, som det ska regna eld och svavel.
313 Det ska bli ni, som ska förgås. Men vi, som stannar hemma, vi ska leva! I sena skymningsstunden denna samma vackra februaridag stå två unga människor ute på vägen och samtala. Den unge mannen har kommit körande ner ur skogen med en timmerstock, som är så stor, att hästen knappast kan släpa fram den.
314 Icke desto mindre har hästen måst göra en lång omväg, för att stocken måtte komma att föras genom kyrkbvn och förbi det stora, vitmålade skolhuset. Utanför skolhuset har hästen fått göra halt, och en ung flicka har nästan genast kommit ut genom grinden för att beskåda timmerstocken.
315 Den unge mannen berättar med stort allvar att den är vuxen på en sandmo långt norr om Oiofshättan, han talar om, när han fällde den och hur länge den har legat och torkat i skogen. Han in– präntar hos henne hur många tum den mäter i omkrets och hur många i genomskärning.
316 Får jag bara timret nerkört, medan det är före, så ska huset snart stå där. Det börjar bli skarpt kallt, solen är nergången för länge sedan. Hästen står och fryser, han rister på huvudet och skrapar med foten. Pannluggen och mannen bli vita av rimfrost. Men de båda unga frysa visst inte.
317 Gertrud svarar ingenting, men hon lägger sin hand smekande på den stora stocken, som ska sättas in i väggen i det hus, där hon ska ha sitt hem med Ingmar. Hon vet, att det är trygghet och trevnad, som vänta henne där, ty den hon gifter sig med är klok och god, ädelmodig och trofast.
318 Då var kyrkoherden ute och åkte sent på kvällen i svårt yrväder. Han kom från en sjuk långt norr ut på storskogen och arbetade sig mödosamt hemåt. Hästen sjönk djupt i drivorna, släden var gång på gång nära att välta, både prästen och drängen måste ofta stiga ur för att trampa upp väg.
319 Det var inte särdeles mörkt. Månen tågade fram stor och helrund bakom snömolnen, och månskenet lyste upp dem så mycket, att de hade tagit en ljust grå färg. Då prästen blickade uppåt, såg han snöflingorna virvla och flyga, fyllande hela luften med små vita punkter.
320 De resande hade inte lika svårt att komma fram överallt. Det fanns små sträckor av vägen, där intet av all den nervräkande snön hade blivit kvarliggande. Där gick det lätt undan på släta isgatan. På andra ställen låg snön hög, men lös och jämn. Där var det inte heller någon svårighet.
321 Det bekymmersamma var att komma fram, där vinden hade packat ihop snön i drivor så höga, att man inte kunde se över dem. Då måste man köra ner från vägen och söka sig fram på åkrar och gärden med fara att välta i ett dike eller att få hästen spetsad på en gärdsgårdsstör.
322 Och på samma sätt var det än i dag. Om också allt annat bleve sig olikt på Ingmarsgården, så nog var det visst, att det planket finge stå där det stod. snart voro de i sikte av gården och funno snödrivan på dess vanliga plats, hög som en mur och fast som ett fjäll.
323 Här fanns inte tillfälle att vika åt sidan, utan de måste rätt över vidundret. Det såg så omöjligt ut, att drängen föreslog, att han skulle gå fram till gården och kalla på hjälp. Men detta tillät inte kyrkoherden. Han hade inte växlat ett ord med Karin och Halvor på över fem år.
324 Den bar, ända till han hade kommit upp på toppen. Då sjänk han med ens. Han försvann, som om han hade fallit ner i en grav, och de resande blevo sittande och stirrade efter honom. På samma gång som hästen sjönk i drivan, bröts ena skakeln, och de kunde inte fara vidare.
325 Några minuter därefter öppnade prästen dörren till storrummet på Ingmarsgården. Där brann en torrvedsbrasa i spisen. På ena sidan om härden satt husmodern och spann finkardad ull, bakom henne sutto pigor och hjon i en lång rad och spunno blånor och lin. Männen ägde andra sidan av eldstaden.
326 De voro nyss inkomna från vedkörningen. Somliga vilade, andra sysslade med sådant arbete, som var lätt som en lek, de späntade stickor, vässade räfspinnar och slöjdade yxskaft. När prästen trädde in och berättade om det missöde, som hade hänt honom, kommo alla i rörelse.
327 Karin sände pigorna ut i köket för att koka kaffe och laga gästabudsmat till kvällsvard. Själv hängde hon upp prästens päls att torka framför brasan, tände hänglampan och flyttade sin spinnrock bort till bordet, för att hon skulle kunna delta i männens samtal.
328 Karin frågade efter prostinnan och undrade om hon inite hade förbättrats från sin svåra sjukdom på senare tid. Prästens dräng kom in, sade, att hästen var framgrävd, seldonen lagade och allt i ordning för avresan. Karin och Halvor trugade och bådo, att prästen skulle stanna till kvällsvarden.
329 De upphörde inte, förrän han lovade att göra det. Kaffet kom in. Största silverkannan blänkte på brickan, sockerskrinet var det gamla av silver, som knappast kom fram vid bröllop och begravning, och småbröd var upprågat på tre höga skålar. Kyrkoherdens små runda ögon vidgade sig av undran.
330 Gång på gång strök han med handen över pannan, satt som i en dröm och var rädd att vakna. Halvor visade kyrkoherden huden av en älg, som förra hösten hade blivit fälld å Ingmarsgårdens skog. Fällen blev utbredd på golvet, aldrig hade kyrkoherden sett en större och vackrare.
331 Strax bad Halvor kyrkoherden ta emot fällen som gåva. Karin gick och sysslade med att plocka fram ur de blåmålade skåpen härligt gamalt silver. På bordet bredde hon ut en duk med bred hålsöm och lade fram så många silverskedar, som om hon hade dukat till gille.
332 Mjölk och dricka slog hon upp i vldiga silverkannor. Efter måltiden villa kyrkoherden resa. Halvor Halvorsson själv och två av hans drängar följde honom, öppnade väg genom drivorna, höllo släden stadigt uppe, då den ville välta, och lämnade inte prästen, förrän han var hemma vid gården.
333 Kyrkoherden stod välbehållen på prostgårdstrappan. Han tänkte på hur gott det var att återfå gamla vänner och sade ett varmt farväl till Halvor. Bonden dröjde. Han stod och famlade efter något i sin ficka. Han fick äntligen fram ett sammanviket papper. Han undrade om det gick an att lämna det nu.
334 Det är på detta jag har väntat i många Herrans år. Det är en vacker dag på våren. En bonde och hans son äro stadda på vandring till det stora bruket, som ligger nere i södra ändan av socknen. De bo långt uppe i norr och måste således genomvandra nästan hela socknen.
335 De gå förbi alla de nysådda fälten, som just nu hålla på att betäckas med brodd. De se alla de saftigt gröna rågåkrarna, alla de fagra vallarna, där klövern snart ska börja rodna och dofta. De gå också förbi en hel mängd hus, som man målar och ger nya fönster eller förser med glasverandor.
336 De gå tysta en stund och ge akt på den frambrytande våren. Vattnet skvalar fram i dikena, och själva vägen är svårt sönderbruten av vårregn. Vart man ser, är det arbete, som behöver göras. Varje människa får lust att gripa in och hjälpa till, även om hon går över mark, som inte tilhör henne.
337 Halva egendomen var en myrmark, och andra hälften var ett stenrös. Där såg alldeles förskräckligt ut. I det där stenröset har jag gått och brutit sten, så att jag tänkte ryggen skulle gå av. Och ändå tror jag, att jag hade värre arbete med myrmarken, innan jag fick den täckdikad och torrlagd.
338 Just en sådan där veranda med balkong över och med mycket sniderier. Och just en sådan där vid, grön plats framför med fint, tätt gräs. Skulle det inte varit vackert, Gabriel? Sonen svarar inte, och bonden förstår, att han är trött på att höra talas om gården.
339 Han hör det lätta fallet av gräset och det lätta pipet och surret av uppskrämda fåglar och insekter. På brukskontoret ligger köpekontraktet uppsatt och färdigt. Alla underhandlingar äro redan bedrivna, priset är bestämt, det återstår endast att underteckna kontraktet.
340 Jaså, Gabriel skulle ge sig av i alla fall. Han kan inte riktigt förstå detta. Inte skulle han ha rest, om sonen hade stannat hemma. Men det var ju klart, att han måste följa med sin son. Han går fram till pulpeten, där kontraktet är framlagt till hans underskrift.
341 I maj blev det auktion på Ingmarsgården. Gud, vad det var för en vacker dag, riktigt sommarvarmt! Alla karlarna hade lagt av de långa, vita pälsarna och kommo i korta tröjor, och kvinnorna gingo redan omkring i de vida, vita ärmarna, som hörde till sommardräkten.
342 Skolmästarns hustru hjorde som de andra. Hon satte sig på en brädhög och såg sig omkring mycket noga, som den gör, vilken vet, att han ser ett kärt ställe för sista gången. På tre sidor var gården kringbyggd med huslängor, och mittpå den stod en liten fatbur på stolpar.
343 Mor Stina tänkte på alla de gamla Ingmarssönerna, vilkas fotsteg hade nött gården. Hon tyckte sig se dem komma hem från arbetet om kvällarna och gå in till härden, långa, litet lutande gestalter, alltid rädda att vara påträngande eller ta en bättre plats, än som anstod dem.
344 Somliga av dessa voro uräldriga, de voro praktfullt målade i rött och grönt, och seldonen, som tillhörde dem, voro besatta med brokiga garntofsar och vita snäckor. Åter tyckte mor Stina, att hon såg de gamla Ingmarssönerna komma åkande med långsam fart i dessa gamla slädar.
345 De körde bort på gillen, eller de kommo hem från bröllop med en brud bredvid sig. "Det blir mycket gott folk, som flyttar från socknen nu", tänkte hon. Ty hon kände det, som om alla dessa gamla hade bott kvar på gården ända till denna dag, då deras verktyg och åkdon förskingrades.
346 En del av dessa hade stått i ostörd fred i klädkammaren i många hundra år. Man bar också ut silverkannor och gammaldags kopparkittlar, spinnrockar och kardor, sängkläder och allt slags egendomlig vävredskap. Omkring allt detta samlade sig bondkvinnorna. lyfte upp det och vände på det.
347 Men just då hon närmade sig, kom en piga ut med ett par ofantliga gamla biblar. De voro så tunga med sina beslag och skinnpärmar, att hon knappt kunde lyfta dem båda. Mor Stina blev så häpen, som om hon hade fått ett slag i ansiktet, och vände om till sin plats.
348 Hon förstod nog, att ingen numera läste i de gamla biblarna med deras urmodiga språk, men det var dock bra underligt, att Karin ville sälja dem. "Det var kanske den bibeln husmodern satt och läste i, då de kom och berättade för henne att mannen hade blivit dödad av björnen", tänkte hon.
349 Ingmar var dödsblek, och alla, som sågo honom, förstodo, att han kämpade med ett så stort lidande, att de inte vågade tilltala honom. Ingmar stod så stilla, att flera funnos, som alls inte lade märke till honom. Men var och en, som hade fått ögonen på honom, kunde sedan inte tänka på något annat.
350 Det blev ingenting av med den lustighet, som eljest var bruklig på auktioner. Med Ingmar stående där, stödd mot väggen till det gamla hemmet, som han snart skulle förlora, kunde man varken finna mod att skratta eller att säga ett muntert ord. Så kom den stund, då auktionen skulle begynna.
351 Han behövde ju inte se detta elände. Men Ingmarssönerna bär sig aldrig åt som annat folk. Så föll det första klubbslaget. Då såg man Ingmar rycka till, som om det hade träffat honom. Strax därefter blev han åter orörlig, men vid varje nytt klubbslag gick en darrning genom honom.
352 Så småningom blev redskapen bortsålda, och auktionisten flyttade över till en annan sida av gården. Han började sälja hemvävda bonader, dukar och sängförhängen, och han höl upp dem i luften, så at de broderade tulpanerna och de invävda, brokiga broderierna lyste över hela gården.
353 Nu syntes det tydligt vad folk tänkte om Karin och hennes handlingssätt, ty medan hon vandrade över gården, veko människorna undan, ingne sträckte ut handen för att hälsa på henne, utan alla stodo tysta och blickade ogillande efter henne. Karin såg tärd och trött ut.
354 Det tyckte inte bli något av med alla de förebråelser hon hade ämnat göra Karin. Det följde en sådan värdighet med Karin, att ingen hade mod att klandra henne. Just som de skulle stiga upp på det breda trappsteget utanför förstukvisten, lade mor Stina sin hand på Karins skuldra.
355 Det enda, som prydde väggen, var Jerusalemstavlan, vilken i dag åter hade en frisk krans av grönt. Det stora rummet var uppfyllt av släktingar och trosförvanter till Karin och Halvor. En efter annan fördes med mycket krusande fram för att undfägnas vid ett stort, dukat bord.
356 Han gick att ropa ut de gamla silversakerna, de stora silverkannorna, besatta med guldmynt, och bägarna med inskrifter från sextonhundratalet. Då auktionisten lyft uppp den första silverkannan, tog Ingmar ett par steg framåt liksom för att hindra försäljningen.
357 Jag hör, att folk pratar om att du kunde få överta gården, om du bara ville. Det vore den största tjänst du kunde göra den här socken. På Ingmarsgården funnos flera gamla, som hade tjänat där i all sin tid och som nu på sin höga ålderdom fortforo att bo kvar där.
358 Över dessa hade sänkt sig större ängslan än över någon annan. De fruktade, att om gården fingen en ny ägare, skulle de bli utvräkta ur det gamla hemmet och få gripa till tiggarstaven. Hur det än blev, visste de, att de inte skulle bli behandlade så som av det gamla husbondefolket.
359 Det var med stor ömkan man såg dem smyga förbi, bräckliga och förskämda, och gav akt på det ängsliga uttrycket i deras svaga, rödkantade ögon. Till sist var det en snart hundraårig gubbe, som hittade på att gå fram till Ingmar och sätta sig på marken bredvid honom.
360 Alltsedan de gamla hade kommit, höll Ingmar inte mera ögonen slutna, utan stod och såg ner på dem. Han tycktes räkna alla de år och mödor, som hade gått över dem, medan de hade tjänat hans släkt, och han tyckte väl, att det var hans första plikt att laga så, att de finge dö i deras gamla hem.
361 Han blickade ut över gården, fick ögonen på Stark Ingmar och nickade betydelsefullt åt honom. Utan ett ord gick Stark Ingmar in i boningshuset, genomvandrade storstugan och steg in i lilkammaren. Där blev han stående vid dörren, väntande ett lägligt tillfälle att framföra sitt ärende.
362 När Stark Ingmar kom in, stod kyrkoherden mittpå golvet och talade till Karin och Halvor, vilka sutto orörliga och stela som döda. Bruksförvaltarn satt vid bordet. Han såg självsäker ut, visste väl med sig, att han var den, som hade makt att göra högsta budet.
363 Berger Sven Persson satt i en soffa högst uppe i rummet, det stora, myndiga ansiktet förrådde intet spår av rörelse. Han satt med händerna knäppta över magen och tycktes inte tänka på annat än att med största möjliga fart vrida tummarna om varandra. Nu höll kyrkoherden upp att tala.
364 Och med särskilt avseende på att Karin satt inne, började han berätta om gård efter gård, som hade råkat i förfall, sedan de hade kommit i bolagshänder. Karin såg upp ett par gånger, och kyrkoherden undrade om han inte nu äntligen lyckades göra intryck på henne.
365 Inte trodde jag, när jag sprang här som fattig vallpojke, att jag skulle få makt att ställa om, att det åter komme en Ingmar Ingmarsson till Ingmarsgården. Kyrkoherden och de andra innevarande männen stodo och stirrade på honom utan att genast fatta vad han menade, men Karin gick raskt ut ur rummet.
366 Men i nästa ögonblick kom ett uttryck i hans ansikte, som om han med oändlig avsmak och leda ville visa den vunna lyckan ifrån sig. Nyheten hade gått över gården på ett ögonblick. Folk talade och frågade högt och ivrigt. Flera blevo så glada, att de fingo tårar i ögonen.
367 Då Ingmar stod omgiven av alla dessa glada människor, lyfte han på en gång ögonen och blev varse mor Stina, som stod ett litet stycke från de andra och betraktade honom. Hon var mycket blek och såg gammal och fattig ut. När Ingmars ögon föllo på henne, vände hon sig bort och började gå hemåt.
368 Varför detta skulle vara så förfärligt, visste hon inte, men hon kände, att det var något, som hon inte kunde uthärda. Gertrud hade helst velat stänga sig inne dag och natt för att vara säker om att inte få se honom, men sådant var möjligt för en fattig flicka som hon.
369 Men alltid var hon rädd. Det fanns ju inte ett ställe, där hon inte var utsatt för att råka honom. Om hon rodde på älven, kunde han vara där och flotta sitt timmer, och om hon smöge sig undan djupt in i skogen, så kunde han komma emot henne med yxan på axeln på väg till sitt arbete.
370 Och finge hon se honom, skulle det bli så oerhört svårt. Det skulle hon inte kunna uthärda. När hon låg och rensade bort ogräs ur trädgårdssängarna, lyfte hon huvudet gång på gång, för att hon skulle få se honom på långt håll, om han ginge på vägen, och hinna fly undan.
371 Hennes hund skulle inte skälla, om han komme, och hennes duvor, som trippade på sandgången, skulle inte fly undan för honom och varna henne med sina smällande vingslag. Denna Gertruds rädsla avtog inte, snarare förvärrades den dag från dag. All hennes sorg hade förbytt sig till skräck.
372 Äntligen tyckte hon sig vara framme vid hagen, men när hon kom in där, kunde hon inte se korna. Hon blev mycket ängslig, gick och sökte dem överallt, där de brukade uppehålla sig, men hon fann dem varken bakom gransnåret eller vid bäcken eller under björkarna.
373 Hon gick emellertid inåt skogen och arbetade sig mödosamt fram mellan risiga granar och vassa enbuskar. Men ögonblicket därefter gick hon påp en slät och jämn stig i skogen, utan att hon alls visste hur hon hade kommit dit. Stigen var mjuk och en smula hal av de bruna barren, som täckte den.
374 Granarna stodo raka och skyhöga utmed den, och solskenet lekte på den gula mossan under träden. Där var så vakcert och ljuvligt, att hennes ängslan minskades. Bäst hon gick där, såg hon en gammal gumma gå inne mellan träden. Det var gamla Finna Marit, hon, som kunde trolla.
375 Men när hon sänkte nålen märkte hon, att den gick djupt ner, som om den inte hade träffat mässingsfatet, utan gått in i något mjukt, och när hon drog den tillbaka, var den blodig. Då Gertrud såg blodet på nålen, tyckte hon, att hon verkligen hade stuckit ut Ingmar ögon.
376 Knappt hade hon blivit lugn och somnat på nytt, förrän samma dröm kom tillbaka. Hon vandrade än en gång på de små stigarna till beteshagen. Åter voro korna borta, och hon gick inåt skogen för att söka dem. Därpå kom hon in på den vackra vägen och såg solskenet leka på mossan.
377 Hon gick och ängslades för att åter möta finngumman och var glad, att hon inte såg till henne. Men bäst hon gick, tyckte hon, att marken öppnade sig mellan ett par tubor rätt framför henne. Först stack ett huvud fram ur öppningen, så arbetade sig en helt liten man fram ur jorden.
378 Det var ju Surr-Peter, som inte var riktigt klok. Tidtals levde han nere i bygden, men om somrarna bodde han helst i skogen i en jordkula. Gertrud påminde sig genast, att det sades om Surr-Peter, att sådana, som ville skada sina ovänner utan att synas, kunde begagna sig av honom.
379 Det misstänktes, att han flera gånger hade anlagt mordbrand för andras räkning. Nu gick Gertrud fram till mannen och frågade honom, likasom på skämt, om han inte hade lust att sätta eld på Ingmarsgården. Hon önskade det, sade hon, därför att Ingmar Ingmarsson tyckte mer om gården än om henne.
380 Men till hennes stora förskräckelse tycktes den galne genast gå in på vad hon föreslog. Han nickade ivrigt till henne och började springa neråt bygden. Hon skyndade efter, men kunde inte hinna honom. Grankvistar höllo fast henne, hon sjönk ner i träsk, och hon halkade på berghällar.
381 Gud, låt inte den synden komma över mig! Sorgen är farlig, utbröt hon och knäppte hårt samman händerna. Sorgen är farlig. Sorgen är farlig. Säkert visste hon inte själv fullt vad hon menade, men hon kände, att hennes stackars hjärta var som en förhärjad örtagård.
382 Hon fann dem ingenstädes, men hade en känsla av att de funnos där och att hon skulle se dem, om hon endast vore fullt vaken. Snart fick hon syn på ett stort hål i gärdesgården och förstod, att boskapen hade brutit sig ut därigenom. Gertrud gick nu för att söka flyktingarna.
383 Jag vet, att Lyckagårdsfolket i dag på förmiddagen skulle driva sin boskap opp till fäboden. När våra kor har fått höra skällkons bjällra, har de brutit sig ut och följt efter oppåt skogen. Oron hade för en stund gjort flickan fullt vaken. Hon beslöt sig för att gå upp till fäboden och hämta korna.
384 Eljest kunde ju ingen veta när de skulle bli hemdrivna. Och hon gick snabbt framåt den branta, steniga vägen. Men när det hade burit nästan rakt uppåt en stund, gjorde bägen en tvär vändning, och nu låg den för hennes ögon, glatt av barr och alldeles jämn. Hon kände igen den från drömmen.
385 Det var samma solskensfläckar borta på den vitgula mossan och samma höga träd. När hon kände igen vägen, försjönk hon genast in i samma halvvakna tillstånd, vari hon hade levat hela dagen. Hon började nästan vänta på att det skulle hända henne något övernaturligt.
386 Hon gick där en hel timme förvånad över att ingenting underbart inträffade. Till sist förde stigen ut på en slät skogsäng. Det var en liten vacker plats, beväxt med friskt, saftigt gräs och en mängd blommor. På ena sidan reste sig en tvärbrant bergvägg. På de andra sidorna stodo höga träd.
387 Det var mest rönnar med stora, vita blomklasar, men också björk och al. En ganska bred och vattenrik bäck kom strömmande utför bergväggen, sökte sig fram över ängen och kastade sig därpå ner i en klyfta, som var alldeles uppfylld av frodigt uppspirande träd och buskar.
388 Låt mig inte få se något styggt eller ont! Låt mig inte komma in någon svår frestelse! Hon var så viss om att hon skulle få se något, att hon knappt vågade vandra ut på de platta stenarna, som ledde över bäcken. När hon stod mitt i bäcken, såg hon något röra sig i skogsdjupet på andra sidan.
389 Men det var inte något bröllopståg, utan en ensam man, som långsamt kom gående ut på ängen. Han var hög och ung och bar en fotsid, svart klädnad. Han hade ett långlagt, mycket skönt ansikte, huvudet var obetänkt, och långa, mörka lockar hängde ner på hans skuldror.
390 Allt som han kom närmare Gertrud, kände hon sin varelse övergjutas av tilltagande frid och salighet och stilla, soligt lugn. Och då han hade gått förbi henne, fanns inom henne inte mera någon sorg eller bitterhet, utan allt ont försvann som en helad sjukdom och efterlämnade hälsa och styrka.
391 Jag har sett Jesus, han har tagit bort min sorg, och jag älskar honom. Nu kan jag inte älska någon annan i denna världen. Livets bekymmer försvunno och blevo oändligen små. Och livets långa år syntes som en kort liten tid. Och alla jordisk lycka tycktes arm och grund och utan betydelse.
392 På samma gång visste Gertrud hur hon nu skulle ordna sitt liv. För att hon inte mer skulle sjunka ner i dunkel skräck och för att hon inte skulle bli lockad til ondska och hämnd, skulle hon flytta bort från denna trakt. Hon skulle följa Hellgumianerna till Jerusalem.
393 Ingmar gick ut och såg Gertrud stå vid grinden och vänta. Gertrud gick dä före ut på vägen, och Ingmar följde henne. De gingo tysta, tills de hade kommit ett gott stycke från bröllopsgården. Om Ingmar skulle man ha velat säga, att han hade åldrats på ett par veckor.
394 Men häri handlade jag säkerligen orätt, och därför har allt detta kommit över mig. Så, som jag svek Kristus då, så blev jag själv sviken av den jag älskade. Så snart Ingmar förstod, att Gertrud ämnade säga honom, att hon ville gå in bland Hellgumianerna, gjorde han en häftig rörelse av ovilja.
395 Jag tror nästan, att han skulle bruka våld för att hindra mig. Det är det svåraste, at jag måste smyga mig bort från dem. De tror nu, att jag vandrar omkring för att sälja mina band, och de får ingenting veta, förrän jag har slutit mig till Jerusalemsfararna i Göteborg och seglat från landet.
396 Men jag får nu lov att följa Jesus. Hon smålog, när hon nämnde frälsaren. Han har ju räddat mig från ondska och själssjukdom, sade hon innerligt och knäppte sina händer. Och som om hon nu först hade fått mod därtill, sköt hon huvudduken tillbaka och såg Ingmar rätt in i ögonen.
397 Mor får det svårt med honom, de ska komma att sitta och sörja båda två. Det hade ju inte blivit så, om jag hade stannat hemma och muntrat opp dem. Gertrud höll inne, som om hon hade tvekat att tala ut, men Ingmar tyckte, att det började snyfta och gråta inom honom.
398 Detta är en stor heder, som du gör mig, som har svikit dig. Nog ska jag handla bättre mot dina gamla föräldrar, än jag har handlat mot dig. Ingmars röst darrade, och på samma gång tycktes något av den stora försiktigheten och klokheten försvinna ur ansiktsuttrycket.
399 Hur ska det gå med mig, då jag inte mer får se henne? Gud hjälpe mig, om jag har gjort orätt, som har försakat henne för en gammal gård! Inte kan åkrar och skogar vara detsamma för mig som en människa. Inte kan de le med meig, då jag är glad, och trösta mig, då jag är ledsen.
400 Men jag var så trött då efter en hel dags vandring, att jag somnade. Mitt i natten vaknade jag och vände på dynan för att slippa knölen under huvudet. Då kände jag, att varet var sönderskuret mittöver och illa lagat med stora styng. Där innanför låg något hårt, som knastrade likt papper.
401 Men när det blev dager, såg jag, att ditt namn stod skrivet på omslaget. Då besåg jag det närmare, och så beslöt jag att ta det med mig och ge det till dig utan att nämna något om det varken till Maria eller någon annan människa. Här har du det nu, Ingmar. Det är din egendom.
402 Gertrud grävde fram ett inte särdeles stort paket ur bottnen på sin korg och lämnade det till Ingmar, under det att hon såg på honom, som om hon väntade, att han skulle bli mycket glatt överraskad. Ingmar tog gåvan i sin hand utan att mycket tänka på vad det var han fick.
403 Ingmar hörde, att hon sade detta, och såg sedlarna, men tyckte, att han såg och hörde som genom en dimma. Gertrud räckte honom pengarna, men hans händer kunde inte hålla fast något, utan hela bunten föll till marken. Gertrud tog upp den och stoppade den i hans ficka.
404 Han skulle ha önskat, att han hade kunnat tala ett ord med Vår Herre, kunnat fråga honom varför inte dessa pengar hade kommit till rätta förr. Varför de kommo nu, då han inte behövde dem, då han redan hade förlorat Gertrud. Nästa ögonblick föllo hans händer tungt ner på Gertruds skuldror.
405 Och att det är du, Gertrud, som har vållat detta! När jag svek dig, var det i stort nödtvång, men du har förstört allting bara för att göra mig eländig. Nu vet jag hur far kände det, när mor dräpte barnet, for han ut. Han tog till att gråta våldsamt och häftigt.
406 Det måste också förtäljas hur alla människor skte övertala Hellgumianerna att inte fara. Det var så, att det till slut tycktes genljuda från marken och bergen: res inte, res inte! Till och med herremännen sökte förmå bönderna att avstå från företaget. Kronofogden och länsmannen lämnade dem ingen ro.
407 De visste ju inte vad det var för människor, som de skulle förena sig med. Det fanns varken lag eller förordning i det där landet. Där kunde man ännu i dag råka ut för rövare. Och inga vägar funnos där, utan de skulle få lov att klövja varorna på hästryggen som uppe i finnskogarna.
408 De drogo ut för att dö. Hellgumianerna svarade, att de visste allt detta. Och det var just därför de drogo dit. De reste för att strida mot koppor och feber, för att bygga vägar, för att odla jorden. Guds land skulle inte längre ligga för fäfot, utan de skulle förvandla det till ett paradis.
409 Hon blev allt äldre och äldre, och till sist tyckte hon inte fråga efter något, som var av denna världen. Hon satt bara och läste i ett par gamla postillor, som hon kunde utantill. Hon hade en gammal piga, som hjälpte henne att kläda sig och som kokade hennes mat.
410 Du ska skaffa hästar och vagn. Sara Lena hade inte annat att göra än att lyda. Hon måste gå till kyrkoherden för att be om ett anständigt åkdon. Sedan hade hon ett otroligt besvär med at vädra en gammal skinnkrage och en sammetshatt, som hade legat i kamfer tjugu år i sträck.
411 Det var ock ett samvetsgrant göra att få gumman utför trappan och ner i vagnen. Hon var så bräcklig, att man hade en förnimmelse av att hon lika lätt kunde bli utsläckt som en ljuslåga i stormväder. När prostinnan satt i vagnen, befallde hon, att man skulle körra henne till Ingmarsgården.
412 Där inne voro flera Hellgumianer samlade. De sutto till bords. Under dessa sista tider brukade de komma tillsammans och förtära gemensamma torftiga måltider, bestående av ris och te och andra lätta rätter för att förbereda sig till den förestående ökenvandringen.
413 Plankorna ruttna bort och måste oupphörligen lagas. Vid islossningen måste den vaktas natt och dag, för att den inte ska bli sönderslagen, och när vårfloden är mycket hög, rycker den med sig stora stycken av bron och fraktar dem ända ner till forsarna vid Bersåna bruk.
414 Tänk, om den inte funnes, då måste man ju begagna båt eller färja för varje gång man skulle färdas från en strand till en annan. Bron suckade och sviktade, då Jerusalemsfararna drogo fram över den, och vattnet pressades upp mellan plankorna och stänkte om hästfötterna.
415 De bortdragande kände stor saknad att skiljas från den kära bron. De tänkte på att den var något, som tillhörde dem gemensamt. Husen, gårdarna, åkrarna och skogarna voro delade på olika ägare, men bron var allas deras egendom, det var en saknad för dem alla att lämna den.
416 Men ägde de intet mer, som var dem gemensamt? Ägde de inte kyrkan, som låg under sina björkar på andra sidan bron, ägde de inte det vackra, vita skolhuset och prästgården? Och vad ägde de mera, som var dem gemensamt? De ägde väl också skönheten i det, som de sågo här från bron.
417 En gång, då Ljung Björn Olofsson, som nu for till Jerusalem, och hans bror Per voro barn, hade de suttit på den där stenhällen och samspråkat. Til en början hade de varit goda vänner, men till sist hade de råkat ihop om något, de hade blivit ivriga och höjt rösterna.
418 De hade tystnat ögonblickligen. De hade tagit varandra vid handen och smugit därifrån, och de kunde sedan aldrig se stenen utan att tänka på detta. Då nu Ljung Björn reste förbi kyrkogården, fick han se sin bror Per sitta på den där stenhällen, stödjande huvudet mot händerna.
419 När de sedan åkte genom kyrkbyn, var vägen kantad av folk, som ville se deras avresa. Det stod människor på alla trappor, de hängde ut genom fönsterna, de sutto uppflugna på gärdsgårdarna, och de, som bodde längre bort, stodo ute på kullar och backar och vinkade och viftade.
420 Hon hade tyckt, att detta var bättre än att leva i strid och split med föräldrarna, som inte kunde försona sig med tanken på att hin skulle resa ifrån dem. När Gunhild steg ur kärran, såg hon, att hemmet låg alldeles utdött. Ingen människa syntes på gårdsplanen och inen i något av fönstrerna.
421 Förstudörren var också stängd. Gunhild gick runtom huset till köksingången. Den var tillkrokad innanför. Gunhild bultade ett par gånger, men då inen kom och öppnade, drog hon åt sig dörren, stack in en sticka och lyfte av kroken. På så sätt kom hon in i huset.
422 I köket fanns inen människa, i storrummet var det likaså tomt, och inte heller fanns det någon i lillkammaren. Gunhild ville inte gå utan att ge föräldrarna ett tecken, att hon hade varit inne för att säga farväl. Hon gick fram till den höga dragkistan och slog ner klaffen.
423 Det var moderns, hon hade fått det i brudgåva av sin man, och när Gunhild hade varit liten, hade modern ofta visat henne skrinet. Skrinet var vitlackerat med en målad blomranka runtom, inne i locket fanns en bild av en herde, som spelade för en skara vita lamm.
424 I skrinet hade modern förr i välden förvarat det bästa och käraste hon ägde. Där gömde hon sin mors tunna vigselring, sin fars utgånga klocka och sina egna guldörhängen. Men när Gunhild öppnade skrinet, såg hon, att allt detta var borttaget, och i dess ställe låg nu där ett enda brev.
425 Hon tänkte inte mer på att skriva något, utan skyndade sig bort. Hon kom och satte sig upp i kärran utan att svara de många frågorna om hon hade råkat föräldrarna. Hela vägen satt hon sedan orörlig, med händerna i skötet, och stirrade framför sig. "Jag mördar mor", tänkte hon.
426 Så länge som de bortdragande hade befunnit sig nere i bygden, hade de haft så mycket att göra med att säga farväl och sända avskedshälsningar, att de inte hade haft tid att lägga märke till den främmande kärran, men där i skogsdungen började alla ge akt på den.
427 Än körde den förbi alla andra kärror och for i spetsen av tåget, än saktade den farten och lät alla andra åka före. Kärran var ingenting annat än ett vanligt arbetsådkon, ett sådant, som brukas varje dag vid körslor. Men just därför var det omöjligt att räkna ut vem den tillhörde.
428 Honom kände ingen, därpå var man alldeles säker. Men bredvid honom satt en kvinna, som man tyckte att man borde känna igen. Ingen kunde se hennes ansikte, ty hon hade kastat en svart schal över huvudet och höll den samman med händerna så väl, att inte ens en strimma av ögonen syntes.
429 Det var nästan inte en enda av dem, som inte gjorde upp för sig vem det var, som satt i kärran. Tims Halvor trodde, att det var gamla gumman Eva Gunnarsdotter, som inte hade fått följa dem till Jerusalem. Kärran ledsagade dem hela vägen, men inte en enda gång lyfte kvinnan schalen från ansiktet.
430 Han hade inte gått ut för att slå gräs, vilket tycktes honom vara ett leksaksarbete, utan han hade tagit sig för att bryta upp sten ur jorden, som han gjorde i sin ungdom, då han röjde upp sin nyodling. Gabriel Matsson såg fadern från vägen, då tåget körde förbi.
431 Sedan slängde han ner dem på stengärdsgården med sådan fart, att det slog gnistor ur dem och de lösa kanterna stöttes bort. Gabriel hade ett lass att köra, men hästen fick en lång stund sköta sig själv, ty Gabriel gick med ögonen vända mot fadern. Gamle Hök Matts arbetade och arbetade.
432 Alla människor skyndade in under tak, och Hök Matts ämnade också söka skydd, men han besinnade sig och stannade ute. Han vågade inte lämna arbetet. Vid middagstiden kom hans dotter ut i stugdörren och kallade på honom, för att han skulle komma in och äta. Hök Matts var just inte hungrig.
433 Men han avstod från att gå in; han vågade inte upphöra med arbetet. Hustrun hade följt Gabriel till järnvägen. Sent om kvällen kom hon hemåkande ensam. Hon gick fram för att tola om för mannen, att sonen nu var borta, men han bände och bröt med spettet och gick fram och åter vid arbetet.
434 En annan av grannarna gick förbi för att se om Hök Matts fortfor att arbeta, men ingen tilltalade honom. Så kom mörkret, då man inte kunde se honom. Men ännu alltjämt hörde man honom arbeta, och då han vräkte ner stenarna på gårdsgården, stänkte gnistorna omkring honom.
435 När han böjde sig för att ta upp det, föll han omkull. Han blev liggande på marken, och innan han hade hunnit tänka på att stiga upp, hade han somnat. En stund efteråt kom in in i stugan. Han sade intet, tänkte inte på att komma i säng, bara kastade sig ner på en träbänk och somnade.
436 Den låg på en ofantlig avröjning mitt i den allra djupaste och svartaste skogen. Där fanns ingen bygd, ingen åker, ingen trädgård, men allt var stort och ståtligt tilltaget, därför att man väntade, att ett betydande stationssamhälle skulle växa upp där i ödemarken.
437 Den kom vild och vred ut ur de djupa skogarna och rusade skummande fram i små forsar. Jerusalemsfararna kunde inte känna igen den breda, majestätiska älven, som de hade lämnat på morgonen. Här fanns ingen blid dal att skåda ner över, utan all utsikt stängdes av mörka, granskogsklädda höjder.
438 Barnen hade hela tiden förut varit mycket glada åt att få resa till Jerusalem, men vid skilsmässan från hemmen hade de gråtit mycket, och här vid stationen blevo de mera förtvivlade än någonsin. De äldre sysslade med att ta ner allt resgodset och flytta det över till en järnvägsvagn.
439 Alla hjälpte till, och ingen hade tid att se efter var barnen togo sig för. Men barnen slogo sig samman, de stodo i en tät ring och överlade. Om en stund togo de äldre av dem de små vid handen och vandrade bort från stationen två och två, en stor och en liten.
440 Hon öppnade ett matsäcksskrin och ville ge dem mat. Hon kallade på dem, men ingen svarade. De voro alldeles försvunna; ett par karlar måste gå och söka dem. De följde spåren, som de många små fötterna hade lämnat i sanden, och när de hade kommit ett stycke inåt skogen, fingo de syn på barnen.
441 De gingo framåt i en lång rad, två och två, en stor och en liten. Då karlarna ropade på dem, stannade de inte, utan fortforo att vandra. Då måste karlarna springa för att hinna upp barnen. Barnen försökte komma undan, men de minsta orkade inte följa med, utan föllo omkull.
442 Så snart som ångbåten hade kastat ankar på Jaffas redd, skyndade Jerusalemsfararna upp på däck för att sända en första blick till det heliga landet. Men Augusta Viktoria låg långt ut till havs, morgonsolen stack dem i ögonen, och de kunde inte mycket urskilja.
443 Hellgum kom då raka vägen från Jerusalem, där han och hans trosförvanter hade bott ett par månader. Han var alltså väl hemmastadd i Palestina, och när han märkte, att bönderna stodo och blickade åt land, kom han fram till dem för att tala om vad det var, som de sågo.
444 De tyckte, att de stodo liksom framför porten till ett stort Herrens hus, där allt, vad heligt var, fanns förvarat, men de kunde inte hjälpa, att de måste småle, när han talade om Jona, som de hade sett avbildad på många gamla målningar, just när han sprutas ur valfiskens vida gap.
445 Birger vände genast sina blickar åt det håll, där Jerusalem skulle ligga. Det föreföll, som om han sedan inte kunde slita dem därifrån. Hellgum hade redan förut under resan talat om för bönderna, att Jaffas hamn var så grund, att endast fiskebåtar och små segelfartyg kunde löpa in där.
446 Stora ångbåtar som Augusta Viktoria måste kasta ankar på en öppen redd och passagerarna och varor föras i land i roddbåtar. De visste också, att landningen kunde vara mycket farlig, om vädret var dåligt, eftersom man en lång stund måste ro fram på det öppna havet, utan skydd mot vind och våg.
447 Bönderna kunde inte annat ät tycka, att det var duktiga karlar, som rodde dem. De reste sig halvt upp och rodde stående för att få bättre fart. De voro en smula försiktiga i början, men när de hade kommit förbi de båda farliga klipporna, började en skarp kapprodd.
448 Var och en av dem är så ivrig att komma först, att de ofta nog sätter passagerares liv på spel för sin brådskas skull. Ni ska se på dem, när de kommer ombord! Det är ingen av dem, som inte har ansiktet fullt av ärr och skråmor. Det är det vildaste sjöfolk vid Medelhavet.
449 Men han ville inte lååtsa om, att han var illamående, utan när bönderna hade satt ner sin packning på stationen och gingo för att bese staden, följde han med dem. Det hade fallit sig så, att dalfolket hade kommit till Palestina i augusti, som är den allra hetaste månaden där i landet.
450 Hellgum förde dalbönderna till de stora såpsjuderierna, som räknas bland Jaffas märkvärdigheter, och till de eländiga ruinerna, som ska vara en återstod av det hus, där aposteln Petrus en gång hade sin bostad. På båda ställena rådde en förfärlig stank och hetta, och Birger Larsson blev allt sjukare.
451 Han nämnde ändå ingenting om sjukdomen, utan visade det bästa humör och var nöjd med allting. Det är så med Jaffa som med de flesta österländska städer, att man inte ser något annat än fönsterlösa murar, när man går fram på dess gator, så att det var inte mycken glädje för bönderna att vandra där.
452 Men Birger var glad åt det lilla, som fanns att titta på, de vackra småbarnen, som de mötte, åt de gråa åsnorna med sina stora grönsakskorgar, ja, till och med åt de små fula gathundarna. Bäst förnöjd blev ändå Birger, när Hellgum förde dalfolket till den tyska kolonien, som låg utanför stadsporten.
453 När det led mot middagstiden, blev det alltför hett för att någon skulle kunna gå omkring ute i det fria. Dalbönderna båste vända tillbaka till järnvägsstationen för att komma under tak. Här fingo de sitta och vänta ett par timmar, innan tåget avgick fram på eftermiddagen.
454 De sågo ut som bönder, de också. De hade rundklippt hår och stora skägg, gråa långrockar och byxor, som voro nerstoppade i de höga stövelskaften. Alla gingo med en käpp över axeln, på vilken hängde ett litet knyte. Birger fick höra, att detta var ryssar, som gjorde en vallfart till Palestina.
455 De hade kommit med ångbåt, men så snart som de hade landstigit i Jaffa, gingo de till fots, därför att de ville färdas genom landet på samma sätt som Kristus. Birger blev mycket betänksam, när han hörde detta. Man såg på honom, att han gärna hade velat följa exemplet.
456 När tåget äntligen kom i gång och Birger satt i den heta järnvägsvagnen, började hans huvud värka, som om det skulle sprängas, och nu kunde det inte undvikas, att de andra märkte, att han var sjuk. De frågade vad som fattades honom, och Birger svarade, att han hade fått en smula huvudvärk av hettan.
457 Likaså omöjligt, som det var att finna en människa ute på slätten, var det att där upptäcka ett grönt strå. Alla vårens praktfulla röda anemoner och vallmorosor, alla små tusenskönor och nejlikor, som hade täckt marken med en tät, rödvit matta, voro förintade.
458 Han hade dock klart för sig, att han var framkommen till Jerusalem, och han tänkte endast på att hålla sig uppe så länge, att han skulle få se den heliga staden. Från järnvägsstationen, som ligger ett gott stycke utanför Jerusalem, kunde Birger ingenting se av staden.
459 De åkte ner i Hinnons dal, och på krönet av åsen ovan dem syntes Jerusalem. Birger lyfte de tunga ögonlocken och såg en stad, omgiven av en hög mur, som var prydd med tinnar och torn. Bakom muren sköto höga, välvda byggnader upp i luften, och ett par palmer vajade för bergvinden.
460 Även all jorden glimmade och sken i rött och gult. Men Birger tyckte, att det sken, som föll över jorden, inte kom från solen, utan från staden ovan honom. Det utgick från dess murar, som skimrade likt ljust guld, och från dess torn, som voro täckta med skivor av bränt glas.
461 Ett ögonblick kände han sig som botad av hälsobringande glädje. Men febern fick genast åter makt med honom, och återstoden av färden ut till kolonien, som låg på stadens andra sida, var han utan medvetande. Birger visste heller ingenting om mottagandet i kolonien.
462 De förde honom raka vägen fram mot staden, och Birger låg fullt redig osh stirrade på den steniga marken och de kala kullarna. När de voro så långt komna, att de kunde se Damaskusporten och stadmuren, satte de ner båren, för att den sjuke måtte kunna glädja sig åt den efterlängtade anblicken.
463 Birger sade inte ett ord, han skuggade ögonen med handen och ansträngde sig för att se. Han såg inte framför sig något annat än en gråbrun mur, som var byggd av sten och ler som alla andra murar. Den stora porten tyckte han såg hemsk ut med dess låga ingång och dess mångtaggiga krön.
464 När Birger blev mycket förvånad över att på alla sidor bara se fula, gråa husmurar, och än mer bestört blev han över att se de lemlästade tiggare, som sutto vid porten, och de magra, smutsiga hundarna, som lågo och sovo fyra och fem tillsammans på de stora avskrädeshögarna.
465 Han hade aldrig förr känt en så besynnerlig, frän stank, som här mötte honom, eller en sådan kvav hetta. Han undrade om det fanns en vind så stark, att den kunde få denna tunga luften att röra sig. När Birger såg ner på gatstenarna, fann han, att de voro täckta med ett intorkat lager av smuts.
466 Han var kall som is. Ingenting annat såg han, vart han kom, än bristfälliga, gråa murar samt en och annan låg port. Sällan såg han ett fönster, och där sådana funnos, voro de alltid sönderslagna och hade trasor instoppade i de tomma bågarna. Halvor stannade med båren.
467 Han fick tårar i ögonen, när han tänkte på att Halvor och de andra kunde handla så illa mot honom. Plötsligen fick han en god tanke. "De gör så här för att glädja mig desto mer, då jag föres in genom de höga portarna till ärans och härlighetens stad", tänkte han.
468 Där dessa skynken hängde, kunde man knappast härda ut för mörker och stank och kvävande hetta. Nästa gång stannade båren på förgården till en stor, grå byggnad. Den öppna platsen var uppfylld av tiggare och fattiga månglare, som bjödo ut pärlband, pilkäppar, små bilder och annat kram.
469 Birger Larsson såg med sina matta blickar uppåt byggnaden. Den hade visserligen stora portar och breda fönster, och den var försvarligt hög. Men aldrig hade Birger sett en kyrka ligga så inklämd mellan andra hus. Han såg varken tornet eller koret eller vapenhuset.
470 Inte ville han låta inbilla sig, att detta var något Guds hus. Och inte kunde han tro, att det skulle ha funnits så mycket månglare och försäljare på förgården, om detta voro Kristi grav. Han visste nog vem det var, som hade drivit ut växlarena ur templet och kullstörtat duvohandlarnas burar.
471 Karlarna lyfte upp båren och vandrade vidare. De kommo nu till stadens södra delar. Det var samma slags gator, men här voro de uppfyllda av människor. Halvor stannade båren vid en tvärgata och visade Birger på mörkhyade beduiner, som hade bössa på skuldran och dolk i gördeln.
472 Birger blev alltmer viss om att hans vänner förehade något besynnerligt skämt med honom. Inte var det här folket likt de fridsamma palmbärare, som skulle skrida fram på gatorna i det rätta Jerusalem. Men när Birger kom in i människovimlet, började hans feber på nytt.
473 Men så snart de talade om att vända, for han upp och sade, att det bleve hans död, om de inte bure honom så långt, att han finge se Guds stad. På så sätt jäktade han dem, ända tills han nådde upp på Sions höjder. När han såg Sionsporten, ropade han, att han ville bäras ut därigenom.
474 Han satte sig upp, i förhoppning att han bakom muren skulle finna den sköna Guds stad, som han trånade efter. Men utanför porten såg han ingenting annat än gulbränd, ofruktbar mark, som var täckt med stenar, spillror och avskrädeshögar. Helt nära pårten sutto några fattiga människor nerhukade.
475 De kröpo närmare för att tigga och sträckte mot den sjuke händer, på vilka fingrarna voro bortvärkta. De ropade med en röst, som var lik en hunds morrande, deras ansikten voro delvis brotfrätta, den ena hade ingen näsa och den andra inga kinder. Birger ropade högt av förskräckelse.
476 Det vet du väl, Birger, att det finns sådana här i landet. Bönderna skyndade emellertid att bära honom längre ut på kullen, så att han inte skulle plågas av att se de olyckliga stackarna vid porten. Här satte Halvor ner båren, gick fram till den sjuke och lyfte hans huvud från kudden.
477 Långt, långt i fjärran glimmade en vattenspegel, och på andra sidan om denna stodo berg, som strålade i lysande blått, överdraget med guld. Det var så vackert och lätt och genomskinligt och lysande, att man inte kunde tro, att den syn man såg hörde jorden till.
478 Birger reste sig i hänförelse upp från båren, han ville skynda fram mot den där fjärran synen. Han gick några vacklande steg framåt, därpå sjönk han ner vanmäktig. Bönderna trodde först, att Birger var död, men livet kom tillbaka, och han fortfor att leva ännu i två dagar.
479 Han talade till ingen, och ingen talade till honom. Ingen visste om mannen var en sinnesrubbad, som hade fått den föreställningen, att han var Kristus, eller om han endast var en fattig pilgrim, som fullgjorde en botövning. Den stackars korsbäraren sov om natten i en grotta borta på Oljeberget.
480 Han brukade överblicka staden såsom en sökande, flyttande ögonen från hus till hus, från kupol till kupol med ett ivrigt granskande, som om han hade väntat, att någon stor förändring skulle ha inträffat under natten. Äntligen, då han tycktes inse, att allt var sig likt, drog han en djup suck.
481 Så började han vandra utför berget, släpande sin tunga börda mellan cingårdar och olivplanteringar, ända tills han nådde den höga muren, som omgav Getsemane örtagård. Här brukade han stanna utanför en låg port, lade ner korset på marken och stödde sig mot dörrposten som för att vänta.
482 Gång på gång böjde han sig ner och lade ögat till nyckelhålet för att se in i den lilla örtagården. Om han då såg någon av franciskanerna, som vårdade Getsemane, röra sig mellan de gamla olivträden och myrtenhäckarna, kom ett spänt utryck över hans ansikte, och han smålog i glad förväntan.
483 Men strax därpå skakade han på huvudet, han tycktes ha kommit till klarhet om att den han sökte inte skulle komma. Han lyfte åter upp korset och vandrade vidare. Sedan hade han för vana att gå utför bergets lägre terrasser ner i Josafats dal med den stora judiska begravningsplatsen.
484 För varje gång han märkte, att han hade misstagit sig, drog han åter en av sina tunga suckar och vandrade vidare. Dessa suckar blevo till ett djupt stönande, när han hade nått dalbottnen och det nu förestod honom att släpa det väldiga korset uppför bergshöjden, på vars krön Jerusalem ligger.
485 Han stapplade då åt hennes håll, till dess att hon, skrämd av slamret, som åstadkoms, då korset drogs över vårdarna, vände mot honom sitt ansikte, som var täckt av en tät, svart slöja och väckte den föreställningen, att där inte fanns något annat än ett tomt, mörkt hål.
486 När han en stund därefter hörde tofflor smälla mot stenläggningen, smålog han och förde redan händerna upp till törnekronan för att lyfta den av huvudet. Men så snart kyrkotjänaren, som öppnade porten, fick syn på korsbäraren, gjorde han ett nekande tecken med huvudet.
487 Botgöraren böjde sig framåt och såg in genom den halvöppna dörren. Han överfor med blicken den lilla gården, där enligt sägnen Petrus förnekade frälsaren, och förvissade sig om att den var alldeles tom. Hans ansikte fick ett uttryck av djup grämelse, han drog otåligt igen porten och vandrade vidare.
488 Han vandrade fram mot staden och lade inte ner korset på marken förrän utanför den tunga, gråa byggnad, vilken vördas som kung Davids grav, men även sägs innesluta salen, där Jesus instiftade den heliga nattvarden. Den gamle brukade här lämna korset, medan han själv gick in på gården.
489 När den muhammedanske portvakten, som eljest kastade vreda blickar efter alla kristna, såg honom komma, böjde han sig ner infr den, vars förstånd var hos Gud, och kysste hans hand. Varje gång den gamle mottog denna vördnadsbetygelse, såg han mannen förväntansfullt in i ansiktet.
490 Då dessa gåvor bjödos honom, mottog han dem först med strålande vänlighet, men sedan vände han sig missnöjd bort, som hade han väntat något helt annat och bättre. När han kom in på de trånga gator, som utgöra passionsvägen, såg han hoppfullare ut än under förra delen av vandringen.
491 Han stönade mindre djupt under tyngden av korset. Han rätade upp ryggen och såg sig omkring likt en fånge, som nu var säker om sin befrielse. Han utgick från den första av de fjorton stationerna på Kristi lidandes väg, som hela gatan uppför äro utmärkta med små stentavlor.
492 Men han stannade inte förrän utanför Sionssystrarnas kloster i närheten av Ecce-Homobågen, där Pilatus visade Kristus för folkmassan. Här slängde han ner korset i gatan som en börda, den han aldrig mer skulle behöva lyfta, och bultade på klosterporten med tre starka, pockande slag.
493 Där inne i klostret kände man till hans bultning. En av de fromma systrarna öppnade portluckan och stack ut till honom ett litet runt bröd. Härvid råkade han i en förfärlig vrede. Han tog inte emot brödet, utan lät det falla ner på gatan. Han stampade i marken och upphävde vilda skrik av förtvivlan.
494 När gudstjänsten var slut hade de andra gått till sina sysslor, men dalfolket hade blivit sittande kvar, därför att de inte tyckte, att det var passande att företa sig något på en begravningsdag. De sutto på sina stolar raka och högtidliga, och det var nästan alldels tyst ibland dem.
495 Ni får det lika bra som förut. Ni har nu mer än hundra bröder och systrar, som tar hand om er. Solen gick ner, medan de sutto där, och sedan mörknade det hastigt, så att måne och stjärnor blevo synliga. Men det strök ingen kylande vind fram över bergen denna kväll, utan hettan och kvalmet fortforo.
496 De började tro, att det skulle gå med dem alla som med BIrger Larsson, och när de sutto i mörkret och tystnaden, undrade de vad Guds mening var med att sända dem ut till detta land, om de inte skulle kunna leva där. Allt annat här ute hade varit mycket bättre, än de hade vågat vänta.
497 De hade också hört kvinnfolken tala om att det var svårt att få ordentligt bröd i den österländska bakugnen, som fanns i huset, och de funderade på att mura om den. OCh på samma sätt som karlarna hade deras hustrur börjat tänka på vad gagn de skulle kunna göra i kolonien.
498 De gamla Gordonisterna hade sitt egentliga arbete med att sköta skolan och att gå omkring till sjuka och hjälpa fattiga, och de fortsatte med detta alltjämt. Medan de ännu voro ensamma, hade de left till alla sysslor, men sedan svensk-amerikanarna hade kommit, hade dessa åtagit sig köksbestyren.
499 De voro färdiga att hjälpa, närhelst de kunde, aldrig sade de ett ovänligt ord, och aldrig visade dem att de tyckte sig vara förmer än bönderna, som de hade förenat sig med. Ingen ville behålla någon ensamt för sig, utan vad en ägde, ägde alla. Och det var en sådan glädje över dem.
500 De lekte som barn själva, och deras barn voro, som de, modiga och sorglösa och lekfulla. Det yppersta av allt i dalböndernas ögon var ändå, att de voro i Guds stad Jerusalem. De hade inte trott, innan de kommo hit, att det kunde vara så ljuvt att vistas på de ställen, där Jesus hade vandrat.
501 Det låg en salighet överlivet, såsom det måste ha varit bland de skaror, som följde frälsaren, när han vandrade på jorden, och övergåvo allt för att få leva av hans ord. Allt hade slagit väl ut, om inte detta hade varit, att de inte tycktes kunna leva i det Heliga landet.
502 Själva staden Jerusalem syntes inte från kolonien, därför att några kullar lågo hindrande i vägen. Det är många, som tro, att en av dessa kullar är det verkliga Golgata, och att det är med orätt, som man anser, att det har legat på den plats, där den heliga gravens kyrka nu reser sig.
503 Allt dalfolket blickade åt samma håll som hon och såg samma syn. De flesta reste sig och skyndade fram till balustraden för att se bättre, men några blevo stående, som om synen alldeles hade överväldigat dem. Och det, som de sågo, upplöste sig inte till en drömbild.
504 Mannen med törnekronan och korset stod tydligt skönjbar där uppe på den kullen, som tros vara den rätta korsfästelseplatsen. Han blev övernaturligt stor i det gröngråa månskenet, och det varnog inen av dalbönderna, som trodde, att det som de sågo, var något jordiskt och verkligt.
505 Det är en vansinnig stackare, sade han. Jag har redan sett honom här i Jerusalem många gånger. Han tror, att han vär Kristi kors och måste släpa på det, tills han finner någon, som vill bära det i hans ställe. Det var, som om ingen hade hört eller velat höra på vad Hellgum sade.
506 Allas blickar hängde fast vid mannen på kullen. Han hade visat sig för dem på ett sådant sätt, att de hade svårt att överge tanken, att det var något underbart med hans framträdande. Bullret, som de hade åstadkommit, när de hade skyndat fram till takkanten, måste ha hörts ända upp till korsbäraren.
507 De sågo hur han vände sitt ansigte mot dem och betraktade dem. Därpå grep han ivrigt efter sitt kors, hängde det över ena skuldran och började stiga utför branten. Det hördes hur han stönade under sin tunga börda och hur korset skrapade mot den steniga marken.
508 Hellgum fortfor att berätta för dem hur den vansinnige varje dag brukade genomströva Jerusalem och hur han skyndade emot varje mötande, i ständig förhoppning att han skulle råka den, som skulle avlösa honom. Men dalfolket tog inte sina blickar från korsbäraren.
509 De kunde bara avvakta vad han skulle göra, och korsbäraren stod stilla och såg upp till dem i väl ett par minuters tid. Takterrassen låg inte högt över vägen, månskenet lyste klart på dalfolkets ansikten, och han torde väl rätt tydligt ha urskilt deras trovärdiga, allvarsamma drag.
510 Han gick i stället än närmare huset. han lyfte korset av skuldran och stödde det mot väggen, och likaledes tog han törnekronan av huvudet och hängde den på ena korsarmen. en minut senare såg dalfolket, att han gick bortåt vägen med rak rygg och lätta steg, befriad från sin börda.
511 Då dalbönderna förstodo, att han hade lämnat sin börda utanför deras hem, sade de inte ett ord. Men några tryckte hårt händerna på dem, som stodo bredvid dem, och ett par fingo tårarna i ögonen. Det kom en ljusning över de flesta ansikten, som nästan gjorde dem vackra.
512 Man kunde inte föreställa sig, att lantmännen någonsin skulle lära att använda andra plogar än sådana, som de förvärdigade åt sig av en krokig olivgren, eller att de skulle skaffa sig andra bostäder än fönsterlösa lerkojor, där människor och djur bodde under samma tak.
513 Det var heller inte tänkbart att få någon ändring i detta, att tre fjärdedelar av landet låg som öppen betesmark, likaså litet som man kunde hoppas på att få frakta sina varor på järnvana i stället för på kamelrygg, att få hamnar vid kusten eller att få andra renhållningshjon än gathundarna.
514 Han, som andra, trodde nog, att det inte fanns någon hjälp för det, men mången gång, när han följde de resande genom landet, satt han i djupt grubbel på hästryggen och sökte göra klart för sig varför Palestina, som en gång hade varit ett mäktigt rike, skulle vara så fattigt och olyckligt.
515 Vilket tillopp av resande det skulle bli, vilket tillflöde av varor, vilken handel, vilken rörelse! Hela Arabien, Persien och Mesopotamien skulle komma dit med dyrbara mattor och ädla hästar, med broderier, vällukter och sköna vapen för att utskeppa dem till västerlandet.
516 Det sved i hans hjärta, då han föreställde sig, att denna mark, som nu endast var betäckt av ängsblommor, skulle kunna stå som ett enda böljande hav av vete och majs. Och tänkte han på bergstrakten, syntes det honom, att den skulle kunna bli ändå rikare än kustslätten.
517 Åtminstone borde den vara en kärare uppehållsort för människor, eftersom den hade friskare luft och lindrigare hetta. Det fanns nog trakter där, som voro vilda och omöjliga, men till största delen bestod den av låga kullar, som voro odlingsbara ända upp till toppen.
518 Han kunde tänka så livligt på detta, att de steniga markerna, där gethjordar betade bland tistlar och strävt gräs, försvunno ur hans åsyn och i stället lundar av mandlar och aprikoser, av granatträd och fikon och oliver och oranger utbredde sin fägring från kulle till kulle.
519 Men de underbaraste drömmarna drömde Eliahu, när han red fram mellan de snår av fattiga pilbuskar, som nu täcka Jordandalens botten. I den djupa dalen, som låg så väl skyddad mellan höga bergväggar och var väl bevattnad, mognade de ömtåligaste och sällsyntaste växter.
520 Här såg den stackars Eliahu för sig ett nytt Eden, fullt av ståtliga palmer, av doftande kryddor, av alla de hemlighetsfulla växter, som man använder till vällukter, till färger, till läkemedel. Allt detta var dock endast drömmar, som aldrig kunde bli verklighet.
521 Talade Eliahu om dem med några av Palestinas invånare, nöjde de sig med att höja på axlarna och peka mot nordväst bort över havet. Därmed var allt sagt. Och Eliahu visste ju själv, att det var den turkiska regeringen borta i Konstantinopel, som var orsak till hela olyckan.
522 Eliahu kunde bli blodröd av vrede, när han räknade upp för sig alla turkarnas missgärningar. Han kunde knappast förstå, att det var möjligt, att de fingo regera ostörda i hans fädernesland. Ty var inte Palestina det land, som alla kristna älskade? Och det var intet främmande land för dem.
523 På andra ställen i världen har det illa lyckats att införa Jesu lära, men i Palestina är den rådande i all sin ljuvhet. Varför ville inte de kristna, att de andra folken skulle säga detta? Om de hade velat det med all makt, inte hade då turkarna kunnat hindra dem.
524 Vi lever ju i bitter fejd och strid den ene med den andre. Hur skulle vi då här kunna införa ett Gudsrike? Här, där Jesus har levat, brinner tron starkare än på någon annan plats på jorden, men just därför rasar också hatet mellan de olika bekännarna vildare här än på andra ställen.
525 Eliahu erkände, att detta var sanning. Han förstod, att olyckan skulle råda över hans fädernesland, ända tills de kristna hade lärt sig enighet. Och så mycket hade han sett av den heta nitälskan och den dystra trosiver, som rådde i Jerusalem, att han insåg, att den dagen aldrig skulle randas.
526 De voro alla från Chicago, och de voro inte främlingar för varandra, då de började resan, utan nära förbundna och goda vänner. De voro inte heller några rika dagdrivare, som endast reste för att söka förströelse, utan enkelt och borgerligt, som ville lära känna landet, där deras frälsare hade levat.
527 De mest framstående ibland dem voro en advokat Edward Gordon och hans hustru. Vidare fanns det en ung läkare och hans syster, ett par lärarfamiljer, i allt en femton personer. De ville rida genom hela Palestina och se alla de heliga orterna, sedan ämnade de vända tillbaka till sitt land.
528 Han hade aldrig gjort sig så mycken möda med någon resandekaravan, men han ansträngde sig inte på detta sätt för att vinna en stor belöning av amerikanarna, utan därför att han hade kommit att älska dem. Eliahu hade redan hunnit att se många slag av människor, men inga sådan som dessa.
529 Detta måtte ha berott därpå, att de alla visade ett stort herravälde över sig själva. De fällde aldrig ett ovänligt ord varken till varandra eller till den lägsta av de syriska tjänarna. De visade aldrig missnöje, kommo aldrig i dåligt humör, fördrogo regn och hetta med samma jämnmod.
530 Han blev en annan människa, medan han drog fram i detta sällskap, och han tänkte med ängslan på den dag, då han skulle nödgas följa dem till Jaffa och se dem avresa. Först lät Eliahu amerikanarna göra turen genom landet, sedan stannade han med dem i Jerusalem.
531 Där förde han dem till varje gammal kyrka och till varje sten eller grotta, varom det kunde berättas något märkvärdigt. Men hur mycket han än drog ut på tiden, kom ändå den dag, då han måste erkänna, att han inte hade något mer att visa, och då amerikanarna började tänka på uppbrott.
532 Ni har blivit en kär vän för oss under den här tiden, och vi skulle helst se, att vi inte behövde skiljas från er. Han berättade nu för Eliahu, att hans hustru hade varit nära att förgås vid ett skeppsbrott och att hon hade fått mottaga ett budskap från Gud, medan hon kämpade med vågorna.
533 Och till sist frågade han Eliahu som han ville inträda i deras samfund och följa med dem till deras hemland. Han var ju en ensam man, som kunde bosätta sig var i världen han ville, och det skulle inte fattas arbete borta hos dem för en, som ägde så stora kunskaper.
534 De hade sett så mycket av honom nu på resan, att de trodde, att han skuolle passa ibland dem. Och han hade sett dem och deras väsende och kunde själv avgöra om han ville förena sig med dem. Eliahu satt tyst länge efter att mr Gordon hade slutat tala. Det försiggick något mrkvärdigt med honom.
535 Ingenstans i världen råder ett sådant hat mellan de kristna som här i Jerusalem. Jag vet, att det är Guds mening, att ni och era vänner ska stanna här för att lära de olika församlingarna enighet. När Eliahu sade dessa ord, var han alldeles dödsblek och så upprörd, att hela hans kropp darrade.
536 Man borde visa det en smula tacksamhet för alla de underbara lärdomar, som man hade fått mottaga därifrån. Men inte ett ögonblick hade de tänkt, att det kunde bli de, som skulle ta upp verket. De hade sin verksamhet, alla sina intressen, all sin egendom borta i Chicago.
537 Han kommer att visa er, att han vill det. Och när han till sist förstod, att han inte kunde utöva någon verkan på amerikanarna, skyndade han med tårar i ögonen ut ur rummet. Nästa dag foro amerikanarna till Jaffa. Eliahu var med dem, men han sade ingenting om sitt förslag från föregående kväll.
538 Det var snarast, som om han hade blygts över sitt infall. De resande visste, att en stor fransk ångbåt väntades till Jaffa denna dag, men när de kommo dit, låg redden tom. Hela nästa dag blickade de förgäves utåt havet, i förväntan att någon ångare skulle visa sig.
539 De sågo verkligen båtar gå fram långt ute till havs, men ingen nalkades Palestinas kust. Det dröjde inte länge, ionnan de fingo veta anledningen. Regeringen hade förklarat Palestina kolerasmittat, och nu gingo inga ångbåtar in till Jaffa för att inte sedan behöva ligga i karantän i nästa hamn.
540 Denna låg halva dagen ute på redden och väntade på passagerare, men stormen fortsatte med samma styrka, och ångfartyget måste fara vidare, utan att en enda resande hade kommit ombord. Amerikanarna bodde i ett litet, överfyllt hotell i den tyska kolonien och hade det obekvämt och svårt på många sätt.
541 Hon var ensam och oberoende och hade strövat jorden runt många gånger, men nu ämnade hon stanna i Jerusalem under hela sin återstående levnad, inte av religiösa skäl, utan därför att hon hade märkt, att det inte fanns något ställe i världen, där det hände så mycket besynnerligt och upprörande.
542 Men det var ett stort och rymligt hus, och framför allt var det att sätta värde på att det inte låg vid en mörk och trång gata inne i staden, utan hade tillgång på ljus och luft, och likaså att det var möblerat på västerländskt vis med stolar, bord och sängar och inte endast med mattor och divaner.
543 De båda hade vandrat Jerusalem runt för att finna en passande bostad åt det lilla samfundet. Mr Gordon och några andra av medlemmarna hade rest till Amerika för att ordna deras affärer där ute, och de kvarvarande hade åtagit sig att ställa med det nya hemmet i Jerusalem.
544 Ni har vl blivit rubbad till förståndet efter det där skeppsbrottet. Mrs Gordon ville förklara för henne, att hon trodde sig ha fått en maning från Gud, men miss Hoggs hörde inte på henne. Hon fattade henne om handleden, ställde henne mot en husvägg och började omvända henne.
545 Eller också, mrs Gordon, är ni en kristen, men då är Jerusalem er heliga stad framför alla andra, och då måste ni hata muhammedanerna, som ger den, och judarna, som vill äga den och säga, att denna stad och detta land är deras och att ingen annan har någon rätt till dem.
546 Det vore en stor glädje för oss. Miss Hoggs höjde ögonen och stod en lång stund och stirrade upp mot en trasig matta, som var uthängd för att skydda mot sol och regn. Kanske kom det i detta ögonblick över henne en plötslig ångest för att hon stod så ensam i världen, nu när hon började bli gammal.
547 Och om ni och era kamrater har mod till det, så kan ni flytta till mig och bo hos mig en vecka. Då ska ni få lära känna den riktiga miss Hoggs, och om ni inte kan stå ut med henne, så måste ni lova mig, att ni avstår från er galenskap att vilja införa enighet i Jerusalem.
548 Vi antar ert anbud med den största glädje. Nästa dag flyttade amerikanarna in i huset under stadsmuren och fingo göra bekantskap med den rätta miss Hoggs. det var en klok, rättfram och hederlig gammal kvinna, och det föll dem aldrig in, att de skulle behöva tvisata med henne.
549 De första dagarna såg det ut, som om det skulle ha vållat henne stor missräkning, att hon inte kunde bli osams med sina gäster, men innan veckan var slut, föreslog hon, att hon skulle inträda i samfundet. För hon hade märkt, sade hon, att hon gjorde dem nytta.
550 De voro så snälla, att ingen kunde räkna det som någon stor förtjänst hos dem, att de voro eniga. Om de tålde ibland sig en sådan gammal hård och grällysten människa, som hon var, då kunde man förstå, att det verkligen fanns någon orsak att prisa deras endräkt.
551 Tvärtom syntes det, som om förföljelse, förtal och fiendskap hade tilltagit, och mycket därav riktade sig mot dem själva. Vänner hade de fått, där de minst hade väntat, bland judar och muhammedaner, men detta vållade dem också bekymmer, därför att det ogillades av de andra kristna.
552 Den ene av dem var så gammal, att han tänkte på att sluta upp med att fara på sjön, den andre var en pojke, som ännu inte hade sett sitt sjugonde år. Deras fartyg låg i Jaffa för att lasta in apelsiner, och de båda matroserna hade fått ett par dagars ledighet för att fara och bese Jerusalem.
553 De kunde aldrig glömma vad de hade sett den natten. De hade blivit allvarligare till hela sitt livs läggning sedan dess, och de trivdes inte mera rätt väl samman med annat sjöfolk. Den gamle hade inte fått något särskilt men av olyckan, men den unge hade lidit stor skada.
554 Där blevo de utmärkt väl mottagna, som man nog kan tänka sig. Eliahu gick med dem och visade dem alla stadens märkvärdigheter, och kolonisterna bjödo dem dessutom både på mat och natthärbärge, eftersom de trodde, att detta kunde vara välkommet för två fattiga matroser.
555 De hade hört talas om dem redan i Jaffa, och folk hade yttrat sig ogillande om dem och sagt, att dessa amerikanare, som hade flyttat till Jerusalem, för att vara en föresyn för andra kristna, nu hade kommit därhän, att de bara umgingos med judar och muhammedaner.
556 Det var, som om folk ville säga, att de hade övergivit kristendomen och levde som hedningar. Matorserna voro ändå för blyga för att avslå amerikanarnas gästfrihet. Det tyckte sig inte kunna neka att sova natten över i kolonien, men de lovad sig, att de skulle lämna den i god tid nästa morgon.
557 Då trodde båda, att de hade fått ett tecken från Gud, att de borde sluta sig till kolonisterna och hjälpa dem i deras strävan. När de skildes från dem, sade de, att deras önskan var att få förena sig med dem, så snart som de kunde göra sig fria från sin tjänst.
558 Nya, präktiga missionsanstalter med skolor och sjukhus kommo till stånd överallt i landet, och väster om Jerusalem strax utanför stadsmuren hade en hel ny stadsdel vuxit upp. Det fanns nu europeiska butiker, banker, telegraf och stora hotell i Jerusalem, och dedtta gjorde det lättare att leva där.
559 Hon och hennes man hade gjort sin bröllopsresa ombord på den olyckliga båten, och hon förebrådde sig, att hon hade övergivit honom och inte lidit döden tillsammans med honom, som han hade önskat. Hon levde nu hor sin mor, som var rik och förde ett stort hus i New York.
560 Hon kände ett underligt medlidande med denna stad, som alltid var tryckt av ett fruktansvärt allvar. Den låg och ruvade i sorg över något, som aldrig kunde göras ogjort och aldrig kunde glömmas. Den kunde kanske åter bli rik och mäktig, men aldrig glad, aldrig bekymmerslös som andra städer.
561 Konsuln satte på sig en min, som om han ansåg det vara en förolämpning, att någon frågade honom efter en av Gordonisterna. Han svarade, att mrs Gordon och hennes anhängare voro en samling äventyrare, som helt säkert hade flyttat till Jerusalem för att få leva utanför lagar och skrankor.
562 Inga kristna ville ha något att göra med dem, och de umgingos endast med muhammedaner. Mrs Hammond hade inte haft någon tankte på att uppsöka mrs Gordon, men detta svar förmådde henne därtill. Det föreföll henne omöjligt, att landsmän till henne hade bosatt sig i Jerusalem endast av äventyrslystnad.
563 Hon ville veta hur det förhöll sig med detta, och hon begav sig till kolonien för att besöka mrs Gordon. Sedan hon en gång hade kommit inom koloniens väggar, kan man nästan säga, att hon inte mer lämnade den, förrän hon drog vidare med sina reskamrater. Hon var där både bittida och sent.
564 Det var en annan sak nu, då hon förde en rik kvinnas sysslolösa tillvaro. För detta hade hon inte haft rätt att överge honom. Hon började så småningom tänka sig in i att hon skulle inträda i kolonien, och när hon för från Jerusalem, var hon fast besluten att ta detta steg.
565 Hon visste, att hon på så sätt skulle återfå lust och kraft att leva, men hon ville inte sluta sig till Gordonisterna utan att först ha fått ta avsked av sin mor. När hon återkom till New York och började tala om sina avsikter, blev hennes mor bestört och förtvivlad.
566 Hon gjorde det starkaste motstånd mot att hennes dotter skulle ge sig in bland en skara svärmare, och eftersom hennes vilja var kraftigare än dotterns, kom denna att stanna i hemmet. Men i och med detsamma var det också slut med hennes förmåga att hålla sig fast vid livet.
567 Andra år brukade det inte regna förrän i oktober eller november. Det kom i sådan myckenhet, att marken åter klädde sig grön, och man hade friskt dricksvatten hela hösten. Den starka hettan vände inte åter, utan det rådde mild och lagom värme ända fram mot jul.
568 Eftersom vädret var så vackert, föreslog mrs Gordon, att alla de nykomna skulle begagna tillfället att göra en vallfärd genom landet. Hon ville, att de inte skulle ta del i koloniarbetet ännu på några veckor, utan först lära känna de ställen, som de hade läst så mycket om i sin bibel.
569 De skulle också ha velat dela Gordonisternas glad tro, att Gud för deras skull ville låta landet uppblomstra, men de visste inte om de vågade tänka, att det var annat än sorg och vedermöda, som väntade dem. En kväll, sedan de hade slagit läger, sutto de åter och talade om dessa saker.
570 De suttom under den sköna stjärnhimlen och eftersinnade hur Gud hade knutit en länk i den långa händelsekedjan. Och de förstodo nu, att också de hörde med bland dessa, som Gud hade kallat till sitt land för dess upprättelses skull. Det kom hopp och förtröstan också till dem.
571 Det är verkligen så, att inte alla människor äro tillräckligt starka för att tålavid att leva länge i Jerusalem. Även om de kunna uthärda klimatet och inte bli smittade av sjukdomar, händer det, att de duka under. Den heliga staden gör dem mjältsjuka eller vaninniga, ja, den till och med dödar dem.
572 Man går då ut genom Jaffaporten, tar av åt vänster förbi det mäktiga, fyrkantiga Davidstornet och vandrar sedan på den smala gångstigen, som löper fram utmed stadsmuren mot SIonsporten. Alldeles innanför muren finns en turkisk kasern, därifrån hör man krigsmusik och vapenskrammel.
573 Det känns helt märkvärdigt att gå där. Man tycker sig höra krigslarm, stora härar dra till angrepp på murarna, kungar åka fram på sina stridsvagnar. "Detta är våldets och maktens och krigets Jerusalem", tänker man och förfäras över alla de blodsdåd och fasor, som upprullas för ens minne.
574 Här finnas de präktiga missionsskolorna, som ge fri undervisning, kost, kläder och husrum åt sina elever för att komma i tillfälle att vinna deras själar, här stå missionssjukhusen, där man tigger de sjuka om att komma och låta sig vårdas för att få omvända dem.
575 Men det var en allvarsammare sak, att när de unga kvinnorna från kolonien kommo in i de stora, nya butikerna borta vid Jaffaporten, tilläto sig de grekiska köpmännen att kasta till dem ett par ord, som de inte förstodo, men som sades med en min och i en ton, som kommo dem att rodna.
576 Så hände det, att den betlehemitiska kvinnan, som varje dag brukade föra till dem frukt och grönsaker, helt tvärt blev borta. De sökte upp henne för att övertala henne att komma igen, men hon nekade bestämt att någonsin låta dem köpa hennes bönor och kålrötter.
577 Några av svenskarna stodo en dag i den heliga gravens kyrka, då en skara ryska pilgrimer gick därigenom. De godmodiga ryssarna logo åt dem och nickade, de sågo, att de voro bönder som de själva. Men en grekisk präst skred just förbi och sade några ord till pilgrimerna.
578 Genast slogo dessa korstecken för sig och knöto näven mot svenskarna. Det såg ut, som hade de lust att driva dem ur kyrkan. Helt nära Jerusalem fanns en koloni av tyska bönder, som hade flyttat dit från den stora kolonien i Jaffa. Både i hemlandet och i Palestina hade dessa lidit mycken förföljelse.
579 Man hade försökt att alldeles utrota dem. Icke desto mindre hade det gått dem så väl, att de nu ägde stora, präktiga kolonier på flera ställen i Palestina. En av dessa tyskar kom en dag till mrs Gordon och sade henne helt uppriktigt, att han hade hört onda rykten om hennes folk.
580 Ni låter inte människorna ingå äktenskap, såsom Gud har befallt, därför har man börjat påstå, att inte allt kan gå rätt till här. Kolonisterna ville först inte tro honom. Men de märkte snart, att han hade talat sant och att alla människor i Jerusalem trodde om dem, att de förde ett dåligt liv.
581 Resande missionärer vågade sig dock stundom ut till kolonien. När de kommo tillbaka därifrån, skakade de betydelsefullt på huvudet. De hade inte kunnat märka något anstötligt, men nog förmenade de, att det kunde bedrivas mycket ofog där ute, fast det inte kom till synes.
582 Hon tvivlade inte, att fadern hade skrivit sanning om det, som hade vållat moderns död. Föräldrarna hade alltid varit mycket ärekära och noggranna om sitt anseende. På samma sätt var det med henne, ingen i kolonien hade lidit så av att veta sig vara utsatt för förtal som hon.
583 Henne hjälpte det inte, att hon visste sig vara oskyldig, hon kände sig dock utskämd och tyckte, att hon inte kunde visa sig bland människor. Hon hade gått och grämt sig alla dagar, känt pina av de onda tungorna, som av svidande sår. Och nu hade de tagit hennes mors liv.
584 Det var en otroligt het dag, såsom det ofta kan bli i slutet av maj. När Gunhild kom ut ur den mörka staden, där hus och valvbågar gåvo skydd mot solen, tyckte hon, att det bländande solskenet träffade henne som ett skott, och hon hade lust att spring tillbaka in i det svala, skuggiga portvalvet.
585 Hon tyckte, att den soliga vägen, som hon hade att gå, såg farlig ut. Det var som att vandra över en skjutpana, medan trupper sköto till måls. Gunhild ville dock inte vända om bara för en smula solsken. Hon hade nog hört, att det kunde vara farligt, men hon trodde inte mycket därpå.
586 Hon drog ner huvudet mellan skuldrorna, sköt duken, som hon bar om halsen, högre upp i nacken och vandrade på med full fart. Medan hon gick, tyckte hon, att solen satt med en blictrande båge i händerna och sköt av den ena glimmande pilen efter den andra, och att alla voro riktade mot henne.
587 Stickande eld regnade ner över henne, och det var inte blott från himlen, som den kom. Allt omkring henne glimmade och stack. Små vassa pilar kommo upprusande ur glimmerkornen på vägen. De gröna fönsterrutorna i ett kloster, som låg i närheten, blixtrade, så att hon inte tordes se på dem.
588 Hon kände just ingen plåga av värmen, fastän den var mycket stark, men vad hon led av, var det förfärliga vita solljuset, som trängde in bakom ögonen och brände inne i hjärnan. Gunhild kände sådan vrede och sådant hat mot solen, som ett stackars jagat djur känner mot den, som står det efter livet.
589 Medan Gunhild såg uppåt, blev himlen alldeles svart, men solen kröp ihop till en liten gnista med ett vasst och farligt sken, och hon tyckte sig se, att den frigjorde sig från sin plats på himlen och kom susande ner för att träffa henne i nacken och döda henne.
590 Gunhild gav till ett anskri. Hon sträckte upp ena hande och höll den skyddande över nacken. På samma gång började hon att springa. När hon hade sprungit en liten bit framåt vägen, där det vita kalkdammet virvlade upp i en kvävande sky, fick hon syn på en stor stenhög.
591 Det var en ruin efter ett instörtat hus. Hon skyndade dit och var nog lycklig att finna reda på öppningen till en källarhåla. Gunhild kom in i ett svalt och ljuvligt mörker. Hon kunde inte se två steg framför sig. Hon ställde sig med ryggen åt ingången och lät ögonen vila ut i mörkret.
592 Ingenting lyste, ingenting glittrade. Hon förstod nu hur det måtte kännas för en liten arm rävstackare att få krypa ner i sin lya, då jägarna äro efter den. Nu stodo värmen och kvalmet och ljuset och solglittret som bedragna jägare utanför hennes tillflyktsort.
593 Hela skaran stod utanför med glimmande spjut och väntade, men hon var trygg och i säkerhet. Gunhild började vänja sina ögon vid mörkret. Hon fick syn på en sten och satte sig ner för att vänta. Hon kunde väl inte få mod att gå ut från denna håla på flera timmar.
594 Inte förrän solen hade sjunkit så långt åt väster, att den hade förlorat sin makt på himlen. Men Gunhild hade inte suttit mer än en liten stund där inne i mörkret, förrän tusen solar och gnistor började lysa för hennes ögon och det virvlade runt i hennes överhettade hjärna.
595 Hon hade alls inte kommit ihåg något av detta, medan hon hade varit i verklig livsfara, utan bara tänkt på att rädda sig. Gunhild tog raskt fram brevet, hon vek upp det och gick mot ingången, så att hon kunde läsa det. Hon såg, att orden stodo där just så, som hon hade dem i minnet, och hon stönade.
596 Svindeln hade kommit tillbaka, hela källaren svingade runt, och uppe vid hennes öga dansade en strimma av gnistrande eld. Men hon höll dock fast vid den tanken, att Gud erbjöd henne att få gå ut ur livet, att flytta upp till mor i himmelen och slippa ifrån all sin sorg.
597 Hon reste på sig, knäppte först händerna om nacken, men tog bort dem igen, gick så ut i solskenet mycket stilla, som hade hon gått på mittgången i kyrkan. Hon var en smula avsvalnad. När hon först kom ut, märkte hon inte några jägare eller spjutspetsar eller glimmande pilar.
598 Allt på jorden lyste och gnistrade, och solen kom, susande bakom henne som en vass gnista och träffade henne i nacken. Hon gick några steg ännu. Därpå störtade hon till marken liksom träffad av blixten. Det var folk från kolonien, som fann henne ett par timmar senare.
599 Hon låg med ena hande tryckt mot hjärtat, den andra höll hon framåtsträckt och knuten om brevet liksom för att visa vad det var, som hade dödat henne. Samma dag, som Gunhild hade blivit träffad av solstyng, var Gertrud ute och gick på en av de breda gatorna i den västra förstaden.
600 Hon var ute för att köpa knappar och band, som hon behövde för sin sömnad, men hon var inte särdeles hemmastadd där borta, utan fick gå länge, innan hon kunde finna vad hon önskade. Hon gjorde sig inte heller mycken brådska, hon var glad åt att få vandra omkring ute i det fria.
601 För varje steg hon tog, tänkte hon på att Jesus måhända hade vandrat på samma mark, som hon nu beträdde. Hon var säker om att hans blickar hade vilat på de där kullarna, som hon såg skymta vid slutet av gatan. Damm och hetta hade plågat honom, såsom de nu plågade henne.
602 Men de, som sågo allra eländigast ut, fingo gå ensamma. De tycktes vara så illa däran, att ingen kände sig ha nog kraft att bistå dem. Allra sist i skaran kom en flicka på sjutton år. Hon var nästan den enda, som var ung, de övriga voro mestadels gamla eller medelålders.
603 När Gertrud fick syn på henne, gjorde hon upp för sig, att den unga flicka hade råkat i så djup olycka, att livet där hemma hade blivit henne outhärdligt. Kanske att också hon hade sett Jesus komma emot henne i skogen för att råda henne att vandra till Palestina.
604 Den unga flickan såg mycket sjuk och lidande ut. Hon var fint byggd, och hennes grova, tunga kläder och framförallt de klumpiga stövlarna, som hon bar liksom alla de andra kvinnorna, tycktes oändligt besvära henne. Hon stapplade framåt ett par steg, så blev hon stående för att hämta andan.
605 Hon betänkte sig icke länge, utan gick fram till henne, lade armen om hennes liv och visade den sjuka hur hon skulle hänga sig över hennes skuldra för att få stöd. Flickan såg upp med en slö blick. Hon tog emot hjälpen halvt medvetslöst och lät Gertrud släpa henne ett par steg framåt.
606 Hon såg skarpt på Gertrud och ropade med sträng röst ett par ord till den sjuka. Denna tycktes bli mycket förfärad, hon rätade upp sig, stötte bort Gertrud, sökte att gå vidare ensam, men blev snart stående. Gertrud kunde inte förstå varför flickan inte ville begagna sig av hennes hjälp.
607 Hon skyndade åter fram till den sjuka och lade sin arm på nytt om hennes liv. Då förvreds den främmandes ansikte av den största förskräckelse och avsky. Inte nog med at hon ryckte sig lös från Gertrud, hon slog efter henne med handen och började springa för att undkomma henne.
608 Gertrud såg med fasa, att ingenting annat var att vänta, än att den främmande skulle bli överkörd och dödad. Gertrud ville sluta ögonen för att slippa se den förfärliga olyckan, men hon hade alldeles förlorat väldet över sig själv, hon kunde inte en gång sänka ögonlocken.
609 De ströko baklänges, satte fötterna hårt i marken för att kunna ta emot hela tyngden av den framåtrullande vagnen, kastade sig därpå smidigt åt sidan och fortsatte färden, utan att en hov eller ett vagnshjul hade berört den fallna. Gertrud trodde redan, att all fara var förbi.
610 Den ryska flickan låg kvar på marken utan att röra sig, men det var väl bara därför, att hon hade svimmat av rädsla. Människor rusade till från alla håll för att bistå den skadade. Gertrud var den första av alla, som kom fram till henne. Hon böjde sig ner för att hjälpa upp henne.
611 I nästa ögonblick upprepades samma ord runtomkring henne. Man lyfte händera hotande mot henne, trängde och knuffade henne, tills hon befann sig utanför den täta skaran, som hade samlats omkring den skadade. För ett ögonblick blev Gertrud så vred över denna behandling, att hon knöt händerna.
612 Ingen förstod henne, och Gertruds vrede vek snart för en oändlig förskräckelse. Tänk, om någon hade sett hur allt hade gått till och nu talade om det för pilgrimerna! Då skulle alla dessa människor utan förbarmande kasta sig över henne och slå henne till döds.
613 Hon flydde med stor hast från platsen, sprang så fort, som det var henne möjligt, fastän ingen förföljde henne. Hon hejdade sig inte, förrän hon hade uppnått de kala trakterna utanför Jerusalems nordsida. Här stannade hon, strök sig över panna och tryckte sina knäppta händer hårt mot hjässan.
614 I nästa ögonblick vände hon sig mot staden, vars höga, dystra mur reste sig tätt bredvid henne. Det är inte jag, utan du! ropade hon. Det är inte jag, utan du! Hon vände sig från staden med en rysning för att gå mot kolonien, vars tak hon såg sticka upp på avstånd.
615 Hon såg, att hon var försvarslös. Det fanns intet skydd mellan henne och det anfallande onda. Tvärtom tycktes olyckan här kunna träffa henne värre än annorstädes. Hon visade modigt från sig tanken, att hon hade varit vållande till den unga ryskans död, hon ville inte bära samvetskval fördenskull.
616 Jag kan väl aldrig mera få en glädjedag. Det sköt upp en fråga inom henne, som hon genast skyndade sig att undertrycka, men som gång på gång kom tillbaka. Hon började undra varför Kristus hade sänt henne till detta land. Det var stor synd att göra en sådan fråga, men hon kunde inte låta bli.
617 När Gertrud kom tillbaka in i kolonien, mötes hon av en besynnerlig stillhet och högtidlighet. Gossen, som öppnade porten, hade ett ovanligt allvar över sig, och när hon kom in på gården, blev det henne påfallande hur tyst alla gledo fram över stenläggningen, och att ingen talade högt.
618 Gertrud visste, att de döda måste jordas mycket brådskande i österlandet, men hon blev dock förfärad över att förberedelserna till begravningen redan voro i full gång. Tims Halvor och Ljung Björn snickrade ihop en kista, och ett par av de äldre kvinnorna höllo på att svepa den döda.
619 Mrs Gordon hade begivit sig till föreståndaren för en av de amerikanska missionsanstalterna för att be om lov att begrava Gunhild på amerikanarnas kyrkogård. Hellgum och Gebriel stodo ute på gården med spadar i händerna och väntade endast på mrs Gordons återkomst för att gå bort och gräva graven.
620 Men plötsligen upphörde Gertrud att gråta, och hon såg på Gunhild med oro och förskräckelse. Hon märkte, att Gunhild låg där med ett uttryck i sitt ansikte, som hon hade haft i levande livet, när hon hade funderat på något, som hade varit svårt eller invecklat.
621 Det var besynnerligt att se hur hon låg där med en djup rynka mellan ögonbrynen och med litet framskjutna läppar och grubblade. Gertrud gick långsamt bort från den döda. När hon hade sett det spörjande uttrycket i Gunhilds ansikte, hade hon blivit återförd till sina egna bekymmer.
622 Och nu hade Gabriel funnit Gunhild död på vägen! Gertrud gick bort mot Gabriel, som stod orörlig nere vid porten och inte tog ett steg emot henne. Han höll läpparna sammanknipna, ögonen stirrade stelt, och han stod och borrade ner spaden mellan ett par stenar.
623 Gabriels läppar började darra, och på en gång kommo tårarna häftigt störtande ur hans ögon. Hellgum och Gertrud stodo tysta bredvid och läto honom gråta. Gabriel tryckte ansiktet mot dörrposten. Han grät starkt och snyftande. Om en liten stund lugnade han sig.
624 När jag fann Gunhild, låg hon med ett brev i handen. Det var från hennes far, och jag tog det, jag tyckte, att jag var närmast till att läsa det. Nu tänker jag på att du har gamla föräldrar hemma, och du ska få se det, därför att du har fått mig att gråta. Gertrud tog brevet och läste det.
625 Gertrud gick in i det lilla rummet, där hon hade bott samman med gunhild. Hon stannade där hela aftonen. Hon satt där i en skräck, lika stark och oregerlig som spökrädsla. Hon trodde, att ännu något ont skulle hända denna dag, var rädd för det, som skulle ligga och lura på henne i en vrå.
626 Ingenting tycktes ha varit mer säkert och visst, än att Gud ville, att de skulle resa till Palestina, hur kunde det då vara möjligt, att det endast medförde elände? Hon hade skaffat sig penna och papper för att skriva till sina föräldrar, men hon mäktade inte.
627 Om jag la mig att dö såsom Gunhild, så kanske de trodde mig, då jag skriver, att vi är oskyldiga. Dagen släpade sig mot sitt slut, och natten kom. Gertrud var så olycklig, att hon inte kunde sova. Hon såg Gunhilds ansikte framför sig, och oupphörligen måste hon undra över vad den döda grubblade på.
628 Och den enda plats, vars läge aldrig hade varit omstritt, var Oljoberget. Hon tänkte sig, att hon, om hon ginge dit upp, åter skulle komma honom nära, känna sig överskyggad av hans kärlek och förstå hans avsikter med henne. När hon först kom ut i nattens mörker, kände hon dubbel ångest.
629 Hon tänkte gång på gång igenom all den olycka och orättvisa, som hade timat på en enda dag. Men alltsom hon gick längre uppåt berget, tyckte hon, att det blev förunderligt ljust inom henne. Den tryckande bördan lyftes bort från henne. Hon började skymta en förklaring.
630 Ja, visserligen var det så, att Herrans tillkommelse stundade och att hon snart skulle se honom nederkomma ur himmelens sky. Om det så förhöll sig, kunde hon förstå, varför de alla hade blivit kallade till Jerusalem. Av Guds nåd hade hon och hennes vänner blivit ditsända för att möta Jesus.
631 Hon vandrade med snabba steg uppför bergssluttningen, till dess hon nådde högsta punkten, därifrån Jesus uppsteg till himmelen. På själva den inhägnade platsen kunde hon inte komma in, men hon stod där utanför och såg upp mot skyn, som nu ljusnade i den hastigt inbrytande dagningen.
632 Rätt öster ut såg hon ett djupt valv med en hög, bred port, och hon väntade blott, att porthalvorna skulle svänga åt sidan, för att Kristus och alla hans änglar skulle kunna tåga ut därigenom. Om en stund öppnades också verkligen österns port, och solen skred fram på himlen.
633 Gertrud stod i orörlig förbidan, medan den sänkte sitt sken ner över bergstrakten väster om Jerusalem, där räckor av kullar vältrade fram som vågor i ett hav. Hon stod stilla och väntade, ända tills solen hade kommit så högt upp, att dess strålar glimmade på korset ovan gravkyrkans kupol.
634 Och morgon efter morgon kom hon tillbaka, därför att hon ville vara den första av alla människor, som såg Kristus komma framtågande i morgonens härlighet. Hennes vandringar väckte snart uppmärksamhet i kolonien, och man bad Gertrud, att hon skulle stanna hemma.
635 Kolonisterna föreställde henne, att det skulle skada dem, om människor fingo se henne varje morgon ligga på knä på Oljoberget och invänta Kristi tillkommelse. Om hon fortsatte på detta sätt, skulle man också börja säga om dem, att de voro vansinniga. Gertrud försökte att vara lydig och stanna hemma.
636 Men i den tidiga morgonstunden vaknade hon, och då stod det åter klart för henne, att just denna dag måste Jesus komma. Och då kunde ingenting hindra henne från att stå upp och skynda ut för att mottaga sin konung och frälsare. Denna väntan hade blivit till ett med henne själv.
637 I allt annat var hon sig alldeles lik. det var ingen oreda i hennes hjärna, hon var endast förändrad såtillvida, att hon var gladare och mildare än förr. Om en tid blev man så van vid hennes morgonvandringar, att hon fick komma och gå, utan att någon fäste sig därvid.
638 Men då hon gick ut om morgonen, såg hon en mörk skugga stå och vänta henne i porten. Alltsom hon vandrade uppåt berget, hörde hon trampet av järnskodda klackar. Hon talade aldrig till denna skugga, men hon erfor en känsla av trygghet, då de tunga stegen kommo efter henne.
639 De följdes sedan åt fram till kolonien, och Gertrud förstod nog, att Gabriel hade inväntat henne endast och allenast för att få tala om Gunhild. Hon var glad, att hon kunde göra honom den glädjen. Ju mer hon kom att tala med Gabriel, dess mer förstod hon hur mild och god han var.
640 Men när huset hade blivit färdigt och Baram pascha hade flyttat in där med de sina, hade en förfärlig olycka träffat honom. Under den första veckan han bodde där, dog en av hans döttrar, under den andra dog ännu en, och under den tredje veckan dog hans älskade hustru.
641 Då greps Baram pascha av djup sorg, han flyttade genast från sitt nya palats, han stängde till det och svor att aldrig mer beträda det. Sedan dess hade palatset stått öde, ända tills Gordonisterna denna vår hade kommit till Baram pascha och bett att få hyra det.
642 Men när det svåra förtalet om Gordonisterna hade uppkommit, överlade flera av de amerikanska missionärerna med varandra om hur de skulle kunna tvinga dessa sina landsmän att lämna Jerusalem. Och de beslöto att uppsöka Baram pascha och tala med honom om hans hyresgäster.
643 Vid Damaskusporten hade tiggarna för en god stund sedan intagit sina platser, och gathundarna, som hade varit i rörelse under natten, gingo till vila för dagen i sina hålor och sophögar. En liten karavan hade förra kvällen slagit läger alldeles innanför porten.
644 Ute på vägen kom lantfolk, som skyndade in till staden med stora korgar fyllda av grönsaker. Herdar kommo ner från bergstrakterna och vandrade högtidligt in under portvalvet, efterföljda av stora hjordar av får, som skulle slaktas, och av getter, som skulle mjölkas.
645 Både hans turban och gördel voro prydda med rika broderier av guldfärgat silke. Hans ansikte hade säkert en gång varit vackert och vördnadsbjudande. Nu var det härjat av ålderdom, ögonen voro rinnande, munnen var infallen, och det stora, vita skägget hängde tovigt med gulnade spetsar.
646 Jag säger dig, att om jag ägde makt, skulle jag hänga dem alla runtom taklisten av mitt hus. Och Baram pascha var ännu i största vrede, när han steg av sin åsna och gick uppför trappan. När den gamle mannen kom in på gårdsplanen, gick en hög, stolt kvinna emot honom och hälsade honom.
647 De har anat faran, de har spanat ut min ankomst. Jag trodde, att jag skulle finna dem drickande vin och spelande tärning. Och jag finner dem alla vid arbetet. Baram pascha fördes genom köket och systugan och därpå till ett annat rum, vars dörr man öppnade för honom med en viss högtidlighet.
648 Jag hade väntat att se golven översållade med fruktskal och cigarraska. Jag trodde, att jag skulle finna kvinnorna sitta och skvallra, medan de rökte sin vattenpipa eller målade sina naglar. Till sist steg han uppför den bländvita marmortrappan till den stora församlingssalen.
649 Jag vågar inte säga henne, att jag har hört, att hennes folk är hemfallet till synd och lösaktighet. Och Baram pascha sjönk ner på en stol och dolde ansiktet i händerna, medan han sökte reda ut för sig vilket som var sant, det, som han hade hört, eller det, som han hade sett.
650 Han bar en nött, grå mantel, och benen voro omlindade med trasor. På huvudet hade han en smutsig turban, vars gröna färg betecknade honom som en avkomling av Muhammed. Utan att akta på paschan kom mannen in i rummet och tog plats på en stol en smula avsides från de andra.
651 Han har låtit honom inträda här, på det att mina ögon skulle öppnas för sanningen. Vi ska nu rida hem, min vän Machmud, och jag ska inte driva dessa kristna ur deras hus. Baram pascha red kort därpå bort från kolonien, men om en timme kom Machmud tillbaka dit, ledande paschans vackra, vita åsna.
652 Den bestod endast av en liten fyrkantig jordbit, som omgavs av en mur, så hög och bred, att den kunde ha anstått en fästning. Där funnos varken träd eller gräsmattor, man hade blott dragit försorg om att skaffa bort stenar och spillror, så att marken var städad och jämn.
653 Tims Halvor Halvorsson hade också en av de sina på den där kyrkogården. Det var den yngsta av hans döttrar, en liten en, som inte hade varit mer än tre år gammal. Henne hade han varit övermåttan kär i, hon hade också varit det av barnen, som mest liknat honom.
654 Han hade alltid hatat den höga muren, som omgav begravningsplatsen. Var gång han tänkte på den döda, tyckte han, att han hade stängt in den lilla stackaren i ett mörkt och kallt hus och lämnat henne där utan eftersyn. "Jag fryser och har det svårt", tyckte han, att hon klagade.
655 Kyrkogården låg en smula väster om Sionsporten nedanför armeniernas stora trädgård. Halvor gick hela tiden och tänkte på sitt barn. Han vandrade framåt den kända vägen utan att lyfta ögonen från marken. Men på en gång hade han en känsla av att något här ute inte var sig likt.
656 Vad kunde det vara för en mur, som de revo? Hade det varit en byggnad eller en inhägnad? Det borde väl vara just där, som kyrkogården skulle ligga, eller hade han kanske tagit av åt orätt håll? Det dröjde ett par minuter, innan han kunde finna sig till rätta, men så begrep han vad som hade skett.
657 Äntligen var han så långt kommen, att han kunde se hur det stod till där inne. I detsamma kände han, att det skedde något galet med hans hjärta. Det stannade plötsligt, så slog det ett par starka slag, därpå stannade det igen. Det var likt ett urverk, som går sönder.
658 Jag får nog leva. Han tog mod till sig och såg in på begravningsplatsen än en gång. Alla gravar stodo öppna, och kistorna, som hade varit nersatta i dem, voro borta. På marken lågo ett par skallar och kotor. De hade väl fallit ur några kistor, som varit murkna.
659 Så märkte han, att han talade det gamla språket. Han strök sig över pannan och blev förlägen. Han försökte tänka på vem han var. Han var ju inte något lättskrämt barn, utan en gammal, klok man. Han var en storbonde, hela socknen där hemma hade en gång sett upp till honom.
660 Det gick inte an för en sådan man som han att förlora fattningen. Halvor antog en styv och stram hållning och frågade arbetarna på engelska om de visste varför kyrkogården hade blivit uppriven. Det var infödda, som utförde arbetet, men en av dem kunde tala en smula engelska.
661 Han berättade Halvor, att amerikanarna hade sålt begravningsplatsen till tyskar och att dessa ämnade bygga ett sjukhus där. Därför måste de döda upp ur jorden. Halvor stod tyst en stund och grubblade över svaret. Jaså, det skulle bli ett sjukhus här, just här.
662 Tänk, att man inte hade kunnat finna plats för det på någon av dessa mångfaldiga kala backar, utan måste lägga det just här! Bara inte de utkastade döda kommo och ringde på sjukhusets dörr en mörk kväll och bådo att få slippa in! "Vi vill också ha sängplats här", skulle de säga.
663 Hon var av sådant folkslag, hon. att hon hade rätt att sova i egen grav till världens yttersta tid. Här blev det inte firat något ordentligt gravöl över henne, och inte kom hon ut till kyrkogården med klockringning, och ingen riktig präst var det, som läste över henne.
664 Om jag än inte har visat mig som en riktig far mot henne härvidlag, så kan du väl förstå, att jag inte är så dålig, att jag kan tåla, att du kastar henne ur graven. Halvor höjde stenen och skulle säkert ha kastat den, om inte karlen just i detsamma hade stannat och vänt sig mot honom.
665 Mellan avskrädeshögar och ruinhopar låg en djup grop, och i denna hade kolonisternas enkla svarta kistor blivit nerkastade. De hade blivit nervräkta utan omsorg, gamla kistor hade gått sönder, så att de döda, som lågo i dem, voro synliga. Somliga kistor hade fallit upp och ner, och ur.
666 Medan Halvor stod och såg ner, kom arbetaren att betrakta hans hand, som höll så hårt om stenen, att fingertopparna vitnade. Karlen flyttade blicken upp till hans ansikte och måtte däri ha läst något förfärligt. Han gav till ett utrop och tog till flykten. Men Halvor tänkte nu inte mer på honom.
667 Han var alldeles tillintetgjord av det han såg. Det förfärligaste var, att den sträva liklukten hade stigit upp i luften och vitt och brett förkunnat vad som hade skett. Ett par gamar seglade redan högt uppe i rymden och väntade endast på ännu några kamrater för att slå ner.
668 Ett par gathundar kommo löpande. De satte sig med långt uthängande tunga på randen av den stora graven och blickade ner. Halvor påminde sig med en rysning, att han befann sig på sluttningen av Hinnoms dal, helt nära den plats, där Gehennas eld fordom hade brunnit.
669 Men Halvor stod inte länge stilla och betraktade detta. Han sprang ner i gropen, vräkte undan de tunga kistorna i och kröp in mellan de döda. Han sökte och sökte, tills han fann Lill Gretas kista. Och när han hade funnit den, lyfte han den på sina axlar och steg upp ur graven.
670 Ingen visste om, att du skulle bli kastad opp ur jorden. Andra fick veta vad som stod på, men inte vi. De håller oss inte för människor, därför har de inte brytt sig om att låta oss veta det. När han kom upp ur gropen med kistan, kände han på nytt, att hjärtat var i olag.
671 Du ska inte tro, att jag inte orkar bära bort dig härifrån. Så småningom fick han sina krafter tillbaka, och med kistan på axeln vandrade han upp mot Jerusalem. När han gick framåt på den smala stigen utanför muren, tyckte han, att allt, vad han såg, hade fått ett annat utseende.
672 Han gick allt långsammare för att spara hjärtat, som inte tycktes ha kraft att driva blodet genom kroppen. Han kände sig hjälplös och förtvivlad, och framför allt kom det över honom ångest, därför att han var så långt borta i främmande land, där ingen skulle ha barmhärtighet med honom.
673 Men det var honom omöjligt. Han såg nu på en gång alla svårigheter och alla faror, som väntade hans kamrater. Han tänkte på den tunga fattigdom, som snart måste komma över dem, då de inte mottogo lön för något arbete. Han tänkte på det ovana klimatet och på sjukdomarna, som skulle ödelägga dem.
674 Han var alldeles utmattad och kraftlös. Kolonisterna sutto redan vid aftonmåltiden, då en svag ringning hördes på portklockan. När porten öppnades, satt Tims Halvor på marken där utanför. Han var nära nog döende. Hans lilla dotters likkista stod bredvid honom.
675 Och lägg också mig under en grön torva! tillade han om en stund. Björn såg, att han var svårt sjuk, och skyndade efter hjälp för att bära in honom. När han kom tillbaka, var Halvor redan död. Det blev en förfärligt hård sommar i Jerusalem med. vattenbrist och sjukdom.
676 Och på samma gång som folket måste nöja sig med att dricka det unkna, dåliga vatten, som ännu fanns kvar på bottnen i cisternerna, tilltogo sjukdomarna i fruktansvärd grad. Det fanns snart knappt en gård, där inte någon låg sjuk i smittkoppor eller rödsot eller klimatfeber.
677 De ibland dem, som hade bott länge i Jerusalem, tycktes inte vara mottagliga för smitta, de gingo utan att ta skada från sjukbädd till sjukbädd. Svenskamerikanarna, som hade genomlevat heta somrar ute i Chicago och voro vana vid att andas stadsluft, stodo också gott emot sjukdom och ansträngning.
678 De stackars dalbönderna däremot blevo sjuka nästan allesammans. I början såg det inte farligt ut. De flesta gingo uppe, om de än inte mäktade arbeta. Fastän de tynade av och kände ständig feber, trodde ingen, att det var annat än ett snart övergående illamående.
679 Det såg ut, som om allt dalfolket skulle stryka med på en gång. Alla de sjuka hade samma brinnande längtan och åstundan. De bådo alla om en dryck vatten, bara en enda munfull friskt, rent vatten. Det var. som skulle de inte behöva något annat än detta för att bli friska.
680 De hade alla feber, det syntes på deras avtärda ansikten och på deras ögon, som voro matta och blodsprängda. Ingen av dem företog sig något arbete, de rökte inte en gång ur sina små kritpipor. Deras egentliga sysselsättning var att se upp till himlen, som välvde sig klar och blå över deras huvuden.
681 Medan de med största vaksamhet följde molnets tillväxt och färd uppåt himlen, började de tala med varandra om hur det skulle vara att höra stora droppar smattra mot väggar och fönster, att se vatten skvala ur takrännan och flöda neråt vägen, medförande småsten och sand.
682 Men när molnet hade seglat ett stycke uppåt himlen, kunde de inte annat än märka, att det förminskades och liksom smalt bort. Först var det de fjunlika kanterna, som förtärdes, därpå började förstöringsarbetet inifrån, och det föll sönder i tunna flikar och strimmor.
683 Den hade drivit kvarnar, och om vintern hade den till och med varit så mäktig, att den hade stigit över sina bräddar och översvämmat landskapet. Det märktes på Ljung Björn, att han erfor en riktig lisa av att tala om det stora vattnet, som en gång hade strömmat förbi Jerusalem.
684 Han hade säkert alltid floden i sina tankar. Allra mest fäste han sig vid stället, där det berättas, att David hade övervadat Kidron, när han flydde för Absalon. Ljung Björn beskrev för de andra hur det skulle vara att få gå med nakna fötter genom kallt, rinnande vatten.
685 Men han hade, alltsedan den här svåra tiden började, gått och tänkt på en profetia av Hezekiel, fyrtiosjunde kapitlet, första och följande verserna. Den handlade om en ström, som skulle upprinna vid templets tröskel och flyta ut över heden ända till det Döda havet.
686 Därifrån utgöt det sig i många små rännilar, som löpte mellan gröna gräsmattor. Pil och poppel växte på stränderna, stora, tjockbladiga vattenväxter hängde ner mot vattenytan. På rännilarnas botten lågo små vita stenar, och vattnet glittrade och bubblade, då det strömmade över dem.
687 Alla dessa träd stod väl bevattnade, från strömmar och bäckar löpte vatten in i varje lustgård, och varje trädgårdsägare hade rätt att en viss tid på dagen sätta sin egendom under vatten. Men en morgon gick kung Hiskia ut med sina härskaror, en morgon, då alla dessa träd stod i sin härligaste skrud.
688 Då Hiskia vandrade bort, strödde mandel– och aprikosträd sina blomblad över honom. Luften var kvalmig av balsamångor, då Hiskia drog bort. Och vid dagens slut, då Hiskia vände om hem med sin här, stod träden på samma sätt och hälsade honom med sina ljuva dofter.
689 Men sedan kom en ond tid över Jerusalem med krig och stora olyckor. Ingen hade tid att ånyo öppna källorna och att återföra den stora strömmen i dess fåra. Och så dog fruktträden ut på högslätten runtom staden, somliga under den första sommartorkan, några under den andra, några under den tredje.
690 När Hellgum hade slutat tala, började de andra att överväga hans ord. Alla medgåvo, att det torde förhålla sig så, som han sade, och att det inte borde vara omöjligt att finna den stora strömmen. Men ingen av dem reste sig för att gå bort och börja sökandet inte en gång Hellgum.
691 Men nu märkte man, att ingen tycktes sörja barnet. Däremot grepos alla dalbönderna av en förskräckelse, som de knappt kunde behärska. Den lille döde gossen syntes dem alla ligga där som det förebådande tecknet, att det var omöjligt för någon av dem att genomleva sjukdomen.
692 De vanliga brådskande begravningsförberedelserna började genast, men de, som snickrade på kistan, stodo och undrade vem som skulle komma att göra detta arbete åt dem själva, och de, som gjorde i ordning svepningen, talade på samma gång om hur de ville ha det, då de själva voro döda.
693 Som det ofta går, tyckte alla till en början, att det, som föreslogs, var orimligt och outförbart, men om en stund förekom det dem helt förnuftigt och det enda, som kunde göras. Snart talades det inte om något annat i hela kolonien, både bland sjuka och friska, både bland amerikanare och svenskar.
694 Hur sorgligt det än var. att så många goda och redliga människor skulle lämna kolonien, så tycktes det knappast finnas någon annan utväg. Det var bättre, att de reste hem och tjänade Guds sak, så gott de kunde, i sitt eget land, än att de skulle omkomma här i den heliga staden.
695 Alla blevo mycket bestörta och nästan skrämda. De förstodo, att mrs Gordon önskade, att de skulle komma tillsammans för att överlägga om hemresan. De visste inte ännu själva riktigt vad de ville, men en lättnad låg det dock i blotta tanken, att de kunde undkomma död och sjukdom.
696 Detta märktes bäst därav, att flera, som lågo svårt sjuka, stego upp och satte på sig kläderna för att kunna gå till församlingssalen. Där uppe rådde ingen sådan reda och ordning som vid ett vanligt möte. Ingen hade satt sig, utan folk stod i grupper här och där och samtalade.
697 Alla voro mycket upprörda, men den, som talade ivrigast, var Hellgum. Det märktes, att han, som hade förmått dalbönderna att resa till Palestina, plågades av det tunga ansvar han hade dragit över sig. Han gick från den ene till den andre och yrkade på hemresan.
698 Ingen hade någonsin sett henne så obeslutsam. Dalbönderna voro mestadels tysta. De tycktes alltför sjuka och förslöade för att själva kunna fatta något beslut, utan stodo och väntade på vad de andra skulle bestämma för dem. Några unga amerikanska flickor voro alldeles utom sig av medlidande.
699 De gräto och bådo, att man skulle sända hem dessa sjuka människor, att man inte skulle låta dem dö. Mittunder det att man som ivrigast talade för och mot saken, gick dörren upp nästan ljudlöst, och Karin Ingmarsdotter kom in. Karin Ingmarsdotter var nu mycket lutande och böjd.
700 Ingen kunde träda in i ett rum mera anspråkslöst än Karin, men hur det nu var. blev det tyst, när hon kom, och alla vände sig om och sågo efter henne. Karin gled långsamt och ödmjukt fram över golvet. Hon gick inte mitt i rummet, utan smög utefter ena väggen, tills hon kom upp till mrs Gordon.
701 I hennes matta ögon tände sig den allra djupaste längtan. Säkert såg hon framför sig den gamla gården och tänkte sig, att hon än en gång kunde få sitta vid brasan i storstugan eller stå vid grinden och se boskapen drivas i vall en vårmorgon. Men detta varade endast ett ögonblick.
702 Det blev mycket tyst i rummet efter Karins fråga. Ingen vågade svara henne ett enda ord. Men Karin hade feber som alla de andra, och hon hade knappast talat ut, förrän man såg, att hon vacklade och var nära att falla. Mrs Gordon lade sin arm om hennes liv och ledde ut henne.
703 Vi höll på att glömma det, men nu minns vi på nytt, att ingen annan än Gud kan bestämma över vår hemresa. Och amerikanarna sågo med förvåning, att Ljung Björn och alla hans sockenbor lyfte huvudet högre och sågo mindre modlösa och förstörda ut nu, än då de samlades till överläggningen.
704 Hon hade blivit Gertrud en god vän, och då denna nu låg sjuk, vårdade hon henne mycket kärleksfullt. Det var på aftonen samma dag, då det hade blivit avgjort vid det stora mötet, att dalbönderna skulle stanna i Jerusalem. Gertrud hade rätt stark feber och låg och talade utan uppehåll.
705 Betsy satt bredvid sängen och sade då och då ett par ord för att lugna henne. Plötsligen såg Betsy, att dörren sakta öppnades och Gabriel kom in. Han gjorde så litet väsen som möjligt, kom inte fram i rummet, utan klämde sig upp mot väggen och blev stående där.
706 Hon hade inte så stark feber, att hon yrade, men hon talade ständigt om brunnar och strömmar såsom alla de andra sjuka. Oupphörligen klagade hon också över den förfärliga, brännande törsten, som plågade henne. Betsy hällde en gång upp vatten i ett glas och bjöd den sjuka.
707 Och när han äntligen kände fast mark under fötterna, var vattnet bortflutet, och i dess ställe utbredde sig där nere en härlig trädgård. Sol och måne lyste där inte, men en svag dager svävade över den, så att han kunde se den alldeles tydligt. Det märkvärdigaste var.
708 Och när vattenbäraren och hans vänner såg detta, förstod de, att han hade varit nere i paradisets lustgård, som ligger och slumrar under Jerusalem, ända tills den med förnyat liv och glans ska uppstiga till jordytan på domens dag. Gertrud drog tungt efter andan och sjönk ner på kudden.
709 Du förstår nog, att ingen skulle ha trott, att mannen hade varit i paradiset, om han inte hade fört med sig den där kvisten. Men denna var olik varje trädslag, som människor hittills hade skådat, och för dess skull ville hans vänner genast stiga ner i brunnen och se paradiset.
710 Gabriel satte sig på Betsys plats bredvid sängen. Gertrud tycktes inte fråga efter om det var han eller Betsy, som satt där. Hon fortfor alltjämt att tala om paradisbrunnen, låg och målade ut för sig hur läskande och friskt och rent vattnet därifrån måtte vara.
711 Jag vet så väl, att hon inte kan skaffa mig vatten från paradisbrunnen. Miss Young talade ju om, att muhammedanerna håller den så helig, att de alls inte tillåter någon kristen att hämta vatten ifrån den. Gabriel satt tyst en stund, men han fortfor att grubbla på samma sak.
712 Nu har jag bara att gå igenom ett mörkt portvalv, så är jag inne på tempelplatsen. Men jag är säker på att just som jag ska stiga över en barnunge, som ligger och sover mittpå gatan, slår en pojke ett krokben för mig, och jag snavar till och börjar svära på svenska.
713 Det är val det bästa du har gjort i hela ditt liv. Gertrud låg nu i helt glad väntan och lyssnade. Hon hade så pass stark feber, att hon inte kunde hålla isär verkligt och osant, utan hon var fullt inne i att Gabriel var på väg efter vatten från paradisbrunnen.
714 Det var detta, som födde orden på hans läppar. Det enda, som oroade honom, var. att han ändå till sist måste säga Gertrud, att han inte i verkligheten kunde skaffa henne vatten. Och när jag väl är inkommen dit, ser jag strax brunnen till vänster inne bland en hel skog av pelare.
715 Det är nog meningen att göra slut på mig med en gång. Men besynnerligt är det, att jag inte är rädd om mitt liv, jag bara fruktar för att de ska spilla ut vattnet. Och när de där karlarna kommer rusande ställer jag naturligtvis ner ämbaren på marken och mig själv framför dem.
716 Och när de kommer inpå mig, sträcker jag ut armarna och stöter omkull dem. De ser helt häpna ut, när de tumlar om på marken. De visste inte förut vad det ville säga att strida med en dalkarl. Men snart är de på fötter igen, och flera kommer till. Och nu är de så många, att jag tydligt ser.
717 Och först och sist: hur kom det sig, att han utan att tänka på det hade vänt glaset så, att hans läppar kommo att vidröra samma ställe som Gertruds? En söndagseftermiddag, då dalbönderna hade varit ett och ett halvt år i Jerusalem, voro de och de andra kolonisterna samlade till gudstjänst.
718 En av de unga karlarna, som satt nere vid dörren, gick för att öppna, och sedan tänkte ingen mer på vem som kunde ha kommit. En stund efteråt hördes tunga steg komma långsamt och försiktigt uppför marmortrappan. När den gående hade nått till det översta trappsteget, gjorde han ett långt uppehåll.
719 De glömde rent bort var de befunno sig, tyckte, att de sutto hemma i Dalarne i en av sina egna små stugor. Men ögonblicket därefter kommo de åter till sig själva och sågo ner i sina sångböcker. Dörren gled nu upp sakta och ljudlöst, utan att den, som stod utanför, ännu lät se sig.
720 Han kom in med mycket ödmjuk hållning, och i sin ängslan att störa gudstjänsten vågade han inte gå framåt rummet, utan blev stående strax innanför tröskeln med sänkt huvud och knäppta händer. Han var iförd kläder av svart, fint kläde, som sutto i påsar och djupa veck.
721 I detsamma den nykomne trädde inom dörren, reste sig Ljung Björn från sin plats och sjöng vidare stående. Nästa sekund reste sig gamla och unga bland dalfolket och sjöngo stående, alldeles som Ljung Björn. De höllo ansiktena stadigt över boken, och inte ett leende upplyste dem.
722 Endast då och då gled en förstulen blick till den nykomne nere vid dörren. Men sången blev på en gång starkare, likt en eld, som livas upp av en vindpust. De fyra Ingmarsdöttrarna, som alla hade vackra röster, togo ledningen, och det blev jubel och fart över den som aldrig förr.
723 Och då de hade firat bröllop och flyttat samman, var det alltjämt, som om han inte kunde förstå, att hustrun hörde honom till. Aldrig undrade han på hur hon kunde ha det, om hon trivdes eller längtade. Inte heller lade han märke till hur hon skötte sina sysslor, om hushållet gick väl eller illa.
724 Hon fick sköta sig bäst hon kunde, han ville inte göra sig några bekymmer för hennes skull. Men det var allt också en särskild sak, som gjorde, att Ingmar inte satte något värde på hustrun. Han hyste missaktning för henne, därför att hon hade velat ta honom, som tyckte om en annan.
725 Man får väl ändå göra Ingmar den rättvisan att erkänna, att han inte kunde tala med hustrun om det, som han oftast hade i tankarna. Inte kunde han anförtro hennes att han jämt gick och tänkte på den allra käraste, som hade dragit bort till det främmande landet.
726 Och inte heller tyckte han, att han kunde tala med henne om att han jämt gick och väntade på det Guds straff, som skulle komma över honom, därför att han hade brutit sitt ord, och att han var rädd för att tänka på sin far i himmelen och inbillade sig, att alla människor klandrade honom.
727 Det var dåligt väder, och hustrun gick upp i övervåningen och satte sig på ett av gästrummen, medan hon väntade. Ingmar vattnade hästen och gav honom havre, sedan kom han in i rummet, där hustrun hade slagit sig ner. Han sade ingenting till henne, satt bara och tänkte på hur svårt det var.
728 Emellertid fick han snart annat att tänka på. Några karlar hade kommit in i en sal, som låg utanför gästrummet. De hade väl sett Ingmar och hans hustru, när de kommo körande, och nu började de tala om dem. Och det var sådana väggar i den där gården, att de, som sutto innanför, kunde höra varje ord.
729 Men då blev Barbro så sjuk av sorg, att gubben fick lov att ge med sig och fara till prästen med Stig och ta ut lysning. Det besynnerliga med den här saken var dock, att när det hade lyst första gången, kom Stig på andra tankar och sa, att han ingen lust hade att gifta sig.
730 Han gick och gifte sig med den första, som ville ta honom. Det var visst bara för att visa Barbro, att hon inte kunde få honom. Han fick en dålig hustru, det blev bara fattigdom och elände av, och nu har han börjat supa. Han skulle sitta på fattighuset med de sina, om inte Barbro hjälpte honom.
731 Sedan de hade sagt detta, talade de inte vidare om Barbro, och en liten stund efteråt voro de gångna. Ingmar gick då och spände för, och när hustrun kom ner på gårdsplanen för att stiga i kärran, tog han och lyfte henne upp i åkdonet. Hon trodde, att det bara var.
732 Han brydde sig inte så mycket om henne, att han kunde bli ledsen över det han hade hört, han tyckte bara, att det var synd om henne. Och när han körde vägen framåt, vände han ibland på huvudet och såg på henne. Jaså, hon var av ett så kärleksfullt sinnelag, att hon kunde bistå och hjälpa den.
733 Efter detta skulle man väl ha kunnat tro, att Ingmar ibland gick och undrade om hustrun alltjämt höll av den där Stig. Men något sådant kom inte för hans tankar, han frågade inte nog mycket efter henne för att söka utgrunda vem hon tyckte om eller inte tyckte om.
734 Inte heller var han förvånad över att hon alltid var så stilla och lugn och aldrig blev häftig mot honom, fastän han aldrig var, som han skulle vara mot henne. Det där lugnet, som hon ständigt visade, gjorde till sist att Ingmar trodde, att hon inte en gång visste vad han gick och bar på.
735 Men så hände det en gång på hösten, när de hade varit gifta ungefär ett halvt år, att det blev en kulen och ruskig kväll. Ingmar hade varit ute alltsedan mörkningen och kom sent hem. I storstugan, där folket låg, var det nermörkt, men i lillkammarn brann en stor brasa i spisen.
736 Du förstår väl, att jag inte en minut trodde, att han skulle kunna ställa om något sådant. Det såg lika omöjligt ut som att gifta bort mig med kungen. Efter detta hade jag i alla fall ro ett par år för alla giftermålsförslag, och jag var nöjd, bara jag fick vara i fred.
737 Och inte visste jag heller hur du hade det ställt för dig, om den där gården kanske var dig kärare än allt annat. Och far svor på att om jag inte gav med mig, så skulle han sälja gården till sågverksbolaget. Just vid den tiden hade Jag det inte så bra hemma heller.
738 Far hade gift sig för tredje gången, och jag tyckte inte om att gå under styvmor, där jag själv hade varit ensam rådande. Och eftersom jag inte genast hade klart för mig om jag skulle säga ja eller nej, så blev allt, som far ville. Jag tog det inte allvarligt nog, jag, ser du.
739 Var kväll sitter jag och väntar, att du ska bli borta. Han kommer nog att stanna där nere vid älven, tänker jag. Och så tycker jag, att jag hör folk ute på gården, jag inbillar mig, att de kommer bärande med dig. Och så tänker jag på hur jag ska få det efteråt.
740 Om jag någonsin i livet ska kunna glömma, att jag har vållat din död! Alltmedan hon talade och gav luft åt det, som bekymrade henne, satt Ingmar med besynnerliga tankar. Nu ville hon också bli tröstad och hulpen, tänkte han. Han tyckte, att det bara var besvärligt, att hon var orolig för honom.
741 Jag ska inte lägga någon ny missgärning till det, som jag redan har förbrutit. Och bara för de ordens skull fick hon liksom ett skimmer över hela ansiktet. Så likgiltig än Ingmar var för hustrun, stannade han i alla fall hemma ett par kvällar, efter det att hon hade sagt honom hur orolig hon var.
742 I två kvällar lyckades det för Ingmar att hålla sig hemma, men tredje kvällen var det söndag, och då föll det hustrun in att ta fram sin gitarr och börja sjunga för att fördriva tiden. Det gick bra en stund, men så kom hon in på en visa, som Gertrud hade hållit mycket av att tralla på.
743 Han rodde ner till skolhuset, satte sig på en sten vid älvkanten och tänkte på Gertrud och på den tiden, då han inte hade brutit sina löften, utan var en hederlig och rättskaffens man. Han vände inte om hemåt, förrän klockan var Över elva. Då satt hustrun nere vid älvbrädden och väntade på honom.
744 Mannen såg då, att hon var alldeles våt, kläderna sutto som smetade utefter kroppen. Hon gick efter mat åt honom, gjorde upp eld i spisen och bäddade åt dem. och alltjämt släpade och rasslade de våta kläderna omkring henne. Men det var inte att se på henne. att hon var ond eller ledsen.
745 Han gick och sökte den överallt och kom på så sätt att gå in i kammaren innanför brygghuset. Där låg Gammal Lisa sjuk, och Barbro satt bredvid sängen och läste högt ur bibeln. Det var en orimligt stor bibel med mässingsbeslag och tjocka skinnpärmar. Ingmar blev stående och betraktade den.
746 Ingmar gick raskt ut ur brygghuset och in i storstugan. När han öppnade skåpet där, såg han två av de gamla bägarna stå på hyllan. Han tog fram dem, vände dem upp och ner för att se på märkena i botten och fann, att de voro de rätta. Barbro kom in, medan han stod där.
747 Strax därpå rätade han upp sig och gick ut. Det kändes så för honom, som skulle det vara orätt, om han var vänlig mot hustrun. Det var han då skyldig Gertrud, att han inte visade denna, som hade kommit på hennes plats, någon kärlek eller välvilja. Det kunde vara en vecka efter detta.
748 An målade han vita bläsar i pannan på hästar, som folk visste hade koller, för att de inte skulle bli igenkända, och ibland gav han gamla, utslitna krakar sådant att äta, som gjorde, att de såg feta och glänsande ut just så lång tid, som behövdes för att byta bort dem.
749 När det led mot kvällen, kunde han nog förstå, att han inte skulle få göra några affärer den dagen. Innan han for hem, ville han ändå göra ett sista försök och körde sin häst med sådan hisklig fart över marknadsfältet, att människorna trodde, att den skulle störta.
750 Mittunder värsta farten fick han ögonen på en karl, som körde en vacker svart unghäst och åkte lika fort som han själv, utan att de; tycktes vålla hästen den minsta ansträngning Inte förr hade hästbytarn stannat och stigit ur kärran förrän han, som körde den goda hästen, kom fram till honom.
751 Han var liten och spenslig, med smalt ansikte och spetsigt skägg under hakan. Han var alldeles svartklädd, och hästbytarn kunde inte varken av tyget eller tillskärningen gissa sig till från vilken socken han var kommen. Hästbytarn märkte snart, att den där bonden var bra enfaldig.
752 Aldrig i hela sitt liv hade han lagt selen på ett så välskapat djur. "Ingen dag, har börjat så illa för mig och slutat så väl", sa han när han satte sig, i kärran för att köra hem. Det var ingen lång väg från marknadsplatsen till hemmet. Han kom fram, medan det ännu var skymning.
753 När han körde in genom grinden, såg han, att en mängd av hans gamla vänner, hästbytare från flera socknar, stod utanför stugan och väntade på honom. De var i mycket gott humör, och när han kom körande, började de skrika och ropa hurra och skrattade på samma gång, alldeles ohejdat.
754 Karlarna hade rätt. Det var alldeles blint. Då blev hästbytarn så ond och förtvivlad, att han alldeles tappade sitt förstånd. Medan kamraterna fortfor att håna och skratta ut honom, spände han hästen från kärran, fattade därpå tömmarna och körde den oppför en tvärbrant kulle, som låg bakom stugan.
755 Han smackade och smällde, och hästen gick raskt framåt, men när de kom på höjden, stannade den och ville inte gå vidare. Där oppe var en skärning i kullen, och under den fanns en ofantligt djup och vid grop, där hela trakten hade hämtat grus under mångfaldiga år.
756 Karlen bara slog och drev på, hästen blev alltmer rädd, den reste sig på bakbenen, men framåt ville den inte. Äntligen, när den inte visste sig annan råd, tog den ett långt språng, som om den trodde, att detta bara var ett dike att springa över, och hoppades komma till den andra sidan.
757 Alla av Sorgbackssläkten har flyttat bort till en annan trakt, så att här har man glömt bort hurudana de är, men min mor hade reds på dem. Hon teg med vad hon visste och sa till ingen vem Sven Persson hade haft till hustru, förrän det blev fråga om att jag skulle gifta mig med hennes dotter.
758 Och när jag fick veta det, kunde jag inte ta henne, men jag teg med det som en ärlig karl, du. Om jag hade varit en usling, hade jag nog talat om det. Och jag har burit all smälek, som jag har fått lida för den här saken, med tystnad, du, ända tills du slog mig.
759 Och nu kan du ligga, du, som du själv har bäddat åt dig. Du kan allt tro, att jag har skrattat åt dig, när jag tänkte på att du svek din käresta, och när jag tänkte på den Ingmar Ingmarsson, som ska styra gården efter dig. Och många lyckliga dagar tänker jag att du får med din hustru efter detta.
760 Fram på våren var det, som hustrun fick barn. Hon hade hållit sig tapper hela tiden och aldrig visat någon oro Ingmar trodde mången gång? att hon alldeles hade glömt det där, som Stig hade berättat. Vad honom själv angick, så tordes han efter det där samtalet inte gå upp i sin sorg såsom förut.
761 Han försökte sätta på sig ett förnöjt ansikte hemma och inte gå och se ut, som om han väntade på Guds straff. Han började lägga sig vinn om sin egendom, och han visade sig hjälpsam mot folk, som hans far hade gjort. "Det går inte an för mig att bara gå och se olycklig ut hädanefter", tänkte mannen.
762 De försökte nog att tro, att det hade varit ett friskt och riktigt barn, men alldeles vissa på detta voro de heller inte. Alltsedan samtalet med Stig hade Ingmar jämt varit god mot Barbro, och ibland hade han visat sig mot henne, såsom det brukas bland nygift folk.
763 Han trodde alltjämt, att all hans kärlek tillhörde Gertrud, och han sade till sig själv: Inte tycker jag om Barbro, men jag måste vara god mot henne, som har ett så tungt öde att bära på. Hon får lov att känna, att hon inte står ensam i världen, utan har en man, som vill ta vård om henne.
764 Hon tycktes snarast vara nöjd, att det var borta. När ett par veckor hade gått, kom hon till lugn. Ingen kunde se på henne om hon gick och kände sig olycklig eller om hon nu igen hade slagit ifrån sig de svåra tankarna. Fram på sommaren for Barbro upp till fäboden, och Ingmar gick ensam hemma.
765 Men nu kom det något besynnerligt över honom. När han kom in i stugan, gick han liksom och såg efter Barbro. Ibland, då han stod vid arbetet, lyfte han huvudet och lyssnade om han inte skulle höra hennes röst. Han tyckte, att all trevnad var borta från gården.
766 Och så till sist, då han fortfor att säga emot: Du ska inte vara orolig för gården, du ska få köpa den av mig, när du kommer igen. Men medan du är borta i Jerusalem, ska jag stanna här och sköta den åt dig. Så drogo de ner till gården för att börja ordna om skilsmässan.
767 Han såg, att Barbro var glad och lycklig åt att bli fri från honom. Hon hade sin bästa glädje åt att tala om hur Gertrud och han skulle få det. Framför allt hade hon mycken fägnad av att måla ut för sig hur glad Gertrud skulle bli, när han hämtade henne i Jerusalem.
768 Kom bara ihåg, Ingmar, att jag aldrig får en lugn stund, förrän du har försonat dig med Gertrud! Och så gingo de igenom det alltsammans. De blevo varnade av kyrkoherden, de blevo varnade av kyrkorådet, och på hösttinget blevo de skilda för ett år till säng och säte.
769 Hela förra kvällen hade hon i glädjen över att återse Ingmar stannat i församlingssalen och tagit del i samtalet. Men nu hade försteningen åter fallit över henne, hon satt stel och rak i Halvors länstol och stirrade rätt framför sig utan att syssla med något arbete.
770 Så gick dörren upp, och Ingmar kom in. Karin märkte honom inte, förrän han stod alldeles bredvid henne. Hon blev förlägen över att brodern hade fått se henne sitta alldeles sysslolös, rodnaden steg upp i hennes ansikte, och hon grep ivrigt efter en stickstrumpa.
771 Ingmar tog plats på en stol och satt där tyst utan att se på Karin. Det for nu för henne, att de i går kväll endast hade talat med honom om hur de själva hade det här ute i Jerusalem, och att ingen hade fått veta något om honom Ingmar, eller varför han hade uppsökt dem.
772 Ingmar drog en djup suck. I en fart fick han upp dörren och gick sin väg Karin Ingmarsdotter satt en stund i tungt grubbel, så reste hon sig, slätade håret, knöt om huvudduken och gick för att tala med mrs Gordon. Karin sade henne öppet varför Ingmar var kommen.
773 Hon rådde föreståndarinnan att inte låta Ingmar stanna kvar i kolonien, om hon inte ville mista en av systrarna. Men nu hände det sa, att medan Karin talade, satt mrs Gordon vid fönstret och såg ner på gården, där Ingmar stod och hängde mot en vägg och såg mer hjälplös och tafatt ut än någonsin.
774 Det flög liksom ett litet leende över mrs Gordons ansikte. Hon svarade Karin, att hon ogärna ville driva någon ur kolonien, allra minst den, som hade kommit så långt bortifrån och hade så många kära släktingar bland kolonisterna. Om nu Gud hade sänt Gertrud en prövning, sade hon.
775 Men Karin å sin sida såg endast hur lik fadern Ingmar hade blivit, och så ond hon än var på honom, förargade det henne i alla fall, att inte mrs Gordon förstod, att den, som hade det utseendet, var en man framför alla andra och hade mera klokhet och duglighet än andra människor.
776 Ingmar lade märke till att det var två, som hela kvällen undveko att komma i hans närhet, och dessa två voro Gabriel och Gertrud. Han undrade mest på att Gabriel inte kom och frågade honom efter sin far. Vad Gertrud angick, kunde han nog förstå varför hon höll sig undan.
777 Ingmar förvånade sig med detsamma över hur präktig Gabriel såg ut. Han hade alltid varit en vacker gosse, men nu hade han både vuxit och lagt ut, så att han hade blivit en ståtlig karl. Dessutom hade det kommit ett liv och en vakenhet över hans anletsdrag, som alls inte funnos där förut.
778 Nästan i samma ögonblick, som Ingmar hade kommit på dessa tankar, gick han litet hastigt fram till Ljung Björn och frågade om denne kunde skaffa honom papper och penna. Björn såg en smula förvånad ut. Ingmar strök sig över pannan och sade, att han hade ett angeläget brev att skriva.
779 Han hade rent glömt av det förut på dagen, men om han kunde få skriva nu på kvällen, skulle han sända av det med första tåget på morgonen. Ljung Björn skaffade honom det han önskade, och for att Ingmar skulle få vara I fred, förde han honom ner i snickarverkstaden.
780 Det brevet, som Ingmar nu ämnade skriva, hade han tänkt på varje dag, alltsedan han for hemifrån. Under hela resan hade det förefallit Ingmar, som om han aldrig hade fått tala ut med hustrun, och att han ändå borde försöka att riktigt låta henne veta hur han hade det.
781 Ingmar skrev till Barbro och talade om för henne allt det, som hade rört sig i hans själ, alltsedan de hade blivit gifta, påminde henne om de viktigaste händelserna under deras äktenskap, sade henne vad han hade känt vid de olika tillfällena och hur han så småningom hade kommit att tycka om henne.
782 Alltsammans var inte annat än en lång bön till Barbro, att hon skulle avstå från sin fordran, att han skulle gifta sig med Gertrud, och låta honom komma tillbaka till henne. Hon borde ju förstå, att det var omöjligt för honom att återgå till det, som var dött och borta.
783 Plötsligen syntes det honom, att han minst av allt ville, att det där brevet skulle komma under hennes ögon. Å nej då, inte skulle Barbro få veta, att han tyckte, att han inte kunde härda ut. Skulle han så där ömkligt be henne att få slippa undan bot och straff? Hon hade inte tvekat, hon.
784 Han kom ut och såg tätt bredvid sig en liten bakport, som stod öppen. Det var redan strålande morgon. Han ställde sig i porten och sög in den friska luften. "Det är visst ingen tid att lägga sig", tänkte han. Solstrålarna kommo silande och smygande utför kullarna.
785 Utför de sluttningar, som lågo nedom Oljoberget, såg Ingmar Gertrud komma gående. Solstrålarna följde henne och omsnärjde också henne. Hon gick lätt, som vore hon lycklig och glad, och Ingmar tyckte, att det såg ut, som om det strålande skenet utginge från henne.
786 Och bakom Gertrud såg Ingmar en lång karl komma gående. Han följde henne på avstånd, stannade ibland och såg åt annat håll, men det var tydligt, att han vaktade på Gertrud. Ingmar kände snart igen vem karlen var. och i samma ögonblick sänkte han blickarna mot marken och funderade.
787 En afton strax före mörkningen gick Gertrud inne på gatorna i Jerusalem. Hon kom då att lägga märke till en hög, smärt man i en fotsid, svart klädnad, som vandrade framför henne. Gertrud tyckte, att det var något ovanligt med honom, men hon visste inte rätt vari det bestod.
788 Då kom en ung karl emot honom. Denne bugade sig djupt, kysste hans hand och gick vidare. Den svartklädde stannade för ett ögonblick och såg efter mannen, som hade givit honom en så ödmjuk hälsning, och på det sättet fick Gertrud sin önskan uppfylld. Gertrud blev nästan andlös av glad häpnad.
789 Mannen fortsatte genast sin vandring. Gertrud sökte följa honom, men han vek nu in på en folkuppfylld gata, och där förlorade hon genast varje spår av honom. Då återtog Gertrud vägen hem mot kolonien. Hon gick mycket långsamt, gång på gång stannade hon. stödde sig mot en mur och slöt ögonen.
790 Han hade ett långlagt ansikte, näsan var lång och pannan var bred, men inte så särdeles hög. Och han var alldeles lik Kristus, som jag har sett honom målad, han var alldeles sådan, som han kom emot mig på skogsvägen, utom det att han nu var ändå skönare och härligare.
791 Ja, omkring hans ögon låg allt församlat, både vishet och kärlek och sorg och medömkan och ännu något mer, som om de ögonen ibland skulle ha så stark syn, att de kunde se ända bort genom himlarna till Gud och hans änglar. Under hela hemvägen var Gertrud i den mäktigaste hänförelse.
792 Hon gick framåt med knäppta händer och upplyfta ögon och såg ut, som om hon inte mer vandrade på jorden, utan på skyar och blå luft. Att möta Kristus här i Jerusalem, det var ännu mer betydelsefullt, än att han hade visat sig för henne i den vilda skogsmarken i Dalarne.
793 Ja, det var så stort, detta, att Kristus var kommen, att hon inte på en gång kunde tänka igenom allt, vad det betydde, men frid och fröjd och salighet, det var det första, som den vissheten medförde. När Gertrud kom ut ur staden och närmade sig kolonien, mötte hon Ingmar Ingmarsson.
794 Han gick alltjämt i de fina svarta kläderna, som passade så illa till hans valkiga händer och grova drag, och såg tung och håglös ut. Genast från första ögonblicket, då Gertrud återsåg Ingmar i Jerusalem, hade hon förvånat sig över att hon en gång hade varit så fästad vid honom.
795 Ävenså hade det förefallit henne besynnerligt, att Ingmar där hemma synts henne vara en sådan storkarl. Så fattig han hade varit, hade både hon och andra tyckt, att hon aldrig kunde få ett finare gifte. Men här i Jerusalem såg han bara bortkommen och omöjlig ut.
796 Det går inte an, att jag ett ögonblick låter honom tro, att han kan få mig åter. Han har väl kommit hit, därför att han anser sig ha gjort mig en så stor orätt, men när han ser. att jag inte mer bryr mig om honom, ska han nog snart ta sitt förnuft till fånga och fara hem.
797 Men hon började i alla fall berätta vad hon hade sett. Ingmar sade inte ett ord, som förrådde, att han inte trodde henne, men i alla fall tyckte Gertrud, att när hon skulle berätta historien, smalt den ihop till ingenting. Hon hade mött en man på gatan, som var lik Kristus, det var alltsammans.
798 Han gjorde sig mycken möda med att fråga ut Gertrud om tiden och stället, där hon hade mött mannen. Och han tog mycket noga reda på hans dräkt och utseende. Men när de hade kommit inom kolonien, skyndade Gertrud bort från Ingmar. Hon kände stor nedslagenhet och en otrolig trötthet.
799 Nog skulle jag hellre ha velat, att han hade kommit med stor makt och härlighet ur morgonens sky, sade hon. men vad bryr jag mig om detta, endast han är kommen! Vad gör det, att han kommer i mörka vinternatten? Det blir nog dag och klar morgon, bara han visar sig.
800 Far och mor ska också bli nöjda nu, då de kommer att förstå Guds mening, fortfor Gertrud. Ja, de har aldrig skrivit något hårt till mig, därför att jag rymde, de förstod nog, att jag inte kunde härda ut där hemma, men jag vet! att de har varit mycket bittra mot dig.
801 De satte sig på en annan bänk, och Gertrud började se sig omkring. Det var en gård lik många andra, som hon hade sett i Jerusalem. Runtom alla fyra sidorna löpte en täckt pelargång, och över den öppna platsen i mitten var utspänt ett stort, smutsigt skynke, som hängde ner i flikar och trasor.
802 Pelarna sågo ut, som om de hade blivit ditförda från en kyrka. De hade visst en gång haft vackra utsirningar upptill, men nu voro alla dessa sönderbrutna och vanställda. Rappningen på murarna var illa åtgången, och ur gluggar och hål framstucko smutsiga trasor.
803 Men han vill inte veta av något sådant, utan han kommer i ringhet och fattigdom. Men du förstar väl, att jag inte är lik judarna, som inte ville erkänna honom, därför att han inte visade sig som denna världens furste och herre. Om en stund kommo några män in från gatan.
804 Han där borta, som håller ögonen sänkta, är Johannes, och mannen med det röda håret under filtmössan är Judas. Men de båda, som sitter uppkrupna på stenbänken och bara röker sina vattenpipor och inte tycks fråga efter vad de ska få höra, är ett par skriftlärda.
805 De tror inte på honom, de har kommit hit bara av nyfikenhet eller för att motsäga honom. Medan Gertrud ännu talade på detta sätt, hade kretsen blivit fulltalig. Strax därpå kom mannen, som hon väntade på, och ställde sig i dess mitt. Gertrud hade inte märkt varifrån han kom.
806 Så gjorde han en liten rörelse med handen, och med ens började alla de, som sutto på marken omkring honom, uppstämma ett högt Allah, Allah. På samma gång började de alla röra huvudet, kastade det med en tvär rörelse över åt höger, så åt vänster, åt höger, åt vänster.
807 De rörde sig i allt hastigare takt, deras pannor började betäckas av svettdroppar, och Allah-ropen ljödo som rosslingar. De fortsatte oavbrutet under flera minuters tid, ända tills deras ledare gjorde en liten rörelse med handen. Då hejdade de sig ögonblickligen.
808 Men jag ska vara nöjd, om jag endast får höra hans röst. Det var stilla för ett ögonblick, men snart gjorde ledaren ett tecken, och hans anhängare började på nytt ropa; Allah, Allah! Denna gång blevo de anvisade att röra hela överkroppen och inte blott huvudet.
809 Det var mycket hemskt att se alla dessa män som tycktes döden nära av ansträngning, och att höra de stönande ropen, som framstöttes ur deras strupar, där det inte mer fanns någon luft. Det blev uppehåll om en stund, så började de häftiga rörelserna på nytt, så blev det åter uppehåll.
810 Ögonen stirrade glanslösa och blodsprängda, flera av männen tycktes omedvetna om var de befunno sig, kropparna rörde sig liksom ofrivilligt fram och åter, upp och ner allt hastigare och hastigare. Äntligen, då de hade suttit där i väl ett par timmar, grep Gertrud i sin stora ängslan om Ingmars arm.
811 Han hade ingen annan tanke än att hetsa och egga dessa vansinniga. Då någon av dem rörde sig ivrigare och mer uthålligt än de andra, flyttade han honom fram i kretsen och lät honom stå där bugande och stönande som ett föredöme för de övriga. Själv blev han också allt ivrigare.
812 Liksom till svar gav dervischen ett tecken till några tjänare, som inte hade tagit del i övningarna. Dessa grepo ett par instrument, som hängde på en pelare, ett par trummor och tamburiner. På samma gång som musiken ljöd, blevo ropen högre och gällare, och människorna vredo sig alltmera våldsamt.
813 De sågo förfärliga ut, medan de svängde sig, så att det långa håret än for fram över deras ansikten, än flög bakåt ryggen. Deras ögon blevo allt orörligare, deras ansikten blevo som döda människors ansikten, deras rörelser övergingo till krampryckningar, och ur munnen trängde vitt skum.
814 Det gjorde för ont i går, när jag såg, att jag hade bedragit mig. Jag vågar inte vänta honom. Jag tror inte, att han kommer. På kvällen, när kolonisterna som vanligt voro samlade i den stora salen, såg Ingmar, att Gertrud satte sig bredvid Gabriel och talade länge och ivrigt med honom.
815 Det är i slutet av februari, vinterregnen ha fallit, våren är kommen. Den är dock inte ännu långt framskriden. Fikonträdets knoppar ha inte börjat svälla, rankor och blad ha inte trängt fram ur de svartbruna vinstockarna, och orangeträdens stora blomklasar ha inte öppnat sig.
816 Men så snart de små ängsnejlikorna och hyacinterna äro väl tillplattade och torkade, bli de hopsatta i små buketter och stora buketter, i fula och vackra sammansättningar och uppklistrade på kort eller i små album med pärmar av olivträ, på vilka står inristat: Blommor från Palestina.
817 Barnen, som skulle få vara fria från skolan hela dagen, sprungo omkring i vild lek och bådo alla att låna dem korgar för blomsterplockningen. Kvinnorna hade varit uppe sedan fyra på morgonen för att laga till matsäck, de sysslade ännu i köket med plättjärn och syltburkar.
818 Några av männen packade ränslarna fulla med smörgåspaket och mjölkbuteljer, med kallt kött och bröd. Andra togo i handen flaskor med vatten eller korgar med tekoppar och bröd. Äntligen öppnades porten. Barnen stormade först ut, så kommo alla de andra i stora och små grupper.
819 Hök Gabriel Mattsson var mycket lycklig den dagen. Han lagade så, att han fick gå bredvid Gertrud, och han hjälpte henne i backarna med allt, vad hon hade att bära. Gertrud gick med huvudduken långt framskjuten i pannan, så att Gabriel inte såg mer än hakan och den dunvita kinden.
820 Men Gertrud var Gabriels förtrogna och vän. Det skulle ha blivit en förfärlig saknad för honom att mista henne. Ibland hade han känt ett sådant uppror inom sig, att han hade fruktat, att han hade kommit att till henne överflytta all den stora kärlek, som han hade hyst för Gunhild.
821 De ansågo att man för enighetens skull måste älska alla lika mycket Det gick inte an att binda sig vid någon särskilt. Så att det skulle bara ha varit en stor olycka, om han hade fäst sig vid Gertrud med verklig kärlek. Inte heller var Gertrud kär i honom, det var han viss om.
822 De stämde upp en morgonpsalm, som de hade sjungit med sin mor hemma på Ingmarsgården, när de hade suttit vid spinnrocken i den tidiga morgonstunden. Närmast framför Gabriel vandrade gamle korpral Fält. Han hade alla barnen omkring sig, som vanligt var nuförtiden.
823 Jag skulle nog vilja veta vad han tänker om det, att inga människor flockar sig omkring honom på en sådan dag som denna. Men den, som är glad att få ha honom för sig själv, det är hustrun. Det syns på hennes hållning och sätt. Hon har aldrig i sitt liv varit så lycklig.
824 Den unga flickan tyckte säkerligen också om honom, men Gordonisterna ville inte jämka på sina stränga lagar för hennes skull, och så hade de unga måst leva år efter år i hopplös väntan. Denna dag gingo de bredvid varandra, talade endast med varandra och hade inte ögon för någon annan.
825 Och där de skyndade fram lätta och smidiga i spetsen av tåget, var det, som om de ville hasta bort, lämna hela skaran efter sig och fly ut i världen för att en gång få leva sitt eget liv. Men i slutet av tåget såg Gabriel Ingmar Ingmarsson. Han gick och samtalade med Eliahu.
826 Och man plockade sippor med stor iver, ända tills man om en stund fann en annan dal, som var uppfylld med violer, och så en tredje, där alla möjliga vårblommor växte blandade om varandra. I början plockade svenskarna alldeles för ivrigt, de bara rafsade till sig blommorna.
827 Så kommo amerikanarna och visade dem hur de skulle bära sig åt. De måste välja med omsorg, endast ta sådana blommor, som lämpade sig för pressning. Det var ett noggrant arbete. Gabriel gick bredvid Gertrud och plockade. En gång reste han på sig för att räta upp ryggen.
828 De är bra lustiga att höra på, när de går och undrar om de ska bli färdiga med sådden före sina grannar, och när de jämrar sig över att de aldrig har råkat på en så hårdplöjd åker. Gertrud gick med huvudet nedlutat och plockade, hon svarade just ingenting. Hon förstod inte vart Gabriel ville komma.
829 De blev nu båda mycket ivriga och ansträngde sig för att finna likhetspunkter. Gabriel var överlycklig över att han hade kunnat hitta på något, som intresserade Gertrud sa, att hon lade bort sin vanliga håglöshet och talade livligt och glatt som förr i världen.
830 Jag har fått lära att skilja persikor från aprikoser och det knotiga fikonträdet från den förvridna oliven. Jag har fått lära att känna igen turken på hans korta jacka och beduinen på hans randiga mantel och dervischen på hans filtmössa och juden på de små skruvlockarna vid örat.
831 Så mycket jag håller av Gertrud, bryr jag mig inte om att föra hem henne som min hustru. Jag känner inte mer en sådan pinande kärlekslängtan, som plågar människorna ute i världen. Jag är fullt belåten, bara jag får se henne en smula var dag och får tjäna och skydda henne.
832 Han hade velat säga Gertrud, att han kände sig som ett barn även härutinnan, men han var för blyg, han kunde inte finna de rätta orden. Gabriel gick och grubblade på detta under hela hemvägen. Han tyckte, att det var nödvändigt att säga Gertrud ett par ord om hur omskapad han var.
833 Det var honom, som hade Kristus verkligen stått där framför honom och sett in i hans innersta. Och Gabriel tyckte, att Jesus måste kunna se hur kärleken reste sig inom honom och slet i honom som ett vilddjur, därför att han ville förneka den både inför sig själv och den, som han älskade.
834 Kanske att de andra kan det, men jag kan inte släcka elden i min själ och livet i mitt hjärta. Ty jag älskar och brinner, såsom intet barn kan brinna. Men om det så är din vilja, Herre, ska denna eld få förtära mig till livets slut, utan att jag söker hugnad för min längtan.
835 När Ingmar Ingmarsson hade vistats ännu ett par månader i Jerusalem och det led mot slutet av april, kom han en dag att bli stående nere vid Jaffaporten. Det var ovanligt vackert väder, mycket folk var ute, och Ingmar stod och gladde sig åt den brokiga folkströmmen, som drog ut och in genom porten.
836 Det ser verkligen inte så bra ut nu i kolonien, som när jag kom", tänkte Ingmar. "Det är hårda tider där, jag kunde behöva att föra bort Gertrud bara fördenskull. Jag vet inte varför kolonisterna på en gång har blivit så fattiga, de tycks vara alldeles utan pengar.
837 Det brukade råda stor fiendskap mellan honom och alla, som tillhörde kolonien. Karlen, som hade besökt konsuln, var en ryss vid namn Godokin, som i flera år hade bott i Förenta staterna, innan han hade slutit sig till Gordonisterna. När de kommo ut på gatan, bjöd konsuln farväl till honom.
838 Han har allt länge smugit omkring och sökt göra de andra missnöjda. En gång hörde jag, att han stod och anmärkte på att miss Young var finare klädd än de andra unga kvinnorna, och en annan gång påstod han, att det bjöds bättre mat vid det bordet, där mrs Gordon själv satt, än vid något av de andra.
839 I detsamma Ingmar föll på den tanken, att han snart skulle få resa hem, började han känna hur han längtade. Det ska jag säga, att när jag tänker på att jag så här i april med rätta borde plöja min åker, börjar det rycka i mina armar, och fingrarna riktigt värker av lust att få knyta Sig om en töm.
840 Om än Barbro flyttar hem till sin fars socken, så är hon ändå inte så långt borta, att jag inte kan få se henne någon gång", fortfor han att göra upp planer. "Jag kan resa till hennes kyrka var söndag, om jag vill, och ibland kommer vi väl att råkas på ett bröllop eller en begravning.
841 Ingmar hade gått fram mellan dessa utan att just tänka på vart han hade kommit. Än hade han stått stilla, och än hade han vandrat, såsom man gör, när man går i starka tankar Till sist hade Ingmar blivit stående under ett träd. Han hade dröjt där en god stund, innan han hade kommit att betrakta det.
842 Ingen av grenarna steg mot höjden, utan allesammans bildade en tät, tovig massa, som pekade rätt mot öster. När Ingmar äntligen kände igen trädet, kunde han inte hjälpa, att han ryckte till, som om han hade blivit rädd. Det är ju Judasträdet", tänkte han, "det var här, som förrädaren hängde sig.
843 Det ser ut, som om du trodde, att Gud inte visste vad han gjorde, när han förde ut dina närmaste till det här främmande landet. Men även om du inte kan gissa hans avsikt så kan du väl förstå, att han inte menade, att allt detta skulle ha bestånd endast under ett par år.
844 De stodo mot varandra som kämpar och brötos väldeligen. Det hoppet, som Ingmar hade fattat, att han snart skulle få resa hem, hade satt sig hårt fast i honom. Han arbetade länge för att få behålla det. Solen sjönk, och mörkret kom hastigt, men Ingmar stod kvar i den svarta kvällen och kämpade.
845 Inte vill jag stå dig emot, om du behöver folket från min socken här ute. Knappt var detta sagt, förrän Ingmar kände en besynnerlig frid inom sig. Men på samma gång föll all vilja inom honom alldeles bort, och Ingmar började handla efter en vilja, som inte var hans egen, utan någon annans.
846 Där stod nu Ingmar mittpå vägen ensam och visste inte rätt vad han skulle ta sig till. Men med ens beslöt han sig för att fortsätta färden ner till Jaffa till fots. Han visste inte om detta var det klokaste han kunde göra, men den där makten, som var över honom, drev honom framåt.
847 Det var en god, bred landsväg han gick på. Han skulle inte ha haft svårt att gå där, även om natten hade varit mörk. Men vid åttatiden blev det klart månsken. Alla de kullar, mellan vilka vägen slingrade fram, blevo synliga vitt och brett omkring. Vägen klättrade upp och ner över dessa kullar.
848 Så snart Ingmar hade övervunnit en av dem, stod en ny och väntade honom. Han kände sig stundom mycket trött, men den där främmande makten drev honom framåt. Han gav sig inte tid att stanna och vila ens en minut. Ingmar gick på detta sätt framåt timme efter timme.
849 Så snart han nådde krönet av en backe, tänkte han, att han nu borde vara så långt kommen, att han kunde se Sarons slätt och havet, som utbredde sig där bakom. Men han såg inte annat än räckor av kullar, som radade upp sig framför honom. Ingmar drog upp sin klocka.
850 Han sprang med god fart utför en lång sluttning. Vägen låg slät och jämn i månskenet, och han tänkte inte på någon fara. Men i daldjupet kom han med ens in i en mörk skugga Där såg han inte vägen så klart, men sprang alltjämt. Så snavade han mot en sten och föll omkull.
851 När Ingmar sade detta, hörde han långt bortifrån dånet av rullande hjul. Det närmade sig med otrolig snabbhet. Nästan i samma ögonblick, som han hade hört det i avlägset fjärran, var det tätt inpå honom. Han hörde på farten, att hästen kom i vilt galopp utför backarna.
852 Han var också där hemifrån och såg ut som en riktig dalkarl med en liten, svart hatt och rundklippt hår. Till yttermera visso hade kan kastat av sig rocken och satt och körde i en grön klädesväst med röda ärmar. Det plagget var från Dalarne, det kunde ingen ta miste på.
853 Hästen var ock förunderlig. Det var ett härligt, stort och starkt djur. Till färgen var den svart och så blank och välskött, att det sken av den. Han, som åkte, satt inte ner, utan stod lutad framöver hästen och klatschade med piskan över dess huvud för att driva på den.
854 Så ivrig Ingmar än var att komma fram, hade han dock ingen vidare lust att ta emot anbudet. Inte nog med att han förstod, att det var otyg och spökeri alltsammans, men den där karlen hade ett otäckt ansikte, fullt av ärr, som om han ofta hade varit i slagsmål.
855 Mrs Gordon befann sig inte inne i själva Jaffa, utan i den tyska kolonien, som ligger på en liten höjd utanför staden. Alldeles under hennes altan löpte den breda landsvägen, som går rätt genom kolonien. Hon kunde i det vita ljuset följa den med ögonen ett långt stycke mellan hus och trädgårdar.
856 Mrs Gordon såg nu, att en man kom gående framåt vägen mycket sakta och tveksamt. Det var en stor karl, och månskenet gjorde honom längre, än han verkligen var. så att hon tyckte, att han såg ut som en riktig jätte. Varje gång han gick förbi ett hus, stannade han och betraktade det mycket noga.
857 På ett eller annat sätt kom mrs Gordon att tänka på att det var något spöklikt och hemskt med mannen, som om han vore en gengångare, som gick och sökte efter ett hus, där han skulle tränga sig in och skrämma döden på de stackars invånarna. Äntligen kom karlen fram till huset, där mrs Gordon stod.
858 Detta betraktade han längre än något av de andra, han gick runtomkring det, och hon hörde hur han knackade på fönsterluckorna och sökte vrida upp dörrlåsen. Mrs Gordon lutade sig långt ut över altanen för att se hur det skulle avlöpa, och då hon stod så, fick karlen syn på henne.
859 Hon var då mycket missnöjd därmed, att hon så lätt hade låtit locka sig att fara hem. Den där bonden, som inte kände till koloniens förhållanden, var ju ingenting att rätta sig efter. Gång efter annan tänkte hon på att hon verkligen inte borde fortsätta resan, utan vända om till Jaffa.
860 Han företog sig därför att bygga en ångkvarn i en av de stora dalarna här i närheten. Men det är inte underligt, att ni aldrig har hört talas om den där kvarnens för den har nästan aldrig varit i gång. Baram pascha har aldrig haft ordentligt folk att sköta den, utan den har alltid varit i olag.
861 Han kan inte lämna kvarnen, säger han, om de inte vill ta lön för arbetet. Han säger, att det inte går an att vänja folket vid att det ska få allt för intet. Han säger också, att alla andra. som säljer mjöl eller äger kvarnar, skulle klaga på honom hos sultanen.
862 Jag vet inte om lärarinnorna kan läsa och skriva, men jag vet, att de inte lär barnen något. Och jag kan inte gå dit själv, och jag kan inte sända dit en man för att hålla ordning, därför att religionen förbjuder oss män att träda in i en sådan där flickskola.
863 Nu kan jag bara tänka ut en sak, som skulle hjälpa skolan", sa Achmed effendi, "och det vore, om miss Young ville åta sig den. Jag vet, att hon är lärd, och jag vet, att hon kan tala arabiska. Jag ska inte neka henne vad helst hon begär som lön, om hon bara vill åta sig skolan.
864 Det är alltid gott att höra en klok mans åsikt, och jag vill därför be er säga vad annat ni kan ha att anmärka på vårt levnadssätt. Ingmar satt länge och betänkte sig. Det följde så mycken värdighet med mrs Gordon, att det inte var lätt för honom att komma med anmärkningar.
865 När hon återsåg det stora huset och märkte, att allt var lugnt däromkring, drog hon en suck av lättnad. Det var. som om hon hade väntat, att någon av de starka andar, som det talas så mycket om i österlandets sagor, skulle ha tagit hela kolonien på ryggen och flugit bort med den.
866 Jag hör, att de håller på med morgonbönen. Hon hade egen nyckel till en av ingångarna och öppnade med denna för att inte störa. Ingmar hade svårt för att gå, knäet hade blivit stelt på honom. Mrs Gordon lade armen om hans liv och hjälpte honom in på den kringbyggda gården.
867 Ni ska nu genast gå och ta reda på om här har hänt något. Ingmar satt nu och såg efter mrs Gordon, medan hon gick uppför trappan och över den öppna förstugan fram mot församlingssalen. Då hon öppnade dörren, hörde han, att någon talade med hög röst där inne, men talet avstannade hastigt.
868 Så stängdes dörren, och allt blev tyst. Ingmar hade inte suttit och väntat i mer än fem minuter, förrän dörren till församlingssalen kastades upp rätt häftigt. Så visade sig fyra karlar, som buro en femte mellan sig. De gingo tysta utför trappan och över gården och kommo tätt förbi Ingmar.
869 Han stod stilla först, men mrs Gordon gick opp genom rummet, och alltsom hon kom närmare, vek han baklänges ett par steg och höll opp armen för ansiktet. Detta såg så märkvärdigt ut för oss andra, att vi alla reste oss opp på en gång, och då syntes Godokin återkomma till sans.
870 De voro liksom bortförda från denna världen i känslan av att Gud hade kämpat för dem. Då och då under dagen tyckte de sig märka, att folkhopar, som till det mesta bestodo av ryska pilgrimer, kommo ut på de öde markerna omkring kolonien och stodo och betraktade huset.
871 De trodde då, att Godokin hade planlagt ett överfall och att dessa vilda skaror skulle komma och driva dem från deras hem. Men alla ryssarna försvunno åter, och dagen förgick utan händelser. På kvällen kom mrs Gordon för att se om Ingmar Ingmarsson, som satt på sin säng med knäet ombundet.
872 De ville stjäla bort mrs Hunt, min bästa vän, som har varit med här i kolonien alltsedan dess början. Hon har en bror, som aldrig har kunnat förlika sig med att hon har slutit sig till oss. och han har nu i dagarna kommit hit för att göra ett sista försök att förmå henne att överge oss.
873 De hade väl ämnat säga, att hon var vansinnig eller något sådant, för att ingen skulle förvåna sig över att de höll henne fängslad. Dessutom trodde hennes bror. att om han endast kunde få henne skild från mig, så skulle hon snart lyssna till hans böner och följa honom godvilligt.
874 Det var hans plan, att om han inte hade kunnat föra bort mrs Hunt med godo, skulle han ha uppeggat sina landsmän, de ryska pilgrimerna, mot oss, sagt dem, att vi gömde en kvinna här mot hennes vilja, och förmått dem att storma mot kolonien för att befria henne.
875 Några av Godokins vänner har varit här och frågat efter honom, och vi har fört dem till honom och talat om för dem hur han dog. Och de har förstått, att han har lidit sitt straff, därför att han ville förråda sina vänner. De kommer inte att göra oss någon skada.
876 Vill ni inte säga mig vad ni vill vinna här i Jerusalem, så att jag kan bistå er? Mrs Gordon visste väl vad Ingmar önskade, och ingen annan dag skulle hon ha velat hjälpa honom med en dylik sak, men nu låg ingenting henne så om hjärtat som att hjälpa den, som hade gjort dem en så stor tjänst.
877 En kort tid därefter skaffa de sig ett par stora vingårdar uppe på Oljoberget. Och när ännu en tid har gått, åtaga de sig ett stort vattenledningsarbete i en av dalarna. När svenskarna ha gjort början, komma amerikanarna och syrerna i kolonien så småningom efter.
878 Det dröjer inte, förrän miss Young sitter som föreståndarinna i Achmed effendis skola, och unga svenska flickor få också plats där och undervisa muhammedanska barn i sömnad och stickning. Mot hösten sorlar och brusar hela kolonien av arbete och företagsamhet. Den är flitigare än en myrstack.
879 Alla äro strålande belåtna, de älska sin koloni högre än någonsin, de lägga planer, de anordna nya företag. Det var blott detta, som fattades dem för att vara riktigt lyckliga. Och nu tro de alla, att det var Guds vilja, att de skulle börja att förtjäna sitt bröd med sitt arbete.
880 De skulle bege sig bort på arbete i en av vingårdarna, som kolonisterna hade arrenderat uppe på Oljoberget. Det förhöll sig så, att Gabriel och Ingmar sällan kommo rätt väl sams. Det hade inte kommit till någon öppen fiendskap mellan dem, men de hade aldrig samma mening om något.
881 När de nu skulle gå upp till Oljoberget, började de tvista om vägen. Gabriel ville ta den långa omvägen över kullarna. Han sade, att den var lättare att gå i mörkret. Ingmar ville gå en kortare och besvärligare väg, som löpte neråt Josafats dal och sedan rätt uppför berget.
882 Jag tycker alltid, att jag är rädd för den här staden och att jag inte kan andas fritt, förrän jag får lämna den. Och ibland känns det, som om jag skulle komma att dö här och aldrig få resa hem och återse Barbro och Ingmarsgården. Medan Ingmar tänkte så, hade han gått ända ner till bottnen av dalen.
883 Högt över honom avtecknade sig stadens taggkrönta mur mot natthimlen, och på alla sidor reste sig mäktiga stängande höjder. "Detta är ändå ett hemskt ställe att vandra över", tänkte Ingmar. Och först nu kom han ihåg, att han måste gå förbi både den muhammedanska och den judiska begravningsplatsen.
884 Det förhöll sig nämligen så, att inne i judekvarteret låg ett litet sjukhus, som var beryktat över hela staden, därför att där aldrig funnos några patienter. Ingmar hade gått där förbi flera gånger, han hade blickat in genom fönsterna och alltid sett sängarna stå tomma.
885 Sjukhuset var inrättat av ett engelskt missionssällskap, som ville mottaga sjuka judar där för att komma i tillfälle att omvända dem. Men judarna, som fruktade, att de på ett sådant ställe skulle bli tvungna att förtära förbjuden föda, läto inte intaga sig där.
886 Nu för ett par dagar sedan hade de dock haft en patient på det där sjukhuset. Det hade varit en gammal fattig judekvinna, som hade fallit och brutit sitt ben på gatan just där utanför. Hon hade blivit inburen och vårdad på sjukhuset, men efter två dagar hade hon avlidit.
887 Innan hon dog, hade hon tagit ett heligt löfte av de engelska sjuksköterskorna och läkaren, att de skulle laga, att hon bleve begraven på den judiska begravningsplatsen i Josafats dal. Hon sade dem, att hon på sin höga ålderdom hade rest till Jerusalem endast för att få njuta denna förmån.
888 Om de inte kunde lova henne detta, hade det varit bättre, att de hade låtit henne dö på gatan. När hon var död, skickade alltså engelsmännen bud till judarnas församlingsföreståndare och bådo honom sända folk, som skulle komma och föra bort den döda och begrava henne.
889 Men då hade judarna svarat, att den gamla kvinnan, som hade dött på det kristna sjukhuset, inte finge begravas på judarnas kyrkogård. Missionärerna hade ivrigt sökt förmå judarna att ge med sig. De hade vänt sig till själva överrabbinen, men allt hade varit förgäves.
890 Judarna gjorde ingenting för att hindra detta, men nästa natt kommo de och öppnade graven och vräkte upp kistan. Engelsmännen voro måna om att hålla sitt ord till den gamla. Så snart de fingo veta, att hon hade blivit kastad ur graven, satte de ner henne på samma ställe.
891 De hade varken ljus eller lykta, utan grävde så gott de kunde i mörkret. Ingmar kunde inte se hur många de voro, och inte heller frågade han därefter, han rusade in mitt bland dem. Från en av dem ryckte han spaden, som han grävde med, och började slå med den åt alla håll.
892 Han hade kommit över karlarna så oförväntat, att de blevo som yra av skräck. De sprungo sin väg utan att försöka göra motstånd. Om ett par ögonblick var Ingmar ensam. Hans första arbete blev att skotta den uppkastade jorden ner i graven, därpå började han betänka vad han nu hade att göra.
893 Han lyssnade spänt efter varje ljud, men allt var tyst till en början. "Inte tror jag ändå, att de har sprungit så särdeles långt för en ensam man", tänkte han. Så började han märka ett sakta rassel bland småstenarna, som voro strödda över de omgivande gravarna.
894 Han tyckte sig se, att mörka gestalter slingrade och kröpo över hällarna, som betäckte marken. "Nu blir det nog allvar", tänkte Ingmar och lyfte upp spaden till motvärn. Med ens smattrade en hel skur av stora och små stenar ner över honom, så att han blev helt bedövad.
895 Det blev en hård brottning. Ingmar var en jättestark man, och han kastade den ene efter den andre till marken. Men motståndarna stredo tappert och ville inte vika. Till sist föll en av dem omkull rätt framför Ingmars fötter. Ingmar tog just då ett steg framåt och snavade över den fallne.
896 Ingmar sköttes av en läkare från det stora engelska ögonhospitalet. Denne kom varje dag ut till kolonien för att lägga om förbandet. Ingmar skulle aldrig mer komma att se med det sårade ögat, men det läktes raskt och bra, och han kände sig snart så frisk, att han kunde lämna sängen och gå uppe.
897 Men en morgon märkte doktorn, att det oskadade ögat såg rött och svullet ut. Han blev mycket orolig och började genast ge föreskrifter om hur detta öga skulle behandlas. Därpå vände han sig till Ingmar och sade honom rentut, att han gjorde bäst i att fara från Palestina så snart som möjligt.
898 Mrs Gordon kunde inte öppet uppmana henne att bryta mot de lagar, som gällde i kolonien, men Gertrud förstod, att vad helst hon ville göra för Ingmars skull, det skulle förlåtas henne. Under hela dagen kom den ena efter den andra till Gertrud och talade om Ingmar.
899 Ingen tordes direkt säga henne, att hon borde följa med honom hem, men de svenska bönderna satte sig ner bredvid henne och talade om den hjälten, som kämpade för den döda i Josafats dal, och sade, att nu hade Ingmar visat, att han var en rätt telning av det gamla trädet.
900 På morgonen steg hon upp mycket tidigt och begav sig till Oljoberget. Hon hade inte varit där på hela tiden, sedan hon såg dervischen, men nu tyckte hon, att hon behövde gå dit för att i ensamhet få tänka över vad hon skulle besluta. Under hela vägen kämpade hon med samma tunga vanmakt.
901 Hon såg vad hon måste göra, men hennes vilja var förlamad och kunde inte övervinna det, som höll henne bunden. Hon kom ihåg, att hon en gång hade sett en tornsvala, som hade fallit till marken och låg och slog mot sanden med vingarna och inte kunde få nog luft under dem för att svinga sig bort.
902 Men när hon hade nått upp på Oljoberget och stod på den vanliga platsen, där hon brukade invänta soluppgången, såg hon, att dervischen, som var lik Jesus, fanns där före henne. Han satt på marken med benen i kors under sig, och hans stora ögon sågo ner över Jerusalem.
903 Gertrud glömde inte ett ögonblick, att mannen endast var en stackars dervisch, vars enda berömmelse var, att han av sina anhängare fordrade ett ivrigare dansande än nagon annan. Men då hon såg hans ansikte med mörkret kring ögonen och smärtans drag kring munnen, gick en darrning genom henne.
904 Gertrud drog sig undan, när han såg på henne, som kunde hon inte tåla hans blickar. Han betraktade henne stilla och lugnt väl en hel minut, därpå räckte han henne sin hand, för att hon skulle kyssa den, såsom hans anhängare brukade. Och Gertrud kysste handen i all ödmjukhet.
905 Därpå tecknade han med vänligt allvar åt henne, att hon skulle gå sin väg och inte mera störa honom. Gertrud vände sig lydigt bort från honom och gick långsamt neråt. Det föreföll henne, att det låg stor betydelse i det sätt, varpå han hade tagit avsked av henne.
906 Det var en underlig brådska i kolonien. Dalbönderna hade så mycket att syssla med var och en på sin kammare att de inte hade tid att gå ut till sina göromål på fälten och i vingårdarna, och de svenska barnen hade fått lov från skolan för att stanna hemma och arbeta.
907 Han hade då blott varit tacksam över att han fick föra henne bort från detta farliga land, dit hon hade drivits att resa genom hans förvållande. Och visserligen fortfor han alltjämt att vara glad åt detta, men för var timme, som gick, blev längtan efter hans hustru starkare och starkare hos honom.
908 Stundtals kände han den allra största lust att tala om hela sin historia för Gertrud, men vid närmare eftersinnande vågade han ändock inte göra detta. Så snart hon finge veta, att han inte tyckte om henne, skulle hon för det första neka att resa med honom hem.
909 Och när hon nu kom ut i världen igen, skulle kanske den gamla kärleken till Ingmar vakna upp hos henne. Och om så skulle hända, vore det väl bättre, att han gifte sig med henne och försökte att göra henne lycklig, än att ständigt gå och längta efter en, som aldrig mer kunde bli hans.
910 Om jag ska gå så här med förbundna ögon, begriper jag inte hur vi ska komma ur och i alla de små roddbåtarna, som för en ut till ångfartygen. Och inte blir det lätt att klättra oppför fallrepstrappor och sådant. Jag är allt rädd, att jag kommer att stiga miste och falla i sjön.
911 Därmed svängde han sig raskt om och gick sin väg utan att ge Ingmar tid att säga ett ord mer. När Gabriel hade skilts från Ingmar, kunde ingen märka, att han hade någon sådan brådska, som han hade talat om. Han gick helt sakta ut genom porten och satte sig på marken under det stora trädet.
912 Det var redan kväll, och allt spår av dagsljus var borta, men stjärnorna och en liten vass nymåne lyste vackert. Gabriel hade inte suttit där ute i fem minuter, förrän porten sakta öppnades och Gertrud kom ut. Hon stod och såg sig omkring under ett par ögonblick, men så upptäckte hon Gabriel.
913 Forsen brusar, och kanttrissan gnisslar, och timmerstockarna ligger och stöter mot varandra i älven. Du kan inte tro hur vackert det låter. Och så sitter jag och tänker på hur det skulle vara att få arbeta för egen räkning, att ha något för mig själv och inte bara gå opp i en sådan här koloni.
914 Ingmar har talat med mig om att han har timmer liggande färdigt för att bygga en stuga bredvid den där sågen. Han sa, att han har utsett tomtplats på en backe ovanför forsen, där det står ett par stora björkar. Och nu är det den stugan, som jag ser för mig hela kvällen.
915 Du och Gabriel, ni ska båda läsa det. Jag skrev det strax i början, när jag kom hit, men då hade jag ännu kraft att låta bli att sända av det. Gabriel och Gertrud slogo sig nu ner vid bordet och läste. Ingmar blev kvar i sin vrå. Han satt och hörde på hur de vände pappersbladen.
916 Så såg han bort till Gabriel och Gertrud. De läste alltjämt, och båda huvudena hade kommit så nära varandra, att de nästan sutto med kind mot kind, och Gabriel hade lagt armen om Gertruds liv. Och alltsom de läste och för varje blad de vände, desto närmare smögo de intill varandra.
917 När de äntligen hade slutat sista arket, såg Ingrnar, att Gertrud tryckte sig alldeles intill Gabriel, och så sutto de och höllo varandra omfamnade, mycket rörda och högtidliga. De hade kanske knappast uppfattat något mer av allt vad de hade läst, än att ingenting mer stod i vägen för deras kärlek.
918 Men det förefaller mig också, som vore detta ett Guds tecken till oss, att han nu vill, att vi ska låta de unga i kolonien ingå äktenskap. Och om det blir så, är jag viss, att du och Gertrud en gång vänder åter till oss. Jag tror säkert, att ni aldrig ska finna er fullt till freds annorstädes.
919 Just när morgonbönen skulle börja, blev Ingmar inledd i församlingssalen. Mrs Gordon reste sig då och gick emot honom. Hon tog honom vid handen och förde honom upp till platsen bredvid hennes. Hon hade ställt fram en bekväm stol åt honom, och hon hjälpte honom mycket omsorgsfullt att ta plats däri.
920 Somliga av dem uttryckte sig mycket vackert. De lovade att bedja var dag för Ingmar, som var deras käraste broder, och hoppades, att han måtte återvinna sin hälsa. Och alla önskade de, att han skulle komma tillbaka till Jerusalem. Medan de främmande talade, voro svenskarna tysta.
921 De hade sin plats mittför Ingmar och sutto och betraktade honom. Då de sågo Ingmar, kommo de ovillkorligen att tänka på allt det, som var tryggt och rättrådigt och välordnat i det gamla landet. Medan han hade varit här ute hos dem, hade de nog tyckt, att något av detta hade kommit till dem.
922 Men när Ingmar nu reste, föll hjälplöshetens ängslan över dem. De kände sig som borttappade i laglöst land bland alla dessa, som utan förskoning eller miskund kämpade med varandra om människosjälar. Och så gingo deras tankar med stort vemod till hemmet. De sågo hela nejden med fält och gårdar.
923 Därpå reste sig den ene efter den andre, och de tackade alla Gud, därför att han hade fört dem till Jerusalem. De tackade honom för den kära kolonien, som var deras stora glädje. De tackade honom för att deras barn fingo lära sig alltifrån sina unga år att leva i enighet med alla människor.
924 De väntade, att de unga skulle nå vida längre i fullkomlighet än de själva. De tackade för förföljelser och lidanden, de tackade för den sköna lära, som de voro kallade att utöva. De tackade för landet, som låg utblottat, men som blomstrade upp dag för dag under deras ögon.
925 Ingen satte sig ner, utan att han hade vittnat om den stora lycka han bar inom sig. Och Ingmar förstod, att detta var sagt för hans skull och att detta var vad de ville han skulle förtälja där hemma, att de alla voro lyckliga. Ingmar rätade sig en smula i stolen, när han hörde dem.
926 Och då sången ljöd, blevo alla mycket rörda, och tårarna kommo de flesta i ögonen. Ty nu tänkte de åter på alla dem, som de måste sakna och inte kunde fa möta förrän i himmelen. Men i samma ögonblick sången hade slutat, reste sig Ingmar och försökte yttra ett par meningar.
927 Jag tänker, att alla ska bli glada att få möta er, var det än blir, i himmelen eller på jorden. Jag tänker, att ingenting är så vackert som att se människor med stora offer öva rättfärdighet. Nu är att berätta vad som hade hänt Barbro Svensdotter, sedan Ingmar hade rest till Jerusalem.
928 Jag har allt hört, att du ska vara en av Sorgbacksfolket. Det blev inte mer talat på en stund. Gammal Lisa satt och snurrade på sitt hjul. Alltemellanåt kastade hon en blick bort till Barbro, som stod kvar vid fönstret och gång på gång skakade till av en rysning.
929 Du får allt noga tänka på att du inte sviker mig. Detta avtal blev väl hållet. Gammal Lisa förrådde intet, och Barbro tog sig efter detta så noga i akt, att ingen anade vad som förestod henne. Hon hade lycka med sig däri, att det blev tidig vår. Snön smälte bort ur skogen redan i april.
930 Hela första veckan var hon så svag, att hon inte kunde komma ur sängen. Barnet låg inte i stugan, utan gumman hade det undandolt i en av de små ladorna, som stodo på fäbodvallen. Hon pysslade om det både natt och dag, gav det getmjölk att dricka och höll det med stort besvär vid liv.
931 Ett par gånger om dagen kom hon in med det i stugan. Då vände sig Barbro mot väggen för att slippa se det. En dag stod Gammal Lisa vid det lilla fönstret i fäboden och såg ut. Barnet höll hon på armen, det skrek som vanligt, och gumman stod och tänkte på hur litet och ynkligt det var.
932 Du får ta barnet så länge. Jag ska gå ut till dem, som kommer, och säga, att du ligger sjuk i stugan och att de inte ska gå in. Hon lade barnet i sängen, och Barbro lät det ligga utan att röra vid det. Hela tiden skrek det så mycket det orkade. Gammal Lisa kom tillbaka inom ett ögonblick.
933 Det var hela tiden svagt och sjukligt. Det tilltog knappast i storlek, utan var nästan lika litet, som när det först kom till världen. Och allra mest bekymrade det henne, att dess ögon alltid voro svullna och rödkantade. Det gjorde knappast ett försök att lyfta ögonlocken.
934 Det föreföll henne, som om Barbro hade haft lust att be henne stanna hemma. Därav blev dock ingenting. På kvällen kom gumman sakta hemdrivande med boskapen. Hon gick och lockade på korna, som togo omvägar till höger och vänster och stannade, så snart de sågo en grön tuva.
935 Barbro satte igenom sin vilja, och på hela sommaren fick ingen veta, att gossen fanns till. När det kom folk upp till sätern, gömdes han undan i höladan. Barbros stora bekymmer var hur hon skulle bära sig åt för att hålla honom dold, nar hösten kom och hon måste vända om ner till bygden.
936 Hela sommaren var han svår med att gråta, och ögonlocken voro alltid röda och svullna, så att han knappt kunde öppna dem. Barbro tvivlade inte ett ögonblick, att han var en idiot, och fastän hon nu inte tänkte på annat än att låta honom leva, hade hon dock många tunga stunder för hans skull.
937 De kommo oftast om nätterna, och då brukade hon stiga upp och ställa sig att betrakta barnet. Det var mycket fult med blekgul hy och tunt, rödaktigt hår. Näsan var för kort och underläppen för stor, och när det sov, drog det samman ögonbrynen, så att det fick djupa rynkor i pannan.
938 Barbro hade ännu inte kunnat tänka ut hur det skulle lyckas henne att hålla barnet dolt efter hemkomsten. Ibland tyckte hon. att det inte återstod henne något annat än att resa ur landet. I början av september blev det en gång en mörk och ruskig kväll med regn och blåst.
939 Barbro och Lisa hade gjort upp eld i spisen och sutto och värmde sig vid brasan. Barbro hade barnet liggande i sitt knä, och som vanligt satt hon och tänkte på hur hon skulle laga så, att Ingmar ingenting fick veta. "Eljest kommer han tillbaka till mig", tänkte hon.
940 Det var en lycka att jag fann reda på stugan. Jag kunde inte hitta ner till bygden i detta kolmörker, men då kom jag ihåg, att Ingmarsgårdens fäbod måtte ligga i den här trakten. Karlen var en fattig stackare, som förr i världen hade gått omkring som handelsman.
941 Han var visst inte så utarmad, att han inte hade kunnat leva utan att anlita andras barmhärtighet, men han var inte i stånd att låta bli att gå från gård till gård och inhämta nyheter. Det första han såg i fäboden var naturligtvis barnet. Han gjorde stora ögon, när han fick se det.
942 De märkte genast, att nyheterna om Barbro hade spritt sig kring hela bygden. Hon sökte inte heller numera hålla hemligt, att hon hade barnet, men hon var mycket rädd, att någon skulle fa se det. Hon gömde alltid undan det i kammaren innanför brygg huset hos Gammal Lisa.
943 Härmed tog dock ett brått slut. Stark Ingmar hade bott nere vid gården och regerat den som husbonde, medan Ingmar vistades i främmande land. Han fick en dag höra, att en av drängarna gav Barbro ett ohövligt svar, och han slog karlen för örat, så att han tumlade mot väggen.
944 När Barbro fick höra detta, kände hon det först som en stor lättnad. Nu var hon säker om att Ingmar skulle fullfölja skilsmässan, och då hon väl hade blivit fri, så behövde hon inte en dag längre gå och bära på den tunga börda av missaktning, som nu tyngde henne.
945 Så otroligt tomt, att de två inte skulle ha något mer att göra med varandra. Barbro Svensdotter hade en vacker dröm en morgon, strax innan hon skulle stiga upp. Hon tyckte, att hon var en liten tös hemma på sina föräldrars gård och att hon gick ute i marken och sköt en tung kälke framför sig.
946 Då såg hon, att allt var förvandlat. På ett enda ögonblick hade det blivit vår. Solen sken mellan vita småmoln, drivorna framför henne smälte, och hon fick brått att sätta sig på kälken och fara i väg, för att inte all snön skulle vara borta, innan hon hunne utför branten.
947 Det gick utför branten med en sådan fart, att hon blev yr av glädje. Vid backens fot var det redan avtöat, men kälken hoppade i väg över pussar och tuvor med lika lustig fart. När den äntligen stannade och Barbro steg av och såg uppåt sluttningen, var våren redan i full gång.
948 Hennes hjärta klappade så sorgfritt och lätt, som det inte hade gjort, sedan hon hade blivit gift. Det var en så härlig kansla av sorgfrihet, att hon inte vågade röra sig, av fruktan att den skulle försvinna. Ovillkorligen trodde hon, att det låg något av varsel och förutsägelse i drömmen.
949 När Barbro hade stigit upp, kom hon ihåg, att det var söndag, och hon var så upplivad av drömmen, att hon fick mod att våga sig till kyrkan. Hon fann det inte rätt passande att gå dit, men hon hade länge längtat efter att komma i kyrkan, och nu beslöt hon sig för det.
950 Hon sköt fram huvudduken och böjde ner huvudet. Hon tordes inte se folk i ögonen, men hon var ändå glad, att hon hade vågat sig hemifrån. Medan Barbro satt i kyrkan och väntade på att gudstjänsten skulle börja, kom Ingmar lngmarsson körande på vägen från järnvägsstationen.
951 Det är skolmästarns Gertrud. Barbro hörde också viskningen och blickade upp. En ung flicka gick just förbi på mittgången, smärt och vacker med dunvit hy, klara ögon och en lätt och behaglig gång. Det var något ljuvt och tilldragande över henne, och glad och lycklig såg hon ut.
952 Hon tycktes ha svårt att hålla tillbaka ett leende, fastän hon var i kyrkan. Barbro fick stark hjärtklappning. Jaså, detta var Gertrud! Ja, sådan måste hon ju vara. Barbro tyckte, att hon skulle ha kunnat säga, att detta var hon, även om hon inte hade hört några viskningar.
953 Nu behövde hon inte heller hålla det hemligt vem som var far till hennes barn, och även detta var en stor lättnad. "Det är ju sant, att jag i dag har fått en stor lycka, som min dröm spådde mig", sade hon till sig själv, men hon kände inte en sådan glädje, som hon hade väntat.
954 Folk jämkade sig undan, så att Gertrud kom ända fram till sin mor. Denna satt och såg ner i boken. Hon hade inte märkt vem som kom och satte sig bredvid henne. Mor Stina såg gammal ut där hon satt. Hon höll sig krokig, och hennes händer, som höllo psalmboken, sågo bra gamla och skrynkliga ut.
955 Mor Stina försökte också. Hon hade ingen röst kvar att sjunga med, men hon sjöng ändå, och hon tyckte, att rösten kom tillbaka. Den blev starkare för var ton hon tog. Skolmästarns hustru ville inte bära sig illa åt i kyrkan, utan försökte att bara tänka på de Guds orden, som hon sjöng.
956 När det led mot slutet av gudstjänsten, satt hon nästan alldeles rak i bänken. Barbro gjorde knappast något försök att följa med i sången. För då Gertrud hade kommit in i kyrkan, så var väl Ingmar också att vänta. Och hon satt och lyssnade efter om inte hans tunga steg snart skulle ljuda på gången.
957 Han såg lika snäll och vänlig ut som vanligt, och han hade inte åldrats synnerligen mycket. Alla i kyrkan hade sett glada ut, när Gertrud kom och satte sig bredvid sin mor, men Hök Matts, som annars var så glad åt andras lycka, såg bara dyster ut och nästan vände ryggen till dem.
958 Han hade en förfärlig röst och brukade annars inte sjunga i kyrkan, men något måste han ju ta sig till, för att inte sorgen skulle bli honom övermäktig. Det dröjde inte länge, förrän Barbro hörde, att någon gick på gången. Det var lätta och snabba steg, det kunde inte vara Ingmar.
959 Hon kunde inte låta bli att vända på huvudet och såg en ung karl komma framåt gången med ett sådant där undertryckt leende på läpparna, som Gertrud hade haft. Han stannade, där Hök Matts satt, och lade handen på hans axel, för att han skulle låta honom komma in i bänken.
960 Inte heller då Gabriel rörde vid honom, flyttade han sig, och han såg inte på honom. Gabriel satte sig då i bänken bakom, slog upp en gammal psalmbok, som låg där, och stämde in i sången. Han hade en klar, stark röst och hade varit en av de bästa sångarna i socknen.
961 Och det låg en sådan ängslan och ömhet och förskrämdhet inför lyckan i hans blick, att Gabriel inte kunde förstå hur han någonsin hade haft hjärta att fara från honom. Ingmar hade blivit uppehållen av skjutskarlen, så att han kom en stund efter de andra in i kyrkan.
962 När han öppnade dörren, var psalmen redan slut, och prästen stod för altaret. Ingmar gick då inte fram genom gangen för att inte störa utan blev stående längst nere i kyrkan. Det blev snart bekant, att han var kommen, och den ene efter den andre vände sig om för att se på honom.
963 Men det var ett helt annat uttryck i hans ansikte, än hon hade väntat att få se där. Han också såg ut som en, som är så överfylld av glädje, att han har svårt för att inte storskratta. Hon gick raskt förbi honom, och inte ett ögonblick stannade hon på kyrkbacken, utan gick raka vägen hem.
964 Var det möjligt, att Ingmar satt där och gjorde sig lustig över henne och alla hennes bekymmer? Det var ju sant, att han var lycklig nu, men i alla fall borde han väl förstå hur tungt detta var för henne. Hon gick raskt på för att komma snart hemåt, men kunde inte få Ingmars utseende ur tankarna.
965 Ingmar gick ur kyrkan ett par minuter efter Barbro och torde nog ha gjort sig räkning på att hinna upp henne på vägen, men så snart han kom ut, blev han omringad av människor, som ville fråga efter sina släktingar i Jerusalem, och han tyckte, att han måste stanna och tala med dem.
966 Men när nu Ingmar, som inte hörde till samfundet, berättade hur de hade det, så kunde man ju lita på att han inte sade något annat än det, som var sanning. Mittunder det att Ingmar stod och talade, sköt en blodvåg upp i hans ansikte. Han såg, att Storm och mor Stina kommo fram till honom.
967 Ingmar visste, att de två aldrig hade visat någon vrede mot Gertrud, därför att hon hade rymt bort med Jerusalemsfararna, men Ingmar hade de inte velat hälsa på, och de hade inte växlat ett ord med honom efter den dagen. Nu kommo de båda fram och bjödo honom handen.
968 Ingmar kom således att gå med till skolmästarns, och som man väl kan förstå, rådde där stor glädje. Folk kom oupphörligen in för att hälsa på de nykomna. Och man berättade om allt, som hade hänt, och grät ibland, mitt uppe i all glädjen, över dem, som voro döda.
969 När Ingmar ännu var på tämligt avstånd därifrån, fick han se en man och en kvinna komma ut genom dörren. Mannen såg fattig och torftig ut, och Ingmar tyckte sig se, att kvinnan stack något i handen på honom. Hon skyndade sedan ner på vägen och gick raskt vidare åt Ingmarsgården till.
970 I detsamma hade Ingmar hunnit upp henne och lade sin hand på hennes axel. Hon ryckte sig lös och vände sig om med ett vredgat utrop. När hon såg, att det var Ingmar och inte Stig, som stod framför henne, smalt vreden bort ur hennes drag, och en rent rörande glädje stod att läsa i dem.
971 Men så med ens tyckte Barbro, att hon förstod Ingmars hela uppträdande. Det var ingenting annat, än att han var så lycklig, att han inte kunde dölja det. När han såg på henne, så gjorde han narr av sig själv, därför att han en gång hade inbillat sig, att han tyckte om henne.
972 Det fanns inte någon kungaborg på Sion och inte något tempel på Moria, utan bara ett avgudahus. Och inte fanns det några kungar eller krigshövdingar eller krigsknektar och inte heller några överstepräster och tempeltjänare och ingen Guds ark med kerubim och serafim.
973 Men så kom jag att tänka på att om allt detta hade funnits kvar, så hade vi, som nu levde, ingenting att ta oss till, för då behövdes inte vårt arbete. Och det är en människas största lycka att få bygga upp vad hon själv behöver och visa vad hon duger till, och därför måste det gamla bort.
974 Vår Herre kallade dit folk från alla land. Han satte ut förposter liksom, somliga i städerna och somliga på landsbygden. Jag ville gärna leva så länge, att jag finge se när hans dag kommer, då han låter alla dessa stå opp och väcka det sovande landet. Barbro suckade.
975 Hon förde undan hans arm, som nu inte gjorde motstånd, och gick in i huset. Stark Ingmar låg på sängen i lillkammarn. Han hade inga plågor, men hjärtat slog svagt, och han kände för varje ögonblick större svårighet att andas. "Nog är det visst och sant, att jag ska dö denna dag", tänkte han.
976 Så länge som han låg ensam, hade han fiolen bredvid sig. Han knäppte en och annan ton helt svagt på strängarna och tyckte sig då höra hela låtar och visor. När doktorn och kyrkoherden kommo, lade han fiolen åt sidan och talade med dem om märkliga saker, som hade hänt honom under hans liv.
977 Han strök Barbro över handen. Du ska ha tack för detta och tack för allt. Och så får du förlåta, att jag har varit hård mot dig sista tiden. Barbro snyftade till. Det fanns så mycken bedrövelse uppsparad inom henne, att det var lätt för henne att komma i gråt.
978 Ingmar satte sig på sängkanten. Gubben låg och strök hans hand, men han sade intet mer på en lång stund. Man såg, att döden närmade sig. Han blev alltmer blek, och andedräkten kom som ett tungt väsande. Så gick Barbro ur rummet, och då började han fråga ut Ingmar.
979 Gubben ville svara, men Barbro, som hade gått ut i storstugan för att duka kaffebrickan åt de främmande, hade hört hela samtalet genom den halvöppna dörren. Hon kom nu hastigt in i lillkammarn och gick fram till Ingmar som för att säga något. Men i sista stunden syntes hon komma på andra tankar.
980 Men Stark Ingmars tankar gingo jämt tillbaka till den dagen, då Stor Ingmar hade dött. Han såg för sig kammaren sådan den hade varit, när han hade kommit in för att säga farväl. Han kom ihåg de små barnen, som hans husbonde hade räddat och som hade suttit i sängen hos honom, då han dog.
981 När Stark Ingmar hörde detta, började han småle för sig själv. Han tyckte sig genast förstå vad det var han hade att göra. Med en röst, som nu hade blivit mycket svag, men ändock var fullt tydlig, började han beklaga, att kyrkoherden och doktorn fingo vänta så länge på att han skulle dö.
982 Hon hade alltid tänkt sig, att när gossen skulle döpas, måste hon tala om vems barn han var, och hon hade uppskjutit dopet fördenskull. "Bara jag blir riktigt skild från Ingmar, ska jag låta döpa honom", hade hon tänkt. Nu blev hon så förskräckt, att hon inte visste till sig.
983 Men han hade blivit förfärligt upprörd, när han såg Barbro så förödmjukad och olycklig. "Detta är gruvligt svårt för en, som är så stolt som hon", tänkte han. Han kunde rakt inte tåla, att den människa, som han hade älskat och ärat mer än någon annan, utsattes för skam och vanheder.
984 Han såg så trött ut, som om han inte kunde leva. "Jag plågar honom visst till döds", tänkte hon. Ingmar gick ut, och de små förberedelserna voro snart gjorda. Prästkappan och handboken blevo framtagna ur den lilla nattsäcken, som kyrkoherden alltid förde med sig, och en skål vatten bars in.
985 Hon kom i häftig gråt, och då hon kände, att hon inte kunde behärska den, skyndade hon ur rummet för att inte störa den döende. Ute i storstugan kastade hon sig framöver det stora bordet och snyftade våldsamt. Om en stund lyfte hon huvudet och lyssnade inåt lillkammarn.
986 Nu läste kyrkoherden upp döpelseakten. Han talade så tydligt, att hon kunde höra varje ord. Äntligen kom han till namngivningen. Namnet uttalade han med högre röst än allt det andra. Det var Ingmar. När hon hörde detta, började hon gråta på nytt i sin maktlöshet.
987 I detsamma kom något av den gamla fruktan över henne, och hon ryste. Men då såg hon sig omkring, omfattade med blicken hela den gamla stugan, det långa, låga fönstret, de väggfasta bänkarna och eldstaden, där släkt efter släkt hade suttit vid sina sysslor i skenet från torrvedsbrasan.
988 Men liksom Engelbrekt med mod från stad till stad, från flod till flod vi fram till målet lände. Erövringen var lång och svår, men nu var fosterjorden vår, nu, då dess drag vi kände. – Där förr vi sutto, du och jag, ett släkte sitter nu i dag, som kan vad vi ej visste.
989 Han var så där en fjorton år gammal, lång och ranglig och linhårig, Inte stort dugde han till: han hade mest av allt lust att sova och äta, och därnäst tyckte han om att ställa till odygd. Nu var det en söndagsmorgon, och pojkens föräldrar höllo på att göra sig i ordning för att gå i kyrkan.
990 Pojken tyckte, att han aldrig hade sett sin mor så fortfärdig. I ett nu var hon borta vid vägghyllan, tog ner Luthers postilla och lade den på bordet framme vid fönstret med dagens predikan uppslagen. Hon slog också upp i evengelieboken och lade den brevid postillan.
991 De voro ett fattigt husmansfolk, och deras ställe var inte mycket större än en trädgårdstäppa. Då de först flyttade dit, kunde där inte födas mer än en gris och ett par höns, men de voro ovanligt strävsamma och duktiga människor, och nu hade de både kor och gäss.
992 Året var inte längre kommet än till den tjugonde mars, men pojken bodde i Västra Vemmenhögs socken långt nere i södra Skåne, och där var våren redan i full gång. Det var inte grönt än, men det var friskt och knoppande. Det fanns vatten i alla diken, och hästhovsörten stod i blom på dikeskanten.
993 Allt det krattet, som växte på stengärdsgården, hade blivit brunt och blankt. Bokskogen långt borta stod och liksom svällde och blev tätare för varje ögonblick. Himmelen var hög och rent blå. Stugdörren stod på glänt, så att det hördes in i rummet hur lärkorna drillade.
994 Där förvarande mor allt det hon hade ärvt efter sin mor, och som hon var särskilt rädd om. Där lågo ett par gammaldags bondkvinnedräkter av rött kläde med kort liv och veckad kjol och pärlbesatt bröstsmäck. Där funnos stärkta, vita huvudklutar och tunga silversöljor och kedjor.
995 Nu såg pojken i spegeln alldeles tydligt, att locket till kistan stod öppet. Han kunde inte förstå hur detta hade gått till, för mor hade stängt kistan, innan hon gick. Det skulle nog inte ha hänt mor, att hon hade lämnat den kistan öppen, när han var ensam hemma.
996 Han blev riktigt hemsk till mods. Har var rädd för att en tjuv hade smugit sig in i stugan. Han vågade inte röra sig, utan satt stilla och stirrade i spegeln. Medan han satt så och väntade, att tjuven skulle visa sig, började han undra vad det var för en svart skugga, som föll över kistkanten.
997 Men det där, som till en början var skugglikt, blev allt tydligare, och snart märkte han, att det var något verkligt. Det var inte bättre, det, än att en tomte satt och red gränsle över kistkanten. Pojken hade nog hört talas om tomtar, men han hade aldrig tänkt sig, att de kunde vara så små.
998 Det var omöjligt att bli rädd för en, som var så liten. Och eftersom tomten satt där så upptagen av sitt, att han varken såg eller hörde, tänkte pojken, att det skulle vara lustigt att spela honom ett spratt: knuffa ner honom i kistan och slå igen locket över honom eller något i den vägen.
999 Han såg på vattenspannen vid dörren och på slevar och knivar och gafflar och fat och tallrikar, som syntes genom den halvöppna skåpdörren. Han såg upp till fars bössa, som hängde på väggen bredvid de danska kungligas porträtt, och på pelargonierna och fuchsiorna, som blommade i fönstret.
1000 Allra sist föllo hans blickar på en gammal flughåv, som hängde på fönsterkarmen. Knappast hade han fått syn på flughåven, förrän han ryckte den till sig och sprang upp och svängde den utmed kistkanten. Och han blev själv förvånad över en sådan tur, som han hade.
1001 Han förstod nästan inte hur han hade burit sig åt, men han hade verkligen fångat tomten. Den stackaren låg på bottnen av den långa håven med huvudet neråt och kunde inte komma upp ur den. I första ögonblicket visste pojken alls inte vad han skulle ta sig till med sin fångst.
1002 Men i samma stund, som pojken gjorde detta, fick han en så förfärlig örfil, att han trodde huvudet skulle springa i bitar. Han for först mot ena väggen, sedan mot den andra, till sist sjönk han ner på golvet, och där blev han liggande sanslös. Då han vaknade upp igen, var han ensam i stugan.
1003 Men varav kom det sig då, att han måste gå så många fler steg, än han brukade, för att komma fram till bordet? Och vad gick det åt stolen? Den såg inte ut att vara större nu än nyss förut, men han måste först stiga upp på slån mellan stolbenen och sedan klättra för att nå till sitsen.
1004 Pojken sprang omkring spegeln ett par gånger för att se efter om det stod någon liten karl gömd bakom den. Men han fann ingen där, och då började han skälva av skräck. Ty nu förstod han, att tomten hade förtrollat honom, och att den där parveln, som han såg bilden av i spegeln, det var han själv.
1005 Men det hade det inte, utan han var och förblev lika liten. Eljest var han alldeles sådan, som han hade varit förut. Det vita linhåret och fräknarna över näsan och lapparna på skinnbyxorna och stoppen på strumpan, alltsammans var sig likt, med undantag av att det hade blivit förminskat.
1006 Nej, det tjänade ingenting till att stå stilla och vänta, det märkte han. Han fick lov att försöka med något annat. Och det klokaste han kunde företa sig tyckte han skulle vara att leta reda på tomten och försona sig med honom. Han hoppade ner på golvet och började söka.
1007 Han kröp till och med ner i ett par råtthål, men har var inte i stånd att finna tomten. Medan han sökte, grät han och bad och lovade allt tänkbart. Aldrig mer skulle han svika sitt ord till någon, aldrig mer skulle han vara elak, aldrig mer skulle han somna ifrån predikan.
1008 Det var en lycka, att stugdörren stod på glänt, för han skulle inte ha kunnat nå upp till låset och öppna den, men nu slapp han igenom utan hinder. Då han kom ut i förstun, såg han sig om efter sina träskor, för inne i rummet hade han förstås gått i strumpsockorna.
1009 När han märkte, att tomten hade varit så omtänksam, att han också hade förvandlat träskorna, blev han ännu mer ängslig. Det tycktes, som om det vore meningen, att den här bedrövelsen skulle räcka länge. På den gamla ekbrädan, som låg framför förstudörren, hoppade en gråsparv.
1010 Han satte sig ner, lade svansen prydligt i ring framför benen och stirrade på pojken. Det var en stor, svart katt med en vit fläck i bringan. Håret låg slätt och blänkte i solskenet. Klorna voro indragna, och ögonen voro jämngråa med bara en liten, smal springa mittpå.
1011 Ryggen hade krökt sig, benen hade längt sig, klorna skrapade i marken, svansen hade blivit kort och tjock, öronen lade sig bakåt, munnen fräste, ögonen stodo vidöppna och lyste av röd eld. Pojken ville inte låta skrämma sig av en katt, utan tog än ett steg framåt.
1012 Men då gjorde katten ett språng, kom ner rätt på pojken, slog omkull honom och ställde sig över honom med framfötterna på hans bröst och gapet öppet över hans strupe. Pojken kände hur klorna trängde genom västen och skjortan in i skinnet, och hur de vassa hörntänderna kittlade strupen.
1013 Pojken var så skamsen, att han inte sade ett ord, utan bara skyndade till kostallet för att söka efter tomten. Där funnos inte fler än tre kor. Men när pojken kom in, blev det ett bölande och ett oväsen, så att man gott kunde tro, att de voro åtminstone trettio.
1014 Pojken ville fråga efter tomten, men han kunde inte göra sig hörd, därför att korna voro i fullt uppror. De buro sig åt så, som de brukade, när han släppte en främmande hund in till dem. De sparkade med bakbenen, skakade i sina halslänkar, vände huvudena utåt och måttade med hornen.
1015 Men korna lyssnade inte till honom. De bråkade så, att han blev rädd för att någon av dem skulle lyckas slita sig lös, och han tyckte, att det var bäst att smyga sig bort ur kostallet. Då han kom ut igen, var han rätt modlös. Han kunde förstå, att ingen på gården ville hjälpa honom att finna tomten.
1016 Och litet skulle det väl också båta, om han funne honom. Han kröp upp på den breda stengärdsgården, som gick runt omkring torpet och var övervuxen med törne och björnbärsrankor. Där slog han sig ner för att tänka på hur det skulle gå, om han inte bleve människa igen.
1017 När nu far och mor komme hem ifrån kyrkan, skulle det väl bli ett undrande. Ja, ett undrande skulle det bli över hela landet, och folk skulle komma både från Östra Vemmenhög och från Torp och från Skurup; från hela Vemmenhögs härad skulle man komma för att titta på honom.
1018 Och kanske far och mor skulle ta honom med sig och visa honom på Kiviks marknad. Det var förfärligt att tänka på. Han ville helst, att aldrig mer någon människa skulle få se honom. Det var förfärligt vad han var olycklig. Ingen i hela världen var så olycklig som han.
1019 Han började så småningom begripa vad det hade att betyda, att han inte mer var någon människa. Han var skild från allting nu: inte kunde han leka med andra pojkar, inte kunde han överta torpet efter föräldrarna, och rakt inte kunde han få någon tös att gifta sig med.
1020 Det var ett litet, vitmenat korsvirkeshus och låg som nertryckt i marken under det höga, branta halmtaket. Uthusen voro också små, och åkerlapparna voro så smala, att en häst knappast kunde vända sig på dem. Men så litet och fattigt, som stället var, så var det nu alldeles för gott för honom.
1021 Han kunde inte begära bättre bostad än en håla under stallgolvet. Det var förunderligt vackert väder. Det porlade, och det knoppades, och det kvittrade runt omkring honom. Men han satt i så tung sorg. Han skulle aldrig mer bli glad åt något. Han hade aldrig sett himlen så blå som i dag.
1022 Och flyttfåglar kom det farande. De kommo från utlandet och hade rest över Östersjön, styrande rätt mot Smygehuk, och nu vore de på väg norrut. De voro visst av många olika slag, men han kände inte igen några andra än vildgässen, som kommo flygande i två långa rader, som möttes i en vinkel.
1023 Det enda han kunde göra för att få det något bättre var att försöka komma upp på gåsryggen. Och dit krånglade han sig också, fast inte utan stor möda. Och inte var det en lätt sak heller att hålla sig kvar på den glatta ryggen mellan de två svängande vingarna.
1024 Han fick gripa djupt ner i fjäder och dun med båda händerna för att inte ramla i backen. Pojken blev så huvudyr, att han inte visste till sig på en lång stund. Luften ven och väste emot honom, vingarna svingade, och det brusade i fjädrarna som en hel storm. Tretton gäss flögo omkring honom.
1025 Alla flaxade och kacklade. Det dansade för hans ögon, och det susade för han öron. Han visste inte om de flög högt eller lågt, eller vart det bar av med dem. Äntligen kom han så mycket till sans, att han förstod, att han borde taga reda på vart gässen förde honom.
1026 Men detta var inte så lätt, för han visste inte hur han skulle få mod att se ner. Han var alldeles säker på att han skulle få svindel, om han försökte. Vildgässen foro inte så särdeles högt, därför att den nykomna reskamraten inte kunde andas i den allra tunnaste luften.
1027 Och så fanns det rutor, som voro gröna i mitten och omgärdade med brunt: det var trädgårdarna, där gräsmattorna redan började grönska, fast buskarna och träden, som stodo omkring dem, ännu voro i nakna, bruna barken. Pojken kunde inte låta bli att skratta, när han såg hur rutigt allting var.
1028 Han höll sig allvarsam en stund, men snart kom han till att skratta igen. Allt eftersom han hade blivit van vid ritten och farten, så att han kunde tänka på annat än att hålla sig kvar på gåsryggen, började han att lägga märke till hur full luften var av fågelflockar, som flögo norrut.
1029 Aldrig förr hade han farit fram med så god fart, och att rida fort och vilt, det hade han alltid tyckt om. Och han hade förstås aldrig tänkt på att det kunde kännas så friskt, som det gjorde, uppe i luften, och att det steg upp från jorden en så god lukt av mylla och kåda.
1030 Den stora tama gåskarlen, som hade följt med upp i luften, kände sig mycket stolt över att få fara fram och tillbaka över Söderslätt i sällskap med vildgässen och föra spektakel med tamfåglarna. Men hur lycklig han än var, kunde det inte hjälpas, att han började tröttna frampå eftermiddagen.
1031 Och det föll henne visst inte in att sakta farten, utan hon sträckte på som förut. "Jaså, står det till på det viset", tänkte gåskarlen. Han begrep men ens, att vildgässen aldrig hade ämnat ta honom med sig upp till Lappland. De hade bara lockat honom hemifrån på lek.
1032 Och det allra harmligaste var, att han hade råkat samman med Akka från Kebnekajse. För så tamgås han var, hade han hört talas om en förargås, som hette Akka och var mer än hundra år gammal. Hon hade så stort anseende, att de bästa vildgäss, som funnos, brukade sluta sig till henne.
1033 Han stod på en smal sandstrand, och framför honom låg en tämligen stor sjö. Den var stygg att se på, för den var nästan alldeles täckt av en isskorpa, som var svartnad och ojämn och full av sprickor och hål, såsom det brukade vara med våris. Men isen hade nog inte lång tid igen.
1034 Den var redan landlös och hade runt omkring sig ett brett bälte av svart, blankt vatten. Ännu fanns den dock kvar och spred köld och vinterhemskhet över nejden. På andra sidan sjön tycktes det finnas öppen och ljus bygd, men där gässen hade slagit ner, låg en stor tallplantering.
1035 Överallt eljest var marken bar, men under de risiga grenarna låg det snö, som hade smultit och frusit, smultit och frusit, så att den var hård som is. Pojken tyckte, att han hade kommit till ett vildmarks– och vinterland, och han kände sig så ängslig, att han hade velat storskrika.
1036 Då fick han se, att gåskarlen hade det ännu sämre än han själv. Han låg kvar på samma ställe, där han hade slagit ner, och det såg ut, som om han höll på att dö. Halsen låg slak utefter marken, ögonen voro slutna, och andedräkten kom bara som ett svagt väsande.
1037 Pojken hade nog varit hård mot alla djur och mot gåskarlen också förr i världen, men nu tyckte han, att gåskarlen var det enda stöd han hade, och han blev fasligt rädd för att mista honom. Han började genast knuffa honom och skjuta på honom för att få honom ner till vattnet.
1038 Gåskarlen var stor och tung, så att det blev ett drygt arbete för pojken, men till sist lyckades han. Gåskarlen kom ner i sjön med huvudet före. Ett ögonblick låg han stilla i dyn, men snart stack han upp näbben, skakade vattnet ur ögonen och fnyste. Därpå sam han stolt in mellan vass och kaveldun.
1039 Vildgässen lågo i sjön före honom. De hade inte sett sig om varken efter gåskarlen eller gåsryttaren, utan genast rusat ner i vattnet. De hade badat och putsat sig, och nu lågo de och sörplade i sig halvrutten nate och vattenklöver. Den vita gåskarlen hade den lyckan att få syn på en liten abborre.
1040 Först tyckte han nog, att det skulle vara omöjligt att äta rå fisk, men så fick han ändå lust att försöka. Han kände efter om han hade fått slidkniven med sig, och som väl var, hängde den kvar bak på byxknappen, fast den var så förminskad, att den inte var så lång som en tändsticka.
1041 Nå, den dugde i alla fall till att fjälla och rensa fisken med, och det dröjde inte länge, innan abborren var uppäten. Då pojken väl var mätt, kände han sig allt skamsen över att han hade kunnat äta något rått. "Det syns, att jag inte är en människa mer, utan en riktig tomte", tänkte han.
1042 Det var vildgässen, som hade kommit upp ur sjön, alla på en gång, och stodo och skakade av sig vattnet. Därpå ordnande de sig i en lång rad med förargåsen i spetsen och kommo fram till dem. När den vita gåskarlen nu betraktade vildgässen, kände han sig inte rätt väl till mods.
1043 Och deras ögon blev han nästan rädd för. De voro gula och lyste, som om det hade brunnit en eld bakom dem. Gåskarlen hade alltid fått lära sig, att det var mest passande att gå sakta och rultande, med dessa gingo inte, utan de halvsprungo. Men mest ängslig blev han, när han såg på deras fötter.
1044 Hela fjäderdräkten var isgrå utan mörka streck. Huvudet var större, benen voro grövre och fötterna mer slitna än någon annans. Fjädrarna voro styva, skuldrorna knotiga, och halsen var tunn. Allt detta var ålderns verk. Det var bara ögonen, som tiden inte fått makt med.
1045 Mitt i natten flyttade sig den landlösa isskorpan på Vombsjön, så att den på ett ställe kom att stöta intill stranden. Det hände sig nu, att Smirre räv, som då för tiden bodde på östra sidan om sjön i Övedsklosters park, fick syn på det stället, när han var ute på sin nattjakt.
1046 Men Smirre var dem för snabb. Han slungade sig framåt, som om han hade varit kastad, grep en gås vid vingbenet och rusade tillbaka mot land igen. Men denna natten voro inte vildgässen ensamma ute på isen, utan de hade en människa ibland sig, så liten hon än var.
1047 Men så mörk natten var, såg pojken tydligt alla de springor och hål, som funnos i isen, och tog djärva språng över dem. Det kom sig därav, att han nu hade tomtarnas goda nattögon och kunde se i mörkret. Han såg både sjö och strand lika tydligt, som om det hade varit dager.
1048 Däremot tänkte han hela tiden på hur försmädligt han hade blivit mottagen av vildgässen förra kvällen, och han ville bra gärna visa dem, att en människa ändå är litet förmer än allt annat skapat. Han ropade gång på gång åt den där hunden för att få honom att lägga ifrån sig bytet.
1049 Smirre var en storrövare, som inte nöjde sig med att bara jaga råttor och sorkar på åkrarna, utan också vågade sig fram till gårdarna för att stjäla höns och gäss. Han visste, att han var fruktad över hela trakten. Något så galet hade han inte hört, sedan han var en liten unge.
1050 Räven ryckte honom med sig, så att det torra boklövet yrde omkring honom. Men nu tycktes Smirre ha kommit underfund med hur ofarlig den var, som förföljde honom. Han stannade, lade ner gåsen på marken och ställde sig på henne med framfötterna, för att hon inte skulle flyga sin väg.
1051 Han grep fastare om svansen, tog spänntag mot en bokrot, och just som räven höll gapet över gåsens strupe, ryckte han till, allt vad han förmådde. Smirre blev så överraskad, att han lät sig dras baklänges ett par steg, och vildgåsen blev fri. Hon flaxade tungt uppåt.
1052 Hon hade ena vingen sårad, så att hon knappast kunde bruka den, och därtill kom, att hon ingenting såg i nattmörkret i skogen, utan var så hjälplös som en blind. Hon kunde därför inte hjälpa pojken på något sätt, utan hon sökte sig upp genom ett hål i grentaket och flög ner till sjön igen.
1053 Han höll sig alltjämt fast i rävsvansen och svängde med den över åt andra sidan, när räven försökte fånga honom. Det blev en dans i skogen, så att boklövet yrde. Smirre svängde runt, runt, men svansen svängde också, och pojken höll sig fast i den, så att räven inte kunde gripa honom.
1054 Men Smirre kunde inte stå ut med den smäleken att inte få makt med en så liten parvel, och han lade sig nedanför trädet för att vakta ut honom. Pojken hade det inte för gott, där han satt och red på en svag gren. Ungboken nådde ännu inte upp till det högsta grenvalvet.
1055 Han hade aldrig förr vetat vad det ville säga, att det var natt. Det var, som om hela världen hade blivit förstenad och aldrig mer kunde komma till liv. Så började det att dagas, och pojken blev glad, därför att allting blev sig likt igen, fast kölden kändes ännu vassare än förut under natten.
1056 Det var kanske därför, att natten hade gjort det så kallt och dystert på jorden, medan solen hade varit borta. Solstrålarna jagade fram i stora knippen för att se vad natten hade ställt till, och det syntes hur alla ting rodnade, som om de hade haft dåligt samvete.
1057 Skyarna på himlen, de sidenglatta bokstammarna, skogstakets små sammanflätade grenar, rimfrosten, som täckte boklövet på marken, allt flammade upp och blev rött. Men fler och fler strålknippen jagade genom rymden, och snart var all nattens hemskhet bortdriven.
1058 Strax därpå kommo alla fjorton gässen flygande över skogen. Pojken försökte ropa till dem, men de flögo så högt uppe, att hans röst inte kunde nå dem. De trodde väl, att räven hade ätit upp honom för länge sedan. De brydde sig inte en gång om att söka efter honom.
1059 Vildgåsen undvek inte räven, utan flög ganska nära honom. Smirre gjorde ett högt språng efter henne, men han förfelade henne, och gåsen for vidare ner mot sjön. Det dröjde inte längre, förrän en ny vildgås kom flygande. Hon tog samma väg som den första och flög ännu lägre och långsammare.
1060 En liten stund gick, och återigen kom en vildgås. Ännu lägre och långsammare flög hon, ännu svårare tycktes hon ha att leta sig fram mellan bokstammarna. Smirre gjorde ett väldigt hopp, och det felades bara en hårsmån i att han hade gripit henne, men också denna gåsen räddade sig.
1061 De flögo framåt på samma sätt som de andra, och Smirre gjorde höga språng efter dem alla, men det lyckades honom inte att fånga någon av dem. Därpå kommo fem gäss, men dessa flögo bättre än de föregående, och fast också de tycktes vilja locka Smirre till språng, stod han emot frestelsen.
1062 Om en rätt lång stund kom en ensam gås. Den var den trettonde. Det var en, som var så gammal, att hon var alldeles grå och inte hade ett mörkt streck på kroppen. Hon tycktes inte riktigt kunna bruka ena vingen och flög jämmerligt illa och snett, så att hon nästan rörde vid marken.
1063 Helt plötsligt kom Smirre ihåg sin fånge och lyfte ögonen mot ungboken. Som det var att vänta, var parveln borta och försvunnen. Men Smirre hade inte lång tid att tänka på honom, för nu kom den första gåsen tillbaka från sjön och flög sakta som förut fram under grentaket.
1064 Men han hade haft för bråttom och inte gett sig tid att beräkna språnget, utan kom på sidan om henne. Efter denna gåsen kom ännu en och så en tredje, en fjärde, en femte, ända tills varvet avslutades med den gamla isgråa och den stora vita. De flögo alla sakta och lågt.
1065 Just då de svävade fram över Smirre räv, sänkte de sig, alldeles som om de ville inbjuda honom att fånga dem. Och Smirre förföljde dem och gjorde hopp, som voro ett par famnar höga, men var inte i stånd att gripa en enda ibland dem. Det var den förfärligaste dag, som Smirre räv hade upplevat.
1066 Vildgässen foro oupphörligen fram över hans huvud, kommo och foro, kommo och foro. Stora, härliga gäss, som hade ätit sig feta på de tyska åkerfälten och hedarna, svävade hela dagen fram genom skogen så nära honom, att han många gånger rörde vid dem, och han fick inte stilla sin hunger med en enda.
1067 Vintern var ännu knappast förliden, och Smirre mindes dagar och nätter, när han hade måst driva omkring sysslolös utan att äga ett villebråd att jaga, när flyttfåglarna voro borta, när råttorna gömde sig under den frusna jordytan, och när hönsen voro instängda.
1068 Han hade legat gömd djupt i lyan, medan taxarna hade krupit inne i gångarna och varit nära att finna honom. Men all ångest, som Smirre hade erfarit under den jäktande jakten, var inte att jämföra med den, som han kände var gång han misslyckades att gripa en av vildgässen.
1069 Smirre älskade prakt, och hans päls var skinande röd, bröstet var vit, nosen svart och svansen yvig som en plym. Men när kvällen kom denna dagen, hängde Smirres päls i tovor, han badade i svett, ögonen voro utan glans, tungan hängde långt ut ur hans flämtande gap, och ur munnen flöt skum.
1070 På eftermiddagen var Smirre så trött, att han föll i yrsel. Han såg intet annat än flygande gäss för sina ögon. Han tog språng mot solfläckar, som han såg på marken, och mot en stackars nässelfjäril, som hade kommit för tidigt ut ur sin puppa. Vildgässen fortsatte outtröttligt att flyga och flyga.
1071 Alla människorna i bondgården, både unga och gamla, blevo glada åt det lilla vackra djuret med den stora svansen, de kloka, nyfikna ögonen och de små nätta fötterna. De ämnade hela sommaren fröjda sig åt att se på dess viga rörelser, dess behändiga sätt att skala nötter och dess lustiga lek.
1072 De gjorde genast i ordning åt det en gammal ekorrbur, som bestod av ett litet grönmålat hus och ett ståltrådshjul. Det lilla huset, som hade både dörr och fönster, skulle ekorrhonan använda till matrum och sängkammare; därför lade de dit en bädd av löv och satte in en skål mjölk och några nötter.
1073 Det rådde naturligtvis mycken iver och brådska i köket, och där var nog ingen, som gav sig tid att undra på hur ekorrhonan hade det. Men det fanns en gammal mor i huset, som var för ålderstigen att vara med om baket. Det begrep hon själv, men hon tyckte i alla fall inte om att stå utanför det hela.
1074 Hon tyckte, att det var en besynnerlig ofrid över djuret, men hon tänkte förstås, att det var det skarpa ljusskenet, som höll det vaket. Mellan kostallet och häststallet fanns i den där gården en bred, täckt inkörsport, och den låg så till, att också den blev upplyst.
1075 När han var kommen till buren ruskade han i det lilla gröna husets dörr, som om han hade velat öppna den, men gamla mor satt lugn, för hon visste, att barnen hade satt hänglås på dörren, av fruktan för att granngårdspojkarna skulle försöka stjäla bort ekorren.
1076 Och när tomten hade hört allt, vad det fångna djuret hade att säga honom, åkte han utför spöet ner till marken och sprang ut genom gårdsporten Gumman trodde inte, att hon skulle få se något mer av tomten den natten, men hon dröjde i alla fall kvar vid fönstret.
1077 När en stund hade gått, kom han tillbaka. Han hade så bråttom, att hon tyckte fötterna knappt rörde vid marken, och fram till ekorrburen skyndade han. Gumman såg honom tydligt med sina långsynta ögon, och hon såg till och med, att han bar något i händerna, men vad det var kunde hon inte begripa.
1078 Det, som han bar i vänstra handen, lade han ner på stenläggningen, men det, som han höll i den högra, tog han med sig upp till buren. Här sparkade han med träskon till det lilla fönstret, så att rutan krossades, och stack det, som han höll i handen, in till ekorrhonan.
1079 Och strax därpå rusade han bort än en gång med sådan hast, att gumman knappt kunde följa honom med ögonen. Men nu var det gamla mor, som inte längre satt stilla i stugan, utan helt sakta gick ut på gårdsplanen och ställde sig i skuggan av pumpen för att invänta tomten.
1080 Liksom förut bar han börda i båda händerna, och det, som han bar på, pep och sprattlade. Och nu gick det upp ett ljus för gamla mor. Hon förstod, att tomten hade sprungit bort till nöthagen och hämtat ekorrhonans ungar, och att han bar dem till henne, för att de inte skulle svälta ihjäl.
1081 Gamla mor stod stilla för att inte störa, och det såg heller inte ut, som om tomten skulle ha märkt henne. Han skulle just lägga ner den ena ungen på marken för att kunna svinga sig upp till buren med den andra, när han fick se stugkattens gröna ögon gnistra tätt bredvid honom.
1082 Nästa morgon, när folket i bondgården samlades till frukosten, var det omöjligt för gumman att låta bli att berätta vad hon hade sett förra natten. Och allihop skrattade förstås åt henne och sade, att hon bara hade drömt. Inte fanns det några ekorrungar så här tidigt på året.
1083 En flock vildgäss kom en morgon och slog ner på en åker borta i östra Skåne, inte långt från den stora gården Vittskövle. I flocken funnos tretton gäss av vanlig grå färg och en vit gåskarl, som bar på sin rygg en liten parvel, som var klädd i gula skinnbyxor, grön väst och vit toppluva.
1084 De voro nu rätt nära Östersjön, och på åkern, där gässen hade slagit ner, var jorden sandblandad, såsom den brukar vara vid havskuster. Det tycktes, som om det där i trakten förut skulle ha funnits rörlig flygsand, som hade behövt bindas, för på flera håll sågos stora, planterade tallskogar.
1085 När vildgåsen hade betat en stund, kommo några barn gående på åkerrenen. Den gåsen, som stod på vakt, kastade sig genast upp i luften med smällande vingslag, för att hela flocken skulle höra, att det var fara å färde. Alla vildgässen flögo upp, men den vite gick lugnt kvar på marken.
1086 Den var varken bred eller mäktig, men i alla fall måste han springa länge utmed kanten, innan han fann ett ställe, där han kunde hoppa över. När han kom upp ur sänkan, voro barnen försvunna. Han kunde ändå se deras spår på en smal stig, som förde inåt skogen, och han fortsatte att följa dem.
1087 Nu såg parveln alldeles översiggiven ut. Men i detsamma fick han på en ljungtuva se ett litet vitt dun. Han förstod, att gåskarlen hade kastat det vid vägkanten för att visa honom åt vilket håll han hade blivit buren, och därför fortsatte han sin färd. Han följde sedan barnen genom skogen.
1088 De, som kommo, voro ett tjugutal unga män från en folkhögskola, som voro ute på fotvandring. De voro åtföljda av en lärare, och när de hade hunnit fram till portvalvet, bad denne, att de skulle vänta där en stund, medan han gick in och frågade om de finge bese den gamla borgen Vittskövle.
1089 De nykomna voro varma och trötta, som om de skulle ha gjort en lång vandring. En av dem var så törstig, att han gick fram till vattentunnan och böjde sig ner för att dricka. Han hade en bleckportör hängande om halsen, och han tyckte visst, att denna hindrade honom, för han slängde den ner på marken.
1090 Härvid gick locket upp, så att man kunde se, att det låg några vårblommor i den. Portören föll ner alldeles framför parveln, och nu måtte denna ha tyckt, att det yppade sig ett utmärkt tillfälle att komma in i borgen och få veta vad det hade blivit av gåskarlen.
1091 Han smög sig hastigt ner i portören och gömde sig, så gott han kunde, under sippor och hästhovsört. Knappt var han gömd, förrän den unge mannen lyfte upp portören, hängde den på sig och smällde igen locket. Läraren vände nu tillbaka och sade, att de hade fått tillåtelse att komma in i borgen.
1092 Och sedan, hur längre hade de inte måst arbete och sträva, innan de från timmerstugan med det enda rummet hade nått fram till att resa en borg med hundra rum sådan som Vittskövle! Det var för en trehundrafemti år sedan, som de rika och mäktiga byggde sig sådana här borgar, sade han.
1093 Slutligen gick ändå hela sällskapet in i borgen, men om parveln hade hoppats, att han skulle få något tillfälle att smyga sig ur portören, blev han bedragen, för eleven behöll den på sig, och parveln måste följa med genom alla rummen. Det blev en långsam vandring.
1094 Den första eldstaden inomhus hade varit en stenhäll mittpå stuggolvet med en rököppning uppe i taket, som släppte in både regn och vind, den andra hade varit en stor, murad ugn utan skorsten, och den hade nog gjort det varmt i stugan, men också fyllt den med rök och os.
1095 Då Vittskövle byggdes, hade människorna just hunnit så långt som till den öppna spiseln, som hade en vid skorsten för röken, men också lät det mesta av värmen följa med upp i luften. Om den där parveln någonsin hade varit häftig och otålig, fick han då den dagen en god övning i tålamod.
1096 Nu var det väl redan en timme, som han hade legat orörlig. I nästa rum, som läraren kom till, stannade han framför en gammal säng med hög sänghimmel och rika gardiner. Och genast började han berätta om forna tiders sängar och sängställ. Läraren gjorde ingen brådska.
1097 När han kom till ett rum med gyllenläderstapeter, talade han om hur folk ända från de första tiderna hade klätt sina väggar, när han kom till ett gammalt familjeporträtt, berättade han om klädedräktens många öden, och i festsalarna beskrev han forna tiders sätt att fira bröllop och begravningar.
1098 Han hade börjat röra på sig, och härvid råkade han att trycka för hårt mot locket, så att detta sprang upp. Portörlock springa ju alltid upp, och eleven tänkte inte vidare på saken, utan tryckte bara till det igen. Men då frågade kokerskan om han hade en orm i portören.
1099 Hela tiden jagade människorna efter honom under skrik och skratt. Den lilla stackaren flydde undan, allt vad han förmådde, men det tycktes ändå, som om människorna skulle vinna på honom. När han ilade förbi en liten arbetarbostad, hörde han en gås kackla och såg ett vitt dun ligga på trappan.
1100 Han tänkte inte mer på pigor och karlar, som jagade honom själv, utan han klättrade uppför trappan in i förstun. Längre kunde han inte komma, för stugdörren var låst. Han hörde hur gåskarlen skrek och jämrade sig där innanför, men han kunde inte få upp dörren.
1101 Den stora jakten, som förföljde honom själv, kom allt närmare, och inne i rummet skrek gåskarlen allt ömkligare. I denna yttersta nöd tog parveln äntligen mod till sig och bultade på dörren av alla krafter. Ett barn kom och öppnade, och parveln såg in i rummet.
1102 Mittpå golvet satt en kvinna, som höll fast gåskarlen för att klippa av honom hans vingpennor. Det var hennes barn, som hade hittat honom och hon ville inte göra honom något ont. Hon ämnade släppa honom till sina egna gäss, bara hon hade fått klippa hans vingar, så att han inte kunde flyga sin väg.
1103 Men värre olycka kunde knappast hända gåskarlen, och han skrek och jämrade sig av alla krafter. Och lycka var det, att kvinnan inte hade börjat klippningen tidigare. Nu hade bara två pennor fallit för saxen, när dörren öppnades, och den lilla parveln stod på tröskeln.
1104 Han gav sig inte tid att stanna, men i förbifarten grep han parveln vid halslindningen och tog honom med sig. Och på trappen slog han ut vingarna och for upp i luften. På samma gång gjorde han en grann svängning med halsen och satte ner parveln på den dunglatta ryggen.
1105 Hela den dagen, som gässen lekte med räven, låg pojken och sov i ett övergivet ekorrbo. När han vaknade framemot kvällen, var han ganska bekymrad. "Nu blir jag snart hemskickad, och då kan det nog inte undgås, att jag måste visa mig för far och mor", tänkte han.
1106 Pojken kunde rakt inte förstå vad som var orsaken till uppskovet, men så funderade han ut, att vildgässen inte ville sända bort gåskarlen på en så pass lång resa, innan denne hade fått äta sig väl mätt. Hur som helst så var han bara glad åt var stund, som gick, innan han måste möta föräldrarna.
1107 Ni känner väl till många kojor, som har en egen kyrka och egen prästgård, och som råder över herresäten och bondehemman och arrendegårdar och statarstugor, vov, vov, vov? Kallar ni det här för en koja, ni? Till den här kojan hör det största godset i Skåne, era tiggare.
1108 Under tiden gick pojken in i den stora parken, som gränsade intill åkern, sökte de reda på en nöthage och började titta uppåt buskarna för att se om det inte hängde någon nöt kvar sedan förra hösten. Men gång på gång kom tanken på resan tillbaka till honom, medan han gick i parken.
1109 Medan han gick där, kom den gamla gråa förargåsen fram till honom och frågade om han hade funnit något ätbart. Nej, det hade han inte, sade han, och då försökte hon att hjälpa honom. Några nötter kunde hon inte finna, hon heller, men hon upptäckte ett par nypon, som hängde på en törnrosbuske.
1110 Pojken åt upp dem med god aptit, men han undrade allt vad mor skulle ha sagt, om hon hade vetat, att han nu levde på rå fisk och gamla vinterståndna nypon. När vildgässen äntligen hade ätit sig mätta, drogo de ner mot sjön igen, och där roade de sig med att leka ända framemot middagstiden.
1111 Den stora tame gjorde sitt bästa, men han blev alltid slagen av de snabba vildgässen. Pojken satt på gåskarlens rygg hela tiden och uppmuntrade honom och hade lika roligt som de andra. De var ett skrik och ett skratt och ett kacklande, så att det var märkvärdigt, att inte herrgårdsfolket hörde dem.
1112 När vildgässen voro trötta på att leka, foro de ut på isen och vilade sig ett par timmar. Eftermiddagen tillbragte de nästan på samma sätt som förmiddagen. Först ett par timmars betande, sedan bad och lek i värmen vid iskanten ända till solnedgången, då de genast ställde sig att sova.
1113 Då finge han slå dank hela dagarna, och han enda bekymmer skulle vara att skaffa sig något att äta. Men han behövde så litet nu för tiden, så det bleve det nog råd för. Och så målade han ut för sig allt, vad han skulle får se, och så många äventyr han skulle få vara med om.
1114 Den dagen gick på samma sätt som tisdagen, och pojken trivdes allt bättre med vildmarkslivet. Han tyckte, att han hade den ensliga parken vid Övedskloster, som var stor som en skog, alldeles för sig själv, och han längtade inte tillbaka till den trånga stugan och de små åkrarna därhemma.
1115 Gässen betade på de vida åkrarna, och pojken sökte efter föda inne i parken. Om en stund kom Akka till honom och frågade om han hade funnit något ätbart. Nej, det hade han inte, och då sökte hon upp åt honom en torr kumminört, som stod med alla sina småfrukter i behåll.
1116 När pojken hade ätit, sade Akka, att hon tyckte han sprang omkring i parken alldeles för oförväget. Hon undrade om han visste hur många fiender han hade att akta sig för, han, som var så liten. Nej, det visste han alls inte, och då började Akka räkna upp dem för honom.
1117 När pojken på fredagen kom in i parken, hörde han bofinkarna sjunga i vartenda snår om hur Sirle ekorres hustru hade av grymma rövare blivit bortförd från sina späda ungar och hur Nils gåsapåg hade vågat sig in ibland människorna och burit de små ekorrbarnen till henne.
1118 Sirle, ekorren, skall ge honom nötter, de fattiga hararna skola leka med honom, rådjuren skola ta honom på sin rygg och fly undan med honom, när Smirre räv närmar sig, mesarna skola varna honom för sparvhöken, och finkar och lärkor skola sjunga om hans hjältebragd.
1119 Om pojken hade ansträngt all sin kraft för att hjälpa honom, hade han aldrig kommit till rätta igen. När pojken på lördagskvällen kom tillbaka med gåskarlen till Vombsjön, tyckte han, att han hade gjort ett gott dagsarbete, och undrade mycket på vad Akka och vildgässen skulle säga.
1120 En hel vecka hade gått, sedan pojken hade blivit förtrollad, och alltjämt var han lika liten. Men det såg inte ut, som om han skulle göra sig några bekymmer för den sakens skull. På söndagseftermiddagen satt han inkrupen i en stor yvig videbuske nere vid sjöstranden, och blåste på vasspipa.
1121 Han satt och undrade hur länge han skulle få stanna kvar hos vildgässen eller om han skulle bli hemskickad kanske redan denna dag. Plötsligen kastade pojken från dig pipan och hoppade ner ur busken. Han hade sett Akka och alla gässen komma fram till honom i en lång rad.
1122 Och nu, Tummetott, tror jag, att det har lyckats mig att göra dig en stor tjänst. Jag har skickat bud till den där tomten, som har förtrollat dig. I början ville han inte höra talas om att bota dig, men jag har sänt bud på bud till honom och sagt honom hur väl du har uppfört dig bland oss.
1123 Han hade inte tyckt om far och mor, inte om skolläraren, inte om skolkamraterna, inte om pojkarna i granngårdarna. Allt, vad de hade velat ha honom att göra, vare sig det hade varit lek eller arbete, hade han bara tyckt vara tråkigt. Därför fanns det nu ingen, som han saknade eller längtade efter.
1124 Under de gamla krigstiderna voro människorna lika så glada att få stänga in sig i ett sådant där starkt och väldigt hus, som man nu är för att få krypa in i en päls i smällkall vinter, men när den goda fredstiden kom, ville de inte längre bo i den gamla borgens mörka och kalla stensalar.
1125 De ha för längesedan övergivit det stora Glimmingehus och flyttat in i bostäder, som äro sådana, att ljus och luft kunna tränga in i dem. På den tiden, då Nils Holgersson drog omkring med vildgässen, fanns det alltså inga människor på Glimmingehus, men därför saknade det visst inte invånare.
1126 Råttor hållas just inte i högt anseende av de andra djuren, men svartråttorna på Glimmingehus utgjorde ett undantag. De omtalades alltid med aktning, därför att de hade visat mycken tapperhet i strid med sina fiender och mycken uthållighet under de stora olyckor, som hade övergått deras folk.
1127 De hade funnits i varenda källare, på varenda vind, i lador och logar, i visthus och bagarstugor, i ladugårdar och stall, i kyrkor och borgar, i brännerier och kvarnar, i varje av människor rest byggnad, men nu voro de fördrivna från allt detta och nästan utrotade.
1128 Människorna hade visserligen kämpat mot svartråttorna, men de hade inte kunnat göra dem någon nämnvärd skada. De, som hade besegrat dem, voro ett djurfolk av deras egen stam, som kallas gråråttor. Dessa gråråttor hade inte bott i landet alltifrån urminnes tid såsom svartråttorna.
1129 De härstammade från ett par fattiga invandrare, som för en hundra år sedan stego i land i Malmö från en lybsk skuta. Dessa voro hemlösa, utsvultna stackare, som höllo till i själva hamnen, simmade omkring bland pålarna under bryggorna och åto avfall, som kastades i vattnet.
1130 Men så småningom, när gråråttorna hade växt till i antal, blevo de djärvare. Till en början flyttade de in i några öde och utdömda gamla hus, som svartråttorna hade övergivit. De sökte sin föda i rännstenar och sophögar och höllo till godo med allt skräp, som svartråttorna inte gitte ta vara på.
1131 De voro härdiga, förnöjsamma och oförskräckta, och inom få år hade de blivit så mäktiga, att de företogo sig att jaga bort svartråttorna från Malmö. De togo ifrån dem vindar, källare och magasiner, svälte ut dem eller beto ihjäl dem, för de voro inte alls rädda för strid.
1132 Och när Malmö var taget, drogo de bort i små och stora skaror för att erövra hela landet. Det är nästan omöjligt att förstå varför inte svartråttorna samlade sig till ett stort, gemensamt härnadståg och tillintetgjorde gråråttorna, medan dessa ännu voro fåtaliga.
1133 Men de svarta voro väl så säkra på sin makt, att de inte kunde tro på möjligheten att förlora den. De sutto stilla på sina egendomar, och under tiden tog gråråttorna ifrån dem lantgård efter lantgård, by efter by, stad efter stad. De blevo utsvälta, utträngda, utrotade.
1134 Hela den dagen satt pojken vid stranden av en liten damm och blåste på vasspipor. Han var misslynt över att han inte skulle få se på trandansen och kunde inte förmå sig att säga ett ord vare sig till gåskarlen eller någon av de andra. Det var bra bittert, att Akka ännu skulle misstro honom.
1135 Det var inte lätt, det kände han, att sätta sig upp mot hennes vilja. På ena sidan om den sumpiga ängsmarken, där gässen betade, låg en bred stengärdsgård. Och det hände sig nu, att när pojken framemot kvällen lyfte huvudet för att äntligen tala med Akka, föllo hans blickar på denna.
1136 Vad skulle han då inte vara nu, när han var så liten, att två eller tre av dem kunde rå på honom? Den ena rysningen efter den andra for neråt hans rygg, medan han stod och såg på dem. Men det var märkvärdigt, att gässen tycktes känna samma avsky för råttorna som han.
1137 Hon var inte särdeles förvånad att de honom i Skåne så tidigt på våren, därför att hon visste, att storkhannarna brukar fara ditöver i god tid för att se efter, att boet inte lidit skada under vintern, innan storkhonorna göra sig besvär att flyga över Östersjön.
1138 Han stod en lång stund och bara klapprade med näbben och talade sedan med hes och svag röst. Han beklagade sig över allt möjligt: boet, som låg överst på takåsen av Glimmingehus, hade blivit alldeles fördärvat av vinterstormarna, och ingen mat kunde han numera få i Skåne.
1139 Och det var ju inte underligt, för gamla Akka hade varken klor eller näbb, som dugde i strid. Och till på köpet var hon en dagfågel, och så fort mörkret kom, föll hon hjälplöst i sömn, under det att råttorna kämpade just om natten. Men Akka hade tydligen bestämt sig för att bistå svartråttorna.
1140 Jag måste flyga fram till det stora stenhuset, och om ni följer mig, kan det inte undgås, att gårdsfolket får se oss och skjuter ner oss. Den ende, som jag vill föra med mig på denna resa, är Tummetott. Han kan göra mig mycken nytta, därför att han har goda ögon och kan hålla sig vaken om natten.
1141 Hon fick se sig om efter hjälp på annat håll. Men i samma ögonblick, som pojken blev synlig, började storken röra på sig. Förut hade han enligt storkars vana stått med huvudet nerböjt och näbben tryckt emot halsen. Men nu hördes det gurgla djupt nere i hans strupe, som om han skulle ha skrattat.
1142 Boet var så gammalt, att många buskar och örter hade slagit rot däruppe, och när storkmor låg på ägg i den runda hålan mitt i boet, hade hon inte allenast den granna utsikten över en del av Skåne att fröjda sig åt, utan hon hade också nyponblommor och taklök att titta på.
1143 På storkboets kant sutto nämligen två kattugglor, en gammal gråstrimmig katt och ett dussin utgamla råttor med förväxta tänder och rinnande ögon. Det var just inte sådana djur, som man annars får se i fredligt samkväm. Ingen av dem vände sig om för att se på Akka eller hälsa henne välkommen.
1144 De tänkte inte på annat än att stirra efter några långa, gråa linjer, som skymtade fram här och där på de vinternakna fälten. Alla svartråttorna höllo sig tysta. Man kunde se på dem, att de befunno sig i djup förtvivlan och väl visste, att de varken kunde försvara sina egna liv eller borgen.
1145 De båda ugglorna sutto och rullade med sina stora ögon, vredo på ögonkransarna och talade med hemska, skarpa röster om gråråttornas stora grymhet, och att de måste flytta bort ur sitt bo, därför att de hade hört om dem, att de varken skonade ägg eller dunungar.
1146 Ugglekvinnan skickade hon till Flammea, tornugglan, som bodde i Lunds domkyrka, med ett uppdrag, som var så hemligt, att Akka bara med viskande röst vågade anförtro henne det. Det led framemot midnatt, när gråråttorna efter mycket sökande lyckades finna en källarglugg, som stod öppen.
1147 Med klappande hjärta lyssnade hon efter det minsta buller, men allt förblev tyst. Då tog gråråttornas anförare mod till sig och hoppade ner i den kolmörka källaren. Den ena gråråttan efter den andra följde anföraren. Alla höllo sin mycket tysta, och alla väntade på försåt av svartråttor.
1148 Men det var ännu inte tid för dem att börja njuta av sin seger. De sökte först med största noggrannhet igenom de dystra, nakna rummen. De sprungo upp i spisen, som stod mittpå golvet i det gamla borgköket, och voro nära att störta ner i brunnen i det inte rummet.
1149 Alltjämt voro svartråttorna osynliga. De grå letade sig fram till tredje våningen med borgherrns stora högtidssal, som stod lika kal och naken som alla andra rum i det gamla huset, och de sökte sig till och med upp i översta våningen, som bestod av bara ett stort, ödsligt rum.
1150 De förstodo, att svartråttorna hade flytt sin väg och inte tänkte på att göra motstånd, och de sprungo med glatt hjärta upp i sädesbingarna. Men knappt hade gråråttorna sväljt de första vetekornen, förrän nerifrån gården hördes det skarpa ljudet av en liten gäll pipa.
1151 Åter ljöd pipan med starkt och skärande klang, och nu skedde något märkvärdigt. En råtta, två råttor, ja, en hel hop råttor lämnade säden, hoppade ur bingen och skyndade på kortaste väg ner till källaren för att komma ut ur huset. Ännu voro likväl många gråråttor kvar.
1152 De tänkte på den möda, som det hade kostat dem att vinna Glimmingehus, och de ville inte lämna det. Men pipans toner nådde dem än en gång, och de måste följa dem. De störtade med vild iver upp ur bingarna, åkte ner genom de trånga hålen i murarna och tumlade över varandra i sin iver att komma ut.
1153 Hon hade visat det för Bataki, korpen, och de båda hade räknat ut, att det var ett sådant horn, som brukade tillverkas förr i världen av dem, som ville skaffa sig makt över råttor och möss. Men korpen var Akkas vän, och det var av honom, som hon hade fått veta, att Flammea ägde en sådan skatt.
1154 Pojken gick före dem och spelade, så länge som stjärnljuset varade, och hela tiden följde de honom. Han spelade i gryningen, han spelade i soluppgången, och alltjämt följde hela skaran av gråråttor efter honom och lockades allt längre och längre bort från de stora sädesloften på Glimmingehus.
1155 Det är ingalunda ett stort eller mäktigt berg. På det breda bergtaket ligga skogar och åkerfält och en och annan ljunghed. Här och där resa sig runda ljungkullar och nakna bergknölar. Däruppe är inte synnerligen vackert; där ser det ut som på all annan höglänt mark i Skåne.
1156 Ingen den minsta sträcka land ligger nedanför berget och skyddar det mot havsvågorna, utan dessa nå ända fram till bergväggarna och kunna nöta dem och forma dem efter sitt välbehag. Därför stå bergväggarna där så rikt utsirade, som havet och dess medhjälpare vinden ha mäktat åstadkomma.
1157 Där finnas ensamma klipp-pelare, som stå rätt upp ur vattnet, och mörka grottor med trånga ingångar. Det finnas lodräta, nakna stup och mjuka, lövklädda sluttningar. Där finnas små uddar och små vikar och små kullerstenar, som rasslande sköljas upp och ner vid varje böljeslag.
1158 Träd växa där också, men vinden makt är så stor, att träden måste förvandla sig till rankor, de med, för att kunna hålla sig kvar på branterna. Ekarna ligga och krypa utefter marken, medan lövverket står över dem som ett trångt valv, och lågstammiga bokar stå i klyftorna som stora lövtält.
1159 Strax innan solen går upp, tåga de alla fram till lekplatsen, som är en ljunghed till vänster om vägen inte särdeles långt från bergets yttersta udde. Lekplatsen omgives på alla sidor av runda klippkullar, som dölja den för envar, som inte råkar komma alldeles inpå dem.
1160 Och fyrvaktaren ute på udden, den gamla frun i Kullagården och Kullabonden och hans husfolk, de gå sina vanliga vägar och springa inte omkring på de ödsliga ljungfälten. När fyrfotingarna ha kommit fram till lekplatsen, slå de sig ner på de runda bergkullarna.
1161 Varje djurslag håller sig för sig självt, fastän det är givet, att på en dag som denna allmän fred råder och ingen behöver frukta för att bli överfallen. Denna dag skulle en liten harunge kunna vandra över rävarnas kulle utan att förlora så mycket som ett av sina långa öron.
1162 Men djuren ställa ändå upp sig i särskilda flockar. Det är gammal sedvänja. Sedan alla ha intagit sina platser, börja de se sig om efter fåglarna. Det brukar alltid vara vackert väder denna dag. Tranorna äro goda värderspåmän och skulle inte kalla tillsammans djuren, om de väntade regn.
1163 Men fast luften är klar och ingenting hindrar utsikten, se fyrfotingarna inga fåglar. Detta är besynnerligt. Solen står högt på himlen, och fåglarna borde redan vara på väg. Vad djuren på Kullaberg däremot lägga märke till är en och annan liten, mörk sky, som sakta drager fram över slättlandet.
1164 Den stiger och sjunker, stiger och sjunker, men alltjämt klingar och kvittrar den. Till sist faller hela skyn ner över en kulle, hela skyn på en gång, och ögonblicket därefter är kullen fullkomligt skyld av gråa lärkor, granna röd-grå-vita bofinkar, spräckliga starar och gröngula mesar.
1165 Den stannar över varje gård, över statarstugor och slott, över köpingar och städer, över bondgårdar och järnvägsstationer, över fiskelägen och sockerbruk. För varje gång den stannar suger den till sig från gårdarna nere på marken en liten uppvirvlande pelare av små gråa dammkorn.
1166 När den stannar över lekplatsen, skymmer den bort solen, och en lång stund måste det regna gråsparvar ner på en av kullarna, innan de, som flugit innerst i molnet, åter få se en skymt av dagsljuset. Men det största av dessa fågelmoln är ändå det, som nu visar sig.
1167 Det är fullt av det hemskaste oväsen, det gräsligaste skrikande, det hånfullaste skratt och det mest olycksbådande kraxande. Alla på lekplatsen blir glada, när det äntligen upplöser sig i ett regn av flaxande och kraxande, av kråkor och kajor och korpar och råkor.
1168 Därefter synas på himlen inte bara skyar, utan en mängd olika streck och tecken. Så visa sig raka, prickade linjer i öster och nordost. Det är skogsfågel från Göinge härader: orrar och tjädrar, som komma flygande i långa rader med ett par meters avstånd från varandra.
1169 För herr Ermenrich hade också givit sig ut att söka efter honom, och sedan han hade fört honom upp till storkboet, bad han honom förlåta, att han förra kvällen hade behandlat honom med vanvördnad. Detta tyckte pojken mycket om, och storken och han blevo goda vänner.
1170 Akka visade sig också mycket vänlig mot honom, strök sitt gamla huvud flera gånger mot hans arm och prisade honom, därför att han hade hjälp dem, som voro i betryck. Med det får man säga till pojkens heder, att han inte ville ta emot beröm, som han inte hade förtjänat.
1171 Fastän han visste, att detta var en stor heder, vållade det honom ändå mycken mer ängslan, därför att herr Ermenrich var en mästare i att flyga och satte av med en annan fart än vildgässen. Medan Akka flög sin raka väg med jämna vingslag, roade sig storken med en massa flygkonster.
1172 Än låg han stilla på en omätlig höjd och flöt i luften utan att röra vingarna, än kastade han sig neråt med en sådan fart, att det föreföll, som om han skulle störta till marken hjälplöst som en sten, än roade han sig med att fara runt omkring Akka i stora och små kretsar likt en virvelvind.
1173 En kulle var röd av rävar, en var svart och vit av havsfågel, en var grå av råttor. En var besatt med svarta korpar, som oupphörligen skreko, en med lärkor, som inte voro i stånd att hålla sig stilla, utan ständigt kastade sig upp i luften och sjöngo av glädje.
1174 De delade sig i två flockar, som flög fram till varandra, möttes, vände och började på nytt. Denna dans hade många turer och föreföll åskådarna, som inte voro inne i dansreglerna, alltför enformig. Kråkorna voro mycket stolta över sin dans, men alla andra voro glada, då den tog slut.
1175 Den föreföll djuren lika dyster och meningslös som vinterstormens lek med snöflingorna. De blevo nedstämda av att se den och väntade ivrigt på något, som skulle ge dem en smula glädje. De behövde inte heller vänta förgäves, ty så snart som kråkorna hade slutat, kommo hararna framspringande.
1176 I somliga led kom en ensam, i andra sprungo tre eller fyra i bredd. Alla hade rest sig på två ben, och de rusade fram med sådan fart, att de långa öronen svängde åt alla håll. Medan de sprungo, snurrade de runt, gjorde höga hopp och dunkade framtassarna mot revbenen, så att det skrällde.
1177 Det var alls ingen ordning, men det var mycken lustighet över hararnas lek, och de många djuren, som stodo och betraktade dem, började andas hastigare. Det var vår nu, lust och glädje voro i antågande. Vintern var slut. Sommaren nalkades. Snart var det bara en lek att leva.
1178 Hundrade tjädertuppar i blänkande svartbrun skrud med ögonbrynen klart röda kastade sig upp i en stor ek, som stod mittpå lekplatsen. Den, som satt på översta grenen, blåste upp fjädrarna, sänkte vingarna och slog upp stjärten, så att de vita täckfjädrarna syntes.
1179 Ingen räv ville mildra domen, eftersom de visste, att i vad ögonblick de försökte med något sådant, skulle de bli bortdrivna från lekplatsen och aldrig mer tillåtas att beträda den. Alltså blev landsförvisningsdom utan gensägelse avkunnad över Smirre. Han förbjöds att uppehålla sig i Skåne.
1180 Han förvisandes från hustru och anförvanter, från jaktmark, bostad, viloplatser och gömslen, som han hittills hade ägt, och måste fresta lyckan i främmande land. Och för att alla rävar i Skåne skulle veta, att Smirre var fågelfri i landskapet, bet den äldste bland rävarna av honom högra öronspetsen.
1181 Så snart detta var gjort, började all de unga rävarna tjuta av blodtörst och kastade sig över Smirre. För honom återstod intet annat än att ta till flykten, och med alla ungrävarna hack i häl efter sig ilade han bort från Kullaberg. Allt detta skedde, medan orrar och tjädrar höllo på med sin lek.
1182 Men dessa fåglar fördjupa sig till den grad i sin sång, att de varken höra eller se. De hade inte heller låtit störa sig. Knappast var skogsfåglarnas tävlan avslutad, förrän kronhjortarna från Häckeberga framträdde för att visa sin stridslek. Det var flera par kronhjortar, som kämpade på samma gång.
1183 De störtade emot varandra med stor kraft, slogo dundrande samman hornen, så att taggarna hopflätades, och sökte tvinga varandra bakåt. Ljungtuvorna revos upp under klövarna, andedräkten stod som en rök, ur struparna trängde hemska vrålanden, och skummet flöt neråt bogarna.
1184 Runt omkring på kullarna rådde andlös stillhet, medan de stridskunniga hjortarna drabbade samman. Och hos alla djuren väcktes nya känslor. Alla och envar kände de sig modiga och starka, upplivade av återkommande kraft, pånyttfödda av våren, hurtiga och färdiga till alla slags äventyr.
1185 De stora fåglarna med sina höga ben, sina smärta halsar, sina små huvuden kommo glidande utför kullen i en hemlighetsfull yrsel. Under det att de gledo framåt, svängde de runt, halvt flygande, halvt dansande. Med vingarna behagfullt lyftade rörde de sig i ofattbar hast.
1186 De var, som om gråa skuggor hade lekt en lek, som ögat knappast förmådde följa. Det var, som om de hade lärt den av dimmorna, som sväva fram över de ensliga mossarna. Det låg trolldom i den; alla, som inte förr hade varit på Kullaberg, begrepo varför hela mötet bar namn efter tranornas dans.
1187 Ingen tänkte nu mer på att strida. I stället ville alla, både de bevingade och de, som inga vingar hade, höja sig oändligt, lyfta sig ovan skyarna, söka vad som fanns där bortom, lämna den tyngande kroppen, som drog ner mot jorden, och sväva bort mot det överjordiska.
1188 Det hade varit en enformig resa, och när regnmolnen började visa sig, tyckte pojken, att det var en riktig förströelse. Förr i världen, när han bara hade sett regnmolnen nerifrån, hade han tyckt, att de voro gråa och tråkiga, men det var helt annat att vara uppe ibland dem.
1189 Jorden skymdes av regnrök; sjöar, berg och skogar flöto samman i ett otydligt virrvarr, och vägmärkena kunde inte skönjas. Färden gick allt långsammare, de glada ropen tystnade, och pojken kände kölden allt bittrare. Men ändå hade han hållit modet uppe, så länge som han hade ridit fram genom luften.
1190 Men så kom kvällen, och mörkret sjönk ner så tätt, att inte en gång sådana ögon som pojkens kunde se igenom det, och vildmarken blev så besynnerligt hemsk och förskräcklig. Pojken låg instoppad under gåskarlens vinge, men kunde inte sova, därför att han var kall och våt.
1191 Men strax innan han hade kommit ner på mossen, hade han sett en skymt av en stor by, och ditåt styrde han nu sina steg. Det dröjde inte heller länge, innan han fann reda på en väg, och snart var han inne på bygatan, som var lång och trädplanterad och kantad med gård vid gård.
1192 Boningshusen voro av trä och mycket prydligt byggda. De flesta hade gavlar och frontespiser, kantade med utskurna lister, och glasverandor med en och annan kulört ruta. Väggarna voro strukna med ljus oljefärg, dörrar och fönsterkarmar lyste i blått och grönt eller till och med i rött.
1193 När pojken såg henne, kände han en besynnerlig ängslan. Det var, som om han ville gråta. För första gången blev han en smula orolig över att han hade stängt sig ute från människorna. Kort därpå gick han förbi en handelsbod. Utanför boden stod en röd radsåningsmaskin.
1194 Han stannade och såg på den och kröp till sist upp på kuskens plats och satte sig där. När han hade kommit dit, smackade han med läpparna och låtsades, att han satt och körde. Han tänkte på hur roligt det skulle vara att få köra en sådan grann maskin över ett åkerfält.
1195 För ett ögonblick hade han glömt hurudan han nu var, med så kom han ihåg det, och då hoppade han hastigt ner ifrån maskinen. Det kom en allt större oro över honom. Det var nog mycket den gick miste om, som alltid skulle leva ute bland djuren. Människorna voro allt bra märkvärdiga och duktiga.
1196 Det, som ligger närmast i vägen för dem, vilja de prompt ha utan att bry sig om vad det kan kosta dem. Nils Holgersson hade inte haft förstånd på vad han förlorade, när han valde att förbli tomte, men nu blev han förfärligt rädd för att han kanske aldrig mer kunde få igen sin rätta skapnad.
1197 Hur i all världen skulle han bära sig åt för att bli människa? Det ville han bra gärna veta. Han kröp upp på en trappa och satte sig där mitt i det strömmande regnet och funderade. Han satt där i en timme, i två timmar, och tänkte, så att pannan lade sig i veck.
1198 Nu, då det var ljust, hade han kommit i sitt rätta lynne igen och kunde inte begripa vad som hade gått åt honom förra kvällen. Nu ville han visst inte ge upp resan och vildmarkslivet. Det låg en tjock regnrök över Blekinge. Pojken kunde inte se hur det såg ut där.
1199 Med ens såg pojken hela skolan framför sig. Barnen sutto vid de små pulpeterna och sträckte upp händerna, läraren satt i katedern och såg missnöjd ut, och själv stod han framme vid kartan och skulle svara på någon fråga om Blekinge, men hade inte ett ord att säga.
1200 Skollärarens ansikte blev mörkare för varje sekund, som gick, och pojken tänkte på att läraren var mera noga med att de skulle kunna sin geografi än något annat. Nu kom han också ner ur katedern, tog pekpinnen ifrån pojken och sände honom tillbaka till hans plats.
1201 Men skolläraren hade gått fram till ett fönster och stått där en stund och tittat ut, och så hade han visslat till ett tag. Därpå hade han gått upp i katedern och sagt, att han skulle berätta dem något om Blekinge. Och vad han då hade talat om hade varit så roligt att pojken hade hört på.
1202 Det är som en trappa, som är duktigt tilltagen. Den sträcker sig åtta mil utefter framsidan av Smålandshuset, och den, som vill gå trappan utför ändå ner till Östersjön, han har fyra mil att vandra. Det är allt också en bra lång tid förfluten, sedan trappan blev byggd.
1203 Och då allt detta fick ligga kvar och multna, så samlade det sig till sist så mycken mylla på trappan, att inte bara örter och gräs, utan till och med buskar och stora träd kunde slå rot där. Men på samma gång har det uppkommit en stor skillnad mellan de tre trappstegen.
1204 Och än bättre märker man det därpå, att det finns en myckenhet odlad jord, liksom därpå, att människorna har byggt sig vackra och stora hus. Det står många kyrkor på mellantrappan, och stora byar ligger omkring dem, och den tar sig på allt sätt bättre och präktigare ut än det övre trappsteget.
1205 Men det allra nedersta trappsteget är ändå det bästa. Det är täckt med god och riktig mylla, och där det ligger och badar i havet, har det inte den minst känning av Smålandskölden. Här nere trivs bokar och kastanjer och valnötsträd, och de växer sig så stora, att de når över kyrktaken.
1206 Här ligger också de största åkerfälten, men folket har inte bara skogsbruk och jordbruk att leva av, utan det sysslar också med fiske och handel och sjöfart. Därför finns här också de kostbaraste bostäderna och de vackraste kyrkorna, och kyrkbyarna har växt ut till köpingar och städer.
1207 Men med detta är inte allt sagt om de tre trappstegen. För man måste betänka, att när det regnar oppe på taket till det stora Smålandshuset, eller när snön smälter däroppe, får vattnet lov att ta vägen någonstans, och då störtar förstås en del utför den stora trappan.
1208 I början flöt det nog fram över hela trappan, så bred som den var, men så uppstod sprickor i den, och så småningom har nu vattnet vant sig att flyta utför den i några väl upparbetade fåror. Och vatten är vatten, var man än gör av det. Det har aldrig någon vila.
1209 Det syntes honom vida lämpligare, att laxen skulle komma opp till honom, där han bodde. Därför gick han opp på taket av sitt stora hus, och där ställde han sig och slungade stora stenar ner i Östersjön. Han kastade dem med sådan kraft, att de flög över hela Blekinge och föll ner i havet.
1210 Men nu föll det sig så, att vildgässen kommo att ta vägen över Blekinge, och dit hade Smirre räv också begivit sig. Han hade hittills uppehållit sig i norra delen av landskapet, och där hade han ännu inte sett några herrgårdsparker eller djurgårdar, fulla av rådjur och läckra rådjurskalvar.
1211 Har var mer missnöjd, än han kunde säga. En eftermiddag, då Smirre strök omkring i en ödslig skogstrakt i Mellanbygden, inte långt från Ronneby å, fick han se en flock vildgäss flyga fram genom luften. han märkte strax, att en av gässen var vit, och då visste han ju vilka han hade att göra med.
1212 Smirre började genast jaga efter gässen, lika mycket av lust att få ett gott mål mat som för att hämnas på dem för all förtret, som de hade vållat honom. Han såg, att de foro österut, tills de kommo till Ronneby å. Sedan ändrade de riktning och följde ån mot söder.
1213 Men när Smirre räv äntligen fick syn på det ställe, där gässen hade slagit ner, märkte han, att de hade valt en så väl skyddad plats, att han inte kunde komma åt dem. Ronneby å är ju inte något stort eller mäktigt vattendrag, men den är likafullt mycket omtalad för sina vackra stränders skull.
1214 Så snart som solen var försvunnen, kände han mörkrädsla och vildmarksskräck och längtade till människorna. Där han låg instoppad under gåsvingen, kunde han ingenting se och bara dåligt höra, och han tänkte på om det komme något ont åt gåskarlen voro han inte i stånd att rädda honom.
1215 Han retade upp sig så, medan han låg där, att han önskade vildgässen döden, om han också inte själv skulle få äta dem. När Smirres harm hade nått en sådan höjd, hörde han ett raspande i en stor tall, som växte tätt bredvid honom, och såg en ekorre komma ner ur trädet, häftigt förföljd av en mård.
1216 Han såg på ekorren, som rörde sig bland grenarna så lätt som om han hade kunnat flyga. Han såg på mården, som inte var en fullt så konstfärdig klättrare som ekorren, men ändå sprang uppför och utför trädstammar lika tryggt som om de hade varit släta stigar i skogen.
1217 Smirre lade sina ord väl, som rävar alltid göra. Mården däremot, som med sin långsmala kropp, sitt fina huvud, sitt mjuka skinn och sin ljusbruna halsfläck tog sig ut som ett litet under av skönhet, var i själva verket bara en rå skogsbo, och han svarade honom knappast.
1218 Strax därpå smällde det starkt i hårda vingar, och alla gässen lyfte under brådskande flykt. Smirre ämnade genast skynda efter gässen, men han satt kvar, ända tills mården kom uppklättrande. Den stackaren var dyvåt och stannade då och då för att gnida huvudet med framtassarna.
1219 På så sätt kom hon ända ner till Djupafors, där ån först gömmer sig i en underjordisk ränna och sedan klar och genomskinlig, som om den voro av glas, störtar sig ner i en trång klyfta, mot vars botten den slår sönder sig i glittrande droppar och kringflygande skum.
1220 På ena sidan om fallet reser sig en pappersmassefabrik, och på den andra, som är brant och trädbevuxen, ligger Djupadals park, där människor ständigt ströva omkring på de hala och branta stigarna för att glädja sig åt den yra strömmens brusande färd nere i klyftan.
1221 Det var på samma sätt här som på det förra stället, att ingen av resenärerna tänkte det minsta på att de hade kommit till en vacker och vittberömd plats. Snarare tyckte de väl, att det var hemskt och farligt att stå och sova på hala, våta stenar mitt i en dånande fors.
1222 Gässen föllo genast i sömn, men pojken hade inte ro att sova, utan satt bredvid dem för att kunna vaka över gåskarlen. Om en stund kom Smirre springande utmed åstranden. Han fick genast syn på gässen, där de stodo ute i skumvirvlarna, och förstod, att han inte heller nu kunde komma åt dem.
1223 Men han kunde inte förmå sig att överge dem, utan satte sig på stranden och betraktade dem. Han kände sig mycket förödmjukad och tyckte, att hela hans anseende som jägare stod på spel. Rätt som det var såg han en utter komma krypande upp ur forsen med en fisk i munnen.
1224 Om det hade varit längre lidet på våren, så att näktergalarna i Djupdals park hade varit hemma, skulle de sedan i många nätter ha sjungit om Gripes strid med forsen. För uttern blev flera gånger bortryckt av vågorna och förd neråt ån, men han kämpade sig ständigt uppåt igen.
1225 Det var en vådlig färd, som väl kunde ha förtjänat att bli besjungen av näktergalarna. Smirre följde med blicken hans väg, så gott han kunde. Till sist såg han, att uttern var i färd med att klättra upp till vildgässen. Men just då skrek det till gällt och vilt.
1226 Uttern störtade baklänges ner i vattnet och rycktes bort, som om han hade varit en blind kattunge. Strax därpå smällde det hårt i gässens vingar. De lyfte och foro bort för att skaffa sig en annan sovplats. Uttern kom snart upp på land. Han sade ingenting och började att slicka den ena framfoten.
1227 Smirre var redan långt borta, på väg efter gässen. Ännu en gång måste Akka och hennes flock ut på nattlig flykt. Till all lycka hade månen inte gått ner, och med hjälp av dess ljus lyckades det henne att finna en annan av de sovplatser, som hon kände till där i trakten.
1228 Över Djupdals herrgård och över Ronnebys mörka tak och vita vattenfall svävade hon fram utan att slå ner. Men ett stycke söder om staden, inte långt från havet, ligger Ronneby hälsobrunn med badhus och brunnshus, med stora hotell och sommarbostäder för brunnsgäster.
1229 Allt detta står tomt och öde på vintern, som alla fåglar nogsamt veta, och mångfaldiga äro de fågelskaror, som under hårda stormtider söka skydd på de övergivna byggnadernas altaner och verandor. Här slogo vildgässen ner på en balkong, och som vanligt somnade de genast.
1230 Pojken däremot kunde inte sova, därför att han inte ville krypa in under gåskarlens vinge. Balkongen vette mot söder, så pojken hade utsikt över havet. Och när han nu inte kunde sova, satt han och såg på hur bra det tog sig ut, när hav och land möttes i Blekinge.
1231 Se, det är så, att hav och land kunna mötas på många olika sätt. Mångenstans kommer landet ner mot havet med flacka, tuviga ängar, och havet möter landet med flygsand, som det lägger upp i vallar och drivor. Det är, som om de båda tyckte så illa om varandra, att de bara vilja visa det sämsta de äga.
1232 Men i Blekinge går det helt annorlunda till, när hav och land mötas. Där splittrar landet sönder sig i uddar och öar och holmar, och havet delar sig i fjädrar och vikar och sund, och det är kanske detta, som gör, att det ser ut, som om de skulle mötas i glädje och endräkt.
1233 Långt ute ligger det ödsligt och tomt och stort och har inte något annat att göra än att rulla sina gråa vågor. När det kommer inte mot land, råkar det på det första skäret. Detta tar det genast väldet över, sliter av allt grönt och gör det lika naket och grått, som det självt är.
1234 Med detta går det likadant. Och ännu ett. Ja, det går likadant med detta också. Det blir avklätt och utplundrat, som om det skulle fallit i rövarhänder. Men så komma skären allt tätare, och då förstår havet visst, att landet sänder emot det sina minsta barn för att beveka det till mildhet.
1235 Det blir också allt vänligare, ju längre inåt det kommer, rullar sina vågor mindre höga, dämpar sina stormar, lämnar grönska kvar i sprickor och rämnor, fördelar sig i små sund och vikar och blir till sist inne vid land så ofarligt, att småbåtar våga sig ut på det.
1236 Det kan visst inte känna igen sig självt, så ljust och vänligt har det blivit. Och tänk så på landbacken! Den ligger enformig och är sig lik nästan överallt. Den består av flacka åkerfält med en och annan björkhage mellan dem eller också av långsträckta skogsåsar.
1237 Den ser ut, som om den bara tänkte på havre och rovor och potatis och gran och tall. Så kommer en havsvik, som skär långt in i den. Det bryr den sig inte om, utan kantar den med björk och al, alldeles som om den vore en vanlig sötvattenssjö. Så kommer ännu en vik infarande.
1238 Den kransar sig med blommor, far upp och ner i backar och kastar ut öar i havet. Den vill inte mer veta av tallar och granar, utan kastar bort dem som gamla vardagskläder och ståtar sedan med stora ekträd och lindar och kastanjer och med blommande lövängar och blir så grann som en herrgårdspark.
1239 Pojken låg alltjämt vaken. Nu var det Akkas ord till räven, som hindrade honom från att sova. Aldrig hade han trott, att han skulle få höra något så stort, som att någon ville våga livet för hans skull. Från den stunden kunde det inte mer sägas om Nils Holgersson, att han inte tyckte om någon.
1240 Medan staden låg där så ödslig, kommo Akka, vildgåsen och hennes flock flygande över Vämmön och Pantarholmen ner emot den. De voro ute i sena kvällen för att söka sig en säker sovplats i skärgården. De kunde inte stanna på land, därför att de blevo störda av Smirre räv, varhelst de slogo ner.
1241 När nu pojken red fram högt uppe i luften och såg på havet och skärgården, som bredde ut sig framför honom, tyckte han, att allting tog sig besynnerligt och spöklikt ut. Himlen var inte längre blå, utan den välvde sig över honom som en kupa av grönt glas. Havet var mjölkvitt.
1242 Så långt som han kunde se, rullade det små vita vågor med silverskimmer på topparna. Mitt i detta vita lågo de mångfaldiga skärgårdsöarna alldeles kolsvarta. Vare sig att de voro stora eller små, vare sig att de voro jämna som ängar eller fulla av klippor, syntes de lika svarta.
1243 Han tänkte just, att denna natt ville han hålla sig tapper och inte bli rädd, då han fick se något, som riktigt skrämde honom. Det var en hög klippö, som var täckt med stora, kantiga block, och mellan de svarta blocken lyste det fram fläckar av klart, skimrande guld.
1244 Han kunde inte låta bli att tänka på Maglestenen vid TrolleLjungby, som trollen ibland lyfte upp på höga guldpelare, och han undrade om det här var något i samma väg, Men stenarna och guldet hade det väl ändå gått an, om det inte hade legat så mycket otyg i vattnet runt omkring ön.
1245 Och de på land voro nog rädda, för han såg hur en stor jätte stod överst på toppen av ön och sträckte upp armarna liksom i förtvivlan över all den olycka, som skulle övergå honom och hans ö. Pojken blev inte litet förskräckt, när han märkte, att Akka började sänka sig just över den där ön.
1246 Men gässen fortfor att sänka sig, och snart måste pojken förvåna sig över att han hade kunnat se så galet. De stora stenblocken voro för det första ingenting annat än hus. Hela ön var en stad, och de lysande guldfläckarna voro lyktor och upplysta fönsterrader.
1247 Han hade varit road av fartyg i hela sitt liv, fast han inte hade haft att göra med andra än de galejor, som han hade låtit segla i landsvägsdiket. Han hade mycket väl reda på den staden, där det låg så många krigsfartyg, inte kunde vara något annat än Karlskrona.
1248 Sådana, som äro vana att hålla till i vildmarken eller bo långt borta på landet, känna sig alltid ängsliga, när de komma in i en stad, där husen stå raka och stela och gatorna ligga öppna, så att var och en kan se den, som går där. Och på samma sätt gick det nu med pojken.
1249 När han stod på det stora Karlskrona torg och såg på Tyska kyrkan och rådhuset och Storkyrkan, som han nyss hade kommit ner ifrån, så kunde han inte annat önska, att han vore tillbaka uppe på tornet hos gässen. Lycka var det, att det var alldeles tomt på torget.
1250 Han hade aldrig själv känt sig så liten och ömklig som den kvällen. Han försökte krya upp sig med att säga ett käckt ord. Sedan tänkte han inte mer på statyn, utan slog in på en bred gata, som ledde neråt sjön. Men pojken hade inte gått långt, förrän han hörde, att någon kom efter honom.
1251 Pojken lyssnade efter stegen, medan han sprang neråt gatan, och allt säkrare blev han, att det var bronskarlen. Marken skalv, och husen skakade. Det kunde inte vara någon annan än han, som gick så tungt, och pojken blev rädd, när han tänkte på vad han nyss hade sagt åt honom.
1252 Och så svårt, som det var, att få reda på några gömställen i en stad, där alla portar stodo stängda! Då såg han på höger hand en gammal träkyrka, som låg ett stycke från gatan mitt i en stor plantering. Inte ett ögonblick betänkte han sig, utan rusade fram mot kyrkan.
1253 Det var en grov karl på korta ben med ett brett, rödblommigt ansikte, blankt, svart hår och svart helskägg. På huvudet bar han en svart trähatt, på kroppen en brun trärock, kring livet ett svart träskärp, på benen hade han vida, gråa träknäbyxor och trästrumpor och på fötterna svart träkängor.
1254 Jaså, karlen var bara en fattigbössa. Pojken kände sig snopen. Han hade väntat sig, att detta skulle vara något riktigt märkvärdigt. Och nu kom han ihåg, att den där träkarlen hade morfar också talat om och sagt, att alla barn i Karlskrona tyckte så mycket om honom.
1255 Han vek av från gatan och kom in på kyrkogården. Han kom efter hit också! Vart skulle pojken ta vägen? I detsamma såg han träkarlen böja sig ner mot honom och sträcka fram sin stora, breda hand. Det var omöjligt att tro honom om annat än gott, och pojken stod med ett hopp uppe i handen.
1256 Och träkarlen lyfte honom till sin hatt och stack in honom under den. Nätt och jämnt var pojken gömd, nätt och jämnt hade träkarlen fått ner armen på rätt plats igen, så stannade bronskarlen framför honom och stötte ner käppen i marken, så träkarlen skakade på sin pall.
1257 Bronskarlen gick fram mot ett hus med låga väggar, små fönster och ett ansenligt tak. Han stötte sin stav mot dörren, så att den sprang upp, och stampade i väg uppför en trappa med nötta trappsteg. Därpå kommo de in i en stor sal, som var uppfylld av tacklade och fullriggade småfartyg.
1258 Och han var glad åt att han fick så bra reda på det. Allra sist gingo de in på en öppen gård, där galjonsbilderna från gamla linjeskepp stodo uppställda. Och en märkvärdigare syn hade pojken aldrig sett, för dessa bilder hade otroligt mäktiga, skräckinjagande ansikten.
1259 Medan han ännu stod och stirrade efter dem, flögo vildgässen upp från kyrktornet och svävade fram och åter över staden. Med ens fingo de syn på Nils Holgersson, och då sköt den store vite ner ur skyn och hämtade honom. Söndag 3 april Vildgässen foro ut på en skärgårdsö för att beta.
1260 Han kommer säkert att hålla sitt ord och följa er ända opp till Lappland. Om jag voro som ni, skulle jag inte fara norrut över Småland, utan i stället ta den yttre vägen till Öland, så att han alldeles mister spåret. För att riktigt villa bort honom bör ni stanna ett par dar på Ölands södra udde.
1261 Så snart de hade ätit sig väl mätta, började de färden till Öland. Ingen av dem hade någonsin varit där förut, men grågåsen hade givit dem goda vägmärken. De hade bara att resa rätt mot söder, tills de råkade det stora fågelsträcket, som gick fram utanför Blekingskusten.
1262 Den dagen var det alldeles stilla och varmt som på en sommardag, det bästa väder man kunde tänka sig för en sjöresa. Det enda betänkliga var, att det inte var fullt klart, utan grå och beslöjad himmel. Här och där stodo väldiga molnmassor, som hängde ända ner mot havsytan och skymde utsikten.
1263 Det fanns ingen jord mer under honom. Han hade inte något annat än moln och himmel omkring sig. Han blev alldeles huvudyr och klämde sig fast vid gåsryggen ängsligare, än när han satt där första gången. Det var, som om han omöjligt kunde hålla sig kvar: han måste fall åt något håll.
1264 De liksom följde en utstakad väg. Det var änder och grågäss, svärtor och grisslor, lommar och alfågel, skrakar och doppingar, strandskator och sjöorrar, Men när nu pojken böjde sig framöver och tittade åt det håll, där havet borde ligga, såg han hela fågeltåget avspeglat i vattnet.
1265 Men han var så yr, att han inte förstod hur detta kom sig, utan tyckte, att hela fågelskaran flög med buken uppåt. Han undrade ändå inte mycket över detta, för han visste inte själv vad som var upp, och vad som var ner. Fåglarna voro uttröttade och otåliga att komma fram.
1266 Han blev glad och undrade vad han skulle få se däruppe. Yrseln gick över på en gång. Han blev så förfärligt glad vid tanken på att han for upp till himlen och lämnade jorden. I detsamma hörde han ett par knallande skott och såg ett par små vita rökpelare stiga upp.
1267 I en lång rad lågo små båtar, fyllda av skyttar, som lossade skott på skott. De främsta fågelflockarna hade inte märkt dem i tid. De hade hållit för lågt. Flera mörka kroppar sjönko ner mot havet, och för var och en, som föll, höjdes höga jämmerskrik av de levande.
1268 Det var besynnerligt för den, som nyss trodde sig vara i himlen, att vakna upp till sådan skräck och jämmer. Akka sköt mot höjden så raskt hon kunde, och sedan satte flocken av med största möjliga fart. Vildgässen kommo också oskadda undan, men pojken kunde inte hämta sig från sin förvåning.
1269 Innan de ännu hade hunnit så långt, att de sågo Öland, kom en svag vind emot dem. De förde med sig något, som liknade väldiga massor av vit rök, alldeles som skulle det vara stor eldsvåda någonstans. När fåglarna sågo de första vita virvlarna, blevo de ängsliga och ökade farten.
1270 Pojken grep ovillkorligen tag om gåskarlens hals. Det var något, som han länge hade fruktat för. Ingen kan säga när de skulle ha kommit fram, om det inte hade hörts ett dovt rullande skott långt borta. Då sköt Akka fram halsen, smällde hårt med vingarna och satte full fart.
1271 Nu hade hon något att rätta sig efter. Grågåsen hade just sagt henne, att hon inte skulle slå ner ytterst på Ölands södra udde, därför att där stod en kanon, som människorna brukade skjuta på dimman med. Nu kände hon riktningen, och nu skulle ingen i världen kunna locka henne vilse.
1272 På sextonhundratalet, när kungarna brukade fara över till Öland för att jaga, var hela egendomen inte något annat än en stor hjortpark. På sjuttonhundratalet funnos där ett stuteri, där ädla rashästar uppföddes, och ett schäferi, där flera hundra får underhöllos.
1273 Det finns säkert inte i hela landet någon gård, som kan vara en bättre uppehållsort för djur. Längs efter den östra kusten ligger den gamla schäferiängen, som är en fjärdedels mil lång, den största ängen på hela Öland, där djuren kunna beta och leka och tumla sig lika fritt som i vildmarken.
1274 Och så får man inte glömma den långa Ottenby mur, som går från strand till strand och skiljer Ottenby från den övriga ön, så att djuren kunna veta hur långt den gamla kungsgården sträcker sig och akta sig att ge sig in på annan mark, där de inte äro så väl fredade.
1275 Men det är inte nog med att det finns gott om tama djur på Ottenby. Man skulle nästan kunna tro, att det vilda också hade en känsla av att på ett gammalt kronogods bör både vilt och tamt kunna räkna på huld och skydd, och det är därför, som de i så stora skaror våga sig dit.
1276 Dimman låg tät över hela ön liksom förut över havet. Men pojken blev ändå häpen över alla de fåglar, som han urskilde bara på det lilla stycke av stranden, som han kunde se ut över. Det var en låg sandstrand med stenar och vattenpussar och en mängd uppkastad tång.
1277 Lommarna lågo i havet och fiskade, men mest liv och rörelse var det på de långa tångbankarna utanför kusten. Där stodo fåglarna tätt bredvid varandra och plockade i sig larver, som måtte ha funnits i gränslös mängd, för det märktes aldrig, att det uppstod någon klagan över brist på mat.
1278 De brydde sig inte om att gå i land, utan vilade sig genom att ligga och gunga på vattnet. Då och så döko de ner med halsarna och hämtade upp mat från havsbottnen. När de hade fått fatt i något riktigt gott, gåvo de till höga rop, som ljödo likt trumpetstötar.
1279 Han hade aldrig sett vildsvan på nära håll förut. Han hade lycka med sig, så att han kom alldeles fram till dem. Pojken var inte den enda, som hade hört svanorna. Både vildgäss och grågäss och änder och lommar summo ut mellan bankarna, lade sig som en ring runt om svanflocken och stirrade på den.
1280 Svanorna blåste upp fjädrarna, höjde vingarna som segel och lyfte halsarna högt i vädret. Ibland sam en och annan av dem fram till en gås eller storlom eller dykand och sade ett par ord. Och då tycktes det, som om den tilltalade knappt skulle våga lyfta näbben för att svara.
1281 Han dök helt hastigt och försvann under vattenytan. Strax därpå skrek en av svanorna till och simmade undan så hastigt, att vattnet skummade. Därpå stannade han och började på nytt de majestätisk ut. Men snart skrek en annan till på samma sätt som den första, och så skrek en tredje.
1282 Nu orkade inte smålommen stanna längre under vattnet, utan han visade sig på vattenytan liten och svart och onskefull. Svanorna störtade emot honom, men när de sågo vad det var för en liten stackare, vände de tvärt, liksom om de hölle sig för goda att bråka med honom.
1283 Det gjorde säkert ont, och det värsta var, att de inte kunde bibehålla sin värdighet. Med ens gjorde de slag i saken. De började piska luften med vingarna, så att det dånade, foro fram ett långt stycke liksom springande på vattnet, fingo äntligen luft under vingarna och lyfte.
1284 Pojken gick åter inåt land. Där ställde han sig att se på hur snäpporna lekte. De likande små, små tranor, hade liksom dessa små kroppar, höga ben, långa halsar och lätta, svävande rörelser, men de voro inte gråa, utan bruna. De stodo i en lång rad på stranden, där den spolades av vågorna.
1285 Så snart den sögs ut, följde de efter. Och s å höllo de på i timtal. De grannaste av alla fåglarna voro grav-änderna. De voro nog släkt med vanliga änder, för de hade som dessa en tung, satt kropp, bred näbb och simfötter, men de voro mycket praktfullare utstyrda.
1286 Han fann på ängen gammal starr, som var seg och stark, och av den började han fläta sig en ränsel. Detta hade han arbete med i flera timmar, men han var också riktigt nöjd med den, när den var färdig. Vid middagstiden kommo alla vildgässen springande och frågade om han hade sett den vita gåskarlen.
1287 Gåskarlen hade nog bara gått vilse i dimman. Men det var lika stor olycka för pojken, på vad sätt den vite än hade kommit bort, och han gav sig genast åstad för att söka efter honom. Dimman skyddade honom, så att han kunde springa osedd vart som helst, men den hindrade honom också från att se.
1288 Han sökte, ända tills det började mörkna. Då måste han bege sig tillbaka till östra stranden. Han gick med tunga steg och var fasligt dyster till sinnes. Han visste inte vad det skulle bli av honom, om han inte fick reda på gåskarlen. Det fanns ingen han mindre kunde undvara.
1289 Dimman hade gjort honom så yr i huvudet, sade han, att han hade gått runt på den stora ängen hela dagen. Pojken slog i glädje armarna om hans hals och bad honom, att han skulle ta sig till vara och inte gå ifrån de andra. Och de lovade han säkert att han aldrig mer skulle göra.
1290 Nej, aldrig mer. Men nästa morgon, när pojken gick nere på strandbrädden och sökte musslor, kommo gässen springande och frågade om han hade sett till gåskarlen. Nej, det hade han visst inte. Ja, då var gåskarlen borta igen. Han hade gått vilse i dimman på samma sätt som förra dagen.
1291 Han var så modlös, att han inte visste vad han skulle ta sig till. Han hade redan klättrat över muren igen, när han hörde en sten rasa tätt bredvid. När han vände sig om för att de vad det var, tyckte han sig urskilja något, som rörde sig i en stenhög, som låg alldeles invid muren.
1292 Han smög närmare och såg då den vita gåskarlen komma mödosamt vandrande uppför stenhögen med flera långa rottågor i munnen. Gåskarlen såg inte pojken, och denne ropade inte till honom, utan tyckte, att det var skäl att första ta reda på varför gåskarlen på detta sätt försvann gång på gång.
1293 Uppe i stenröset låg en ung grågås, som ropade av glädje, när gåskarlen kom. Pojken smög närmare, så att han hörde vad de sade, och fick då veta, att grågåsen var skadad i ena vingen, så att hon inte kunde flyga, och att hennes flock hade rest ifrån henne och lämnat henne ensam.
1294 Hon hade varit nära att dö av hunger, när den vita gåskarlen förra dagen hade fått höra hennes rop och sökt upp henne. Alltsedan hade han hållit på att bära mat till henne. Båda två hade de hoppats, att hon skulle bli frisk, innan han lämnade ön, men hon kunde ännu varken flyga eller gå.
1295 Hon var mycket bedrövad över detta, men han tröstade henne med att han inte skulle resa på länge. Till sist bjöd han henne godnatt och lovade, att han skulle komma tillbaka nästa dag. Pojken lät gåskarlen gå, och så snart som han var borta, smög han sig i sin tur upp i stenröset.
1296 Han skulle föra pojken till Lappland, och det kunde inte bli tal om att han finge stanna här för hennes skull. Men när han nu såg unggåsen på nära håll, förstod han både varför gåskarlen hade gått och burit mat till henne i två dar, och varför han inte hade velat tala om, att han hjälpte henne.
1297 Han gjorde det riktigt raskt och bra för att vara första gången. som han försökte sig på dylikt, men det måtte ha gjort mycket ont, för den stackars unggåsen utstötte ett enda gällt skrik, och sedan sjönk hon ner bland stenarna utan att ge ifrån sig ett livstecken.
1298 Pojken blev förfärligt skrämd. Han hade velat hjälpa henne, men nu var hon ju död. Han tog ett långt hopp ner från stenröset och sprang sin väg. Han tyckte, att det var som om han hade dödat en människa. Nästa morgon var det klart och dimfritt, och Akka sade, att nu skulle de fortsätta resan.
1299 Alla de andra voro villiga att fara, men den vita gåskarlen gjorde invändningar. Pojken förstod nog, att han inte ville fara ifrån grågåsen. Men Akka hörde inte på honom, utan begav sig åstad. Pojken sprang upp på gåskarlens rygg, och den vite följde flocken, fastän långsamt och ovilligt.
1300 Han hade samvetskval för grågåsens skull och hade inte velat säga gåskarlen hur det hade gått, när han hade velat bota henne. Det voro nog bäst, om Mårten gåskarl aldrig finge veta detta, tänkte han. På samma gång undrade han på att den vite hade hjärta att fara ifrån grågåsen.
1301 Men plötsligt vände gåskarlen. Tanken på unggåsen hade blivit honom övermäktig. Det finge gå hur det ville med Lapplandsresan. Han kunde inte följa med de andra, när han visste, att hon låg ensam och sjuk och skulle svälta ihjäl. Med några vingslag var han framme vid stenröset.
1302 Vattendropparna lågo som pärlstänk på hennes sidenskiftande fjädrar, och Tummetott tänkte återigen, att hon var en riktig liten prinsessa. Onsdag 6 april Gässen foro fram längsefter den långa ön, som låg tydligt synbar under dem. Pojken kände sig glad och lätt om hjärtat under färden.
1303 Han hade just suttit och vilat vid en av de många väderkvarnarna, som voro resta på högslätten, när ett par fårherdar hade kommit gående med hundarna vid sidan och en stor fårhjord i följe. Pojken hade inte blivit rädd, för han hade suttit väl gömd under kvarntrappan.
1304 Kroppen var stor och knotig, men huvudet var litet, och ansiktet hade veka och milda drag. Det föreföll, som om kropp och huvud alls inte ville passa ihop. En stund satt han tyst och stirrade in i dimman med en obeskrivligt trött blick. Så började han tala med kamraten.
1305 Och en gång fanns det en fjäril, som var många mil lång och hade vingar, som var breda som sjöar. De där vingarna var blåa och silverblänkande och så granna, att när fjärilen var ute och flög, stod alla andra djur och stirrade efter den. Det var förstås det felet med den, att den var för stor.
1306 Vingarna hade svårt att bära den. Men det hade nog gått bra, om den hade varit klok nog att hålla sig kvar över landbacken. Men det var den inte, utan den gav sig åstad ut över Östersjön. Och den var inte långt hunnen, förrän stormen kom emot den och började slita i vingarna.
1307 Det dröjde inte, förrän de var bortryckta och bortvirvlade, och då föll förstås fjärilstackaren ner i havet. Den vräktes fram och tillbaka i vågorna till en början, och sedan strandade den på några klippgrund utanför Småland. Och där blev den liggande, så stor och lång, som den var.
1308 Nu tänker jag mig, Erik, att om fjärilen hade blivit liggande på land, så hade den snart multnat och fallit sönder. Men eftersom den föll i havet, blev den genompyrd med kalk och hård som sten. Du vet nog, att vi har funnit stenar på stranden, som inte har varit annat än förhårdnade maskar.
1309 På det sättet har ön fått breda stränder, där det kan växa säd och blommor och träd. Häroppe på hårda fjärilryggen går endast får och kor och småhästar, här bor bara vipor och brockfågel, och inga andra byggnader finns här än väderkvarnar och några fattiga stenskjul, där vi herdar kryper in.
1310 Därpå sänkte hon sig för att slå ner på havsytan. Men innan gässen hade nått vattnet, hann västanstormen fram till dem. Redan jagade den framför sig dammoln, saltskum och småfåglar, nu ryckte den också med sig vildgässen, kastade dem över ända och vräkte dem ut mot havet.
1311 Stormen hade redan kastat dem förbi Öland, och havet låg tomt och ödsligt framför dem. De hade intet annat att göra än att länsa undan. När Akka märkte, att de inte voro i stånd att vända, tyckte hon, att det var onödigt att låta stormen driva dem över hela Östersjön.
1312 Hon sänkte sig därför ner på vattnet. Sjögången var redan häftig och växte i varje ögonblick. Vågorna rullade fram sjögröna med fräsande skum på kammarna. Den ena vräkte upp högre än den andra. De var, som om de tävlade om vem som skulle kunna resa sig högst och skumma yrast.
1313 Men vildgässen voro inte rädda för vågsvallet. Detta tycktes tvärtom bereda dem ett stort nöje. De ansträngde sig inte med att simma, utan läto sig sköljas upp på vågkammarna och ner i vågdalarna och hade lika roligt som barn i en gunga. Deras enda bekymmer var, att flocken skulle bli skingrad.
1314 Det var i yttersta stunden. Innan den sista vildgåsen hade hunnit upp ur vattnet, voro sälarna så nära, att de nafsade efter hennes fötter. Så voro vildgässen åter uppe i stormen, som drev dem framför sig utåt havet. Ingen vila unnade den varken sig eller dem.
1315 Och intet land såg de, bara öde hav. De slogo ner på vattnet igen, så snart de tordes. Men när de hade gungat på vågorna en stund, blevo de sömniga på nytt. Och när de somnade, kommo sälarna simmande. Om inte den gamla Akka hade varit så vaksam, skulle inte en enda av dem ha sluppit lyckligt undan.
1316 De voro nu dödströtta, och ingenstans såg hon någon plats, där de kunde få vila. Mot kvällen vågade hon inte lägga sig ner på havet, därför att detta nu helt plötsligt fylldes av stora isflak, som törnade mot varandra, och hon fruktade för att de skulle bli krossade mellan dessa.
1317 Ett par gånger försökte vildgässen ställa sig på isflaken. Men en gång sopade de vilda stormen ner dem i vattnet. En annan gång kommo de obarmhärtiga sälarna krypande upp på isen. I solnedgången voro gässen än en gång uppe i luften. De flögo framåt, ängsliga för natten.
1318 Det var förfärligt, att de ännu inte sågo land. Hur skulle det gå med dem, om de nödgades stanna ute på havet hela natten? De skulle antingen bli krossade mellan isflaken eller ihjälbitna av sälarna eller skingrade av stormen. Himlen stod molnhöjd, månen höll sig dold, och mörkret kom hastigt.
1319 På samma gång fylldes hela naturen av en hemskhet, som kom de modigaste hjärtan att förfäras. Nödställda flyttfåglars rop hade ljudit över havet hela dagen, utan att någon hade givit akt på dem, men nu, när man inte mer såg vem det var, som upphävde dem, föreföllo de dystra och skrämmande.
1320 Nere på havet stötte drivisflaken mot varandra med ett starkt dånande. Sälarna stämde upp sina vilda jaktsånger. Det var, som om himmel och jord hölle på att störta samman. Pojken hade en stund suttit och sett ner i havet. Plötsligt tyckte han, att det började brusa starkare än förut.
1321 Han såg upp. Rätt framför honom på bara ett par meters avstånd reste sig en skrovlig och naken bergvägg. Nere vid dess fot slogos vågorna till högt uppsprutande skum. Vildgässen flögo rakt mot klippan, och pojken kunde inte förstå annat, än att de måste krossas mot den.
1322 När vildgässen märkte, att ingen annan än Kaksi hade blivit skild från flocken, togo de saken lätt. Kaksi var gammal och klok. Hon kände alla deras vägar och vanor, och hon skulle nog förstå att leta sig tillbaka till dem. Så började vildgässen se sig om inne i bergshålan.
1323 De tyckte, att de hade råkat väl ut, och voro i sitt bästa lynne. De märkte nog, att fåren voro ängsliga, men de visste hur lätt skrämda får brukar vara och trodde inte, att det var någon verklig fara å färde. Så snart som de hade ätit, ämnade de som vanligt ställa sig att sova.
1324 Men då reste sig den stora gumsen och gick fram till dem. Gässen tänkte, att de aldrig hade sett ett får med så långa och grova horn. Också i annat var han märklig. Han hade stor, kullrig panna, kloka ögon och god hållning, som om han voro ett stolt och modigt djur.
1325 Det är en gammal överenskommelse mellan oss och bönderna i en gård inne på Gotland, att de ska förse oss med foder, ifall det blir snövinter, och till gengäld får de föra bort dem av oss, som blir övertaliga. Ön är liten, så att den kan inte föda alltför många av oss.
1326 Han gick fram till grottöppningen, kröp ner bakom en sten, för att han skulle få lä för stormen, och satte sig att vaka. När pojken hade suttit där en stund, tycktes stormen avtaga. Himlen blev klar, och månskenet började leka på vågorna. Pojken gick till grottöppningen för att se ut.
1327 På den var det väl han hade att vänta rävarna. Inga rävar såg han ännu till, men däremot något, som han i första ögonblicket blev mycket mera rädd för. På strandremsan nedanför berget stod några stora jättar eller andra stentroll, eller kanske att det rent av var människor.
1328 Först trodde han, att han drömde, men nu var han alldeles säker på att han inte hade fallit i sömn. Han såg de stora karlarna så tydligt, att det inte kunde vara någon synvilla. Somliga stodo ute på strandbädden och andra alldeles inpå berget, som om de ämnade klättra uppför det.
1329 Somliga hade stora, tjocka huvuden, och andra hade inget alls. Somliga voro enarmade, och somliga hade pucklar både fram och bak. Han hade aldrig sett något så märkvärdigt. Pojken stod och skrämde upp sig för de där trollen, så att han nästan glömde att spana efter rävarna.
1330 Men nu hörde han en klo skrapa mot en sten. Han så tre rävar komma uppför branten, och så snart som han visste, att han hade något verkligt att göra med, blev han lugn igen och inte ett grand rädd. Det föll honom in, att det var bra synd att bara väcka gässen och lämna fåren åt sitt öde.
1331 Gumsen gick först upp på bergtaket och visade pojken de goda betesmarkerna där, och denne fick lov att erkänna, att ön tycktes vara särskilt skapad för får. Det växte inte mycket annat uppe på berget än fårsvingel och sådana små torra, krydd-doftande växter, som får tycka om.
1332 Där syntes för det första hela havet, som nu låg blått och solbelyst och rullade fram i blanka dyningar. Bara vid en och annan udde sprutade det upp i skum. Rakt österut låg Gotland med jämn och långsträckt kust och i sydväst Stora Karlsön, som var byggd på samma sätt som Lillön.
1333 Pojken tyckte, att det lät, som om han hade haft en särskild mening med vad han sade. Sedan förde han pojken ner på strandbrädden. Han fick nu på nära håll de de där jättarna, som hade skrämt honom förra natten. Det var ingenting annat är stora klipp-pelare. Storgumsen kallade dem för "raukar".
1334 Han tyckte, att om det någonsin hade funnits troll, som hade blivit förbytta till sten, så borde de se ut på det sättet. Fastän det var vackert nere på strandremsan, tyckte pojken ändå bättre om sig uppe på bergshöjden. Det var hemskt härnere, därför att de överallt råkade på döda får.
1335 Här var det, som rävarna hade hållit sina måltider. Han såg helt och hållet avätna skelett, men också kroppar, som bara voro halvätna, och andra, som de knappt hade smakat på, utan låtit ligga orörda. Det var rent hjärtskärande att se, att vilddjuren hade kastat sig över fåren bara för ro skull.
1336 Han vandrade sorglöst på det öppna bergtaket och tycktes inte tänka på hur vit och stor han var. Han sökte inte skydd bakom tuvor eller andra upphöjningar, utan gick rätt framåt. Det var besynnerligt, att han inte var mer försiktig, för han tycktes ha farit illa under gårdagsstormen.
1337 Han uppförde sig så, som skulle ingen fara finnas, nappade ett grässtrå här och ett annat där och såg sig inte om åt något håll. Pojken låg utsträckt på gåsryggen och tittade upp mot den blåa himlen. Han var nu så van att rida, att han kunde både stå och ligga på gåsryggen.
1338 Och rävarna, som visste, att det är nästan omöjligt att komma en gås inpå livet på öppen mark, tänkte i början inte alls jaga efter gåskarlen. Men som de inte hade något annat att göra, gingo de ändå till sist ner i en av de långa springorna och försökte att smyga fram mot honom.
1339 De höllo sig inte längre dolda i klyftan, utan gingo uppe på högslätten. De skyndade sig, så gott de kunde, bakom tuvor och hällar och kommo gåskarlen allt närmare, utan att han tycktes märka, att han var jagad. Till sist voro rävarna så nära, att de kunde ta sats till det sista språnget.
1340 Alla tre kastade sig på en gång med ett långt hopp mot gåskarlen. I allra sista stund måste denne ändå ha märkt något, för han sprang undan, så att rävarna förfelade honom. Detta betydde i alla fall inte så mycket, för gåskarlen hade bara ett par famnars försprång, och därtill haltade han.
1341 Den vite sprang rätt emot den stora klyftan. När han kom fram till den, gjorde han ett slag med vingarna, så att han kom över. Rävarna voro just då alldeles inpå honom. Gåskarlen skyndade framåt med samma hast som förut, också sedan han hade kommit över Helveteshålet.
1342 Det var starkt månsken den där natten, så starkt, att pojken hade svårt att somna. Han låg och tänkte på hur länge han hade varit hemifrån, och han räknade ut, att det var tre veckor, sedan han hade börjat resan. På samma gång kom han ihåg, att det var påskafton denna kväll.
1343 Om det hade funnits trollpackor ute den kvällen, så borde han då ha sett dem. Det var så klart ljust uppåt himlen, att inte den minsta svarta punkt kunde röra sig i luften, utan att han skulle märka den. Medan han låg där med näsan i vädret och tänkte på detta, fick han syn på något vackert.
1344 Månskivan stod hel och rund tämligen högt uppe, och framför den kom en stor fågel flygande. Han flög inte förbi månen, utan han kom så, som om han skulle ha flugit ut ut den. Fågeln syntes svart mot den ljusa grunden, och vingarna sträckte sig från den ena kanten av månskivan till den andra.
1345 Han flög så jämnt fram i samma riktning, att pojken tyckte, att han var ritad på månskivan. Kroppen var liten, halsen lång och smal, benen hängde ner, långa och tunna. Det kunde inte vara annat än en stork. Ett par ögonblick därefter slog herr Ermenrich, storken, ner bredvid honom.
1346 Jag fick veta av en fiskmås, att du fanns här denna natt. Jag har ännu inte flyttat över till Glimmingehus, utan jag bor kvar i Pommern. Pojken blev alldeles otroligt glad över att herr Ermenrich hade sökt upp honom. De språkade om allt möjligt som gamla vänner.
1347 Till sist frågade storken om inte pojken hade lust att fara ut och rida en stund i den vackra natten. Jo, det ville pojken mycket gärna, om storken bara lagade så, att han komme tillbaka till vildgässen före soluppgången. Det lovade han, och så bar det av med dem.
1348 Herr Ermenrich flög på nytt rätt mot månen. De stego och stego, havet sjönk djupt ner, men flykten gick så sällsamt lätt, att det nästan föreföll, som om de låge stilla i luften. Pojken tyckte, att det var en orimligt kort tid, som flykten hade varat, då herr Ermenrich sänkte sig för att slå ner.
1349 Längs kusten löpte en lång rad av flygsandskullar med strandråg på topparna. De voro inte mycket höga, men de hindrade pojken från att se något av inlandet. Herr Ermenrich ställde sig på en sandkulle, drog upp ena benet och böjde halsen bakåt för att sticka in näbben under vingen.
1350 Men när han åter stod upprätt, blev han helt häpen, för på två stegs avstånd reste sig en hög, mörk mur med en stor, tornförsedd port. Ögonblicket förut, då pojken böjde sig ner, hade havet brett ut sig glittrande och blankt, och nu var det bortskymt av en lång mur med tinnar och torn.
1351 Men detta var inte något att bli rädd för, tyckte han. Det var inte några farliga troll eller annan ondskap, som han alltid fruktade att råka ut för om nätterna. Både muren och porten voro så präktigt uppförda, att han bara fick lust att se vad som kunde finnas bakom dem.
1352 I det djupa portvalvet sutto väktare, klädda i brokiga, puffade kläder, med långskaftade spjutyxor bredvid sig, och spelade tärning. De tänkte bara på spelet och gåvo inte akt på pojken, som helt hastigt skyndade förbi dem. Innanför porten fann han en öppen plats, belagd med stora, jämna stenflisor.
1353 Runt omkring stodo höga, präktiga hus, och mellan dem öppnade sig långa, smala gator. På platsen framför porten vimlade det av människor. Männen buro långa, pälsbrämade kappor över underklädnader av siden, plymprydda baretter sutto på sned på deras huvud, på bröstet hängde präktiga kedjor.
1354 Kvinnorna gingo i toppiga mössor, långa kjolar och trånga ärmar. De voro också präktigt klädda, men deras ståt gick inte långt när upp mot männens. Det här var ju alldeles som i den gamla sagoboken, som mor tog fram någon gång ur kistan och visade honom. Pojken kunde rakt inte tro sina ögon.
1355 Men det, som var märkvärdigare att se än både männen och kvinnorna, det var själva staden. Varje hus var så byggt, att det vände en gavel åt gatan. Och gavlarna voro så utpyntade, att man kunde tro, att de ville tävla med varandra om vem som skulle kunna uppvisa de skönaste prydnaderna.
1356 Och han började springa inåt staden, gata upp och gata ner. Gatorna voro trånga och smala, men inte tomma och dystra som i de städer, som han kände till. Det fanns folk överallt. Gamla gummor sutto vid sina dörrar och spunno utan spinnrock, bara med hjälp av en kavle.
1357 Här såg han hur vapensmeder hamrade ut tunna bröstharnesk, hur guldsmeder satte in ädla stenar i ringar och armband, hur svarvare förde sina järn, hur skomakare sulade röda, mjuka skor, hur gulddragaren tvinnade guldtråd, och hur vävarna slogo in silke och guld i sina vävar.
1358 Men pojken hade inte tid att stanna. Han bara rusade framåt för att hinna se så mycket som möjligt, innan alltsammans skulle försvinna igen. Den höga muren löpte runt om hela staden, omstängde den, som en gärdsgård stänger för en åker. Vid slutet av varje gata såg han den, tornprydd och tinnkrönt.
1359 Uppe på muren gingo krigsknektar i blänkande harnesk och hjälmar. När han hade sprungit tvärsigenom hela staden, kom han fram till ännu en port i muren. Därutanför låg havet med hamnen. Pojken såg gammaldags skepp med roddarbänkar mittöver och höga uppbyggnader i för och akter.
1360 Bärare och köpmän skyndade om varandra. Överallt rådde brådska och liv. Men inte heller här tyckte han sig ha tid att dröja. Han skyndade in mot staden igen, och nu kom han fram till Stortorget. Där stod domkyrkan med tre höga torn och djupa, bildprydda portvalv.
1361 Mittemot kyrkan låg ett hus, som hade tinnar på taket och ett enda smalt, skyhögt torn. Det var väl rådhuset. Och mellan kyrkan och rådhuset, runt om hela torget, reste sig de sköna gavelhusen i mångfaldigaste utsmyckning. Pojken hade sprungit sig både varm och trött.
1362 Den gatan, som han nu hade slagit in på, var säkert den, där stadsborna köpte sina präktiga kläder. Han såg fullt av folk stå framför de små bodarna, där köpmännen bredde ut över disken blommigt, styvt siden, tjockt guldtyg, skiftande sammet, lätta florsdukar och spindelvävstunna spetsar.
1363 Förut, när pojken sprang så fort, hade ingen gett akt på honom. Människorna hade, visste trott, att det bara var en liten grå råtta, som kilade förbi dem. Men en nu, när han gick gatan fram helt sakta, fick en av köpmännen syn på honom och började vinka åt honom.
1364 Vart han såg, stod en krämare och vinkade åt honom. De lämnade sina rika kunder och tänkte bara på honom. Han såg hur de skyndade in i bodens doldaste vrå för att hämta det bästa, de hade att sälja, och hur deras händer darrade av brådska och iver, medan de lade fram det på disken.
1365 Då fingo de tårar i ögonen, alla dessa ståtliga köpmän, som voro så mycket rikare än han. Han blev till sist rörd över att de sågo så ängsliga ut, och han eftersinnade om han inte på något sätt kunde hjälpa dem. Och så kom han att tänka på den ärgiga slanten, som han nyss hade sett på stranden.
1366 Han rusade genom den och började leta efter den lilla ärggröna kopparslanten, som hade legat på stranden för en stund sedan. Han fann den också mycket riktigt, men när han hade tagit upp den och ville skynda tillbaka inåt staden med den, såg han endast havet framför sig.
1367 Pojken kunde inte hjälpa, att han fick tårarna i ögonen. Han hade trott i början, att det han såg inte var annat än en synvilla, men det hade han hunnit glömma. Han hade bara tänkt på hur vackert allting var. Han kände riktig djup sorg över att staden var försvunnen.
1368 De foro fram över Gotland. Den stora ön låg jämn och slät under dem. Marken var rutig alldeles som i Skåne, och det fanns gott om både kyrkor och gårdar. Men det var den skillnaden, att det låg flera lövängar mellan fälten här, och så voro inte gårdarna kringbyggda.
1369 Och några stora herrgårdar med gamla, tornprydda slott och vidsträckta parker fanns det alls inte. Vildgässen hade tagit vägen över Gotland för Tummetotts skull. Han hade nu i två dagar varit sig alldeles olik och inte sagt ett glatt ord. Det kom sig därav, att han bara tänkte på den där staden.
1370 Både Akka och gåskarlen hade sökt övertyga Tummetott, att han hade varit ute för en dröm eller synvilla, men pojken ville inte höra på något sådant. Han var så viss om att han verkligen hade sett vad han sett, att ingen kunde rubba honom från denna övertygelse.
1371 Så sorgsen han än var, kunde han inte låta bli att som vanligt titta ner på landet, som han for fram över. Han tyckte, att det såg ut, som om hela ön från början skulle ha varit en sådan där hög, brant klippa som Karlsön, fast mycket större förstås. Men sedan hade den på något sätt blivit utplattad.
1372 Inte för att den hade blivit alldeles jämn och slät som en brödkaka, det hade den visst inte. Medan de hade farit utmed kusten, hade han på flera håll sett höga, vita kalkväggar med grottor och raukar, men på de flesta ställen voro de utplånade, och stranden sjönk oansenlig ner mot havet.
1373 På Gotland hade de en vacker och fridfull helgdagseftermiddag. Det rådde ett ljumt vårväder, träden hade stora knoppar, vårblommor klädde marken i lövängarna, popplarnas långa, tunna hängen svajade, och i de små trädgårdarna som funnos vid var stuga, stodo krusbärsbuskarna alldeles gröna.
1374 Det såg muntert och trevligt ut, att se stort folk leka, och pojken skulle nog ha glatt sig åt det, om han hade kunnat glömma sin harm över att han inte hade kunnat rädda den gamla staden. Han måste ändå erkänna, att detta var en vacker färd. det fanns så mycket sång och ljud i luften.
1375 Han såg en hel hop människor, klädda i svart och rött, sitta i en skogsbacke och spela på gitarrer och mässingsinstrument. På en väg kom en stor skara människor. Det var godtemplare, som hade varit på lustfärd. Han kände igen dem på de stora fanorna med guldinskrifterna, som svajade över dem.
1376 Och sång på sång sjöngo de, så länge som han kunde höra dem. Pojken kunde aldrig sedan tänka på Gotland utan att på samma gång tänka på lekar och sånger. En lång stund hade han suttit och sett ner, men nu råkade han att lyfta ögonen. Det kan ingen beskriva hur häpen han blev.
1377 Utan att hann hade märkt det, hade gässen lämnat det inte av ön och farit västerut mot kusten. Nu låg det visa, blåa havet framför honom. Men det var inte havet, som var märkvärdigt, utan en stad, som reste sig på havsstranden. Pojken kom österifrån, och solen hade börjat sjunka mot väster.
1378 Han kunde därför inte se hur det i verkligen stod till med dem, och under ett par ögonblick trodde han, att detta var en lika präktig stad som den han hade sett under påsknatten. När han kom riktigt fram till den, såg han, att den var både lik och olik den där staden från havsbotten.
1379 Det var samma skillnad, som om man ena dagen finge se en man klädd i purpur och smycken och en annan dag såge honom utblottad och i trasor. Ja, den här staden hade nog en gång varit likadan som den han satt och tänkte på. Den här var också omgiven av en stadsmur med torn och portar.
1380 All den glänsande prakten var borta. Det var bara den nakna, gråa stenstommen, som fanns där. När pojken kom längre inöver staden, såg han, att den till största delen var bebyggd med små, låga hus, men här och där funnos kvar några höga gavelhus och några kyrkor, som voro från den gamla tiden.
1381 Gavelhusens väggar voro vitmenade och alldeles utan prydnader, men därför att pojken så nyss hade sett den sjunkna staden, tyckte han sig förstå hur de hade varit smyckade: somliga med bildstoder och andra med svart och vit marmor. Och på samma sätt var det med de gamla kyrkorna.
1382 Han visste, han, vilken ström av ståtliga människor som en gång hade myllrat fram på dem. Han visste, att de hade varit som stora verkstäder, fulla av alla slags arbetare. Men vad Nils Holgersson inte så, det var, att staden än i dag var både vacker och märkvärdig.
1383 När de redan hade ställt sig att sova, var Tummetott ännu vaken och såg genom de brustna takvalven upp mot den blekröda aftonhimlen. Då han hade suttit där en stund, tänkte han, att han inte mer ville gräma sig över att han inte hade kunnat rädda den sjunkna staden.
1384 Men när människor bli gamla och ha fått vänja sig att vara nöjda med litet, då äro de mer glada åt det Visby, som finns, än åt ett grant Vineta på havsbotten. Tisdag 12 april Vildgässen hade gjort en god resa över havet och slagit ner i Tjusts härad i norra Småland.
1385 Det häradet tycktes inte kunna bestämma sig för om det vill vara land eller hav. Överallt gingo havsfjärdarna in och skuro sönder landet i öar och halvöar, i uddar och näs. Havet var så påträngande, att det enda, som förmådde hålla sig uppe, var kullar och bergbackar.
1386 Allt lågland var bortglömt under vattenytan. Det var kväll, när vildgässen kommo in från havet, och de småkulliga landet låg vackert mellan de blänkande fjärdarna. Här och där på öarna såg pojken kojor och stugor, och ju längre inåt landet han kom, desto större och bättre blevo bostäderna.
1387 Han kunde inte låta bli att tänka på Blekinge. Detta var återigen ett ställe, där land och hav möttes på ett sådant där vackert och stilla sätt och liksom sökte att visa varandra det bästa och skönaste de hade. Vildgässen slogo ner på en kal holme, långt inne i Gåsfjärden.
1388 Redan nästa morgon måste de dra norrut över Östergötland. Pojken skulle alltså inte få se något av Småland, och det var inte utan, att detta harmade honom. Han hade inte hört talas så mycket om något annat landskap som om Småland, och han hade önskat att få se det med egna ögon.
1389 Han hade haft den tanken, att ingenting kunde vara så bra för ett land som mycken värme. Därför hade han dragit ihop ofantlig massa sten och berg och murat opp ett högland, och det hade han gjort för att det skulle komma nära solen och få mycket med av solvärmen.
1390 Ovanpå stenhoparna hade han brett ut ett tunt lager av matjord, och så hade han menat, att allting var väl beställt. Men nu hade det kommit ett par starka regnskurar, medan han var nere i Skåne, och mer hade det inte behövts för att visa vad hans arbete dugde till.
1391 Där Sunnerbo härad stöter mot Hallandsgränsen, finns en sandhed, som är så vidsträckt, att den, som står vid ena kanten, inte kan se över till motsatta sidan. På hela heden växer ingenting annat än ljung, och det skulle inte vara lätt heller att förmå andra växter att trivas där.
1392 Där finns det både enbuskar, rönnar och några stora, vackra björkar. På den tiden, när Nils Holgersson for omkring med vildgässen, fanns där också en stuga med en liten bit röjd jord omkring, men folket, som en gång hade bott där, hade av en eller annan anledning flyttat därifrån.
1393 Den lilla stugan stod tom, och åkern låg obrukad. När människorna hade dragit bort från stugan, hade de skjutit till spjället, lagt på fönsterhakarna och låst dörren. Men de hade inte tänkt på att en ruta i fönstret var utslagen och bara tillstoppad med en trasa.
1394 Efter ett par somrars regnskurar hade den där trasan murknat och sjunkit ihop, och till sist hade det lyckats en kråka att peta bort den. Åsen på ljungheden var nämligen inte så ödslig, som man kunde tro, utan den var bebodd av ett stort kråkfolk. Hela året om bodde kråkorna naturligtvis inte där.
1395 Det finns hela kråkfolk, som föra ett hederligt liv, det vill säga, att de bara äta frön, maskar, larver och redan döda djur, och det finns andra, som föra ett riktigt rövarliv, som kasta sig över ungharar och småfåglar och plundra vartenda fågelbo, som de få syn på.
1396 Men kråkorna voro talrika, och fattigdomen var stor ibland dem. De stodo inte i längden ut med att föra en så sträng vandel, utan gjorde uppror mot Vitfjädrarna och gåvo makten åt Vind-Ile, som var den värsta boplundrare och rövare, som tänkas kunde, om inte hans hustru, Vind-Kåra, var än värre.
1397 Under deras styrelse hade kråkorna börjat föra ett sådant leverne, att de nu voro mer fruktade än duvhökar och berguvar. Fumle-Drumle hade naturligtvis inget att säga i flocken. Alla voro ense om att han inte det minsta bråddes på förfäderna, och att han inte kunde duga till anförare.
1398 Själv förteg han saken mycket noga och hade sina goda skäl därtill. Ile och Kåra behandlade honom alltid väl om dagen, och då de andra voro närvarande, men en mycket mörk natt, när kamraterna reda sutto på nattkvisten, hade han blivit överfallen av ett par kråkor och nästan mördad.
1399 Gropen var inte något annat än ett grustag, men kråkorna kunde inte nöja sig med en så enkel förklaring, utan flögo ständigt ner i den och vände på vartenda sandkorn för att komma underfund med varför människorna hade grävt den. Bäst som nu kråkorna gingo där, störtade en massa grus från ena sidan.
1400 De skyndade till och hade den lyckan att bland nedrasade stenar och tuvor finna en tämligen stor lerkruka, son var stängd med ett trälock. De ville naturligtvis veta om det fanns något i den, och de försökte både att hacka hål på krukan och att bända upp locket, men intetdera lyckades dem.
1401 Kråkorna hade intet skäl att spara Tummetott, utan de gingo genast in på saken. Detta allt var lätt överenskommet, men värre var det att få reda på var Tummetott och vildgässen befunno sig. Vild-Ile for själv åstad med femtio kråkor och sade, att han snart skulle vara tillbaka.
1402 Onsdag 13 april Vildgässen voro uppe i först gryningen för att hinna skaffa sig en smula mat, innan de skulle börja resan uppåt Östergötland. Holmen i Gåsfjärden, som de hade sovit på, var liten och kal, men i vattnet runt omkring den fanns det växter, som de kunde äta sig mätta av.
1403 Han skyndade efter och kom snart ur sikte för gåskarlen, som låg kvar vid stranden. Pojken vadade fram mellan några vitsippstånd, som voro så höga, att de räckte honom ända upp till hakan, när han kände, att någon fattade honom bakifrån och försökte lyfta upp honom.
1404 Om Nils Holgersson genast hade ropat på hjälp, skulle den vita gåskarlen säkerligen ha kunnat befria honom, men pojken ansåg väl, att han borde kunna reda sig ensam mot ett par kråkor. Han sparkade och slog, men kråkorna släppte inte taget, och det lyckades dem att höja sig upp i luften med honom.
1405 Den var riktigt trasig, långa revor löpte fram genom den, och på sina ställen voro stora flikar bortryckta. Och det märkvärdigaste var, att den tycktes ligga utbredd över ett spegelgolv, för under hålen och revorna i mattan framskimrade blankt och glänsande glas.
1406 Vad pojken därnäst lade märke till var, att solen kom upprullande på himlen. Strax började spegelglaset under hålen och revorna i mattan att blänka i rött och guld. Det såg mycket präktigt ut, och pojken var glad år de vackra färgskiftningarna, fastän han inte rätt förstod vad det var, som han såg.
1407 Och varför rycktes och slängdes han hit och dit, så att han höll på att gå av? Så blev alltsammans klart för honom på en gång. Han hade blivit bortrövad av ett par kråkor. Den vita gåskarlen låg kvar vid stranden och väntade, och vildgässen skulle i dag resa uppåt Östergötland.
1408 Så satt han där och stirrade på kråkorna, och kråkorna stirrade på honom. Ju längre han såg på dem, dess mindre tyckte han om dem. Det var fasligt vad deras fjäderskrudar voro dammiga och illa tilltygade, alldeles som om de varken kände till bad eller inoljning.
1409 Tårna och klorna voro smutsiga av fasttorkad jord, och det satt fullt med matrester i mungiporna. Detta var annat slags fåglar än vildgäss, det märkte han. Han tyckte, att de hade grymma, snikna, vaksamma och djärva utseenden alldeles som bovar och landstrykare.
1410 Den låg med skogen bakom sig och sjön framför sig, hade röda väggar och brutet tak, väldiga lönnar omkring gårdsplanen och stora, risiga krusbärsbuskar i trädgården. Överst på väderflöjeln satt staren och sjöng så, att var ton hördes in till honan, som låg på ägg i holken i päronträdet.
1411 Kommer ni ihåg den stora, svarta katten i Hinneryds prästgård? Hon var missnöjd med husbondfolket, därför att de alltid togo de nyfödda ungarna ifrån henne och dränkte dem. Inte mer än en enda gång lyckades hon hålla dem gömda, och det var, när hon hade lagt dem i en halmstack ute i marken.
1412 Ni måtte ha en dålig hövding, som låter er röva och mörda på det där sättet. Ni borde allt börja ett annat liv, för jag kan tala om för er, att människorna har blivit uppledsna på er ondska, att de med all makt försöker att rota ut er. Och då lär det nog snart bli slut med er.
1413 Kort därefter drogo kråkorna vidare. Allt hittills hade pojken tänkt för sig själv, att Småland inte var ett fattigt land, som han hade hört. Nog var det skogigt och fullt av bergåsar, men utmed åar och sjöar lågo odlade marker, och någon riktig ödslighet hade han inte råkat på.
1414 Men ju längre in i landet de kommo, desto sällsyntare blevo byarna och stugorna. Till sist tyckte han, att han for fram över ett riktigt ökenland, där han inte såg annat än mossar och hedar och enbackar. Solen var nedgången, men det var ännu full dager, när kråkorna nådde den stora ljungheden.
1415 Somliga jämrade sig, andra ropade på hämnd. Allesammans sprungo eller flaxade fram mot pojken med Fumle-Drumle i spetsen. Men han bar sig som vanligt galet åt. Han flaxade med utbredda vingar över pojken och hindrade de andra att komma fram och borra näbbarna i honom.
1416 Men så kom han att tänka på lerkrukan. Han tog ett häftigt tag i locket och ryckte av det. Därpå hoppade han upp i krukan för att gömma sig i den. Men den var ett dåligt gömställe, för den var nästan till randen full av små tunna silverslantar. Pojken kom inte nog djupt i ner i den.
1417 Ända hittills hade kråkorna flaxat omkring honom i tät svärm och huggit efter honom, men när han kastade ut slantarna, glömde de men ens sin hämndlystnad och skyndade att plocka. Pojken slängde ut pengar nävtals, och alla kråkorna, ja, själva Vind-Kåra fångade upp dem.
1418 Det hängde gardiner av rutigt bomullstyg framför sängen, och han sköt dem åt sidan för att se ut i stugan. Han fick genast klart för sig, att en sådan byggnad som denna hade han aldrig sett make till. Väggarna bestod av bara ett par rader stockar, sedan tog taket vid.
1419 Något innertak fanns det inte, utan han kunde se ända upp till takåsen. Hela stugan var så liten, att den snarare tycktes vara gjord för sådana som han än för riktiga människor, men ändå voro spisen och spismuren så stort tilltagna, att han inte tyckte sig ha sett större.
1420 På den andra gavelväggen såg han ett lågt och brett fönster med många små rutor. Det fanns nästan inga flyttbara möbler i stugan. Bänken vid ena långsidan och bordet under fönstret voro väggfasta och likaså den stora sängen, där han låg, och det brokiga väggskåpet.
1421 Kaffepannan och grötgrytan stodo kvar i spisen, och det låg litet ved i spisvrån. Ungsrakan och grisslan reste sig i ett hörn, spinnrocken stod uppflyttad på en bänk, på hyllan ovan fönstret lågo blånor och lin, ett par garnhärvor, ett talgljus och en bunt tändstickor.
1422 Ja, det såg visst ut, som om de, som hade ägt stugan, hade ämnat komma tillbaka. Det låg sängkläder i sängen, och på väggen sutto ännu långa remsor av tyg, där tre män till häst, som hette Kasper, Melkior och Baltasar, voro utmålade. Samma hästar och samma ryttare voro avbildade mångfaldiga gånger.
1423 De redo runt om hela stugan och fortsatte sin färd till och med uppåt takbjälkarna. Men i taket fick pojken syn på något, som bragte honom på benen i en fart. Det var ett par torra brödkakor, som hängde där på ett spett. De sågo nog möglade och gamla ut, men det var ändå bröd.
1424 Han gav dem ett slag med ugnsgrisslan, så att ett stycke föll till golvet. han åt och stoppade sin påse full. Det var otroligt vad bröd var gott i alla fall. Han såg sig om i stugan än en gång för att försöka upptäcka om det inte fanns något mer, som han kunde ha nytta av att ta med sig.
1425 Det enda, som han kunde orka med, skulle vara några stycken tändstickor. Han klättrade upp på bordet och svängde sig sedan med hjälp av gardinen upp på fönsterhyllan. Medan han stod där och stoppade in tändstickorna i sin påse, kom kråkan med vitfjädern in genom fönstret.
1426 Garm Vitfjäder, som inte hade tid att flyga undan, bet han ihjäl med detsamma. Därpå hoppade han ner på golvet och såg sig om efter pojken. Denne försökte gömma sig bakom en stor blånvindel, men Smirre hade redan sett honom och kröp ihop för att ta sats till språng.
1427 Och så liten och låg var stugan, att pojken förstod, att räven kunde nå honom utan minsta svårighet. Men i detta ögonblick var pojken inte utan försvarsvapen. Hastigt repade han eld på en tändsticka, förde den intill blånorna, och när de flammade upp, kastade han dem ner på Smirre räv.
1428 Men det såg ut, som om pojken hade undgått en fara genom att kasta sig i en ännu större. Från blåntotten, som han hade kastat mot Smirre, hade elden hunnit sprida sig till sängomhänget. Han sprang ner och försökte kväva den, men den blossade redan alltför häftigt.
1429 Hela sängen brann redan, ur golvet steg upp rök, och utmed de målade tyglisterna kröp elden från ryttare till ryttare. Pojken hade hoppat upp i spisen och försökte att öppna luckan till bakugnen, när han hörde, att en nyckel stacks i låset och sakta vreds omkring.
1430 När pojken såg deras skräck, vaknade han upp och kom ihåg vem han var. Och då tyckte han, att ingenting värre kunde hända honom, än att just de barnen skulle få se, att han hade blivit förtrollad. Skam och sorg över att han inte mer var människa överväldigade honom.
1431 Han visste inte själv vart. Men ett gott möte gjorde pojken, när han kom ner på heden. För där i ljungen skymtade han något vitt, och fram emot honom kom den vita gåskarlen i sällskap med Dunfin. När den vite såg pojken komma springande med sådan fart, trodde han, att svåra fiender förföljde honom.
1432 Torsdag 14 april Tre trötta resande voro ute i sena kvällen och sökte natthärbärge. De foro fram i en fattig och ödslig del av Norra Småland, men en sådan vilostad, som de önskade sig, borde de ändå ha kunnat finna, för de voro inga veklingar, som frågade efter mjuka bäddar eller väl ombonade rum.
1433 Isarna har ju töat bort på andra ställen, men nu är vi väl oppe i det allra kallaste Småland, dit våren ännu inte har hunnit. Jag begriper inte hur jag ska bära mig åt för att finna en bra sovplats. Om jag inte får reda på ett ställe, som är väl skyddat, har vi Smirre räv över oss innan morgonen.
1434 Det kan väl låta besynnerligt, men de resande tycktes inte alls ha lust att be om husrum i någon gård. de hade redan farit förbi många kyrkbyar utan att klappa på en enda dörr. Små backstugor i skogsbrynet, som alla fattiga vandrare äro glada att råka på, låtsades de inte heller om.
1435 De två somnade i samma stund, som de fingo stanna, men den tredje såg sig ivrigt omkring för att finna ut var han kunde komma in under tak. det var ingen liten gård. Utom boningshus och stall och lagård funnos där långa längor med lador och logar och bodar och redskapsskjul.
1436 Han rusade upp rekamraterna ur deras sömn och förde dem fram mot lagårdsdörren. Denna var lyckligtvis inte stängd med annat än en krok, som han lätt kunde peta upp med ett spö. Han drog redan en suck av lättnad vid tanken på att de snart skulle vara i säkerhet.
1437 Sedan gingo hans tankar till kråkorna, och när han tänker på Fumle-Drumle, som hade räddat honom och hade mött döden så kort efter att han hade blivit vald till hövding, blev han så bedrövad, att han fick tårarna i ögonen. Han hade haft det bra svårt de sista dagarna.
1438 Den vita gåskarlen hade valt Dunfin till reskamrat, och de hade flugit omkring hit och dit under den största oro för Tummetott. Under detta kringirrande hade de hört en trast, som satt i en trädtopp, ropa och gorma över att en, som kallade sig Kråkrövad, hade gjort narr av honom.
1439 Sedermera hade de råkat en duvhanne, en stare och en gräsand, som alla hade jämrat sig över en illgärningsman, som hade stört dem i deras sång, och som hade hetat Kråktagen, Kråkfångad och Kråkstulen. På detta sätt hade de kunnat spåra Tummetott ända ner till ljungheden i Sunnerbo härad.
1440 Det var en förfärlig natt att komma ut i. Varken måne eller stjärnor lyste, vinden ven, och regnet skvalade ner. Men det värsta var, att sju stora ugglor sutto i rad på takåsen av boningshuset. Det var rysligt bara att höra dem, där de sutto och klagade på vädret.
1441 Han blåste omkull två gånger, innan han kom fram till boningshuset, och ena gången svepte vinden ner honom i en vattenpuss, som var så djup, att han höll på att drunkna. Men fram kom han i alla fall. Han klättrade uppför ett par trappsteg, krånglade sig över en tröskel och kom in i förstun.
1442 Stugdörren var stängd, men nere i ena hörnet var ett stort stycke borttaget, för att katten skulle kunna gå ut och in. Det var alltså ingen svårighet för pojken att se efter hur det stod till i stugan. Knappast hade han kastat en blick dit in, förrän han ryckte till och drog tillbaka huvudet.
1443 Pojken kom ihåg, att när hans morfar hade dött, hade också hans ansikte blivit så där underligt vitt. Och han förstod, att den gamla människan, som låg på golvet i stugan, måste vara död. Döden hade väl kommit över henne så hastigt, att hon inte en gång hade hunnit lägga sig på sin säng.
1444 Han visste, att detta var något, som måste göras. Men å andra sidan så kände han, att han inte i den hemska natten vågade gå till den döda. Han sade inte nej, men han tog heller inte ett steg mot lagårdsdörren. Ett par ögonblick stod den gamla kom tyst, liksom om hon hade väntat på svar.
1445 De hade varit präktiga allihop och glada och arbetsamma. En ko visste nog vad hennes vaktare dugde till. Och likaså var det mycket att berätta om gården. Den hade inte alltid varit så fattig, som den nu var. Den var mycket vidsträckt, fast den till största delen bestod av mossar och steniga hagar.
1446 Det var inte mycket plats för åkrar där, men det fanns ypperligt bete överallt. En tid hade det stått ko i vartenda bås i lagården, och oxstallet, som nu stod alldeles tomt, hade varit fullt av oxar. Och då hade det rått lust och glädje både i stuga och fähus.
1447 När matmodern öppnade lagårdsdörren, hade hon trallat och sjungit, och alla korna hade råmat av glädje, när de hörde henne komma. Men husbonden hade dött, medan barnen voro så små, att de ännu ingen nytta kunde göra, och matmodern hade måst överta gården och allt arbetet och omsorgen.
1448 De ville inte stanna hemma, utan de reste bort till främmande land. Deras mor fick aldrig någon hjälp av dem. Ett par av barnen hade hunnit gifta sig, innan de foro, och de hade lämnat sina småbarn kvar i hemmet. Och dessa barnen följde nu matmodern i lagården, såsom hennes egna hade gjort.
1449 Men när det sista barnbarnet var rest, hade det varit slut med matmodern. Hon blev på en gång lutande och grå, och hon stapplade, då hon gick, som om hon inte mer orkade röra sig. Och hon slutade upp att arbeta. Hon ville inte sköta om gården, utan lät allting förfalla.
1450 Hon kunde nog ha tagit i sin tjänst pigor och drängar, som hade hjälpt henne med arbetet, men hon tålde inte att se främmande omkring sig, sedan hennes egna hade övergivit henne. Och kanske att hon var mest nöjd med att gården förföll, när intet av barnen skulle komma och överta den.
1451 Denna sista kvällen hade hon varit mer darrande och svag än någonsin förut. Hon hade inte en gång orkat med mjölkningen. Hon hade stått lutad mot båset och talat om, att två bönder hade varit hos henne och bett att få köpa mossen. De ville dika ut den och så och skörda på den.
1452 Sedan gick han fram till henne, tryckte igen hennes ögon, lade hennes händer i kors över bröstet och strök det tunna, gråa håret tillbaka ur ansiktet. Han tänkte inte mer på att vara rädd för henne. Han var så innerligt bedrövad över att hon måst leva fram sin ålderdom i ensamhet och längtan.
1453 Tänk, att livet kan vara liksom slut för dem, när barnen är borta! Tänk, om de där hemma längtade efter honom på samma sätt, som denna gamla hade längtat! Den tanken gjorde honom glad, men han tordes inte tro på den. Han hade inte varit sådan, att någon kunde längta efter honom.
1454 Men vad han inte hade varit, det kunde han kanske bli. Runt omkring sig såg han de bortrestas porträtt. Det var stora, starka karlar och kvinnor med allvarsamma ansikten. Det var brudar i långa slöjor och herrar i fina kläder, och det var barn, som hade krusat hår och vackra, vita klänningar.
1455 Båda två hade fått gråa hår och gamla, rynkiga ansikten. Han frågade vad detta kom sig av, och de svarade, att de hade åldrats mycket, därför att de hade längtat efter honom. Han blev både rörd och förvånad, för han hade aldrig trott annat, än att de skulle vara glada att slippa honom.
1456 Han åt själv först ett stycke bröd, som han fann i stugan, gav därpå morgonfoder åt både gäss och ko och ställde upp lagårdsdörren, för att kon skulle kunna bege sig till närmaste gård. När hon kom gående ensam, skulle nog grannarna förstå, att det stod illa till med hennes matmor.
1457 Här såg landet ut, som om det skulle ha blivit utformat med största kärlek och omsorg. Åt det hållet syntes idel vackra berg, mjuka dalar och slingrande åar ända fram till den stora sjön Vättern, som låg isfri och skinande klar och lyste, som om den inte vore fylld med vatten, utan med blått ljus.
1458 När gässen frampå dagen fortsatte sin flyttresa, foro de uppåt den blåa dalen. De voro i det allra bästa lynne, skreko och larmade, så att ingen, som hade öron, kunde undgå att lägga märke till dem. Nu råkade detta vara den första riktigt vackra vårdagen, som man hade haft i den här trakten.
1459 Och mitt i porten, men berg till höger och berg till vänster, men Munksjön bakom sig och Vättern framför sig ligger Jönköping. Gässen foro fram över den långa, smala staden och förde samma oväsen här som ute på landsbygden. Men i staden var det ingen, som svarade dem.
1460 Det var inte att vänta, att stadsborna skulle stanna ute på gatan och ropa åt vildgässen. Färden gick vidare framåt Vätterstranden, och om en stund kommo gässen till Sanna sjukhem, Några av de sjuka hade gått ut på en veranda för att fröjda sig åt vårluften och fingo sålunda höra gåskacklet.
1461 Det låg i en dal. Bergen stodo branta och skönt formade däromkring. En å kom störtande utför höjden i långa, smala fall. Stora verkstäder och fabriker lågo under bergväggarna, över dalbottnen utbredde sig arbetarbostäder, omgivna av trädgårdstäppor, och mitt i dalen lågo skolhusen.
1462 Tåkern är en ganska stor sjö, och än större lär den ha varit förr i världen. Men så tyckte människorna, att den täckte över en alltför stor del av den fruktbara slätten, och de försökte att tappa ur vattnet ur den för att komma åt att så och skörda på sjöbottnen.
1463 Den trivs så väl, att den blir mer än manshög och så tät, att det är nästan omöjligt att skjuta fram en båt genom den. Den bildar en bred, grön inhägnad runt omkring hela sjön, så att denna bara är tillgänglig på några ställen, där människorna ha skaffat bort vassen.
1464 Men om vassen stänger ute människorna, ger den till gengäld skydd och hägn åt en mängd annat. Inne i vassen finns det mångfaldiga små dammar och kanaler med grönt, stillastående vatten, där andmaten och naten frodas, och där mygglarver, fiskyngel och klumpmaskar kläckas ut i oräkneliga skaror.
1465 Men det är ovisst hur länge som de hålla väldet över vassruggar och dy-stränder, för människorna kunna inte glömma, att sjön breder ut sig över en myckenhet god och fruktbar jord, och gång efter annan kommer det upp förslag bland dem, att de skola torrlägga den.
1466 Och om dessa förslag ginge i verkställighet, bleve de mångtusende vattenfåglarna tvungna att flytta från trakten. På den tiden, då Nils Holgersson for omkring med vildgässen, fanns vid Tåkern en gräsand, som hette Jarro. Det var en ungfågel, som hade levat bara en sommar, en höst och en vinter.
1467 Han var nyss hemkommen från Nordafrika och hade nått Tåkern i så god tid, att isen ännu låg kvar på sjön. En kväll, när han och de andra unga andrakarna roade sig med att sträcka fram och tillbaka över sjön, lossade en jägare av ett par skott efter dem, och Jarro träffades i bröstet.
1468 När krafterna sveko honom, så att han inte kunde flyga längre, befann han sig inte mer över sjön. Han hade flugit ett stycke inåt land och sjönk nu ner framför ingången till en av de stora bondgårdarna, som resa sig på Tåkernstranden. Kort därefter gick en ung dräng över gården.
1469 Men Jarro, som inte begärde annat än att få dö i fred, samlade sina sista krafter och nöp drängen hårt i fingret, för att denne skulle släppa honom. Inte lyckades det Jarro att göra sig fri, men det där anfallet hade ändå det goda med sig, att drängen märkte, att fågeln levde.
1470 Hon betraktade honom mycket noga, och när hon såg hur vacker han var med sitt mörkgröna, glänsande huvud, sitt vita halsband, sin brunröda rygg och sin blåa vingspegel, tyckte hon säkert, att det var synd, att han skulle dö. Hon gjorde raskt i ordning en korg, där hon bäddade ner fågeln.
1471 Nu först märktes det hur utmattad han var av plågor och blodförslust. Matmodern bar korgen över golvet för att ställa den i vrån vid spisen, men redan innan hon satte ner den, hade Jarro slutit ögonen och sjunkit i sömn. Om en stund vaknade Jarro vi att någon sakta stötte till honom.
1472 När han slog upp ögonen, erfor han en så stor skräck, att han höll på att mista sansen. Nu var han väl förlorad, för här stod den, som var farligare än både människor och rovfåglar. Det var ingen mindre än Cesar själv, den långhåriga fågelhunden, som nyfiket nosade på honom.
1473 Så snart som Jarro förstod, att denna gräsliga fara var förbi, föll den stora mattigheten över honom, och han sjönk på nytt i sömn. Nästa gång Jarro vaknade, såg han, att ett fat gryn och vatten stod framför honom. Han var ännu ganska sjuk, men han kände sig hungrig i alla fall och började äta.
1474 När matmodern såg, att han åt, kom hon fram och smekte honom och så glad ut. Därefter somnade Jarro in på nytt. Under flera dagar gjorde han ingenting annat än åt och sov. En morgon kände sig Jarro så frisk, att han steg upp ur korgen och vandrade framåt golvet.
1475 Jarro trodde naturligtvis, att hunden ämnade bita ihjäl honom, men Cesar bar honom tillbaka till korgen utan att skada honom. Härvid fick Jarro ett sådant förtroende till Cesar, att han vid nästa utfärd i stugan gick fram till hunden och lade sig bredvid honom.
1476 När hon gick ut ur stugan, suckade han av sorg, och när hon kom tillbaka, ropade han välkommen till henne på sitt eget språk. Jarro glömde alldeles bort hur rädd han hade varit för både hundar och människor förr i världen. Han tyckte, att de voro blida och goda, och han älskade dem.
1477 Han önskade, att han voro frisk, så att han kunde flyga ner till Tåkern och tala om för gräsänderna, att deras gamla fiender inte voro farliga, och att de alls inte behövde frukta dem. Han hade lagt märkte till att såväl människorna som Cesar hade lugna ögon, som det gjorde en gott att se in i.
1478 Jag tror inte, att de vill göra något sådant. De måtte väl veta, att Tåkern är gräsändernas egendom. Varför skulle de göra så många fåglar hemlösa och olyckliga? Du har säkert hittat på allt detta för att skrämma mig. Jag önskar, att matmor måtte klippa av dig morrhåren.
1479 Säg, att hon inte har hört rätt! Tänk, hur det skulle bli, om människorna torrlade Tåkern och förvandlade sjöbottnen till åker! Då skulle där inte längre finnas nate eller andmat för de vuxna änderna och inte fiskyngel eller grodungar eller mygglarver för andungarna.
1480 Isen hade smält bort, medan Jarro hade varit sjuk. Den gamla torra fjolårsvassen stod ännu kvar utmed stränder och holmar, men alla vattenväxter hade börjat att skjuta skott nere i djupet, och de gröna topparna hade hunnit upp till vattenbrynet. Och nu voro nästan alla flyttfåglarna hemkomna.
1481 Drängen gick ner i en eka, lade Jarro på båtbottnen och började att staka sig ut på sjön. Jarro, som nu hade vant sig att bara vänta gott av människorna, sade till Cesar, som också var med, att han var mycket tacksam mot drängen, därför att han förde honom ut på sjön.
1482 Han var mycket fåordig denna morgon. Det enda, som föreföll Jarro en smula underligt, var, att drängen hade tagit med sin bössa. Han kunde inte tro, att någon av det goda folket i bondgården skulle vilja skjuta fåglar. Cesar hade dessutom sagt honom, att människorna inte jagade så här års.
1483 Plötsligen fick Jarro syn på några av de unga andrakarna, i vilkas sällskap han förr i världen hade sträckt fram och åter över sjön. De voro långt borta, men Jarro kallade dem till sig med ett par höga rop. De besvarade dem, och en stor vacker flock närmade sig.
1484 Och det hade också lyckats dem. Tre änder hade dött för hans skull. Han tyckte, att han ville dö av blygsel. Han tyckte, att till och med hans vän Cesar såg föraktfullt på honom, och när de kommo hem till stugan, vågade han inte lägga sig och sova bredvid hunden.
1485 Jarro hade knappt tid att smaka på ett grässtrå, så upptagen var han av att hålla vakt. Han ropade ut sin varning, så snart en fågel närmade sig. Han varnade till och med doppingarna, fastän han avskydde dem, därför att de trängde ut änderna från deras bästa gömställen.
1486 Och tack vare Jarros vaksamhet måste drängen fara hem utan att ha fått lossa av ett enda skott. Detta oaktat såg Cesar mindre missnöjd ut än förra dagen, och när kvällen kom, tog han Jarro i sitt gap, bar honom bort till spisen och lät honom sova mellan framtassarna.
1487 Hans hjärta led av den tanken, att människorna aldrig hade älskat honom. När matmor eller den lilla gossen kom fram för att smeka honom, stack han in näbben under vingen och låtsades, att han sov. Flera dar hade Jarro fortsatt sin bedrövliga vakttjänst, och han var redan känd över hela Tåkern.
1488 Men Jarro blev ändå stående och tittade på boet, därför att det kom så rätt fram mot holmen, att det såg ut, som om någon hade styrt dess färd över vattnet. När boet kom närmare, såg Jarro, att en liten människa, den minsta han någonsin hade sett, satt i boet och rodde framåt med ett par pinnar.
1489 Han var alldeles förlamad av ängslan för att befriaren skulle bli upptäckt. Det nästa, som inträffade, var, att en flock vildgäss kom flygande. Jarro vaknade då till besinning och varnade dem med hög rop, men de flögo trots detta flera gånger fram och tillbaka över grundet.
1490 De höllo sig så högt uppe, att de voro utom skotthåll, men drängen lät ändå förleda sig att skjuta av ett par skott efter dem. Dessa skott voro inte väl avlossade, förrän den lilla parveln sprang i land, drog av en liten kniv ur slidan och skar sönder Jarros grimma med ett par raska snitt.
1491 När han fick höra, att Jarro hade återvänt till Tåkern och änderna, kunde han inte låta sig nöja med detta, utan tänkte jämt på hur han skulle få honom tillbaka. Per Ola hade talat mycket med Jarro, medan denne låg stilla i sin korg, och han var viss om att anden förstod honom.
1492 Han bad mor, att hon skulle föra honom ner till sjön, för att han skulle få råka Jarro och övertala honom att vända tillbaka till dem. Mor ville inte lyssna till detta, men den lille övergav inte sin plan fördenskull. Dagen efter den, då Jarro hade försvunnit, sprang Per Ola ute på gården.
1493 Han öppnade en grind och vandrade ner mot sjön på den smala stigen, som löpte fram över maderna. Så länge som man kunde se honom hemifrån, gick han långsamt, men sedan ökade han farten. Han var mycket rädd för att mor eller någon annan skulle ropa åt honom, att han inte fick gå.
1494 När Per Ola kom ner till sjöstranden, ropade han flera gånger efter Jarro. Därpå stod han en lång stund och väntade, men ingen Jarro visade sig. Han såg flera fåglar, som liknade gräsanden, men de flögo förbi utan att låtsa om honom, och alltså kunde han förstå, att ingen av dem var den rätta.
1495 Det fanns flera goda farkoster vid stranden, men de voro fastbundna. Den enda, som låg lös och ledig, var en gammal, gisten eka, som var så dålig, att ingen tänkte på att begagna den. Men Per Ola krånglade sig upp i den utan att bry sig om, att det stod vatten över hela bottnen.
1496 Han orkade inte bruka årorna, men i stället satte han sig att vagga och gunga i ekan. Säkert hade ingen stor människa lyckats föra en eka över Tåkern på det sättet, men när vattenståndet är högt och olyckan är framme, ha små barn en förunderlig förmåga att komma ut till sjöss.
1497 När den gamla ekan så där vaggades ut på sjön, öppnades dess springor allt vidare, och vattnet riktigt strömmade in i den. Per Ola frågade inte det minsta efter detta. Han satt på den lilla toften i fören, ropade åt varje fågel han såg och undrade på att inte Jarro visade sig.
1498 Jarro blev outsägligt glad över att finna, att en av människorna verkligen älskade honom och lät honom smeka sig. De voro båda två mycket lyckliga att återse varandra. Men plötsligen märkte Jarro hur det stod till med ekan. Den var till hälften full av vatten och var mycket nära att sjunka.
1499 Då dröjde inte Jarro ett ögonblick, utan skyndade bort för att skaffa hjälp. Jarro kom tillbaka om en liten stund och bar då på sin rygg en liten parvel, som var mycket mindre än Per Ola. Om han inte hade kunnat tala och röra sig, skulle gossen ha trott, att det var en dock.
1500 Och just i samma stund, som Per Ola satte foten på land, fylldes ekan med vatten och sjönk till bottnen. När gossen såg detta, kände han sig viss om att far och mor skulle bli mycket onda på honom. Han skulle ha börjat gråta, om han inte strax hade fått annat att tänka på.
1501 De letade igenom uthusen, tittade i brunnen och sågo efter i källaren. Sedan gingo de ut på vägar och stigar, vandrade till granngården för att höra om han hade förirrat sig dit och spanade efter honom också nere vid Tåkern. Men hur de än sökte, kunde de inte finna honom.
1502 Cesar, hunden, förstod mycket väl, att husbondfolket letade efter Per Ola, men han gjorde inte något för att föra dem på rätt spår. I stället låg han stilla, som om hela saken inte hade angått honom. Längre fram på dagen upptäckte man Per Olas spår nere vid båtstaden.
1503 Husbonden och hans drängar sköto genast ut båtarna och foro för att söka efter gossen. De rodde omkring på Tåkern ända till sena kvällen utan att se den minsta skymt av honom. De kunde inte tro annat, än att den gamla farkosten hade sjunkit, och att den lille låg död på sjöbottnen.
1504 Alla andra voro övertygade om att gossen var drunknad, men hon kunde inte förmå sig att tro detta, utan hon sökte honom alltjämt. Hon sökte inne mellan vass och säv, gick och gick på den sanka stranden utan att tänka på hur djupt hon sjönk med foten och hur våt hon hade blivit.
1505 Hon var outsägligt förtvivlad. Hjärtat värkte i hennes bröst. Hon grät inte, men vred sina händer och ropade på sitt barn med hög, klagande röst. Runt omkring sig hörde hon svanors och änders och spovars skrik. Hon tyckte, att de följde efter henne och klagade och jämrade, också de.
1506 De hade väl inga bekymmer. Det var besynnerligt, att de inte tystnade efter solnedgången. Men hon hörde all de oräkneliga fågelskarorna, som funnos omkring Tåkern, ge upp skrik på skrik. Flera av dem följde efter henne, vart hon gick, andra kommo susande förbi på snabba vingar.
1507 Hela luften var full av klagan och jämmer. Men den ångest som hon själv bar på, öppnade hennes hjärta. Hon tyckte, att hon inte stod så långt borta från alla andra levande varelser, som människor annars göra. Hon förstod mycket bättre än någonsin förut hur fåglarna hade det.
1508 De hade sin jämna omsorg för hem och barn, de som hon. Det var nog inte så stor skillnad mellan dem och henne, som hon hittills hade trott. Så kom hon att tänka på att det var så gott som beslutat, att alla dessa tusental av svanor och änder och lommar skulle mista sina hem här vid Tåkern.
1509 Därför hade de varit ivrigare för företaget än någon annan av strandägarna. de övriga hade varit ängsliga för omkostnaderna och ängsliga för att torrläggningen inte skulle lyckas bättre nu än förra gången. Per Olas far visste med sig, att det var han, som hade förmått dem att gå med på företaget.
1510 Han hade använt all sin övertalningsförmåga för att kunna lämna sin son en dubbelt större gård, än hans far hade lämnat honom. Han stod nu och undrade om det låg någon Guds mening under detta, att Tåkern hade tagit sonen ifrån honom, dagen innan han skulle skriva kontrakt om dess torrläggning.
1511 Och han blev glad, när far och mor och Cesar kommo och hämtade honom. Fredag 22 april Pojken låg och sov en natt på en holme i Tåkern, men så väcktes han av årslag. Knappt hade han fått upp ögonen, förrän det föll ett så starkt ljussken in in dem, att han började blinka.
1512 Två gamla män funnos i ekan. Den ena satt vid årorna, den andre stod på aktertoften och höll i handen ett kort spjut, som var försett med grova hullingar. Den, som rodde, tycktes vara en fattig fiskare. Han var liten, torr och väderbiten och hade en tunn och sliten rock på sig.
1513 Det var alldeles lugnt, så att hela vattenytan låg i ostörd vila med undantag av strimman, där båten hade gått fram. Den låg och blänkte som en väg av guld i eldskenet. Himlen var klar och starkt blå och tätt genomstungen av stjärnor. Stränderna voro bortskymda av vassholmarna utom mot väster.
1514 Han sade, att han hade kommit för att fråga hur det i en framtid skulle gå med Östergötland. Det fanns ingenting han höll så kärt som hembygden, och han menade, att han skulle känna sig lycklig ända till sin sista stund, om han kunde få ett gott svar på frågan.
1515 Det dröjde inte länge, förrän han hade hunnit till femtio. Sedan blev han förvillad och kunde inte hålla ordning på räkningen. De allra flesta gårdarna voro bebyggda med stora, vitmålade tvåvåningshus, som sågo så ståtliga ut, att pojken inte kunde låta bli att förundra sig över dem.
1516 Vildgässen voro aldrig i så gott humör, som när de fingo fara fram över en slättbygd. Då gjorde de sig ingen brådska, utan flögo från gård till gård och skämtade med tamdjuren. Medan pojken red fram över slätten, kom han att tänka på en saga, som han hade hört någon gång för längesedan.
1517 Han mindes den inte riktigt, men det var någon om en kjortel, som till hälften var sömmad av guldvävd sammet och till hälften av grå vadmal. Men den, som ägde kjorteln, prydde vadmalsvåden med så mycket pärlor och ädla stenar, att den lyste skönare och dyrbarare än gyllentyget.
1518 Men människorna hade nog trivts väl på slätten, därför att den var givmild och god, och de hade försökt pryda den på bästa sätt. Där pojken for fram högt uppe, tyckte han, att städer och gårdar, kyrkor och fabriker, slott och järnvägsstationer voro utsållade över den som små och stora smycken.
1519 Gässen hade lämnat Ombergstrakten och foro mot öster utefter Göta kanal. Den höll också på att göra sig i ordning för sommaren. Arbetare gingo och lagade kanalbankarna och tjärbeströko de stora slussportarna. Ja, det arbetades överallt för att kunna ta väl emot våren, också i städerna.
1520 Där stodo målare och murare på ställningar utanför husen och gjorde dem fina, tjänstflickorna hade stigit upp i de öppna fönstren och tvättade rutorna. Ner vid hamnen putsades segelbåtar och ångfartyg. Vid Norrköping lämnade vildgässen slättbygden och flögo uppåt Kolmården.
1521 De hade en stund följt längsefter en gammal backig landsväg, som slingrade sig utmed klyftor och gick fram under vilda bergväggar, när pojken plötsligen gav till ett utrop. Han hade suttit och svängt foten fram och tillbaka, och den ena träskon hade glidit av honom.
1522 Och minns du, att när vi kom till Vittskövle, berättade en tös, att hon hade sett en Goa-Nisse med träskor, som flög bort på ryggen av en gås? Och när vi själva kom hem till vår stuga, lille Mats, såg vi ju en pyssling, som var klädd på samma sätt, och som också klev opp på en gås och flög sin väg.
1523 Norr om Bråviken, där gränsen går fram mellan Östergötland och Sörmland, reser sig ett berg, som är flera mil långt och mer än en mil brett. Om det hade en höjd som svarade mot längden och bredden, skulle det vara ett av de präktigaste berg, som funnes till, men det har det inte.
1524 Allt är mäktigt och vilt och stort tilltaget, men det är inte riktigt höjd eller resning på det hela. Byggmästaren har tröttnat och gått ifrån arbetet, innan han har hunnit att resa upp sådana där långa branter och vassa toppar och åsar, som bruka stå som väggar och tak på de färdigbyggda bergen.
1525 Det är nu så längesedan Kolmården växte upp, att det är omöjligt att säga hur det kom sig, att den blev sådan den blev. Den hade väl en svår tid i början på den kala berggrunden, och den blev härdad genom att nödgas skaffa sig fotfäste bland hårda hällar och föda ur magra grusbackar.
1526 Det gick med den som med mången, som får slita ont i ungdomen, men blir stark och kraftig, när han blir färdig. När skogen var fullvuxen hade den träd som voro tre famnar i omkrets, trädens grenar voro sammanflätade till ett ogenomträngligt nät, och marken var genomvävd av hårda, hala rötter.
1527 Kolmården åter, som växte på fattig berggrund, brydde sig ingen om att fälla. Men ju längre den fick stå orörd, dess mäktigare blev den. Den var som ett fäste, vars murar för var dag växte sig tjockare, och den, som ville tränga fram genom skogsmuren, måste ta yxan till hjälp.
1528 Och för de resande, som måste färdas mellan Östergötland och Sörmland, var den rent livsfarlig. De fingo leta sig fram på smala djurstigar, för gränsfolket hade inte en gång makt till att hålla banad väg över skogen. Inte fanns det bro över å eller färja över sjö eller språng över myr.
1529 Men också de, som bodde nedanför skogen och aldrig vågade sig in i den, hade obehag av den, därför att björnar och vargar jämt och ständigt kommo ner från Kolmården och revo deras boskap. Och det var ingen möjlighet att utrota vilddjuren, när de hade ett så bra gömställe i den täta skogen.
1530 Så småningom blev den ändå en smula kuvad. På bergsluttningarna runtomkring själva storskogen växte det upp gårdar och socknar. Skogen blev någorlunda vägad, och vid Krokek mitt i västra obygden reste munkar ett kloster, där de resande funno en trygg tillflyktsort.
1531 Och nu kom det, som bröt skogens makt. Människorna togo upp gruvor, se reste hyttor och bruk på den gamla skogsmarken. Men detta hade inte behövt göra skogen allvarsam skada, om det inte har varit så, att det gick åt en otrolig mängd ved och kol för bergshanteringen.
1532 Vägar drogos fram överallt, och vilddjur och rövare jagades bort. När människorna äntligen hade fått makt med skogen, foro de förfärligt illa fram med den: höggo och svedjade och kolade utan hejd. De hade inte glömt det gamla hatet till skogen, och nu tycktes de alldeles vilja förgöra den.
1533 Då avstannade också kolningen, och skogen fick en smula andrum. Många, som hade bosatt sig i Kolmårdssocknarna, blevo utan arbete och har svårt att bärga sig, men skogen började åter tillväxa och bredde ut sig, så att gårdar och bruk lågo inbäddade i den som öar i havet.
1534 Den gamla skogsmarken ville hellre bära jätteekar och storfuror än rovor och korn. Människorna gingo där och kastade mörka blickar på skogen, som tycktes bli kraftigare och frodigare, allteftersom de blevo fattigare, men till sist föll det dem in, att det kunde finnas något gott också i skogen.
1535 Så började de att hämta timmer och plank ur skogen och sålde till slättborna, som redan hade gjort ända på sin skog. De märkte snart, att om de bara fore förståndigt fram, kunde de få sitt levebröd av skogen likaväl som av åkern och av gruvan. Och då kommo de att betrakta den på annat sätt än förut.
1536 De lärde sig att vårda den och älska den. De glömde alldeles bort den gamla fiendskapen och ansågo skogen som sin bästa vän. Tolv år ungefär innan Nils Holgersson hade börjat sin resa omkring med vildgässen, hände det, att en bruksägare på Kolmården ville göra sig av med en av sina jakthundar.
1537 Han var ingen elak karl, men han var rätt belåten med att få skjuta hunden, därför att han visste, att det inte bara var får och höns, som han brukade jaga. Alltsomoftast var han inne i skogen och knep sig en hare eller en orrkyckling. Hunden var liten och svart med gul bringa och gula framben.
1538 Det utbredde sig nämligen en stor, vid skog på alla sidor om det gamla bruket, och den skogen var beryktad både bland djur och människor, därför att ägarna sedan många år tillbaka hade varit så måna om den, att de knappast hade nänts att fälla träd till vedbrand.
1539 Men när Karr jagade kalven allt längre och längre bort begav hon sig plötsligen ut på myren, drev undan hunden, tog kalven till sig och vände om mot land. Älgar äro skickligare än andra djur i att gå på sank och farlig mark, och det såg ut, som om hon skulle komma lyckligt i land.
1540 Det där var det, som hunden hade råkat påminna sig, och det bekymrade honom på ett helt annat sätt än allt övrigt ont, som han hade bedrivit. Det berodde kanske därpå, att han inte hade önskat döda varken älgkon eller hennes kalv, utan hade bragt dem om livet alldeles utan att vilja det.
1541 Han såg, att skogvaktaren inte höll särdeles fast i kopplet, gjorde ett raskt språng åt sidan och kom verkligen lös. Därpå ilade han bort genom skogen åt myren till med sådan fart, att skogvaktaren inte hann att få upp bössan till ögat förrän han redan var försvunnen.
1542 Han hade inte kommit långt, förrän han fick se en älgko ligga död i dyn. Tätt bredvid henne låg en liten kalv. Han var ännu vid liv, men var så utmattad, att han inte kunde röra sig. Karr stod bredvid kalven. Än lutade han sig ner och slicka honom, än uppgav han häftiga tjut för att kalla på hjälp.
1543 Han lockade till sig hunden, som hade följt honom hela tiden, och vandrade på nytt inåt skogen med honom. Till en början gick skogvaktaren rakt fram emot hundgraven, men under vandringen tycktes han komma på andra tankar, för bäst som det var, vände han och gick upp mot herrgården.
1544 Karr hade följt honom helt lugnt, men när han märkte, att skogvaktaren gick fram till hans gamla hem, blev han orolig. Skogvaktaren hade säkert funderat ut, att det var han, som bragt älgkon om livet, och nu skulle han upp till herrgården och bli straffad, innan han fick dö.
1545 Kunde det vara möjligt, att han skulle få behålla livet bara därför, att han hade varit orolig för älgarna? Brukspatronen tyckte också, att Karr hade uppfört sig väl, men som han i alla fall inte ville ha honom tillbaka, visste han inte genast vad han skulle besluta.
1546 För sedan skogvaktaren hade räddat hans liv, älskade han honom över allt annat. Han tänkte bara på att följa honom och vaka över honom. Gick han hemifrån, sprang Karr före och undersökte vägen, och satt han hemma, låg Karr utanför dörren och höll uppsikt över alla, som kommo och gingo.
1547 När det var lugnt på skogvaktarbostället, när inga steg hördes på vägen och husbonden gick och sysslade med sina trädplantor, som han drog upp på ett grönsaksland, brukade Karr använda tiden till att leka med älgkalven. Till en början hade Karr inte alls haft någon lust att ta sig an honom.
1548 Skinnet satt i skrynklor och veck, som om han hade fått på sig päls, som inte var gjord för honom. Han såg alltid sorgsen och missmodig ut, men, besynnerligt nog, reste han sig med stor hast, var gång han såg Karr utanför kätten, som om han skulle ha blivit glad att se honom.
1549 Det var märkvärdigt, att alltsedan Karr hade tagit sig för att hoppa in till älgkalven, började denne att trivas och växa. Och sedan han väl hade kommit i gång, växte han på ett par veckor så, att han inte rymdes i den lilla kätten, utan måste flytta ut i en hage.
1550 När han hade gått i hagen ett par månader, hade han så långa ben, att han kunde kliva över stängslet, när han ville. Då fick skogvaktaren tillåtelse av brukspatronen att sätta upp en hög och stor inhägnad åt honom. Här levde älgen i flera år och växte till ett starkt och ståtligt djur.
1551 Karr höll honom sällskap, så ofta han kunde, men nu var det inte av medlidande, utan därför att det hade uppstått stor vänskap mellan dem båda. Älgen var alltjämt sorgsen och syntes vara loj och oföretagsam, men Karr förstod konsten att få honom lekfull och glad.
1552 Brukspatronen tyckte om förslaget, skogvaktaren blev bedrövad, men hade inte makt att säga nej, och så blev det beslutat, att älgen skulle säljas. Karr fick snart reda på vad som var i görningen och skyndade till älgen för att tala om, att det var meningen att sända bort honom.
1553 Älgen tittade under lugg ner på Karr, som hoppade över inhägnaden flera gånger om dagen, så liten han än var, gick fram till stängslet, gjorde ett språng och var ute i det fria, nästa utan att han visste hur det hade gått till. Karr och Gråfäll begåvo sig nu inåt skogen.
1554 Till sist kom han efter. Han blev andlös av välbehag, när vattnet smög sig mjukt och kyligt omkring hans kropp. Han ville ha det över ryggen också, gick längre ut, kände att vattnet bar honom, och började simma. Han sam runtomkring Karr och var som hemma i vattnet.
1555 Snart kommo de till en liten öppen plats, som låg ljus i månskenet, men gräs och blommor glittrande av dagg. Mittpå skogsängen gingo några stora djur och betade. Det var en älgtjur, några älgkor och flera kvigor och kalvar. När Gråfäll fick se dem, stannade han tvärt.
1556 De satte hornen mot varandra och bände på, och det gick så, att Gråfäll blev driven baklänges över hela ängen. Han tycktes inte förstå att göra bruk av sin styrka. Men när han kom till skogskanten, satte han fötterna hårdare i marken, bände kraftigt med hornen och började driva Hornkrone tillbaka.
1557 Gråfäll kämpade tyst, men Hornkrone frustade och flåsade. Den gamla älgen blev nu i sin ordning trängd tillbaka över ängen. Plötsligen hördes ett starkt brakande. Det var en tagg i den gamla älgens horn, som hade brustit. Han ryckte sig då häftigt lös från Gråfäll och sprang till skogs.
1558 Båda voro tysta under hemvägen. Karr suckade flera gånger, som om han hade missräknat sig på något, men Gråfäll skred fram med högt uppburet huvud och tycktes vara glad åt äventyret. Han vandrade framåt utan minsta tvekan, ända tills han kom till inhägnaden, men där stannade han.
1559 När våren kom, kröpo små prickiga larver fram ur äggen och började äta granbarr. De hade god aptit, men de kommo aldrig att göra träden någon allvarsam skada, därför att de belvo hårt eftersatta av fåglar. Det var sällan mer än några hundra larver, som undgingo förföljarna.
1560 En sådan där osäker och obemärkt tillvaro förde nunnorna många år i Fridskogen. Det fanns inte något insektfolk i hela trakten, som var så fåtaliga. Och så där maktlösa och ofarliga skulle de ha fortsatt att vara, om de inte helt oförmodat hade fått en hjälpare.
1561 Frampå eftermiddagen kom han att tränga igenom några täta snår och fann bakom den en öppen plats, där marken bestod av gyttja och lös dy. I mitten låg en pöl med svart vatten, och runt omkring alltsammans stodo höga granar, som voro nästan barrlösa av ålder och vantrevnad.
1562 Älgen hade hört Karr tala om de giftiga huggormar, som funnos i skogen, och när ormen lyfte huvudet, sträckte ut sin kluvna tunga och väste mot honom, trodde han, att han hade råkat på ett förfärligt djur. Han blev nu helt förskräckt, lyfte foten, slog till med klöven och krossade ormhuvudet.
1563 Han följde dem mycket länge med ögonen, därpå började han väsa högt för sig själv, men slutligen somnade han in och tycktes då vara nöjd med det, som han hade tänkt ut. Nästa förmiddag drog snoken bort till Kryle, huggormen, som bodde i en stenig och höglänt trakt av Fridskogen.
1564 Han tyckte, att han kände igen Gråfälls röst, och skyndade åstad efter ljudet. Karr hörde, att älgen sprang framför honom, men kunde inte hinna honom. Han rusade in i den tätaste granskogen tvärsigenom snåren utan att följa väg eller stig. Karr hade all möda att inte förlora spåret.
1565 Han förstod, att älgen inte ville, att han skulle följa efter honom, utan att han skulle ge akt på något, som försiggick i skogen. Karr stod under en gran, som hade yviga, släpande grenar och grova, mörkgröna barr. Han såg noga på trädet och tyckte då, att det var, som om dess barr rörde sig.
1566 Han sprang längre inåt snåren för att få veta hur vitt förhärjelsen var spridd. Vart han kom, hördes samma tickande, kändes samma lukt, och föll samma barr-regn. Han behövde inte stanna för att se. Han förstod av dessa tecken hur det hängde ihop. De små larverna funnos överallt.
1567 De stannade för att lyssna, och där, i stillheten, hörde de hur larvernas käkar arbetade, sågo hur barren regnade och kände den starka doften. Då märkte de också, att alla träd voro betäckta av nunnefjärilens larver, de små trädfienderna, som kunna ödelägga miltals med skog.
1568 Sedan detta var gjort, började de lägga limringar runt om trädstammarna. Det var meningen, att man på det sättet skulle hindra larverna att komma ner ur träd, som de redan hade kalätit, och tvinga dem att stanna, där de voro, och svälta ihjäl. Människorna höllo på med dessa arbeten långt inpå våren.
1569 De voro helt förhoppningsfulla och väntade nästan med otålighet på att larverna skulle komma ut ur äggen. De voro vissa om att de hade gärdat in dem så väl, att de allra flesta måste dö av hunger. Så komma larverna i början av sommaren och voro mångdubbelt flera, än de hade varit förra året.
1570 Men härmed gick det inte riktigt så, som man hade hoppats. Det var nog larver, som fastnade på limstängerna, och det var hela hopar, som blevo hindrade av limringarna och inte voro i stånd att komma ner från träden, men inte kunde någon säga, att larverna voro instängda.
1571 De voro i den största ängslan och kunde inte gå in i skogen utan att få tårar i ögonen. Karr vämjdes så vid allt detta, som kröp och gnagde, att han knappt kunde förmå sig att gå utom dörren. Men en dag tyckte han, att han borde gå och höra hur Gråfäll hade det.
1572 Karr gick hem, men detta samtalet hade gjort honom orolig, och redan nästa dag kom han på nytt ut i skogen för att råka älgen. Då stod Gråfäll ingenstans att finna, och hunden sökte inte heller länge efter honom. Han förstod, att Gråfäll hade tagit ormen på orden och gått i landsflykt.
1573 De flögo omkring som yrsnö mellan träden om nätterna och lade ett oräkneligt antal ägg. Nästa år hade man att vänta än större förödelse. Förödelsen kom, men inte bara över skogen, utan också över larverna själva. Sjukdomen spred sig hastigt från skogstrakt till skogstrakt.
1574 De sjuka larverna upphörde att äta, kröpo upp till trädens toppar och dogo där. Det blev stor glädje bland människorna, när de sågo dem dö, men än större bland skogsdjuren. Karr, hunden, gick var dag i bister förnöjelse och tänkte på den stunden, då han skulle våga bita ihjäl Hjälplös.
1575 Men larverna hade hunnit spridas milsvitt över grannskogarna, och inte heller denna sommar nådde sjukdomen till dem alla, utan många levde, tills de blevo puppor och fjärilar. Med flygande fåglar fick Karr hälsningar från Gråfäll, att han var i livet och hade det gott.
1576 Men fåglarna anförtrodde Karr, att Gråfäll flera gånger hade varit hårt förföljd av krypskyttar, och att han endast med största svårighet hade kommit undan. Karr levde i sorg och längtan och bekymmer. Och ännu måste han gå och vänta i två somrar. Då först var det slut med larverna.
1577 Knappast hörde Karr skogvaktaren säga, att skogen var utom fara, förrän han gav sig ut på jakt efter Hjälplös. Men när han kom in i snåren, upptäckte han något förfärligt. Han kunde inte jaga mer, han kunde inte springa, han kunde inte spåra upp sin fiende, han kunde inte alls de.
1578 Om det vore en bokskog, ginge det väl ändå an, för där ligger marken nästan bar, men sådana här björkskogar och granskogar, som är så ovägade och vilda, begriper jag inte hur folk kan tåla sig med. Om det vore jag, som ägde det här, skulle jag hugga bort alltihop.
1579 Pojken kom på fötter i all hast och sprang undan, men ormen följde honom. Det var risig och stenig mark, och pojken kom inte synnerligen raskt undan, utan hade ormen tätt i hälarna. Plötsligen såg pojken rätt framför sig en stor sten med branta sidor, och han gav sig till att klättra uppför den.
1580 Tätt bredvid pojken, på toppen av blocket, låg en annan sten, nästan rund och så stor som ett manshuvud. Den låg alldeles lös på en smal kant. Det var obegripligt, att den hade blivit liggande kvar där. När ormen kom närmare, sprang pojken bakom den runda stenen och gav den en stöt.
1581 Den var lik en kråka till storlek och skapnad, men den var klädd i en vacker skrud av svarta, metallblänkande fjädrar. Pojken drog sig försiktigt undan i en rämna av stenen. Han hade det där äventyret, när han blev bortförd av kråkorna, i friskt minne och ville inte visa sig i onödan.
1582 Vi såg ingenting under oss annat än den svartgröna barrskogen. Snön låg ännu hög mellan träden, åarna var frusna med en och annan svart vak, och på åstränderna var snön delvis borta. Nästan inga byar eller gårdar såg vi till, bara gråa fäbodar, som stod öde under vintern.
1583 Här och där löpte smala, krokiga skogsvägar, där folk under vintern hade kört timmer. Nere vid åarna låg stora timmerhögar oppvräkta. Bäst som vi flög, såg vi tre jägare, som vandrade nere i skogen. De sköt framåt på skidor, de hade hundar i band och kniv i bältet, men inga bössor.
1584 Det var hård skare på snön, och de brydde sig inte om att följa dem krokiga skogsvägarna, utan skred rätt framåt. Det såg ut, som om de väl visste vart de hade att gå för att finna vad de sökte. Vi vildgäss for fram högt oppe, och hela skogen låg synlig under oss.
1585 När vi hade sett jägarna, fick vi lust att ta reda på villebrådet. Vi började flyga fram och tillbaka och spejade mellan träden. Vi såg då i ett tätt snår något, som var likt stora, mossklädda stenar. Men stenar kunde det ändå inte vara, därför att det inte låg snö på dem.
1586 Vi sänkte oss nu hastigt och slog ner mitt i snåret. Då rörde de tre stenblocken på sig. Det var tre älgar, som låg där i skogsmörkret: en tjur och två kor. Älgtjuren reste på sig, när vi slog ner, och kom emot oss. Det var den största och grannaste djur, som vi nånsin hade sett.
1587 Knappt var vi komna opp till vanlig flyghöjd, förrän vi såg, att älgtjuren kom ut ur snåret. Han vädrade omkring sig och gick därpå rätt mot jägarna. Under det att han skred framåt, trampade han på torra kvistar, så att de knäcktes med hårda smällar. En stor, kal myr låg i hans väg.
1588 Älgtjuren stod där, ända tills jägarna kom fram i skogsbrynet. Då kastade han om och flydde åt ett annat håll än det, som han hade kommit från. Jägarna släppte hundarna lösa, och själva skrann de efter honom på sina skidor i så stark fart, som det var dem möjligt.
1589 Älgen hade lagt huvudet bakåt ryggen och sprang med största hastighet. Han slog opp snö, så att det stod som ett yrväder omkring honom. Både hundar och jägare blev långt efter. Då stannade han liksom för att invänta dem, och när de omigen var inom synhåll, stormade han åstad på nytt.
1590 Vi förstod, att det var hans mening att locka jägarna bort från platsen, där korna låg. Vi tyckte, att han var tapper, som själv gick i faran, för att de, som hörde honom till, skulle få vara i fred. Ingen av oss skulle ha velat fara från stället, förrän vi hade fått se hur allt detta skulle sluta.
1591 Jakten fortgick på samma sätt ett par timmar. Vi undrade på att jägarna gjorde sig besvär att följa älgen, när de inte var väpnade med bössor. De kunde väl inte tro, att det skulle lyckas dem att trötta ut en sådan löpare som han. Men så såg vi, att älgen inte mer flydde undan med samma hast.
1592 Och när han drog opp dem igen, syntes blod i spåren. Då förstod vi varför jägarna hade varit så uthålliga. De räknade på hjälp av snön. Älgen var tung, och för vart steg han tog sjönk han ner till botten av drivan. Men den hårda skorpan på snön nötte därvid sönder hans ben.
1593 Den skrapade bort håret och tog hål på skinnet, så att han pinades, var gång han satte ner foten. Jägarna och hundarna, som var så lätta, att de kunde vandra på isskorpan, förföljde honom alltjämt. Han flydde och flydde, men stegen blev alltmer osäkra och stapplande.
1594 Pojken satt och såg ner på landskapet och tänkte för sig själv, att det inte var likt något av dem, som han hade sett förut. Det fanns inga stora slätter som i Skåne och Östergötland och inga stora, sammanhängande skogstrakter som i Småland, utan det var en blandning av allt möjligt.
1595 Vildgässen flögo fram så pass nära kusten, att pojken kunde se ut över havet, och han såg, att inte heller havet fick breda ut sin vida yta, utan att den bröts sönder av en mängd öar, och öarna fingo inte heller bli särdeles stora, förrän havet tog vid igen. Det var ständigt ombyte.
1596 Barrskog bytte om med lövskog, åkrar och mossar och herrgårdar med bondstugor. Det var alls inga människor ute och arbetade på åkrarna, men i stället färdades de fram på vägar och stigar. Ur de små skogshemmen på Kolmårdssluttningarna kommo de ut, klädda i svarta kläder, med bok och näsduk i hand.
1597 De hade kommit ett gott stycke in över Sörmland, när pojken fick se en svart punkt, som rörde sig på marken under dem. Han trodde först, att det var en hund, och han skulle inte ha tänkt på den vidare, om det inte hade varit så, att den försökte hålla samma kosa som vildgässen.
1598 Det såg gammaldags och inbjudande ut, och det var inte utan, att pojken drog en suck, när han for fram över gården, och undrade hur det skulle kännas att få stiga in på ett sådant ställe efter slutad dagsresa i stället för att hamna på en sank myr eller en kal isskorpa.
1599 Men sådant var förstås inte att tänka på. Vildgässen slogo i dess ställe ner ett stycke norr om gården på en skogsäng, som var så översvämmad av vatten, att bara några tuvor stucko upp här och där. Det var nära nog det sämsta natthärbärge, som pojken hade haft på hela resan.
1600 Därpå sprang han med långa hopp från tuva till tuva, tills han kom på fast mark, och skyndade sedan åt det håll, där den gamla gården låg. Nu hände det sig, att just den kvällen sutto några människor i ett torp, som lydde under Stora Djulö, och pratade vid spisbrasan.
1601 Gumman hade tjänat på många stora ställen i ungdomen, och hon kände till så mycket underligt, att hon hade kunnat hålla på att berätta ända till morgonen. Hon talade så trovärdigt och bra, att de, som sutto och hörde henne, voro frestade att hålla allt för sanning.
1602 Genast ville de allesammans höra vad det fanns för sägner om deras egen gård. Då talade gumman om, att det en gång skulle ha legat ett slott norr om Stora Djulö på en backe, där det numera inte fanns annat än skog, och framför det slottet skulle ha legat en skön lustgård.
1603 Så hade det en gång hänt, att en, som kallades herr Karl, och som på den tiden styrde hela Sörmland, hade kommit resande till slottet. Och sedan han hade spisat och druckit, hade han gått ut i lustgården, stått där både länge och väl och sett ut över Stora Djulö sjö och de vackra stränderna.
1604 Men bäst han stod där och gladde sig åt det, som han såg, och tänkte för sig själv, att det inte fanns vackrare land än Sörmland, så hade han hört någon sucka helt djupt alldeles bakom honom. Då hade han vänt sig om och sett en gammal dagakarl, som stod böjd över sin spade.
1605 Ja, nu fanns det varken slott eller lustgård men därborta, utan där de en gång skulle ha legat, var det nu bara en vanlig skogsbacke. Men om någon skulle gå genom skogen en mörk natt, så kunde det hända, att han finge syn på lustgården. Här höll gumman upp och tittade bortåt en skum vrå av stugan.
1606 Han kom gående genom skogen en sommarnatt, och plötsligen såg han bredvid sig en hög trädgårdsmur, och ovanför den skymtade han de raraste träd, som var så tyngda av blommor och frukter, att grenarna hände långt ut över muren. Far gick helt sakta framåt och undrade var trädgården hade kommit ifrån.
1607 Då öppnades hastigt en port i muren, och en trädgårdsmästare kom ut och frågade om far inte ville se hans lustgård. Karlen hade spade i hand och bar ett stort förkläde som andra trädgårdsmästare, och far skulle just följa honom, när han kom att kasta en blick på hans ansikte.
1608 Nu var det en eldbrand, som sprakade till, så att gnistor och kol stänkte framåt golvet. Det blev ljust i alla mörka vrår i stugan för ett ögonblick, och gumman tyckte sig se en skymt av en liten pyssling, som satt bredvid råtthålet och hörde på berättelsen, men nu fick brått att laga sig undan.
1609 En stund efteråt kom pojken åter upp i skogen till vildgässen. Han gick och tuggade på en morot, som han hade hittat utanför källaren, tyckte, att han hade ätit en präktig kvällsvard, och var nöjd med att han hade fått sitta flera timmar inne i den varma stugan.
1610 Pojken är vaken i ögonblicket, gnuggar sömnen ur ögonen och ser sig omkring. Tätt bredvid sig har han en manshög mur, och över muren skymta träd, som bågna under frukter. Han tycker först, att detta är bra underligt. Inte fanns det några fruktträd här, då han somnade.
1611 Det besynnerligaste av allt är kanske, att han inte alls blir rädd, utan tvärtom känner en obeskrivligt stark lust att gå in i trädgården. Där han ligger uppe i granen, är det mörkt och kulet, men inne i trädgården är det ljust, och han tycker sig se hur frukter och rosor glöda i starkt solsken.
1612 Det finns en port i den höga muren tätt bredvid granen, där pojken ligger, och en gammal trädgårdsmästare har just skjutit upp de stora järngrindarna. Nu står han i portöppningen och spanar inåt skogen, alldeles som om han väntade någon. I ett ögonblick är pojken nere ur trädet.
1613 Under tiden står pojken och betraktar honom. Han har ett strävt ansikte med stora mustascher, vasst pipskägg och skarp näsa. Om han inte hade burit ett blått trädgårdsmästarförkläde och hållit en tung spade i handen, skulle pojken ha tagit honom för en gammal knekt.
1614 Trädgårdsmästaren går inåt trädgården med så stora steg, att pojken måste springa för att kunna följa med honom. De gå på en trång väg, och pojken råkar komma upp på gräskanten. Men då får han strax en tillsägelse att inte trampa ner gräset, och sedan springer han efter sin förare.
1615 Så kommo de fram ur buskarna, och pojken kan se ut över en stod del av trädgården. Han märker strax, att den inte är särdeles vidsträckt, bara ett par tunnland. Den höga muren skyddar den i söder och väster, men i norr och öster är den omgiven av vatten, så att där behövs intet stängsel.
1616 Han har inte sett många trädgårdar i sin dar, men han tycker sig förstå, att den här är olik alla andra. Den måtte vara utlagd i något gammaldags maner, för en sådan myllrande mängd av små kullar och små blomplaner och små häckar och små gräsmattor och små bersåer fick man inte se nu för tiden.
1617 Och inte heller ett sådant vimmel av små dammar och slingrande kanaler, som han ser här på alla håll. Överallt stå de stoltaste träd och de ljuvligaste blommor, och vattnet i de små kanalerna ligger klart och djupgrönt och speglande. Och pojken tycker, att alltsammans är som ett paradis.
1618 Så vackert, som det är, med alla blommor och slingrande vattendrag, så finns det ändå något annat, som han har mera nöje av, och det är alla de små lusthus och lekstugor, som äro uppsatte i trädgården. De finnas överallt, men allra mest vid kanten av de små dammarna och kanalerna.
1619 Det är inga riktiga hus. De äro för små, som om de voro byggda för folk, som inte voro större än han, men de äro otroligt prydliga och nätta. De äro av alla upptänkliga slag: somliga äro lika slott med torn och flyglar, andra se ut som kyrkor och andra som kvarnar eller bondstugor.
1620 Det står på en kulle mitt i en blomsteranläggning, och vägen, som leder dit, går över den ena kanalen efter den andra på små sirliga broar. Pojken törs inte annat än följa i hälarna på trädgårdsmästaren, men när han måste gå förbi allt detta, suckar han så tungt, att den stränge hör det och stannar.
1621 Trappstegen äro lagom höga, och han kan öppna vart lås. Men aldrig har han trott, att han skulle få se så mycket vackert. Ekgolven lysa blanka och bonade, taken äro gipsade och fullmålade med bilder. Utefter väggarna hänger tavla vid tavla, möblerna ha förgyllda karmar och äro överdragna med siden.
1622 Han ser rum, där väggarna äro klädda med böcker, och han ser rum, där bord och skåp äro fullsatta med klenoder. Hur mycket han än skyndar sig, hinner han inte se halva huset, förrän trädgårdsmästaren ropar på honom, och när han kommer ut, står gubben och biter i mustascherna av otålighet.
1623 Här äro anläggningarna av annat slag. Marken är utjämnad till breda gräsmattor, som avbrytas av jordgubbsland, kålsängar och bärbuskar. De små lusthusen finnas också där, men de äro som oftast rödmålade, de likna mest bondstugor och äro omgivna av humlegårdar och körsbärsdungar.
1624 Det finns så mycket att titta på, att han skulle ha kunnat gå där hela natten, om inte trädgårdsmästaren hade kallat på honom. Därpå vandra de utefter sjön på norra sidan av trädgården. Stranden går ur och in: det är udde och vik, udde och vik hela trädgården utefter.
1625 Utanför uddarna ligga små öar, som äro skilda från land av trånga sund. De små öarna höra också till trädgården. De äro planterade med samma omsorg som allt det övriga. Pojken går förbi det ena vackra stället efter det andra, men han stannar inte, förrän han kommer till en ståtlig, röd kyrka.
1626 Här också finns så mycket att se, att han skulle ha kunnat stanna hela natten, men han måste ge sig av för att inte låta trädgårdsmästaren vänta. När han kommer ut igen, märker han, att trädgårdsmästaren står och betraktar en uggla, som jagar en rödstjärt uppe i luften.
1627 En trappa högre upp finner han ljusare och gladare rum. Nu märker han riktigt, att han är på ett kungligt slott, för han ser inte annat än granna porträtt av kungar och drottningar på väggarna. Men en trappa högra upp är en stor vind, och runt om den ligga mångahanda rum.
1628 Men han kan inte se riktigt, för på samma gång bleknar hela gestalten bort och försvinner som en dimma. Och inte bara han, utan hela trädgården bleknar och försvinner med blommor och frukter och solsken, och där den har stått, syns ingenting annat än vild och fattig skogsmark.
1629 Ingenstans i hela Närke kunde man vara säker att inte råka ut för henne. Hon var inte något mörkt och dystert troll, utan munter och lustig, och vad hon bäst av allt tyckte om, det var ett duktigt blåsväder. Så snart det var vind tillräckligt, drog hon ut för att få sig en dans på Närkesslätten.
1630 Men sådana dagar, då virvelstormarna foro över slätten, hade Ysätters-Kajsa roligt. Då stod hon mitt i virveln och snurrade. Det långa håret flög omkring uppe i himmelens moln, klänningssläpet sopade utefter marken som en stoftsky, och hela slätten låg under henne som ett stort dansgolv.
1631 Var det sommar och gott bärgningsväder, satt Ysätters-Kajsa stilla, ända tills de första hövagnarna hade blivit fullastade, och då kom hon farande med ett par störtskurar, som gjorde slut på arbetet för den dagen. Det var visst och sant, att hon sällan tänkte på annat än att ställa till förtret.
1632 Men fastän Ysätters-Kajsa tyckte om alla slags förargliga upptåg, så var det ändå inte något riktigt ont med henne. Man kunde märka, att hon var svårast mot sådana, som voro trätgiriga och snåla och elaka, men redbart folk och små fattiga barn tog hon ofta i sitt skydd.
1633 Och när Närkesbon såg hur hon drog fram sitt stoftsläp över slätten, kunde han inte låta bli att småle. För retsam och led, det var hon, men gott lynne hade hon. Det var likaså uppfriskande för bönderna att ha att göra med Ysätters-Kajsa som för slätten att piskas av stormvinden.
1634 Kor och oxar blevo så utledsna, att de inte ville flytta en fot, och flera av de stackars djuren kastade sig omkull mittpå vägen för att visa, att de inte orkade gå längre. Alla, som bodde utmed vägen, måste öppna sina dörrar för de marknadsresande och härbärgera dem efter råd och lägenhet.
1635 Alla bås i lagården och alla spiltor i stallet voro redan upptagna. Det var ingen annan råd än att låta hästar och kor stå ute i regnet. Det var nätt och jämnt, att de, som ägde dem, kunde få komma in under tak. Det var en väta och smuts och en trängsel på gårdsplanen, som voro förfärlig.
1636 Pojken och vildgässen hade den kvällen kommit till en holme i Hjälmaren. Den var skild från land bara genom ett smalt och grunt sund, och man kunde nog tänka sig, att det gick an att komma ditöver torrskodd, när det var lågvatten. Det regnade lika galet ute på holmen som på alla andra håll.
1637 Till sist började han gå omkring på holmen. Han tyckte, att han kände regnet mindre, när han rörde sig. Knappt hade han gått holmen runt, förrän han hörde ett plaskande i vattnet, som skilde holmen från land, och strax därpå såg han en ensam häst komma gående mellan buskarna.
1638 Han var bruten och styvbent och så mager, att vartenda benknota syntes under skinnet. Han bar varken sele eller sadel, bara en gammal grimma, från vilken det hängde en halvrutten tågstump. det var tydligt, att han inte hade haft någon svårighet att slita sig lös.
1639 Vid staketet, som löper runt om gården, voro bundna en trettio, fyrti hästar och nötkreatur, utan något skydd mot regnet, och inne på gården stodo kärror med höga lårar, där får och kalvar, grisar och höns voro instängda. Hästen gick och ställde sig vid staketet.
1640 Det var inte många av djuren som sovo, utan från alla håll hörde han klagan och missnöje. De hade skäl nog att jämra sig, för vädret hade blivit sämre än förut på dagen. Det hade börjat blåsa en isande kalla vind, och regnet, som nu kom vasst och piskande, var blandat med snö.
1641 Men så tyckte han, att det var så synd om djuren, att han i alla fall ville försöka. Han sprang in på den främmande gården och såg genast, att alla uthus voro låsta och alla nycklar urtagna. Han stod rådvill och hjälplös, men han fick bistånd från oväntat håll.
1642 Han var lång och ståtlig med ett vackert, men rätt dystert ansikte. Under dagen hade han varit ute i regnet och blivit våt som alla andra, och vid kvällsvarden hade han bett sin gamla mor, som ännu var värdinna i gården, att hon skulle tända eld i spisen, så att han fick torka sina kläder.
1643 Modern hade därpå gjort en liten, klen brasa, för där i huset brukade de inte ödsla med veden, och husbonden hade hängt sin rock på en stol och ställt den framför elden. Sedan hade han satt upp ena foten på spishällen och stött armen mot knäet, och så hade han blivit stående och sett in i brasan.
1644 Saken var den, att när han hade gått förbi gästgivargården helt nyss, hade en hästhandlare kommit och frågat om han ville köpa en häst och hade visat honom ett gammal hästkräk, som var så illa tilltygat, att han måste fråga karlen om han var galen, som ville narra på honom ett sådant utskott.
1645 Ånej, visst inte. Han var inte den, som kastade bort sina pengar. Men i alla fall hade det väckt många minnen hos honom, att han hade fått se hästen, och det var minnena, som höllo honom så vaken, att han inte kunde gå och lägga sig. Ja, den där hästen hade varit ett bra grant och gott djur.
1646 Han hade kört in den, och han hade hållit av den mer än allt annat. Far hade klagat över att han fodrade den för väl, och han hade ofta måst smyga sig till att ge den havre. Han hade aldrig velat gå till fots till kyrkan, när han hade den hästen, utan han hade alltid åkt.
1647 Det var bara för att få ståta med unghästen. Själv kom han i hemmavävda och hemmasydda kläder, och kärran var simpel och omålad, men hästen var den grannaste, som körde upp på kyrkbacken. En gång hade han vågat tala med far om att få köpa sig klädeskläder och att få måla kärran.
1648 Sonen hade trott, att gubben skulle få slag. Han hade då försökt få far att förstå, att när han hade en så grann häst att åka efter, borde han väl också själv se något ut. Far hade ingenting svarat, men ett par dar efteråt hade han rest till Örebro med hästen och sålt honom.
1649 Han hade inte tänkt på honom på långliga tider förrän i kväll. Det var märkvärdigt, att han hade kunnat glömma den så helt och hållet. Men far var en mycket myndig och viljestark man, och när sonen hade blivit vuxen och de två jämt gått samman vid arbetet, hade far fått stor makt över honom.
1650 Det goda, som man hade fått, skulle man väl inte låta förfaras. Det var bättre att kallas snål och sitta på en skuldfri gård än att ha stora lån och dras med som de andra hemmansägarna. Så långt var han kommen i sina tankar, då han ryckte till, därför att han hörde något besynnerligt.
1651 Men så kom han ihåg, att han ännu inte hade gått runt gården, som han brukade göra var kväll för att se efter, att alla dörrar och luckor voro stängda och alla ljus släckta. det hade han aldrig försummat, sedan han hade blivit herre där. Han slängde på sig rocken och gick ut i ovädret.
1652 Allting fann han så, som det skulle vara, utom att dörren till den tomma höladan hade blivit uppkastad av vinden. Han gick in efter nyckeln, stängde ladan och stoppade nyckeln i rockfickan. Sedan begav han sig tillbaka in i storstugan, tog av rocken och hängde den framför elden.
1653 Det var ett fasligt väder ute med den bitande kalla blåsten och det snöblandade regnet. Och hans gamla häst stod ut i detta oväder utan att ha så mycket som ett täcke till skydd! Han borde väl ändå ha gett sin gamla vän tak över huvudet, när han var kommen till den här trakten.
1654 Men under det att pojken styrde med detta, hade husbonden gått gården runt och stängt höladan, så att när djuren kommo tågande, var dörren låst. Pojken blev stående helt bestört. Nej, han kunde inte låta kreaturen stå där! Han måste in i huset och skaffa reda på nyckeln.
1655 Han gick ut för att se efter vad som stod på och tänkte med detsamma för sig själv, att inte skulle han låta locka sig att släppa in någon vandrare. Men just som han vred upp låset, var en vind till hands och passade på. Den rev dörren ur handen på honom och kastade den mot väggen.
1656 Han måste ut på bron för att dra igen dörren, och när han kom tillbaka in i stugan, stodo de små flickorna redan därinne. Det var ett par stackars tiggarflickor, trasiga och svultna och smutsiga, ett par små töser, som gingo krökta under påsar, som voro lika långa som de själva.
1657 Han lyssnade och förstod genast, att det ingenting var: bara vinden, som väsnades i skorstenen. Men det var det märkvärdiga, att när vinden så där upprepade hans tankar, syntes de honom så underligt dumma och hårda och falska. Barnen hade emellertid sträckt ut sig sida vid sida på hårda golvet.
1658 Och båda delarna fars verk! Far hade kanske ändå inte haft så rätt i vad han gjorde. Han satte sig ner på en stol och lutade huvudet i händerna. Plötsligen började hans ansikte darra och skälva, och han fick tårar i ögonen, som han skyndade sig att torka bort.
1659 Det kom fler efter. Nu öppnade hans mor dörren från lillkammaren, och han skyndade sig att svänga stolen så, att han vänder ryggen åt henne. Men hon måtte ändå ha märkt något ovanligt, för hon stod en lång stund stilla bakom honom, som hade hon väntat, att han skulle säga något till henne.
1660 Hon fick väl hjälpa honom. Hon hade sett från lillkammaren hur allt hade gått till i stugan, så att hon behövde ingenting fråga. Hon gick bara helt stilla fram till de två sovande barnen, lyfte upp dem och bar dem in i sin egen säng i lillkammaren. Sedan gick hon ut till sonen igen.
1661 Men så blevo inte barnen utdrivna, och pojken satt kvar i vrån och kunde inte begripa vad han skulle ta sig till. Modern talade länge med sin son, och medan hon talade, stillades hans gråt, och till sist satt han med ett så vackert uttryck i ansiktet och såg ut som en annan människa.
1662 Det var samma blåst och köld ute, men när han kom på förstubron, började han småsjunga. Han undrade om hästen skulle känna igen honom, och han skulle tycka om att komma in i sitt gamla stall. När han gick över gårdsplanen, hörde han, att en dörr slog och smällde för vinden.
1663 Ett par ögonblick därefter stod han vid ladan och skulle just stänga till dörren, när han tyckte sig höra ett prassel därinifrån. Detta kom sig därav, att pojken hade passat på att gå ut på samma gång som han, och han hade genast sprungit ner till ladan, där han hade lämnat kreaturen.
1664 En stark vindpust hade för längesedan kastat upp lad-dörren och hjälp dem att få tak över huvudet. Men det var prasslet, när pojken hade sprungit in i ladan, som husbonden hörde. Nu lyste han med lyktan inåt ladan och såg, att över hela golvet lågo sovande kreatur.
1665 Ingen människa syntes till. Djuren voro inte bundna, utan hade lagt sig här och där i halmen. Han blev vred över intrånget och började skrika och väsnas för att väcka de sovande och driva ut dem. Men djuren lågo stilla, som om de alls inte ville låta störa sig.
1666 Den enda, som reste sig, var en gammal häst, som helt sakta gick fram emot honom. Husbonden blev på en gång alldeles tyst. Han kände igen hästen redan på gången. Han höjde lyktan mot honom, och hästen gick fram och lade sitt huvud på hans axel. Och husbonden började smeka honom.
1667 Du ska aldrig mer behöva lämna den här gården. Du ska få det, som du vill, hästen min. De andra, som du har tagit med dig, får stanna här, men du ska få komma med mig till stallet. Nu kan jag ge dig så mycket havre, som du förmår äta, utan att jag behöver smyga mig till den.
1668 Morgonsolen göt sitt klara sken över isen, och den såg inte mörk och otrevlig ut, som våris brukar, utan lyste vit och lockande. Så långt som de kunde se ut över den, låg den fast och torr. Regnvattnet hade redan runnit ner i hålor och springor, eller också var det uppsuget i själva isen.
1669 Åsa gåsapiga och lille Mats voro på vandring norrut, och de kunde inte låta bli att tänka på hur många steg det skulle bespara dem, om de kunde gå tvärsöver den stora sjön i stället för att vandra runt om den. De visste nog, att våris är farlig, men denna såg ju alldeles säker ut.
1670 Isen var inte särdeles glatt, utan mycket behaglig att gå på. Det fanns mer vatten på den, än de hade kunnat se, och här och där fanns pipig is, där vattnet porlade upp och ner. Sådana ställen fick man akta sig för, men det var ju inte svårt mittpå dagen i det ljusa solskenet.
1671 Barnen kommo fort och lätt framåt, och de talade inte om annat än hur kloka de hade varit, som hade gått ut på isen i stället för att fortsätta vandringen på den sönderregnade landsvägen. När de hade gått en stund, kommo de i närheten av Vinön. Där fick en gammal gumma syn på dem från sitt fönster.
1672 De förstodo mycket väl, att hon varnade dem för att fortsätta vandringen. Men de, som voro ute på isen, sågo ju, att ingen fara var för handen. Det hade väl varit bra dumt att lämna isen, när allt gick så förträffligt. De vandrade alltså förbi Vinön och hade nu en milsbred isyta framför sig.
1673 Härute fanns det så stora vattensamlingar, att barnen nödgades gå långa omvägar. Men det bara roade dem. De tävlade om att finna ut var isen var bäst. De voro varken trötta eller hungriga. De hade hela dagen för sig, och de bara skrattade, när de mötte nya hinder.
1674 Den kalla blåsten var det första riktigt obehag, som de hade mött under vandringen. Något, som förvånade dem, var, att vinden kom med så starkt dån, som om den hade fört med sig bullret från en stor kvarn eller mekanisk verkstad. Men något sådant kunde ju inte finnas därute på isvidderna.
1675 I alla fall stannade de och sågo sig om. Då märkte de långt borta i väster, neremot Björnön och Göksholmslandet, en vit vall, som gick tvärsöver sjön. Först trodde de, att det var en snökant utmed en väg, men så förstodo de, att det var skum från vågor som kastades mot isen.
1676 När de sågo detta, togo de varandra i hand och började springa utan att säga ett ord. Sjön låg öppen därborta i väster, och de hade tyckt sig se, att skumranden hastigt flyttade sig österut. de visste inte om isen skulle bryta upp överallt eller vad som skulle ske.
1677 Men de kände på sig, att de voro i fara. På en gång tycktes det dem, som om isen lyftes just på det stället, där de sprungo: lyftes och sjönk ner igen, som om någon hade stött till den underifrån. Därpå hördes en dov knall i isen, och sedan gingo sprickor ut över den åt alla håll.
1678 Nu blev det stilla en stund, men så kändes återigen den där höjningen och sänkningen. Efter detta började sprickorna vidga sig till springor, genom vilka man såg vatten porla upp. Strax därpå blevo springorna till rämnor, och isen började dela sig i stora flak.
1679 Det svåraste var väl gjort, när istäcket hade brustit i stycken, men alla dessa stycken måste delas på nytt och kastas mot varandra för att bli krossade, söndernötta och upplösta. Det fanns ännu kvar en myckenhet hård och fast is, som bildade stora, oskadade fält.
1680 Men den värsta faran för barnen var, att de inte hade någon överblick över isen. De kunde inte se var rämnorna voro så vida, att de omöjligt kunde komma över dem. De visste inte var de stora isflaken funnos, som kunde bära dem. Därför irrade de omkring hit och dit, fram och tillbaka.
1681 Strax därpå gledo isstyckena samman, så att de kunde komma över rämnan. Då togo de varandra åter i hand och sprungo. De voro ängsliga, inte bara för faran, utan också för hjälpen, som de hade fått. De måste snart stanna i ny tvekan, men genast hörde de en röst tränga ner till dem.
1682 Det märktes hur rädda de hade varit, för när de hade kommit på fast mark, stannade de inte en gång och sågo åt sjön, där vågorna nu började välva isblocken allt häftigare, utan bara gingo på. Men när de hade kommit ett stycke upp på udden, stannade Åsa plötsligt.
1683 Men inte förr hade hon vänt ryggen till, än en stor, vit gås sköt ner ur luften som en blixt, nappade till sig träskon och höjde sig med samma fart uppåt igen. Torsdag 28 april När vildgässen hade hjälp Åsa gåsapiga och lille Mats över Hjälmaren, foro de rätt norrut, tills de kommo in i Västmanland.
1684 Där slogo de ner på ett av de stora åkerfälten i Fellingsbro socken för att vila och äta. Pojken var hungrig, han också, men såg sig förgäves om efter något ätbart. Medan han spejade åt alla håll, märkte han på fältet bredvid ett par karlar, som gingo och plöjde.
1685 Det var ju en möjlighet, att han kunde komma över några smulor eller en brödkant, sedan de hade slutat. Det gick en väg förbi fältet, och på denna kom en gammal man vandrande. När han såg de båda plöjarna, stannade han, klev över gärdgården och gick fram till dem.
1686 Härpå kommo han och de båda plöjarna i samspråk, och de fingo snart veta, att han var en gruvarbetare från Norbergs bergslag. Nu arbetade han inte mer. Han var för gammal att klättra på gruvstegarna, men han bodde kvar nära gruvan i en liten stuga, Han hade en dotter gift härnere i Fellingsbro.
1687 Hon hade allting präktigt förstås, men hon levde ändå i stora bekymmer, därför att hon inte visste hur hon skulle dela sin egendom mellan sina tre söner. Se, det förhöll sig så, att de två äldsta sönerna brydde hon sig inte så mycket om, men den yngsta var kelgrisen.
1688 Hon ville, att han skulle få det bästa arvet, men på samma gång var hon rädd, att det skulle bli ofrid mellan honom och hans bröder, om de märkte, att hon inte hade delat lika mellan dem. Nå, en dag kände hon, att hon var döden så nära, att hon inte hade tid att betänka sig längre.
1689 Den, som väljer den lotten, får bra bete för får och kor på strandängarna, och på holmarna kan han idka lövtäckt, ifall han inte vill använda dem till trädgårdsodling. Där går en mängd vikar och fjärdar långt inåt landet, så att det blir bra tillfälle till fraktfart och allt slags samfärdsel.
1690 Och inte kommer det att fattas honom åkermark heller, fastän landet ligger sönderslitet. Det blir bara gott, att sönerna hans allt ifrån början får lära sig att fara från holme till holme, för det kommer att göra dem till goda sjöfarande, som kan segla till främmande land och skaffa sig rikedomar.
1691 För att inte slätten ska bli vattensjuk, har jag dragit fram över den några stora diken, och i dem finns det ett och annat fall, där det går an att sätta opp kvarnar och smedjor. Och längsmed dikena har jag lagt opp grusbankar, där det kan växa skog till vedbrand.
1692 Och det där kunde jag ju förstå, att ingen av er skulle bli glad åt. I alla fall har jag plockat ihop allt det där eländet och lagt ut det i norr och väster om slättmarken. Men jag fruktar för att den, som väljer den lotten, inte har annat än fattigdom att vänta.
1693 En mängd forsar och fall finns där nog, så att det ginge an att bygga hur många kvarnar som helst, men jag är rädd för att han inte får något annat än bark att mala på dem. Och bra besvärligt får han det med vargar och björnar, för de kommer säkert att hålla till i vildmarken.
1694 Ja, detta är den tredje lotten. Jag vet nog, att den inte kan jämföras med de två andra, och om jag inte voro så gammal, skulle jag ha gjort om delningen, men det är omöjligt. Och nu har jag ingen ro i min sista stund, därför att jag inte vet till vilken av er jag ska ge den sämsta lotten.
1695 Ja, där låg då gammelmoran och ängslade sig, och sönerna kunde se, att hon led all dödens pina på förhand, därför att det var hon, som måste dela ut lotterna mellan dem, och hon rakt inte visste vem av sönerna hon skulle göra olycklig genom att ge honom den sämsta delen.
1696 Men så började han märka, att berggrunden hade ett besynnerligt utseende här och där. Och när han såg bättre efter, upptäckte han, att den nästan överallt var genomsprängd med malmådror. Det fanns mest järn, men det var också gott om både silver och koppar där på hans egendom.
1697 Sedan de hade spisat frukost på åkrarna i Fellingsbro, var det deras mening att styra rätt norrut över Västmanland, men västanvinden tog till i styrka och vräkte dem i stället österut ända bort mot Upplandsgränsen. De foro högt uppe, och vinden kastade dem framåt med stark fart.
1698 Pojken satt och tittade ner för att få reda på hur det såg ut i Västmanland, men kunde inte mycket urskilja. Han märkte nog, att det var jämnt och slätt här i östra delen av landskapet, men han kunde inte förstå vad det var för fåror och streck, som löpte från norr till söder tvärsöver slätten.
1699 Sedan hade de råkat Kolbäcksån, som har en järnväg på ena sidan och en ås med en landsväg på den andra. Därpå hade de mött Svartån, som också följes av åsar och landsvägar, så Lillån med Badelundsåsen och sist Sagån, som har både landsväg och järnväg på högra stranden.
1700 Då kände han, att en stark värme slog opp mot honom från marken, och genast måste han titta ner för att få reda på vad detta kom sig av. Under honom lågo stora högar av kol och malm, och mittibland dessa stod en hög, åttkantig, rödmålad byggnad, som sände en hel kvast av lågor mot himlen.
1701 När han såg ner, lade han först märke till en liten ström, som kom i stark fors utför en bergvägg. Bredvid faller låg en stor byggnad med svart tak och hög skorsten, som sände ut en tjock, gnistblandad rök. Utanför byggnaden lågo järnklumpar och järnstänger och riktiga små berg av kol.
1702 Marken var svart vida omkring, och svarta vägar löpte ut åt alla håll. Från byggnaden hördes ett obeskrivligt larm. Det dånade och fräste. Det lät, som om något med starka slag sökte att försvara sig mot ett väsande vilddjur. Men det besynnerliga var, att ingen frågade efter det, som skedde.
1703 Då såg pojken under sig en bondgård, som han aldrig hade sett maken till. Boningshuset var en lång, rödfärgad envåningsbyggnad, och det var inte särdeles stort tilltaget, men det, som förvånade honom, var att se alla de stora, välbyggda uthus, som lågo därbredvid.
1704 Pojken visste ungefär hur många uthus som behövdes vid en gård, men här måtte de ha haft dubbelt och tredubbelt av allt. Ett sådant överflöd på byggnader hade han aldrig tänkt sig. Inte heller kunde han räkna ut vad som skulle förvaras i dem, för det fanns nästan inga åkrar invid gården.
1705 Han såg några åkerlappar inne i skogsmarken, men dels voro de så små, att han knappt ville kalla dem för åkrar, och dels voro de så små, att han knappt ville kalla dem för åkrar, och dels stod det redan en lada på var och en av dem för att ta i förvar vad som där kunde skördas.
1706 Det fanns gruvfält, där hiss-stängerna höllo på att falla omkull, och där marken var genomborrad av gruvhål, och det fanns gruvfält, där arbetet fortgick, där de dova gruvskotten hördes ända upp till vildgässen, och där hela byar av arbetarbostäder reste sig i skogskanten.
1707 På detta sättet kommo vildgässen endast långsamt framåt och voro kvar i Västmanlands bergslager ännu på eftermiddagen. Mot kvällen lade sig vinden hastigt, och de trötta resenärerna började hoppas, att de skulle få en stunds lätt flykt före solnedgången. Men då kom en våldsam vindstöt farande.
1708 Den var alldeles som försvunnen. Han tyckte, att detta var en smula besynnerligt, men han blev inte skrämd eller orolig. Det föll honom inte en sekund in, att sådant folk som Akka och Mårten gåskarl skulle överge honom. Den häftiga vindstöten hade väl fört dem med sig.
1709 Men vad var nu detta? Var i alla världen befann han sig? Hittills hade han bara stått och titta upp mot himlen efter gässen, men nu hade han råkat kasta en blick omkring sig. Han hade inte fallit ner på släta marken, utan i en djup och vid bergklyfta, eller vad det kunde vara.
1710 Det var ett rum, så stort som en kyrka, med nästa lodräta klippväggar på alla sidor och alldeles utan tak. På marken lågo några stora stenblock, och mellan dem växte mossa och lingonris och små låga björkar. Här och där funnos utsprång i väggarna, och från dessa hängde det ner några trasiga stegar.
1711 På ena sidan öppnade sig ett svart valv, som såg ut att leda långt inåt berget. Pojken hade inte förgäves farit fram över Bergslagerna en hel dag. Han förstod genast, att den stora klyftan hade uppstått därigenom, att människorna fordomdags hade brutit malm ur berget på det här stället.
1712 Den andra kom efter för att rycka till sig pojken, och hur han klumpade åstad, kom han att falla rätt ner över huvudet på den, som bar pojken. Då rullade de om varandra, betos och klöstes och brummade. Under detta kom pojken lös, sprang bortåt bergväggen och började klättra uppför den.
1713 När det blev liggdags och björnhonan kallade på ungarna, för att de skulle krypa intill henne och sova, hade de haft så roligt, att de ville fortsätta med samma lek nästa dag. De togo pojken mellan sig och lade tassarna över honom, så att han inte skulle kunna röra sig, utan att de vaknade.
1714 När det hade lidit om en stund, kom björnfar klättrande utför klippväggen. Pojken vaknade av att han rev lös sten och grus, när han hasade sig ner i den gamla gruvan. Inte tordes pojken röra sig mycket, men han sträckte och vände på sig, så att han kunde se björnen.
1715 Men så for han upp med ett rytande. Det hade fallit sig så olyckligt, att en av björnungarna hade flyttat tassen över Nils Holgerssons ansikte, så att den stackaren inte kunde andas, utan hade börjat nysa. Nu stod det inte till för björnmor att hålla björnfar stilla längre.
1716 Det gick också med god fart. Det märktes, att björnfar var som skapad för att tränga fram i täta skogar. Den tunga kroppen sköt genom snåren som en båt genom vattnet. Björnfar vandrade på, tills han kom fram till en backe i skogsbrynet, där han kunde se det stora järnverket.
1717 Runt omkring själva verkstadsbyggnaderna lågo ofantliga kolhus, stora slagghögar, packhus, brädstaplar och redskapsskjul. Ett stycke längre bort funnos långa rader av arbetarbostäder, vackra villor, skolhus, samlingssalar och handelsbodar. Men allt detta andra var stilla och tycktes sova.
1718 Pojken såg inte däråt, utan tänkte bara på att betrakta järnverksbyggnaderna. Marken var svart omkring dem, himlen välvde sig skönt mörkblå över masugnslågorna, forsen strök förbi dem vitskummande, och själva stodo de och sände ut ljus och rök och eld och gnistor.
1719 Till en början blev jag inte mycket störd av människorna. De gick och hackade i bergen och plockade opp litet malm, och härnere vid forsen hade de ett hammarverk och en hytta. Men hammaren bultade bara ett par gånger om dagen och hyttan var inte påblåst mer än ett par månvarv i sträck.
1720 Men nu på de sista åren, sedan de har rest det här bullerverket, som går med samma fart båda natt och dag, kan jag inte trivas mer. Förr var det bara en brukspatron och ett par smeder, som bodde här, men nu är det så fullt av människor, att jag aldrig kan gå säker för dem.
1721 Pojken kunde ingenting se, men han förstod av det tilltagande bullret, att de närmade sig järnverket. Björnfar hade väl reda på järnbruket. Han hade gått omkring där många mörka nätter, gett akt på vad som tilldrog sig därinne och undrat om det aldrig skulle bli något uppehåll i arbetet.
1722 Inne i järnverket höllo de på med bessemerblåsning. I en stor, svart, rund kula, som satt uppe under taket och var fylld med smält järn, pressade de in en stark luftström. Och när luften med ett förfärligt dån trängde in i järnmassan, sprutade stora svärmar av gnistor upp ur denna.
1723 Genast tog en annan arbetare fatt på det och stoppade in det under en trängre vals, som gjorde det än längre och smalare. Så fördes det från vals till vals, tänjdes och trängdes, och till sist ringlade det som en många meter lång, rödglänsande tråd bort över golvet.
1724 Oupphörligen slingrade sig nya röda trådar bort över golvet som fräsande ormar. Pojken tyckte, att det var grant att se järnet, men än präktigare var det att se arbetarna, som viga och smidiga fattade de glödande ormarna med sina tänger och tvingade dem in under valsarna.
1725 Järn var det i plogen, som redde upp åkern, i yxan, som byggde huset, i lien, som mejade säden, i kniven, som kunde brukas till allt möjligt. Järn var det i betslet, som styrde hästen, i låset, som stängde dörren, i spikarna, som höllo ihop möblerna, i plåten, som täckte taket.
1726 Bössan, som hade utrotat vilddjuren, var av järn och likaså hackan, som hade brutit upp gruvan. Järn klädde krigsfartygen, som han hade sett i Karlskrona, på järnskenor rullade lokomotiven fram genom landet, av järn var nålen, som sydde rocken, saxen, som klippte fåren, grytan, som kokade maten.
1727 Det var kanske därför, att de hade grubblat så mycket över järnet, som förståndet hade kommit i växt hos människorna, tills de äntligen hade hunnit så långt, att de kunde bygga sådana här stora verk. Det var säkert så, att människorna hade järnet att tacka för mer, än de själva visste.
1728 Ett par skott smällde, när han rusade bort, och kulorna veno honom om öronen, men han kom lyckligt undan. Där hängde pojken utanför björngapet, tänkte han, att han väl aldrig hade varit så dum, som i natt. Om han bara hade tegat, så hade björnen blivit skjuten, och han själv hade kommit lös.
1729 Det var den första riktiga flod, som pojken hade sett, och han häpnade, när han såg denna stora breda vattenmassa komma glidande genom landskapet. När vildgässen hade nått Torsångs flottbro, vände de och foro mot nordväst utmed älven, som om de ville bruka den till vägvisare.
1730 Han såg flottbroarna, som vilade på älven, färjorna, som den hade att bära, timmerstockarna, som den rullade framåt, järnvägarna, som följde den och korsade den, och han började något litet fatta vilket stort och märkvärdigt vatten detta var. Älven gjorde en lång bukt mot norr.
1731 Så liten den var, blev den kallad Storån, därför att den såg ut att kunna bli något duktigt av den. När den nyss var utkommen ur sjön och kastade en blick omkring sig för att se åt vilket håll den borde styra kosan, var det just ingen uppmuntrande syn, som mötte den.
1732 Den såg åt norr. Där hade den Näsfjäll, åt öster stod Nipfjället och i söder Städjan. Den funderade nog på om det inte var så gott, att den for tillbaka ner i sjön. Men så tyckte den ändå, att den åtminstone borde göra ett försök att leta sig fram till havet, och så gav den sig av.
1733 Skog stod i vägen för den, om inte annat. Det var att rycka omkull tall efter tall för att få fritt lopp. Den var mäktigast och starkast om våren, när först hemfloden kom och fyllde den med snövatten från grannskogarna och sedan fjällfloden kom med vatten från fjällen.
1734 När den var lyckligt och väl utkommen ur denna ängslan, fick den en dag höra ett stark brusande och sorlande till vänster om sig. Ett så mäktigt brus hade den aldrig förr hört i skogen, och den frågade genast vad det var. Skogen stod som vanligt färdig att svara.
1735 Men nästa dag måste den erkänna, att Fjätälven också hade tröttnat på att gräva sin egen väg, och att den var färdig att förena sig med Storån. Alltjämt gick det framåt för Storån. Den var ändå inte så stor, som man hade kunnat vänta därav, att den hade dragit till sig så många hjälpare.
1736 Och när den frågade skogen vem det var, svarade den, att det var Fuluälv, som upptog vatten från Fulufjäll och som redan hade hunnit att gräva sig en lång och bred fåra. Så snart som Storån fick veta detta, sände den den vanliga hälsningen, och skogen åtog sig som förut att framföra den.
1737 Det var ett berg, som låg rätt i dess väg, och där den inte kunde komma fram annat än genom en trång rämna. Den trängde ihop sig och gick fram med strid fors, men i många år måste den nöta och fila, innan den fick rämnan utvidgad till en något så när bred klyfta.
1738 Hög var den, men nog kom älven välbehållen utför den, och sedan gick det undan med besked. Den grävde ur Malung och Järna, och där lyckades den övertala Vanån att förena sig med den, fastän den var hela tio mil lång och hade grävt ut en stor sjö som Vänjan på egen hand.
1739 Den förstod, att om Storån hade förirrat sig ner i Siljansdalen, skulle den bli instängd där som i ett fängelse. Och ni kunde den vara säker om att nå fram till havet före ån. Efter detta började Fuluälv att går fram mer makligt. Om våren gjorde den sitt bästa arbete.
1740 Från Floda kom den till Gagnef. Här var det redan förut alldeles slätt. Bergen hade flyttat sig långt undan, och Fuluälv hade så lätt att komma fram, att den lade bort all brådska och började att lekfullt vrida sig i krokar och bukter, nästan som om den hade varit en liten ungbäck.
1741 Var dag arbetade den med att fylla Siljansdalen för att kunna komma ut ur den på något håll, men den låg framför ån som ett ofantligt kar och tycktes aldrig kunna bli full. Storån trodde ibland, att den skulle bli tvungen att sätta själva Gesundaberget under vatten för att komma ut ur sitt fängelse.
1742 Men det, som stod emellan dem, var, att ingen av dem ville lämna sitt eget namn och ta den andras. Fördenskull hade det kanske inte kommit till någon förening mellan dem, om inte skogen hade föreslagit, att de skulle ta sig ett nytt namn, som inte tillhörde någon av dem.
1743 De rusade utför fallen vid Kvarnsveden och Domnarvet utan tvekan. När de kom i närheten av sjön Runn, sög de den till sig och tvang alla vattendrag i närheten att förena sig med dem. Sedan drog de österut mot havet utan stort motstånd och bredde ut sig som sjöar.
1744 När de skulle störta sig i havet, kom de att tänka på sin långa tävlan och på all den vedermöda, som de hade lidit. De kände sig nu trötta och gamla, och de förvånade sig, att de i sin ungdom hade varit så glada åt kamp och tävlan. Och de undrade vartill att detta hade tjänat.
1745 Vid dalens norra ända ligger en klar och vacker liten sjö med grönskande, månguddiga stränder, som kallas Varpan. Vid södra ändan ligger en sjöliknande vik av Runn, som heter Tisken och har grunt, orent vatten och sumpiga, fula stränder, belamrade med allt möjligt skräp.
1746 På den gröna sidan av dalen finnas alla de byggnader, som ha ett prydligt eller ståtligt utseende. Där ligga de två kyrkorna, rådhuset, landshövdingens bostad, bergslagskontoret, bankhusen, hotellen, de många skolhusen, sjukhuset, att vackra villor och boningshus.
1747 Men så mycket mer tyckte han om den västra sidan och den lilla sjön Tisken. Bataki, korpen, älskade allt, som var hemlighetsfullt, allt, som gav anledning till grubbel och funderingar och satte tankarna i rörelse, och mycket sådant fann han på stadens svarta sida.
1748 Det hade sålunda varit en stor glädje för honom att söka grubbla ut varför den gamla röda trästaden inte hade brunnit upp såsom alla andra röda trästäder i detta land. Likaså hade han undrat över hur länge de lutande husen vid kanten av gruvan skulle kunna bli stående.
1749 In i detta hus hade Bataki aldrig kunnat kasta en blick, och det väckte därför hans undran mer än något annat. Han hoppade omkring på taket för att finna ett hål, och han satt ofta på den höga skorstenen och kikade ner genom den trånga öppningen. En dag råkade Bataki mycket illa ut.
1750 Ingen enda glugg eller dörr stor öppen. Korpen befann sig helt enkelt i ett fängelse. Bataki började skrika på hjälp och höll i därmed hela dagen. Det finns väl knappt några djur, som äro så ihärdiga att föra oväsen som korpar, och det blev snart bekant vida omkring, att han hade råkat i fångenskap.
1751 Snart var den känd av alla Falu stads kajor och duvor och kråkor och sparvar. De flögo genast bort till det gamla Svavelkoket för att ta närmare reda på saken. De kände mycket stort medlidande med korpen, men ingen av dem kunde hitta på något sätt att hjälpa honom.
1752 När Akka hade rådfört sig en smula med Bataki, tog hon Tummetott på ryggen och for bort till en gård, som låg alldeles i närheten av Svavelkoket. Hon for sakta fram över trädgården och björkhagarna, som omgåvo det lilla stället, allt under det att både hon och pojken stirrade neråt marken.
1753 Med detta foro de tillbaka till Svavelkoket. Pojken fäste snöret kring skorstenen, släppte ner det i det djupa hålet och halade sig utför det. Sedan han hade hälsat Bataki, som med många vackra ord tackade honom för att han hade kommit, började han att hugga ett hål i väggen med stämjärnet.
1754 Och jag vågar påstå, att det inte finns en fågel till i landet, som har så bra reda på dina stamfränder som jag. En gång satt jag i bur många år i rad hos en bergmästare här i Falun, och det var i hans hus, som jag fick kännedom om det, som jag nu ska berätta för dig.
1755 Antingen störtade en torrfura över honom, eller också råkade han ut för ett bergras. Han fick aldrig tid på sig att visa en annan var skatten var till finnandes i vildmarken. På den här tiden var det bruk överallt i landet, att bönderna om somrarna sände sina kreatur på bete långt in i skogarna.
1756 I början var han rädd att bli dödad, med det förhöll sig nog så, att jättedottern hade tröttnat på att vakta sitt kopparberg. Hon ofredade honom aldrig. Malmådern, som bonden hade upptäckt, gick fram i själva bergytan, så att det var varken svårt eller besvärligt att bryta malmen.
1757 Han och drängarna släpade fram ved ur skogen, lade opp stora bål på malmberget och tände på. Då sprack stenen sönder av värmen, så att de kunde komma åt malmen. Därpå lät de malmstyckena gå igenom den ena elden efter den andra, tills de fick fram den rena kopparn och hade skilt den från slaggen.
1758 Förr i världen använde folk nästan ännu mer koppar till dagligt bruk, än de gör nu för tiden. Den var en eftersökt och nyttig vara, och bonden, som ägde gruvan, blev snart stormrik. Han byggde sig en stor, präktig gård i närheten av gruvan och kallade den Kårarvet efter bocken.
1759 På den tiden brukade folk för det mesta hålla sig stilla var och en i sin landsända, och nyheter blev inte så lätt kringförda som nu. Men ryktet om att en stor koppargruva hade blivit funnen nådde ändå fram till många människor, och de, som inte hade bättre att göra, gav sig åstad oppåt Dalarna.
1760 Bonden tog dem i sin tjänst, gav dem god lön och lät dem bryta malm åt honom. Det fanns nog och övernog av malm, och ju fler tjänare han kunde sätta till arbete, desto rikare blev han. Men en kväll lär det ha hänt, att fyra raska karlar med bergsmanshackan på axeln kom vandrande till Kårarvet.
1761 Därmed lämnade han dem, men han höll ögonen på dem, och om en stund såg han, att de upphörde att arbeta och vandrade inåt skogen. När folket satt vid kvällsvarden på Kårarvet den dagen, hördes ett förfärligt tjut av vargar borta från skogen. Mittibland vilddjurens tjutande ljöd människoskrik.
1762 Drängarna jagade bort dem och fann på marken fyra människokroppar, som var så illa medfarna, att de inte skulle ha förstått vilka det var, om de inte hade sett fyra gruvhackor, som låg bredvid dem. Efter detta förblev kopparberget i en mans ägo ända till bondens död, då det övertogs av hans söner.
1763 En mäktig bygd uppstod, och denna kallades Stora Kopparbergs bergslag. Nu är att märka, att den malm, som låg så till, att den kunde brytas oppifrån, som man bryter sten ur ett stenbrott, började ta slut, och gruvarbetarna blev tvungna att söka malmen djupt under jorden.
1764 Det är alltid ett tungt och svårt arbete att bryta berg, men därtill kom pinan av röken, som inte kunde leta sig ut i luften, och svårigheten att frakta malmen på branta stegar opp till jordytan. Och ju längre neråt djupet de trängde, desto farligare blev brytningen.
1765 Detta gjorde, att arbetet i den stora gruvan blev så fruktat, att ingen ville ägna sig däråt av fri vilja. Då erbjöds livdömda förbrytare och män, som strök omkring fredlösa i skogarna, att de skulle få tillgift för sina brott, om de ville bli gruvarbetare i Falun.
1766 De hade bläckat opp väg till den, och nästa dag ville de visa den för husbonden. Men nästa dag var en söndag, och husbonden ville inte gå till skogen och söka malm den dagen, utan gick i stället till kyrkan med allt sitt husfolk. Det var vinter, och de vandrade till kyrkan över sjön Varpan.
1767 Men tanken på den stora rikedom, som han nu skulle vinna, gjorde honom alldeles yr och vild. Han ställde till gästabud samma natt, drack och dansade och spelade tärning, och till sist råkade han i gräl och slagsmål och blev nerstucken av en bland dryckesbröderna.
1768 Ur stora Kopparberget hämtades alltjämt en sådan myckenhet malm, att gruvan räknades för den rikaste koppargruva, som fanns i något land. Den gav stor rikedom, inte bara åt den närmaste trakten, utan de skatter, som hämtades därur, blev Sveriges rike till stor hjälp under betryckta tider.
1769 När människor tänkte på hur mycken rikedom, som hade kommit ur den gamla gruvan, kan ingen undra på att de, som trodde att, en dubbelt så stor kopparskatt fanns i närheten, skulle förarga sig över att den var oåtkomlig. Mången vågade livet för att söka efter den, men vann ingenting därmed.
1770 Han hade bott i Falun i hela sitt liv, och han hade aldrig tänkt på att det kunde vara svårt att leva där. Men när han nu närmade sig staden, blev han förfärad. Ur den stor gruvöppningen, ur de hundra rostugnarna omkring den uppsteg den tunga, stickande svavelröken och svepte hela staden i en dimma.
1771 Han förstod, att den, som var van vid att bo i ljus och grönska vid den skinande Siljan, inte kunde trivas härnere. Åsynen av staden gjorde honom ännu dystrare, än han hade varit. Han tyckte sin inte vilja gå hem genast, utan vek av från vägen och vandrade in i skogsmarken.
1772 Men alla de gamla hyttorna är borta. Hela trakten är översållad av gamla bergsmansgårdar, men de, som bor på dem, får lov att ägna sig år jordbruk eller skogshantering. I Falu gruva håller malmen på att ta slut. Det voro mer välbehövligt än någonsin, att man funne reda på brorslotten.
1773 Pojken arbetade, så att järnet blev brännande varmt. Han tyckte sig lätt kunna gissa Batakis mening. Korpen kunde ju inte bryta malm för sig egen räkning, och därför var det säkert hans avsikt att skänka upptäckten till Nils Holgersson. Det var ju både det troligaste och rimligaste.
1774 I somliga byar är inte bara ett, utan två, tre stora risbål hopplockade. Det kan ju ha fallit sig så, att pojkar och flickor inte ha kunnat enas om bränslesamlingen, eller också ha de, som bo i norra ändan, inte kunnat gå in på, utan de ha måst skaffa sig en eld för egen räkning.
1775 Därför kan det också hända, att en och annan eld blir tänd, innan det är riktigt mörkt. Men det är bara de minsta och otåligaste barnen, som på det sättet förhasta sig. De större vänta, tills det har blivit så pass mörkt, att eldarna kunna ta sig något ut. Så kommer äntligen den rätta stunden.
1776 Var och en, som har bragt en aldrig så liten sticka till bålet, är närvarande, och den äldsta pojken tänder en halmknippa och sticker in den under högen. Strax börjar lågorna arbeta, det fräser och knastrar i riset, de tunnaste kvistarna blir glödröda, röken väller fram, svart och hotande.
1777 När elden har brunnit en stund, komma de vuxna och de gamla gående för att se på den. Men elden är inte bara grann och lysande, utan den sprider också en god och skön värme omkring sig, och detta lockar dem att slå sig ner på stenar och tuvor runt omkring den.
1778 Där sitta de och stirra in i lågorna, tills en av dem faller på den tanken, att de borde koka litet kaffe, när det finns en så präktig eld. Medan kaffepannan puttrar, händer det, att någon börjar berätta en historia, och när den första har slutat, tar genast en annan vid.
1779 Men han hade inte legat där länge, förrän han vaknade vid knallen av ett bösskott. Han gled genast fram under vingen och såg sig omkring helt förskräckt. Ute på isen i gässens närhet var det alldeles stilla. Hur han spejade och spanade, kunde han inte se någon jägare.
1780 Under eftermiddagen hade vildgässen flera gånger farit fram och tillbaka över den stora sjön, innan de hade kunnat bestämma var de skulle slå sig ner. Medan de flögo, hade de visat honom de stora kyrkor och byar, som lågo på stränderna. Han hade sett Leksand, Rättvik, Mora, Sollerön.
1781 Han hörde skott på skott, och när han nu förstod, att det inte var fara å färde, lockades han också av dessa. Det tycktes, som om de voro så glada därborta vid eldarna, att det inte var nog för dem att skratta och ropa, utan de måste ta till bössorna och skjuta.
1782 Där hade de en stor eld, högt uppe låg den, men det var inte nog. De ville ha det än grannare. Ända upp i himlens sky skulle det synas hur glada de voro. Pojken hade närmat sig stranden helt långsamt, men så nåddes han av några sångtoner. Då började han springa fram mot land.
1783 Längst inne i Rättviken går en ofantligt lång ångbåtsbrygga ut från stranden, och ytterst på denna stod en skara sångare och sjöng ut över sjön i sena natten. Det var, som om de hade menat, att våren liksom vildgässen sov ute på Siljans is och de ville väcka honom.
1784 Isen var borta längst inne i viken, men denna var så uppgrundad av sand, att han i alla fall kunde komma lyckligt fram till en eld, som låg i själva strandvallen. Han smög sig med stor försiktighet så nära, att han kunde se människorna, som sutto och stodo bredvid elden, och höra vad de sade.
1785 Han kom ihåg de granna dräkterna, som mor hade i sin kista, och som ingen hade velat nyttja på aldrig så länge, och han undrade om det inte var något slags gammalfolk, som han hade råkat då se, några av dem, som inte hade vandrat levande på jorden på hundra år.
1786 De berättade hur de hade haft det i sina unga år, då de hade måst vandra långa vägar ut till andra landskap för att genom sitt arbete skaffa bröd till hemmet. Han hörde flera berättelser, men det, som han sedan kom bäst ihåg, var vad en gammal kvinna hade upplevat.
1787 Till matsäck hade jag några kakor bröd och en kalvbog och litet ost. Tjugufyra skilling var hela reskassan. I skinnsäcken hade jag lagt in den andra maten, som jag fick med mig, och skickat den i förväg med en skjutsbonde jämte en omgång arbetskläder. Så gick vi då alla tjugu vägen åt Falun.
1788 Tjugufyra skilling fick jag i dagspenning och maten skulle jag hålla mig själv. Bara litet hade jag råd att köpa, men herrskapets småflickor, som såg hur klent det var, sprang in och begärde mat åt mig i köket, så att jag fick då äta mig mätt. Sen kom jag till en fru vid Norrlandsgatan.
1789 Där fick jag dåligt kvarter, och råttorna tog både hättan och halsduken och åt hål på skinnsäcken min, så att jag måste laga den med ett gammalt stövelskaft, som jag fick. Där hade jag inte arbete längre än fjorton dar, och sen måste jag vandra hem igen med två riksdalers behållning.
1790 Jag fick följa med två kullor till Hudiksvall, och dit var det tjugufyra mil. Hela vägen var vi tvungna att bära skinnsäcken på ryggen, för nu hade vi ingen skjuts. Vi hade tänkt, att vi skulle få trädgårdsarbete, men när vi kom fram, låg snön hög överallt, så att inget sådant arbete fanns.
1791 Skorna hade jag slitit ut, så att jag fick gå tjugufyra mil barfota. Men jag var glad ändå i mitt hjärta, för nu hade jag hela femton riksdaler i besparing, och åt mina syskon hade jag med mig några hårda vetebullar och en strut med sockerbitar, som jag hade sparat ihop.
1792 All ungdom i Dalarna var tvungen att resa bort för att skaffa pengar. Jag gick nästa år – det var 1847 – till Stockholm igen och fick arbete vid Stora Hornsbergs trädgård. Där var vi flera kullor, och nu hade vi något bättre dagspenning, men spara fick vi göra i alla fall.
1793 Vi plockade i trädgårdslanden gamla spikar och ben och sålde i lumpboden, och för pengarna köpte vi sådana där stenhårda ankarstockar, som de bakade åt knektarna på kronobageriet. I slutet av juli gick jag hem igen för att hjälpa till med skörden. Denna gången hade jag tretti riksdaler i besparing.
1794 Under den sommaren blev det fältmanöver på Lagårdsgärdet, och jag blev skickad av källarmästarn att passa opp vid ett kök, som han hade i en stor rustvagn. Aldrig glömmer jag, om jag så blev hundra år, den gången, när jag fick blåsa låtar på vallhornet därute på Gärdet för kung Oskar den förste.
1795 Och han skickade mig en hel tvåriksdaler till belöning. Sen var jag flera somrar å rad roddarkulla på Brunnsviken och rodde mellan Albano och Haga. Det var min bästa tid. Vi hade vallhornen med i båten, och ibland tog passagerarna årorna själva, för att vi skulle blåsa för dem.
1796 Framemot jul brukade jag komma hem med så där en hundra riksdaler. Och så hade jag förtjänat säd på tröskningen, som far sen hämtade på vinterföret. Ja, ser ni, om inte jag och mina syskon hade kommit hem med våra slantar, så hade det inte funnits något att leva av.
1797 För säden från den egna jorden, den var för det mesta slut vid jultiden, och potatis odlade folk bara litet av på den tiden. Det var då att köpa säd hos handelsmannen, och när rågen kostade fyrti riksdaler tunnan och havren tjugufyra, så fick man allt lov att hushålla.
1798 Vi bakade havrebröd med finhackad halm i på den tiden. Det var inte lätt att svälja sådant där halmbröd, ska jag säga. Man fick dricka vatten mellan var tugga, för att det skulle gå ner. Så där höll jag på att vandra ända till det året, då jag gifte mig, och det var 1856.
1799 Sen var det glädje och ingen sorg under några år, men det varade inte länge. 1863 dog Jon, och jag stod ensam med fem små barn. Men det blev inte så illa för oss ändå, för nu hade det börjat bli bättre tider i Dalarna. Nu fanns det gott om potatis och gott om säd.
1800 Jag skötte själv de små jordbitarna, som jag hade ärvt, och jag hade en egen stuga. Så gick år efter år, och barnen växte opp. De är välbärgade, de av dem, som nu lever. Gud ske lov! De kan inte riktigt tänka sig hur knappt om brödet det var för Dalarnas folk, när mor deras var ung.
1801 För i ett land, där det fanns sådana kvinnfolk som den gamla därborta vid elden, måtte ju karlarna vara rent omöjliga att få bukt på. Söndag 1 maj När pojken vaknade nästa morgon och gled ner på isen, kunde han inte låta bli att skratta. Det hade kommit en mängd snö under natten och kom alltjämt.
1802 Hela luften var full av vita flingor, som voro så stora, att man kunde tro, att de hade varit vingar åt ihjälfrusna fjärilar, innan de föllo. På Siljan låg snön flera centimeter hög, stränderna voro vita, och vildgässen hade så mycket snö på sig, att de sågo ut som små drivor.
1803 Då och då rörde Akka eller Yksi eller Kaksi på sig, men när de sågo, att snöfallet fortfor, skyndade de sig att gömma huvudet under vingen på nytt. De menade nog, att i sådant väder kunde de inte ta sig något bättre för än att sova, och det gav pojken dem rätt i.
1804 Några timmar efteråt vaknade han vid att kyrkklockorna i Rättvik ringde till gudstjänst. Nu hade det slutat snöa, men det blåste hårt från norr, och ute på sjön var det bitande kallt. Han blev glad, när vildgässen äntligen skakade av sig snön och flögo mot land för att skaffa sig mat.
1805 Himlen stod jämngrå, vinden ven, och regnet piskade. Både människor och djur visste, att det inte kunde bli vår med mindre, men de tyckte ändå, att det var nästan outhärdligt. När det hade regnat en dag, började snömassorna i granskogarna smälta på allvar, och vårbäckarna kommo i gång.
1806 Och eftersom åarna oupphörligen kommo med nytt vatten till Mälaren och Strömmen inte hann att skaffa bort det, var det intet annat för den stora sjön att göra än att stiga över sina bräddar. Den steg mycket långsamt och liksom ovillig att skada sina vackra stränder.
1807 Men som dessa nästan överallt äro låga och långsluttande, dröjde det inte länge, förrän vattnet hade hunnit flera meter inåt land, och mer behövdes inte för att vålla den största uppståndelse. Det är något eget med Mälaren. Den består av idel trånga fjärdar, vikar och sund.
1808 Ingenstädes breder den ut vida, stormpiskade ytor. Det är, som om den inte voro skapad för annat än lustfärder och segelturer och glada fiskafängen. Och den äger så många ljuvliga, trädklädda öar, holmar och uddar. Ingenstädes visar den upp nakna, ödsliga, förblåsta stränder.
1809 När den nu tycktes vilja ställa till med en översvämning, blevo alla båtar och ekstockar, som hade varit upplagda på land under vintern, i all hast tätade och tjärstrukna för att kunna sättas i sjön så snart som möjligt. Tvättbryggorna fördes upp på land och landsvägsbroarna förstärktes.
1810 Banvakterna, som hade att tillse sådana järnvägssträckor, som löpte utmed stranden, gingo ständigt fram och tillbaka på banvallen och vågade inte sova varken natt eller dag. Bönder, som hade hö eller torrt löv förvarat i lador på de låga holmarna, skyndade att skaffa detta i land.
1811 Vid färjeställena myllrade det av resande. Alla, som skulle hem eller bort, måste skynda sig, medan de voro säkra på att överfarten inte skulle bli hindrad. I Stockholmstrakten, där stränderna äro kantade med sommarbostad vid sommarbostad, rådde ändå den värsta brådskan.
1812 De flesta villorna lågo nog så högt upp på land, att de inte voro i någon fara, men det fanns ju båtbrygga och badhus vid var och en av dem, och dessa måste föras i säkerhet. Men det var inte bara människorna, som råkade i bekymmer, därför att Mälaren började stiga över sin bräddar.
1813 Änderna, som hade lagt sina ägg inne bland strandbuskarna, sorkar och näbbmöss, som bodde utmed stranden och hade små hjälplösa ungar i boet, grepos av den största ängslan. Till och med de stolta svanorna kände sig oroliga för att deras bon och ägg skulle bli förstörda.
1814 Pilarna och alarna, som vuxo i strandbrädden, hade redan vattnet högt uppåt stammarna. I trädgårdarna var vattnet inne och stökade om i kryddlanden på sitt eget sätt, och i rågåkrar, som lågo så till, att det kunde komma åt dem, gjorde det den största skada. Sjön fortfor att stiga under flera dar.
1815 De sanka ängarna omkring Gripsholm kommo under vatten, så att det stora slottet skildes från land, inte bara av en smal grav, utan av breda sund. I Strängnäs förvandlades den vackra strandpromenaden till en forsande ström, och i Västerås beredde man sig på att få färdas i båt framåt gatorna.
1816 Ett par älgar, som hade övervintrat på en holme i Mälaren, hade fått ståndplatsen satt under vatten, och kommo simmande mot land. Hela vedupplag, massor av stockar och bräder, en mängd bryggkar och såar hade råkat i drift, och överallt voro människor ute i sina båtar för att bärga.
1817 Under denna svåra tid hände det, att Smirre räv en dag kom smygande genom en björkdunge, som låg ett stycke norr om Mälaren. Han gick som vanligt och tänkte på vildgässen och Tummetott och undrade hur han skulle bära sig åt för att finna dem, för han hade alldeles tappat spåret.
1818 De voro flera hundra, och de hade lagt sig efter rang och ordning; de unga och oerfarna ytterst i kretsen, de gamla och visa längre in. Allra innerst lågo Dagaklar, svankungen, och Snöfrid, svandrottningen, som voro äldre än alla de andra och räknade de flesta av svanfolket som sina avkomlingar.
1819 Alla dessa nybyggare voro komna från Hjälstaviken, och svanorna, som bodde där, voro mycket stolta över att deras ätt sålunda utbredde sig från sjö till sjö. Vildgässen hade råkat slå ner vid västra stranden, men när Akka såg var svanorna lågo, började hon genast simma fram emot dem.
1820 Hon var själv mycket förvånad över att de hade sänt efter henne men hon höll det för en heder och ville inte ett ögonblick försumma att bistå dem. När Akka kom i närheten av svanorna, hejdade hon sig för att se efter, att gässen, som följde henne, summo fram i rak linje och med jämna mellanrum.
1821 Men hon tyckte inte om att simma fram mellan alla de svanor, som lågo omkring dem. Aldrig kände hon sig så liten och grå, som när hon råkade in bland svanorna, och en och annan av dem brukade nog också fälla ett par ord om grållingar och fattigfolk. Men sådant var det klokast att inte låtsa om.
1822 Men bäst som svanorna på detta sätt ansträngde sig att iaktta ett gott skick, fingo de syn på den vita gåskarlen, som kom simmande sist i den långa gåsraden. Då gick det ett susande av förundran och harm genom laget, och med ens var det slut med det fina uppförandet.
1823 Akka och de andra vildgässen försökte simma fram till honom, men de blevo skuffade hit och dit och kunde inte nå honom. Den gamla svankungen, som var starkast än någon annan, satte sig då hastigt i rörelse, sköt alla andra åt sidan och banade sig väg fram till den vite.
1824 Det var åtminstone det goda med svanorna, att när de sågo, att vildgässen hade undkommit, voro de för stolta att jaga efter dem. Vildgässen kunde alltså i största lugn ställa sig att sova på en vassrugge. Vad Nils Holgersson angår, så var han för hungrig att kunna somna.
1825 Han besinnade sig inte längre, hoppade ner på en brädstump, som hade gungat in bland vassen, fiskade upp en liten käpp och började över det grunda vattnet staka sig fram mot stranden. Knappt hade han landat, förrän han hörde ett plaskande i vattnet vid sidan om sig.
1826 Svanhonan reste sig, men inte fortare, än att räven hade hunnit att kasta sig över henne, om han hade velat. Men han avstod från detta och skyndade i stället rätt mot pojken. Tummetott såg räven komma och satte av inåt land. det låg vida, jämna ängar framför honom.
1827 Han såg inte något träd, som han kunde klättra upp i, intet hål, där han kunde gömma sig. Det var bara att springa undan. Pojken var en god löpare, men det var givet, att han inte kunde tävla i snabbhet med en räv, när denne var lös och ledig och inte hade något att släpa på.
1828 I vändningen förlorade räven en smula tid, och innan han på nytt hade hunnit upp pojken, hade denne skyndat fram till ett par karlar, som hela dagen och kvällen innan hade varit ute på sjön för att bärga kringdrivande gods och nu voro de på hemväg. Karlarna voro trötta och sömniga.
1829 Det blev med ens det allra vackraste väder: varmt, stilla och ljuvligt. Pojken låg högst belåten mitt i en stor tuva av grant blommande kabbelök och tittade uppåt himlen, då två små skolbarn kommo gående med böcker och matsäckskorgar på en liten stig, som slingrade sig fram utefter stranden.
1830 Det bestod inte av annat än magra leråkrar och små låga stenbackar, och så lär det nog vara på många ställen i landskapet än i dag, fastän vi, som bor härnere vid Mälaren, inte ser mycket av det. Nåja, vad det än kom sig av, så är det säkert, att det var fattigt och bedrövligt här.
1831 Uppland tyckte, att de andra landskapen betraktade det som ett riktigt utskott, och sådant blir ju retsamt i längden. En vacker dag blev det så trött vid eländet, att det tog säcken på ryggen och staven i handen och begav sig ut för att tigga hos dem, som hade det bättre ställt för sig.
1832 Jag har just hållit på att gräva opp ett par märgelgravar. Du kan få plocka till dig några jordtorvor, som jag har kastat opp på kanten, om du har något bruk för dem. Uppland tackade och tog emot och gick sedan till Västergötland. Också där klagade det över hur fattigt det var och bad om land.
1833 När Uppland kom hem till sitt och plockade opp allt, vad det hade samlat ihop, kunde det inte låta bli att tycka, att det var en förfärlig massa avskrap, som det hade fått, och det suckade och undrade hur det skulle bära sig åt för att få någon nytta av gåvorna.
1834 Den ena året följde efter det andra, och Uppland gick hemma och ordnade med sitt, och till sist hade det fått allt så, som det ville ha det. Vid den tiden blev det tal om var i Sverige kungen skulle bo och huvudstaden resas, och alla landskapen kom tillsammans för att överlägga om detta.
1835 Men han var inte någon plugghäst eller döddansare fördenskull, utan han förstod sig också på att roa sig med sina kamrater. Han var riktigt sådan, som en student bör vara. Det var alls intet fel på honom om det inte skulle vara det, att han hade blivit bortskämd av medgången.
1836 I dag ska jag opp i tentamen för sista gången, och sedan är jag snart färdig. Och blir jag bara färdig i tid, får jag genast en plats med stor lön. Det är märkvärdigt sådan tur jag har. Men jag sköter mig ju också så väl, att det inte kan gå annat än lyckligt för mig.
1837 Han var blyg och försagd och såg sliten och fattig ut. Det var en sådan, som förstod sig på böcker, men inte heller på något annat. Det sades om honom, att han skulle vara mycket lärd, men han var så rädd och blyg, att han aldrig hade vågat sig upp i en tentamen.
1838 Alla trodde, att han skulle bli en överliggare, en sådan, som stannar i Uppsala år efter år och läser och läser, men som det aldrig blir något av. Nu hade han det ärendet att be kamraten läsa igenom en bok, som han hade skrivit. Den var inte tryckt, utan bara handskriven.
1839 När han kom till tröskeln, gav han till ett utrop. I brådskan när han gick ut, hade han lämnat dörren öppen, och fönstret, invid vilket skrivbordet stod, var också öppet. Det hade uppkommit ett starkt drag, och nu såg studenten de lösa bladen i handskriften virvla ut genom fönstret.
1840 Han tog golvet i ett enda väldigt steg och hade handen på papperen, men det var inte mycket kvar att rädda. Endast tio eller tolv sidor lågo kvar på skrivbordet. Allt det andra dansade med vinden bort över gårdar och tak. Studenten lutade sig ut genom fönstret och tittade efter papperen.
1841 Alla hans kunskaper voro som bortblåsta. Han hörde inte vad professorn frågade, och rakt inte visste han vad han själv svarade. Professorn blev alldeles bestört över en sådan okunnighet och kunde inte annat göra än kugga honom. När studenten kom ut på gatan igen, kände han sig förfärligt olycklig.
1842 Studenten såg efter honom, som om han hade velat kalla honom tillbaka, men han ångrade sig och gick hem till sitt. Där skyndade han att sätta på sig vardagskläderna och sprang sedan ut för att leta efter handskriften. Han sökte på gatorna, på torgen och i planteringarna.
1843 Han gick in på gårdarna och vandrade till och med utåt landet. Men han kunde inte finna ett enda blad. När han hade hållit på så ett par timmar, kände han sig så hungrig, att han måste äta middag. Men på matstället råkade han om igen överliggaren. Denne kom genast fram för att höra något om boken.
1844 Hon såg inte åt honom, utan gick och talade med en annan student och smålog mot denne så förfärligt vänligt. Då kom studenten ihåg, att han hade bett henne, att hon skulle komma på vårfesten, för att han skulle få råka henne där, och nu hade han själv inte infunnit sig.
1845 Han tog den sjukes händer mellan sina och berättade för honom, att hans handskrift hade blåst bort, och sade honom hur olycklig han hade känt sig hela dagen, därför att han hade vållat honom så stor skada. När han slutade, låg den sjuke och klappade hans hand.
1846 Han blev allt sjukare, och studenten var till sist tvungen att gå sin väg, därför att han såg, att han bara gjorde den andre sämre. När han kom hem, kände han en sådant tyngd och trötthet över sig, att han knappt kunde hålla sig uppe. Han kokade te och gick sedan och lade sig.
1847 Men nu föll det sig så, att när studenten somnade, stod en liten parvel, som var klädd i gula skinnbyxor, grön väst och vit toppluva, på taket utanför hans vindskupa och tänkte, att om han voro i dens ställe, som nu låg därinne i sin säng skulle han vara bra lycklig.
1848 Så dyster och högtidlig, som Bataki såg ut, hade pojken märkt, att han ända hade en odygdig glimt i ögat. Han hade haft en förnimmelse av att korpen hade kommit för att på ett eller annat sätt för göra sig lustig över honom, att han hade beslutat att inte alls fästa sig vid vad han sade.
1849 Därpå hade Bataki fört honom till Uppsala. Han hade satt ner honom på ett tak, bett honom se sig omkring och sedan frågat vem han trodde det var, som bodde i den här staden. Pojken hade sett ut över staden, Den var tämligen stor och låg präktigt mittpå en vid, odlad slätt.
1850 Pojken hade kunnat titta in båda här och där, och han hade sett, att korpen hade haft rätt. Bataki hade visat honom de stora biblioteket, som var fullt av böcker från källaren till takåsen. Han hade fört honom till det stolta universitetshuset och visat honom de präktiga föreläsningssalarna.
1851 Han hade flugit förbi den gamla byggnaden, som kallas Gustavianum, och pojken hade sett uppstoppade djur genom fönsterna. De hade flugit fram över de stora växthusen med de många främmande växterna, och de hade tittat ner på observatoriet, där den långa tuben stod riktad mot himlen.
1852 De hade också svävat förbi många fönster och sett gamla herrar med glasögon på näsan, som hade suttit och skrivit eller läst i rum, där väggarna voro kringmurade av böcker, och de hade farit förbi vindsrum, där studenterna hade legat utsträckta på sina soffor och strävat med digra luntor.
1853 Och således hade Nils Holgersson fått se studenterna, när de hade tågat bort till Botaniska trädgården, där festen skulle hållas. De hade kommit i ett brett, långt tåg med vita mössor på huvudet, och hela gatan hade varit som en mörk ström, fylld av vita näckrosor.
1854 Han hade tänkt, att det inte var studenterna, som sjöngo för våren, utan att våren satt gömd någonstans och sjöng för studenterna. Han hade inte trott, att människosång kunde ljuda så. Det var som barrsus i grantoppar, som klang av stål, som vildsvanssång ute i havsbandet.
1855 Han hade talat om det goda, fridfulla arbetet vid boken och den rika, ljusa ungdomsglädjen, som aldrig kunde njutas så som där i den stora kamratkretsen. Gång på gång hade han kommit tillbaka till talet om den stora lyckan att få leva bland glada, ädelsinnade kamrater.
1856 Nils Holgersson hade mest sett på studenterna, men han märkte nog, att de inte voro ensamma i trädgården. Det fanns unga flickor där i ljusa dräkter och fina vårhattar och mycket annat folk också. Men det var med dem som med honom själv, att de tycktes vara ditkomna bara för att se på studenterna.
1857 Ibland hade det varit uppehåll mellan talen och sångerna, och då hade skarorna spritt sig över hela trädgården. Men snart nog hade en ny talare uppträtt, och genast hade åhörarna samlat sig kring honom. Och på detta sättet hade det fortgått, ända tills det hade blivit kväll.
1858 Men när den sista sången hade dött bort, hade pojken känt hur bedrövligt hans eget liv var, och det hade burit emot för honom att efter detta vända tillbaka till sina arma reskamrater. Korpen hade suttit bredvid pojken, och nu hade han börjat kraxa i hans öron.
1859 Men det märkvärdiga var, att lika tydligt, som han såg detta andra såg han en liten parvel, som stod lutad över smörasken och höll på att laga sig en smörgås. Studenten hade upplevat så mycket dagen förut, att han nästan hade blivit likgiltig för vad som hände honom.
1860 Han lade sig ner utan att släcka lampan och betraktade parveln med halvslutna ögon. Denne hade nu tagit plats på en brevpress och satt där storbelåten och smorde sig med kvarlevorna efter studentens kvällsvard. Det märktes, att han drog ut med ätningen så länge som möjligt.
1861 Han satt och välvde med ögonen och smackade med tungan. De torra brödkanterna och den gamla ostskalken voro nog sällsynta läckerheter för honom. Studenten vill inte störa honom, så länge som han åt, men när parveln inte tycktes förmå mer, började han tala med honom.
1862 Han kom sig inte för att säga något, utan flög bara med pojken raka vägen tillbaka till vildgässen. Fredag 6 maj Ingen kunde vara mera mild och god än den lilla grågåsen Dunfin. Alla vildgässen tyckte mycket om henne, och den vita gåskarlen hade kunnat gå i döden för henne.
1863 Härutanför låg havet med en stor skärgård, och där bodde hennes föräldrar och syskon på en liten holme. Hon bad vildgässen, att de skulle fara till hennes hem, innan de reste vidare norrut, så att hon finge visa de sina, att hon ännu var vid liv. Det skulle bli en så stor glädje för dem.
1864 Det var en klippholme. Såg man den på avstånd, kunde man tro, att där inte fanns annat än sten, men när man kom dit, upptäckte man det ypperligaste bete i klyftor och fördjupningar. Och bättre häckplatser än de, som funnos där i bergskrevorna eller mellan videbuskarna, det fick man leta efter.
1865 Dunfin hade hört. att han i sina unga år skulle ha varit en stor skytt och ständigt legat ute i havsbandet och jagat fåglar. Men nu på gamla dar, sedan hustrun var död och barnen hade dragit hemifrån, så var han ensam i boet, hade han börjat vårda sig om fåglarna ute på sitt skär.
1866 Han lossade aldrig ett skott efter dem och tillät inte heller, att någon annan gjorde det. Han gick omkring till fågelredena, och när honorna lågo på sina ägg, plockade han mat till den. Ingen var rädd för honom. Dunfin hade många gånger varit inne i hans koja och blivit matad med brödsmulor.
1867 De bröto upp en morgon, sedan de hade stärkt sig med ett gott mål, och flögo österut över Mälaren. Pojken visste inte så noga vart de nu skulle komma, men han märkte, att ju längre de foro mot öster, desto livligare blev det på sjön, och desto tätare bebyggda blevo stränderna.
1868 Fullastade pråmar och skutor, båtar och fisksumpar voro på väg österut och möttes eller gingos förbi en mängd vackra, vita ångbåtar. På stränderna löpte landsvägar och järnvägar, alla mot samma mål. Det fanns något ställe därborta i öster, dit alla ville komma nu på morgonen.
1869 På en av öarna såg han ett stort, vitt slott, och ett stycke öster om detta började stränderna kläda sig med villor. Till en början lågo dessa med långa mellanrum, sedan allt tätare, och snart stod villa vid villa hela stranden utefter. De voro av alla slag. Där låg ett slott, och där låg en stuga.
1870 Men så olika de voro, var det ett, som var lika: de voro inte allvarsamma och enkla som andra byggnader, utan de voro grant och bjärt målade i grönt och blått och vitt och rött som lekstugor. Pojken satt och såg ner på de lustiga strandvillorna, då Dunfin gav till ett utrop.
1871 Då såg pojken framåt och märkte först inte annat än några ljusa töcken och dimmor, som välte fram över vattnet. Men så skymtade han höga tornspiror och ett och annat hus med många fönsterrader. De stego fram och gömde sig åter, allt som töcknen drevo hit och dit.
1872 När pojken närmade sig staden, såg han inte längre glada lekstuguhus utmed stränderna. I stället voro dessa betäckta med mörka fabriksbyggnader. Stora upplag med kol och bräder sträckte sig bakom höga plank, och framför svarta, smutsiga bryggor lågo klumpiga lastångare.
1873 Vildgässen flögo förbi fabriker och lastångare och nalkades de töckenomgivna tornspirorna. Då sjönko plötsligen alla dimmor ner mot vattnet, utan några tunna, lätta, som svävade över deras huvuden, grant färgade i skärt och ljusblått. De andra lågo och vältrade över vatten och land.
1874 Stundom uppkom en öppning i de kringvälvande töcknen, och han blickade ner i en rinnande, brusande ström, men land urskilde han ingenstädes. Det var vackert att se allt detta, men han kände sig nästan beklämd, som man gör, när man träffar på vad man inte kan begripa.
1875 Han vände sig då om för att söka se staden bättre, men det lyckades honom inte. Nu såg den ännu mera förtrollad ut. Töcknen hade tagit färg av solskenet och svävade fram i ljusaste rött, blått eller gult. Husen voro vita, som om de vore byggda av ljus, men fönster och tornspiror blänkte som eld.
1876 Vildgässen reste rakt mot öster. Till en början såg det ut nästan som vid Mälaren. De foro först fram över fabriker och verkstäder. Sedan började villorna kanta stränderna. Ångbåtar och skutor vimlade, men nu kommo de österifrån och gingo åt väster fram mot staden.
1877 Växtligheten blev kargare, lövträden blevo sällsynta, tallarna togo väldet. Villorna upphörde, och bondstugor och fiskarkojor togo vid. De foro ännu längre ut, och nu funno de inte mera de stora, bebodda öarna; endast små skär voro i otalighet spridda över vattnet.
1878 Nu tågade de i en lång rad uppför den klippiga stranden till skrevan, där Dunfins visste, att föräldrarna brukade uppehålla sig. Dunfins föräldrar voro ett utmärkt folk. De hade bott längre på ön än någon annan, och de brukade råda och hjälpa alla nykomlingar.
1879 Snart såg han en stor, mörk fågel komma västerifrån. Vingarna voro ofantligt långa, och det var lätt att begripa, att detta var en örn. Gåskarlen hade inte väntat farligare motståndare än en uggla och nu förstod han, att han inte skulle komma ifrån detta med livet.
1880 Men hon hade nu blivit så pass skrämd, att hon inte ville gå ensam, utan bad gåskarlen och Tummetott följa med upp till hyddan. Där stod dörren öppen. Dunfin gick in, men det två andra stannade utanför. I nästa ögonblick hörde de hur Akka gav tecken till uppbrott, och de kallade på Dunfin.
1881 Grågåsen kom ut ur stugan och flög med vildgässen bort från skäret. De hade färdats ett rätt långt stycke inåt skärgården, då pojken började förvåna sig över grågåsen, som följde dem. Dunfin brukade flyga tyst och lätt. Denna arbetade sig fram med tunga, brusande vingslag.
1882 I stället störtade hon mot den store vite, grep fatt i Tummetott och flög nu bort med honom i näbben. Det blev en skarp jakt inöver skärgårdshavet. Vingsköna flydde raskt, men vildgässen voro alldeles inpå henne, och det fanns intet hopp för henne att komma undan.
1883 Då längtade han hem till den grad, att han fruktade, att han skulle bli tvungen att säga upp sin plats. Han var mycket fattig, och han visste, att därhemma skulle han falla socknen till last. Därför sökte han hålla ut i det längsta, fastän han kände sig olyckligare för var dag.
1884 Han fick inte skrika och inte vara odygdig, för att inte reta småfolket. Sedan han hade blivit vuxen, hade han trott, att mor hade hitta på det där om pysslingarna för att hålla honom i styr. Men det måtte inte ha varit något påhitt av mor, för där i Åsbjörns kasse låg en av småfolket.
1885 Jag var knappt hunnen från land, förrän jag fick syn på några vildgäss, som kom från österifrån under ett fasligt skrikande. Jag gav dem ett skott, men fick ingen av dem. I stället kom den här nerfarande och föll i vattnet så nära båten, att jag bara behövde sträcka ut handen för att få tag i honom.
1886 När den ståtliga gamla herrn hade satt sig på bänken, såg han först ett par ögonblick ner över Stockholm, som i all sin prakt utbredde sig under honom, och han drog ett djupt andetag, som om han hade velat inandas all traktens skönhet. Sedan vände han sig till spelmannen.
1887 De här holmarna voro från början bara vanliga lövholmar, sådana, som det finns så gott om i Mälaren än i dag, och de lågo i långa tider alldeles obebodda. Det kan tyckas, att de hade ett bra läge, såsom de lågo mittemellan två vatten, och två landskap, men detta lade ingen märke till.
1888 År efter år gick. Människor bosatte sig både på Mälaröarna och ute i skärgården, men de här holmarna i Strömmen fingo inga invånare. Någon gång hände det, att en sjöfarande lade till vid en av dem och slog opp sitt tält där över natten. Men ingen stannade där på allvar.
1889 Han hade inte hunnit längre än till de fyra holmarna, när det redan var alldeles mörkt, och då tyckte han sig inte kunna göra bättre än att stiga i land på en av dem och vänta där till längre fram på natten, då det blev månsken, för det visste han, att det skulle bli.
1890 De sprungo alla fram och tillbaka på stranden och hjälpte henne att söka, men ingenting funno de. Mittunder sökandet märkte de, att himlen började blekna och dagen var i antågande. Då tycktes de inte kunna stanna längre, utan de summo bort allihop, utom den, som var utan sälhamn.
1891 Hon satt kvar på stranden och grät. Fiskaren tyckte nog, att det var synd om henne, men han tvang sig att ligga stilla, ända tills det blev full dager. Då reste han sig och satte båten i sjön, och det såg ut, som om han just tillfälligtvis hade fått syn på henne, när han redan hade lyft årorna.
1892 Både fiskaren och hans mor voro ofantligt goda mot den stackars sjöjungfrun, och hon tycktes trivas väl hos dem. Hon blev gladare för var dag, hjälpte den gamla med hennes sysslor och var alldeles som en annan skärgårdsflicka, utom det, att hon var långt vackrare än alla de andra.
1893 Men det fanns varken präst eller kyrka i skärgården på den tiden, utan brudföljet satte sig i båtarna för att ro inåt Mälaren och få vigsel i första kyrka, som de skulle råka på. Fiskaren hade bruden och modern i sin båt, och han seglade så väl, att han kom före alla de andra.
1894 De stego i land, och han letade fram sälhamnen under stenen, där han hade gömt den. Men inte förr såg bruden sälhamnen, än hon ryckte den till sig och kastade den över sitt huvud. Den slöt sig om henne, som om den hade haft liv, och hon kastade sig genast i Strömmen.
1895 Han träffade säkert bättre, än han hade ämnat, för den stackars sjöjungfrun uppgav ett klagande skrik och försvann i djupet. Fiskaren stod kvar på stranden och väntade, att hon skulle visa sig på nytt. Men då märkte han, att vattnet omkring honom började anta en mild glans.
1896 Det kom en skönhet över det, som han aldrig hade sett förut. Det glittrade och blänkte i skärt och vitt, såsom färgen leker på snäckornas insida. När det glittrande vattnet slog mot stränderna, tyckte fiskaren, att också dessa förändrades. De började blomma och dofta.
1897 Och ute i vattnet, runt omkring alltsammans, satte de en en krans av pålar med bommar, som kunde öppnas och stängas, så att inget fartyg kunde segla förbi utan tillåtelse. Således ser du, Klement, att de fyra holmarna, som så länge hade legat obemärkta, snart nog hade blivit starkt befästa.
1898 Här låg den, alldeles bredvid borgen, och här, innanför murarna, lågo de små stugor, som nybyggarna reste åt sig. Det var inte mycket med dem, men mer behövdes inte på den tiden för att det skulle bli räknat som en stad. Och staden blev kallad Stockholm och heter så än i denna stund.
1899 Det kom en dag, Klement, då jarlen, som hade satt arbetet i gång, måste lägga sitt huvud till vila, men Stockholm blev fördenskull inte utan byggmästare. Här kommo munkar till landet, som kallades Gråbröder, och Stockholm drog dem till sig, så att de begärde lov att få bygga ett kloster där.
1900 De bådo också om rätt att få bygga i Stockholm, och deras kloster blev rest på Stadsholmen, ett stycke från södra porten. På den här, den större av holmarna norr om staden, inrättades ett Helgeandshus eller sjukhus, på den andra byggde idoga män en kvarn, och vid skären intill fiskade munkarna.
1901 För dem blev det ingen annan råd, än att de måste slå sig ner på norra stranden, på Norrmalm, som den kallades. Säkert voro de inte mycket nöjda med detta, för fram över Norrmalm strök en hög ås, och på den hade staden sin galgbacke, så att detta var en ringaktad plats.
1902 Det var också många andra. Framför allt var det en mängd tyska köpmän och hantverkare. De voro skickligare än de svenska och blevo väl mottagna. De bosatte sig i staden innanför murarna, revo ner de små ömkliga husen, som stodo där förut, och byggde höga, präktiga av sten.
1903 Sedan drogs den ena efter den andra hit, så att nu, ser du, Klement, är Stockholm inte en stad för sig eller för den närmaste trakten. Det har blivit en stad för hela riket. Du vet, Klement, att det hålles stämmor i var socken, men i Stockholm hålles riksdag för hela folket.
1904 Du vet, att det finns kaserner och trupper överallt i landet, men i Stockholm sitta de, som befalla över hela hären. Överallt i landet löpa järnvägarna, men från Stockholm skötes hela det stora verket. Här finns styrelse för präster, för lärare, för läkare, för fogdar och länsmän.
1905 Här är detta landets medelpunkt, Klement. Härifrån kommo pengarna, som du bär i fickan, och märkena, som vi sätta på våra brev. Härifrån komma något till alla svenskar, och här ha alla svenskar något att beställa. Här behöver ingen känna sig främmande och längta hem.
1906 Det är dessa gamla stugor på Skansen. Det är gamla danser, gamla dräkter och gammalt husgeråd. Det är spelmän och sagoberättare. Allt gott och gammalt har Stockholm dragit hit till Skansen för att hedra det, och för att det med ny heder skall stå opp ute bland folket.
1907 Det var stort att berätta detta här på Skansen för lappgubbarna och dalkullorna, men vad var det mot att få tala om det därhemma? Också om Klement skulle hamna på fattighuset, så bleve det inte så svårt efter detta. Han var en helt annan man nu än förut, skulle bli aktad och ärad på helt annat sätt.
1908 Han hade måst gå upp till Doktorn och säga, att han var tvungen att ge sig av hem. Långt uppe bland Lapplands fjäll låg ett gammalt örnnäste på en avsats, som sköt ut från en brant bergvägg. Det var förfärdigat av tallgrenar, som voro lagda varvtals över varandra.
1909 Klippväggen, där örnnästet låg, höjde sig över en rätt stor dal, som om sommaren var bebodd av en flock vildgäss. Denna dal var en förträfflig tillflyktsort för dem. Den var så undangömd mellan bergen, att det inte var mången, som kände till den, inte en gång bland lapparna.
1910 I alla tider hade det bott örnar uppe på klippan och vildgäss nere i dalen. Vart år rövade örnarna bort några av dem, men aktade sig väl för att ta så många, att vildgässen inte skulle våga bo kvar i dalen. Vildgässen å sin sida hade inte så liten nytta av örnarna.
1911 Örnarna brukade draga ut på jakt en stund efter soluppgången, och under alla de somrar, som Akka hade bott i dalen, hade hon varje morgon på detta sätt väntat på deras utfärd för att se, om de skulle stanna i dalen och jaga där, eller om de skulle flyga bort till andra jaktmarker.
1912 De ställde kosan neråt slättlandet, och Akka uppgav en suck av lättnad. Den gamla förargåsen hade slutat att lägga ägg och föda upp ungar och brukade om somrarna fördriva tiden med att gå från det ena gåsredet till det andra och de råd om ruvningen och skötseln av ungarna.
1913 Vid middagstiden började Akka på nytt spana efter örnarna. På samma sätt hade hon gjort varje dag under alla de somrar, som hon hade bott i dalen. Hon såg genast på deras flykt om de hade haft en god jakt, och hon kände sig då trygg för dem, som hörde henne till.
1914 Återigen jämrade hon sig över att hon hade blivit gammal. Hon var så van, att örnarna skulle hålla till på berget ovanför henne, att hon inte kunde tänka sig möjligheten av att de inte hade kommit tillbaka dit. Nästa morgon var Akka vaken i god tid för att spana efter örnarna.
1915 Hon lyfte raskt och steg så högt, att hon kunde se ner i örnboet. Däruppe såg hon varken honörn eller hannörn. I hela boet fanns ingen annan än en halvnaken unge, som låg och skrek efter mat. Akka sänkte sig långsamt och tvekande mot örnnästet. Det var en hemsk plats att komma till.
1916 De gamla örnarna visade sig aldrig mer, och hon måste ensam skaffa örnungen all den föda, som han behövde. Hon gav honom fisk och grodor, och han tycktes inte fara illa av denna kost, utan blev stor och kraftig. Han glömde snart sina föräldrar, örnarna, och trodde, att Akka var hans riktiga mor.
1917 Akka å sin sida älskade honom, som om han skulle ha varit hennes eget barn. Hon försökte ge honom en god uppfostran och vänja honom av med hans vildsinthet och övermod. När ett par veckor hade gått, började Akka märka, att den tiden nalkades, då hon skulle byta fjädrar och bli ur stånd att flyga.
1918 Härnere kom Gorgo att tillbringa sin sommar i sällskap med de små gässlingarna och blev en god kamrat för dem. Eftersom han betraktade sig som en gåsunge, sökte han leva på samma sätt som de, och när de summo ut i sjön, gick han efter, tills han var nära att drunkna.
1919 Alltjämt betraktade han sig som en av dem. Men luften var uppfylld av fåglar, som voro på färd mot södern, och det blev stor uppståndelse bland dess, när Akka visade sig med en örn i följe. Vildgässens fylking omkretsades ständigt av svärmar av nyfikna, som helt högt uttalade sin förvåning.
1920 Örnen hade velat anfall henne. Men han ändrade hastigt sin avsikt, kastade sig med starka vingslag upp i luften, steg så högt, att intet rop kunde nå honom, och seglade omkring däruppe, så länge som vildgässen sågo honom. Tre dagar därefter visade han sig åter i vildgåsflocken.
1921 Sedan den tiden drog Gorgo kring i landet, ensam och skydd som alla storrövare. Han var ofta vid dystert lynne, och säkerligen längtade han mången gång tillbaka till den tiden, då han trodde sig vara en vildgås och lekte med de glada gässlingarna. Bland djuren hade han stort rykte för djärvhet.
1922 De visste också att berätta om honom, att han aldrig hade förgripit sig på en vildgås. Gorgo var bara tre åt gammal och hade ännu inte tänkt på att skaffa sig hustru och bli bofast, när han en dag blev fångad av en jägare och såld till Skansen. Där funnos redan förut ett par örnar.
1923 De höllos fångna i en bur, som var uppförd av järnstänger och ståltråd. Den stod ute i det fria, och var så stor, att man hade kunnat flytta dit ett par träd och lägga upp ett rätt stort stenkummel därinne, för att örnarna skulle känna sig hemmastadda. Men trots allt detta vantrivdes fåglarna.
1924 Första veckan, då Gorgo befann sig i fångenskap, var han ännu vaken och livlig, men sedan började en tung dåsighet smyga sig över honom. Han blev sittande stilla på samma plats liksom de andra örnarna, stirrade rätt framför sig utan att se något och visste inte mer hur dagarna gingo.
1925 Örnen såg upp. Pojken hade verkligen filat av så många trådar, att det nu fanns ett stort hål i ståltrådsnätet. Gorgo rörde vingarna och kastade sig dit upp. Ett par gånger misslyckades han och föll tillbaka ner i buren, men till sist kom han lyckligen ut i det fria.
1926 Den lilla Tummetott satt och såg efter honom med en vemodig min och önskade, att någon måtte komma och ge också honom hans frihet. Pojken var nu hemmastadd på Skansen. Han hade blivit bekant med alla de djur, som funnos där, och hade fått många vänner ibland dem.
1927 Så hade allt Skansfolket, lappar, dalkullor, byggnadsarbetare och trädgårdsmästare, kommit för att bjuda honom farväl, och han hade inte hunnit skaffa fram den blåa skålen. Det led mot avresan, och till sist hade han inte sett någon annan utväg än att bedja lappgubben om hjälp.
1928 Lappen hade också mycket riktigt gått ner till Djurgårdsstaden för att köpa skålen, men när han inte såg någon blå, som han fann passande, köpte han en vit. Och i den vita satte han samvetsgrant ut mat var morgon. På detta sättet hade pojken inte blivit löst från löftet.
1929 Han hade allt haft det svårt med köld och ruskväder många gånger under resan, och när han först kom till Skansen, hade han tänkt, att det kanske var väl, att han hade måst avbryta färden, för han hade rent av fått frysa ihjäl, om han hade kommit upp till Lappland i maj månad.
1930 Onsdag 15 juni Örnen fortsatte att flyga, tills han hade kommit ett gott stycke norr om Stockholm. Där sänkte han sig ner i en skogsbacke och lossade greppet, varmed han höll fast pojken. Men denne kände sig inte förr fri, än han började springa tillbaka mot staden, allt vad han förmådde.
1931 Nu flög örnen med pojken över hela Uppland och stannade inte förrän han kom till det stora vattenfallet vid Älvkarleby. Han slog ner på en sten, som låg mitt i älven strax nedanför det brusande fallet, släppte på nytt lös fången. Pojken såg genast, att här fanns ingen möjlighet att rymma från örnen.
1932 Han vände ryggen åt örnen och ville inte säga ett ord till honom. Men när örnen nu hade satt ner pojken på en plats, där denne inte kunde undkomma, berättade han för honom, att han hade blivit uppfostrad av Akka från Kebnekajse, och att han hade råkat i fiendskap med sin fostermor.
1933 När Gorgo och Tummetott reste från Älvkarleby, voro de goda vänner, och pojken satte sig nu att rida på örnryggen. På så sätt kom han återigen i tillfälle att se något av de trakter, som han for fram över. När han hade burits i örnens klo, hade han ingenting kunnat se.
1934 Det var nästan väl för honom, att han inte hade så bra reda på sig, för om han hade vetat, att han denna morgon hade rest fram över Uppsala högar, Österby stora bruk, Dannemora gruva och Örbyhus gamla slott utan att ha fått se något av dem, hade han säkert blivit rätt bedrövad.
1935 I södra delen fanns inte mycket, som kunde fängsla blickarna. Där utbredde sig en slätt, som nästan överallt var täckt med granskog. Men längre mot norr sträckte sig tvärsöver landskapet, från Dalagränsen till Bottniska viken, en vacker trakt med lövklädda kullar, blanka sjöar och forsande strömmar.
1936 Här lågo folkrika socknar omkring sina vita kyrkor, vägar och järnvägar korsade varandra, husen lågo vackert inbäddade i grönska, och blommande trädgårdar sände ljuvliga dofter upp i luften. Utmed vattendragen funnos flera stora järnverk, sådana som pojken hade sett i Bergslagerna.
1937 De lågo med tämligen jämna mellanrum i en rad ända fram mot havet, där en stor stad utbredde sina vita husmassor. Norr om denna rika bygd vidtogo åter mörka skogar, men där låg inte landet slätt under dem, utan höjde sig till åsar och sänkte sig till dalar och ett upprört hav.
1938 Pojken kände sig allt rätt ensam och övergiven, där han satt på en sten och såg ut över den nakna bergmarken och de stora skogarna, som lågo runt omkring den. Men han hade inte suttit där länge, förrän han hörde sång nerifrån skogen och såg något ljust röra sig inne bland träden.
1939 På den breda bergsryggen, där Gorgo hade lämnat Tummetott, hade det gått fram skogsbrand för en tio år sedan. De kolnade träden voro fällda och bortförda, och det stora brandfältet hade börjat beklädas med växtlighet i utkanterna, där det gränsade till den friska skogen.
1940 Men en dag i början av sommaren samlades alla barnen i den socknen, där det avbrända berget fanns, framför ett av skolhusen. Vart och ett av barnen hade hacka eller spade på axeln och matsäcksknyte i handen. Så snart alla voro komna, drogo de i ett långt tåg uppåt skogen.
1941 Fanan bars i spetsen, lärare och lärarinnor gingo vid sidan, och efter följde ett par skogvaktare och en häst, som drog ett lass med tallplantor och granfrön. Det där tåget stannade inte i någon av björkhagarna, som lågo närmast bygden, nej, det bar av långt inåt skogen med det.
1942 Det tågade förbi gamla kolbottnar, där milorna brukade resas om höstarna, och korsnäbbarna vredo sina krokiga näbbar och frågade varandra vad det var för slags kolargubbar, som nu trängde in i skogen. Så kom tåget då till sist upp till den stora, avbrända bergvidden.
1943 Där lågo stenarna nakna utan de fina linnea-rankorna, som en gång hade klätt dem, hällarna voro berövade den vackra silvermossan och den vita, behagliga renlaven. Omkring det svarta vattnet, som hade samlats i klyftor och fördjupningar, fanns det inte någon harsyra och inga kallablad.
1944 Det var, som om det hade gått en ljusning över den gråa bergshöjden, när socknens alla barn spredo sig över den. Det var åter något glatt och fint, friskt och rosigt. Det var ungt och växande. Kanske att dessa skulle hjälpa den övergivna stackaren till litet liv igen.
1945 Medan barnen planterade, gingo de helt förnumstiga och talade med varandra om hur de små telningarna, som de satte ner i jorden, skulle komma att binda myllan, så att den inte kunde blåsa bort. Och inte nog med det, utan det skulle bildas ny mylla under träden.
1946 Det skulle kanske komma att byggas stora hus eller granna skepp av dem, Men om barnen inte hade kommit hit och planterat, medan det ännu fanns litet jord kvar i skrevorna, då hade all myllan blivit bortförd av vind och vatten, och berget hade aldrig mer kunnat bli skogbeväxt.
1947 Under det att barnen arbetade uppe på berget, gingo far och mor hemma, och om en stund började de undra hur barnen redde sig. Det var ju bara spektakel förstås, att sådana skulle plantera skog, men det kunde ju i alla fall vara roligt att se hur det gick för dem.
1948 Far stor en stund och tittade på, och så började han rycka upp ljung. Bara på lek liksom. Barnen voro läromästare, för de voro redan hemma i konsten, och de fingo visa far och mor hur de skulle bära sig åt. det gick så, att alla de vuxna, som hade kommit för att se på barnen, togo del i arbetet.
1949 För det kan vara roligt att gå och så sin åker på våren och tänka på säden, som skall komma upp ur jorden, men detta var något ännu mera lockande. Det var inte bara svaga strån, som skulle komma upp ur den här sådden, utan det var starka träd med höga stammar och mäktiga grenar.
1950 Det var att ge upphov inte bara åt en sommars gröda, utan åt många års växtlighet. Det var att väcka insektsurr och trastsång och tjäderspel och allt slags liv på den ödsliga bergvidden. Och så var det liksom ett minnesmärke, som man reste sig inför kommande släkten.
1951 Man kunde ha gett dem en kal, naken höjd i arv, och nu skulle de i stället få en stolt skog. Och när de efterkommande besinnade detta, skulle de förstå, att deras förfäder hade varit ett gott och klokt folk, och de skulle tänka på dem med vördnad och tacksamhet.
1952 Mitt i den stora dalgången flöt en bred, präktig älv, som mångenstädes vidgade ut sig till små sjöar. Närmast älven lågo ängar, som voro tätt besatta med små gråa lador, ovanför ängarna vidtogo åkrarna, och vid dalens gräns, där skogen började, stodo gårdarna.
1953 De voro stora och välbyggda och följde den ena efter den andra i nästan oavbruten rad. Kyrkorna höjde sig nere vid älvstranden, och omkring dem samlades gårdarna till stora byar. Likaså trängdes husen där vid sjöar och älvar och voro lätt igenkännliga på brädstaplarna, som voro upplagda omkring dem.
1954 Detta var ett grant land att skåda ner på. Pojken fick också se rätt mycket av det, därför att örnen försökte leta reda på den gamla spelmannen Klement Larsson och for från dalgång till dalgång och spejade efter honom. När det led ett stycke framåt morgonen, blev det liv och rörelse vid gårdarna.
1955 Dörrarna till fähusen, som i det här landskapet voro stora, högtimrade och hade skorsten och höga, breda fönster, slogos upp på vid gavel, och korna släpptes ut. Dessa voro vackra och ljusa, småväxta och smidiga, säkra på foten och så muntra, att de gjorde de lustigaste språng.
1956 Kalvarna och fåren kommo också ut, och det var inte svårt att se, att de voro i sitt bästa lynne. För varje ögonblick blev det livligare på gårdsplanen. Ett par unga flickor med ränslar på ryggen gingo omkring bland boskapen. En pojke med ett långt spö i handen höll fåren samlade.
1957 En liten hund for omkring bland korna och skällde på dem, som ville stångas. Husbonden spände en häst för en kärra och lastade denna med smörbyttor, ostformar och allehanda matvaror. Människorna skrattade och trallade. Både de och djuren voro muntra, som om de väntade sig en riktig glädjedag.
1958 En stund efteråt voro alla dessa på väg uppåt skogarna. En av flickorna gick i spetsen och lockade boskapen med vackert klingande rop. Efter henne följde kreaturen i en lång rad. Vallgossen och vallhunden löpte hit och dit för att se efter, att intet djur vek av från rätta kosan.
1959 De gingo vid sidan av kärran för att hindra den från att välta, för vägen, som de följde, var bara en smal, stenig skogsstig. Antingen måtte alla bönder i Hälsingland ha för sed att sända sin boskap uppåt skogarna på en och samma dag, eller också bara föll det sig så det året.
1960 De flesta hade långa och svåra vägar att färdas, och pojken såg hur de med stort besvär tågade över sanka mossar, hur de måtte göra omvägar för att kringgå vindfällen, och hur det mången gång hände, att kärrorna stötte mot stenar och välte med allt, som fanns i dem.
1961 Fram på eftermiddagen nådde de vandrande röjda platser i skogen, där ett lågt fähus och ett par små gråa stugor voro resta. När korna kommo in på gården mellan stugorna, råmade de muntert, som om de kände igen sig, och började genast beta av det gröna, saftiga gräset.
1962 Människorna buro under skämt och glam vatten och ved och allt, som hade fraktats på kärran, in i den största stugan. Snart trängde rök ut ur skorstenen. Och så slogo sig fäbodjäntorna, vallgossen och de vuxna karlarna ner kring en flat häll ute i det fria och började spisa.
1963 Så snart han såg ett fäbodtåg, sänkte han sig ner och granskade det med sin skarpa blickar. Men timme efter timme gick, utan att han fann honom. Efter mycket kringsvävande kom örnen mot kvällen till en bergig och ödslig trakt, som låg öster om den stora huvuddalen.
1964 Det var längesedan de hade varit i skogen en sommarnatt, och det föreföll, som om de inte hade råd att lägga sig att sova. Full dager var det, och fäbodjäntorna sysslade ivrigt med sina handarbeten, men emellanåt lyfte de huvudet, sågo inåt skogen och logo för sig själva.
1965 Han satt till häst, klädd i päls och skinnluva, och på sadelknappen hade han en väska, där han förvarade nattvardskärlen, handboken och prästkappan. Han hade varit kallad i sockenbud långt borta i skogsbygden, och han hade suttit och talat vid den sjuke, tills det hade blivit sena kvällen.
1966 Nu äntligen var ha på hemvägen, men han trodde inte, att han skulle hinna fram till prostgården förrän långt efter midnatt. När han nu måste färdas omkring på hästryggen och inte fick ligga stilla i sin säng var han glad, att det inte var någon svår natt att vara ute i.
1967 Det var blidväder med stilla luft och mulen himmel. Fullmånen vandrade stor och rund bakom molnen och gav ljus, fast det inte själv syntes. Om inte den smulan månsken hade varit, skulle han ha haft svårt att skilja stig från mark, för det var barvinter och allting hade samma brungråa färg.
1968 Den var stark, uthållig och nära nog så klok som en människa. Bland annat förstod den sig på att hitta hem från vilket ställe i socknen som helst. Det hade prosten märkt flera gånger, och han litade så säkert på detta, att han aldrig brydde sig om att tänka på vägen, när han red den hästen.
1969 Han hade nu ridit så länge, att han borde ha kommit till den odlade delen av socknen. Det var på samma sätt i Delsbo då som nu. Kyrkan och prostgården och alla stora gårdar och byar låg norrut i socknen omkring Dellen, och söderut fanns det bara skogar och berg.
1970 Han hade varken måne eller stjärnor att rätta sig efter, men han var en av dem, som har väderstrecken i huvudet, och han hade en bestämd känsla av att han red mot söder eller kanske mot öster. Det var hans mening att vända hästen genast, men så hejdade han sig.
1971 Hästen hade aldrig gått vilse förut, och den gjorde det nog inte nu heller. Det var troligare, att det var han själv, som misstog sig. Han hade varit långt borta med sina tankar och inte följt med vägen. Och så lät han hästen fortsätta i den gamla riktningen och försjönk på nytt i sina funderingar.
1972 Men strax därpå slog en stor gren till honom så häftigt, att den höll på att sopa honom från hästryggen. Då förstod han, att han måste ta reda på vart han hade kommit. Han såg mot marken och märkte, att han färdades på mjuk mossa, där det inte fanns någon upptrampad stig.
1973 Hästen gick på ganska raskt i alla fall och visade ingen tvekan. Men alldeles som nyss förut kände sig prosten övertygad, att den gick åt orätt håll. Den gången dröjde han inte att gripa in. Han fattade tyglarna, tvang hästen att vända och lyckades också att föra den tillbaka till stigen.
1974 Men knappast var den där, förrän den gjorde en omväg och på nytt begav sig rakt inåt skogen. Prosten var så viss om att den gick orätt, som det gärna var möjligt, men när hästen var så envis, tänkte han, att den möjligen ville söka sig fram till en bättre väg, och så lät han den fortsätta.
1975 Nu såg han, att det stod just så till, som han hade fruktat. Han var djupt inne i skogstrakten, och hästen strävade fram mot sydost. Den tycktes riktigt ha föresatt sig att bära honom så långt bort från kyrka och prästgård som möjligt. Prosten sprang med all hast ur sadeln.
1976 Han kunde inte på detta sätt låta hästen föra honom bort i obygden. Han måste hem, och eftersom hästen envisades att gå åt orätt håll, beslöt han sig för att vandra till fots och leda den, tills de komme in på kända vägar. Han lindade tyglarna om armen och började vandringen.
1977 Det var inte någon lätt sak att gå genom skogen klädd i tung päls, men prosten var en stark och härdad man och inte rädd för någon ansträngning. Hästen vållade honom emellertid nya bekymmer. Den ville inte följa honom, utan satte hovarna i marken och spjärnade emot.
1978 Efteråt kunde prosten inte riktigt förstå hur detta hade varit möjligt, men säkert är det, att så mörkt det var, så han hästens ansikte alldeles tydligt och kunde läsa i det, som om det hade varit en människas. Han förstod, att hästen befann sig i den fruktansvärdaste oro och ängslan.
1979 Det blev en farligt och besvärlig färd, och oppåt bar det nästan hela tiden. Skogen stod så tät omkring honom, att han inte kunde se två steg framför sig, men det förekom honom, som om de färdades oppåt ett högt berg. Hästen krånglade sig oppför vådliga branter.
1980 Han visste, att det fanns gott om vargar där i trakten, och han undrade om hästen ville föra honom till en kamp mot vilddjuren. Oppåt och oppåt bar det, och ju högre de kom, desto glesare blev skogen. Äntligen red de framåt en nästan kal bergsrygg, där prosten kunde se sig omkring åt alla håll.
1981 Prosten böjde sig fram och förde undan grenarna, så att han fick fri utsikt. Bergets kala hjässa låg framför honom, men det var inte tomt och öde där, som han hade väntat. Mittpå den öppna platsen låg ett stort klippblock, och runt om detta var många vilda djur församlade.
1982 Det såg ut, tyckte prosten, som om de vore ditkomna för att hålla något slags ting. Närmast intill den stora stenen såg prosten björnarna, som var så tungt och fast byggda, att de liknade pälsklädda klippblock. De hade lagt sig ner och blinkade otåligt med de små ögonen.
1983 De var inte sömniga utan mer livliga mitt i vintermörkret än någonsin om sommaren. De satt på bakbenen som hundar, piskade marken med svansarna och flämtade häftigt, med tungan hängande långt ut ur gapet. Bakom vargarna smög lodjuren omkring, styvbenta och klumpiga, lika stora, vanskapade kattor.
1984 De tycktes sky att visa sig för de andra djuren och fräste då någon kom dem nära. Ledet bakom lodjuren intogs av järvarna, som hade hundansikte och björnpäls. De trivdes inte på marken, utan trampade otåligt med sina breda fötter och längtade att få komma opp i träden.
1985 Och bakom dessa, över hela platsen ända bort till skogsbrynet, tumlade rävarna, vesslorna, mårdarna, som alla var små och synnerligen skönt skapade, men hade en än mera vild och blodtörstig uppsyn än de större djuren. Allt detta såg prosten mycket väl, därför att hela platsen var upplyst.
1986 På den höga stenen i mitten stod nämligen skogsrået och höll i handen ett tallvedsbloss, som brann med hög, röd låga. Rået var högt, som det högsta träd i skogen, hade granriskappa och grankotthår. Det stod alldeles stilla, med ansiktet vänt mot skogen. Det spejade och lyssnade.
1987 Fåren följde dem i en tät skock, så kom getterna och sist ett par hästar och föl. Vallhunden gick vid sidan av hjorden, men varken vallgosse eller vallpiga ledsagade den. Prosten tyckte, att det var hjärtskärande att se tamdjuren komma tågande rätt mot rovdjuren.
1988 Han skulle ha velat ställa sig i vägen för dem och skrika åt dem att stanna, men han förstod nog, att det inte var i någon människas makt att hejda boskapens vandring denna natt, och han höll sig stilla. Det var lätt att se, att tamdjuren plågades inför det, som de hade att gå till mötes.
1989 De såg eländiga och ängsliga ut. Om det så var skällkon, skred hon framåt med hängande huvud och modlösa steg. Getterna hade inte lust varken att leka eller stångas. Hästarna försökte att hålla sig käcka, men hela deras kropp riste av skräck. Allra ömkligast såg vallhunden ut.
1990 Den gick runt omkring stenen och vände så tillbaka mot skogen, utan att något av vilddjuren rörde den. Och på samma sätt vandrade all boskap oantastad förbi vilddjuren. Medan kreaturen drog förbi, såg prosten, att skogsrået sänkte sin tallvedsfackla över en och annan av dem och vände den neråt.
1991 Han kände en stor ömkan med de arma kreaturen, som var under vilddjursvälde, fast de väl inte borde ha någon annan herre än människan. Knappast hade den först flocken dragit bort, förrän det återigen hördes skällklang nerifrån skogen och boskapen från en annan gård kom tågande opp på bergstoppen.
1992 Den gick i samma ordning som den föregående och vandrade fram till skogsrået, som stod där strängt och allvarligt och märkte ut djur efter djur för döden. Och efter denna flock kom skara på skara utan avbrott. Somliga flockar utgjordes blott av ett par getter.
1993 Prosten hade inte stigit ur sadeln, utan satt kvar där och lät djuren bära honom fram mot skogsrået. Han hade varken bössa eller kniv till sitt försvar, men han hade tagit fram handboken och satt med den tryckt mot sitt bröst, när han nu gav sig i kamp med styggelsen.
1994 Till en början var det, som skulle ingen ha märkt honom. Prästgårdsboskapen gick förbi skogsrået på samma sätt som de andra hoparna. Skogsrået sänkte inte tallvedsfacklan över något av djuren. Först när den kloka hästen kom, gjorde det en rörelse för att utmärka den för döden.
1995 Men i detsamma sträckte prosten opp handboken, och fackelskenet föll på korset på bokpärmen. Skogsrået gav till ett högt och gällt skrik, och blosset föll ur dess hand ner på marken. Lågan slocknade genast, och i den plötsliga övergången från ljus till mörker kunde prosten ingenting se.
1996 Omkring honom rådde samma djupa tystnad, som det brukade vara om vintern i vildmarken. Då delade dig hastigt de tunga molnen, som täckte himlen, och genom rämnan trädde fullmånen och kastade ljus ner till marken. Och nu såg prosten, att han och hästen stod ensamma på Blacksåsens topp.
1997 Men själv satt han med handboken sträckt framför sig, och hästen under honom stod skälvande och badade i svett. När prosten hade ridit nerför berget och kom hem till sig gård, visste han inte mer om det var en dröm eller syn eller verklighet, det, som hade hade sett.
1998 Men att det var en maning till honom att tänka på de arma djuren, som var under vilddjursvälde, det förstod han. Och han predikade så väldeligen för Delsbobönderna, att i hans tid blev alla vargar och björnar utrotade här i socknen, fast de lär nog ha kommit tillbaka, sedan han var borta.
1999 Han talade och talade, under det att åhörarnas häpnad blev allt större, och när han äntligen kom till den kungliga lakejen och den granna boken, hade alla fäbodjäntorna lagt ner sina handarbeten i knäet och sutto orörliga och stirrade på Klement, som hade fått uppleva så märkvärdiga händelser.
2000 Detta höllo alla med om. De sågo att Klement med helt andra ögon än förut, sedan de hade fått, att han hade talat med kungen, och den lille spelmannen var rädd att visa hur stolt han kände sig. Men mitt uppe i denna stora lyckan hände det, att någon frågade honom var han hade gjort av pysslingen.
2001 Var han sedan har blivit av, det vet jag inte. Knappast hade Klement sagt detta, förrän en liten tallkotte kom farande och slog honom på näsan. Den kom inte från träden, och ingen av människorna hade kastat den. Det var alldeles omöjligt att begripa var den kom ifrån.
2002 Men då bar det sig inte bättre, än att han hörde hur pojken sade för sig själv, att i ett sådant land, som det han nu for fram över, var det väl omöjligt för människor att leva. Landet, som låg under dem, var södra Medelpad, och där fanns rakt ingenting annat än ödsliga skogar.
2003 Mer blev det inte sagt, förrän de kommo till en plats, där skogen var avverkad, så att marken var täckt bara av stubbar och avhuggna riskvistar. När de foro fram över stubbmarken, hörde örnen, att pojken sade för sig själv, att detta var en bra ful och fattig plats.
2004 Pojken tänkte på hur skördemännen i hans trakt foro ut på sina skördemaskiner i de vackra, ljusa sommarmornarna och på kort tid mejade av ett stort fält. Men skogsåkern skördades under vintern. Timmerhuggarna drogo ut i vildmarken, där snön låg hög och kölden var som strängast.
2005 Pojken tänkte på hur skördefolket hemma i hans trakt vände tillbaka glatt och muntert från arbetet och hur det bästa, som mor hade i visthuset, bullades upp för dem. Här skulle de efter det stränga arbetet gå till vila på hårda bänkar i en koja, som var sämre än ett uthus.
2006 Litet längre fram sågo de under sig en förfärligt usel väg, som slingrade genom skogen. Den var smal och sned, backig och krokig, stenig och gropig och sönderskuren av bäckar på flera ställen. När de foro fram över skogsvägen, hörde örnen, att pojken undrade vad som hade fraktats på en sådan väg.
2007 Karlen, som körde, satt stolt högst på lasset, hästarna yvdes och kråmade sig, och bybarnen, som hade fått lov att klättra upp på kärvarna, sutto där och skreko och skrattade, halvt glada och halvt förfärade. Men här fraktades tunga stockar utför och uppför stupande branter.
2008 Genast var allt så förändrat, att de kunde tro sig vara komna till ett annat land. Den mörka barrskogen hade stannat på branterna ovanför dalen, och sluttningarna voro klädda med ljusstammiga björkar och aspar. Dalen var så bred, att älven på många ställen kunde vidga ut sig till sjöar.
2009 Somliga flöto mitt i strömfåran, och för dem gick allt väl, med andra färdades utmed stranden, och de stötte mot uddar eller blevo kvarliggande i vikarnas lugnvatten. I sjöarna samlade sig stockarna i sådan mängd, att de täckte hela deras yta. Där tycktes de ligga och vila hur länge som helst.
2010 Pojken tänkte på hur lugnt och fredligt folk körde sin säd till kvarnen hemma hos honom. Här sprungo karlar fram på älvstranden med långa båtshakar i händerna, och med all möda och besvär hjälpte de timret till rätta. De vadade ut i strandvattnet, så att de blevo våta från topp till tå.
2011 Men Gorgo fortsatte inte rakt fram, utan for norrut längs kusten. Han hade inte farit långt, förrän de sågo under sig ett sågverk, så stort som en småstad. När örnen svävade fram och tillbaka över det, hörde han hur pojken sade för sig själv, att detta var en bra stor och präktig plats.
2012 Häruppe i den kulna norden låg Sundsvalls stad innerst inne i en vacker vik och såg ny och glad och strålande ut. Det var något särskilt lustigt med den, när man såg den uppifrån, för i mitten stod en klunga höga stenhus, så präktiga, att det knappt fanns make till dem i Stockholm.
2013 Här råkade pojken i största förvåning över alla de sågverk, som klädde stränderna. De lågo på Alnön det ena bredvid det andra, och de lågo på fasta landet mittemot, verk vid verk, brädgård vid brädgård. Han räknade åtminstone till fyrtio, men han trodde nog, att de voro ännu fler.
2014 Det var en vacker morgon, solskenet förgyllde trädtopparna, en svag vind for spelande genom barren, den skönaste doft slog upp ur skogen, ett storståtligt landskap låg utbrett framför honom, och själv kände han sig sorglös och glad. Han tyckte, att ingen kunde ha det bättre.
2015 Han hade fri utsikt åt alla håll. Landet väster om honom var uppfyllt av åsar och bergtoppar, som blevo högre och vildare, ju längre bort de stodo. Öster om honom funnos också en mängd åsar, men de sjönko och blevo lägre, tills landet låg alldeles slätt nere vid havet.
2016 De andra skrattade åt honom, men han påstod, att om de bara hade sett hur grant det var oppe i norden, skulle de begripa, att det inte kunde ha varit meningen från första början, att ett sådant land skulle ligga så långt ur världen. Och jag tror nästan, att han hade rätt i detta.
2017 Längst nere i daldjupet, där älven gick fram, var en värld. Där flottades timmer, där styrde ångbåtar från brygga till brygga, där rasslade sågverken, där lastades stora fraktfartyg, där fångades lax, där roddes, där seglades, där flögo en massa svalor, som hade sina bon i älvbrinken.
2018 Där lågo gårdar, byar och kyrkor, där sådde bönderna sina tegar, där betade boskap, där grönskade ängar, där sysslade kvinnorna i sina små kålgårdar, där slingrade landsvägar, där brusade järnvägståg. Och så bortom allt detta, uppe på de skogbeväxta åsarna, såg han den tredje världen.
2019 Där lågo tjäderhönor på ägg, där stodo älgarna gömda i de täta snåren, där lurade lodjuren, där knaprade ekorrarna, där doftade barren, där stod blåbärsriset i blom, där slogo trastarna. När pojken hade fått se den rika ådalen, hade han börjat jämra sig över att han kände sig hungrig.
2020 Karlen bar kornet i en korg, som han hade hängande framför bröstet, och var gång den var tömd, hämtade han nytt utsäde ur en säck, som stod vid åkerrenen. Örnen hade räknat ut, att den där säcken stod fylld av den bästa mat, som pojken kunde önska sig, och han hade sänkt sig ner emot den.
2021 Då hade örnen måst fly. Pojken hade inte fått ett enda korn. Det hade varit rent märkvärdigt med småfåglarna. De hade inte bara tvungit örnen att fly, utan de hade också förföljt honom en lång sträcka uppåt dalgången, och överallt hade människorna hört deras rop.
2022 Kvinnorna hade kommit ut på gårdarna och klappat i händerna, så att det hade smattrat som gevärssalvor, och karlarna hade rusat ut med bössa i hand. På samma sätt hade det gått, var gång örnen hade sänkt sig ner mot marken. Pojken hade övergivit hoppet, att örnen skulle kunna skaffa honom någon mat.
2023 Om en stund hade de kommit farande över en stor bondgård, där matmodern måtte ha haft bak för sig under dagen. Hon hade nu satt ut en plåt nygräddade bullar på gårdsplanen till att svalna och stod bredvid dem och vaktade, för att inte katten eller hunden skulle stjäla dem.
2024 Örnen hade sänkt sig ner över gården, men han hade inte vågat slå ner mittför ögonen på bondkvinnan. Han hade farit fram och tillbaka helt rådvill. Ett par gånger hade han varit så långt nere som till skorstenen, men så hade han höjt sig på nytt. Men nu hade bondhustrun lagt märke till örnen.
2025 Örnen hade nog inte förstått hennes ord, men han hade ändå genast begripit, att hon ville ge honom bullen. I ilande fart hade han skjutit ner mot brödet, gripit det och flytt mot höjden. När pojken hade sett örnen rycka till sig brödet, hade han fått tårar i ögonen.
2026 Det var märkvärdigt så den där röken tog till och bredde ut sig. Den kunde inte komma från en fäbod, men kanske att det fanns kolare i skogen? På Skansen hade han sett en kolarkoja och en kolmila, och han hade hört, att det skulle finnas sådana i de här skogarna.
2027 Den lilla vita rökpelaren hade vuxit till ett tungt, vitt moln, som välte ut över åsens kant och sjönk ner mot dalen. Och det slog upp gnistor och sotflingor ur molnet, och ibland var det möjligt att se en röd låga inne i röken. Det var nog en väldig eldsvåda, som hade kommit i gång därborta.
2028 Det skulle allt vara mer än en gård för att ge upphov till en sådan brand. Nu kom det rök inte bara från åsen; också från dalen nedanför den, som han inte kunde se, därför att den låg bortskymd av den närmaste höjden, steg det massor av rök. Det var inte annat möjligt, än att själva skogen brann.
2029 Han hade svårt att få in i tankarna, att den friska, gröna skogen kunde brinna, men det var nog så i alla fall. Och om det verkligen var skogen, som brann, då kanske elden kunde nå ända fram till honom? Inte tycktes det mycket troligt, men han önskade, att örnen snart komme tillbaka.
2030 Bara brandlukten, som han måste supa in med vart andetag, var en pina. Det var förskräckligt ett sådant sprakande och smattrande, som hördes nu på en gång. det kom från åsen närmast honom. Där stod allra överst en hög tall, just maken till den, som han själv satt i.
2031 Den var så storväxt, att den sköt upp över de andra träden. Nyss hade den stått grant röd i morgonljuset, nu glimmade alla barren till på en gång, och den fattade eld. Så grann hade den nog aldrig varit förr, men det var också den sista gången, den fick visa sin skönhet.
2032 Tallen var det första träd på åsen, som fattade eld, och det var omöjligt att begripa hur branden hade nått den. Hade den flugit dit på röda vingar, eller hade den runnit fram utmed marken som en orm? Ja, det var inte gott att säga, men den var där i alla fall.
2033 Den kunde både kasta sig fram genom luften långa sträckor och smyga utmed jorden. Den satte hela åsen i brand på en gång. Det blev en brådskande flykt för fåglarna. De fladdrade upp ur röken som stora sotflingor, foro tvärsöver dalen och kommo till åsen, där pojken satt.
2034 Han fick en berguv bredvid sig i tallen, och alldeles över honom slog en duvhök ner på en gren. De hade allt varit farliga grannar en annan dag, men nu sågo de inte en gång åt honom. De bara stirrade på elden, de kunde väl inte begripa vad som hade kommit åt skogen.
2035 En mård kilade också upp i tallkronan, ställde sig ytterst på en gren och såg över till den brinnande skogshöjden med sina blanka ögon. Tätt bredvid mården satt en ekorre, men de tycktes inte märka varandra. Nu rusade elden neråt dalsluttningen. Den fräste och dånade som en brusande storm.
2036 Innan en gran fattade eld, sveptes den först in i en tunn slöja av rök, sedan blevo alla barr röda på en gång, och så började det att knastra och brinna. Nere i dalen, som låg under honom, gick en liten bäck, som var kantad av alar och små björkar. Där såg det ut, som om elden skulle stanna.
2037 Den glödde och sprakade, försökte att svinga sig över till furuskogen på den andra sidan bäcken, men nådde inte fram till den. För en stund var elden hejdad, men så kastade sig en lång flamma fram till den stora torrfuran, som stod en bit uppåt sluttningen, och strax slog denna upp i ljusan låga.
2038 Och därmed var elden över bäcken. Värmen hade varit så stark, att vartenda träd uppåt hela branten var färdigt att fatta eld. Och med brusande och dånande som den starkaste storm och det vildaste vattenfall flög skogsbranden upp mot åsen. Då lyfte höken och berguven, och mården ilade ner ur trädet.
2039 Pojken fick allt ge sig av, han också. Det var inte lätt att komma utför tallens höga, raka stam. Han höll sig fast vid den, så gott han kunde, gled långa stycken mellan kvistknölarna och ramlade slutligen handlöst till marken. Men han hade ingen tid att känna efter om han hade slagit sig.
2040 Elden slog som ett fräsande oväder ner i tallen, marken under honom var varm och började ryka. På ena sidan om honom sprang ett lodjur, på den andra rann en lång huggorm, och alldeles bredvid ormen skrockade en orrhöna, som skyndade framåt med sina små dunklädda kycklingar.
2041 När de flyende hade kommit utför branten och ner i daldjupet, råkade de människor, som voro utgångna för att släcka branden. De hade nog varit där en lång stund, men pojken hade stirrat så ihärdigt åt andra sidan, därifrån elden kom, att han inte hade märkt dem förut.
2042 De fällde barrträden, som stodo närmast alarna, hämtade vatten ur bäcken och hällde ut det över marken och rensade bort ljung och getpors, för att elden inte skulle kunna smyga fram i småriset. Också de tänkte bara på skogsbranden, som nu kom störtande mot dem.
2043 De slogo inte efter huggormen, de sökte inte fånga orrhönan, när hon ilade fram och tillbaka utmed bäcken med de små pipande ungarna, de brydde sig inte en gång om Tummetott. De stodo med stora tallruskor, som de hade doppat i bäcken, och med dessa som vapen tycktes de ämna gå mot elden.
2044 Skogsbranden gick till storms med förfärande kraft. Gnistorna kastade sig som ett regn av eld över lövträden, de långa flammorna foro fräsande ut ur röken, som om skogen på andra sidan sög dem till sig. Men lövträden hejdade elden, och bakom dem arbetade människorna.
2045 Där marken började ryka, hämtade de vatten i sina ämbar och svalkade den. När ett träd sveptes i rök, angrepo de det med snabba yxhugg, kastade omkull de och släckte ut lågorna. Där elden smög i ljungen, slogo de ner den med de våta tallruskorna och kvävde den.
2046 Men tänk, att efter en stund minskades eldens starka dån, och röken skingrades! Då hade lövträden mist varje blad, marken under dem var svartbränd, människorna voro svarta av rök eller dröpo av svett, men skogselden var tillbakaslagen. Den hade upphört att låga.
2047 Röken kröp vit och mjuk över marken, och ur den sköt upp en mängd svarta stänger. Det var allt som fanns kvar av den granna skogen. Pojken hade klättrat upp på en sten och stått där och sett hur elden släcktes. Men nu, när skogen var räddad, började faran för honom.
2048 Det blev överenskommet, att tjädern skulle forska igenom mittlandet, lärkan skulle färdas ett stycke östligare och fiskmåsen ännu längre mot öster, där landet sjönk i havet. Lommen åtog sig att flyga ett stycke västligare än tjädern, och snösparven skulle fara längst mot väster, utmed landsgränsen.
2049 De flesta av dessa är obebodda, och havsfåglarna ska på dem finna tillräckligt med boplatser. Människorna driver en smula fiske och sjöfart i sunden, men inte så mycket, att det kan störa oss fåglar. Om havsfåglarnas folk vill följa mitt råd, må det genast flytta mot norr.
2050 En mängd stora mossar och många forsande och strida älvar finns det också, men allt, som inte är mosse och älv, är mörk barrskog. Inte har jag sett åkerfält, inte har jag sett människoboningar. Om skogsfåglarnas folk vill lyda mitt råd, bör det genast flytta mot norr.
2051 Det är idel stora sjöar. Mellan sköna stränder blänker djupblåa fjällsjöar, som utgjuter sig i dånande vattenfall. Jag såg kyrkor och stora kyrkbyar vid somliga av sjöarna, men andra låg öde och fredade. Om insjöfåglarnas folk vill lyda mitt råd, bör det genast flytta mot norr.
2052 Inga slätter har jag råkat på, ingen storskog, men bergtopp efter bergtopp, fjällvidd efter fjällvidd. Jag har sett isfält och snö och bergbäckar med vatten vitt som mjölk. Inga åkrar, inga ängar har mött mina blickar, men marker, som är täckta av vide, dvärgbjörk och renmossa.
2053 Bara det, att åter sitta säker på Gorgos rygg efter all ångesten, som han hade utstått under skogsbranden, var en lycka, men det var också en bra skön resa, som de gjorde. På morgonen hade vinden kommit från norr, men nu hade den kastat om, så att de hade medvind, och intet luftdrag kändes.
2054 Färden gick så lugnt, att det ibland föreföll, som om de stode stilla i luften. Pojken tyckte, att örnen slog och slog med vingarna utan att komma ur fläcken. I stället var allting under dem i rörelse. Hela marken och allt, som fanns på den, drog sig sakta söderut.
2055 Det stod alldeles under dem, och det var med tåget som med Gorgo, att det inte kunde komma ur fläcken. Lokomotivet sände ut rök och gnistor, det hördes ända upp till pojken hur hjulen rasslade mot skenorna, men tåget rörde sig inte. Skogarna gledo förbi det, banvaktarstugorna gledo förbi det.
2056 Stationsinspektoren stod på perrongen med sin röda flagga i handen och fördes sakta fram till tåget. När han viftade med den lilla flaggan, sände lokomotivet upp ännu svartare rökvirvlar än förut och pep ängsligt liksom för att jämra sig över att det stod stilla.
2057 Men med detsamma, började det att röra sig. På samma sätt som järnvägsstationen och allt det andra gled det bort mot södern. Pojken såg hur vagnsdörrarna slogos upp och de resande kommo ut ur tåget, allt under det att både detta och de resande flyttade sig söderut.
2058 Men så lyfte pojken blickarna från jorden och försökte att se rätt framför sig. Han tyckte, att han blev yr i huvudet av att titta på det besynnerliga järnvägståget. Men sedan pojken en stund hade suttit och stirrat på ett litet vitt moln, tröttnade han på detta och såg ner igen.
2059 Tänk, om en sådan skog komme så långt, att den finge se Kolmården! Då skulle den allt känna sig ynklig. Och den där trädgården, som han såg under sig just nu! Det fanns vackra träd i den, men varken fruktträd eller ädla lindar och kastanjer, utan bara rönnar och björkar.
2060 Tänk, om träkyrkan nere under honom, med väggar täckta av röda träfjäll, med brokigt målad klockstapel och med en hel liten stad av gråa kyrkbodar bredvid sig, komme dragande förbi en av de fast uppmurade Gotlandskyrkorna! Då skulle de allt ha mycket att säga varandra.
2061 Då skulle de allt skynda bort från sina magra täppor och stenfyllda åkerbitar och börja röja och odla. En sak var det, som det här landskapet hade mer av än alla de andra, och det var ljus. Tranorna stodo och sovo på mossarna. Natten måtte vara kommen, men ljuset dröjde kvar.
2062 Det skulle allt smaka husman Holger Nilsson och hans hustru att få en arbetsdag, som vore tjugufyra timmar lång. Söndag 19 juni Pojken lyfte upp huvudet och såg sig omkring alldeles yrvaken. Detta var då bra besynnerligt. Här låg han och sov på ett ställe, där han aldrig förr hade varit.
2063 Han kände inte igen den runda sjön, som låg mitt i dalen, och aldrig någonsin hade han sett sådana eländiga, förkrympta björkar, som de han nu låg under. Och var var örnen? Han såg inte till honom på något håll. Gorgo måtte ha övergett honom. Det här var då också ett äventyr.
2064 Men han hade allt känt sig rätt besviken, när han inte hade sett något annat än stora skogsmarker och vida mossar. Skog följde på mosse, och mosse följde på skog. Den stora enformigheten hade till sist gjort honom så sömnig, att han hade hållit på att ramla i backen.
2065 Han hade sagt till örnen, att han inte orkade sitta kvar på hans rygg längre, utan var tvungen att sova en stund. Gorgo hade genast sänkt sig till marken, och pojken hade kastat sig ner på mossan, men då hade Gorgo slagit klorna i honom och svingat sig upp i rymden med honom.
2066 Tåget drog fram med glädje och munterhet, och det undrade han inte på, sedan han hade sett vem det var, som anförde det. Det var ingen mindre än solen själv. Den rullade framåt vägen som ett stort lysande huvud med hår av mångfärgade strålar och ett ansikte, som sken av munterhet och godhet.
2067 Då upptäckte han, att han inte längre var kvar i södra Sverige, utan vandringen hade gått så fort, att de redan voro i Svealand. Häruppe började eken flytta sig framåt alltmer betänksamt. Den stod stilla en stund, tog några tveksamma steg och tvärstannade alldeles.
2068 Snart tyckte sig pojken förstå, att de hade kommit långt uppåt Lappland, och här blev skaran, som vandrade framåt, allt glesare. Rågstrået, kornet, smultronet, blåbärsriset, ärtrankan, vinbärsbusken hade följt med allt hittills. Älgen och kon hade gått sida vid sida, men nu stannade alla dessa.
2069 Människorna följde med än ett stycke, men så blevo också de stående. Solen skulle nog ha varit nästan övergiven, om det inte hade kommit nytt följesfolk. Videbuskar och en mängd annat småkratt sällade sig till tåget. Lappar och renar, fjällugglor och fjällrävar och snöripor förenade sig med det.
2070 Vid åsynen av muren tycktes alla rygga tillbaka, men solen vände genast sitt strålande ansikte emot den och övergöt den med ljus. Då visade det sig, att det inte var någon mur, som stod i deras väg, bara de allra skönaste berg, som höjde sig det ena bakom det andra.
2071 Men under färden uppåt bergen övergav henne den tappra ungbjörken, den starka tallen och den envisa granen. Här övergåvo henne renen, lappen och videt. Till sist, när hon var uppe på bergtoppen, var det ingen mer än den lilla Nils Holgersson, som följde henne.
2072 Solen rullade in i en klyfta, där väggarna voro klädda med is, och Nils Holgersson ville följa henne dit in, men längre än till klyftans öppning vågade han sig inte, för därinne såg han något förfärande. Längst inne i klyftan satt ett gammalt troll med kropp av is, hår av istappar och mantel av snö.
2073 Det var alldeles stilla i hela dalen. Solen hade inte stigit upp över klippväggarna, och Nils Holgersson kunde förstå, att det var så tidig morgon, att vildgässen ännu inte voro vakna. Han hade inte gått långt, förrän han stannade och smålog, därför att han såg något så vackert.
2074 Han sov, han också, men det var tydligt, att han hade ställt sig så nära för att vara till hands vid varje fara. Pojken vandrade vidare utan att störa dem och tittade in mellan de små vide buskarna, som täckte marken. Det dröjde inte, förrän han fick syn på ett nytt gåspar.
2075 I nästa snår såg han Viisi och Kuusi, och inte långt från dem fann han Yksi och Kaksi. De sov alla fyra, och pojken gick förbi dem utan att väcka dem. När han kom i närheten av nästa snår, tyckte han sig se något vitt lysa fram mellan buskarna, och hjärtat började bulta av glädje i bröstet på honom.
2076 Därinne låg Dunfin så fagert på ägg, och bredvid henne stod den vita gåskarlen. Pojken tyckte, att det syntes på honom, fastän han sov, hur stolt han var över att stå och vakta sin hustru uppe i de lapska fjällen. Men inte heller den vita gåskarlen ville pojken väcka ur sömnen, utan han gick vidare.
2077 Det fanns många andra rävar i den stora rävborgen, och de trivdes bra nog, men Smirre satt jämt och såg bedrövad ut och längtade efter friheten. Jag hade fått många goda vänner där, och en dag hörde jag av lapphunden, att en man hade kommit till Skansen för att köpa rävar.
2078 Men nu hör jag, att detta inte är sant. Jag vill nu se efter om Mårten gåskarl inte är vaken, och om ni under tiden vill säga ett ord till tack åt den, som har burit mig hit tillbaka till er, så tror jag, att ni träffar honom däroppe på klipphyllan, där ni en gång fann en hjälplös örnunge.
2079 Under natten hade hon legat och hostat så, att barnen hade tyckt, att hela huset hade skakat vid det, och på morgonen hade hon blivit så sjuk, att hon inte hade orkat fortsätta sin vandring. Far och mor hade varit så goda mot henne, som det hade varit dem möjligt.
2080 De hade lämnat henne sin säng och själva lagt sig på golvet, och far hade gått till doktorn och skaffa henne droppar. De första dagarna hade den sjuka varit som förvildad, bara begärt och fordrat och aldrig sagt ett ord till tack, men sedan hade hon veknat och blivit ödmjuk och tacksam.
2081 Till sist hade hon bara tiggt och bett, att de skulle bära henne ur stugan ut på ljungen, så att hon skulle få dö där. När värdfolket inte hade velat göra henne till viljes häri, hade hon berättat för dem, att hon de sista åren hade strukit omkring med ett tattarfölje.
2082 Hon ville inte bringa olycka över så gott folk, som de voro. Men föräldrarna hade inte gjort, som hon hade bett dem. Det var nog omöjligt, att de hade blivit skrämda, men de voro inte sådana, att de kunde kasta ut en fattig, dödssjuk människa. Kort därpå hade hon dött, och så hade olyckorna börjat.
2083 De hade varit fattiga förstås, men inte så värst ändå. Far var vävskedsmakare, och mor och barnen hade hjälpt honom med arbetet. Far gjorde i ordning själva stommen till skedarna, mor och stora syster verkställde bindningen, de mindre barnen hyvlade till tänderna och skuro ut dem.
2084 Far hade haft ett så lustigt humör, att mor och alla barnen ibland höllo på att skratta sig fördärvade åt honom. Tiden efter den fattiga vandrerskans död stod barnen som en svår dröm. De visste inte om den hade varit kort eller lång, men de kommo ihåg, att de jämt hade haft begravningar därhemma.
2085 De hade ju inte haft flera än fyra syskon, så att mera än fyra begravningar kunde det ju inte ha hållits, men barnen tyckte, att det hade varit många fler än så. Det hade till sist blivit så tyst och tungt inne i stugan. Det var, som om där hade firats gravöl var dag.
2086 Han kunde inte mera varken skämta eller arbeta, utan han satt från morgon till kväll med huvudet lutat i händerna och bara funderade. En gång – det var efter den tredje begravningen – hade far brutit ut i ett vilt tal, som barnen hade blivit skrämda av att höra.
2087 De hade ju gjort en god gärning, när de hade hjälpt den sjuka. Var det då så, att det onda var mäktigare än det goda här i världen? Mor hade försökt tala förstånd med far, men hon hade inte kunnat få honom lugn och undergiven, som hon själv var. Ett par dagar därefter hade det varit slut med far.
2088 Men han hade inte dött, utan han hade gått sin väg. Se, äldsta syster hade sjuknat, och henne hade far alltid hållit mest av. Och när han såg, att också hon skulle dö, hade han flytt från allt eländet. Mor hade inte sagt annat, än att det var bäst för far, att han var borta.
2089 Han grubblade sig från vettet över det, att Gud kunde tillåta en elak människa att anstifta så mycket ont. Sedan far hade gått bort, hade de blivit mycket fattig. I början hade han skickat dem pengar, men sedan hade det väl gått illa för honom, och han hade upphört att sända något.
2090 Hon hade vant sig att inte vänta något annat. Men det hade inte gått så, som mor hade trott. Sjukdomen hade i stället kommit över henne själv. det hade gått fort med mor, ännu fortare än med småsyskonen. Hon hade kommit till Skåne i början av sommaren, och före hösten hade hon lämnat barnen ensamma.
2091 Medan mor låg sjuk, sade hon många gånger till barnen, att de skulle komma ihåg, att hon aldrig hade ångrat, att hon låtit den sjuka bo hos dem. För det var inte svårt att dö, hade mor sagt, när man hade gjort rätt. Alla människor skulle dö, det kunde man inte undslippa.
2092 Innan mor hade gått bort, hade hon försökt att ordna litet för sina barn. Hon hade bett, att de skulle få stanna i kammaren, där de hade bott alla tre under sommaren. Om barnen bara hade en bostad, skulle de inte fall någon till last. De skulle försörja sig själva, det visste hon.
2093 Det blev verkligen så, som mor hade sagt, att de försörjde sig själva. Flickan kunde koka karameller, och gossen kunde skära träleksaker, som de sålde i gårdarna. De hade fallenhet för handel, och de började snart att hos bönderna köpa ägg och smör, som de sålde till sockerbruksarbetarna.
2094 Det var nog egentligen ämnad för vuxna, men de två Smålandsbarnen sutto med bland åhörarna. De räknade sig inte själva som barn, och det gjorde knappt någon annan heller. Föreläsaren hade talat om den svåra sjukdomen tuberkulosen, som vart år dödar så många människor i Sverige.
2095 Han hade talade mycket redigt och klart, och barnen hade förstått vartenda ord. Efter föreläsningen hade de ställt sig att vänta utanför skolhuset. När föreläsaren hade kommit, togo de varandra i hand, gingo emot honom helt högtidligt och bådo, att de skulle få tala med honom.
2096 Hade det inte varit något särskilt, som hade drabbat endast dem? – Nej, det kunde föreläsaren tryggt försäkra dem, att det inte var. Ingen människa hade makt att sända sjukdomen över en annan på det sättet. Och de visste ju, att den sjukdomen fanns över hela landet.
2097 Därmed tackade barnen och gingo hem till sitt. De talade mycket länge med varandra den kvällen. Nästa dag gingo de och sade upp sig. De kunde inte vakta gässen det året, de måste ge sig av åt annat håll. – Vart skulle de då gå? – Jo, de skulle söka reda på far.
2098 De voro så glada, att de hade fått veta detta. Och nu var det deras plikt att tala om det för far, för han gick nog och grubblade över den gåtan än i dag. Barnen begåvo sig först till sitt lilla hem på ljungheden i Sunnerbo, och till sin stora förvåning funno de stugan i ljusan låga.
2099 Sedan hade de vandrat till prästgården, och där hade de fått veta, att en karl, som hade varit järnvägsarbetare, hade sett deras far vid Malmberget långt uppe i Lappland. Han hade arbetat i gruvan, och han höll kanske på med detta ännu, men det kunde man inte vara säker om.
2100 När prästen hörde, att barnen ville söka upp sin far, tog han fram en karta, visade dem hur långt det var till Malmberget och avrådde dem från färden. Men barnen sade, att de voro tvungna att gå och söka upp far. Han hade gått hemifrån, därför att han hade trott något, som inte var sant.
2101 Sedan hade barnen blivit fägnade med mycken och god mat och alls inte fått lämna någon betalning för den. När de rest sig för att tacka och gå, hade hustrun frågat om de inte i nästa socken skulle vilja ta in hos hennes bror, och hon hade sagt dem var han hette och var han bodde.
2102 Det föreföll otroligt för alla dem, som hade sett honom frisk och glad för bara några timmar sedan, men det förhöll sig så i alla fall. Lille Mats var död och skulle begravas. Lille Mats hade dött tidigt en morgon, och ingen mer än hans syster Åsa hade varit inne i rummet och sett honom dö.
2103 Hon tyckte, att han hade burit alla olyckor med samma mod som en vuxen. Hon tänkte på hans sista ord. Likaså tapper hade han alltid varit. Och det blev tydligt för henne, att när lille Mats nu måste ner i jorden, så borde han begravas med samma heder som en stor människa.
2104 Åsa gåsapiga befann sig på den tiden långt uppe i Lappland vid det stora gruvfält, som kallas Malmberget. Det var ett besynnerligt stället, men det var kanske bra för henne, att det var sådant det var. Lille Mats och hon hade gått genom stora, ändlösa skogstrakter, innan de hade kommit dit.
2105 Den låg med kyrka och järnvägsstation och tingshus och bank och apotek och hotell vid foten av ett högt berg, som var strimmigt av snö ännu vid midsommartiden, då barnen hade kommit vandrande. Nästan alla husen i Gällivare voro nya och väl och ordentligt uppförda.
2106 Somliga hade byggt sig kojor av obarkade timmerstockar, andra hade uppfört kåkar av lårar och tomma dynamitlådor, som de hade lagt på varandra som tegelstenar. Nu hade man nog hunnit att bygga många ordentliga hus, men hela stället så märkvärdigt ut i alla fall.
2107 Det fanns stora kvarter med ljusa, vackra hus, men mittibalnd dem råkade man på den oröjda skogsmarken med stubbar och stenar. Det fanns stora, vackra villor för disponenten och ingenjörerna, och det fanns låga, besynnerliga kåkar, som stodo kvar sedan den första tiden.
2108 Det var den väldigaste rörelse överallt, och det ena malmtåget efter det andra avsändes från stationen. Men runt omkring låg den stora vildmarken, där ingen åker plöjdes och inga hus timrades, där det inte fanns annat än lappar, som drevo omkring med sina renar.
2109 Hon kände på sig, att det kanske kunde gå lättare här än på andra ställen att få det genomdrivet, som inte var riktigt vanligt. Hon tänkte på hur det hade gått, när de hade kommit till Malmberget och frågat efter en arbetare, som hette Jon Assarsson, och som hade sammanvuxna ögonbryn.
2110 Barnen fingo också genast veta, att far hade arbetat flera år vid Malmberget, men att han nu var borta på vandring. Det var vanligt, att han gav sig av bort ibland, då oron kom över honom. Vart han gått, det visste ingen, men alla voro säkra om att han skulle komma tillbaka om några veckor.
2111 En kvinna hade letat fram dörrnyckeln under tröskeln och släppt in barnen. Ingen hade undrat över att de hade kommit dit, och ingen tycktes undra på att far så där drog ut i vildmarken ibland. Det var nog inte så ovanligt häruppe, att var och en handlade efter sitt huvud.
2112 Åsa hade inte svårt att göra upp för sig hur hon ville ha det med begravningen. Hon hade sett hur en av gruvförmännen hade blivit begraven förra söndagen. Hon hade dragits till kyrkan i Gällivare av disponentens egna hästar, och en lång procession av gruvarbetare hade följt kistan.
2113 Det var något i den vägen, som Åsa gåsapiga önskade för sin bror, lille Mats. Hon hade redan så ivrigt tänkt sig in i saken, att hon nästan såg hela begravningståget för sina ögon, men så blev hon missmodig på nytt och sade till sig själv, att det nog inte kunde bli så, som hon ville.
2114 Inte därför, att det skulle bli för dyrt. De hade sparat ihop så mycket pengar, lille Mats och hon, att hon kunde ge honom en så ståtlig begravning, som hon någonsin önskade. Det svåra låg däri, att hon visste, att stort folk aldrig ville rätta sig efter ett barn.
2115 Sjuksköterskan tyckte, att om det stackars ensamma barnet kunde finnas en tröst i att tänka på begravningen, så var det en riktig lycka. Hon lovade, att hon skulle hjälpa henne, och detta var en stor sak för Åsa. Nu tyckte hon, att målet nästan var uppnått, för syster Hilma var mycket mäktig.
2116 Skolhuset försökte hon inte att få upplåtet, men eftersom det ännu var varmt och stadigt sommarväder, beslöts det, att begravningsgäster skulle dricka kaffe ute i det fria. De fingo låna bänkar och bord från godtemplarsalen och koppar och fat från handelsbodarna.
2117 Och till sist fick själva disponenten veta vad som var i görningen. När disponenten hörde, att femtio gruvarbetare skulle följa till graven en tolv års pojken, som efter allt, vad han visste, inte var annat än en kringstrykande tiggare, tyckte han, att det lät rent vanvettigt.
2118 Det var ju tillräckligt, om en nio, tio personer följde med till graven. Och sjuksköterskan sade inte emot disponenten med ett ord, dels av respekt och dels därför, att hon inom sig måste erkänna, att han hade rätt. Det var mycken uppståndelse för en tiggarpojke.
2119 Snart var det bekant ifrån kåkstaden ända bort till gruvschakten, att det ingen storbegravning skulle bli efter lille Mats. Och alla erkände genast, att detta var det enda riktiga. Det var nog bara en i hela Malmberget, som var av annan mening och denna var Åsa gåsapiga.
2120 Sjuksköterskan hade verkligen haft en svår stund med henne. Åsa hade inte gråtit och klagat, men hon hade inte velat böja sig. Hon sade, att då hon inte hade bett disponenten om någon hjälp, hade han ju ingenting att göra med saken. Inte kunde han förbjuda henne att begrava sin bror, som hon ville.
2121 Och både sjuksköterskan och de andra kvinnorna kunde inte låta bli att följa med henne på litet avstånd för att se om hon skulle ha mod att gå ända fram. Åsa gåsapiga gick mittpå vägen, och det var något över henne, som kom människor att se sig om efter henne.
2122 De sågo annars varken åt höger eller vänster, när de gingo hem från arbetet, men när de mötte Åsa, märkte några av dem, att det var något ovanligt på färde, och de frågade henne vad som stod på. Åsa svarade inte ett ord men de andra barnen skreko med hög röst vart hon ämnade sig.
2123 Åsa gick till kontorsbyggnaden, där disponenten brukade sitta vid sitt arbetet ända till denna tid. När hon kom in i förstugan, slogs dörren upp, och disponenten stod framför henne med hatt på huvudet och käpp i handen, färdig att gå upp till sin middag i disponentbostaden.
2124 Han har hållit sig för god att tigga om så mycket som ett mål mat, utan han har alltid velat betala för sig. Han sade jämt, att det inte gick an för en karl att tigga. Har har gått omkring på landet och köpt opp ägg och smör, och han skötte uppköpen lika bra som en gammal köpman.
2125 Men han blev rädd för att lägga ökad tyngd på den börda, som hon hade att bära, för det kunde ju hända, att det bleve det halmstrået, som knäckte henne. Han förstod vad det ville säga, att hon hade kommit för att tala med honom. Hon hade nog älskat den där brodern mer än allt annat.
2126 Hon hade stängt dörren, för att hon skulle få sitta i fred och tänka på sin bror. Hon påminde sig allt, vad lille Mats hade sagt och gjort, det ena efter det andra, och det var så mycket, att hon inte kom att lägga sig, utan satt uppe hela kvällen och en god del av natten.
2127 Och hon hade inte så orätt i detta, för parveln kom just för att tala med henne om hennes far. När han såg, att hon inte blev rädd för honom, sade han henne med få ord både var fadern var till finnandes, och hur hon skulle bära sig åt för att komma till honom.
2128 Upp till dessa berg höll man på att bygga järnväg från Gällivare, och i närheten av Kirunavara uppfördes en järnvägsstation, hotell för resande och en massa bostäder för alla de arbetare och ingenjörer, som skulle bo här, sedan malmbrytningen väl hade kommit i gång.
2129 Och inte hade de gjort sig mycket besvär med inredning och möblering. Det viktigaste var att lägga ut litet granris och några hudar på golvet och att hänga upp den stora grytan, där de brukar koka sitt renkött, på en kedja, som fästes uppe i toppen av tältstängerna.
2130 Ur båten steg en arbetare och en flicka, som kunde vara mellan tretton och fjorton år gammal. Lapphundarna rusade emot dem under högt skall, och en av lapparna stack ut huvudet genom tältöppningen för att se vad som stod på. Han blev glad, när han fick se arbetaren.
2131 Flickan, som hade följt med honom, förstod ingenting av samtalet, utan satt tyst och såg förvånad på gryta och kaffekittel, på eld och rök, på lappar och lappkvinnor, på barn och hundar, på väggar och golv, på kaffekoppar och tobakspipor, på brokiga kläder och utskurna verktyg.
2132 Ingenting var sådant, som hon var van vid. Men med ens fick hon lov att sluta upp att titta och måste sänka ögonen, därför att hon märkte, att alla i kåtan sågo på henne. Söderberg måtte ha sagt något om henne, för nu togo lappar och lappkvinnor den korta pipan ur munnen och stirrade åt hennes håll.
2133 Och där låg han och bara tittade på henne. Flickan förstod, att Söderberg berättade för lapparna hur hon hade gjort storbegravning efter sin bror, lille Mats, men hon skulle ha önskat, att han inte talade så mycket om henne, utan i stället frågat lapparna om de visste var hennes far fanns.
2134 Hon var van att bo under tak, sova i säng och äta vid bord. Hon hade alltid föraktat det fattiga fjällfolket och tyckte, att de, som bodde under den öppna himlen, var mycket olyckliga. Men hon var rädd att vända tillbaka till sin gård, där det inte fanns annat än döda.
2135 Flickan och gossen måste skynda efter dem genom snön, som höll på att smälta, och över bristande isar. När de hade hunnit så högt oppåt bergen, att barrskogen upphörde och de förkrympta björkarna tog vid, vilade de ut några veckor, under väntan på att snön skulle smälta på de övre fjällvidderna.
2136 Då kvällen var inne, fångade han renkorna med kastlina, mjölkade dem och gav henne mjölk att dricka. Han letade fram torkat renkött och renost, som hans folk hade glömt däroppe på höjden, när de hade varit där förra sommaren. Flickan klagade alltjämt och var aldrig nöjd.
2137 Hon ville varken äta torkat renkött eller renost eller dricka renmjök. Hon kunde inte vänja sig vid att sitta nerhukad under tältet eller att ligga på marken med bara en renhud och litet ris till bädd. Men fjällfolkets son skrattade åt hennes jämmer och fortfor att vara god mot henne.
2138 Om några dagar kom flickan fram till gossen, när han mjölkade renkorna, och bad att få hjälpa honom. Hon företog sig också att göra opp eld under grytan, där renköttet skulle kokas, att bära vatten och att ysta. De hade nu en tid. Vädret var varmt, och det var lätt att få mat.
2139 När sommaren var slut, flyttade de så långt neråt fjällen, att de nådde gränsen mellan barrskog och lövskog, och där slogo de läger på nytt. Det var nu slaktetid, och de hade strängt arbete alla dagar, men det var också en god tid med ännu bättre tillgång på mat än på sommaren.
2140 Gamle Ola förstod mera svenska, än han gärna ville låta någon veta, och han hade uppfattat sonens ord. Och medan han hade lyssnat, hade han plötsligen fått klart för sig hur han skulle bära sig åt för att tala om för Jon Assarsson, att dottern var kommen för att söka honom.
2141 Ögonen blickade trötta, och det var något slappt och hjälplöst över honom. Han såg ut som en, som har försökt bära något, som har varit honom för tungt, eller funderat ut något, som har varit honom för svårt, och blivit bruten och missmodig av att han inte har lyckats.
2142 När karlen från Kiruna, som hade rott Åsa gåsapiga över till lapplägret, vände tillbaka fram på dagen, hade han med sig i båten två människor, som sutto tätt bredvid varandra på toften och höllo varandra troget i hand, som om de aldrig mer ville skiljas. De voro Jon Assarsson och hans dotter.
2143 Hon hade fått någon stor att stödja sig vid och lita på, och det tycktes, som om hon skulle hålla på att bli barn igen. Lördag 1 oktober Pojken satt på den vita gåskarlens rygg, och red fram högt uppe i skyn. Trettien vildgäss flögo i ordnad fylking raskt mot söder.
2144 Och det tycktes verkligen, som om hon skulle få rätt i vad hon hade sagt, för när gässlingarna hade flugit ett par timmar klagade de inte mer över trötthet. Men i fjälldalen hade de varit vana att äta hela dagen igenom, och det dröjde inte, förrän de började längta efter mat.
2145 Pojken tänkte för sig själv, att det var på tiden, att vildgässen begåvo sig mot söder, för det hade kommit så mycket snö, att marken låg vit, så långt som han kunde se. Det stod inte heller till att förneka, att de hade hade det ganska ruskigt i fjälldalen den sista tiden.
2146 Regn och storm och tjocka hade följt på varandra utan uppehåll, och om det någon gång hade klarnat, hade det genast blivit fryskallt. Bär och svamp, som pojken hade levat av under sommaren, hade frusit eller ruttnat, så att han till sist hade måst äta rå fisk, och det tyckte han mycket illa om.
2147 Pojken hade inte haft mycket sällskap av Mårten gåskarl, för den store vite tänkte bara på att vaka över Dunfin och vek inte ett steg från henne. Men däremot hade han hållit sig till den gamla Akka och till Gorgo, örnen, och de tre hade fördrivit många glada timmar med varandra.
2148 Fåglarna hade tagit honom med på långa färder. Pojken hade stått på toppen av det snöklädda Kebnekajse och sett ner på jöklarna, som utbredde sig nedanför den branta, vita käglan, och han hade besökt många andra högfjäll, som just inte ofta hade blivit trampade av människofötter.
2149 Det var också klart, att han hade gjort bekantskap med de tama renarna, som betade i stora skaror på stranden av det sköna Torne träsk, och att han hade varit nere vid det Stora Sjöfallet och hälsat på björnarna, som bodde där i trakten, från deras fränder i Bergslagerna.
2150 Han måste medge, att Akka hade rätt, när hon sade, att det här landet kunde de svenska nybyggarna gärna lämna i fred och överlåta det åt björnarna och vargarna och renarna och vildgässen och fjällugglorna och lämlarna och lapparna, som voro skapade för att leva där.
2151 Han for fram över praktfulla vattenfall, och till höger om sig såg han sköna fjäll, men vid sådant var han nu så van, att han knappt brydde sig om att titta åt det. En annan sak var det, när han strax över om fjället fick se Kvickjocks kapell med den lilla prästgården och den lilla kyrkbyn.
2152 Han kunde inte se toppen av den. Dörren var stängd, och hela huset tycktes vara obebott. Han förstod, att det inte var något annat än ett utsiktstorn, och att han varken kunde få mat eller värme där. Men han skyndade ändå med största hast tillbaka till vildgässen.
2153 Det var också något annat, som hade varit orsak till att pojken inte hade trott, att det han såg var verkligt, och det var, att ingenting hade sin rätta och riktiga färg. Utsiktstornet, där han befann sig, var rest på ett berg, berget stod på en ö, och ön låg nära östra stranden av en stor insjö.
2154 Bortom det svarta sågos i öster ljust blånande kullar, men längst hela västra synranden löpte en lång, skimrande båge av taggiga, mångformade fjäll, som buro en så ljuvlig och mild och strålande färg, att han inte kunde kalla den för röd och inte för vit och inte för blå.
2155 Han hade varit så upptagen av att titta på trakten, att han inte hade märkt, att det hade kommit besökande till utsiktstornet. De sprungo nu uppför trapporna med god fart. Pojken hann nätt och jämt se sig om efter ett gömställe och sticka sig undan där, innan de voro uppe.
2156 Det var unga människor, som voro ute på fotvandring. De talade om att de hade strövat igenom hela Jämtland. De voro glada att de hade kommit till Östersund just förra kvällen, så att de fingo se den stora utsikten från Östberget här på Frösön denna klara morgon.
2157 Nu är att märka, att på den tiden såg det helt annorlunda ut i Jämtland än i våra dagar. Hela landet var inte annat än en stor, platt bergvidd, som låg så naken och kal, att det inte en gång kunde växa granskog på den. Där fanns inte sjö, inte flod, inte mark, där plog kunde gå fram.
2158 Inte heller denna syntes gästen särdeles betydlig, men när kvinnan drog ur tappen, störtade mjödet ner i hornet med ett dån, som om ett helt vattenfall hade kommit in i rummet. Hornet var snart fyllt, och husmodern ville sätta tappen i tunnan. Men detta lyckades henne inte.
2159 Han försökte att vrida och vända sig, men kunde inte få trevnad i bädden. Han tog sig då för att kasta ut sängkläderna, en dyna hit och ett bolster dit, och sedan sov han i god ro ända till morgonen. Men när solen sken in genom takgluggen, reste han sig och lämnade jätteboningen.
2160 Det var inte underligt, att du fann vägen lång genom vår stuga, för det var hela den bergvidd, som kallas Jämtland, som du gick fram över. Inte heller var det märkvärdigt, att du hade svårt att sätta tappen i tunnan för det var allt det vatten, som forsar ner från snöfjällen, som strömmade emot dig.
2161 Att du inte kunde ligga i den bädd, som jag hade rett åt dig, förvånar mig inte heller, för jag hade bäddat den med stora, kantiga fjälltoppar. Dessa har du nu kastat ut över halva landet, och kanske att människorna inte blir så tacksamma för detta som för det andra du har gjort.
2162 Men innan han ännu hade hunnit lyfta den, var kvinnan försvunnen, och där jättegården hade legat, syntes ingenting annat än en grå bergvägg. Men vad som fanns kvar, det var de mäktiga floder och sjöar, som han hade gjort plats för på bergvidden, och den fruktbara jorden, som han hade söndersmulat.
2163 Mårten gåskarl kunde inte komma och hämta honom medan de voro kvar, och han visste ju, att vildgässen hade brått att fortsätta resan. Mittunder berättelsen hade han tyckt sig höra gåskackel och starka vingslag, alldeles som om vildgässen skulle ha flugit bort.
2164 Men han hade inte vågat sig fram till balustraden för att ta reda på hur saken förhöll sig. När turisterna äntligen voro gångna och pojken kunde krypa fram ur sitt gömställe, såg han inga vildgäss nere på marken, och ingen Mårten gåskarl kom och hämtade honom.
2165 De tätnade och bredde ut sig med förunderlig hast, och snart var jorden bortskymd av vita, böljande dimmor. Bataki flög ovanför dimman i klar luft och strålande solsken, men vildgässen måtte ha farit nere bland dunstmassorna. Det var omöjligt att få syn på dem.
2166 Det dröjde inte länge efter detta, förrän dimman drev bort lika fort, som den hade kommit, och pojken såg nu, att Bataki flög fram över en bred floddal. Det var grant landskap med höga fjäll här som i Jämtland, men det fanns ingen stor och fruktbar bygd nedanför bergen.
2167 Han bara piskade på hästen, och den gjorde så god fart det någonsin kunde, men karlen märkte snart, att vargarna vann på den. Stränderna var ödsliga, och han hade ett par mil till närmaste gård. Han väntade inte annat, än att hans sista stund var kommen, och kände, att han blev stel av skräck.
2168 Medan han satt så där förlamad, fick han se, att något rörde sig mellan granruskorna, som var nersatta på isen för att utmärka vägen. Och när han såg vem det var, som gick där, tyckte han, att skräcken, som låg över honom, blev mångdubbelt större, än den hade varit förut.
2169 Det var inga vargar, som kom emot honom, utan en gammal fattig gumma. Hon hette Finn-Malin och brukade jämt stryka omkring på vägar och stigar. Han var en smula halt och puckelryggig, så att han kunde känna igen henne på långt håll. Gumman vandrade rätt emot vargarna.
2170 Det måtte ha varit så, att släden skymde bort dem för henne, och Hedebon förstod strax, att om han körde förbi utan att varna henne, skulle hon falla rätt i gapet på vilddjuren, och medan de slete sönder henne, kunde han själv hinna undan. Hon gick långsamt, lutad över en käpp.
2171 Tog han opp henne i släden, var det ju troligt, att vargarna skulle hinna dem, och att både han och hon och hästen skulle bli dödade. Han undrade om det inte var rättast att uppoffra ett liv för att kunna rädda två andra. Allt det där stod för honom i samma ögonblick, som han såg gumman.
2172 Och det var inte nog med detta, utan han hann också att tänka på hur det skulle bli för honom efteråt, om han skulle komma att ångra, att han inte hade bistått den gamla, eller om folk skulle få veta, att han hade mött henne och inte lämnat hjälp. Det var en svår frestelse han hade råkat ut för.
2173 Också hon hade hört vargtjutet, och när Hedebon körde förbi, såg han, att hon visste vad som förestod henne. Hon hade stått stilla, munnen hade öppnat sig till ett skrik, och armarna hade sträckt sig ut efter hjälp, men han hade varken ropat eller försökt att kasta sig opp på lasset.
2174 Gumman såg förskräckt på honom och undrade om han hade blivit tokig, men Hedebon skrattade åt sig själv, därför att han hade varit så dum hela tiden. Det var det enklaste i världen att rädda dem alla tre. Han kunde inte förstå, att han inte hade tänkt ut det förut.
2175 Då välte han det stora karet ner på isen, sprang själv efter och kröp in under det. Det var ett väldigt kar. Det var så stort tilltaget, att en hel julbrygd kunde rymmas däri. Vargarna hoppade opp emot det, de bet i gjordarna och försökte att välta det. Men karet var för tungt och stadigt.
2176 Han smidde ett dussin spikar, så jämna och vassa och glatta, att de inte kunde göras bättre. Efter honom var det värmlänningen. Också han smidde ett dussin spikar, som var alldeles förträffliga, och därtill kom, att han hade förfärdigat dem på hälften så kort tid som dalkarlen.
2177 Han lade järnet på städet utan att först värma det i ässjan, hamrade det varmt och smidde spik på spik utan att behöva varken kol eller bläster. Ingen hade sett en smed hantera hammaren mästerligare, och Härjedalssmeden blev förklarad för den yppersta i landet.
2178 Men om en tid begärde han att få kungens syster till hustru, och när kungen inte ville ge honom en så förnäm brud, flydde han bort med henne. Han hade nu ställt det så för sig, att han inte kunde bo i Norge och inte i Sverige, och till utlandet ville han inte flytta.
2179 För den store vite var så tapper och ädelmodig, att pojken fruktade, att han skulle gå och ställa till någon olycka, om han finge reda på tomtens villkor. Sedan satt pojken trumpen och tyst på gåsryggen, hängde med huvudet och brydde sig inte om att se sig omkring.
2180 Han hörde hur vildgässen ropade ut för ungarna, att nu foro de in i Dalarna och nu kunde de se Städjan uppe i norr, och nu flögo de över Österdalälven, och nu voro de komna till Horrmundsjön, och nu hade de Västerdalälvens dalgång under sig, men han gitte inte se åt allt detta.
2181 Man i allmänhet har skogen en sådan utbredning, att man kan tro sig vara långt uppe i Lappland. Vildgässen slogo ner på ett svedjefall tätt vid Klarälvstranden, och medan fåglarna gingo där och betade friskt, nyuppkommen höstråg, hörde pojken skratt och glam inifrån skogen.
2182 Det var sju raska karlar, som kommo gående med ränsel på ryggen och yxa över skuldran. Den dagen längtade pojken obeskrivligt efter människor, och han blev riktigt glad, när de sju arbetarna lossade sina ränslar och kastade sig ner på älvstranden för att vila.
2183 De pratade oupphörligen, och pojken låg bakom en tuva och gladde sig åt att höra människoröster. Han fick snart reda på att de voro värmlänningar, som ämnade upp till Norrland för att söka arbete. Det var muntert folk, och de hade mycket att tala om, därför att de hade arbetat på många olika orter.
2184 Fadern tyckte inte om det ständiga kivet, och för att få slut på det kallade han en dag sönerna till sig och frågade dem om de ville gå in på att han fick sätta dem på prov för att utröna vilken av dem som var den förnämste. Jo, det ville sönerna visst. De önskade ingenting högre.
2185 Det var grant att de dem, när de körde ut till arbetet. Hästarna var ryktade, så att det glänste av dem, plogbladen blänkte, och plogbilen var nyslipad. De for av som i sken, ända tills de kom ner till Vänern. Då vek ett par av dem åt sidan men den äldste körde rätt på.
2186 Den äldste brodern plöjde till en början en rak och bred fåra, för marken nere vid Vänern var ganska jämn och lättbrukad. Det gick raskt undan, ända tills han råkade på en sten, som var så stor, att han inte kunde komma förbi den, utan måste lyfta plogen opp på den.
2187 Sedan satte han plogbilen med makt i jorden och skar opp en bred och djup fåra. Men om en stund kom han till så hård mark, att han måste lyfta plogen. Detta hände honom än en gång, och han förargade sig över att han inte kunde få fåran lika bred och djup hela vägen.
2188 På så sätt kom han dock ända opp till norra gränsen av utmarken, och där satte han sig att invänta fadern. Den andre av bröderna började också plöja en bred och djup fåra, och han lyckades finna ett bra pass mellan tuvorna, så att han kunde fullfölja den utan avbrott.
2189 Här och där körde han oppför några klyftor, och ju längre norrut han nådde, desto fler krökar måste han göra, och desto smalare blev fåran. Men han hade så god framfart, att han inte en gång stannade vid gränsen, utan körde ett gott stycke längre, än han hade behövt.
2190 Han fick opp en fåra, som var bredare än någon av de andra, men snart mötte han så dålig mark, att han måste vika av mot väster. Så fort det var möjligt, körde han mot norr på nytt, plöjde både djupt och brett, men blev hejdad, långt innan han hade nått till gränsen.
2191 Om de två yngsta får man säga, att de bara vände och krökte, men de gjorde ändå ett betydligt arbete. När kvällen kom, satt de sju bröderna trötta och modfällda vid slutet av var sin fåra och väntade. Så kom fadern gående. Han kom först till den, som hade arbetat längst västerut.
2192 Den sjätte hade följt en besynnerlig fåra. Först hade han röjt plats för den stora sjön Skagern, sedan hade han farit fram i en smal fåra, där Letälven hade tagit plats, och därefter hade han råkat komma över gränsen och gått och hackat opp småsjöar inne i Västmanlands bergslager.
2193 När fadern hade besett hela ploglandet, sade han, att efter allt, vad han kunde döma, hade de gjort ett så gott arbete, att han hade skäl att vara nöjd med det. Landet var nu inte längre en utmark, utan kunde väl brukar och bebos. De hade skapat många fiskrika sjöar och fruktbara dalbottnar.
2194 På åsarna mellan fårorna fanns det plats för skog till bränsle och kolning, och nu gavs det också möjlighet att bana vägar fram till de stora järnmalmsfälten borta i Bergslagerna. Sönerna var glada att höra detta, men nu ville de också veta vems fåra som var ypperst.
2195 Och om han tröttnar också på dessa, bli han nog glad att träffa de mångformade sjöarna i Bergslagerna, som vrider och slingrar sig och är så talrika, att ingen kan behålla dem i minnet. Efter de söndersplittrade sjöarna blir han säkert glad att möta en stor och vid vattenyta som Skagerns.
2196 Innan de ännu hade hunnit fram till sjön Fryken, började det mörkna, och de slogo sig ner i en sank myr uppe på en skogshöjd. Myren var nog ett gott nattkvarter för vildgäss, men pojken tyckte, att där var ruskigt och rått, och ville gärna ha en bättre sovplats.
2197 Pojken kom först in på en bakgård, som var stor som torget i en stad och omgavs av långa, röda huslängor. När han hade gått över den, såg han en annan gård, där boningshuset låg med en sandgång och en stor gårdsplan framför sig, flygel vid sidan och en lummig trädgård bakom sig.
2198 Hon hade stirrat på det där, som rörde sig på sandgångarna, tills ögonen glödde. Slutligen hade nyfikenheten tagit överhand, så att hon hade flugit ner till marken för att se närmare på den främmande. När pojken började tala, lutade ugglan sig framåt och beskådade honom.
2199 Till sist föll det henne in, att det kanske var därför, att hon satt i en stad och bara hade gator och husväggar omkring sig, som hon inte kunde komma i gång med skrivningen. Och hon fore ut på landet, där hon kunde se skogar och åkrar, skulle det kanske gå bättre.
2200 Hon ville tala om för dem hur de hade firat jul och nyår och påsk och midsommar hemma hos henne, vad de hade haft för möbler och husgeråd, hur det hade sett ut i kök och visthus, i lagård och stall, i loge och bastu. Men när hon skulle skriva om detta, ville pennan inte röra sig.
2201 Det var visserligen sant, att hon kom ihåg allt det där lika tydligt, som om hon ännu hade levat mittibland det. Men hon sade till sig själv, att eftersom hon ändå skulle resa ut till landet, borde hon kanske fara till den gamla gården och se på den än en gång, innan hon skrev om den.
2202 Hon såg nog, att andra platser voro både vackrare och bättre, men hon kunde ingenstans finna en sådan trygghet och trevnad, som hon hade känt i sitt barndomshem. Emellertid var det inte en så lätt sak för henne att fara hem, som man kunde tro, för gården var såld till människor, som hon inte kände.
2203 Far och mor och syskon skulle stå på trappan och ta emot henne, den gamla hushållerskan skulle skynda till köksfönstret för att se efter vem som kom åkande, och Nero och Freja och ett par hundar till skulle komma rusande och hoppa upp på henne. Ju mer hon nalkades gården, desto gladare blev hon.
2204 Hon hade sett under vägen, att folk höll på att ta upp potatis, och det gjorde de nog också i hennes hem, så att nu blev det för det första att riva potatis och laga potatismjöl. Det hade varit en mild höst. Hon kunde just undra om allt redan var tillvarataget i trädgården.
2205 Kålen åtminstone stod väl ännu ute. Och månne humlen var plockad och alla äpplen nertagna? Det gick an, om de inte hade storstök hemma, för det led mot tiden för höstmarknaden. Det skulle vara fejat och fint överallt till marknaden. Det räknades son en stor högtid, framför att av tjänstfolket.
2206 Det brukade också vara en glädje på marknadsaftonen att komma ut i köket och se det nyskurade, enrisade golvet, de vitlimmade väggarna och de blanka kopparkärlen under taket. Inte skulle det bli lång ro heller, sedan marknadsfirandet var över. Då fingo de ta till med linbråkningen.
2207 Och när det var tillräckligt torrt, kallades en dag alla kvinnor i grannskapet tillsammans. De slogo sig ner utanför bastun och började bråka sönder linet. Sedan slog de det med skäktor för att få fram de fina, vita tågorna ur de torra stjälkarna. Under arbetet blevo kvinnorna gråa av damm.
2208 Skomakaren, som gjorde skodon åt hela hushållet, satt samtidigt borta på drängstukammaren och arbetade, och man kunde aldrig bli trött att se på hur han skar till lädret och sulade och klackade och satte in ringar i snörhålen. Men den största brådskan skulle komma framemot jul.
2209 Men hon tyckte, att när hon fortfor att gå framåt, fastän hon kände sig mera sorgsen för vart steg hon tog. Hon hade hört sägas, att gården skulle vara mycket förfallen och förändrad, och det var den väl också. Men det kunde hon inte märka nu på kvällen. Hon tyckte snarare, att allt var sig likt.
2210 Där hade hon dammen, som i hennes ungdom hade varit full med rudor, som ingen vågade fiska, därför att far ville, att de rudorna skulle få gå i fred, där de gingo. Där voro drängstugan och boden och stallet med vällingklockan över ena gaveln och väderflöjeln över den andra.
2211 Och när hon nu stod där, hände det märkvärdiga, att en flock duvor kom och slog ner bredvid henne. Hon kunde knappt tro, att det var verkliga fåglar, för duvor brukar ju aldrig var i rörelse efter solnedgången. Det måtte ha varit det sköna månskenet, som hade väckt dessa.
2212 När de hade fått se en människa, hade de flugit bort till henne, liksom för att hon skulle visa dem till rätta. Det hade funnits en massa duvor på gården i hennes föräldrars tid, för duvorna hade också varit av de djuren, som hennes far hade tagit i sitt särskilda hägn.
2213 Eller kanske att det var far, som hade skickat sina fåglar med en hälsning till henne, för att hon inte skulle känna det så ängsligt och ensamt, när hon kom till sitt forna hem? När hon tänkte detta, steg det upp inom henne en så stark längtan efter de gamla tiderna, att hon fick tårarna i ögonen.
2214 Hon försökte följa den med ögonen, men den försvann genast. Det var, som om hela den ljusa skaran skulle ha upplösts i den skimrande luften. Duvorna voro nätt och jämt borta, då hon hörde ett par höga skrik från trädgården, och när hon nu skyndade dit, fick hon se något rätt besynnerligt.
2215 Han visste inte varav det kom sig, men han fick för sig, att här borde ha funnits starka och djärva kämpar förr i världen, och att de måtte ha upplevat många farliga och dristiga äventyr i de här hemlighetsfulla trakterna. Den gamla hågen att få vara med om märkvärdiga händelser vaknade hos honom.
2216 Flykten ställdes raskt västerut. Vildgässen foro först över en bred sträcka öppet vatten, och nådde sedan Väderöarnas stora ögrupp, som låg ytterst i havsbandet. Alla öarna voro låga och klippiga, och det syntes i månskenet, att de på västsidan voro de blankslipade av vågorna.
2217 Några av dem voro rätt stora, och på dessa skymtade pojken ett par bostäder. Akka sökte upp ett av de minsta skären och slog ner där. Det bestod bara av en kullrig gråstenshäll, som mittöver hade en rätt bred rämna, där havet hade kastat in fin, vit sjösand och några snäckskal.
2218 Men nästan i detsamma märkte han, att det var en stor rovfågel, som hade valt skäret till natthärbärge. bärge. Och knappt hann han förvåna sig över vildgässen, som så oförsiktigt hade slagit ner bredvid en farlig fiende, förrän fågeln kom emot dem med ett långt hopp, och han kände igen Gorgo, örnen.
2219 När vi såg, att det inte fanns annat än strandlöst hav framför oss, fruktade vi att bli drivna så långt ut, att vi aldrig skulle hitta tillbaka till land, och lade oss därför ner på vågorna. Stormen tvang oss att stanna kvar mellan dessa arma klipporna i flera dar.
2220 Vi fann inte ett enda strå, men vi såg, att några påsar, som var väl tillbundna, stod halvt begravna i sanden. Vi hoppades, att det skulle finnas säd i påsarna, och ryckte och slet i dem, tills vi fick sönder tyget, men då rullade det inte ut sädeskorn, utan blanka guldstycken.
2221 Han fann inga påsar, men när han hade grävt ett rätt djupt hål, hörde han ett klingande av metall och såg, att han hade träffat på ett guldmynt. Han trevade med händerna på marken, kände, att det låg många runda myntstycken i sanden, och skyndade upp till Akka.
2222 Jag letade snart nog reda på Holger Nilssons torp, och när jag hade svävat fram och tillbaka över gården ett par timmar, fick jag syn på tomten, som kom smygande mellan husen. Jag kastade mig genast över honom och for bort med honom till en åker, för att vi skulle få talas vid ostörda.
2223 Muren är så pass bred, att den täcker hela landet mellan Dalsland och havet, men, så som det brukar vara fallet med strandskoningar och vågbrytare, är den inte särdeles hög. Den är uppförd av ansenliga stenblock, och på sina ställen äro hela långa bergåsar inlagda i den.
2224 Det gick väl heller inte an att bygga med småstenar, när det gällde att mot havet resa ett värn, som skulle sträcka sig från Iddefjorden till Göta älv. Sådana stora byggnadsverk utföras ju inte mer i våra dagar, och det är säkert, att muren är ofantligt gammal.
2225 Det är heller inte utan, att den har blivit illa åtgången med tiden. De stora blocken ligga numera inte så tätt intill varandra, som de töra ha gjort från början. Det har bildats sprickor mellan dem, så breda och djupa, att både åkrar och hus få rum på deras botten.
2226 Längs mitten löpa långa, djupa springor med sjöar på bottnen, och fram mot kusten är den så sönderfallen, att vart block ligger som en kulle för sig. Det är först när man ser den nere vid kusten, som man riktigt begriper, att den stora muren inte står, där den står, bara för ro skull.
2227 Men det är inte så farligt med den saken, för fastän det är naket och kalt uppe på kullar och bergvidder i Bohuslän, har det till gengäld samlat mycken god och fruktbar mylla i alla rämnor, och det går förträffligt att driva jordbruk där, om än tegarna inte äro så särdeles vida.
2228 Bohuslänningarna kunna färdas på vägar, som de inte behöva bygga eller laga. De kunna fånga in hjordar, som de inte behöva valla och vårda, och deras farkoster fraktas av dragare, som de inte behöver ge foder och stallrum. Därför äro de inte så beroende av jordbruk och boskapsskötsel som andra.
2229 De frukta inte för att slå sig ner på stormpiskade skär, där det inte växer ett grönt strå, eller på smala strandremsor nedanför kustbergen, där det knappast finns utrymme för en potatistäppa, därför att de veta, att det stora, rika havet kan ge dem allt, vad de behöva.
2230 Men om det är en sanning, att havet är rikt, så är det inte mindre säkert, att det är vanskligt att ha att göra med. Den, som vill vinna något av havet, han måste känna alla dess fjordar och kilar, alla dess grund och strömmar, han får ha reda på, snart sagt, varje sten på havsbottnen.
2231 Han måste känna till var fiskarna färdas och hummern kryper, och han måste kunna sköta tunga nät och lägga ut sina garn i gungande sjö. Och först och främst måste han ha ett modigt hjärta i bröstet, så att han inte frågar efter, att han var dag får våga livet i kampen mot havet.
2232 De bruna fiskegarnen hängde i god ordning på torkplatsen, de tunga, gröna eller blåa fiskebåtarna lågo utmed stranden med beslagna segel. Inga kvinnor sysslade vi de långa bänkarna, där man eljest brukade rensa torsk och helgeflundra. Vildgässen foro också fram över flera lotsstationer.
2233 De små kuststäderna, som vildgässen foro fram över, hade stängt sina stora badhus, hissat ner sina flaggor och stängt de fina sommarvillorna. Ingen annan var i rörelse än några gamla sjökaptener, som gingo fram och åter på bryggorna och längtansfullt stirrade mot havet.
2234 Och skärgårdsfåglarna voro lika lugna som människorna. Några skarvar, som hade suttit och sovit på en brant bergvägg, lämnade en efter annan de smala klipphyllorna och foro i långsam flykt bort till sina fiskeplatser. Måsarna hade övergivit havet och gingo och promenerade på land som riktiga kråkor.
2235 Men på en gång blev det annat av. En måssvärm flög tvärt upp från en åker och stormade i väg söderut med sådan fart, att vildgässen knappt hunno att fråga vart de skulle hän, och måsarna gåvo sin inte tid att svara. Skarvarna höjde sig ur vattnet och följde efter måsarna i tung flykt.
2236 På fisklägenas glatta stenhällar sprang folk om varandra. Fiskebåtarna gjordes redo. De långa sillvadarna fraktades försiktigt ombord. Kvinnorna stuvade in matvaror och oljekläder. Karlarna kommo ut ur stugorna med sådan brådska, att de inte hunno att kränga på sig rocken förrän ute på gatan.
2237 Unga flickor hade klättrat upp på hällarna bakom stugorna och vinkade åt de resande. Lotsarna stodo på utkiken och voro så vissa, att de snart skulle bli utkallade, att de hade dragit på sjöstövlarna och gjort kuttern klar. Ur fjordarna kommo små ångbåtar, lastade med tomma tunnor och lådor.
2238 Där vattnet mörknade och krusade sig i små, korta böljor, vadar fiskarna, att det fanns sill, och där lade de försiktigt ut långa vadar i vattnet och förde dem samman i rundel, snörpte ihop dem i bottnen, tills utrymmet blev allt trängre och de glittrande fiskarna kunde hävas upp ur djupet av vaden.
2239 Fiskarna stodo till knäna i sill och blänkte av sillfjäll från sydvästen till randen av den gula oljerocken. Så fanns det nykomna vadlag, som for omkring och lodade och sökte efter sill, och andra, som med stort besvär hade fått vaden utlagd, men fingo taga upp den tom.
2240 Det var ett liv och en rörelse. Människorna voro som yra i huvudet av glädje över allt detta silver, som de öste upp ur vågorna, och vildgässen foro många gånger runt Marstrandsön, för att pojken riktigt skulle få se alltsammans. Rätt snart bad han ändå, att de skulle fara vidare.
2241 Flera av dem voro resliga karlar med djärva ansikten under sydvästen och sågo så där oförvägna och trotsiga ut, som varenda pojke önskar, att han själv måtte göra, när han blir vuxen. Det var kanske inte så roligt att sitta och titta på sådant för den, som själv aldrig kunde bli längre än en sill.
2242 För några år sedan fanns det i en socken i Västergötland en obeskriven snäll och söt liten folkskollärarinna. Hon var både duktig att undervisa och styv att hålla ordning, och barnen tyckte så mycket om henne, att de aldrig ville komma till skolan utan att kunna sina läxor.
2243 Då lärarinnan hade varit i tjänsten några år, föreslog skolrådet, att hon skulle gå igenom Nääs slöjdseminarium, så att hon hädanefter skulle kunna lära barn att arbeta, inte bara med huvudet, utan också med händerna. Det kan inte tänka sig hur skrämd hon blev, när hon fick denna uppmaning.
2244 Hon hade gått förbi det vackra och ståtliga stället flera gånger, och hon hade hört mycket beröm om slöjdkurserna, som höllos på den stora gamla herrgården. Lärare och lärarinnor från hela landet samlades dit för att lära att bruka sina händer, ja, det kom till och med människor från utlandet.
2245 Hon blev antagen som elev, och en vacker junikväll, dagen innan sommarkurserna skulle börja, packade hon in sina kläder i en liten nattsäck och vandrade till Nääs. Och hur många gånger hon än stannade på vägen, och hur långt bort hon än önskade sig vara, kom hon fram till sist.
2246 Alla kände sig en smula bortkomna i den ovana omgivningen, men lärarinnan tycke som vanligt, att ingen bar sig tafatt och besynnerligt åt mer än hon. Hon hade skrämt upp sig själv, så att hon varken hörde eller såg. Det var också svåra saker, som hon hade att gå igenom.
2247 På ena sidan om henne satt en liten herre med gulaktig hy, som skulle vara från Japan, och på den andra en skollärare från Jockmock. Och det hade varit ett samspråk och en glättighet omkring de långa borden från första stunden. Alla hade talat och gjort bekantskaper.
2248 Sådant arbete hade hon aldrig förr prövat på. Hon hade inte handgreppen inne. Och så förvirrad, som hon då var, kunde hon ingenting fatta. När läraren hade gått ifrån henne, lade hon ner kniven och trästycket på hyvelbänken och stod och stirrade rätt framför sig.
2249 Ett par av dem, som voro litet hemma i konsten, kommo och ville hjälpa henne till rätta. Men hon kunde inte ta emot någon handledning. Hon stod och tänkte på att alla omkring henne lade märke till hur galet hon bar sig åt, och detta gjorde henne så olycklig, att hon blev alldeles som förlamad.
2250 Direktören höll en föreläsning, sedan följde en gymnastikövning, och så vidtog åter slöjdundervisningen. Därpå kom middagsrast med middagsätning och kaffedrickning i den stora, glada samlingssalen och så på eftermiddagen nytt slöjdande, sångövning och till sist lekar ute i det fria.
2251 Då de hade spisat kvällsvard, hade en gammal folkskollärare, som hade varit på Nääs flera gånger förut, berättat för ett par nykomlingar hur slöjdseminariet hade uppstått, och som hon hade råkat sitta helt nära, hade hon inte kunnat undgå att lyssna till hans ord.
2252 Han var en rik man, och de första åren, sedan han hade slagit sig ner där, hade han ägnat sig åt att försköna slottet och parken och att hjälpa upp de underhavandes bostäder. Men så hade hans hustru dött, och som han inte hade några barn, kände han sig mången gång ensam på sin stora gård.
2253 Han hade talat vid sin morbror om detta, och den gamle hade insett, att det skulle vara en stor lycka, om människor kunde ägna sig åt handarbete på lediga stunder. Men för att de skulle komma därhän, fordrades det helt vist, att de fingo lära sig att bruka sina händer allt ifrån barndomen.
2254 De hade således börjat undervisa barn i handaslöjd på Nääs, och de hade snart funnit, att detta var så nyttigt och gott för de små, att de önskade, att alla barn i Sverige kunde få liknande undervisning. Men hur skulle något sådant bli möjligt? Det växte upp hundratusentals barn i Sverige.
2255 Tänk, om lärare och lärarinnor från hela landet komme till Nääs och lärde att slöjda, och om de sedan gåve slöjdundervisning åt alla barn, som de hade i sina skolor! På det sättet skulle kanske alla barn i Sverige få sin hand uppfostrad likaväl som sin hjärna.
2256 När de väl hade gripits av denna tanke, kunde de inte låta den fara, utan sökte att sätta den i verket. De båda herrarna hjälptes troget åt. Den gamla herrn byggde slöjdsalar, samlingshus, gymnastiksal och sörjde för att de, som kommo till skolan, fingo mat och bostad.
2257 Det hölls fyra slöjdkurser varje år, och till dem alla anmälde sig fler lärjungar, än som kunde mottagas. Skolan hade snart blivit bekant också i utlandet, och lärare och lärarinnor från jordens alla länder kommo till Nääs för att lära sig hur de skulle sköta handens uppfostran.
2258 Det fanns inte något ställe i Sverige, som var så känt ute i världen som Nääs, och ingen svensk hade så många vänner över hela jorden som direktören för Nääs slöjdseminarium. Lärarinnan satt och lyssnade till detta, och ju mer hon hörde, desto ljusare blev det omkring henne.
2259 Något sådant hade hon aldrig förr varit med om. Nästa dag tog hon fatt på arbetet med annat sinne. När allt gavs av välvilja, då fick hon lov ju att bättre än hittills ta vara på det. Hon glömde bort att tänka på sig själv och mindes bara slöjden och det stora mål, som skulle uppnås genom den.
2260 Kursdeltagarna fingo vida mer än bara undervisning i handarbete. Direktören höll föreläsningar om uppfostran för dem, de gymnastiserade, bildade en sångförening, och nästan var kväll hade de samkväm med musik och uppläsningar. Och dessutom fanns det böcker, båtar, badhus och piano för deras räkning.
2261 Hon började förstå vilken oskattbar förmån det var att under sommarens vackra dagar få vistas på en stor svensk herrgård. Slottet, där den gamla herrn bodde, låg högt på en kulle, som var nära nog kringfluten av en slingrande sjö och förbands med land genom en vacker stenbro.
2262 Skolbyggnaderna lågo på fasta landet mittemot slottet på gröna, skuggiga strandängar, med det stod henne fritt att ströva omkring i slottsparken, när hon hade tid och lust. Hon tyckte, att hon aldrig hade vetat hur ljuvlig sommaren var, förrän hon hade fått njuta den på ett så vackert ställe.
2263 Det var inte så, att det skedde någon stor förändring med henne. Hon blev inte modig och självsäker, men hon kände sig lycklig och glad. Hon gick och blev genomvärmd av all välviljan. Hon kunde ju inte känna sin ängslig på ett ställe, där alla önskade hennes bästa och alla sökte hjälpa henne.
2264 Så långt kom aldrig hon. Hon vände om hem, tog fatt på skolarbetet som förut och var lika glad åt det, som hon brukade vara. Hon bodde inte längre från Nääs, än att hon kunde vandra dit, när hon hade en ledig eftermiddag, och hon gjorde det också rätt ofta till en början.
2265 Han hade väl fått tacksägelser tillräckligt ändå från både höga och låga, men hon skulle ha känt sig lyckligare, om hon med ett par ord hade kunnat tala om för honom hur mycket han hade gjort för henne. Vid Nääs fortgick undervisningen på samma sätt som före den gamle herrns död.
2266 Var gång lärarinnan kom dit, fanns det något nytt att se. Numera var det inte bara slöjdkurser, som drevos där, utan direktören ville också väcka upp folkets gamla seder och gamla glädjeämnen, och han inrättade därför kurser i sånglekar och i mångahanda andra slag av lekar.
2267 Men det var sig likt där på det sättet, att människorna gingo som förr och genomvärmdes av välvilja och kände hur det ställde och styrdes, för att de skulle vara lyckliga och föra med sig inte bara kunskaper, utan också arbetsglädje, när de vände tillbaka till de små skolbarnen runt om i landet.
2268 På söndagseftermiddagen gick lärarinnan omkring till grannarna och bad, att deras barn skulle få följa med henne till Nääs. Hon hade hört, att direktören var sjuk, och hon trodde, att det skulle göra honom en glädje, om barnen komme och sjönge ett par sånger för honom.
2269 Det var ju redan tämligen långt lidit på dagen, men det var ett så starkt och klart månsken nu om kvällarna, att det inte skulle bli svårt att gå. Lärarinnan kände det så, som om hon måste vandra till Nääs just denna kväll. Hon var rädd för att det kunde vara för sent nästa dag.
2270 Den lille Nils Holgersson hade krupit upp på en landsvägsbank, som löpte tvärsöver kärrmarken, för att slippa vätan. Han höll just på att söka sig en sovplats, då han såg en liten skara människor komma gående på vägen. Det var en ung lärarinnan med en tolv, tretton barn omkring sig.
2271 Fartyget slogs i spillror mot strandklipporna, och av hela besättningen var det bara två karlar, som räddat sig opp på land. De stod på skäret dyvåta och stela av köld, och man kan nog förstå, att de skulle bli bra glada, när de såg en stor stockeld låga på strandbrädden.
2272 Först då de var helt nära, märkte de, att vid elden satt en fruktansvärd gammal kämpe, så stor och grov, att de inte kunde tvivla om att det var en man av jättesläkt, som de hade råkat på. De stannade och tvekade, men nordanstormen ven över skäret men en förfärlig köld.
2273 Ingen av dem hade någon lust att pröva hans handslag. Men de såg, att ett järnspett, som jätten brukade använda till att röra om i brasan med, hade blivit kvarliggande i elden och var glödhett i ena ändan. De lyfte opp det med gemensamma krafter och räckte det mot jätten.
2274 När jag var en liten pilt, fanns det ingen stor slätt i Västergötland, utan där slätten nu breder ut sig, låg en bergvidd, som sträckte sig från Vättern till Göta älv. Men så föresatte sig några älvar, att de skulle grusa sönder berget och föra ner det till Vänern.
2275 Men han var för klok att genast sätta den på sitt finger. I stället hängde han den på en liten ek, som stod på hans gård. Med detsamma började eken växa så fort, att alla kunde märka det. Den sköt skott och sände ut kvistar. Stammen tjocknade, barken hårdnade.
2276 Men knappt var den fullväxt, förrän den med samma hast började vissna, grenarna föll, stammen blev ihålig, och trädet multnade ner, så att snart ingenting mer fanns kvar av det än en rotstubbe. Så tog han, som var den bästa mannen i Västergötland, och kastade ringen långt bort.
2277 Och detta gjorde henne modigare. Det var ju ändå en sanning, att slottet och hela stället var skänkt till slöjdseminariet. Det var skänkt för att lärare och lärarinnor skulle få leva en lycklig tid på den vackra gården och sedan föra kunskaper och glädje med sig därifrån till sina skolbarn.
2278 Då hörde hon något, som inte bara var röster och maningar i hennes egen själ, utan som kom från världen utanför henne. Det var ingen vanlig människoröst. Det var som en fågels kvitter eller en gräshoppas spel. Men hon hörde ändå alldeles tydligt, att det ropade, att hon skulle vända tillbaka.
2279 Och mer behövdes det inte för att hon skulle få mod att göra det. – Lärarinnan och skolbarnen hade sjungit ett par sånger utanför direktörens fönster. Hon tyckte själv, att deras sång hade ljudit så märkvärdigt vacker denna kväll. Det var, som om främmande röster hade sjungit med.
2280 De hade under några veckor uppehållit sig på de vida slätterna omkring Falköping, och som flera andra stora vildgåsflockar också hade vistats där, hade de haft en glad tid med mycket samspråk mellan de gamla fåglarna och mycken tävlan i allt slags idrott mellan de unga.
2281 Men när vildgässen fortsatte resan söderut längs det smala kustlandskapet, hade pojken suttit och hängt ut över gåshalsen och inte lyft ögonen från marken. Han såg hur kullarna glesnade och slätten bredde ut sig. På samma gång märkte han, att kusten blev mindre och söndertrasad.
2282 Och så upphörde skogen. De hade ju funnits många sköna slätter högre uppåt landet, men de hade alla legat inramade av träd. Skogen hade funnits överallt. Det var, som om landet egentligen tillhörde skogen, och den odlade jorden hade legat som stora röjningar i skogen.
2283 Men här var det annorlunda. Här hade slättmarken tagit herraväldet. Den bredde ut sig ända bort till synranden. Det fanns stora skogsplanteringar, men ingen vildskog. Just detta, att landet låg så öppet med åker vid åker, gjorde, att det påminde pojken om Skåne.
2284 Åar kommo brusande ner från Västergötland och Småland och bröto slättens enformighet. Sjöar, mossar, ljunghedar och flygsandsfält lade sig i vägen för åkrarna, men dessa bredde ut sig allt vidare, ända till Hallandsås reste sig nere vid Skånegränsen med sina vackra klyftor och dalgångar.
2285 Mellan träden betade rådjur, och på skogsängarna lekte harar. Jakthorn ljödo ur skogarna, hundarnas vassa skall hördes upp till den flygande skaran. Breda vägar slingrade mellan träden, och på dem kommo herrar och damer åkande i blänkande vagnar eller ridande på präktiga hästar.
2286 På somliga ställen funnos höga strandvallar och på andra flygsandsfält, där sanden låg uppkastad i bankar och kullar. Fiskelägena reste sig på stranden med en lång rad likabyggda och likastora små tegelhus, men en liten fyr ute på vågbrytaren och bruna när hängande på torkplatsen.
2287 Och pojken kunde inte låta bli att tro, att hon den dagen hade rest fram över Skåne för att visa honom, att han hade ett land, som gott kunde mäta sig med vilket som helst ute i världen. Men det hade hon inte behövt. Pojken tänkte inte på om landet var rikt eller fattigt.
2288 Han skyndade till kostallet, för hos korna visste han att han skulle få bäst besked. Det såg bedrövligt ut i lagården. I våras hade det funnits tre präktiga kreatur där, men nu stod där bara en enda ko. Det var Majros, och det märktes på henne, att hon längtade efter sina kamrater.
2289 Den sitter så väl gömd, att doktorn inte har kunnat finna den, men den sticker och sticker, så att jag rakt inte kan gå. Om du ville tala om för Holger Nilsson vad som fattas mig, så tror jag, att han lätt kunde hjälpa mig. Jag skulle bli glad att kunna göra nytta för mig.
2290 Det var far och mor, som kommo gående från vägen upp till huset. Det syntes tydligt, att de voro tyngda av bekymmer. Mor hade fått många fler rynkor i ansiktet än förut, och fars hår hade grånat. Mor gick och talade med far om att han borde försöka få ett lån av hennes svåger.
2291 Medan han stod och tvekade, kom ett åkdon och stannade vid grinden. Pojken hade så när ropat till av förvåning, för de, som stego ur och gingo in på gården, kunde inte vara några andra än Åsa gåsapiga och hennes far. De höllo varandra i hand, när de vandrade upp till huset.
2292 Det gick inte särdeles lång tid, förrän de kommo ut igen, och då följde far och mor med dem ner till grinden. Det var märkvärdigt, hur glada de nu vore. Det såg ut, som om de hade fått nytt liv. När de främmande vore borta, stodo far och mor kvar vid grinden och sågo efter dem.
2293 Det förhöll sig nämligen så, att när Mårten gåskarl var så nära sitt forna hem, hade han rakt inte kunnat motstå lusten att visa hustru och barn för de gamla kamraterna med husmansstället, utan helt enkelt tagit Dunfin och gässlingarna med sig och farit i väg.
2294 I detsamma upphävde han ett skrik och skyndade mot utgången. Men det var för sent. Dörren smällde igen, matmor stod utanför och lade på kroken, och där vore de instängda! Far hade dragit ut ett vasst järnstycke ur Svartens fot och stod helt förnöjd och smekte sin häst, då mor skyndade in i stallet.
2295 Han rusade i väg över gårdsplanen, hoppade upp på ekbrädan framför ingångsdörren och sprang in i förstugan. Här strök han av sig träskorna av gammal vana och närmade sig dörren. Men det bar honom alltjämt så emot att visa sig för far och mor, att han inte orkade lyfta handen för att knacka.
2296 Onsdagen 9 november Pojken steg upp före dager nästan morgon och vandrade neråt kusten. Han stod på stranden ett stycke öster om Smyge fiskeläge, innan det ännu var riktigt ljust. Han var alldeles ensam. Han hade varit inne i kätten hos Mårten gåskarl och försökt väcka honom.
2297 Men den store vite hade inte velat ge sig av hemifrån. Han hade inte sagt ett ord, bara stuckit in huvudet under vingen och somnat om. Det såg ut att bli en härlig och klar dag. Det var nästan lika så vackert väder som den vårdagen, då vildgässen hade kommit över till Skåne.
2298 När han såg en stengärdsgård utmed vägen, var han rädd att gå vidare, innan han hade övertygat sig om att det inte låg något rovdjur och lurade bakom den. Och strax därpå skrattade han åt sig själv och gladde sig åt att han var lång och stor och stark och inte behövde vara rädd för någonting.
2299 Det var en stor flyttningsdag. Det ljöd oupphörligen locktoner uppifrån luften. Han smålog för sig själv, när han tänkte på att ingen såsom han hade reda på vad det var, fåglarna ropade till varandra. Nu kommo också vildgäss flygande. Den ena stora flocken följde den andra.
2300 Det kom en flock, som flög raskare och skrek ljudligare än de andra, och det var något, som sade honom, att denna flocken måste det vara. Men han kunde inte känna igen den så säkert, som han skulle ha gjort dagen förut. Flocken saktade farten och for fram och tillbaka längs med kusten.
2301 Han kunde bara inte förstå varför vildgässen inte slogo ner bredvid honom. Det var då omöjligt, att de inte skulle se honom, där han stod. Han sökte uppge en lockton, som skulle kalla ner dem till honom. Men tänk, att tungan ville inte! Han kunde inte få fram det rätta ljudet.
2302 De höjde sig och foro utåt havet. Då förstod han äntligen! De visste inte, att han var en människa. De kände inte igen honom. Och han kunde inte kalla dem till sig, därför att en människa inte kan tala fåglarnas språk. Han kunde inte tala det, och inte heller kunde han förstå det.
2303 Men strax därpå hörde han brus av vingar. Den gamla mor Akka hade känt det tungt att fara från Tummetott, och hon hade vänt tillbaka än en gång. Och nu, då pojken satt stilla, vågade hon att fara honom närmare. Plötsligt hade väl något öppnat hennes ögon för vem han var.
2304 De kacklade och pratade och sade honom all sin hjärtliga lyckönskan, och han talade också till dem och tackade dem för den underbara resan, som han hade fått göra i deras sällskap. Men på en gång blevo vildgässen underligt stilla och drogo sig bort från honom.
2305 Lisbeth Salander återkommer till Sverige efter en längre tids vistelse utomlands. Tack vare finansmannen Wennerströms pengar har hon det bättre ställt än någonsin, men hon återvänder till ett Stockholm där hon inte längre har familj eller vänner. Lisbeth är helt ensam i världen.
2306 En rad dramatiska händelser inträffar som får Lisbeths mörka förflutna att göra sig påmint, och när hon dras in i en mördarjakt där hon själv är villebråd bestämmer hon sig för att göra upp med det förgångna en gång för alla. Hon ska straffa dem som förtjänar att straffas.
2307 Händerna var låsta vid sängkanten på vardera sidan av höften. Hon hade för länge sedan gett upp försöken att ta sig loss. Hon var vaken men hade ögonen slutna. Om hon öppnade ögonen skulle hon befinna sig i mörker och den enda ljuskällan var en svag strimma som silade in ovanför dörren.
2308 En del av hennes medvetande lyssnade efter ljudet av fotsteg som innebar att han skulle komma. Hon hade ingen aning om hur sent på kvällen det var, mer än att det kändes som om det började bli för sent för att han skulle besöka henne. En plötslig vibration i sängen fick henne att öppna ögonen.
2309 Det var som om en maskin av något slag hade startat någonstans i byggnaden. Efter ett par sekunder var hon inte säker på om hon inbillade sig eller om ljudet var verkligt. Hon bockade av ytterligare en dag i huvudet. Det var den fyrtiotredje dagen i fångenskap.
2310 Hon svettades. Det var kvavt och varmt i rummet. Hon var klädd i en enkel nattskjorta som korvade sig under henne. Då hon flyttade höften kunde hon precis gripa tag i plagget med pekfingret och långfingret och dra ned linnet på ena sidan en centimeter åt gången.
2311 Selen var tillräckligt slak för att hon skulle kunna ändra ställning och lägga sig på sidan, men det var obekvämt eftersom hon då måste ha ena handen på ryggen och det gjorde att armen hela tiden domnade bort. Hon var inte rädd. Hon kände däremot en allt större uppdämd vrede.
2312 Samtidigt plågades hon av sina egna tankar som ständigt övergick i obehagliga fantasier om vad som skulle hända med henne. Hon hatade sin påtvingade hjälplöshet. Hur hon än försökte fokusera på något annat för att fördriva tiden och förtränga sin situation så sipprade ångesten fram.
2313 Den hängde som ett gasmoln kring henne och hotade att tränga in i hennes porer och förgifta tillvaron. Hon hade upptäckt att det bästa sättet att hålla ångesten borta var att fantisera om något som gav henne en känsla av styrka. Hon slöt ögonen och frammanade lukten av bensin.
2314 Han vred sig i plågor och hon hörde hans skrik av skräck och smärta. Hon kunde känna lukten av bränt kött och en fränare lukt av plast och stoppning som förkolnades i stolsätet. Hon hade förmodligen slumrat till för hon hade inte hört stegen men blev klarvaken då dörren öppnades.
2315 Ljuset från dörröppningen bländade henne. Han hade kommit i alla fall. Han var lång. Hon visste inte hur gammal han var, men han var vuxen. Han hade rödbrunt tovigt hår och glasögon med svarta bågar och ett glest hakskägg. Han doftade rakvatten. Hon hatade lukten av honom.
2316 Han stod tyst vid britsens fotända och betraktade henne en lång stund. Hon hatade hans tystnad. Hans ansikte befann sig i skuggan av ljuset från dörröppningen och hon såg honom bara i siluett. Han talade plötsligt till henne. Han hade en mörk tydlig röst som pedantiskt betonade varje ord.
2317 Rösten var inte ovänlig eller ironisk. Den var neutral. Hon anade att han log. Hon hatade honom. Han kom närmare och gick runt britsen till huvudändan. Han lade utsidan av en fuktig hand på hennes panna och drog fingrarna längs hennes hårfäste i en gest som förmodligen var avsedd att vara vänlig.
2318 Hon hatade hans beröring. Han talade till henne. Hon såg hans mun röra sig men stängde ute ljudet av hans röst. Hon ville inte lyssna. Hon ville inte svara. Hon hörde honom höja rösten. Ett stänk av irritation över hennes brist på respons hade krupit in i rösten.
2319 Hon ignorerade hans blick. Sedan ryckte han på axlarna och började justera hennes läderband. Han tajtade till selen över bröstet ett snäpp och lutade sig över henne. Hon vred sig plötsligt åt vänster, bort från honom, så tvärt hon kunde och så långt läderremmarna tillät.
2320 Hon drog upp knäna mot hakan och sparkade hårt mot hans huvud. Hon siktade på adamsäpplet och träffade med en tåspets någonstans under hakan, men han var förberedd och vred undan kroppen och det blev bara en lätt, knappt märkbar träff. Hon försökte sparka igen men han var redan utom räckhåll.
2321 Därefter gick han runt britsen och lade upp fotbandet. Hon försökte dra benen till sig men han grep tag runt hennes ena ankel och tvingade ned knäet med den andra handen och låste foten med en läderrem. Han gick runt sängen och spände fast hennes andra fot. Därmed var hon helt hjälplös.
2322 Han plockade upp lakanet från golvet och täckte henne. Han betraktade henne under tystnad i två minuter. Hon kunde känna hans upphetsning i dunklet trots att han inte låtsades om den eller visade den. Han hade säkert erektion. Hon visste att han ville sträcka fram en hand och röra vid henne.
2323 Hon hörde att den reglades, vilket var helt i onödan eftersom hon inte hade någon möjlighet att ta sig loss från sängen. Hon låg i flera minuter och tittade på den smala ljusstrimman ovanför dörren. Sedan rörde hon sig och försökte känna efter hur hårt remmarna satt.
2324 Hon kunde dra upp knäna en aning men selen och fotremmarna stramade omedelbart. Hon slappnade av. Hon låg helt stilla och tittade ut i ingenting. Hon väntade. Hon fantiserade om en bensindunk och en tändsticka. Hon såg honom indränkt i bensin. Hon kunde fysiskt känna asken med tändstickor i handen.
2325 Hon skakade på den. Det rasslade. Hon öppnade asken och valde en sticka. Hon hörde honom säga någonting men stängde sina öron och lyssnade inte på orden. Hon såg hans ansiktsuttryck då hon förde tändstickan mot plånet. Hon hörde det skrapande ljudet av svavel mot plån.
2326 Hon såg lågan flamma. Hon log ett hårt leende och stålsatte sig. Det var natten hon fyllde 13 år. Ekvationen benämns efter ingående obekanta storheters högsta dignitet (värdet av exponenten). Om denna är ett är ekvationen av första graden, om digniteten är två är ekvationen av andra graden etc.
2327 Utan att vrida på huvudet flyttade hon blicken till horisonten. Från sin plats på terrassen vid poolen kunde hon se en skymt av Karibiska havet mellan en grupp palmer och rhododendron vid muren framför hotellet. En bit ut slörade en segelbåt på väg norrut mot Saint Lucia eller Dominica.
2328 Ännu längre ut kunde hon se konturerna av en grå lastbåt på väg söderut mot Guyana eller något av grannländerna. En svag bris bekämpade förmiddagshettan men hon kände en svettdroppe långsamt rinna ned mot ögonbrynet. Lisbeth Salander tyckte inte om att steka sig i solen.
2329 Hon var klädd i kakifärgade shorts och ett svart linne. Hon lyssnade till de märkliga tonerna från steel pans som flödade ur högtalaren vid bardisken. Hon hade aldrig varit det minsta intresserad av musik och kunde inte skilja på Sven-Ingvars och Nick Cave, men steel pans fascinerade henne.
2330 Hon upplevde ljuden som magiska. Hon kände sig plötsligt irriterad och flyttade blicken tillbaka till den kvinna som just hade fått ett glas med en apelsinfärgad drink i handen. Det var inte Lisbeth Salanders problem. Hon kunde bara inte begripa varför kvinnan stannade.
2331 Hon hade hört gråt, låga upprörda röster och vid några tillfällen ljudet av örfilar. Mannen som svarade för slagen – Lisbeth förmodade att det var hennes make – var i 40- årsåldern. Han hade mörkt rakt hår kammat i något så otidsenligt som mittbena och tycktes vara i Grenada å yrkets vägnar.
2332 Kvinnan drack möjligen ett eller två glas för mycket men berusningen hade inte varit störande eller uppseendeväckande. Bråken i grannrummet startade rutinmässigt mellan tio och elva på kvällen, ungefär samtidigt som Lisbeth gick och lade sig med en bok om matematikens mysterier.
2333 Det handlade inte om grov misshandel. Så vitt Lisbeth kunde avgöra genom väggen pågick ett segslitet malande gräl. Den föregående natten hade Lisbeth inte kunnat motstå sin nyfikenhet och gått ut på balkongen för att genom parets öppna balkongdörr höra vad det hela handlade om.
2334 I mer än en timme hade han gått fram och tillbaka i rummet och erkänt att han var en usling som inte förtjänade henne. Gång på gång hade han sagt till henne att hon måste tycka att han var falsk. Vid varje tillfälle hade hon svarat att hon inte ansåg det och försökt lugna honom.
2335 Han hade omedelbart tagit hennes frampressade erkännande som en förevändning att angripa henne, hennes vandel och karaktär. Han hade kallat henne för hora, vilket var ett ord som Lisbeth Salander utan tvekan skulle ha vidtagit åtgärder gentemot om anklagelsen hade riktats mot henne.
2336 Nu var det dock inte så och därmed i praktiken inte hennes personliga problem, och följaktligen hade hon svårt att bestämma sig för om hon skulle eller borde agera på något sätt. Lisbeth hade häpet lyssnat till hans malande som plötsligt övergått i vad som lät som en örfil.
2337 Hon hade precis beslutat sig för att gå ut i hotellkorridoren och sparka in dörren till grannarna då det blev tyst i rummet. När hon nu granskade kvinnan vid poolen noterade hon ett vagt blåmärke på axeln och ett skrapmärke på höften, men inga uppseendeväckande skador.
2338 Hon hade flyttat ut till Keys, ett av de få amerikanska hotellen vid Grand Anse och hade bott där i sju veckor och inte gjort mycket mer än vandrat omkring på stranden och ätit den lokala frukten chinups som i smaken påminde om bittra svenska krusbär och som hon blivit omåttligt förtjust i.
2339 Mikael Blomkvist satte pekfingret på dörrklockan till Lisbeth Salanders lägenhet på Lundagatan. Han förväntade sig inte att hon skulle öppna, men han hade tagit för vana att åka förbi hennes bostad någon gång i månaden för att undersöka om någon förändring hade ägt rum.
2340 Han hade dömts för förtal och tillbringat ett par månader i fängelse, hans yrkesmässiga karriär som journalist hade befunnit sig i en gyttjepöl och han hade flytt från posten som ansvarig utgivare för tidskriften Millennium med svansen mellan benen. Men plötsligt hade allting förändrats.
2341 Ett uppdrag att skriva en biografi om industriledaren Henrik Vanger, vilket han upplevde som en befängt välavlönad terapi, hade plötsligt förvandlats till en desperat jakt på en förslagen och okänd seriemördare. Under denna jakt hade han träffat Lisbeth Salander.
2342 Gång på gång hade hon överrumplat honom med sina märkliga färdigheter – fotografiskt minne och fenomenala datakunskaper. Mikael Blomkvist betraktade sig själv som allmänt datakompetent, men Lisbeth Salander hanterade datorer som om hon stod i förbund med djävulen.
2343 Mikaels samarbete med Hon på TV4 hade dessutom en helt annan dimension. Hon hade varit den första journalist som nappat på avslöjandet, och utan hennes insats den kväll då Millennium hade släppt scoopet var det tveksamt om storyn skulle ha fått en sådan genomslagskraft.
2344 Hon hade stått på sig och det blev årets story. Hon bevakade storyn den första veckan – hon var ju den enda reporter som faktiskt satt sig in i ämnet – men någon gång före jul noterade Mikael att alla kommentarer och nya vinklingar i storyn hade flyttats över till manliga kollegor.
2345 Han begrep ännu inte vad som hade hänt. De hade skilts åt på annandag jul och han hade inte träffat henne under mellandagarna. Sent på kvällen dagen före nyårsafton hade han ringt henne, men hon hade inte svarat. På nyårsafton hade han promenerat över till henne två gånger och ringt på dörren.
2346 Den första gången hade det lyst i hennes lägenhet men hon hade inte öppnat. Den andra gången hade det varit mörkt i lägenheten. På nyårsdagen hade han på nytt försökt ringa henne utan att få något svar. Därefter hade han endast mötts av beskedet att abonnenten inte kunde nås.
2347 När han inte fått tag på henne på telefon hade han gått hem till henne i början av januari och satt sig att vänta på trappsteget framför hennes lägenhetsdörr. Han hade en bok med sig och väntade envist i fyra timmar innan hon kom in genom porten, strax före elva på kvällen.
2348 Han upptäckte henne i exakt samma ögonblick som dörrarna slog igen. I fem sekunder tittade hon rakt igenom honom som om han var luft innan hon vände på klacken och promenerade bort ur hans synfält just när tåget började rulla. Budskapet gick inte att missta sig på.
2349 Mikaels attityd hade alltid varit att om en kvinna så tydligt signalerade att hon inte ville höra talas om honom så gick han sin väg. Att inte respektera ett sådant besked var i hans ögon liktydigt med brist på respekt för henne. Mikael och Lisbeth hade legat med varandra.
2350 Han var inte förälskad i henne – de var ungefär så omaka som två personer kunde vara – men han gillade henne och kände en genuin saknad efter den jävla besvärliga människan. Han hade trott att vänskapen varit ömsesidig. Han kände sig kort sagt som en idiot. Han stod kvar vid fönstret en lång stund.
2351 Om Lisbeth Salander tyckte så hjärtligt illa om honom att hon inte ens kunde förmå sig att hälsa då de såg varandra i tunnelbanan så var förmodligen deras vänskap över och skadan irreparabel. I fortsättningen skulle han inte ta några initiativ för att få kontakt med henne igen.
2352 Klockan var halv elva på förmiddagen. Hon memorerade en tre rader lång matematisk formel och slog ihop boken Dimensions in Mathematics. Därefter nappade hon åt sig sin rumsnyckel och cigarettpaketet från bordet. Hennes rum låg på andra våningen, vilket också var hotellets översta våning.
2353 En två decimeter lång grön ödla blängde ned på henne från väggen, strax under taket. Lisbeth Salander blängde tillbaka men gjorde ingen ansats att vifta undan ödlan. Ödlor fanns överallt på ön och smet in i rummet genom jalusierna i det öppna fönstret, under dörren eller genom ventilen i badrummet.
2354 Hon trivdes med ett sällskap som huvudsakligen lämnade henne i fred. Vattnet var kyligt men inte iskallt och hon stod under duschen i fem minuter för att svalka sig. När hon kom ut i rummet igen stannade hon naken framför garderobsspegeln och granskade förundrat sin kropp.
2355 Hon hade dockliknande smala lemmar, små händer och inte mycket till höfter. Men nu hade hon bröst. I hela sitt liv hade hon varit plattbröstad, precis som om hon ännu inte kommit i puberteten. Det hade helt enkelt sett löjligt ut och hon hade alltid känt ett obehag för att visa sig naken.
2356 Det var inte fråga om några bomber (vilket hon inte ville ha och vilket skulle ha sett ännu mer löjeväckande ut på hennes i övrigt spinkiga kropp), men det var två fasta runda bröst av mellanstorlek. Förändringen var försiktigt utförd och proportionerna helt rimliga.
2357 Hon uppskattade sina tatueringar, mest av allt den stora draken från skulderbladet till skinkan, men hade ändå fattat beslutet att göra sig av med getingen. Orsaken var att den var så synlig och iögonenfallande att den gjorde henne lätt att komma ihåg och identifiera.
2358 Tatueringen hade avlägsnats med laserbehandling och när hon strök med pekfingret över halsen kunde hon känna en svag ärrbildning. En närmare inspektion avslöjade att hennes solbruna hud var aningen ljusare på den plats där tatueringen hade suttit, men vid en snabb blick syntes ingenting.
2359 Vilket hon hade råd med. Hon slutade drömma framför spegeln och satte på sig trosor och bh. Två dagar efter att hon lämnat kliniken i Genua hade hon för första gången i sitt 25-åriga liv besökt en butik för damunderkläder och inhandlat det plagg som hon aldrig tidigare haft behov av.
2360 Hon klädde sig i jeans och en svart t-tröja med texten Consider this a fair warning. Hon hittade sandalerna och sin solhatt och hängde en svart nylonbag över axeln. På väg mot utgången noterade hon ett mummel från en liten klunga hotellgäster vid receptionen. Hon saktade farten och spetsade öronen.
2361 Freddie McBain, den grånande receptionisten som alltid brukade hälsa Lisbeth Salander med ett vänligt leende, såg bekymrad ut. Han förklarade att instruktioner skulle ges till alla hotellgäster och att det inte fanns anledning till oro om gästerna följde alla instruktioner till punkt och pricka.
2362 Men hon betalade sina drinkar utan tjafs, höll sig någorlunda nykter, ägnade sig åt sig själv och ställde aldrig till med bråk. Grenadas lokaltrafik bestod huvudsakligen av fantasifullt dekorerade minibussar som avgick utan någon större hänsyn till tidtabeller och annan formalia.
2363 Hon fortsatte till stillsammare Turtleback längst bort i hamnen och satte sig på verandan och beställde en tallrik med calamares och råstekt potatis och en flaska av Carib, det lokala ölet. Hon nappade åt sig ett övergivet exemplar av lokaltidningen Grenadian Voice och ögnade i den i två minuter.
2364 Han tycktes helt frånvarande och satt orörlig i sju minuter innan han plötsligt lyfte glaset och tog tre djupa klunkar. Han ställde ifrån sig glaset och återupptog sitt stirrande. Efter en stund öppnade Lisbeth sin väska och plockade fram Dimensions in Mathematics.
2365 I hela sitt liv hade Lisbeth roats av pussel och gåtor. Då hon var nio år hade hon fått en Rubiks kub av sin mor. Den hade satt hennes logiska förmåga på prov i nästan fyrtio frustrerande minuter innan hon äntligen insett hur den fungerade. Därefter hade hon inga problem att vrida den rätt.
2366 I lågstadiet hade hon lärt sig plus och minus. Multiplikation, division och geometri var en naturlig förlängning. Hon kunde addera notan på en restaurang, sätta ihop en faktura och beräkna banan för en artillerigranat som avfyrades med en viss hastighet i en viss vinkel.
2367 Helt plötsligt hade hon anat den obevekliga logik som måste finnas bakom de resonemang och formler som presenterades, vilket fört henne till universitetsbokhandelns matematikhyllor. Men det var först då hon öppnat Dimensions in Mathematics som en helt ny värld öppnat sig för henne.
2368 Matematik var egentligen ett logiskt pussel med oändliga variationer – gåtor som kunde lösas. Tricket var inte att lösa räkneexempel. Fem gånger fem blev alltid tjugofem. Tricket var att förstå sammansättningen av de olika regler som gjorde det möjligt att lösa vilket matematiskt problem som helst.
2369 När hon för första gången slagit upp Dimensions på terrassen på hotellet vid Grand Anse Beach hade hon plötsligt hamnat i en förtrollad värld av siffror, i en bok skriven av en författare som både var pedagogisk och förmådde roa läsaren med anekdoter och överrumplande problem.
2370 Hon förstod plötsligt innebörden av det hon hade memorerat redan på högstadiet på någon av de få lektioner hon hade besökt. I en rätvinklig triangel är kvadraten på hypotenusan lika med summan av kvadraterna på kateterna. Hon fascinerades av Euklides upptäckt 300 f.
2371 Vilket för all del var en blygsam tidsrymd med tanke på att Fermat hade drivit matematiker till vansinne i nästan fyra hundra år innan en engelsman vid namn Andrew Wiles så sent som 1993 hade lyckats lösa hans pussel. Fermats teorem var en förledande enkel uppgift.
2372 Pierre de Fermat föddes 1601 i Beaumont-de-Lomagne i sydvästra Frankrike. Retfullt nog var han inte ens matematiker, han var statstjänsteman och ägnade sig åt matematik som en sorts bisarr hobby på fritiden. Ändå betraktas han som en av de mest begåvade självlärda matematiker som någonsin funnits.
2373 Problemet var att den nya ekvationen inte tycktes ha några heltalslösningar. Vad Fermat därmed gjort var att genom en liten akademisk förändring förvandla en formel som hade ett oändligt antal perfekta lösningar till en återvändsgränd som inte hade någon lösning alls.
2374 Hans teorem var just detta – Fermat påstod att ingenstans i talens oändliga universum fanns det något heltal där en kub kunde uttryckas som summan av två kuber och att detta var generellt för alla tal som har en högre potens än siffran 2, alltså just Pythagoras sats.
2375 Problemet var bara att även om de räknade till tidernas ände så skulle de inte kunna prova alla existerande tal – de är ju oändligt många – och följaktligen kunde matematikerna inte vara hundraprocentigt säkra på att inte nästa tal skulle visa sig kullkasta Fermats teorem.
2376 Generationer av tänkare hade misslyckats fram till dess att Andrew Wiles kom med det förlösande beviset 1993. Han hade då funderat över gåtan i tjugofem år och de sista tio åren nästan på heltid. Lisbeth Salander var fullständigt perplex. Hon var egentligen ointresserad av svaret.
2377 Det var problemlösandet som var själva poängen. Då någon placerade en gåta framför henne så löste hon den. Innan hon förstått principerna i resonemangen tog talmysterierna lång tid att lösa, men hon kom alltid fram till det korrekta svaret innan hon kikade i facit.
2378 Hon sneglade på sitt armbandsur och konstaterade att han hade suttit orörlig i drygt två timmar och tio minuter. Ella Carmichael satte ned glaset på bardisken framför Lisbeth Salander och konstaterade att det inte var något tjafs med rosafärgade drinkar och fåniga paraplyer som gällde för henne.
2379 Bortsett från en enda kväll då Salander hade varit på ett underligt humör och blivit så stupfull att Ella varit tvungen att be en hjälpreda bära upp henne till rummet, bestod hennes normalkonsumtion av caffe latte, någon enstaka drink eller det lokala ölet Carib.
2380 Chris MacAllen, som avvisats bryskt, var å andra sidan en lokal odåga och i behov av ett kok stryk. Ella var följaktligen inte alltför upprörd över att han på något konstigt sätt snubblat och ramlat i poolen efter att ha tjafsat med Lisbeth Salander en hel kväll.
2381 Till MacAllens fördel kunde sägas att han inte var långsint. Han hade återkommit nästkommande afton, i nyktert tillstånd, och bjudit Salander på en öl som hon efter kort tvekan hade accepterat. Därefter hade de hälsat artigt på varandra då de stötte ihop i baren.
2382 Hon hade aldrig avslöjat sin egenhet för någon – utom i ett svagt ögonblick för Mikael Blomkvist. Hon kunde redan texten i Dimensions utantill och släpade mest med sig boken därför att den utgjorde en visuell länk till Fermat, precis som om boken hade blivit en talisman.
2383 Lisbeth hade träffat George Bland på stranden den första veckan på Grenada, dagen efter att hon flyttat ut till Grand Anse. Hon hade promenerat längs stranden och slagit sig ned i skuggan under några palmer och tittat på barnen som spelade fotboll längre ned vid vattenbrynet.
2384 Hon hade slagit upp Dimensions och suttit begravd i den då han kommit och slagit sig ned bara några meter framför henne, till synes utan att notera hennes närvaro. Hon hade iakttagit honom under tystnad. En tunn svart pojke i sandaler, svarta byxor och vit skjorta.
2385 Precis som hon hade han slagit upp en bok som han fördjupat sig i. Precis som hon studerade han en bok om matematik – Basics 4. Han läste koncentrerat och började kludda i en räknebok. Först när Lisbeth efter fem minuter harklade sig hade han noterat hennes närvaro och flugit upp som i panik.
2386 Algebra. Efter två minuter hade hon påpekat ett fundamentalt fel i hans uträkning. Efter trettio minuter hade de löst hans hemuppgifter. Efter en timme hade de gått igenom hela nästa kapitel i räkneboken och hon hade pedagogiskt förklarat knepen bakom räkneoperationerna.
2387 Han hade betraktat henne med vördnadsfull respekt. Efter två timmar hade han berättat att hans mamma var bosatt i Toronto, Kanada, att hans pappa bodde i Grenville på andra sidan ön och att han själv bodde i ett skjul längre upp på stranden. Han var yngst i en syskonskara med tre äldre systrar.
2388 Situationen var ovanlig. Hon brukade sällan eller aldrig inleda samtal med andra människor bara för pratandets skull. Det var inte en fråga om blygsel. För henne hade konversation en praktisk funktion; hur hittar jag till apoteket eller vad kostar hotellrummet.
2389 När hon arbetat som researcher för Dragan Armanskij på Milton Security hade hon inte haft några problem att föra långa samtal för att få fram fakta. Däremot avskydde hon personliga samtal som alltid ledde till ett rotande i vad hon ansåg vara privata angelägenheter.
2390 Tycker du om målningar av Carl Larsson – har aldrig funderat över saken. Är du lesbisk – det angår verkligen inte dig. George Bland var tafatt och självmedveten, men han var artig och försökte föra en intelligent konversation utan att tävla med henne och utan att rota i hennes privatliv.
2391 Precis som hon verkade han ensam. Märkligt nog tycktes han acceptera att en matematikens gudinna hade klivit ned på Grand Anse Beach och han verkade nöjd med att hon ville sitta och hålla honom sällskap. Efter flera timmar på stranden bröt de upp då solen närmade sig horisonten.
2392 Hon hade accepterat, vilket såg ut att förvåna honom. Hans bostad var mycket enkel; ett skjul som rymde ett illa medfaret bord, två stolar, säng och ett skåp för kläder och linne. Den enda belysningen var en liten skrivbordslampa med kabel som gick till The Coconut.
2393 Han hade även djärvt bjudit henne att röka den lokala förbjudna substansen, vilket hon också accepterade. Lisbeth hade inga svårigheter att märka att han var påverkad av hennes närvaro och inte riktigt visste hur han skulle bete sig. Hon hade impulsivt beslutat att låta honom förföra henne.
2394 Han hade gått som katten kring het gröt till dess att hon tappat tålamodet och resolut tryckt ned honom på sängen och dragit av sig kläderna. Det var första gången hon hade visat sig naken för någon sedan operationen i Genua. Hon hade lämnat kliniken med en lätt känsla av panik.
2395 George Bland hade varit en perfekt debut för hennes nya jag. När han (efter ett visst mått av uppmuntran) äntligen hade lyckats knäppa upp hennes bh hade han genast släckt lampan vid sängen innan han började ta av sina egna kläder. Lisbeth hade insett att han var blyg och tänt lampan igen.
2396 Hon hade inte planerat att skaffa sig en tonårig älskare på Grenada. Det hade varit en impuls och när hon lämnade honom sent på natten hade hon inte tänkt återvända. Men redan nästa dag hade hon träffat honom på stranden igen och faktiskt känt att den tafatte unge pojken var ett behagligt sällskap.
2397 De umgicks inte på dagtid men han tillbringade eftermiddagarna före solnedgången på stranden och kvällarna ensam i sitt skjul. Hon konstaterade att då de promenerade tillsammans såg de ut som två tonåringar. Sweet sixteen. Han ansåg förmodligen att livet hade blivit intressantare.
2398 Han gjorde alltid det. Hon hade aldrig sovit över hos honom och han uttryckte ofta starka protester mot att hon, en helt ensam kvinna, skulle promenera genom natten till sitt hotell och insisterade på att det var hans plikt att följa henne tillbaka till hotellet.
2399 Lisbeth Salander brukade lyssna till hans utläggningar innan hon klippte av diskussionen med ett enkelt nej. Jag promenerar vart jag vill när jag vill. End of discussion. Och nej, jag vill inte ha en eskort. Första gången hon insåg att han följde efter henne hade hon blivit våldsamt irriterad.
2400 Men nu kunde hon tycka att hans beskyddarinstinkt hade en viss charm och låtsades därför inte om att hon visste att han gick bakom henne och att han skulle vända hemåt först då han sett henne gå in genom porten till sitt hotell. Hon undrade vad han skulle göra om hon plötsligt blev överfallen.
2401 Själv tänkte hon göra bruk av den hammare som hon hade köpt på MacIntyres järnhandel och förvarade i axelväskans ytterfack. Det fanns få fysiska hotbilder som bruket av en schyst hammare inte kunde åtgärda, ansåg Lisbeth Salander. Det var gnistrande stjärnklart och fullmåne.
2402 Plötsligt såg hon en skymt av en människa längre ned på stranden, nära vattenbrynet nedanför hotellet. Det var första gången hon sett en levande själ på stranden efter mörkrets inbrott. Även om avståndet var nästan 100 meter hade Lisbeth inga problem att identifiera mannen i månljuset.
2403 Hon tog några snabba kliv åt sidan och stod stilla i trädlinjen. När hon vred huvudet var också George Bland osynlig. Skepnaden vid vattenbrynet vandrade långsamt fram och tillbaka. Han rökte en cigarett. Med jämna mellanrum stannade han och böjde sig ned som om han granskade sanden.
2404 Lisbeth väntade i någon minut innan hon gick ned till den plats där dr Forbes hade vandrat. Hon gjorde en långsam halvcirkel och granskade marken. Det enda hon kunde se var sand, några stenar och snäckskal. Efter två minuter avbröt hon studierna av strandkanten och gick upp till hotellet.
2405 Hon gick ut på sin balkong, böjde sig över räcket och sneglade in på grannens balkong. Det var tyst och stilla. Kvällens bråk var tydligen över. Efter en stund hämtade hon sin axelväska och plockade fram papper och rullade en joint från det förråd som George Bland försett henne med.
2406 Tankarna fick honom att koka inombords. Lisbeth Salander hade krossat honom. Det var ett ögonblick han aldrig skulle glömma. Hon hade tagit kommandot och förnedrat honom. Hon hade misshandlat honom på ett sätt som bokstavligen satt outplånliga spår på hans kropp.
2407 Han hade tilldelats uppdraget att agera som hennes förvaltare, vilket i allra högsta grad placerade henne i en direkt beroendeställning till honom. Redan allra första gången han träffat Lisbeth Salander hade han börjat fantisera om henne. Han kunde inte förklara det, men hon inbjöd till det.
2408 Han visste att han hade gjort fel. Han visste också att han agerat oförsvarligt i juridisk bemärkelse. Ur emotionell synvinkel spelade denna intellektuella kunskap ingen roll. Från det ögonblick han först hade mött Lisbeth Salander i december två år tidigare hade han inte kunnat motstå henne.
2409 Lagar, regler, moral och ansvar spelade ingen som helst roll. Hon var en märklig flicka – fullt vuxen, men med ett utseende som gjorde att hon kunde förväxlas med ett minderårigt barn. Han hade kontrollen över hennes liv – hon var hans att förfoga över. Det var oemotståndligt.
2410 En socialarbetare hade formulerat en rapport som påpekade möjligheten att Lisbeth Salander då hon var 17 år erbjöd sexuella tjänster mot betalning. Rapporten hade föranletts av att en polispatrull hade observerat en ökänd ful gubbe i sällskap med en ung flicka på en parkbänk i Tantolunden.
2411 Poliserna hade parkerat och avvisiterat sällskapet; flickan hade vägrat svara på deras frågor och den fula gubben hade varit för berusad för att ge några vettiga besked. I advokat Bjurmans ögon var slutsatsen självklar: Lisbeth Salander var en hora längst ned på den sociala stegen.
2412 I hans våld. Det var riskfritt. Även om hon skulle protestera hos överförmyndarnämnden så skulle han i kraft av sin trovärdighet och sina meriter kunna avfärda henne som en lögnare. Hon var den perfekta leksaken – vuxen, promiskuös, socialt inkompetent och utlämnad till hans godtycke.
2413 Det var första gången han hade utnyttjat en av sina egna klienter. Tidigare hade han aldrig ens övervägt att göra en framstöt mot någon som han hade en yrkesmässig relation till. För att få utlopp för sina speciella krav på sexuella lekar hade han vänt sig till prostituerade.
2414 Det var en tjänst han köpte av en kvinna som stönade och ojade sig och spelade en roll, men det var lika falskt som Hötorgskonst. Han hade försökt dominera sin fru på den tiden han var gift, men hon hade varit med på det hela och det hade också bara varit på lek.
2415 Hon var värnlös. Hon saknade släkt och vänner. Hon hade varit ett äkta offer, helt försvarslös. Tillfället gör tjuven. Och så helt plötsligt hade hon krossat honom. Hon hade slagit tillbaka med en kraft och en beslutsamhet som han inte anat att hon ägde. Hon hade förnedrat honom.
2416 Den första tiden efter Lisbeth Salanders nattliga besök i hans lägenhet hade han varit som paralyserad – oförmögen att tänka och agera. Han låste in sig i sitt hem, svarade inte i telefon och förmådde inte hålla kontakt med sina ordinarie klienter. Först efter två veckor hade han sjukskrivit sig.
2417 Varje dag hade han tvingats se sin kropp i spegeln på badrumsdörren. Till sist hade han monterat ned spegeln. Först när sommaren inleddes hade han återvänt till sitt kontor. Han hade sorterat bland sina klienter och överlåtit merparten av dem till några kollegor.
2418 De enda han behöll var några företag där han skötte viss affärsjuridisk korrespondens men inte behövde engagera sig. Hans enda återstående aktiva klient var Lisbeth Salander – varje månad författade han en balansräkning och en rapport till överförmyndarnämnden.
2419 Han gjorde precis som hon hade krävt – rapporterna var fria fantasier som dokumenterade att hon ingalunda behövde en förvaltare. Varje rapport sved och påminde honom om hennes existens, men han hade inget val. Bjurman hade tillbringat sommaren och hösten med handlingsförlamat grubbel.
2420 I december hade han slutligen tagit sig samman och bokat en semesterresa till Frankrike. Han hade bokat tid på en klinik för kosmetisk kirurgi utanför Marseille, där han hade konsulterat en läkare om hur han bäst skulle avlägsna tatueringen. Läkaren hade häpet undersökt hans vanställda mage.
2421 Till sist hade han föreslagit en behandling. Det enklaste sättet var upprepade laserbehandlingar, men tatueringen var så stor och nålen hade skurit så djupt att han misstänkte att det enda realistiska var en serie hudtransplantationer. Det var dyrt och skulle ta tid.
2422 Han hade tänt lampan på nattduksbordet och nästan vrålat av skräck när han såg henne stå vid fotändan av hans säng. Hon var som ett spöke som plötsligt materialiserat sig i hans sovrum. Hennes ansikte var blekt och uttryckslöst. I handen höll hon sin fördömda elpistol.
2423 Han hade aldrig vågat ta kontakt med henne eftersom hon då hotat med att skicka filmen till myndigheterna. Istället hade han i flera månader planerat vad han skulle säga till henne då hon kontaktade honom. Han hade insett att han faktiskt inte hade något att säga till sitt försvar.
2424 Om hon bara gav honom chansen att tala skulle han försöka övertyga henne om att han hade agerat utifrån en tillfällig sinnesförvirring – att han ångrade sig och ville sona vad han hade gjort. Han var beredd att kräla i stoftet för att beveka henne och därigenom desarmera det hot hon utgjorde.
2425 Om du misslyckas kommer jag att offentliggöra filmen. Om du tar kontakt med mig på något sätt utöver det jag beslutat så kommer jag att offentliggöra filmen. Om jag skulle dö i en olycka så kommer filmen att offentliggöras. Om du rör mig igen så kommer jag att döda dig.
2426 Den dag då jag låter dig löpa så får du göra som du vill. Men fram till dess sätter du inte din fot på den där kliniken i Marseille igen. Om du åker ned och inleder en behandling så kommer jag att tatuera dig igen. Men nästa gång kommer jag att tatuera dig i pannan.
2427 Det var precis som om ett spöke hade hemsökt honom. Det var i det ögonblicket som han hade börjat hata Lisbeth Salander med en intensitet som flammade som rödglödgat stål i hans sinne och förvandlade hans tillvaro till en besatt hunger att krossa henne. Han fantiserade om hennes död.
2428 Han fantiserade om att tvinga henne att krypa på sina knän och tigga om nåd. Han skulle vara skoningslös. Han drömde om att lägga sina nävar runt hennes hals och strypa henne till dess att hon kippade efter luft. Han ville slita hennes ögon ur dess hålor och hennes hjärta ur kroppen.
2429 Han ville utplåna henne från världens yta. Paradoxalt nog var det också i det ögonblicket som han kände att han åter började fungera och som han hittade en märklig själslig balans. Han var fortfarande besatt av Lisbeth Salander och fokuserade varje vaken minut på hennes existens.
2430 Varken han eller Erika hade någonsin hört talas om advokat Nils Bjurman och lade inte märke till honom. Erika rynkade näsan och flyttade en askkopp åt sidan för att göra plats för glasen. Mikael hängde av sig jackan över stolsryggen, drog askkoppen till sin sida av bordet och tände en cigarett.
2431 Hans barskåp hemma innehöll vodka och några presentflaskor single malt som öppnades skrattretande sällan. Att Mikael var singel med flera tillfälliga förbindelser och kärleksaffärer var välkänt både i och utanför hans bekantskapskrets, vilket föranledde andra rykten.
2432 Hans affär med Erika Berger sedan många år var alltid föremål för åtskilliga spekulationer. Det senaste året hade dessa kompletterats med påståenden om att han gick från säng till säng, raggade hejdlöst och utnyttjade sitt kändisskap till att knulla sig igenom klientelet på Stockholms krogar.
2433 Däremot fick han ofta höra att han hade något som gjorde kvinnor intresserade av honom. Erika Berger hade förklarat för honom att han på en gång utstrålade självsäkerhet och trygghet, och att han hade en förmåga att få kvinnor att känna sig avslappnade och prestigelösa.
2434 De kvinnor han hamnade i säng med var sällan anonyma one night stands – sådana hade förvisso också förekommit men oftast resulterat i ganska otillfredsställande övningar. Mikaels bästa relationer hade varit med personer som han hade lärt känna och som han själv tyckte bra om.
2435 Mikaels fascination riktades dock mot en helt annan typ av kvinnor än entusiastiska tonårsbrudar med aldrig så korta minikjolar och välkomponerade kroppar. Då han var yngre hade hans dambekanta ofta varit äldre än han, och i några fall väsentligt äldre och erfarnare.
2436 Lisbeth Salander, som varit 25 år, hade definitivt varit ett markant kliv nedåt i åldersskalan. Vilket var orsaken till det hastigt påkallade mötet med Erika. Millennium hade tagit in en praktikant från ett mediegymnasium som en tjänst till en av Erikas bekanta.
2437 Han hade snabbt blivit medveten om att hon inte missade ett tillfälle att se till att få närkontakt. Han hade låtsats att han inte uppfattade hennes tämligen övertydliga framstötar, vilket dock endast resulterat i att hon fördubblat sina ansträngningar. Det var helt enkelt jobbigt.
2438 Du har fel. Hon är jävligt medveten om hur hon ska uttrycka sig. Det är något skevt i hennes agerande och hon börjar bli irriterad på att jag inte nappar på kroken. Och jag har inget behov av en ny ryktesvåg som framställer mig som en gubbsjuk Mick Jagger på jakt efter lammkött.
2439 Däremot kände han inte igen honom, och även om han hade gjort det så skulle han inte ha reagerat. Han var helt omedveten om att det fanns en koppling mellan Millenniums redaktion och Lisbeth Salander. Dessutom var han alltför försjunken i egna tankar för att lägga märke till sin omgivning.
2440 Problemet kretsade runt en och samma stötesten. Lisbeth Salander förfogade över en nittio minuter lång film som hon hade spelat in med dold kamera och som detaljerat visade hur han förgrep sig på henne. Han hade sett filmen. Den lämnade inte utrymme för välvilliga tolkningar.
2441 Med kännedom om straffsatserna för grov våldtäkt, utnyttjande av person i beroendeställning, misshandel och grov misshandel uppskattade han att han skulle få omkring sex års fängelse. En nitisk åklagare skulle till och med kunna utnyttja ett avsnitt i filmen för en framställan om försök till mord.
2442 Han önskade att han hade fullbordat dådet. De skulle inte förstå att hon spelade ett spel hela tiden. Hon hade provocerat honom, spelat med sina näpna barnögon och förfört honom med en kropp som hade kunnat vara 12 år. Hon hade låtit honom våldta henne. Det var hennes fel.
2443 Till skillnad från alla andra som av en eller annan orsak retat sig på henne så hade han obegränsad tillgång till alla hennes sjukjournaler, sociala utredningar och psykiatriska utlåtanden. Han var en av de få människor i Sverige som kände till hennes innersta hemligheter.
2444 Han hade personligen uppsökt och diskuterat hennes tillstånd med dr Jesper H. Löderman, den psykiatriker som i samband med hennes 18-årsdag hade rekommenderat att hon skulle institutionaliseras. Han fick en grundlig genomgång av resonemangen. Alla var honom behjälpliga.
2445 Bjurman hade med stigande förvåning insett att Lisbeth Salander ingalunda var en efterbliven vaktmästare som skötte kopieringsapparaten och kokade kaffe – hon hade tvärtom ett kvalificerat arbete som innebar att hon gjorde personundersökningar åt Miltons vd Dragan Armanskij.
2446 Av alla människor som figurerat i Lisbeth Salanders liv var det bara två personer som i någon bemärkelse framstod som hennes vänner och som bägge tycktes betrakta henne som sin skyddsling. Palmgren var borta ur bilden. Armanskij var den enda återstående person som potentiellt kunde utgöra ett hot.
2447 Bjurman hade plötsligt förstått hur Lisbeth Salander hade kunnat veta så mycket om honom. Han kunde dock fortfarande inte begripa hur hon hade fått reda på att han ytterst diskret hade besökt en klinik för plastikkirurgi i Frankrike, men en stor del av mystiken kring henne försvann.
2448 Det var hennes yrke att snoka i andra människors privatliv. Han blev med ens försiktig med sina egna spaningar och insåg att med tanke på att Lisbeth Salander hade tillträde till hans lägenhet så var det direkt olämpligt att förvara papper som handlade om henne där.
2449 Han samlade ihop all dokumentation och transporterade en kartong till sommarstugan utanför Stallarholmen, där han tillbringade allt mer av sin tid med ensamt grubbel. Ju mer han läste om Lisbeth Salander, desto mer övertygad blev han om att hon var en patologiskt sjuk människa.
2450 Han rös när han tänkte på att hon hade haft honom fastkedjad med handbojor i hans egen säng. Han hade varit helt utlämnad till hennes godtycke och Bjurman tvivlade inte på att hon skulle göra allvar av sitt hot att döda honom om han provocerade henne. Hon saknade sociala spärrar.
2451 Något särskilt övergrepp? Allting borde finnas i den omfattande dokumentationen han redan hade tillgång till. Han öppnade den rättspsykiatriska undersökningen om Lisbeth Salander som hade formulerats då hon fyllde 18 år och läste uppmärksamt igenom den för femte eller sjätte gången.
2452 Han hade utdrag ur journalanteckningar från grundskolan, ett intyg som fastställde att Lisbeth Salanders mor var oförmögen att ta hand om henne, rapporter från diverse fosterhem under tonåren och sinnesundersökningen vid 18-årsdagen. Något hade utlöst galenskapen då hon var i 12-årsåldern.
2453 Det fanns också andra luckor i hennes biografi. Först upptäckte han till sin stora häpnad att Lisbeth Salander hade en tvillingsyster som det inte refererades till någonstans i det material han tidigare haft till sitt förfogande. Min gud, det finns två av dem.
2454 Fadern var okänd och det saknades en förklaring till varför hennes mor inte längre hade kunnat ta hand om henne. Bjurman hade tidigare utgått från att hon blivit sjuk och att det var i samband med detta som hela processen med vistelser på barnpsyk hade inletts.
2455 Nils Bjurman var förbryllad. Att en polisutredning med anknytning till en 12-årig flicka var sekretessbelagd var i sig inte överraskande – det var normalt av integritetsskäl. Men han var Lisbeth Salanders förvaltare och hade rätt att begära ut vilket papper som helst om henne.
2456 Han kunde inte begripa varför en utredning skulle beläggas med en hemligstämpel av sådant slag att han måste ansöka hos regeringen om att få tillgång till den. Automatiskt lämnade han in en ansökan. Det tog två månader att få den behandlad. Till sin oförställda häpnad fick han avslag.
2457 Sannolikheten var alltså stor att han kände till vad som hade hänt. Bjurman gick tillbaka till överförmyndarnämndens arkiv. Den här gången bad han inte om att få se handlingarna om Lisbeth Salander utan begärde fram Palmgrens uppdragsbeskrivning – ett beslut som fattats av socialnämnden.
2458 Han insåg plötsligt varför ärendet var hemligstämplat. Advokat Nils Bjurman hade fått en jackpot. När han sedan uppmärksamt läste utredningen rad för rad insåg han att det fanns en annan människa i världen som hade orsak att hata Lisbeth Salander med samma passion som han själv.
2459 Under tiondelen av en sekund ryggade han bakåt innan han återfick fattningen. Mannen som tittade ned på honom var över två meter lång och kraftigt byggd. Exceptionellt kraftigt byggd. En kroppsbyggare utan tvivel. Bjurman kunde inte notera minsta tillstymmelse till fett eller slapphet.
2460 Tio minuter senare hade hon betalat depositionsavgiften, justerat sätet och backspegeln, provstartat och kontrollerat att det fanns bensin i tanken. Hon gick in i baren och beställde en caffe latte och en ostsmörgås till frukost, och en flaska mineralvatten att ta med.
2461 Strax efter åtta kom dr Forbes ned till baren. Han var nyrakad och klädd i mörk kostym, vit skjorta och blå slips. Han beställde ägg, toast, apelsinjuice och svart kaffe. Halv nio reste han sig och gick till taxin som väntade. Lisbeth följde efter på lämpligt avstånd.
2462 Hon häpnade över Forbes energi medan hon drack de sista dropparna mineralvatten. Hon hade precis börjat fundera på att ge upp hela projektet då han plötsligt styrde stegen mot The Turtleback. Hon gav honom tio minuter innan hon gick in på restaurangen och satte sig ute på verandan.
2463 De satt på exakt samma platser som dagen innan och precis som då drack han Coca-Cola medan han stirrade på vattnet i hamnen. Forbes var en av de ytterst få människor i Grenada som var klädd i slips och kavaj. Lisbeth noterade att han tycktes oberörd av hettan.
2464 Lisbeth parkerade utanför Keys Hotel fem minuter innan bussen släppte av honom. Hon gick till sitt rum och tappade upp kallt vatten och sträckte ut sig i badkaret. Hennes fötter ömmade. Hon lade pannan i djupa veck. Dagens övningar hade gett ett tydligt besked.
2465 Det hade å andra sidan inte Lisbeth heller. De två följande mailen hade båda skickats vid tvåtiden på morgonen. Det ena var från Plague som skickade krypterad information om att en nätbekant med signaturen Bilbo som råkade vara bosatt i Texas hade nappat på hennes förfrågan.
2466 Några minuter senare hade signaturen Bilbo mailat henne från en hotmailadress. Meddelandet var kortfattat och innehöll bara informationen att Bilbo ämnade skicka data om dr Forbes inom det närmaste dygnet. Det fjärde mailet var också från Bilbo och hade skickats sent på eftermiddagen.
2467 Det var en folder bestående av fyra lågupplösta jpg-bilder och fem Word-dokument. Två av bilderna var porträtt på dr Forbes, ett foto som hade tagits vid premiären till en teaterföreställning och visade Forbes tillsammans med sin fru. Den fjärde bilden visade Forbes i en talarstol i en kyrka.
2468 Hon hade en vag uppfattning om vari skillnaden mellan en judisk, en presbyteriansk och en katolsk kyrka bestod, bortsett från att den judiska kallades synagoga. Ett kort ögonblick fruktade hon att hon skulle bli tvungen att sätta sig in i de teologiska detaljerna.
2469 Rev. Duncan Clegg stod längst upp i förteckningen, vilket antydde att han var den kyrkans teologiske förgrundsfigur. Ett foto visade en kraftfull karl i yvigt grått hår och välansat grått skägg. Richard Forbes förekom som tredje namn i förteckningen och ansvarade för utbildningsfrågor.
2470 Som Kristi tjänare erbjuder vi en fristad för människor i nöd och ett löfte om försoning genom bön och den baptistiska välsignelsen. Låt oss glädjas över Guds kärlek. Vår plikt är att avlägsna murarna mellan människor och undanröja hinder för en förståelse av Guds kärleksbudskap.
2471 Så vitt Lisbeth kunde utläsa från pressklippen var han verkligen också oskyldig. 1995 hade han blivit stämd för att ha förskingrat pengar från det kristna rockband han var manager för. Även denna gång frikändes han. I Austin hade han blivit en välbekant profil och medlem i stadens utbildningsnämnd.
2472 Richard Forbes var följaktligen beroende av sin fru. Lisbeth rynkade ögonbrynen. Det var inget bra utgångsläge för att ägna sig åt hustrumisshandel. Lisbeth kopplade upp sig på Internet och skickade ett fåordigt krypterat meddelande till Bilbo och tackade för rapporten.
2473 Hon överförde också 500 dollar till det kontonummer som Bilbo hade angett. Hon gick ut på balkongen och lutade sig mot räcket. Solen var på väg att gå ned. En tilltagande vind ruskade om palmkronorna längs muren mot stranden. Grenada befann sig i utkanten av Mathilda.
2474 Hon följde Ella Carmichaels råd och packade ned datorn, Dimensions in Mathematics, några personliga tillhörigheter och ett ombyte kläder i en nylonbag och ställde den på golvet intill sängen. Därefter gick hon ned till baren och beställde fisk till middag och en flaska Carib.
2475 Den enda händelsen av intresse var att dr Forbes, ombytt till gymnastikskor, ljus tenniströja och kortbyxor, ställde nyfikna frågor om Mathildas förehavanden till Ella Carmichael vid bardisken. Han tycktes inte vara oroad. Han hade ett kors i en guldlänk runt halsen och såg pigg och attraktiv ut.
2476 Hon gick en kort promenad efter middagen, men det blåste kraftigt och temperaturen hade sjunkit märkbart. Istället drog hon sig tillbaka till sitt rum och kröp ned i sängen redan vid niotiden. Vinden rasslade utanför fönstret. Hon hade tänkt läsa en stund men somnade nästan omedelbart.
2477 Hon kastade en blick på armbandsuret. Kvart över elva på kvällen. Hon vacklade upp ur sängen och öppnade dörren till balkongen. Vindstötarna som slog emot henne fick henne att ta ett steg tillbaka. Hon stödde sig mot dörrposten, tog ett försiktigt kliv ut på balkongen och såg sig omkring.
2478 Himlen var täckt av moln men det regnade inte. Hon kunde inte se havet i mörkret, men bruset från vågorna var betydligt högre än normalt. Temperaturen hade sjunkit ytterligare. För första gången sedan hon anlänt till Karibien kände hon plötsligt att hon huttrade.
2479 En tropisk storm kunde utan vidare bre ut sig på en radie av hundra kilometer och förflytta sitt centrum med en hastighet av trettio fyrtio kilometer i timmen. Vilket innebar att Mathilda vid det här laget kunde stå och knacka på dörren till Grenada. Allt berodde på vilken riktning den tog.
2480 Hon sköljde ansiktet för att vakna till, drog på sig jeans, kängor och en flanellskjorta och hängde nylonbagen över axeln. Just innan hon lämnade rummet gick hon tillbaka och öppnade badrumsdörren och tände belysningen. Den gröna ödlan syntes inte till, den måste ha försvunnit ned i någon håla.
2481 När Ella var nöjd och gav henne ledigt släntrade hon bort till öppningen i muren mot stranden och tog några steg ut i mörkret. Havet dånade hotfullt och kastbyar slet i henne så kraftigt att hon var tvungen att ta spjärn med fötterna för att stå säkert. Palmerna längs muren svajade betänkligt.
2482 Hon gick tillbaka in till baren och beställde en caffe latte och satte sig vid bardisken. Klockan var strax efter midnatt. Det rådde en tydlig stämning av oro bland hotellgäster och personal. Runt borden pågick lågmälda samtal medan folk med jämna mellanrum sneglade mot himlen.
2483 Lisbeth gick ned i källaren och placerade sin väska på en filt i ett hörn. Hon funderade en stund och gick därefter tillbaka mot strömmen upp till receptionen. Hon fångade upp Ella Carmichael och frågade om det var något mer hon kunde hjälpa till med. Ella skakade sammanbitet på huvudet.
2484 Regnet kom från ingenstans som en iskall dusch från en vattenslang i samma ögonblick som hon svängde upp mot George Blands skjul och såg skenet från hans fotogenlampa genom en glipa i fönstret. Hon var genomdränkt på någon sekund och sikten minskade till några meter.
2485 Hon strök vatten ur ansiktet och grep hans hand och började springa. Han följde med. De valde vägen längs stranden, drygt hundra meter kortare än landsvägen som gjorde en kraftig båge inåt land. När de hade kommit halvvägs insåg Lisbeth att det förmodligen hade varit ett misstag.
2486 På stranden hade de inget skydd alls. Vind och regn slet i dem så kraftigt att de var tvungna att stanna flera gånger. Sand och kvistar flög genom luften. Det dånade förfärligt. Efter vad som tycktes vara en evighet såg Lisbeth äntligen hotellmuren materialisera sig och hon skyndade på sina steg.
2487 Just då de äntligen var framme vid porten och löftet om säkerhet sneglade hon över axeln längs stranden. Hon tvärstannade. Genom en regnby såg hon plötsligt två ljusa skepnader drygt femtio meter bort nere på stranden. George Bland slet i hennes arm för att dra in henne genom porten.
2488 Fyrtio miljoner i potten. Stormen är hans kamouflage. Nu har han sin chans. Lisbeth Salander knuffade in George Bland genom porten och såg sig omkring och hittade den rangliga pinnstol som nattvakten brukade sitta på och som inte hade blivit bortstädad inför stormen.
2489 Hon grabbade tag i möbeln, splittrade den med full kraft mot muren och beväpnade sig med ett stolsben. George Bland skrek häpet efter henne då hon satte fart ut på stranden. Hon vräktes nästan omkull i stormbyarna men bet ihop och arbetade sig framåt steg för steg.
2490 Medan regnet piskade över dem vände hon på kroppen. Hennes händer var plötsligt blodiga. Geraldine Forbes hade ett kraftigt sår på hjässan. Hon var tung som bly och Lisbeth såg sig desperat omkring samtidigt som hon funderade på hur hon skulle kunna transportera kroppen upp till hotellmuren.
2491 De började mödosamt släpa kroppen över stranden. Halvvägs upp till hotellmuren kände sig Lisbeth fullständigt utmattad, som om all kraft hade runnit ut ur hennes kropp. Hennes hjärta slog ett dubbelslag då hon plötsligt kände en hand som grep tag i hennes axel.
2492 Lisbeth ägnade honom en halv sekunds uppmärksamhet innan hon åter tog tag i Geraldine Forbes och började släpa. Efter några sekunder vred hon åter på huvudet. Richard Forbes stapplade tio steg bakom dem men svajade fram och tillbaka som en drucken i kastvindarna.
2493 För första gången kände hon en paralyserande skräck. Bakom Richard Forbes, hundra meter ut i vattnet, såg hon Guds finger. En frusen ögonblicksbild i skenet av blixten, en kolsvart pelare som tornade upp sig och försvann ur hennes synfält upp i rymden. Mathilda.
2494 Tillsammans med George Bland släpade hon sin börda in genom porten. De vacklade över bakgården och genom stormen hörde Lisbeth ljudet av fönsterrutor som splittrades och en skärande klagan av plåt som vek sig. En planka flög genom luften mitt framför Lisbeths näsa.
2495 Sedan tog han tag i deras börda och slet in dem innan han slog igen dörren. Larmet från stormen sjönk på en sekund från ett outhärdligt dån till ett knakande och rumlande i bakgrunden. Lisbeth drog ett djupt andetag. Ella Carmichael hällde upp varmt kaffe i en mugg och räckte fram den.
2496 Hon satt helt passiv på golvet lutad mot väggen. Någon hade svept filtar runt både henne och George Bland. Hon var genomvåt och blödde kraftigt från ett jack alldeles under knäskålen. Hon hade en decimeterlång reva i jeansen som hon inte hade något minne av hur hon hade fått.
2497 Hon uppfattade lösryckta ord och förstod att någon i sällskapet var läkare. Hon noterade att det var fullsatt i källaren och att hotellgästerna hade kompletterats med folk utifrån som sökt skydd. Till sist kom Freddy McBain fram till Lisbeth och satte sig på huk.
2498 Förödelsen på hotellet, liksom längs hela kusten, var omfattande. Ella Carmichaels utomhusbar vid poolen hade helt försvunnit och en veranda var fullständigt demolerad. Fönsterluckor hade skalats bort längs hela fasaden, och taket på en utskjutande del av hotellet hade vikt sig.
2499 Han nickade. Hon drog av sig sina kläder och släppte dem i en hög på golvet och klappade på sängkanten intill sig. Han nickade igen och klädde av sig och kröp ned intill henne. De somnade nästan omedelbart. Då hon vaknade mitt på dagen sken solen genom revor i molnen.
2500 Hon smög upp ur sängen och ställde sig i duschen och såg på den gröna ödlan som var tillbaka på väggen. Hon satte på sig shorts och linne och haltade ut ur rummet utan att väcka George Bland. Ella Carmichael var fortfarande på fötter. Hon såg trött ut men hade fått igång baren inne i receptionen.
2501 Dissidenter framförde teorier om växthuseffekten och en rubbad ekologisk balans. Lisbeth Salander brydde sig inte om den teoretiska diskussionen. Hon visste vad hon hade sett och beslutade sig för att i all framtid försöka undvika att hamna i vägen för något av Mathildas syskon.
2502 Flera människor hade skadats under natten. Mirakulöst nog hade endast en människa omkommit. Ingen kunde begripa vad som hade förmått Richard Forbes att ge sig ut mitt i en full orkan, mer än möjligen det oförstånd som alltid tycktes prägla amerikanska turister.
2503 Geraldine Forbes kunde inte bistå med någon förklaring. Hon hade en svår hjärnskakning och osammanhängande minnesbilder av händelserna under natten. Däremot var hon otröstlig över att ha blivit änka. Vanligen innehåller en ekvation en eller flera s.k. obekanta, ofta betecknade med x, y, z osv.
2504 Hon hade tillbringat tjugosex timmar på resande fot, varav hela nio timmar på Grantly Adams Airport på Barbados. British Airways hade vägrat släppa iväg planet innan ett möjligt terroristhot hade avvärjts och en passagerare med arabiskt utseende hade tagits in till förhör.
2505 Hon hade bara handbagage med sin PowerBook, Dimensions och ett ombyte kläder hårt stuvat. Hon passerade oantastad genom det gröna stråket vid tullen. När hon kom ut till flygbussarna hälsades hon välkommen hem av ett nollgradigt snöslask. En kort stund tvekade hon.
2506 I hela sitt liv hade hon varit tvungen att välja det billigaste alternativet och hon hade fortfarande svårt att vänja sig vid tanken att hon förfogade över knappt tre miljarder kronor som hon egenhändigt hade stulit i en kombinerad Internetkupp och gammalt hederligt bedrägeri.
2507 Efter någon minut struntade hon i regelboken och viftade efter en taxi. Hon uppgav adressen till Lundagatan och somnade nästan omedelbart i baksätet. Det var först då taxin stannade på Lundagatan och chauffören puffade på henne som hon insåg att hon hade givit honom fel adress.
2508 Hon korrigerade och bad taxin fortsätta till Götgatsbacken. Hon gav ordentligt med dricks i amerikanska dollar och svor till då hon satte foten i en vattenpöl i rännstenen. Hon var klädd i jeans, t-tröja och en tunn tygjacka. Hon hade sandaler och tunna kortstrumpor på fötterna.
2509 Nackdelen med Hökens gata var att hon då måste passera omedelbart utanför porten till Millenniums redaktion och att hon därmed skulle riskera att springa ihop med Mikael Blomkvist. Till sist bestämde hon sig för att hon inte tänkte gå några omvägar för att undvika honom.
2510 Det fanns ingen genomfartstrafik, vilket passade henne förträffligt. Det var lätt att observera vilka som rörde sig i omgivningen. Det var förmodligen ett populärt promenadstråk sommartid, men på vintern handlade det bara om personer som hade ärenden i kvarteret.
2511 Hon hade aldrig tidigare i sitt liv investerat pengar i något större än enstaka bruksföremål som hon kunde betala kontant eller efter en rimlig avbetalningsplan. De största enskilda utläggen i hennes bokföring hade tidigare varit datorer av olika slag och hennes lättviktiga Kawasaki.
2512 Hon hade köpt reservdelar för ungefär lika mycket och ägnat flera månader till att egenhändigt skruva isär och ställa i ordning motorcykeln. Hon hade önskat sig en bil men hade tvekat att köpa någon eftersom hon inte riktigt vetat hur hon skulle få ihop ekonomin.
2513 Månavg: 2 200. Hon hade kliat sig i huvudet och provat att ringa på några annonser på måfå, men utan att veta vad hon skulle fråga efter. Snart hade hon känt sig så fånig att hon avbrutit övningarna. Istället hade hon gett sig ut första söndagen i januari och besökt två lägenhetsvisningar.
2514 Hon hade trivts där. Hon ville ha en hemtrevlig, lättmöblerad och lättskött lägenhet. Det blev den tredje punkten på kravlistan. I åratal hade hon varit trångbodd. Hennes kök var drygt tio kvadratmeter där hon fick plats med ett litet köksbord och två stolar. Vardagsrummet var tjugo kvadrat.
2515 Hon ville ha ett riktigt arbetsrum och ett stort sovrum där hon kunde bre ut sig. Hennes badrum var en fönsterlös skrubb med fyrkantiga grå cementplattor på golvet, ett klumpigt sittbadkar och en plasttapet som aldrig blev riktigt ren hur mycket hon än skrubbade.
2516 Hon ville ha kakel och ett stort badkar. Hon ville ha en tvättmaskin i lägenheten och inte i någon unken källare. Hon ville att det skulle dofta fräscht i badrummet och hon ville kunna vädra. Därefter hade hon gått ut på Internet och undersökt utbudet av mäklare.
2517 Hon hade varit klädd i slitna svarta jeans, kängor och sin svarta skinnjacka. Hon hade ställt sig vid en disk och förstrött betraktat en blond kvinna i 35-årsåldern som just loggade in på Nobelmäklarnas hemsida på Internet och började lägga in bilder på lägenheter.
2518 Det dyraste objektet var ett mindre slott utanför Mariefred, där hon inte hade ringaste lust att bosätta sig. På pin kiv valde hon istället det näst dyraste objektet i företagets utbud, en storslagen lägenhet vid Mosebacke torg. Hon ägnade en lång stund åt att granska bilder och titta på planen.
2519 Den här gången gav hon honom instruktioner att för hennes företags räkning, Wasp Enterprises, inleda förhandlingar med Nobelmäklarna och inköpa den åtråvärda lägenheten på Fiskargatan vid Mosebacke. Förhandlingarna tog fyra dagar och notan slutade på en summa som fick henne att höja på ögonbrynen.
2520 Hon hade sovit på en madrass i lägenheten i drygt tre veckor medan hon undersökt kliniker för plastikkirurgi, avslutat en del ouppklarade byråkratiska affärer (däribland ett nattligt samtal med en viss advokat Nils Bjurman) samt betalat förskott på hyror, elräkningar och andra löpande utgifter.
2521 När behandlingen var avslutad och hon skrivits ut från kliniken hade hon suttit på ett hotellrum i Rom och funderat över vad hon skulle göra. Hon borde ha återvänt till Sverige och tagit itu med sitt liv, men av flera orsaker tog det emot att ens tänka på Stockholm.
2522 Han ville nog gärna att hon skulle bli fast anställd och en effektiv kugge i företaget, men vid 25 års ålder saknade hon utbildning och hon hade ingen lust att upptäcka att hon skulle fylla 50 år och fortfarande knåpade med personundersökningar av slynglar i vd-världen.
2523 Mikael Blomkvist var en känd kvinnokarl. Hon hade i bästa fall varit en godhjärtad förströelse som han hade förbarmat sig över i en stund då han behövde henne och det inte fanns något bättre till hands, men som han snabbt gått vidare från till ett mer underhållande sällskap.
2524 När hon kommit till sina sinnens fulla bruk igen hade hon klippt all kontakt med honom. Det hade inte varit helt lätt, men hon hade stålsatt sig. Sist hon hade sett honom hade hon stått på perrongen i tunnelbanan i Gamla stan och han hade suttit i en vagn på väg in till centrum.
2525 Hon begrep inte varför han så envist hade fortsatt att försöka hålla kontakten med henne, precis som om hon var något jävla socialprojekt från hans sida. Hon irriterades över att han var så aningslös, varje gång han mailade till henne fick hon stålsätta sig då hon raderade mailet utan att läsa det.
2526 Om han inte hade varit fullt så gift, inte fullt så gammal och inte fullt så konservativ i sin syn på tillvaron så hade hon kunnat tänka sig att göra ett närmande. Till sist hade hon tagit fram sin kalender och slagit upp kartdelen. Hon hade aldrig varit i Australien eller Afrika.
2527 Hon hade aldrig haft råd. Hon hade ställt sig vid fönstret på hotellrummet och tittat ut över Via Garibaldi i Rom. Det var en stad som såg ut som en ruinhög. Sedan hade hon bestämt sig, hon satte på sig jackan och gick ned till receptionen och frågade om det fanns någon resebyrå i närheten.
2528 Hon reste till Gibraltar två gånger. Den första gången för att göra en djupstudie om den man hon hade utsett att förvalta hennes pengar. Den andra gången för att se till att han skötte sig. Det kändes främmande att vrida om nyckeln till sin egen lägenhet på Fiskargatan efter så lång tid.
2529 Hon åt en måltid bestående av ett skivat äpple och en Billys Pan Pizza som hon värmde i mikron. Hon öppnade en flyttkartong och hittade kudde, lakan och en filt som doftade lite suspekt efter att ha legat nedpackad ett år. Hon bäddade på en madrass på golvet i ett rum intill köket.
2530 Hon somnade inom tio sekunder efter att hon lagt huvudet på kudden och sov nästan tolv timmar till strax före midnatt. Hon klev upp, satte på kaffebryggaren, svepte en filt runt sig och satte sig med kudden och en cigarett i en fönstersmyg där hon tittade ut mot Djurgården och Saltsjön.
2531 Dagen efter sin hemkomst hade Lisbeth Salander en fullbokad agenda. Hon låste dörren till sin bostad sju på morgonen. Innan hon lämnade sitt våningsplan öppnade hon ett vädringsfönster i trapphuset och fäste en reservnyckel på en tunn koppartråd som hon najade fast på baksidan av en stupränna.
2532 Vis av tidigare erfarenheter hade hon lärt sig nyttan av att alltid ha en reservnyckel bekvämt tillgänglig. Det var isande kallt i luften. Lisbeth var klädd i ett par gamla och slitna jeans som hade en reva under ena bakfickan och ett par blå underbyxor lyste igenom.
2533 Dessutom hade hon letat rätt på sin gamla nötta skinnjacka med nitar på axlarna. Hon konstaterade att hon borde lämna in den till en skräddare som kunde laga det trasiga och närmast obefintliga fodret i fickorna. Hon hade kraftiga strumpor och kängor på fötterna.
2534 Hon hade fortfarande kvar möbler, mödosamt hopsamlade från diverse sopcontainrar, kantstötta temuggar, två äldre datorer och en hel del papper. Men inget av värde. Hon hämtade en svart sopsäck från köket och ägnade fem minuter åt att separera reklam från post.
2535 Det andra brevet var från direktör Mikaelsson, föreståndare för Äppelvikens vårdhem, som vänligt påminde henne om att de ännu förvarade en kartong med hennes mors efterlämnade ägodelar – kunde hon ha vänligheten att kontakta Äppelviken med instruktioner om hon hur hon ville förfara med arvegodset.
2536 Föreståndaren avslutade med att konstatera att om de inte hade hört något från Lisbeth eller hennes syster (som de inte hade någon adress till) innan året var slut så ämnade de kasta föremålen. Hon tittade på brevhuvudet som var daterat i juni och tog fram mobiltelefonen.
2537 Hon bad om ursäkt för att hon inte hade hört av sig tidigare och lovade att hämta tillhörigheterna redan nästkommande dag. Det sista personliga brevet var från Mikael Blomkvist. Hon funderade en stund men beslutade sig för att inte öppna det utan slängde det i sopsäcken.
2538 Hon packade en flyttkartong med enstaka föremål och krimskrams hon ville behålla och tog en taxi tillbaka till Mosebacke. Hon sminkade sig och satte på sig glasögon och en blond peruk med axellångt hår och stoppade ned ett norskt pass i namnet Irene Nesser i väskan.
2539 Hon räknade inte med att någonsin ha gäster, men eftersom hon hade ett gästrum så var det lika bra att möblera det. Badrummet i hennes nya lägenhet var redan fullt utrustat med badrumsskåp, handduksförvaring och en kvarlämnad tvättmaskin. Hon köpte bara en billig tvättkorg.
2540 Hon lämnade allting i en stor hög i hallen och tillbringade en halvtimme med att hitta en parkeringsplats för hyrbilen på en sidogata. Därefter tappade hon upp vatten i jacuzzin där åtminstone tre personer kunde rymmas utan att behöva trängas. Hon funderade en stund på Mikael Blomkvist.
2541 Innan hon sett brevet från honom på morgonen hade hon inte tänkt på honom på flera månader. Hon undrade om han var hemma hos sig och om han hade sällskap av Erika Berger. Efter en stund tog hon ett djupt andetag och vände sig med ansiktet nedåt och sjönk ned under vattenytan.
2542 Det var på dessa möten som grovplaneringen av nästa nummer skedde och långsiktiga beslut om innehållet i tidningen Millennium fattades för flera månader framåt. Mikael Blomkvist bad om ursäkt för sin sena ankomst och mumlade en förklaring som ingen hörde eller i varje fall inte lade på minnet.
2543 Mikael Blomkvist konstaterade omedelbart att den 17-åriga praktikanten saknades men att skaran fått tillökning av ett helt främmande ansikte vid det lilla konferensbordet på Erika Bergers rum. Det var mycket ovanligt att Erika släppte in någon utomstående till Millenniums framtidsplanering.
2544 Millennium Förlag hade hittills utkommit med en enda bok, vilken var Mikael Blomkvists årsgamla tegelsten om miljardären Wennerströms finansimperium. Boken var inne på sjätte upplagan i Sverige och hade dessutom getts ut på norska, tyska och engelska och var på väg att översättas till franska.
2545 Vi har haft det uppe på två styrelsemöten och alla har varit positiva. Vi tänker oss en väldigt liten utgivning – tre fyra böcker per år – som i stort sett bara består av reportage i olika ämnen. Typiska journalistiska produkter, med andra ord. Det här är en bra bok att börja med.
2546 Och det visste hon. För att göra en lång historia kort – hon och jag började också jobba ihop, jag som journalist och hon som forskare och under resans gång började vi dejta och för ett år sedan flyttade vi ihop. Hon håller på att doktorera och ska disputera i vår.
2547 Han hade aldrig träffat Dag Svensson tidigare, men upplevde plötsligt att han var precis en sådan journalist som Mikael gillade, som sköt in sig på det väsentliga i storyn. För Mikael var den gyllene journalistiska regeln att det alltid fanns några som var ansvariga.
2548 Boken kommer att innehålla exempelstudier på torskarna. Där finns tre poliser varav en jobbar på Säk och en på sedlighetsroteln. Där finns fem advokater, en åklagare och en domare. Där finns också tre journalister, varav en har skrivit flera texter om sexhandeln.
2549 De kan knappt svenska med undantag för det ordförråd de behöver för att göra upp en affär. Nittionio komma nittionio procent av alla brott som handlar om sexhandel polisanmäls aldrig och leder än mera sällan till åtal. Det måste vara det i särklass största isberget inom svensk kriminalitet.
2550 Min slutsats är dessvärre att denna hantering inte skulle kunna fortsätta en enda dag om det inte var så att rättsväsendet helt enkelt inte vill komma åt den. Övergrepp mot tonårstjejer från Tallinn och Riga är inte en prioriterad fråga. En hora är en hora. Det ingår i systemet.
2551 Om ni går med på att ge ut boken och ger ett förskott så kan jag jobba med boken på heltid. Nästan all research är gjord. Det som återstår är lite kompletterande saker i marginalen – egentligen bara att bekräfta sådant som jag redan vet – och att göra konfrontationer med de torskar jag hänger ut.
2552 Han kommer att gå igenom varenda stavelse i din bok med mikroskop. Han kommer att slå ned som en hök på varje detalj. Jag är smickrad över att du vill ge ut boken hos oss, men vi har speciella problem på Millennium. Vi har ett antal fiender som inte vill något annat än att vi gör bort oss.
2553 Sedan hon var 15 år gammal hade hon regelbundet ett par gånger varje år besökt vårdhemmet där hennes mor hade institutionaliserats efter att Allt Det Onda hade hänt. Trots hennes sällsynta besök hade Äppelviken utgjort en permanent fixpunkt i Lisbeths tillvaro.
2554 Moderns namn hade varit Agneta Sofia Salander. Hennes sista fjorton år i livet hade präglats av upprepade små hjärnblödningar som gjort henne oförmögen att sköta sig själv och sina dagliga rutiner. Tidvis hade modern inte ens varit kommunicerbar och hon hade haft svårt att känna igen Lisbeth.
2555 Tankarna på modern ledde alltid till en känsla av hjälplöshet och nattsvart mörker hos Lisbeth Salander. Under tonåren hade hon länge närt en fantasi att modern skulle tillfriskna och att de skulle kunna skapa någon form av relation. Intellektuellt hade hon vetat att det aldrig skulle ske.
2556 Lisbeth ville ogärna tänka på sin syster. För Lisbeth var det ett ödets ironi att hon och hennes syster var så dramatiskt olika. De var tvillingar, födda inom loppet av tjugo minuter. Lisbeth var först. Camilla var vacker. De var så olika att det tycktes osannolikt att de odlats i samma livmoder.
2557 Om något inte hade varit defekt i Lisbeth Salanders genetiska kod så skulle hon också ha varit precis lika strålande vacker som sin syster. Och förmodligen varit lika korkad. Från det att de var småbarn hade Camilla varit utåtriktad, populär och framgångsrik i skolan.
2558 Lisbeth hade varit tyst och inbunden och sällan svarat på lärarnas frågor, vilket avtecknades i dramatiskt skilda betygsnivåer. Redan på lågstadiet hade Camilla distanserat sig från Lisbeth så till den milda grad att de inte ens hade gått samma väg till skolan.
2559 De hade inte träffats sedan de fyllde 17 år, och den gången hade mötet slutat i att Lisbeth fått ett blått öga och Camilla en fläskläpp. Lisbeth visste inte var Camilla befann sig nu och hade inte gjort något försök att ta reda på den saken. Det fanns ingen kärlek mellan systrarna Salander.
2560 Just på den platsen, just vid den soffan, hade hon arton månader tidigare sett sin mor för sista gången. Hon hade gjort ett spontant besök på Äppelvikens vårdhem då hon var på väg norrut för att bistå Mikael Blomkvist i jakten på en organiserad men galen seriemördare.
2561 Hon hade lossat greppet, gett sin mamma en kram och stuckit iväg på sin motorcykel. Direktören på Äppelviken, Agnes Mikaelsson, verkade glad över att se Lisbeth. Hon hälsade vänligt och gjorde henne sällskap till ett förrådsutrymme där de hämtade en flyttkartong.
2562 Hon tackade för att de hade sparat kartongen, släpade tillbaka den till bilen och lämnade Äppelviken för sista gången. Lisbeth var tillbaka vid Mosebacke strax efter tolv och bar upp sin mors kartong till lägenheten. Hon ställde den oöppnad i ett förråd i hallen och gick ut igen.
2563 Hon var inte intresserad av dyrbara märkeskläder, men hon kände en viss njutning i att kunna köpa ett halvdussin jeans samtidigt utan att blinka. Hennes mest extravaganta inköp gjorde hon på Twilfit där hon införskaffade ett stort antal uppsättningar trosor och bh.
2564 När hon provade setet på kvällen kände hon sig omåttligt fånig. Det hon såg i spegeln var en tanig tatuerad flicka i grotesk utstyrsel. Hon tog av sig underkläderna och kastade dem i soporna. Hon köpte nya rejäla vinterskor på Din Sko och två par lättare inneskor.
2565 Därefter impulsshoppade hon ett par svarta promenadboots med hög klack som gjorde henne några centimeter längre. Dessutom skaffade hon sig en rejäl vinterjacka i brun mocka. Hon forslade hem sina varor och kokade kaffe och gjorde smörgåsar innan hon åkte för att lämna tillbaka hyrbilen vid Ringen.
2566 De hade samlats vid sextiden på kvällen och när efterrätten serverades klockan halv nio hade på det hela taget inte ett ord sagts om det egentliga syftet med middagen. Däremot hade Mikael upptäckt att han gillade Dag Svensson och Mia Bergman och trivdes i deras sällskap.
2567 Det är sällan en forskare kan fastslå roller längs könsgränserna så tydligt. Tjejer – offer; killar – förövare. Med undantag för några enstaka kvinnor som själva profiterar på sexhandeln finns ingen annan form av kriminalitet där själva könsrollerna är en förutsättning för brottet.
2568 Men hon frikändes från anklagelserna om trafficking. Det var nämligen så att de tjejer som var offer också var vittnen mot henne och de försvann tillbaka till Baltikum. Myndigheterna försökte få dem att komma till rättegången och de eftersöktes bland annat av Interpol.
2569 Saken är ju den att tjejerna inte har något val. Antingen åker hon ut och knullar fula gubben eller så riskerar hon att misshandlas och torteras av sin hallick. De kan inte fly – kan inte språket och känner inte till lagar och regler och vet inte vart de ska vända sig.
2570 Dessvärre har de också ofta skaffat sig ganska tunga alkohol- eller narkotikavanor och en livsstil som medför att pengarna tar slut ganska snabbt. Därmed blir systemet självförsörjande; efter ett tag är de tillbaka för att jobba igen och går så att säga frivilligt tillbaka till sin torterare.
2571 Två stabila grabbar skakade hand med blonda Irene Nesser som bröt käckt på norska. Därefter åkte de skytteltrafik med den underdimensionerade hissen och tillbringade dagen med att montera bord, skåp och sängar. De var rasande effektiva och tycktes ha gjort proceduren tidigare.
2572 Grabbarna från Ikea var färdiga vid femtiden på eftermiddagen. När de hade gått drog Lisbeth Salander av sig peruken och strosade ensam omkring i lägenheten och undrade om hon skulle trivas i sitt nya hem. Köksbordet såg för elegant ut för att vara hennes stil.
2573 Yes, det är effektivt. Här kan jag jobba. Exakt vad hon skulle jobba med visste hon dock inte, och i övrigt kände hon sig kritiskt tveksam till möblemanget. Okej, vi får se vad det blir av det hela. Lisbeth tillbringade återstoden av kvällen med att packa upp och sortera sina tillhörigheter.
2574 Hon bäddade och placerade handdukar, lakan och örngott i linneskåpet. Hon öppnade påsarna med nyinköpta kläder och hängde upp i garderoberna. Trots de massiva klädinköpen fyllde hon bara en bråkdel av utrymmet. Hon satte lampor på plats och sorterade pannor, porslin och bestick i köksskåpen.
2575 En blomkruka skulle inte heller ha skadat. Därefter öppnade hon sina flyttkartonger från Lundagatan och sorterade in böcker, tidningar, klipp och gamla researchpapper som hon förmodligen borde slänga. Hon slängde frikostigt gamla nötta t-tröjor och strumpor med hål i.
2576 Hon log ett skevt leende. Det hade varit en sådan där knäpp födelsedagspresent från Mimmi och hon hade fullständigt glömt bort dess existens, faktiskt aldrig ens provat den. Hon beslutade sig för att ändra på den saken och ställde dildon på högkant på byrån vid sängen.
2577 Hon hade inte heller sagt farväl eller med ett ord meddelat sig med Dragan Armanskij eller tjejerna i Evil Fingers. De måste tro att hon var död, eller så hade de möjligen glömt henne – hon hade aldrig varit en central person i gänget. Det var precis som om hon hade vänt ryggen till allt och alla.
2578 Hon gjorde en översikt över hur hennes investeringar skötte sig och fann att hon var rikare än för ett år sedan. Hon gjorde en rutinkontroll av advokat Nils Bjurmans dator men hittade inget av intresse i hans korrespondens och drog slutsatsen att han höll sig på mattan.
2579 Hon hittade ingen antydan till att han hade haft fler kontakter med kliniken i Marseille. Bjurman verkade ha dragit ned sin yrkesmässiga och privata verksamhet till ett vegeterande nolläge. Han använde sällan mailen och då han surfade på Internet besökte han huvudsakligen porrsajter.
2580 Hon betraktade sig själv en lång stund. Hon granskade sitt kantiga skeva ansikte, sina nya bröst och sin stora tatuering på ryggen. Den var vacker, en lång slingrande drake i rött och grönt och svart som började på skuldran och vars smala svans fortsatte över högra skinkan och slutade på låret.
2581 Under det år hon rest hade hon låtit håret växa till axellängd men sista veckan på Grenada hade hon en dag tagit fram en sax och klippt håret kort. Det spretade fortfarande åt flera håll. Hon kände plötsligt att någon fundamental förändring hade skett eller höll på att ske i hennes liv.
2582 Kanske var det insikten att med hennes mors död så hade en definitiv punkt satts för hennes barndom. Under det gångna årets resa hade hon gjort sig av med flera piercningar. På kliniken i Genua hade en ring i bröstvårtan fått stryka med av rent medicinska skäl i samband med operationen.
2583 Därefter hade hon tagit bort en ring i underläppen, och på Grenada hade hon tagit bort en ring som hon haft i vänstra blygdläppen – den hade skavt och hon visste inte riktigt varför hon en gång hade piercat sig där. Hon gapade och skruvade ut den stav som hon haft genom sin tunga i sju år.
2584 Hon lade den i en skål på hyllan bredvid tvättstället. Det kändes plötsligt tomt i munnen. Förutom några ringar i öronloben hade hon nu bara två piercningar kvar, en ring i vänstra ögonbrynet och ett smycke i naveln. Till sist gick hon till sovrummet och kröp ned under det nyinköpta täcket.
2585 Hon kände sig som om hon låg på kanten av en fotbollsplan. Hon drog täcket runt kroppen och funderade en lång stund. Lisbeth Salander tog hissen från garaget till femte våningen, det översta av de tre våningsplan i kontorsbyggnaden vid Slussen där Milton Security huserade.
2586 Nattjouren satt vid larmcentralen på tredje våningen och hon visste att hon med största sannolikhet skulle vara helt ensam på våningsplanet. Hon var som alltid förundrad över att ett professionellt säkerhetsföretag hade så uppenbara brister i sin egen säkerhet.
2587 Dörren var olåst. Det tog inte många sekunder för Lisbeth att konstatera att absolut ingenting hade förändrats på hennes kontor mer än att någon ställt in en kartong med pappersskräp innanför dörren. Rummet innehöll ett bord, en kontorsstol, en papperskorg och en naken bokhylla.
2588 Kontorsutrustningen bestod av en enfaldig Toshiba PC från 1997 med en löjligt liten hårddisk. Lisbeth hittade inget som tydde på att Dragan hade överlåtit rummet till någon annan. Hon tolkade detta som ett gott tecken men var samtidigt medveten om att det inte betydde särskilt mycket.
2589 Armanskijs kontor var som alltid irriterande välstädat. Hon gjorde en kort rundtur genom rummet och tittade i bokhyllan innan hon satte sig vid hans skrivbord och kopplade på datorn. Hon plockade fram en cd-skiva från innerfickan i sin nyköpta mockajacka och tryckte in den i cd-spelaren.
2590 Proceduren tog ungefär fem minuter. När hon var klar matade hon ut cd-skivan från datorn och startade om den och den nya versionen av Internet Explorer. Programmet såg ut och betedde sig exakt som den ursprungliga versionen men var aningen större och en mikrosekund långsammare.
2591 När datorn plingade som tecken på att överföringen var avslutad lade hon tillbaka mapparna i exakt den ordning hon plockat upp dem. Därefter stängde hon datorn och släckte skrivbordsbelysningen och tog den tomma muggen med cappuccino med sig. Hon lämnade Milton Security samma väg som hon anlänt.
2592 Hon hade inte öppnat ikonerna på över ett år och funderade vagt på att radera dem. Av principiella skäl beslutade hon sig dock för att behålla dem – eftersom hon en gång hackat datorerna vore det dumt att radera informationen och kanske bli tvungen att göra om proceduren någon dag.
2593 Hon klickade och genast öppnades en folder med en ny ikon med namnet Armanskij HD. Hon testade att hon kunde öppna hårddisken och konstaterade att alla filer fanns på plats. Hon satt kvar vid sin dator och läste Armanskijs rapporter, ekonomiska redovisningar och e- post till sju på morgonen.
2594 Hon gick in i badrummet och borstade tänderna och gick därefter till sovrummet där hon klädde av sig och lämnade kläderna i en hög på golvet. Hon kröp ned i sängen och sov till halv ett på eftermiddagen. Sista fredagen i januari höll Millenniums styrelse årsmöte.
2595 Alla ville väldigt gärna ha Dag Svensson som medarbetare på åtminstone deltid. Efter en kort diskussion om framtida inriktning och utvecklingsplaner återvaldes Erika Berger som styrelseordförande för det kommande verksamhetsåret. Därefter förklarades mötet avslutat.
2596 Harriet, enligt den överenskommelse vi gjorde med Henrik Vanger skulle hans delägande sträcka sig två år framåt i tiden. Vi har nu kommit till den punkt då kontraktet löper ut. Vi måste alltså besluta om vad som ska ske med ditt – eller rättare sagt Henriks – delägarskap.
2597 Han var den ende i rummet som inte kände till exakt vari den speciella situationen bestod. Han visste att Mikael och Erika mörkade en historia för honom, men Erika hade förklarat att det handlade om något högst personligt som rörde Mikael och som han under inga omständigheter ville diskutera.
2598 Christer var inte mer korkad än att han insett att Mikaels tystnad hade något med Hedestad och Harriet Vanger att göra. Han insåg också att han inte behövde veta för att fatta beslut i principfrågan, och han hade tillräckligt stor respekt för Mikael för att inte göra en stor sak av frågan.
2599 Hela vår årsbudget motsvarar vad ni omsätter på en kafferast. Vad har du för intresse av att slösa din tid på något så marginellt som Millennium? Vi håller styrelsemöten en gång i kvartalet och du har satt av tid och kommit punktligt till varje sådant möte sedan du gick in som ersättare för Henrik.
2600 Då jag började sitta i er styrelse så var det för att uppfylla förpliktelser som jag inte kunde avsäga mig. Men vet ni vad – under de gångna arton månaderna har jag upptäckt att jag trivs bättre med att sitta i den här styrelsen än i alla andra styrelser tillsammans.
2601 Målsättningen är helt enkelt luddig. Ni är inte ett politiskt parti eller en intresseorganisation. Ni har inga lojaliteter ni måste ta hänsyn till mer än till varandra. Men ni påtalar brister i samhället och ni jävlas gärna med offentliga personer som ni inte tycker om.
2602 Ni vill ofta förändra och påverka. Även om ni alla låtsas vara cyniker och nihilister så är det bara er egen moral som styr tidningen och jag har vid flera tillfällen erfarit att det är en ganska speciell moral. Jag vet inte vad man ska kalla det, men Millennium har en själ.
2603 Hittills har du hållit en väldigt låg profil, ungefär som en gäst på besök. Men du ger den här styrelsen en stadga och en styrsel som vi aldrig tidigare haft. Du kan affärer. Du frågade en gång om du kunde lita på mig och jag undrade ungefär samma sak om dig. Vid det här laget vet vi båda svaret.
2604 Det var en stillsam tillställning med ett gott vin och couscous med lamm för att fira det nya delägarskapet. Konversationen var avstressad och Harriet Vanger märkbart omtumlad. Det kändes lite som en obekväm första dejt där parterna vet att någonting kommer att hända, men inte riktigt vad.
2605 Sedan satte hon sig vid fönstret och tittade ut mot Riddarholmen. Hon öppnade ett paket Dunhill och tände en cigarett. Hon rökte ungefär tre eller fyra cigaretter om dagen, vilket var så få att hon kände sig nästan rökfri och hade förmåga att njuta av okynniga bloss utan att få dåligt samvete.
2606 Det var fredagskväll och Lisbeth hade halvt om halvt hoppats att Mimmi skulle vara ute och roa sig någonstans och att det skulle vara mörkt och släckt i lägenheten. De enda frågor som återstod att få besvarade var om Mimmi fortfarande ville veta av henne och om hon var ensam och tillgänglig.
2607 Hon hade en bred mun och skrattgropar som varken kom från mamma eller pappa. Mimmi var 31 år gammal. Hon gillade att spöka ut sig i lackkläder och gå på klubbar där de körde performanceshower – och hon uppträdde stundom i samma shower. Lisbeth hade inte varit på klubb sedan hon var 16 år.
2608 Vid sidan av studierna extraknäckte Mimmi en dag i veckan som försäljare på Domino Fashion på en tvärgata till Sveavägen. Kunder i stort behov av kläder av typen sköterskeuniform i gummi eller häxutstyrsel i svart läder frekventerade Domino som både designade och tillverkade kläderna.
2609 Lisbeth Salander hade sett Mimmi då hon uppträdde i en besynnerlig show på Pridefestivalen ett par år tidigare och därefter träffat henne i ett öltält senare på natten. Mimmi hade varit klädd i en märklig citrongul klänning i plast som visade mer än den dolde.
2610 Hon skruvade på sig. Mimmi hade just rört vid det som hon tyckte var pinsamt och som hon hade svårt att bestämma hur hon skulle förklara. Mimmi hade sett henne naken och skulle inte kunna undgå att notera att en förändring hade ägt rum. Till sist slog hon ned blicken och mumlade.
2611 Han hade träffat Harriet vid några styrelsemöten föregående vår och hållit en artig distans; de kände till varandras hemligheter och hade hållhakar på varandra, men förutom Harriets förpliktelser i Millenniums styrelse var deras mellanhavanden i all praktisk bemärkelse avslutade.
2612 Hon hade känt behov av att komma bort från Hedestad och bokat en weekend på hotellet i Sandhamn, vilket var en plats hon inte besökt sedan hon var barn. Hon hade varit 16 år då hon flydde från Sverige och 53 år då hon återkom. Det var Mikael som hade spårat upp henne.
2613 Efter några inledande hälsningsfraser hade Harriet förläget tystnat. Mikael kände till hennes historia. Och hon visste att han hade begått våld på sina principer för att mörka familjen Vangers fruktansvärda hemligheter. Han hade gjort det bland annat för hennes skull.
2614 Efter en stund hade Mikael bjudit in henne att inspektera hans stuga. Han hade kokat kaffe och de hade suttit på däcket utanför i flera timmar och pratat. Det var första gången de hade pratat allvar sedan hon återkom till Sverige. Mikael hade varit tvungen att fråga.
2615 När han avbröt henne och frågade varför funderade hon en stund och svarade att det nog inte fanns någon annan i hela världen som hon inte hade orsak att dölja någonting för. Dessutom var det svårt att värja sig mot en liten pojkvasker som hon drygt fyrtio år tidigare hade suttit barnvakt åt.
2616 Det var inget praktiskt eller hållbart förhållande. Harriet Vanger arbetade dygnet runt och befann sig oftast på resa. Hon tillbringade varannan månad i Australien. Men hon hade uppenbarligen kommit att uppskatta de oregelbundna och tillfälliga mötena med Mikael.
2617 Hon rökte en cigarett medan hon betraktade Mimmi genom dörröppningen. Hon avundades Mimmis kropp. Hon hade muskler som imponerade. Hon tränade på gym tre kvällar i veckan, varav en kväll thaiboxning eller någon sådan där karateskit, vilket hade gett henne en oförskämt vältrimmad kropp.
2618 Hon var helt enkelt läcker. Inte fotomodellvacker, men genuint attraktiv. Hon älskade att provocera och utmana. När hon klätt upp sig inför en fest kunde hon få vem som helt intresserad av henne. Lisbeth begrep inte varför Mimmi ens brydde sig om en sådan höna som hon.
2619 Sex med Mimmi var så dramatiskt befriande att Lisbeth bara slappnade av och njöt och tog för sig och gav tillbaka. Mimmi kom tillbaka till sängen med två muggar som hon ställde på en pall vid sängkanten. Hon kröp upp i sängen igen och böjde sig ned och nafsade på en av Lisbeths bröstvårtor.
2620 Det var en sliten före detta industribyggnad som tidigare hade varit ett tryckeri men som nu stoltserade med en skylt som förkunnade att byggnaden inhyste Svavelsjö MC. Trots att trafiken var obefintlig såg han sig noga för innan han öppnade bildörren och klev ur.
2621 Det var kallt i luften. Han satte på sig bruna skinnhandskar och hämtade en svart sportbag från bagageluckan. Han var inte särskilt orolig över att bli iakttagen. Det gamla tryckeriet var beläget så att det var näst intill omöjligt för någon att parkera en bil i närheten utan att bli observerad.
2622 Magge Lundin, 36 år, var Club President. Han hade egentligen en ganska tunn benstomme men hade under några år lagt på sig så många kilo att han nu stoltserade med en markant ölmage. Han hade ljusblont hår i en hästsvans och var klädd i boots, svarta jeans och en kraftig vinterjacka.
2623 Två av dessa var för smärre narkotikabrott, en var för grovt häleri och en för bilstöld och rattonykterhet. Den femte domen, den allvarligaste, hade renderat honom ett års fängelse för grov misshandel, då han flera år tidigare i berusat tillstånd hade röjt på en krog inne i Stockholm.
2624 Det var exceptionellt fördelaktiga affärer för Svavelsjö MC. Till skillnad från alla andra leverantörer var det aldrig något tjafs om förskottsbetalning eller fasta priser. Den blonde jätten levererade varorna och begärde femtio procent, en högst rimlig andel av inkomsterna.
2625 Han hade själv varit närmast skräckslagen då han skulle redovisa vad som hade hänt. Han hade förklarat detaljerna omkring varför affären gått på tok och hur det kunde komma sig att en polis på Brottsförebyggande Centrum hade gjort ett stort tillslag hos en medlem i Ariska Brödraskapet i Värmland.
2626 Det skulle vara dålig stil. Den blonde jätten och hans kompanjoner accepterade en lägre profit så länge redovisningen var hederlig. Om han lurade jätten skulle denne komma på besök och Magge Lundin var övertygad om att han inte skulle överleva det besöket. Det var följaktligen inget snack om saken.
2627 Hon tände en cigarett, blåste rök upp mot taket och askade i en tom Coca-Cola-burk. Hon hade ingen orsak att älska lägenheten. Hon hade flyttat in där med sin mamma och sin syster då hon var 4 år. Hennes mamma hade bott i vardagsrummet medan hon och Camilla hade delat på det lilla sovrummet.
2628 Lägenheten hade varit uthyrd i andra hand av hennes gode man, Holger Palmgren, som också hade sett till att den gick tillbaka till henne då hon fyllde 18 år och behövde tak över huvudet. Lägenheten hade varit en fast punkt i hennes tillvaro under större delen av hennes liv.
2629 Fastän hon inte behövde lägenheten längre ogillade hon tanken att bara överge den. Det skulle innebära att främmande människor skulle trampa omkring på hennes golv. Det logistiska problemet bestod i att all hennes offentliga post – i den mån hon nu alls fick post – gick till adressen på Lundagatan.
2630 Om hon sa upp lägenheten var hon tvungen att skaffa en annan adress. Lisbeth Salander ville inte vara en offentlig människa som bokfördes i olika register. Hon hade en paranoikers känsloregister och ingen större orsak att lita på myndigheter eller någon annan heller för den delen.
2631 Hon var på goda grunder övertygad om att någonstans därute fanns människor som ville henne illa, och det var mest sannolikt att de människor som ville henne illa skulle angripa henne då hon kom eller gick från sin bostad. Attackerna hade dock lyst med sin frånvaro.
2632 Adressen på Lundagatan var känd i vartenda offentligt register och under alla år hade hon aldrig haft resurser för att höja säkerheten till mer än att ständigt vara vaksam. Nu var situationen annorlunda. Hon ville absolut inte att någon skulle känna till hennes nya adress vid Mosebacke.
2633 De kom överens om att mötas senare under eftermiddagen så att Mimmi kunde titta på lägenheten ordentligt. När hon avslutat samtalet kände sig Lisbeth genast mycket bättre till mods. Hon tittade på sitt armbandsur och konstaterade att hon hade gott om tid innan Mimmi skulle komma över.
2634 Hon lämnade lägenheten och promenerade ned till Handelsbanken på Hornsgatan där hon tog en kölapp och tålmodigt väntade på sin tur. Hon legitimerade sig och förklarade att hon befunnit sig utomlands en tid och att hon ville titta på balansräkningen på sitt sparkonto.
2635 Kontot hade varit orört i över ett år med undantag för en inbetalning på 9 312 kronor som gjorts under hösten. Det var hennes morsarv. Lisbeth Salander tog ut en summa motsvarande arvet i kontanter. Hon funderade en stund. Hon ville använda pengarna till något som skulle ha gjort hennes mor nöjd.
2636 Henry Cortez och Lottie Karim hade ryckt in men de var huvudsakligen skribenter och researchers och inte särskilt vana redigerare. Erika Berger kände sig följaktligen trött och öm i baken, men hon var på det hela taget tillfreds med både dagen och livet i största allmänhet.
2637 Hon hade fått ett finmaskigt nät av små rynkor och streck kring ögonen och munnen, men visste att hon fortfarande såg bra ut. Hon tillbringade två stenhårda pass på gymmet varje vecka, men hade noterat att det började bli allt svårare att klättra upp i masten under långseglingarna med maken.
2638 Det var hon som efter behov fick stå för klättrandet – Greger hade en fruktansvärd svindel. Erika konstaterade också att hennes första 45 år trots ett antal ups and downs på det hela taget varit lyckosamma. Hon hade pengar, status, en utmärkt bostad och ett jobb hon gillade.
2639 Hon hade en ömsint man som älskade henne och som hon fortfarande efter femton års äktenskap var förälskad i. Och dessutom en behaglig och till synes outslitlig älskare, som förvisso inte tillfredsställde hennes själ men väl hennes kropp när hon behövde. Hon log då hon tänkte på Mikael Blomkvist.
2640 Att det var något på gång hade hon insett ett styrelsemöte i augusti då hon noterat en blick som utväxlats mellan Mikael och Harriet. På pin kiv hade hon försökt ringa till både Harriets och Mikaels mobiler senare på kvällen och inte särskilt förvånad noterat att de var avstängda.
2641 Det hade nästan varit roande att se hur snabbt Harriet hade brutit upp från middagen efter årsmötet med en vag ursäkt om att hon behövde åka till hotellet och lägga sig. Erika snokade inte och hon var inte svartsjuk. Däremot tänkte hon vid något lämpligt tillfälle retas med dem båda om saken.
2642 Dock var det ingen djupare oro. Mikael hade många avslutade förhållanden bakom sig där han fortfarande var god vän med kvinnan i fråga, och endast vid sällsynta tillfällen hade han hamnat i bryderier. Själv var Erika Berger oerhört glad över att vara Mikaels vän och förtrogna.
2643 Däremot hade Mikael aldrig förstått hennes kärlek till sin man. Han hade helt enkelt aldrig begripit varför hon betraktade Greger som en förtrollande människa, varm, spännande och generös, och framför allt utan många av de later som hon så innerligt avskydde hos många män.
2644 Hon hade velat ha barn med honom, men det hade inte varit möjligt och nu var det för sent. Men i valet av livspartner kunde hon inte föreställa sig ett bättre och stabilare alternativ – en människa hon helt och förbehållslöst kunde lita på och som alltid var där för henne då hon behövde det.
2645 När han var som bäst var han briljant och när han var usel var han i alla fall långt bättre än genomsnittet. Han tycktes äga en närmast intuitiv begåvning för att avgöra vilken story som dolde en begravd hund och vad som bara skulle bli en ointressant dussinvara.
2646 Hon hade heller aldrig ångrat att hon blivit hans älskarinna. Den ende som hade förstått Erika Bergers passion för sex med Mikael Blomkvist var hennes man, och han förstod det därför att hon vågade diskutera sina behov med honom. Det handlade inte om otrohet utan om ett begär.
2647 Hon hade förlorat sin oskuld då hon var 14 år och ägnat en stor del av tonåren åt att frustrerat söka tillfredsställelse. Som tonåring hade hon testat allt från grovhångel med klasskamrater och en krånglig affär med en äldre lärare till telefonsex och veloursex med en neurotiker.
2648 Den kicken hade hon och Greger upprepat med samma framgång med ett par regelbundet återkommande partners. Hennes sexliv med Greger var följaktligen inte tråkigt eller otillfredsställande. Det var bara det att Mikael Blomkvist gav henne en helt annan upplevelse.
2649 Och det var detta hennes make hade förstått, att hon hade ett behov bortom det han själv kunde erbjuda i form av aldrig så sinnrika akrobatiska övningar i bubbelpoolen. Det Erika tyckte bäst om i relationen till Mikael var hans närmast obefintliga behov av att kontrollera henne.
2650 Han var inte det minsta svartsjuk och även om hon själv hade haft flera utbrott av svartsjuka när de först hade börjat umgås för tjugo år sedan så hade hon upptäckt att i hans fall behövde hon inte vara svartsjuk. Deras relation byggde på vänskap och han var gränslöst lojal i frågor om vänskap.
2651 Mikael var man. Han kunde gå från säng till säng utan att någon höjde på ögonbrynen. Hon var kvinna och det faktum att hon hade en enda älskare och detta med sin mans goda minne – och att hon dessutom varit sin älskare trogen i tjugo år – resulterade i de mest intressanta middagskonversationer.
2652 Sedan kröp hon ned i Mikaels säng och väntade naken och förväntansfullt. Den optimala tillfredsställelsen för henne skulle förmodligen vara en trekant med hennes man och Mikael Blomkvist, vilket med nära nog hundraprocentig säkerhet aldrig skulle förverkligas.
2653 Man kunde tydligen inte få allt här i världen. Den blonde jätten rynkade irriterat ögonbrynen medan han försiktigt rattade bilen i drygt femton kilometer i timmen längs en så uselt underhållen skogsväg att han för en kort stund trodde att han feltolkat färdbeskrivningen.
2654 Mellan några träd kunde han skymta en ljusare strimma av is på Mälaren. Han kunde för sitt liv inte begripa varför någon skulle vilja tillbringa sin fritid i en isolerad skogsdunge. Han kände sig plötsligt obehaglig till mods när han stängde bildörren bakom sig.
2655 Det var tyst och vindstilla i kvällningen. Han blev stående i två minuter med nerverna på helspänn innan han i ögonvrån skymtade en skepnad som försiktigt rörde sig mellan träden. När han fokuserade blicken stod skepnaden absolut stilla ungefär trettio meter in i skogen och stirrade på honom.
2656 Han kände nackhåren resa sig. Sedan blinkade han kraftigt och ruskade på huvudet. När han åter tittade hade varelsen flyttat sig ungefär tio meter till höger. Det fanns ingenting där. Han visste att han inbillade sig. Ändå kunde han så tydligt urskilja varelsen bland träden.
2657 Den tycktes röra sig snabbt och ryckigt i en halvcirkel för att komma i anfallsposition. Den blonde jätten hastade fram den sista biten till stugan. Han knackade aningen för hårt och aningen för angeläget på dörren. Så fort han hörde ljudet av mänskliga rörelser från stugan sjönk paniken undan.
2658 Miriam Wu pustade ut då hon kom upp efter att ha släpat ned den sista sopsäcken med Lisbeth Salanders kvarvarande ägodelar till grovsoprummet i källaren. Lägenheten var kliniskt ren och doftade av såpa, målarfärg och nybryggt kaffe. Det sistnämnda svarade Lisbeth för.
2659 Ville Lisbeth behålla något? Nej. Därefter hade Mimmi tillbringat några heldagar och några timmar varje kväll i två veckors tid med att slänga gamla containermöbler, rensa rent i skåp, skura, skrubba badkaret och måla om väggar i kök, vardagsrum, sovrum och hall och lacka parketten i vardagsrummet.
2660 Där upphörde likheterna. Tillsammans med Mimmi kände Lisbeth bara lustfylld förväntan. Hon var villigt följsam när Mimmi vältrade över henne på rygg och särade hennes ben. Hon betraktade henne i dunklet när hon drog av sig sin egen t-tröja och fascinerades av hennes mjuka bröst.
2661 Det senaste året har han repat sig väsentligt. Han har svårt att prata och man måste lyssna uppmärksamt för att förstå vad han säger. Han behöver hjälp med mycket men han kan till och med gå till toaletten på egen hand. Folk som bryr sig om honom hälsar på honom.
2662 Hon hade larmat ambulans och läkarna hade skakat på huvudet och konstaterat att prognosen inte var uppmuntrande. Hon hade bosatt sig på sjukhuset den första veckan till dess att en läkare hade sagt att han låg i koma och att det var ytterst osannolikt att han skulle vakna igen.
2663 Hon hade fått advokat Nils Bjurman på halsen i den vevan och han hade slukat en hel del av hennes uppmärksamhet. Men ingen, inte ens Armanskij hade berättat för henne att Palmgren levde, än mindre att han kanske var på bättringsvägen. Själv hade hon inte ens reflekterat över den möjligheten.
2664 Begreppet operativ enhet var jargong, men det handlade om fältarbete. Det kunde handla om allt från livvaktsskydd till speciella bevakningsuppdrag för konstutställningar. Hans operativa personal var trygga och stabila veteraner, ofta med en bakgrund inom polisen.
2665 Det är en fejk. Det är hon själv och hennes pojkvän som skrivit breven för att väcka uppmärksamhet. Hon kommer att få ett nytt brev de närmaste dagarna och de kommer att läcka till massmedia nästa vecka. Risken är stor att hon anklagar Miltons för att ha läckt.
2666 Han sneglade på klockan igen och konstaterade att Harry Fransson, chefen för tekniska avdelningen, hade gått för dagen. Han startade mailprogrammet i datorn och skickade ett meddelande där han bad Fransson komma upp till hans kontor nästa dag och installera en dold övervakningskamera.
2667 Sedan fjorton månader tillbaka befann han sig på Erstavikens rehabiliteringshem i Älta. Hon såg plötsligt Äppelviken framför sig. Då hon ringde fick hon beskedet att han sov men att hon gärna kunde besöka honom nästa dag. Lisbeth tillbringade kvällen med att vandra fram och tillbaka i sin lägenhet.
2668 Klockan elva gick hon åter in till receptionen. Hon anvisades att gå till matsalen, genom korridoren till höger och därefter till vänster. Hon stannade i dörröppningen och såg Holger Palmgren i en halvtom matsal. Han satt med ansiktet mot henne men fokuserade all sin uppmärksamhet på en tallrik.
2669 Han höll gaffeln i ett klumpigt grepp med hela näven och styrde koncentrerat maten till sin mun. Ungefär var tredje gång misslyckades han och tappade innehållet. Han var hopsjunken och såg ut att ha blivit hundra år gammal. Hans ansikte var märkligt stelt. Han satt i rullstol.
2670 Men han avskydde att inte kunna äta ordentligt och att han stundom dreglade som ett spädbarn. Intellektuellt visste han exakt hur han skulle göra. Sätta ned gaffeln i rätt vinkel, skjuta fram, lyfta och styra till munnen. Men det var något problem med själva koordinationen.
2671 När han styrde mot munnen ändrade handen riktning i sista stund och styrde mot kinden eller hakan. Men han visste också att rehabiliteringen gav resultat. Så sent som sex månader tidigare hade handen skakat så kraftigt att han inte kunde få i sig en enda tugga.
2672 Nu gick måltiderna visserligen långsamt, men han åt i alla fall på egen hand. Han tänkte inte ge upp förrän han återigen hade full kontroll över sina lemmar. Han sänkte gaffeln för att ta en ny tugga då en hand sköt fram snett bakifrån och milt tog besticket ifrån honom.
2673 Han såg handen plocka upp en portion av makaronipuddingen och lyfta maten. Han kände omedelbart igen den smala dockliknande näven och vred huvudet och mötte Lisbeth Salanders ögon mindre än en decimeter från sitt ansikte. Hennes blick var avvaktande. Hon verkade ängslig.
2674 Hon matade honom tugga för tugga. I vanliga fall avskydde Palmgren att bli assisterad vid matbordet, men han förstod Lisbeth Salanders behov. Det handlade inte om att han var ett hjälplöst kolli. Hon matade honom som en gest av ödmjukhet – i hennes fall en synnerligen ovanlig åkomma.
2675 När han pekade på mjölkglaset med sugröret höll hon lugnt upp det så att han kunde dricka. De växlade inte ett ord med varandra under hela måltiden. När han hade svalt den sista tuggan lade hon ned gaffeln och såg frågande på honom. Han skakade på huvudet. Nej, jag vill inte ha påfyllning.
2676 Han noterade att hon drack svart kaffe, vilket var ovanligt. Han log när han såg att hon hade sparat sugröret från mjölkglaset till hans kaffekopp. De satt tysta. Holger Palmgren ville säga tusen saker men förmådde inte formulera en stavelse. Däremot möttes deras ögon gång på gång.
2677 Under de år han hade känt henne hade han kommit till insikt om att hon aldrig någonsin direkt ljög för honom men att hon inte alltid var helt öppenhjärtig. Hennes sätt att ljuga för honom bestod i att avleda uppmärksamheten. Det var uppenbarligen något problem med hennes nye förvaltare.
2678 Han älskade den jävla besvärliga ungen som om hon var den dotter han aldrig fått och han ville ha en anledning att behålla relationen. Dessutom var det för besvärligt och för tungt för ett kolli på ett vårdhem att börja arbeta när han hade svårt att ens öppna gylfen då han stapplade till toaletten.
2679 Hon hade något fuffens för sig som hon inte ville berätta om. Han var övertygad om att han skulle ha invändningar, men han litade tillräckligt mycket på henne för att veta att vad hon än sysslade med så var det möjligen Juridiskt Tveksamt, men inget brott mot Guds Lagar.
2680 Problemet var att hennes moral inte alltid överensstämde med vad lagen stipulerade. Hon placerade schackpjäserna framför honom och han insåg med en känsla av chock att det var hans eget bräde. Hon måste ha stulit det från lägenheten efter att han insjuknat. Som ett minne? Hon gav honom vitt.
2681 Han var plötsligt lycklig som ett barn. Lisbeth Salander stannade hos Holger Palmgren i två timmar. Hon hade krossat honom tre gånger då en sköterska avbröt deras smågnabbande vid schackbrädet och förklarade att det var dags för eftermiddagspasset på sjukgymnastiken.
2682 Hon promenerade med honom till en hiss där deras vägar skildes. Så fort hissdörrarna hade stängt gick hon till receptionen och frågade vem hon kunde tala med som var ansvarig för patienterna och hänvisades till en dr A. Sivarnandan som hon hittade på ett kontor längre ned i korridoren.
2683 Han var medvetslös en lång period. Oftast vaknar inte patienter ur en sådan koma, men ibland händer det. Han var uppenbarligen inte redo att dö. Han flyttades först till en demensavdelning för kroniskt långtidssjuka som är helt oförmögna att ta hand om sig själva.
2684 Men samtidigt är det inte som att lära ett barn att tala – han förstår betydelsen av ordet, men han kan inte formulera det. Ge honom ett par månader till så kommer du att märka att hans tal förbättrats jämfört med i dag. Samma sak gäller för orienteringsförmågan.
2685 Leta rätt på den bästa du kan hitta. Gör det redan i morgon. Och se till att precis allt han behöver i teknisk utrustning och annat finns tillgängligt. Jag ska se till att pengar finns fonderade redan i slutet av den här veckan för att betala lön och den utrustning som kan behövas.
2686 Jag har blivit förvarnad om att jag kan få kritik för det på disputationen, men jag kan inte namnge tjejerna. De skulle riskera att bli ihjälslagna. Och jag kan följaktligen inte namnge torskarna heller eftersom de skulle kunna lista ut vilken av tjejerna jag pratat med.
2687 De satt böjda över ett schackbräde. Hon hade tagit för vana att komma en gång i veckan, oftast söndagar. Hon anlände alltid vid tretiden och tillbringade ett par timmar med att spela schack med honom. Hon lämnade honom vid åttatiden på kvällen då det var dags för honom att gå och lägga sig.
2688 Hon hade ett särpräglat utseende och tycktes bevaka omgivningen med största misstänksamhet. Det var stört omöjligt att skämta med henne. Det tycktes också närmast omöjligt att konversera vanligt med henne. Då han vid ett tillfälle frågat vad hon arbetade med hade hon svarat undvikande.
2689 Några dagar efter sitt första besök hade hon återkommit med en bunt papper som förkunnade att en ideell stiftelse hade bildats med det uttalade syftet att bistå sjukhemmet med Holger Palmgrens rehabilitering. Stiftelsens ordförande var en advokat med en adress i Gibraltar.
2690 För att kunna använda fonden var Sivarnandan tvungen att rekvirera pengar från revisorn, som därefter skötte utbetalningarna. Det var ett ovanligt, för att inte säga unikt, arrangemang. Sivarnandan hade funderat några dagar över om det fanns något oetiskt i upplägget.
2691 Han kunde inte hitta några omedelbara invändningar och beslutade därför att anställa Johanna Karolina Oskarsson, 39 år, som Holger Palmgrens personliga assistent och tränare. Hon var en legitimerad sjukgymnast med kompletterande betyg i psykologi och med bred erfarenhet från rehabiliteringsvården.
2692 Hon var formellt anställd av stiftelsen och till Sivarnandans stora häpnad utbetalades den första månadslönen i förskott så fort anställningskontraktet hade undertecknats. Fram till dess hade han vagt undrat om det var någon sorts befängd bluff. Det tycktes också ge resultat.
2693 Sivarnandan undrade hur mycket av förbättringen som hade med träningen att göra och hur mycket som var tack vare Lisbeth Salander. Det rådde ingen tvekan om att Holger Palmgren ansträngde sig till det yttersta och såg fram emot hennes besök som ett förtjust barn.
2694 Han tycktes road av att regelbundet få stryk i schack. Dr Sivarnandan hade gjort dem sällskap vid ett tillfälle. Det var ett märkligt parti. Holger Palmgren spelade vitt och hade öppnat sicilianskt och gjort allting rätt. Han hade funderat länge och väl på varje drag.
2695 Han betraktade sig som en kompetent amatör. Han insåg att Lisbeth Salander var en ruggig schackspelare. Hon hade uppenbarligen aldrig spelat för en klubb, och då han nämnde att partiet tycktes ha varit en variant av ett klassiskt parti av Lasker såg hon helt oförstående ut.
2696 Han kunde inte motstå frestelsen att undra över om hennes talang var medfödd och om hon i så fall hade andra talanger som kunde intressera en psykolog. Men han frågade ingenting. Han konstaterade att Holger Palmgren tycktes må bättre än någonsin sedan hon anlänt till Ersta.
2697 Han hade tillbringat fyra veckor i ett sträck i sommarstugan utanför Stallarholmen. Han var modstulen. Inget hade hänt som i sak förändrat hans miserabla livssituation. Mer än att den blonde jätten levererat besked att de var intresserade av hans förslag – det skulle kosta honom hundra tusen kronor.
2698 En hög med försändelser hade samlats på golvet under brevlådeinkastet. Han plockade upp dem och lade dem på köksbordet. Han hade utvecklat ett ointresse för allt som hade med arbete och omvärlden att göra, och det var först senare på kvällen som hans blick föll på bunten med post.
2699 Ett av breven kom från Handelsbanken. Han sprättade upp kuvertet och fick nästan en chock då han upptäckte att det var en kopia på ett uttag motsvarande 9 312 kronor från Lisbeth Salanders konto. Hon är tillbaka. Han gick in i sitt arbetsrum och lade dokumentet på sitt skrivbord.
2700 Sedan Lisbeth återupptagit bekantskapen med Mimmi var det som om hon inte kunde få nog av henne. Det hade blivit en ovana att ringa henne var och varannan dag – på tok för ofta. Hon betraktade Mimmi och påminde sig om att inte tillåta sig att bli alltför fäst vid någon igen.
2701 Det skulle kunna sluta med att någon blev sårad. Miriam Wu lutade sig plötsligt baklänges över sängkanten och öppnade lådan i nattduksbordet. Hon plockade upp ett litet platt paket inslaget i blommigt presentpapper med en rosett i guldsnöre och kastade det i famnen på Lisbeth.
2702 Dag Svensson satt vid sitt lånade skrivbord i en hörna på Millenniums redaktion när han plötsligt hörde rassel från låset i ytterdörren. Han tittade på klockan och insåg att den redan var nio på kvällen. Mikael Blomkvist verkade också förvånad över att upptäcka att någon befann sig på redaktionen.
2703 De fortsatte att prata. Eller rättare sagt, Mimmi fortsatte att berätta en historia som handlade om en flata hon träffat under en resa till London några år tidigare. Det handlade om ett besök på en konsthall och en allt dråpligare situation som utvecklades när Mimmi försökte ragga upp henne.
2704 Lisbeth nickade då och då och missade som vanligt helt poängen med storyn. Mikael Blomkvist hade inte förändrats nämnvärt, konstaterade hon. Han såg oförskämt bra ut; ledig och avslappnad men med ett seriöst ansiktsuttryck. Han lyssnade till vad hans bordsgranne sa och nickade med jämna mellanrum.
2705 Det tycktes vara ett allvarligt samtal. Lisbeth flyttade blicken till Mikaels kamrat. En blond kortsnaggad snubbe, några år yngre än Mikael, som talade med ett fokuserat ansiktsuttryck och tycktes förklara någonting. Hon hade aldrig sett honom tidigare och hade ingen aning om vem han var.
2706 Hon drog ut halslinningen på t-tröjan och sniffade. Hon funderade på att ta en dusch men struntade i det och lämnade istället sina kläder i en hög på golvet och gick och lade sig. Hon sov till fyra på eftermiddagen då hon klev upp och gick ned till Söderhallarna och åt frukost.
2707 Hon hade blivit irriterad över hans närvaro, men hon konstaterade också att det inte längre gjorde ont att se honom. Han hade förvandlats till ett litet blip nere vid horisonten, ett mindre störningsmoment i tillvaron. Det fanns betydligt värre störningar i livet.
2708 Hon noterade tillfredsställt att han ännu inte hade uppgraderat till senaste MacOS, vilket skulle ha inneburit att Asphyxia hade slagits ut och buggningen avbrutits. Hon konstaterade också att hon måste skriva om programvaran så att en uppgradering inte störde.
2709 En stor del av ökningen bestod av pdf-filer och Quarkdokument. Dokumenten tog inte stor plats; det gjorde däremot bildmapparna, trots att bilderna var komprimerade. Sedan han återgått som ansvarig utgivare hade han tydligen börjat arkivera en kopia av varje nummer av Millennium.
2710 Zala. Lisbeth Salander satt orörlig och funderade till dess att skärmsläckaren gick igång. Dag Svensson lade ifrån sig sitt anteckningsblock och kliade sig i huvudet. Han betraktade eftertänksamt det enda ord som stod längst upp på den uppslagna sidan i hans anteckningsblock.
2711 Sedan reste han sig och hämtade en kopp kaffe från pentryt. Han sneglade på sitt armbandsur och konstaterade att han borde gå hem och sova, men han hade upptäckt att han trivdes med att sitta på Millenniums redaktion och arbeta sent på nätterna när det var tyst och stilla i lokalen.
2712 Han hade grepp om manuskriptet, men för första gången sedan han inledde projektet kände han ett vagt tvivel. Han undrade om han möjligen hade missat en väsentlig detalj. Zala. Fram till dess hade han varit otålig att få manuskriptet färdigskrivet och boken publicerad.
2713 Nu önskade han plötsligt att han hade mera tid på sig. Han funderade på det obduktionsprotokoll som kriminalinspektör Gulbrandsen hade låtit honom läsa. Irina P. hade hittats i Södertälje kanal. Hon hade utsatts för kraftigt våld och hade krosskador i ansikte och bröstkorg.
2714 Skadorna var svårtolkade. Patologen hade framkastat en teori om att eventuellt en träklubba inlindad i tyg hade använts. Varför en mördare skulle linda in ett mordvapen i tyg kunde inte förklaras, men krosskadorna innehöll inga karaktäristika från vanliga tillhyggen.
2715 Mordet var fortfarande olöst och Gulbrandsen hade konstaterat att utsikterna att lösa fallet inte var dramatiskt stora. Namnet Zala hade dykt upp vid fyra tillfällen i det material som Mia Bergman hade sammanställt under de senaste åren, men alltid i periferin, alltid nästan spöklikt undflyende.
2716 Några av flickorna hade omtalat honom som ett ickedefinierat hot som utgjorde en fara för olydiga. Han hade ägnat en vecka åt att lista ut mera om Zala och ställt frågor till poliser, journalister och flera källor med anknytning till sexhandeln som han hade arbetat fram.
2717 Däremot använde han sin makt till att pressa Sandström på information om Zala. Resultatet var nedslående. Sandström var en korrumperad fan som sprungit ärenden åt sexmaffian. Han hade aldrig träffat Zala, men hade talat med honom på telefon och visste att han existerade.
2718 Resorna till Holger Palmgrens rehabilitering vid Erstaviken var en tidsödande procedur med kommunala färdmedel och det var nästan lika krångligt att hyra bil vid varje besök. I mitten av mars beslutade sig Lisbeth Salander för att köpa en bil och började med att skaffa parkeringsplats.
2719 Hon hade parkeringsplats i garaget under huset vid Mosebacke men ville inte att bilen skulle kunna kopplas vidare till fastigheten på Fiskargatan. Däremot hade hon flera år tidigare ställt sig i kö för en parkeringsplats i garaget till sin gamla bostadsrättsförening på Lundagatan.
2720 Hon ringde för att höra var i kön hon befann sig och fick beskedet att hon faktiskt stod högst upp. Inte bara det; från och med det kommande månadsskiftet skulle det dessutom finnas en ledig plats. Flyt. Hon ringde Mimmi och bad henne omgående skriva ett kontrakt med föreningen.
2721 Hon hade tillräckligt gott om pengar att köpa vilken exklusivt mandarinfärgad Rolls Royce eller Ferrari som helst men var helt ointresserad av att äga något uppseendeväckande. Istället besökte hon två bilhandlare i Nacka och fastnade för en fyra år gammal vinröd Honda med automatlåda.
2722 Det tog henne en timme att till försäljarens förtvivlan envisas med att gå igenom varje detalj i motorn. Av principiella skäl prutade hon ned priset med några tusenlappar och betalade kontant. Därefter körde hon över Hondan till Lundagatan där hon knackade på hos Mimmi och lämnade reservnycklar.
2723 Jovisst, Mimmi fick gärna använda bilen om hon frågade i förväg. Eftersom garageplatsen inte skulle vara ledig förrän vid månadsskiftet parkerade de ute på gatan tills vidare. Mimmi var på väg till en dejt och bio med en väninna som Lisbeth aldrig hört talas om.
2724 Hon hade inte minsta lust att hamna i en trekant tillsammans med någon av Mimmis långbenta väninnor som säkert var bottenlöst sexig men skulle få henne att känna sig som en idiot. Däremot hade Lisbeth ett ärende på stan och de gjorde sällskap på tunnelbanan till Hötorget där de skildes.
2725 Lisbeth promenerade till OnOff på Sveavägen och hann in genom dörrarna två minuter före stängningsdags. Hon köpte en tonerkassett till sin laserskrivare och bad att få den utan kartong så att hon fick plats med den i sin rygga. När hon kom ut från butiken var hon törstig och hungrig.
2726 Åsynen av Bjurman väckte inga dramatiska känslor hos Lisbeth Salander, varken ilska, hat eller rädsla. För Lisbeths vidkommande skulle världen utan tvekan vara en bättre plats utan honom, men han levde därför att hon hade beslutat att han var mer användbar för henne på det viset.
2727 Han hade ett vekt ansikte med kort ljusblond snagg, men gav på det hela taget ett mycket potent intryck. Lisbeth såg den blonde jätten böja sig fram och lågmält säga några ord till Bjurman, som nickade. De skakade hand och Lisbeth såg att Bjurman snabbt drog tillbaka sin hand.
2728 Hon betraktade en löpsedel då blondinen kom ut från Hedon och utan att se sig omkring svängde vänster. Han passerade mindre än trettio centimeter från Lisbeths ryggtavla. Hon gav honom femton meters försprång innan hon följde efter. Det blev ingen lång promenad.
2729 Hon granskade eftertänksamt den man som den blonde jätten slog sig ned tillsammans med. Klick. Lisbeth konstaterade snabbt att något skumt var i görningen. Han var överviktig med magert ansikte och en kraftig ölmage. Håret var uppsatt i hästsvans och han hade en blond mustasch.
2730 Han var klädd i svarta jeans och jeansjacka och boots med hög klack. På ovansidan av höger hand hade han en tatuering vars motiv Lisbeth inte kunde urskilja. Han hade en guldlänk runt armleden och rökte Lucky Strike. Blicken var stirrig som på någon som var påtänd rätt ofta.
2731 Lisbeth noterade också att han hade en väst under jeansjackan. Hon kunde inte se hela västen men förstod att han var en biker. Den blonde jätten beställde ingenting. Han verkade förklara något. Mannen med jeansjackan nickade med jämna mellanrum men tycktes inte bidra till konversationen.
2732 Han promenerade fyrtio meter och svängde uppför trapporna till Allhelgonagatan där han gick fram till en vit Volvo och öppnade bildörren. Han startade och svängde försiktigt ut på gatan. Lisbeth hann precis uppfatta bilnumret innan han försvann runt hörnet i nästa gatukorsning.
2733 Hon knackade upp mappen med dokument om Bjurmans uppdrag som Lisbeth Salanders förvaltare och läste noga varje månadsrapport. De korresponderade utan avvikelser med de kopior som hon instruerat honom att fortlöpande maila till en av hennes många hotmailadresser.
2734 Hon justerade volymen och lyssnade utan att andas. Hon hörde alla möjliga knakanden och brus från fastigheten men inget ljud av mänsklig aktivitet. Det tog henne en minut att uppfatta och särskilja de svaga ljuden av tunga regelbundna andetag. Nils Bjurman sov.
2735 Hon drog upp mikrofonen och stoppade den i skinnjackans innerficka. Hon var klädd i mörka jeans och hade gymnastikskor med rågummisula. Hon satte ljudlöst i nyckeln i låset och sköt upp dörren en aning. Innan hon öppnade helt plockade hon fram en elpistol från jackans ytterficka.
2736 Hon klev in i hallen, stängde ytterdörren och tassade på ljudlösa fötter mot den inre hallen vid hans sovrum. Hon tvärstannade då hon såg ljuset från en tänd lampa, men vid det laget kunde hon redan höra hans snarkningar. Hon smög strax vidare in i hans sovrum.
2737 Hon ställde sig bredvid hans säng och betraktade honom i flera minuter. Han hade åldrats och verkade ovårdad. Det luktade i rummet på ett sätt som antydde att han inte skötte sin hygien. Hon kände inte ett uns av medlidande. Under en sekund blixtrade en antydan till skoningslöst hat i hennes ögon.
2738 Hon gjorde en kort tur genom köket, hittade inget anmärkningsvärt, fortsatte genom vardagsrummet och stannade vid dörren till arbetsrummet. Hon stack ned handen i jackfickan och plockade upp ett dussin små knäckebrödsbitar som hon försiktigt placerade i dunklet på parkettgolvet.
2739 Hon började metodiskt söka igenom lådorna och gick igenom korrespondens med Bjurmans privata banktillgodohavanden och ekonomiska uppställningar. Hon noterade att han hade blivit slarvigare och mer sporadisk i sina uppdateringar, men hittade inget av intresse. Den understa skrivbordslådan var låst.
2740 Hon antog att det var en vigselring som bevarades som minne. Alltså, han låser in sådant som han uppfattar som värdefullt. Hon övergick till att granska jalusiskåpet bakom skrivbordet och plockade fram de två pärmar som innehöll hans uppdrag som hennes förvaltare.
2741 Lisbeth putade med läpparna och ställde tillbaka pärmarna och såg sig omkring. Ytligt sett kunde hon inte hitta något att anmärka på. Bjurman tycktes sköta sig helt i enlighet med hennes instruktioner. Hon bet sig i underläppen. Det kändes i alla fall som om något var på tok.
2742 Ett år tidigare hade det funnits en summering av hennes utveckling sedan barndomen från överförmyndarnämnden. Den saknades. Varför skulle Bjurman plocka ut papper från en aktiv dokumentation? Hon rynkade ögonbrynen. Hon kunde inte komma på någon riktigt bra orsak.
2743 Hon lät blicken svepa över jalusihyllan och den understa skrivbordslådan. Hon hade ingen dyrk med sig och tassade istället tillbaka till Bjurmans sovrum och fiskade upp hans nyckelknippa från kavajen som hängde över en herrbetjänt i trä. Samma föremål som ett år tidigare fanns i lådan.
2744 Enligt det offentliga vapenregistret hade han en licens för en Colt 45 Magnum. Hon kom motvilligt till slutsatsen att det inte var onaturligt att han höll lådan låst. Hon gillade inte läget men hon kunde inte hitta någon omedelbar förevändning att väcka Bjurman och spöa skiten ur honom.
2745 Han brukade vara på tok för styv i korken och det verkade som om umgänget med Blomkvist och Berger och de andra hade en välgörande effekt på honom. Han hade allt oftare kommit hem modstulen efter att Blomkvist hade påpekat brister och skjutit något resonemang i sank.
2746 Därefter hade han arbetat dubbelt så hårt. Hon undrade om det var rätt ögonblick att störa hans koncentrationsförmåga. Hennes mens var tre veckor försenad. Hon var inte säker och hade inte gjort något graviditetstest ännu. Hon undrade om det var dags. Hon var snart 30 år.
2747 Doktor Bergman. Hon log igen och beslutade att inte säga något till Dag innan hon själv var säker och möjligen vänta till dess att han var klar med sin bok och hon satt på disputationsfesten. Hon drog sig i tio minuter innan hon klev upp och gick ut i vardagsrummet med ett lakan runt kroppen.
2748 Han satte datorn i viloläge. Lisbeth Salander ägnade en stor del av de närmast följande dygnen åt research framför sin PowerBook. Sökandet spretade åt en mängd olika håll och hon var inte alltid på det klara med exakt vad hon sökte. En del av faktasamlandet var enkelt.
2749 Under de kommande tio åren hade Sonny Nieminen dömts för fem fall av stöld, ett fall av grov stöld, två fall av olaga hot, två narkotikabrott, utpressning, våld mot tjänsteman, två fall av olaga vapen och ett fall av grovt olaga vapen, rattonykterhet och inte mindre än sex fall av misshandel.
2750 Han hade inte själv deltagit i rånet men försett tre unga män med de vapen som behövts för uppgiften. Det blev den andra större voltan. Han dömdes till fyra års fängelse och släpptes 1999. Därefter hade Nieminen mirakulöst nog undvikit att gripas av polisen för ytterligare brott.
2751 Enligt en tidningsartikel från 2001, där Nieminen inte namngavs men där bakgrunden var så detaljerad att det inte var särskilt svårt att räkna ut vem som åsyftades, var han misstänkt för delaktighet i åtminstone ett mord på en medlem i en konkurrerande outlawklubb.
2752 Hon hittade hundratals människor med namnet Zala – allt från en italiensk elitidrottare till en tonsättare i Argentina. Hon hittade inget av det hon sökte. Hon provade namnet Zalachenko men hittade inget av värde. Frustrerad vacklade hon slutligen in i sitt sovrum och sov tolv timmar i sträck.
2753 När hon vaknade var klockan elva på förmiddagen. Hon satte på kaffebryggaren och tappade upp ett bad i jacuzzin. Hon hällde på badskum och bar in kaffe och smörgåsar och åt frukost i badet. Hon önskade plötsligt att hon hade haft sällskap av Mimmi. Men hon hade ännu inte ens avslöjat var hon bodde.
2754 Hon laddade ned kopior av några av Dags artiklar och hittade en bildbyline av honom. Utan större förvåning konstaterade hon att det var den man hon sett i sällskap med Mikael Blomkvist på Kvarnen några kvällar tidigare. Namnet hade fått ett ansikte och vice versa.
2755 Några år tidigare hade hon väckt uppmärksamhet med en rapport om särbehandling av män och kvinnor i domstolar. Denna hade föranlett både ett antal ledarstick och inlägg på olika kvinnoorganisationers debattsidor; Mia Bergman hade själv bidragit med flera av de sistnämnda inläggen.
2756 Hon väntade i tio minuter men kunde inte notera några tecken på aktivitet, vilket hon tolkade som att Mikael hade startat datorn då han kommit in på kontoret och möjligen använt den till att surfa på Internet och därefter låtit den vara påslagen medan han gjorde annat eller använde sin laptop.
2757 Tillsammans kunde gängen ta in mer än en halv miljon kronor i ren vinst varje månad. Ändå kände han sig så obehaglig till mods att han körde in till vägkanten och parkerade och stängde av motorn. Han hade inte sovit på drygt trettio timmar och kände sig dimmig.
2758 Han öppnade dörren och sträckte på benen och urinerade vid vägkanten. Det var kyligt och stjärnklart. Han stod vid ett fält inte långt från Järna. Konflikten var närmast ideologisk till sin natur. Tillgången på metamfetamin var oändligt mindre än fyrtio mil från Stockholm.
2759 Detta ständigt återkommande problem – hur bära sig åt för att garantera en regelbunden transport från Estland till Sverige? Det var kärnpunkten och den verkligt svaga länken eftersom allt de hade efter flera års ansträngningar var ständiga improvisationer och tillfälliga lösningar.
2760 Under loppet av några år hade han skapat ett väloljat maskineri av kontakter som odlats med avvägda portioner morot och piska. Det var han som hade gjort fotarbetet, identifierat partners, förhandlat fram överenskommelser och sett till att leveranserna hamnat på rätt plats.
2761 Systemet var oklanderligt. Magge Lundin behövde inte lyfta ett finger för att få varorna levererade till sig – inga krångliga uppköpsresor eller påtvungna förhandlingar med personer som kunde vara allt från narkotikapoliser till ryska maffian och som lika gärna kunde blåsa honom på allting.
2762 Piskan behövdes då det allt oftare den senaste tiden hade tillstött komplikationer. En lösmynt gatulangare som hade fått på tok för stor insyn i varukedjan hade så när implicerat Svavelsjö MC. Den blonde hade varit tvungen att gripa in och bestraffa. Den blonde jätten var bra på att bestraffa.
2763 Han suckade. Han kände att hela verksamheten höll på att bli alltför svår att överblicka. Verksamheten var helt enkelt för mångsidig. Han tände en cigarett och sträckte på benen vid vägkanten. Metamfetaminet var en utmärkt, diskret och hanterbar inkomstkälla – stor profit mot små risker.
2764 Vapenaffärerna var i viss mån berättigade om de okloka sidospåren kunde identifieras och undvikas. Med tanke på risken var det helt enkelt inte ekonomiskt försvarbart att leverera två handeldvapen för några tusenlappar till ett par korkade snorungar som tänkte råna kiosken i grannhuset.
2765 Hororna var småpengar och egentligen bara en komplikation som när som helst kunde ge upphov till hycklande skriverier i massmedia och debatter i den besynnerliga politiska enhet som kallades för den svenska riksdagen och vars spelregler i den blonde jättens ögon i bästa fall var oklara.
2766 Fördelen med hororna var att de var i det närmaste juridiskt riskfria. Alla gillar en hora – åklagare, domare, snutjävlar och en och annan riksdagsman. Ingen skulle gräva alltför djupt för att stävja verksamheten. Inte ens en död hora skulle nödvändigtvis orsaka politiska förvecklingar.
2767 Men om någon misstänkt inte hittats inom fyrtioåtta timmar visste den blonde av erfarenhet att polisen snart skulle få viktigare ting att utreda. Men den blonde jätten gillade inte hortraden. Han gillade inte hororna med sina spacklade ansikten och gälla fylleskratt.
2768 De var humankapital av det slag som kostade lika mycket som de inbringade. Och eftersom det handlade om humankapital fanns alltid risken att någon av hororna skulle bli tokig och få för sig att de kunde hoppa av eller börja sladdra till polisen eller till journalister eller andra utomstående.
2769 Därmed skulle han tvingas rycka in och bestraffa. Och om avslöjandet var tillräckligt tydligt skulle kedjan av åklagare och poliser tvingas agera – annars skulle det bli ett jävla liv i den där förbannade riksdagen. Hortraden var strul. Bröderna Atho och Harry Ranta var typexempel på strul.
2770 Istället hade han kört dem till Estlandsfärjan och tålmodigt väntat medan de bordade fartyget. Semestern föranleddes av att en jävla journalist hade börjat snoka i deras affärer och det hade beslutats att de skulle vara osynliga till dess att saken hade blåst över.
2771 Det fanns ingen belysning utom en svag månskära men han kunde i alla fall tydligt urskilja konturerna av en svart skepnad som kröp mot honom ungefär trettio meter från vägen. Varelsen rörde sig långsamt och gjorde små korta pauser. Den blonde jätten kände plötsligt kallsvett i pannan.
2772 Han hatade varelsen på fältet. I mer än en minut stod han nästan paralyserad och stirrade förhäxad på skepnadens långsamma men målmedvetna framryckning. När varelsen var så nära att han kunde se ögon glimma i mörkret tvärvände han och sprang tillbaka till bilen.
2773 Han kände paniken växa till dess att han äntligen fick igång motorn och slog på helljuset. Varelsen hade kommit upp på vägen och den blonde jätten kunde äntligen urskilja detaljer i skenet från billyktorna. Det såg ut som en enorm stingrocka som hasade sig framåt.
2774 Den hade en gadd som en skorpion. En sak var helt klar. Varelsen kom inte från denna världen. Det var ett monster som kommit upp ur underjorden. Han fick in en växel och rivstartade. När bilen passerade såg han att varelsen gjorde ett utfall men inte nådde fram till bilen.
2775 Erika Berger skickade en fråga till Mikael Blomkvist om hur konfrontationerna fortlöpte; han svarade kortfattat att de hade problem att hitta mannen från Tjekan. Hon tolkade detta som att en av de personer som skulle hängas ut i reportaget arbetade på Säkerhetspolisen.
2776 Lisbeth fascinerades av att Sandström vid sidan av sin produktion av företagstidningar också hade skrivit flera frilansartiklar i en dagstidning där han indignerat fördömde sexhandeln och bland annat avslöjat att en icke namngiven svensk affärsman hade gjort ett besök på en bordell i Tallinn.
2777 Namnet hade dykt upp så många gånger att polisen hade börjat ställa frågor och försökt bilda sig en uppfattning om huruvida Zala existerade eller inte. Så vitt Dag Svensson kunnat utröna hade namnet Zala dykt upp för första gången i samband med ett rån mot en värdetransport i Örkelljunga 1996.
2778 Av anteckningarna framgick inte vad samtalet hade handlat om. Vid fyratiden på morgonen stängde Salander sin PowerBook och satte sig i fönstersmygen och tittade ut mot Saltsjön. Hon satt stilla i två timmar och rökte eftertänksamt den ena cigaretten efter den andra.
2779 Hon hade precis skrivit färdigt en bok som hade varit i vardande i minst tio år och som handlade om något så märkligt som kvinnosynen inom massmedia. Mikael hade vid ett tillfälle bidragit med material till boken, vilket var orsaken till att han blivit inbjuden.
2780 Han hade plockat fram de jämställdhetsplaner som TT, Dagens Nyheter, Rapport och ett antal andra media skrytsamt höll sig med och därefter prickat av hur många män respektive kvinnor i företagens ledningar ovanför redaktionssekreterarnivå. Resultatet blev pinsamt.
2781 Festen var privat och gästerna bestod huvudsakligen av olika personer som på ett eller annat sätt hade hjälpt henne med boken. Det var en uppsluppen afton med god mat och avstressat prat. Mikael hade tänkt gå hem relativt tidigt men flertalet gäster var gamla bekanta som sällan träffades.
2782 Mikael såg nattbussen passera innan han hunnit fram till hållplatsen, men natten var ljum och han beslutade sig för att promenera hem istället för att vänta på nästa buss. Han följde Högalidsgatan fram till kyrkan och svängde upp på Lundagatan, vilket omedelbart väckte minnen.
2783 Denna natt stannade han till på andra sidan gatan framför hennes port. Han fick en impuls att gå över gatan och prova att ringa på hennes dörr, men insåg det osannolika i förhoppningen att hon plötsligt skulle dyka upp och det än mindre sannolika att hon skulle vilja prata med honom igen.
2784 Han hade hunnit nästan ytterligare sextio meter då han hörde ett ljud och vred på huvudet och hans hjärta slog ett dubbelslag. Det var svårt att missta sig på den spinkiga kroppen. Lisbeth Salander hade just kommit ut på gatan och promenerade bort från honom. Hon stannade vid en parkerad bil.
2785 Mikael öppnade munnen för att ropa till henne då rösten fastnade i strupen. Plötsligt såg han en skepnad lösgöra sig från en av bilarna som stod parkerade längs trottoaren. Det var en man som gled upp bakom Lisbeth Salanders rygg. Mikael uppfattade honom som lång och med en distinkt mage.
2786 Han hade hästsvans. Lisbeth Salander hörde ett ljud och såg en rörelse i ögonvrån i samma ögonblick som hon skulle sätta nyckeln i dörren till den vinröda Hondan. Han kom upp mot henne snett bakifrån och hon snodde runt en sekund innan han var framme vid henne.
2787 I samma ögonblick som hon träffade sin angripare sjönk hon ned på marken och rullade mellan hjulen under bilen. Lisbeth var uppe på andra sidan bilen sekunder senare, beredd till strid eller flykt. Hon mötte fiendens blick över motorhuven och beslutade sig omedelbart för det sistnämnda alternativet.
2788 Innan han ens hunnit fokusera blicken på henne var hon på väg över Lundagatan i riktning mot Högalidskyrkan. Mikael stod paralyserad med gapande mun när angriparen plötsligt fick fart och rusade efter Lisbeth Salander. Han såg ut som en stridsvagn som jagade en leksaksbil.
2789 Han kände hur han förlorade fotfästet och hur världen tumlade då han ramlade baklänges nedför trappan. Han lyckades bryta fallet då hans hand fick grepp om ledstången men han förlorade flera sekunder. Mikaels förlamning lossnade då mannen försvann vid trappan.
2790 Fordonet svängde ut från trottoaren och passerade Mikael i riktning mot Zinkensdamm. Han såg ett ansikte skymta när fordonet passerade. Nummerplåten var oläsbar i nattbelysningen. Mikael sneglade obeslutsamt på fordonet men fortsatte att springa efter Lisbeths förföljare.
2791 Mannen hade stannat med ryggen mot Mikael och stod orörlig och tittade sig omkring. Precis då Mikael var framme vid honom vände han sig om och gav Mikael en kraftig backhand över ansiktet. Mikael var helt oförberedd. Han dråsade nedför trappan med huvudet först.
2792 Sedan kastade hon en blick över axeln och såg Magge Lundin drygt fyrtio meter bort sätta fart mot henne. Han är snabbare. Han kommer att hinna i kapp. Hon slutade tveka och vek av till vänster och satte högsta fart uppför ett par trappor till gårdsterrassen mellan husen.
2793 Hon fortsatte utom synhåll i ytterligare några meter och dök huvudstupa in i ett buskage av rhododendron som växte i en rabatt längs hela gaveln. Hon hörde Magge Lundins tunga fotsteg men kunde inte se honom. Hon låg helt stilla inne i buskaget och tryckte sig mot väggen.
2794 Lundin passerade hennes gömställe och stannade mindre än fem meter bort. Han dröjde i tio sekunder innan han fortsatte att jogga längs gården. Efter någon minut kom han tillbaka. Han stannade på samma plats som tidigare. Den här gången stod han stilla i trettio sekunder.
2795 Lisbeth spände sina muskler beredd till omedelbar flykt om hon skulle bli upptäckt. Sedan rörde han sig igen. Han passerade mindre än två meter från henne. Hon hörde hans steg försvinna över gården. Mikael hade smärta i nacke och käke då han mödosamt och vimmelkantigt kom på fötter igen.
2796 Han försökte ta några steg men snubblade. Han kom upp till toppen av trappan igen och såg sig omkring. Han såg angriparen jogga hundra meter längre ned på gatan. Mannen med hästsvansen stannade och spanade mellan husen och fortsatte sedan att springa längs gatan.
2797 Mikael promenerade långsamt längs övre Lundagatan och spanade efter Lisbeth Salander. Han kunde inte se henne någonstans. Han kunde överhuvudtaget inte se en levande människa och häpnade över hur ödslig en Stockholmsgata plötsligt kan vara klockan tre en söndagsmorgon i mars.
2798 Till sist gick han bort till porten och provade nycklarna. De passade inte. Lisbeth Salander stannade under buskarna i femton minuter utan att röra sig mer än för att snegla på klockan. Strax efter tre hörde hon en port öppnas och stängas och steg i riktning mot gårdens cykelställ.
2799 När ljuden avtagit reste hon sig långsamt på knä och stack upp huvudet ur buskaget. Hon granskade varje vinkel och vrå på gårdsplanen men kunde inte se Magge Lundin. Så tyst hon kunde promenerade hon tillbaka till gatan, hela tiden beredd att göra en helomvändning och fly.
2800 Mikael Blomkvist stod kvar utanför hennes port i närmare trettio minuter. Hon iakttog honom tålmodigt och orörlig till dess att han gav upp och började gå ned mot Zinkensdamm. När han försvunnit utom synhåll avvaktade hon ytterligare en stund innan hon började fundera på vad som hade hänt.
2801 Den förbannade sopan har hyrt någon jävla alfahane för att göra mig illa. Trots att jag gjort jävligt klart för honom vad konsekvensen kan bli. Lisbeth Salander kokade plötsligt inombords. Hon var så rasande att hon kände blodsmak i munnen. Nu skulle hon bli tvungen att bestraffa honom.
2802 Monika Nilsson befann sig utomlands. Lottie Karim hade åkt till fjällen med sin man. Henry Cortez hade varit inne och svarat i telefon några timmar men Mikael hade skickat hem honom eftersom ingen ringde och han själv i alla fall skulle sitta kvar på redaktionen.
2803 Boken skulle bli tolv kapitel och omfatta 290 sidor, hade de sent omsider kommit fram till. Dag Svensson hade levererat slutversion på nio av de tolv kapitlen och Mikael Blomkvist hade nagelfarit varje ord och returnerat texterna med krav på förtydliganden eller förslag på omformuleringar.
2804 Han fick anstränga sig för att hitta något han verkligen kunde slå ned på. Under de veckor manuskripthögen hade vuxit på Mikaels skrivbord hade de bara varit helt oense om ett enda avsnitt på ungefär en sida som Mikael ville stryka och som Dag benhårt kämpat för att behålla.
2805 Att boken skulle väcka dramatiska rubriker behövde inte Mikael tveka om. Dag Svensson var så skoningslös då han hängde ut torskarna och knöt ihop storyn att ingen skulle kunna undgå att begripa att det var något fel på själva systemet. Den biten var författarskap.
2806 Mikael log stillsamt. Dag Svensson var ungefär femton år yngre än Mikael men han kände igen den passion som han själv en gång hade besuttit då han dragit ut till strid mot usla ekonomijournalister och knåpat ihop en skandalbok som ännu inte hade förlåtits på vissa redaktioner.
2807 Erika Berger hade infört totalt rökförbud på redaktionen men han var ensam och ingen skulle vara inne under helgen. Han fortsatte att arbeta i ytterligare fyrtio minuter innan han samlade ihop arken och lade kapitlet på Erika Bergers skrivbord för genomläsning.
2808 Det enda han visste med säkerhet var att Lisbeth Salander befann sig i livet och att hon var tillbaka i stan. Under dagarna som gått hade han dagligen försökt få kontakt med henne. Han hade skickat mail till den adress hon hade använt mer än ett år tidigare men inte fått något svar.
2809 Ingen dock på Lundagatan. Mikael hade ingen aning om vilken av dessa Wu som hade flyttat in till Salander, om hon hade skaffat pojkvän eller om lägenheten var uthyrd i andra hand. Ingen hade öppnat då han knackat på. Till sist hade han satt sig och skrivit ett vanligt gammaldags brev till henne.
2810 Hej Sally, Jag vet inte vad som hände för ett år sedan men vid det här laget har till och med en trögtänkt jävel som jag räknat ut att du brutit all kontakt med mig. Det är din rätt och ditt privilegium att avgöra vem du vill umgås med och jag tänker inte tjata.
2811 Jag konstaterar bara att jag fortfarande betraktar dig som min vän, att jag saknar ditt sällskap och gärna tar en kopp kaffe med dig om du har lust. Jag vet inte vad du syltat in dig i, men tumultet på Lundagatan var oroväckande. Om du behöver hjälp så kan du ringa när som helst.
2812 Dessutom har jag din väska. Om du vill ha tillbaka den är det bara att du hör av dig. Om du inte vill träffa mig så räcker det med att du ger mig en adress som jag kan posta den till. Jag kommer inte att söka upp dig eftersom du så tydligt markerat att du inte vill ha med mig att göra.
2813 Hon hade uppenbarligen bara använt nycklarna som knogjärn – det fanns spår av blod och hud på dem. Hennes nyckelknippa bestod av sex nycklar. Tre av dessa var typiska lägenhetsnycklar – portnyckel, lägenhetsnyckel och nyckel till säkerhetslås. De passade dock inte till porten på Lundagatan.
2814 Han hade svårt att avgöra om det ens var seriösa matematiska formler och uträkningar, men eftersom han kände till Lisbeth Salanders egenheter antog han att ekvationerna var korrekta och säkerligen hade någon esoterisk betydelse. Han bläddrade fram och tillbaka en lång stund.
2815 Han drog slutsatsen att anteckningarna var klotter som tillkommit medan hon funderat på något. Mikael Blomkvist fimpade och satte på sig kavajen, kopplade på larmet på redaktionen och promenerade till terminalen vid Slussen där han tog bussen ut till yuppiereservatet vid Stäket i Lännersta.
2816 Erika Berger inledde sin helgledighet med en tre kilometer lång, bekymrad och ursinnig joggingrunda som slutade vid ångbåtsbryggan i Saltsjöbaden. Hon hade slarvat med timmarna på gymmet de senaste månaderna och kände sig stel och otränad. Hon promenerade tillbaka.
2817 Hennes make var föredragshållare på en utställning på Moderna museet och det skulle dröja åtminstone till åttatiden innan han kom hem, varvid Erika tänkte öppna ett gott vin och starta bastun och förföra sin man. Det skulle i alla fall skingra tankarna på det aktuella problem som hon grubblade över.
2818 Över salladen hade han med allvar i rösten förklarat sin intention att rekrytera henne som chefredaktör för företagets största dagstidning. Styrelsen har diskuterat flera namn och vi är ense om att du skulle vara en stor tillgång för tidningen. Det är dig vi vill ha.
2819 Han hade varit märkligt luddig men efter hand kom förklaringen att hon var känd, respekterad och en omvittnat duglig chef. Hennes sätt att dra upp Millennium ur den kvicksand tidningen befunnit sig i två år tidigare imponerade. Det var också så att Den Stora Draken behövde förnyas.
2820 Erika kom från rätt bakgrund och miljö. Hon hade svarat att hon spontant var attraherad av förslaget men att hon inte kunde svara omedelbart. Hon var tvungen att tänka på saken ordentligt och de hade kommit överens om att hon skulle lämna besked inom den närmaste tiden.
2821 Snart 45 år. Hon hade gjort hundåren som nybörjare och vikarie. Hon hade fått ihop Millennium och blivit chefredaktör på egna meriter. Det ögonblick då hon var tvungen att lyfta luren och säga ja eller nej närmade sig obönhörligt och hon visste inte hur hon skulle svara.
2822 Ett ja skulle innebära att partnerskapet med Mikael avbröts. Han skulle aldrig följa henne till Den Stora Draken, hur sockrat erbjudande hon än skulle ge honom. Han behövde inte pengarna och han trivdes förträffligt med att i lugn takt peta med sina egna texter.
2823 Erika trivdes med sin roll som chefredaktör på Millennium. Det hade gett henne en status inom journalistiken som hon ansåg var närmast oförtjänt. Hon hade varit redaktör men inte producent av nyheterna. Det var inte hennes bag – hon betraktade sig själv som en halvdan skrivande journalist.
2824 Dessutom gillade hon det hands on-arbete med redigering som chefredaktörskapet på Millennium förutsatte. Men Erika Berger var frestad. Inte så mycket av lönen som av det faktum att jobbet innebar att hon definitivt skulle förvandlas till en av landets tyngsta aktörer i mediebranschen.
2825 Till middagen hade även inbjudits Enricos faster Angelina, som av släkten betraktades som spritt språngande galen eller i varje fall omåttligt excentrisk, samt hennes nye pojkvän. Kaosfaktorn var följaktligen tämligen hög vid det generöst tilltagna matsalsbordet.
2826 Mia Bergman hade just bryggt en kanna kaffe och hällt upp i bordstermosen då det ringde på dörren. Klockan var strax före nio. Dag Svensson var närmast dörren och i tron att det var Mikael Blomkvist som kommit tidigare än aviserat öppnade han utan att först titta genom dörrögat.
2827 Annika hade läst juridik och Mikael betraktade henne som den klart mer begåvade av de två. Hon hade seglat igenom studierna, avverkat några år i en tingsrätt och därefter varit biträde till en av Sveriges mer kända advokater innan hon sa upp sig och öppnade eget.
2828 Till råga på allt hade hon engagerat sig politiskt för socialdemokraterna, vilket föranledde Mikael att reta henne för att vara en politruk. Själv hade Mikael redan i tidiga år beslutat att han inte kunde kombinera partitillhörighet med bibehållen journalistisk trovärdighet.
2829 Jag har två problem just nu. Det ena handlar om en tjej jag lärde känna för två år sedan, som hjälpte mig i samband med Wennerströmaffären och därefter bara försvann ut ur mitt liv utan förklaring. Jag har inte sett röken av henne på mer än ett år förrän i förra veckan.
2830 Så fort han kom innanför dörrarna insåg han att något var på tok. Han hörde upprörda röster eka i trapphuset och promenerade upp de tre våningarna till Dag Svensson och Mia Bergman. Det var först då han kom upp till plan tre som han insåg att tumultet rörde deras lägenhet.
2831 Plötsligt kände han en iskyla dra längs nacken. Han kände doften av svavel. Sedan klev han fram till vardagsrumsdörren. Det första han såg var käresötegudjävlar Dag Svensson framstupa i en enorm meterbred blodpöl framför matsalsmöbeln där han och Erika hade ätit middag några månader tidigare.
2832 Mia Bergman låg på rygg på golvet framför sängens fotända. NejnejnejinteMiaocksåförgudsskull. Hon hade skjutits genom ansiktet. Kulan hade gått in i underkanten av käken nedanför vänster öra. Utgångshålet i tinningen var stort som en apelsin och hennes högra ögonhåla gapade tom.
2833 Kraften från kulan hade varit så våldsam att väggen vid sängens huvudända, flera meter från Mia Bergman, var fylld av blodstänk. Mikael blev medveten om att han höll i mobilen i ett krampaktigt tag med linjen till larmcentralen fortfarande öppen och att han hade hållit andan.
2834 Det var helt tyst omkring honom. Han hörde inte ljudet av sin egen röst då han försökte säga någonting. Han sänkte mobilen och backade ut ur lägenheten. Då han kom ut i trapphuset insåg han att han skakade i hela kroppen och att hjärtat bultade på ett abnormt sätt.
2835 Ljuden från deras röster lät som om de kom genom en tunnel. Mikael satt som bedövad. Han insåg att han befann sig i ett chocktillstånd. Han böjde ned huvudet mellan knäna. Sedan började han tänka. Herregud – de har blivit mördade. De har alldeles nyss skjutits.
2836 Lägenheten är bara 55 kvadrat. Han kunde inte sluta skaka. Dag hade legat framstupa och han hade aldrig sett hans ansikte men bilden av Mias söndertrasade ansikte gick inte att utplåna från näthinnan. Helt plötsligt återvände hörseln som om någon vridit på en volymkontroll.
2837 Halvvägs nedför trappan låg en revolver fullt synlig. Mikael konstaterade att det tycktes vara en Colt 45 Magnum – ett Palmemördarvapen. Han betvingade impulsen att lyfta upp vapnet och lät det ligga. Istället gick han och ställde upp porten och stod sedan stilla i nattluften.
2838 Det var först då han hörde den korta signalen från bilhornet som han kom ihåg att hans syster satt och väntade på honom. Han gick tvärs över gatan. Annika Giannini öppnade munnen för att säga något spydigt om sin brors senfärdighet. Sedan såg hon uttrycket i hans ansikte.
2839 De hade varit på Nynäsvägen efter att ha svarat på ett larm som hade visat sig vara falskt. Magnusson och Ohlsson följdes av en ledarbil med kommissarien i yttre tjänst, Oswald Mårtensson, som hade befunnit sig vid Skanstull då områdesanropet från ledningscentralen hade gått ut.
2840 Larmcentralen hade rapporterat uppgifter om att två personer hade skjutits, och mannen höll ett mörkt föremål i vänster hand. Det tog några sekunder att förvissa sig om att det var en mobiltelefon. De klev ur bilarna samtidigt, justerade kopplen och tog sig en närmare titt på figurerna.
2841 Hon lade istället armen runt sin brors skuldror och höll om honom medan ytterligare polisbilar anlände. Redan hade en handfull nyfikna nattflanörer stannat till på trottoaren på andra sidan gatan. Mikael betraktade dem stumt medan polisen började sätta upp avspärrningar.
2842 En mordutredning tog sin början. Klockan var strax efter tre på morgonen då Mikael och Annika äntligen fick lämna kriminaljouren. De hade tillbringat en timme i Annikas bil utanför fastigheten i Enskede i väntan på att en jouråklagare skulle anlända för att sköta inledningen av förundersökningen.
2843 Vid halv tre på morgonen hade han druckit så många koppar avslaget bryggkaffe att han var nykter och illamående. Han hade plötsligt varit tvungen att avbryta förhöret och uppsöka en toalett där han kräktes hejdlöst. Hela tiden hade han bilden av Mia Bergmans söndertrasade ansikte på näthinnan.
2844 Mikael förklarade i oändlighet. Och gång på gång frågorna som etablerade det besynnerliga tidsschemat. Skotten hade hörts i hela huset. De hade avlossats med mindre än fem sekunders mellanrum. Den 70-årige mannen i brun morgonrock var närmaste granne och pensionerad major från kustartilleriet.
2845 Han hade rest sig från TV-soffan efter det andra skottet och omedelbart hasat sig ut i trapphuset. Med avdrag för att han hade problem med höfterna och svårt att resa sig så uppskattade han själv att det hade tagit kanske trettio sekunder innan han öppnade sin lägenhetsdörr.
2846 Inräknat att han och Annika hade haft gatan under uppsikt i säkert närmare trettio sekunder medan Annika körde fram till rätt port, parkerade och växlade några ord innan Mikael gick över gatan och uppför trapporna så fanns det ett tidsfönster på uppskattningsvis mellan trettio och fyrtio sekunder.
2847 Under denna tid hade en dubbelmördare hunnit lämna lägenheten, ta sig nedför trapporna, dumpa vapnet på bottenvåningen, lämna fastigheten och försvinna utom synhåll innan Annika bromsade in. Och allt detta utan att någon enda människa hade sett så mycket som en skymt av gärningsmannen.
2848 Ett svävande ögonblick insåg Mikael att kriminalinspektör Anita Nyberg lekte med tanken att Mikael kunde ha varit gärningsmannen, att han bara gått ned en våning och låtsats anlända till platsen när grannarna samlades. Men Mikael hade alibi i form av sin syster och ett rimligt tidsschema.
2849 Till sist sa Annika ifrån. Mikael hade lämnat all rimlig och tänkbar hjälp. Han var synbart trött och mådde inte bra. Det var dags att avbryta och låta honom gå hem. Hon påminde om att hon var sin brors advokat och att han hade vissa av Gud eller åtminstone riksdagen fastställda rättigheter.
2850 Förhållandet hade bara avbrutits under en kort period i slutet av 1980-talet då både han och Erika hade gift sig på var sitt håll. Uppehållet hade varat i mer än ett år innan de båda hade varit otrogna mot sina respektive. För Mikaels del resulterade det i en skilsmässa.
2851 Men istället för att slå Mikael på käften hade Greger Backman föreslagit en krogrunda. De hade avverkat tre pubar på Södermalm innan de var tillräckligt runda under fötterna för en seriös konversation, vilket skedde på en parksoffa vid Mariatorget omkring soluppgången.
2852 Malin Eriksson hyssjade och vred på volymen för sjunyheterna. Två personer, en man och en kvinna, sköts sent i går kväll till döds i en lägenhet i Enskede. Polisen uppger att det handlar om ett dubbelmord. Ingen av de döda är sedan tidigare känd av polisen. Vad som ligger bakom dådet är inte känt.
2853 Vi kan ta en omröstning om saken, men jag är faktiskt ansvarig utgivare och för första gången någonsin tänker jag fatta ett beslut på alldeles egen hand. Svaret är nej. Vi kan inte publicera i nästa nummer. Det är alldeles orimligt att vi bara kör på enligt planerna.
2854 Han hade inlett sin karriär som biträdande åklagare i Uppsala, varifrån han rekryterats som utredare till Justitiedepartementet där han arbetat med att jämka samman svensk lagstiftning med EU och gjort så bra ifrån sig att han en tid tjänstgjort som enhetschef.
2855 Efter fyra år på Justitie hade han gått vidare till åklagarmyndigheten i Stockholm där han hanterat flera mål med anknytning till uppmärksammade rån eller våldsbrott. Inom statsförvaltningen antogs han vara socialdemokrat, men i verkligheten var Ekström totalt partipolitiskt ointresserad.
2856 Hans utredningar på Justitie hade inte gynnat de kretsar inom polisen som hävdade att bästa sättet att värna rättssäkerheten var att rekrytera fler poliser. Men Ekström hade å andra sidan utmärkt sig för att inte lägga fingrarna emellan då han drev ett mål till rättegång.
2857 Bublanski var egentligen ledig under påskveckan för att kompensera ett övertidsberg som ackumulerats under det gångna året, men ombads nu avbryta ledigheten och per omgående inställa sig i polishuset i syfte att fungera som spaningsledare i utredningen om Enskedemorden.
2858 Han hade tillbringat sex år i radiobil och avverkat både vapenroteln och stöldroteln innan han läst påbyggnadskurser och avancerat till länskriminalens våldsrotel. Han hade noga räknat varit delaktig i trettiotre mord- eller dråputredningar de senaste tio åren.
2859 Bublanski och hans kollegor var övertygade om att mördaren stod att finna i mannens vidlyftiga bekantskapskrets av alkoholister och missbrukare, men mördaren hade trots intensivt utredningsarbete fortsatt att gäcka polisen. Utredningen hade i praktiken lagts till handlingarna.
2860 På det hela taget hade Bublanski en god uppklarandestatistik och betraktades av sina kollegor som synnerligen välmeriterad. Bland kollegorna ansågs dock Bublanski vara aningen kufisk, vilket delvis berodde på att han var jude och vid vissa högtidsdagar hade synts i kippa i polishusets korridorer.
2861 Någon vidare debatt blev det dock aldrig av det hela. En journalist hade snappat upp kommentaren och börjat ställa frågor, varefter polismästaren snabbt retirerat till sitt tjänsterum. Bublanski tillhörde Söderförsamlingen och beställde vegetarisk mat om koscher inte fanns att tillgå.
2862 Han var dock inte mer ortodox än att han arbetade på sabbaten. Även Bublanski insåg redan tidigt att det aktuella dubbelmordet i Enskede inte var någon rutinutredning. Richard Ekström hade tagit honom åt sidan så fort denne kommit innanför dörrarna strax efter åtta.
2863 Bublanski betraktade samlingen. Han var inte helt nöjd med gruppens sammansättning. Sonja Modig var den person i rummet som han hade störst förtroende för. Hon hade arbetat som polis i tolv år, varav fyra år på våldsroteln där hon deltagit i flera utredningar som Bublanski lett.
2864 Däremot var Holmberg enligt Bublanski den kanske bäste brottsplatsundersökaren inom hela den svenska poliskåren. De hade samarbetat i åtskilliga utredningar genom årens lopp och Bublanski var av den fasta övertygelsen att om det fanns något att hitta på brottsplatsen så skulle Holmberg göra det.
2865 Hans primära uppgift var följaktligen att ta kommandot över allt arbete i lägenheten i Enskede. Kollegan Curt Svensson var relativt okänd för Bublanski. Det var en tystlåten och kraftigt byggd man med så stubinkort blont hår att han på håll tycktes vara helt skallig.
2866 Det lokala buset var inte okänd hos polisen. Han hade i flera år hållit grannarna i fastigheten i skräck och dragit på sig klagomål genom att ständigt bete sig hotfullt mot omgivningen. Nu var han efter tips till polisen misstänkt för att ha rånat en videobutik i Norsborg.
2867 Kollegan hade fått flera avvärjningsskador i händerna och vänster tumme avskuren innan våldsmannen riktat sin uppmärksamhet mot Curt Svensson som för första gången i sin karriär tvingades avlossa sitt tjänstevapen. Curt Svensson avlossade tre skott. Det första av dessa var ett varningsskott.
2868 Den efterföljande utredningen hade sent omsider helt friat Curt Svensson från ansvar, något som gav upphov till en medial debatt där det statliga våldsmonopolet skärskådades och där Curt Svensson nämndes i samma andetag som de två bypoliser som hade slagit ihjäl Osmo Vallo.
2869 Bublanski hade inledningsvis haft en del dubier om Curt Svensson men hade efter ännu ett halvt år inte upptäckt något som föranledde hans direkta kritik eller vrede. Tvärtom hade Bublanski efter hand börjat få en viss respekt för Curt Svenssons tystlåtna kompetens.
2870 På plussidan stod att han hade bred erfarenhet och stor rutin från komplicerade utredningar. På minuskontot bokförde Bublanski sin åsikt att Faste var egocentrisk och hade en gapig humor som kunde störa varje normalbegåvad människa i omgivningen och som i allra högsta grad störde Bublanski.
2871 Det fanns personliga drag och egenskaper hos Faste som Bublanski helt enkelt ogillade. Men okej, då han hölls i strama tyglar var han en kompetent utredare. Faste hade dessutom blivit något av en mentor för Curt Svensson som inte tycktes ha några synpunkter på gapigheten.
2872 Till mötet hade dessutom kallats kriminalinspektör Anita Nyberg från kriminaljouren för att informera om de förhör hon hållit med Mikael Blomkvist under natten, liksom kommissarie Oswald Mårtensson för att redogöra för vad som hade skett på plats i samband med larmet.
2873 Gissningsvis befann hon sig i dörröppningen till sovrummet och försökte vrida sig bort. Kulan träffade henne under vänster öra och kom ut alldeles ovanför höger öga. Kraften kastade in henne i sovrummet där hon hittades. Hon ramlade mot kanten av sängens gavel och hasade ned på golvet.
2874 Det var en debatt som ingen i församlingen ville bli påmind om. Det finns två typer av ammunition – hårda helmantlade kulor som går rakt genom kroppen och förorsakar jämförelsevis blygsamma skador och mjuk ammunition som expanderar i kroppen och förorsakar massiv skada.
2875 Däremot är jaktammunition i internationell lag förbjuden i krig eftersom den stackare som träffas av en expanderande kula nästan ofelbart avlider i stort sett var helst i kroppen träffpunkten sitter. I sin visdom hade dock svensk polis två år tidigare infört jaktammunition i polisens arsenal.
2876 Exakt varför denna ammunition införts var en smula oklart, men helt klart var att om till exempel den riksbekante demonstranten Hannes Westberg som träffades i buken under Göteborgskravallerna 2001 hade blivit skjuten med jaktammunition så hade han inte överlevt.
2877 Däremot hade Dag Svensson en komplett backup i form av två zip-skivor som han hade inlåsta i skrivbordet. Han gjorde dagligen en kopia av nytt och uppdaterat material. Eftersom han dock inte varit inne på redaktionen de senaste dygnen var den senaste säkerhetskopian från söndagskvällen.
2878 Det saknades tre dagar. Mikael gjorde en kopia av zip-skivan och låste in den i säkerhetsskåpet på sitt eget rum. Därefter ägnade han fyrtiofem minuter åt att snabbt gå igenom innehållet på originalskivan. Skivan innehöll ett trettiotal mappar och oräkneliga undermappar.
2879 Mappen innehöll 134 dokument av varierande storlek, flertalet ganska små. Mikael markerade samtliga dokument och raderade dem. Han kastade inte dokumenten i papperskorgen utan släppte dem på en ikon för programmet Burn som inte bara kastade dokumenten utan raderade dem byte för byte.
2880 Dag hade fått en egen tillfällig e-postadress på millennium.se, som han använde både på redaktionen och i sin bärbara dator. Han hade också ett privat lösenord, vilket dock inte föranledde något problem eftersom Mikael hade administratörsrättigheter och snabbt kunde komma åt hela mailservern.
2881 Han tog det säkra före det osäkra och gick bort till kopieringsapparaten och gjorde en kopia på allt som såg ut att vara viktigt. Proceduren omfattade nästan två tusen sidor och tog tre timmar att slutföra. Han sorterade ut allt material som på något sätt kunde ha anknytning till en hemlig källa.
2882 Detta material lade Mikael i ett kuvert och bar in till sitt eget rum. Därefter placerade han allt övrigt material som tillhörde Dag Svenssons projekt på plats på hans skrivbord. Först därefter andades han ut och gick ned till 7-Eleven där han drack kaffe och åt en pizza slice.
2883 Vi har också tittat på kulorna som paret sköts med. Inte oväntat kom kulorna från vapnet. Det brukar vara så då vi hittar ett vapen i trapphuset vid en mordplats. Kulorna är väldigt fragmenterade men vi har en bit att jämföra med. Det är sannolikt att det är mordvapnet.
2884 När Mikael Blomkvist återkom till redaktionen efter den sena lunchen gick han direkt till sitt arbetsrum och stängde dörren, ett tecken på att han inte ville bli störd. Han hade ännu inte tid att ta itu med all sidoinformation som fanns i Dag Svenssons mail och anteckningar.
2885 Hans adress fanns antecknad i skattelängden, vapenregistret och bilregistret och stod dessutom helt offentligt i telefonkatalogen. Bublanski och Modig åkte till Odenplan och lyckades smita in genom porten till fastigheten på Upplandsgatan när en yngre man kom ut just som de anlände.
2886 Han fick beskedet att abonnenten du söker kan inte nås för tillfället, var vänlig och försök senare. Han provade att ringa numret till lägenheten. I trapphuset kunde de höra svaga ringsignaler från andra sidan dörren innan en telefonsvarare gick igång och bad uppringaren lämna ett meddelande.
2887 Jag har utlovat en presskonferens till klockan tre. Jag kan ta den om jag får någon från presstjänsten som bisittare. Jag gissar att en del journalister kommer att ringa direkt till er också. Det här med Salander och Bjurman håller vi tyst om så länge det går.
2888 Armanskij kände inte Bublanski men det faktum att det var en polis som sökte honom var tillräckligt för att han skulle sucka och hänga tillbaka rocken på galgen vid hatthyllan. Han hade ingen lust att ta emot besöket, men Milton Security hade inte råd att nonchalera polisen.
2889 Det gjorde nästan fysiskt ont. Sedan den dag han först träffade Lisbeth Salander hade han haft en stark känsla av att hennes liv var en färd mot en katastrof. Men han hade alltid föreställt sig henne som offer, inte som gärningsman. Han rörde fortfarande inte en min.
2890 Den flicka vi söker framstår i dokumentationen som en djupt störd och våldsbenägen människa. Dessutom har vi en rapport från socialnämnden där det antyds att hon var prostituerad i slutet av 1990-talet. Det finns inget i hennes papper som pekar på att hon skulle kunna ha ett kvalificerat arbete.
2891 Sedan visade det sig att hon hade oanade talanger. Och den där socialrapporten om att hon eventuellt skulle vara prostituerad kan du glömma. Det är strunt. Lisbeth Salander hade en strulig tonårsperiod och var utan tvekan lite vild av sig – vilket dock inte är att betrakta som ett lagbrott.
2892 Sedan berättar du att du anlitade henne som högt kvalificerad researcher, att hon hade ett eget företag och att hon tjänade tillräckligt med pengar för att ta ett år ledigt och åka jorden runt, och detta utan att hennes förvaltare slår larm. Det är något som inte stämmer här.
2893 Vid halvfyratiden satte hon sig i bilen och körde till Odenplan och ringde på hans dörr. Resultatet var lika nedslående som tidigare under dagen. Hon ägnade de kommande tjugo minuterna åt att knacka dörr i fastigheten för att ta reda på om någon av grannarna kände till var Bjurman befann sig.
2894 I elva av de nitton lägenheter hon ringde på hos var ingen hemma. Hon sneglade på klockan. Det var naturligtvis fel tid på dagen att bedriva dörrknackning. Och det skulle sannolikt inte bli lättare under påskdagarna. I de åtta lägenheter hon fick svar var alla hjälpsamma.
2895 Fem av dessa visste vem Bjurman var – en artig och belevad herre på fjärde våningen. Ingen kunde ge besked om var han befann sig. Så småningom lyckades hon utröna att Bjurman möjligen umgicks privat med en av sina närmaste grannar, en affärsman vid namn Sjöman.
2896 Hon presenterade sig, lämnade sitt mobilnummer och bad Bjurman att omgående kontakta henne. Hon gick tillbaka till Bjurmans dörr och slog upp sitt anteckningsblock och skrev en lapp där hon bad Bjurman ringa henne. Hon bifogade sitt visitkort och släppte ned det genom brevinkastet.
2897 Hon hörde telefonsvararen klicka igång men kunde inte höra något meddelande. Hon stängde brevinkastet och stirrade på dörren. Exakt vilken impuls som fick henne att sträcka fram handen och känna på handtaget kunde hon inte redogöra för men till sin stora förvåning upptäckte hon att dörren var olåst.
2898 Hon hörde inga ljud. Hon tog ett kliv in i hallen och stannade tveksamt. Det hon just hade gjort var möjligen att betrakta som hemfridsbrott. Hon hade ingen befogenhet att göra husrannsakan och ingen rätt att befinna sig i advokat Bjurmans lägenhet, även om dörren var olåst.
2899 Plötsligt kände Sonja Modig ett starkt obehag. Hon öppnade jackan och drog sitt tjänstevapen, vilket hon nästan aldrig tidigare hade gjort. Hon osäkrade vapnet och höll mynningen riktad mot golvet och gick fram till vardagsrummet och tittade in. Hon såg inget anmärkningsvärt men hennes obehag ökade.
2900 Halva hans panna hade sprängts bort av ett skott mot bakhuvudet. Sonja Modig backade ut ur lägenheten. Hon hade fortfarande sitt tjänstevapen i handen då hon öppnade mobilen ute i trapphuset och ringde till kriminalinspektör Bublanski. Hon kunde inte nå honom.
2901 Tio över fyra. Efter att ha införskaffat portkoden från fastighetsskötaren hade de redan varit inne i fastigheten och lyssnat vid dörren med namnskylten Salander-Wu. De hade inte kunnat uppfatta några ljud från lägenheten och ingen hade öppnat när de ringt på.
2902 Han hade tillbringat eftermiddagen med att försöka reda ut vad som skulle ske med Dag Svenssons ofullbordade bok. Ämnet var känsligt. Dag Svensson hade bara varit död i några timmar och redan satt hans arbetsgivare och funderade på hur hans journalistiska kvarlåtenskap skulle hanteras.
2903 Själv uppfattade han det inte på det sättet. Han kände det som om han befann sig i ett nästan viktlöst tillstånd. Det var ett speciellt syndrom som varje arbetande nyhetsjournalist kände till och som sparkade igång i stunder av kris. När andra har sorg blir nyhetsjournalisten effektiv.
2904 Dag Svensson hade lämnat en kvarlåtenskap i form av ett bokmanuskript med en explosiv story. Dag Svensson hade arbetat i flera år med att samla material och sortera fakta, en uppgift som han hade lagt ned hela sin själ i och som han nu aldrig skulle få tillfälle att slutföra.
2905 Till stor del behöver vi bara följa Dags egna anteckningar, men vi har problem i kapitel fyra och fem som främst baseras på Mias intervjuer och där vi helt enkelt inte vet vilka källorna är men med några undantag tror jag att vi kan använda referenserna i hennes avhandling som primärkälla.
2906 Jag berättar om hur det kom sig att han började jobba med boken och vilken sorts människa han var. Och jag slutar med att rekapitulera vad han sa vid säkert ett dussin samtal de senaste månaderna. Det finns mycket i hans utkast som jag kan citera. Jag tror att det kan bli värdigt.
2907 Vi kommer med största sannolikhet att publicera Dag Svenssons bok, men det kommer att ske först då vi vet vad som har hänt, och i nuläget måste boken omarbetas en del. Vi kommer inte att sabotera polisutredningen om morden på två vänner, om det är det du är orolig för.
2908 Han var blond med håret i hästsvans. Han var klädd i mörk midjekort jacka. Han hade kraftig ölmage. Då jag kom uppför trapporna på Lundagatan såg jag honom bara bakifrån men han vände sig om när han rappade till mig. Jag fick intrycket att han hade magert ansikte och ljusa tättsittande ögon.
2909 Var hon kapabel att mörda? Mikael såg plötsligt hennes ansiktsuttryck framför sig, då hon två år tidigare hade gått loss på Martin Vanger med en golfklubba. Hon skulle utan tvekan ha dödat honom. Hon gjorde inte det eftersom hon var tvungen att rädda mitt liv.
2910 Besättandet av lägenheten på Lundagatan var en taktiskt sett relativt okomplicerad procedur. Hans Faste och Curt Svensson lutade sig mot motorhuven på bilen och avvaktade medan piketstyrkans manskap, försedda med förstärkningsvapen, ockuperade trapphuset och intog gårdshuset.
2911 Det var ingen som öppnade dörren då någon ringde på. Hans Faste tittade längs Lundagatan som till stor irritation för passagerare på buss 66 var avspärrad från Zinkensdamm till Högalidskyrkan. En buss hade fastnat innanför avspärrningarna i backen och kom varken framåt eller bakåt.
2912 Köksstolarna var målade i olika ljusa pastellfärger. På väggarna i rummen fanns konstnärliga svartvita fotografier inramade. På den möblerbara platsen i hallen fanns en hylla med cd-spelare och en stor skivsamling. Bublanski konstaterade att den bestod av allt från hårdrock till opera.
2913 Allting såg arty ut. Dekorativt. Smakfullt. Curt Svensson undersökte köket och hittade ingenting anmärkningsvärt. Han bläddrade igenom en hög med tidningar och kontrollerade diskbänk, köksskåp och frysfacket i kylskåpet. Faste öppnade garderober och byrålådor i sovrummet.
2914 Han bläddrade igenom bunten och konstaterade att det var räkningar och bankutdrag samt ett enda personligt brev. Det var från Mikael Blomkvist. Så långt stämde alltså Blomkvists historia. Därefter böjde han sig ned och plockade upp posten med fotavtryck från piketstyrkan nedanför brevinkastet.
2915 Henry Cortez hade helt missat kalabaliken på Lundagatan av den enkla orsaken att han hela tiden befunnit sig utanför polisens presscenter på Kungsholmen och därmed i praktiken i informationsskugga. Inget nytt hade framkommit sedan den hastiga presskonferensen tidigare på eftermiddagen.
2916 Först vid sextiden, då räden mot Lisbeth Salanders lägenhet redan var över, snappade han upp ett rykte om att polisen hade en misstänkt i spaningarna. Snöpligt nog kom informationen från en kollega i kvällspressen som hade tätare kontakt med sin hemmaredaktion.
2917 Det var väsentligt mer blod än han var van att skottskador gav upphov till, vilket antydde att den ammunition som använts hade orsakat fruktansvärda skador, vilket i sin tur antydde att kommissarie Mårtensson hade haft rätt i sitt antagande att mördaren använt jaktammunition.
2918 Blodet hade koagulerat i en svart och rostbrun massa som täckte så stora delar av golvytan att ambulanspersonal och tekniska roteln ofrånkomligen hade tvingats kliva i det och därmed fortplantat spåren genom lägenheten. Holmberg hade gymnastikskor med blå plastöverdrag.
2919 Det var i det ögonblicket som den verkliga brottsplatsundersökningen enligt hans åsikt inleddes. Kvarlevorna efter de två offren hade burits ut från lägenheten. Jerker Holmberg var ensam kvar sedan två kvarvarande tekniker hade sagt godkväll och avlägsnat sig.
2920 Kriminalteknikernas arbete skulle utmynna i en omfattande rapport som i detalj skulle avslöja var mördaren stått placerad i förhållande till sina offer, på vilket avstånd han befunnit sig, i vilken ordning skotten fallit och vilka fingeravtryck som kunde vara av intresse.
2921 Den tekniska undersökningen skulle inte innehålla en enda stavelse om vem mördaren var eller vilket motiv han eller hon – nu var det ju en kvinna som var huvudmisstänkt – hade haft för att utföra morden. Det var de frågor som han hade i uppgift att försöka besvara.
2922 Han öppnade garderoberna och sorterade kläder och kände efter i varje ficka och i skorna om det fanns något bortglömt eller undangömt föremål och vände därefter sitt intresse till hyllorna längst upp i garderoberna. Han öppnade kartonger och små förvaringsboxar.
2923 Med jämna mellanrum hittade han papper eller föremål som han av olika anledningar inkluderade i beslagsprotokollet. Det stod ett skrivbord inklämt i ett hörn i sovrummet. Det var en mycket liten hemarbetsplats med en stationär dator av märket Compaq och en gammal skärm.
2924 Han öppnade vitrinskåpet och gick noga igenom varje skål, låda och hylla. Därefter vände han blicken till den stora bokhyllan i vinkel mot ytterväggen och väggen mot badrummet. Han tog fram en stol och började uppifrån genom att undersöka om något fanns dolt på taket av bokhyllan.
2925 Därefter ägnade han några minuter åt att titta i lådorna i en svårt sliten antik byrå. Ovanpå byrån stod en cd-spelare och lådorna innehöll en stor skivsamling. Jerker Holmberg ägnade trettio minuter åt att öppna varje cd-fodral och fastställa att innehållet överensstämde med skivomslaget.
2926 Han provspelade flera kassetter och konstaterade att det tycktes vara allt från inspelade actionfilmer till ett sammelsurium av bandade nyhetssändningar och reportage från Kalla fakta, Insider och Uppdrag granskning. Han placerade 36 videokassetter i beslagsprotokollet.
2927 Han plockade ut matvaror från skafferi och kylskåp och öppnade varje burk, kaffepaket och igenkorkad flaska. I en kruka i köksfönstret hittade han 1 220 kronor och kvitton. Han antog att det var någon form av handkassa för matinköp och dagligvaror. Han hittade inget av dramatiskt intresse.
2928 I badrummet gjorde han inga beslag. Däremot konstaterade han att tvättkorgen var överfull och sorterade samtliga plagg. I hallgarderoben plockade han fram ytterkläder och gick igenom varje ficka. Han hittade Dag Svenssons plånbok i innerfickan av en kavaj och lade denna till beslagsprotokollet.
2929 Dessutom hade hon drygt 2 500 kronor i kontanter, vilket fick anses som en relativt stor men inte orimlig kontantsumma om de hade varit på väg att ge sig av på helgsemester. Att pengarna återfanns i plånboken minskade dock sannolikheten för att det rörde sig om ett rånmord.
2930 Han hade inte hittat några undanstoppade marijuanacigaretter eller något tecken på brottslig verksamhet. Det tycktes vara ett helt vanligt förortspar, möjligen (ur polisiär synvinkel) något tråkigare än det normala. Slutligen återvände han till sovrummet och slog sig ned vid arbetsbordet.
2931 Han konstaterade snabbt att skrivbordet och hyllan innehöll ett omfattande käll- och referensmaterial till Mia Bergmans doktorsavhandling From Russia with Love. Materialet var prydligt uppställt precis som en bra polisutredning och han försjönk en stund i vissa avsnitt i texterna.
2932 Mia Bergman hade platsat på roteln, konstaterade han för sig själv. En sektion i bokhyllan var halvtom och innehöll uppenbarligen material som tillhörde Dag Svensson. Det var huvudsakligen pressklipp av egna artiklar och klipp om ämnen som hade intresserat honom.
2933 Det var med andra ord inget han tänkte läsa under kvällen. Han inkluderade hela datorn och kringströdda cd-skivor samt en zip-drive med ett trettiotal zip-skivor i beslaget. Därefter satt han i olyckligt grubbel en kort stund. Datorn innehöll så vitt han kunde se Mia Bergmans material.
2934 Han kunde inte hitta någon laptop undanstoppad i lägenheten. Han plockade fram nycklarna och gick ned till gården där han undersökte Mia Bergmans bil och därefter ett källarförråd. Ej heller dessa innehöll någon dator. Det märkliga med hunden var att den inte skällde, min käre Watson.
2935 Men det slår mig att Mia Bergmans avhandling handlade om trafficking och prostitution. Det finns alltså en möjlighet att hon i sitt arbete fått kontakt med Salander och den här Miriam Wu och på något sätt provocerat dem, och att det på något sätt kan utgöra motiv för mord.
2936 Mikael Blomkvist hade suttit helt tyst och nästan orörlig sedan kriminalinspektör Bublanski lämnat dem. Malin Eriksson hade cyklat till Lundagatan och bevakat insatsstyrkans tillslag. Hon hade återkommit med en rapport om att ingen tycktes ha gripits och att trafiken åter hade släppts fram.
2937 Henry Cortez hade ringt in och larmat om att han hade snappat upp att polisen nu spanade efter en ännu inte namngiven kvinna. Erika hade upplyst honom om vilken kvinna det handlade om. Erika och Malin hade försökt diskutera vad som måste göras utan att komma fram till något vettigt.
2938 Han kände sig närmast panikslagen av att befinna sig i fokus för den sortens uppmärksamhet och han skulle aldrig vänja sig eller börja tycka om att se sig själv i TV. Ekström å andra sidan rörde sig hemtamt, justerade glasögonen och satte på sig en klädsamt allvarlig min.
2939 De hade nu kommit till den punkt på dagordningen där han och Ekström hade varit oense, nämligen frågan huruvida spaningsledningen skulle namnge den person som de misstänkte var en trippelmördare. Bublanski hade velat vila på hanen. Ekström var av åsikten att det inte gick att avvakta.
2940 Under dagen hade först länslarm och därefter rikslarm gått ut. Ekström hävdade att Lisbeth Salander måste betraktas som farlig och att det därför fanns ett stort allmänintresse av att hon så fort som möjligt omhändertogs. Bublanskis argument hade varit vagare.
2941 Samma argument kunde framföras om Lisbeth Salander, och följaktligen hade Ekström beslutat att hon skulle namnges. Ekström höll upp en hand för att avbryta sorlet bland de närvarande reportrarna. Avslöjandet att en kvinna efterspanades för trippelmord skulle slå ned som en bomb.
2942 Vi har för närvarande ingen kännedom om var hon befinner sig, men vi tror att hon kan finnas i Stockholmstrakten. Polisen vill ha allmänhetens hjälp att så fort som möjligt hitta den här kvinnan. Lisbeth Salander är 150 centimeter lång och har en smal kroppsbyggnad.
2943 Kriminalinspektör Sonja Modig var fortfarande kvar i advokat Bjurmans lägenhet klockan nio på kvällen. Hon hade ringt hem och förklarat läget för sin make. Efter elva års äktenskap hade maken accepterat att hennes arbete aldrig skulle bli en nio till fem-rutin.
2944 Hon satt bakom Bjurmans skrivbord i hans arbetsrum och sorterade papper som hon hittat i skrivbordslådorna, då hon hörde en knackning på dörrposten och såg konstapel Bubbla balansera två muggar kaffe och en blå påse med kanelbullar från Pressbyrån. Hon vinkade trött in honom.
2945 Bublanski nickade eftertänksamt och drog sig i underläppen. Sonja Modig sneglade på honom och undertryckte ett leende. Han hade ett grovt mejslat ansikte som såg nästan brutalt ut. Men när han var konfunderad eller osäker på någonting fick han ett trumpet drag.
2946 Enligt dokumentationen är hon en närmast utvecklingsstörd psykopat. Enligt deras utsagor är hon en kompetent researcher. Det är en väldigt stor diskrepans mellan versionerna. Vi har inget motiv vad gäller Bjurman och inte ens en bekräftelse på att hon kände paret i Enskede.
2947 Gunnar Samuelsson lyfte svepningen och blottade Bjurmans underliv. Bublanski satte på sig glasögon när han och Modig klev närmare och läste den tatuerade texten på Bjurmans mage. Bokstäverna var klumpiga och ojämna – det var uppenbart att den som gjort texten inte var någon van tatuerare.
2948 Utan att först tända någon lampa ställde han sig vid fönstret med utsikt mot Gamla stan och stod stilla i över tjugo minuter medan han försökte låta bli att tänka. Precis ett dygn tidigare hade han fortfarande befunnit sig på fest hos sin syster då Dag Svensson hade ringt på hans mobil.
2949 Han hade inte sovit på trettiosex timmar och den tid då han ostraffat kunde hoppa över sömnen ett dygn var förbi. Han visste också att han inte skulle kunna somna utan att tänka på vad han hade sett. Det kändes som om bilderna från Enskede för alltid var ingraverade på hans näthinna.
2950 Vad visste han egentligen om henne? Knappt någonting alls. Han visste att hon hade fotografiskt minne och att hon var en jävel till hacker. Han visste att hon var en udda och inbunden kvinna som inte gärna pratade om sig själv och att hon helt saknade förtroende för myndigheter.
2951 Han visste att hon kunde vara brutalt våldsam. Det var därför han fortfarande befann sig i livet. Men han hade inte haft en aning om att hon var omyndigförklarad och stod under förvaltarskap och hade tillbringat en del av tonåren på psyket. Han måste välja sida.
2952 Han hade sorterat materialet på golvet i vardagsrummet. Under påskaftonen hade han och Malin ägnat åtta timmar åt att nagelfara e-post, anteckningar, klotter i anteckningsblock och framför allt texterna i den kommande boken. På morgonen hade Mikael fått besök av sin syster Annika Giannini.
2953 Han gick in i köket och hämtade Lisbeths väska som han hade ställt på en hylla intill mikron. Han tvekade en kort stund och öppnade därefter väskan och plockade ut hammaren och tårgaspatronen. Undanhållande av bevismaterial. Tårgaspatronen klassades som olaga vapen och skulle rendera ett straff.
2954 Namnlistan bestod genomgående av män som antingen var torskar eller hallickar och som figurerade i boken. Klockan åtta på kvällen hade de en lista som omfattade trettiosju namn, varav tjugonio kunde identifieras och åtta enbart figurerade under pseudonymer i Dag Svenssons framställning.
2955 Malin sneglade i smyg på honom. Hon hade arbetet på Millennium i arton månader och börjat mitt i det värsta kaoset i samband med Wennerströmaffären. Efter åratal av vikariat och tillfälliga inhopp var arbetet på Millennium hennes livs första fasta anställning.
2956 Hon hade ett nära förhållande till Erika Berger och den övriga personalen, men hade alltid känt sig en smula obekväm i Mikael Blomkvists sällskap. Det fanns ingen tydlig orsak till detta, men av alla medarbetare var Mikael den hon uppfattade som den mest slutne och otillgänglige.
2957 Under det gångna året hade han kommit sent på dagarna och suttit mycket för sig själv på sitt rum eller inne hos Erika Berger. Han hade ofta varit frånvarande och under de första månaderna kändes det som om Malin oftare såg honom i någon TV-soffa än i verkliga livet på redaktionen.
2958 Gissa inte. Dra inga slutsatser. Konstatera bara att hon arbetade för mig och att jag inte kan diskutera vad det handlade om. Låt mig också säga att hon gjorde något annat för mig. Under resans gång räddade hon mitt liv. Bokstavligt talat. Jag står i djup tacksamhetsskuld till henne.
2959 Hans barn var vuxna och hade valt att inte tillbringa helgen med föräldrarna. Hans fru sedan tjugofem år, Ritva, hade inga större svårigheter att lägga märke till att han stundom befann sig långt borta. Han försjönk i tyst grubbel och svarade okoncentrerat på tilltal.
2960 Dragan Armanskij var besviken på sig själv. Han var besviken över att han så kapitalt hade missbedömt Lisbeth Salander. Att hon hade psykiska problem hade han varit medveten om i många år. Han var inte främmande för tanken att hon kunde bli våldsam och skada någon som hotade henne.
2961 Att hon gett sig på sin förvaltare – som hon utan tvivel borde ha uppfattat som en människa som lade sig i hennes personliga göranden och låtanden – var på en viss intellektuell nivå begripligt. Hon uppfattade försök att styra hennes liv som provocerande och möjligen som fientliga angrepp.
2962 Han fick heller ingen rätsida på dramat. Till sist klev han upp, satte på sig tofflor och morgonrock och gick ut till allrummet. Det var kyligt i luften och han lade på några vedträn i täljstenskaminen, öppnade en lättöl och satte sig och tittade ut i mörkret vid Furusundsleden.
2963 Han visste att något hade hänt vintern 2003 då hon plötsligt slutat arbeta för honom och försvunnit på sitt årslånga sabbatsår utomlands. Han var övertygad om att Mikael Blomkvist på något sätt var inblandad i hennes frånvaro – men Mikael visste heller inte vad som hade hänt.
2964 Hon hade skjutit tre människor, varav två var till synes helt obekanta personer för henne. Det stämmer inte. Det finns ingen logik. Armanskij tog en klunk av ölen direkt ur flaskan och tände en cigarill. Han hade också dåligt samvete, vilket bidragit till hans olustkänslor under helgen.
2965 Men han hade dåligt samvete för att han hade så låg uppfattning om henne att han utan minsta ifrågasättande accepterat budskapet om hennes skuld. Armanskij var realist. Om polisen kom och påstod att en människa var misstänkt för mord så var sannolikheten stor att det förhöll sig på det viset.
2966 Polisens uppgift var att gripa och bevisa att hon hade avfyrat skottet – inte att gräva i hennes psyke och förklara exakt varför. De var nöjda om de kunde hitta ett någorlunda rimligt motiv till dåden, men var också i brist på förklaringar beredda att fastställa det hela som ett vansinnesdåd.
2967 Dragan Armanskij gillade inte den förklaringen. Lisbeth Salander gjorde aldrig någonting mot sin vilja och utan att tänka igenom konsekvenserna. Speciell – ja. Vansinnig – nej. Alltså måste det finnas en förklaring, hur obskyr och otillgänglig den än kunde te sig för utomstående.
2968 Någon gång vid tvåtiden på morgonen fattade han ett beslut. Dragan Armanskij klev upp tidigt på söndagsmorgonen efter en natt av oroligt grubbel. Han tassade försiktig ned utan att väcka sin fru, kokade kaffe och gjorde smörgåsar. Därefter plockade han fram sin laptop och började skriva.
2969 Hon undrade vad han gjorde. Han svarade undvikande och fortsatte envist att skriva. Hon kände sin man tillräckligt väl för att inse att han skulle vara förlorad den dagen. Mikael hade haft fel, vilket sannolikt berodde på att det var påskhelg och polishuset var förhållandevis obefolkat.
2970 Han befann sig helt plötsligt på en helt annan planet. Sedan morden hade Mikael rådbråkat sin hjärna med hur han skulle kunna hitta ett sätt att kontakta Lisbeth Salander. Sannolikheten att hon skulle läsa vad han uttalade sig om var mycket stor, oavsett var hon befann sig.
2971 Om han försvarade henne så skulle andra tolka det som att Mikael visste mer om morden än han hade berättat. Men om han uttalade sig på rätt sätt så kunde det betyda att Lisbeth fick en impuls att kontakta honom. Tillfället var alldeles för bra för att försittas.
2972 Polisen påstår att du kallblodigt mördat två människor som jag tyckte väldigt bra om. Att morden var brutala behöver jag inte sväva i tvivel om – det var jag som fann Dag och Mia några minuter efter att de skjutits. Problemet är att jag inte tror att det var du som sköt dem.
2973 Åtminstone hoppas jag inte det. Om du, som polisen påstår, är en psykotisk mördare så betyder det att jag antingen totalt missbedömt dig eller att du förändrats dramatiskt under det gångna året. Och om det inte är du som är mördaren så betyder det att polisen jagar fel person.
2974 I det här läget borde jag förmodligen uppmana dig att ge upp och överlämna dig till polisen. Jag misstänker dock att jag talar för döva öron. Men verkligheten är att din situation är ohållbar och förr eller senare kommer du att gripas. När du grips kommer du att behöva en vän.
2975 Det jag gör just nu är att sammanställa en lista på de personer som hade goda skäl att tysta Dag Svensson. Jag vet inte om jag är inne på rätt spår men jag kommer att beta av listan person för person. Mitt problem är att jag inte begriper hur advokat Nils Bjurman kommer in i bilden.
2976 Niklas Eriksson betraktades som en rookie. Han hade utbildats på Polishögskolan men i allra sista stund innan han skulle ta sin examen fått veta att han hade ett medfött hjärtfel som inte bara fordrade en större operation – det innebar också att Eriksson framtida poliskarriär gick i putten.
2977 För polisen innebär det bara att Bublanskis team får förstärkning helt gratis. Och ni är ju inte precis civilister någon av er. Ni, Fräklund och Bohman, har jobbat som poliser i många år innan ni började här och till och med du, Eriksson, har ju gått polisskolan.
2978 Han hade profilerat sig med en hårdför kritik av nedskärningarna i psykvården vilka hade resulterat i att mentalsjukhusen stängts och att människor som befann sig i uppenbar psykisk nöd lämnades vind för våg på gatorna, predestinerade att bli uteliggare och socialfall.
2979 Men låt mig bara säga att det är viktigt att ni förstår att Lisbeth Salander är en sjuk människa i behov av vård precis som en patient med tandvärk eller hjärtfel. Hon kan bli frisk och hon hade kunnat vara frisk om hon hade fått den vård hon behövde då hon fortfarande var behandlingsbar.
2980 Men våldet hade i alla kända fall riktats mot personer i hennes bekantskapskrets, det vill säga mot någon som sagt eller gjort något som hon uppfattade som en kränkning av henne. Det finns inget exempel på att hon någonsin har angripit någon helt obekant människa.
2981 Jag skulle säga att hon lider av schizofreni och ständigt balanserar på randen av en psykos. Hon saknar empati och kan i många avseenden beskrivas som en sociopat. Jag måste säga att jag tycker att det är överraskande att hon klarat sig så bra sedan hon fyllde 18 år.
2982 Dragan Armanskijs utredning var formellt underställd den officiella polisutredningen, men han hade också en egen agenda. Hans personliga avsikt var att på något sätt bevaka Lisbeth Salanders intressen – att hitta sanningen och helst en sanning i form av någon förmildrande omständighet.
2983 Till skillnad från polisen var dock Mikael Blomkvist inte särskilt intresserad av att fastställa en rimlig motivbild till att Lisbeth Salander skulle ha åkt ned till Enskede och mördat två av hans vänner. Någon gång under påsken hade han beslutat sig för att han helt enkelt inte trodde på storyn.
2984 Han var dessutom intellektuellt begåvad. Ändå var han för evigt avstängd från alla möjligheter att någonsin bli det han alltid hade velat bli, nämligen polis. Hans problem var ett mikroskopiskt hål i hjärtsäcken som orsakade ett blåsljud och innebar att väggen i en kammare var försvagad.
2985 Han hade opererats och saken var åtgärdad, men med ett hjärtfel var han en gång för alla utsorterad och bedömd som en andra klassens människa. När han hade fått möjlighet att börja på Milton Security hade han tackat ja. Han hade dock gjort det utan minsta entusiasm.
2986 När han började på Miltons hade ett av hans första uppdrag bestått i att bistå operativa enheten med en säkerhetsanalys av personskyddet för en internationellt känd äldre sångerska som hade utsatts för hotelser från en alltför entusiastisk beundrare, därtill mentalpatient på rymmen.
2987 Jobbet hade varit en del av hans inskolning på Milton Security. Sångerskan bodde ensam i en villa i Södertörn och Miltons hade installerat övervakningsutrustning, larm och under en period haft en livvakt på plats. Sent en kväll hade den entusiastiske beundraren försökt bryta sig in.
2988 Livvakten hade snabbt brottat ned personen i fråga, som därefter hade dömts för olaga hot och intrång och förpassats tillbaka till dårhuset. Niklas Eriksson hade vid upprepade tillfällen under två veckor besökt villan i Södertörn tillsammans med andra anställda på Miltons.
2989 Han upplevde den åldrande sångerskan som en snobbig och distanserad käring som bara tittat förvånat på honom då han kopplat på charmen. Hon borde mest av allt vara glad om en beundrare fortfarande alls kom ihåg henne. Han föraktade det sätt på vilket Miltons personal svassade för henne.
2990 Gud, vilken dum kossa hon var. Han hade stulit fem av de mest vågade bilderna som uppenbarligen tagits av någon älskare och sparats av privata skäl. Han hade gjort kopior av bilderna och återställt originalen. Därefter hade han väntat i flera månader innan han sålt dem till en engelsk tabloid.
2991 Han hade fått 9 000 pund för bilderna. De hade vållat sensationella rubriker. Han visste fortfarande inte hur Lisbeth Salander hade burit sig åt. Kort efter att bilderna hade publicerats fick han besök av henne. Hon visste att det var han som hade sålt bilderna.
2992 Hon hade hotat att avslöja honom för Dragan Armanskij om han någonsin gjorde något liknande. Hon skulle ha avslöjat honom om hon hade kunnat dokumentera sina påståenden – vilket hon uppenbarligen inte kunde. Men från den dagen hade han känt sig övervakad av henne.
2993 Han hade sett hennes grisögon så fort han vänt sig om. Han hade känt sig trängd och frustrerad. Enda sättet att slå tillbaka mot henne var att underminera hennes trovärdighet genom att bidra till skitpratet om henne i kafferummet. Men inte ens det hade varit särskilt framgångsrikt.
2994 Han undrade vilken sorts hållhake hon hade på Miltons vd eller om det möjligen var så att gubbjäveln knullade henne i hemlighet. Men om nu ingen på Milton var särskilt förtjust i Lisbeth Salander så hade personalen desto mer respekt för Armanskij och accepterade hennes besynnerliga närvaro.
2995 Orsaken till att vi befinner oss här är alltså att Salander under flera år arbetade för oss och vi känner ett ansvar. Vår arbetsbeskrivning är att på alla sätt försöka bidra till att Salander grips så fort som möjligt. Vi kan bidra med en viss personkunskap om henne.
2996 Vi fick ett genombrott bara några timmar efter mordet och kunde identifiera Salander. Vi hittade hennes bostad – eller åtminstone vad vi trodde var hennes bostad. Därefter – inte ett spår. Vi har haft ett trettiotal larm om att hon synts till men hittills har alla varit falska.
2997 Men han ligger på långvården efter en stroke och är tydligen rätt sjuk. I ärlighetens namn kan jag inte säga att jag hittat någon bekantskapskrets. Nu har vi för all del inte hittat Salanders bostad och någon adressbok, men hon verkar inte ha några närmare bekanta.
2998 Men saken är den att chefredaktör Håkan Morander som du ska efterträda är vid mycket dålig hälsa. Han har problem med hjärtat och måste varva ned. Han pratade med sin läkare för ett par dagar sedan och jag har i helgen fått veta att han tänker sluta den första juli.
2999 Vid tiotiden på tisdagsmorgonen vinkade han in Malin Eriksson till sitt rum på redaktionen. Han stängde dörren och bad henne slå sig ned. De satt tysta en stund och drack kaffe. Till slut sköt han över listan med de trettiosju namn som de tillsammans satt ihop under helgen.
3000 För det första är det sju namn här som inte är identifierade, två torskar och fem profitörer. Ditt jobb de närmaste dagarna blir att försöka identifiera dem. Några av namnen förekommer i Mias avhandling; det kanske finns referenser som innebär att vi kan lista ut vad de egentligen heter.
3001 Han öppnade dokumentinformationen och konstaterade att texten hade skapats mindre än femton minuter tidigare. Sedan log han plötsligt. Dokumentet hade Mikael Blomkvist som upphovsman. Hon hade skapat dokumentet i hans dator och med hans eget licensierade program.
3002 Han kunde inte frigöra sig från känslan att i det ögonblicket vara iakttagen av Lisbeth Salander, nästan som om hon fanns i rummet och betraktade honom genom skärmen i hans iBook. Hon kunde i praktiken befinna sig var som helst i hela världen men han misstänkte att hon fanns betydligt närmare än så.
3003 Det kändes inte riktigt realistiskt och texten saknade källhänvisningar. Han stängde dokumentet och kliade sig i huvudet. Att utreda morden på Dag och Mia var en betydligt mer komplicerad uppgift än han hade föreställt sig. Och han kunde heller inte undgå att hela tiden ansättas av tvivel.
3004 Allt han gått på var sin egen känsla av att det var orimligt att hon skulle ha åkt ned till Enskede och mördat två av hans vänner. Han visste att hon knappast saknade resurser; hon hade utnyttjat sina talanger som hacker till att stjäla ett fantasibelopp på flera miljarder kronor.
3005 Hon hade inte bara räddat hans liv när Martin Vanger stod i begrepp att mörda honom, hon hade också räddat hans professionella karriär och förmodligen tidskriften Millennium genom att leverera finansmannen Hans Wennerströms huvud på ett fat. Sånt förpliktigade.
3006 Av sekretesskäl hade han inte uttalat sig specifikt om Lisbeth Salander men däremot diskuterat kollapsen för vården av psykiskt sjuka. Han var inte bara en ansedd auktoritet i Sverige utan även internationellt respekterad som en framstående expert på psykisk sjukdom.
3007 Han hade varit mycket övertygande och hade lyckats klargöra sin sympati med offren och deras familjer samtidigt som det framgick att han var angelägen om Lisbeths välbefinnande. Mikael funderade om han borde ta kontakt med Peter Teleborian och om denne kunde förmås att bistå på något sätt.
3008 Han konstaterade vemodigt att han hade lagt proffskarriären på hyllan, både efter milda propåer från familjen och eftersom han helt enkelt började bli för gammal. Det var inte så mycket att göra åt mer än att hålla sig i form, vilket han gjorde genom intensiva träningspass minst en gång i veckan.
3009 Han var fortfarande i allra högsta grad ett namn inom boxningen och han antog att han i en eller annan bemärkelse skulle arbeta med sporten resten av sitt liv. Han hämtade väskan vid rullbandet. Vid tullen blev han stoppad och på väg att bli inplockad för kontroll.
3010 Då Mikael Blomkvist kom hem till sin lägenhet på Bellmansgatan vid elvatiden på torsdagskvällen var han trött och deprimerad. Han hade tänkt göra en tidig kväll och försöka sova bort en smula av sin sömnskuld, men han kunde inte motstå att koppla upp sin iBook på nätet och kontrollera sin e-post.
3011 Min hypotes är att det på något sätt kan ha utgjort motiv för morden. Men jag har inget att gå på. Jag vet inte vad som gick på tok mellan oss, men du och jag diskuterade vänskap vid ett tillfälle. Jag sa att vänskap bygger på två saker – respekt och förtroende.
3012 Repliken innebar exakt vad som stod där. Hon skulle tänka på saken. Det var första gången sedan hon plötsligt försvann ut ur hans liv som hon överhuvudtaget kommunicerat med honom. Att hon skulle tänka på saken innebar att hon i alla fall skulle överväga om hon alls ville tala med honom.
3013 Han gjorde en illegal sväng förbi busskuren in på Heleneborgsgatan precis framför Västerbron och körde via Högalidsgatan till Lundagatan. Han parkerade mindre än två minuter efter att samtalet hade kommit och joggade över gatan och genom porten till gårdshuset.
3014 Hon kunde ge besked om platser och tidpunkter då hon hade träffat Salander och hon gav en så detaljerad beskrivning av hur det gick till då hon flyttade till Lundagatan att både Bublanski och Modig drog slutsatsen att en sådan besynnerlig historia inte kunde vara annat än sann.
3015 Hans Faste hade åhört förhöret med Miriam Wu med en stigande känsla av irritation, men hade lyckats hålla tyst. Han ansåg att Bublanski var på tok för slapp med kinesflickan som var uppenbart arrogant och använde många ord till att undvika att svara på den enda frågan av betydelse.
3016 Eftersom Dag Svensson aldrig hunnit göra någon konfrontation med honom så hade Björck följaktligen ingen aning om att han strax skulle bli uthängd med namn och bild i ett avslöjande reportage om sexhandelns torskar. Björck hade bidragit med en enda detalj av intresse.
3017 De hade träffats i Polisens skytteklubb där Björck hade varit aktiv medlem i tjugoåtta år. Under en period hade han till och med suttit i styrelsen tillsammans med Bjurman. Det var ingen djupare bekantskap, men de hade vid några tillfällen umgåtts på fritiden och ätit middag ihop.
3018 Nej, han hade inte träffat Bjurman på åtskilliga månader. Så vitt han kunde komma ihåg var sista tillfället han träffat honom i slutet av föregående sommar då de hade tagit varsin öl på en uteservering. Han beklagade att Bjurman mördats av den där psykopaten men han tänkte inte gå på begravningen.
3019 Mikael grubblade över sammanträffandet men fick så småningom slut på frågor. Bjurman måste ha känt hundratals människor i förenings- och yrkesliv. Att han råkade känna en person som figurerade i Dag Svenssons material var varken osannolikt eller statistiskt konstigt.
3020 Efter Hedestad hade han beslutat att aldrig mer i hela sitt liv köpslå om en story. Han tänkte inte köpslå med Björck, vad som än hände tänkte han hänga ut honom. Däremot hade Mikael insett att han var tillräckligt skrupelfri för att spela dubbelspel och göra en överenskommelse med Björck.
3021 Om han kände till namnet på en möjlig mördare så var det hans jobb att ingripa – inte att använda informationen till köpslående för egen vinning. Följaktligen kunde Björck gärna få hoppas att han hade en väg ut om han levererade information om en annan brottsling.
3022 Modig var också förvånad. Hon hade aldrig tyckt om Hans Faste och hans machostil, men hon hade uppfattat honom som en kompetent polis. Den kompetensen hade i dag helt lyst med sin frånvaro. Det var uppenbart att Faste kände sig provocerad av en vacker, intelligent och uttalat lesbisk kvinna.
3023 Hon ångrade sig i samma sekund men då var det redan för sent. Hon sneglade upp och ned i korridoren och konstaterade att det gudskelov inte funnits några vittnen. Hans Faste såg först förvånad ut. Sedan flinade han bara mot henne, lade upp sin jacka på axeln och gick därifrån.
3024 Sonja Modig var på väg att ropa efter honom och be om ursäkt, men bestämde sig för att hålla tyst. Hon väntade i en minut medan hon lugnade ned sig. Sedan gick hon och hämtade två kaffe från automaten och gick tillbaka till Miriam Wu. De satt tysta med varandra en stund.
3025 Men så mycket kan jag säga, att min chef, kriminalinspektör Bublanski, inte heller är helt övertygad om att hon är skyldig. Vi diskuterar möjligheten att hon har någon medbrottsling eller att hon på något annat sätt blivit indragen i det här. Men vi måste få tag på henne.
3026 Varken Armanskij, Blomkvist eller nu Miriam Wu uppfattar henne som en psykotisk mördare. Jag vill därför att vi vidgar vårt tänkande en smula och börjar fundera över både alternativa gärningsmän och möjligheten att Salander kan ha haft en medhjälpare eller bara varit närvarande då skotten föll.
3027 Han kände sig modstulen. Under hela veckan hade han förväntat sig att Lisbeth Salander skulle gripas vilket ögonblick som helst. Om hon gjorde motstånd vid gripandet kunde det med lite tur till och med resultera i att någon godhjärtad polis sköt henne. Vilket var en tilltalande fantasi.
3028 Armanskij hade funderat en stund och därefter beslutat att Bohman och Eriksson skulle fortsätta ytterligare en vecka. Om inget resultat uppnåtts då skulle projektet avbrytas. Niklas Eriksson hade med andra ord en veckas frist innan dörren till utredningen skulle slå igen.
3029 Efter en stund lyfte han mobilen och ringde till Tony Scala, en frilansjournalist som brukade skriva trams för en herrtidning och som Niklas Eriksson hade träffat vid några tillfällen. Eriksson hälsade och sa att han hade information om utredningen kring morden i Enskede.
3030 Scala nappade inte oväntat eftersom det kunde resultera i ett knäck för en större tidning. De kom överens om att träffas över en kopp kaffe en timme senare och valde Aveny på Kungsgatan. Tony Scalas mest framträdande personlighetsdrag var att han var fet. Mycket fet.
3031 Inte den späda lilla jävla knäppa tjejen. Frågan var om han borde göra något åt saken. Och i så fall vad. Miriam Wu hade tagit taxi tillbaka till Lundagatan och betraktat förödelsen i sin nyrenoverade lägenhet. Skåp, garderober, förvaringsboxar och byrålådor hade tömts och innehållet sorterats.
3032 Hon satte på kaffebryggaren och skakade på huvudet. Lisbeth, Lisbeth, vad fan har du trasslat in dig i? Hon tog fram mobilen och ringde Lisbeths nummer men fick bara beskedet att abonnenten inte kunde nås. Hon satt länge vid sitt köksbord och försökte få rätsida på verkligheten.
3033 Lisbeth var visserligen het i sängen, men kunde också vara kall som en fisk när hon var på det humöret. Hon beslutade att inte bestämma sig för vad hon skulle tro innan hon träffat Lisbeth och fått en förklaring. Hon kände sig plötsligt gråtfärdig och ägnade flera timmar åt att städa.
3034 Klockan sju på kvällen hade hon fått ett nytt lås och lägenheten var någorlunda beboelig igen. Hon duschade och hade precis slagit sig ned i köket iklädd en svart och guldfärgad orientalisk morgonrock i silke då det ringde på dörren. När hon öppnade mötte hon en exceptionellt fet och orakad man.
3035 Han hade därmed betat av sammanlagt sex av de trettiosju namnen under veckan. Den sistnämnde var en pensionerad domare bosatt i Tumba som vid flera tillfällen dömt i mål som gällde prostitution. Uppfriskande nog hade domarjäveln varken nekat, hotat eller bönat om nåd.
3036 Kort därefter ringde Aftonbladet och tre minuter senare Expressen för en kommentar. Aktuellt körde nyheten utan att namnge henne men klockan nio hade inte mindre än sexton reportrar från olika media försökt få en kommentar från henne. Vid två tillfällen hade det ringt på dörren.
3037 Miriam Wu hade inte öppnat och hon hade släckt alla lampor i lägenheten. Hon hade lust att knäcka näsbenet på nästa journalist som trakasserade henne. Till sist satte hon på mobilen och ringde en väninna som bodde på promenadavstånd nere vid Hornstull och bad att få sova över hos henne.
3038 De hade varit gifta i tjugotre år och han hade varit henne trogen utan minsta snedsteg under alla de åren. De stannade till en stund i synagogan och pratade med rabbinen. Bublanski var polsk jude medan Agnes familj – den spillra som hade överlevt Auschwitz – härstammade från Ungern.
3039 Han nagelfor de åtgärder som han vidtagit sedan utredningen landat på hans skrivbord på skärtorsdagens morgon och kunde inte hitta alltför många slarvfel. Ett misstag var att han inte skickat någon att omedelbart gå igenom Dag Svenssons skrivbord på Millenniums redaktion.
3040 Bekanta till medlemmarna i rockgruppen skulle dock utan större problem känna igen flickorna. Det följande uppslaget fokuserade på Miriam Wu och illustrerades med en bild som hämtats från en show på Berns som hon hade varit med i. Hon porträtterades med bar överkropp och rysk officersmössa.
3041 Det hade inte varit ett medvetet beslut att promenera dit. Han blev helt enkelt inte klok på henne. Han promenerade uppför trappan till övre Lundagatan där han blev stående en lång stund och grubblade på Mikael Blomkvists historia om att Salander skulle ha blivit överfallen.
3042 Inte heller den historien ledde fram till något. Det saknades polisanmälan, namn på personer och till och med ett ordentligt signalement. Blomkvist påstod att han inte hade kunnat se bilnumret på den skåpbil som försvann från platsen. Om det alls hade hänt. Med andra ord ännu en återvändsgränd.
3043 Helt plötsligt promenerade Mikael Blomkvist fram till porten. Miriam Wu vaknade sent på dagen insnärjd i lakan och satte sig upp och såg sig omkring i det främmande rummet. Hon hade tagit den plötsliga mediala uppmärksamheten som ursäkt för att ringa till en väninna och be att få sova över.
3044 Trots att hon hade beslutat att avvakta med sin slutsats till dess att Lisbeth fått en chans att förklara vad som hade hänt hade hon börjat misstänka att hon ändå var skyldig. Hon sneglade ned på Viktoria Viktorsson, 37 år, Dubbel-V kallad och hundra procent flata.
3045 Blomkvist tittade längs gatan, till synes obeslutsam. Bublanski betraktade honom tankfullt. Det som oroade Bublanski var att om Blomkvist ljugit om överfallet på Lundagatan så antydde det att han spelade något spel som i värsta fall kunde innebära att han på något sätt var delaktig i morden.
3046 Allt de behövde göra var att läsa innantill. Istället körde de fram som en ångvält och hängde ut alla intima detaljer om Lisbeth Salander i massmedia. Han hade ett uppslag men han visste inte vart det skulle leda. Han ville inte namnge Björck innan han var säker.
3047 Fallet Joy Rahman. Ett antal poliser satt på sina arslen och blundade i fem år medan Rahman satt oskyldigt inspärrad för ett mord på en gammal tant. Han skulle fortfarande sitta inspärrad om inte en lärarinna hade ägnat flera år åt att göra en seriös utredning.
3048 Jan Bublanski ansåg att katolska kyrkan var en lika god plats att fundera på och han var övertygad om att Gud inte skulle misstycka. Dessutom fanns det en stor skillnad mellan katolicismen och judendomen. Till synagogan gick han för att han sökte sällskap och gemenskap med andra människor.
3049 Det var en annan sak att Mikael Blomkvist levererade en utmaning som privatspanare. Han gillade inte privatspanare eftersom det oftast var liktydigt med konspirationsteorier som visserligen gav stora rubriker i tidningarna men som oftast skapade ett fullständigt onödigt merarbete för poliser.
3050 På något sätt hade han tappat fokus. Ett spaningsmord ska följa en kedja av logiska konsekvenser. Om en 17-årig pojke hittas knivhuggen till döds på Mariatorget handlar det om att kartlägga vilka skinnskallegäng eller ungdomsgäng som strulade vid Södra station en timme tidigare.
3051 Det finns vänner, bekanta, vittnen och ganska snart misstänkta. Om en 42-årig man skjuts med tre skott vid ett krogbesök i Skärholmen och det visar sig att han var torped åt den jugoslaviska maffian så handlar det om att lista ut vilka uppkomlingar som försöker ta kontroll över cigarettsmugglingen.
3052 Lisbeth Salander var som klippt och skuren i rollen – ett uppenbart psykfall som haft våldsamma och okontrollerbara utbrott i hela sitt liv. I praktiken handlade det bara om att plocka upp henne och få ett erkännande eller, beroende på omständigheterna, att skicka henne till psyk.
3053 Hon hade vänner som Dragan Armanskij och Mikael Blomkvist. Hon hade ett förhållande med en ökänd flata som ägnade sig åt sex med handbojor och fick media att gå i spinn i en redan infekterad situation. Hon hade 2,5 miljoner kronor på banken och ingen känd arbetsplats.
3054 Han hade haft en kontinuerlig dov smärta i ryggen. Han hade vandrat fram och tillbaka i sin lånade bostad, oförmögen att koppla av och att ta initiativ. Han hade försökt tänka, men pusselbitarna ville inte falla på plats. Han kunde inte begripa hur historien hängde samman.
3055 Men han hade inte blivit förvånad då Lisbeth Salander nästan omedelbart utpekats som huvudmisstänkt och klappjakten på henne dragit igång. Han hade vaksamt följt varje ord som sagts på TV och han hade köpt alla dagstidningar som han kunde få tag på och uppmärksamt läst varje ord som skrivits.
3056 Han hade varit på väg att ringa in och bistå utredningen med goda råd eller åtminstone kontrollera om saken sköttes på rätt sätt, men kom sent omsider till slutsatsen att ärendet faktiskt inte angick honom längre. Det var inte längre hans bord och det fanns kompetent folk som kunde hantera det.
3057 Dessutom kunde ett samtal från honom resultera i just den oönskade uppmärksamhet han ville undvika. Istället hade han kopplat av och bara följt den fortsatta nyhetsrapporteringen med förstrött intresse. Mikael Blomkvists besök hade vänt uppochned på det lugnet.
3058 Dagen efter Mikaels besök hade han lyft luren och ringt till sin forne chef, 78 år gammal och bosatt i Laholm. Han var tvungen att på något sätt försöka lista ut sammanhanget utan att antyda att han ringde av andra skäl än ren nyfikenhet och professionell oro.
3059 Jag förstår vad du frågar efter men oroa dig inte. Salander har alltid varit en kantboll i den här historien. Vi arrangerade så att Bjurman fick uppdraget men det var bara för att någon som vi hade koll på skulle vara hennes förvaltare. Hellre det än ett helt okänt kort.
3060 Han försökte visualisera mötet med Bjurman mer än nio månader tidigare. De hade träffats i Gamla stan. Bjurman hade ringt honom en eftermiddag på jobbet och föreslagit en öl. De hade pratat om pistolskytte och allt möjligt men Bjurman hade sökt honom av ett speciellt skäl.
3061 Han hade utgått från att Bjurman redan var informerad – allt annat hade ju framstått som otänkbart. Och Bjurman hade framställt saken som om han bara försökte ta en genväg genom den tröga byråkratiska gången där allt var hemligstämplat och hysch- hysch och kunde dra ut på tiden i månader.
3062 Sent på lördagsnatten stängde Mikael av datorn och klädde av sig och kröp ned i sängen. Han kände sig frustrerad och önskade att han hade haft sällskap av Erika Berger. En rot till en ekvation är ett tal som insatt istället för den obekanta gör ekvationen till en identitet.
3063 Hon följde kommentarerna och förklaringarna i media med eftertänksamt höjda ögonbryn, fascinerad av att sekretessbelagda handlingar om hennes mentala tillkortakommanden tycktes ligga helt tillgängliga på vilken redaktion som helst. En rubrik väckte begravda minnen till liv.
3064 Det faktum att hon inte svarat på tilltal och dessutom bytt säte vid T-centralen hade inte avskräckt honom. När de närmade sig Gamla stan hade han slagit armarna om henne bakifrån och stuckit upp händerna under hennes jumper samtidigt som han viskade i hennes öra att hon var en hora.
3065 Lisbeth Salander tyckte inte om att bli kallad hora av vilt främmande människor på tunnelbanan. Hon hade svarat med en armbåge i ögat och därefter tagit tag i en stolpe och hävt sig upp och sparkat honom med båda klackarna över näsroten. En viss blodsutgjutelse hade uppstått.
3066 Hon hade haft en möjlighet att slinka ut ur vagnen när den stannade på perrongen men eftersom hon var klädd i högsta punkmode och hade blåfärgat hår så hade en vän av ordning kastat sig över henne och hållit henne nedtryckt på marken till dess att polis tillkallats.
3067 Om hon hade varit en grabb skulle ingen ha vågat kasta sig över henne. Hon gjorde aldrig något försök att förklara varför hon sparkat Karl Evert Blomgren i ansiktet. Hon ansåg inte att det var lönt att försöka förklara något alls för uniformsklädda myndigheter.
3068 Av principiella skäl vägrade hon att ens svara på tilltal då psykologer försökt bedöma hennes mentala tillstånd. Som tur var hade flera andra passagerare observerat händelseförloppet, däribland en påstridig kvinna från Härnösand som råkade vara riksdagsledamot för centern.
3069 Kvinnan hade lämnat vittnesmål på plats om att Blomgren hade antastat Salander före våldsutbrottet. När det sedermera visade sig att Blomgren hade dömts två gånger för sedlighetsbrott beslutade åklagaren att avskriva målet. Det innebar dock inte att den sociala utredningen om henne avbröts.
3070 Nu låg alla dessa intima och sekretesskyddade detaljer ute på nätet till allmän beskådan. Hennes meritförteckning kompletterades med färgstarka beskrivningar av hur hon hamnat i konflikter med omgivningen sedan småskolan och hur hon tillbringat de första tonåren på en barnpsykiatrisk klinik.
3071 Stundom beskrevs hon som psykotisk och vid andra tillfällen som schizofren med allvarliga drag av förföljelsemani. Samtliga tidningar beskrev henne som förståndshandikappad – hon hade ju inte ens kunnat tillgodogöra sig undervisningen i grundskolan och hade lämnat nian utan betyg.
3072 Gruppen kallades för Evil Fingers och föranledde en äldre manlig kulturjournalist att skriva en text om ungdomars rotlöshet och de faror som döljer sig i allt från skinheadkultur till hiphop. Vid det laget var allmänheten rätt mätt på information om Lisbeth Salander.
3073 Eftersom Lisbeth Salander hade befunnit sig utomlands under föregående år fanns också möjligen vissa internationella kopplingar. Endast vid ett tillfälle reagerade Lisbeth med någon större emotion inför vad som framkom i mediebruset. En rubrik fångade hennes intresse.
3074 Hon bet sig i underläppen och konstaterade att hon vid tillfället i fråga hade varit 11 år. Hon mindes Miåås som en obehaglig vikarie i matematik som gång på gång försökt få henne att besvara en fråga som hon redan hade besvarat korrekt, men där facit i läroboken hävdade att hon hade fel.
3075 Rent fysiskt hade hon varit chanslös men hon hade attityden att döden var bättre än kapitulation. Just denna incident hade gått överstyr då ett stort antal klasskamrater hade samlats i ring för att se David Gustavsson gång på gång knuffa omkull Lisbeth Salander.
3076 David var så uppenbart överlägsen och Lisbeth så uppenbart försvarslös att David började samla minuspoäng. Han hade satt igång något som han inte kunde avsluta. Till sist hade han gett Lisbeth två riktiga knytnävsslag som dels klöv hennes läpp och dels tog luften ur henne.
3077 Klasskamraterna lämnade henne i en eländig hög bakom gymnastiksalen och försvann skrattande runt hörnet. Lisbeth Salander hade gått hem och slickat sina sår. Två dagar senare hade hon återvänt med ett brännbollsträ. Mitt på skolgården hade hon rappat till David över örat.
3078 När skolpersonalen upptäckt vad som pågick hade David forslats till sjuksyster medan Lisbeth forslats till rektor för bestraffning, journalanteckningar och fortsatt social utredning. Lisbeth hade inte reflekterat över vare sig Miåås eller Gustavssons existensberättigande på drygt femton år.
3079 Allt han kunde säga var att Lisbeth Salander var ett mycket komplicerat fall som fordrade kvalificerad vård och att tingsrätten mot hans rekommendationer hade beslutat att ställa henne under förvaltning ute i samhället istället för att ge henne den institutionella vård hon behövde.
3080 Det var en skandal, hävdade Teleborian. Han beklagade att tre människor nu hade fått sätta livet till som ett resultat av den missbedömningen och passade på att ge ett par slängar åt de nedskärningar inom den psykiatriska vården som regeringen tvingat igenom de senaste decennierna.
3081 Det var ett vanligt förekommande inslag i experiment med hjärntvätt som olika diktaturregimer ägnat sig åt, och det fanns dokumentation som visade att de politiska fångar som erkände allehanda befängda brott under Moskvarättegångarna på 1930-talet hade utsatts för sådan behandling.
3082 Hon undrade om han fortfarande använde samma vidriga rakvatten. Han hade varit ansvarig för vad som teoretiskt definierades som hennes vård. Hon hade aldrig begripit vad som förväntades av henne mer än att hon på något sätt måste behandlas och komma till insikt om sina gärningar.
3083 Det var uppenbarligen något av ett rekord. Teleborian hade aldrig rört henne sexuellt. Han hade aldrig ens vidrört henne annat än i de mest oskyldiga sammanhang. Vid ett tillfälle hade han förmanande lagt sin hand på hennes axel då hon låg bältad på isoleringen.
3084 Hon undrade om märkena efter hennes tänder fortfarande syntes på leden ovanför hans lillfinger. Det hela hade utvecklats till en duell där Teleborian suttit med alla kort på hand. Hennes motdrag hade varit att totalt avskärma sig och fullständigt ignorera honom i rummet.
3085 Hon mindes varje detalj. Först hade hon trott att allt på något sätt skulle ordna sig. Hon hade försökt förklara sin version för poliser, socialarbetare, sjukhuspersonal, sköterskor, läkare, psykologer och till och med en präst som ville att hon skulle be tillsammans med honom.
3086 Resultatet av alla dessa ansträngningar var att hon natten då hon fyllde 13 år låg fastspänd på britsen. Peter Teleborian var utan jämförelse den vidrigaste och mest obehaglige sadist Lisbeth Salander träffat i hela sitt liv. Han utklassade Bjurman med hästlängder.
3087 Men Peter Teleborian var skyddad bakom en ridå av papper, utvärderingar, akademiska meriter och psykiatriskt mumbo-jumbo. Inte en enda av hans handlingar kunde någonsin anmälas eller klandras. Han hade i statligt uppdrag att binda olydiga små flickor i spännbälte.
3088 Hon visste. Och han visste att hon visste. Budskapet hade gått fram. Natten hon fyllde 13 år beslutade hon sig för att aldrig mer växla ett enda ord med Peter Teleborian eller någon annan psykiatriker eller hjärndoktor. Det var hennes födelsedagspresent till sig själv.
3089 Hon lärde sig allt om självbehärskning. Hon fick inga fler utbrott och kastade inte saker omkring sig de dagar hon var utsläppt från isoleringen. Men hon talade inte med läkare. Däremot pratade hon artigt och utan förbehåll med sköterskor, bespisningspersonal och städare.
3090 En vänlig sköterska, vars namn var Carolina och som Lisbeth till en viss gräns hade tytt sig till, hade en dag frågat henne varför hon höll på som hon gjorde. Lisbeth hade tittat frågande på henne. Varför pratar du inte med läkarna? Därför att de inte lyssnar på vad jag säger.
3091 De gånger det skedde var alltid då hon på ett eller annat sätt irriterat Peter Teleborian, vilket hon för all del tycktes göra så fort han fick syn på henne. Han försökte gång på gång bryta igenom hennes envetna tystnad och tvinga henne att erkänna hans existens.
3092 Från det ögonblicket vägrade hon att ta sin medicin, vilket föranledde ett beslut om att hon skulle tvångsmatas med tre tabletter dagligen. Hennes motstånd hade varit så kraftigt att personalen hade tvingats hålla fast henne med våld, bända upp hennes mun och sedan tvinga henne att svälja.
3093 Vid det första tillfället hade Lisbeth omedelbart stoppat fingrarna i halsen och spytt upp lunchen över närmaste biträde. Detta hade resulterat i att tablettintaget därefter skedde när hon låg fastspänd. Lisbeth hade svarat med att lära sig spy utan att behöva stoppa fingrarna i halsen.
3094 Hennes våldsamma vägran och det merarbete detta innebar för personalen hade lett till att försöket hade avbrutits. Hon hade just fyllt 15 då hon plötsligt flyttades tillbaka till Stockholm och vidare till en fosterfamilj. Flytten kom som en överraskning för henne.
3095 Om Teleborian ensam hade fått bestämma skulle hon fortfarande ha legat fastspänd i britsen på isoleringen. Nu såg hon honom på TV. Hon undrade om han fortfarande fantiserade om att hon skulle hamna i hans vård igen eller om hon blivit för gammal för att tillfredsställa hans fantasier.
3096 Hans angrepp mot tingsrättens beslut att inte institutionalisera henne var effektivt och väckte indignation hos den studioreporter som intervjuade honom men uppenbarligen inte hade en aning om vilka frågor hon skulle ställa. Det fanns ingen som kunde säga emot Peter Teleborian.
3097 Den tingsrättsdomare som presiderat vid Salanders fall, och som nu delvis fick ta på sig rollen som boven i dramat, hade gått i pension. Han vägrade att uttala sig för pressen. En av de mest förbryllande texterna hittade Lisbeth i nätupplagan för en mellansvensk lokaltidning.
3098 Lisbeth rynkade ögonbrynen. Själv kunde hon inte påminna sig vare sig episoderna eller att hon haft en nära vän som hette Johanna. Hon kunde faktiskt inte påminna sig att hon någonsin haft en person som kunde beskrivas som nära vän och som försökt dra in henne i gemenskapen då hon gick i skolan.
3099 Det innebar att hennes oroliga barndomskamrat måste ha upptäckt hennes bisexualitet redan på mellanstadiet. Trots den närmast ursinniga flodvågen av befängda texter under den gångna veckan var intervjun med Johanna den som drabbade henne mest. Den var så uppenbart fabricerad.
3100 Hon antecknade att åklagare Richard Ekström var förundersökningsledare och den som vanligen uttalade sig på presskonferenser. Den faktiska utredningen sköttes av kriminalinspektör Jan Bublanski, en något överviktig man i en illasittande kavaj som flankerade Ekström vid några av presskonferenserna.
3101 Hon skapade en fil i sin dator för varje individ och började fylla dem med information. Information om hur polisens undersökning framskred fanns naturligtvis i de datorer som de utredande poliserna förfogade över, och vars databas lagrades i polishusets server.
3102 Det som behövdes var med andra ord antingen en fysisk polis med behörighet att gå in i nätverket som jobbade på hennes uppdrag, eller det näst bästa – att polisens intranät trodde att hon var en behörig person. I det avseendet hade dessbättre polisens säkerhetsexperter lämnat en gigantisk lucka.
3103 Det fanns ett stort antal polisstationer runt om i landet med uppkoppling till nätverket, varav flera var små lokala enheter som var obemannade nattetid och som huvudsakligen saknade inbrottslarm eller bevakning. Närpolisstationen i Långvik utanför Västerås var en sådan station.
3104 Däremot hade hon upptäckt att hon utan större svårighet kunde klättra in i polisens lokal via ett badrumsfönster på andra våningen som lämnats på glänt nattetid i sommarhettan. Polisstationen bevakades endast av en Securitasvakt som åkte rundor någon gång varje natt.
3105 Lisbeth räknade med att även om Ottosson köpte en helt ny dator skulle hon plocka med sig adressboken, och chansen var dessutom stor att hon skulle överföra adressboken till datorn på sin nya arbetsplats på bedrägeriroteln i Stockholm då hon tillträdde tjänsten några veckor senare.
3106 Polisens säkerhetsavdelning hade till exempel ett automatiskt larm om någon lokal polis gick in utanför arbetstid eller om antalet slagningar ökade alltför dramatiskt. Om hon fiskade efter information från utredningar som den lokala polisen inte rimligen kunde vara inblandad i så utlöstes ett larm.
3107 De var hackers, inte sabotörer. De ville ha tillgång till fungerande nätverk, inte förstöra dem. Lisbeth Salander kontrollerade sin lista och konstaterade att ingen av de personer som hon hade stulit identiteten för arbetade med utredningen om trippelmorden – det hade varit att hoppas på för mycket.
3108 Den bekräftade bilden av en efterbliven asocial mördare, och media mångfaldigade budskapet. Det enda positiva med bilden var att hon var så olik sig att få människor skulle känna igen henne i verkliga livet. Hon följde med intresse profileringen av de tre mordoffren.
3109 Stort intresse fokuserades på Mia Bergman, dramats kvinnliga offer. Hon beskrevs som en söt och rasande intelligent ung kvinna med en redan imponerande meritförteckning och en lysande karriär framför sig. Chockade vänner, kurskamrater och en handledare citerades.
3110 Han beskrevs som en skarp och orädd reporter, men huvudintresset låg på hans sambo. Lisbeth noterade med mild förvåning att det dröjde ända till påsksöndagen innan någon tycktes upptäcka att Dag Svensson hade arbetat med ett stort reportage för tidningen Millennium.
3111 Hon dubbelklickade och läste. Därefter satt hon en lång stund stilla framför Mikaels brev. Hon brottades med motsägelsefulla känslor. Fram till dess hade det varit hon mot resten av Sverige, vilket i sin enkelhet var en ganska prydlig och överskådlig ekvation.
3112 Nu hade hon plötsligt fått en allierad, eller åtminstone en potentiell allierad som påstod att han trodde att hon var oskyldig. Och det var förstås den ende man i Sverige som hon under inga omständigheter ville träffa. Hon suckade. Mikael Blomkvist var som alltid en jävla naiv do gooder.
3113 Det finns inga oskyldiga. Däremot finns det olika grader av ansvar. Nils Bjurman var död därför att han hade valt att inte spela enligt de regler hon hade beslutat om. Han hade haft alla chanser, men ändå hade han anlitat någon jävla alfahane för att göra henne illa.
3114 Han kunde vara användbar. Han var bra på gåtor och han hade en envishet som saknade motstycke. Det hade hon lärt sig i Hedestad. Då han satte tänderna i någonting fortsatte han tills han stupade. Han var verkligen naiv. Men han kunde röra sig där hon inte kunde synas.
3115 Han kunde vara användbar till dess att hon i lugn och ro kunde lämna landet. Vilket var vad hon antog att hon snart skulle bli tvungen att göra. Dessvärre kunde inte Mikael Blomkvist styras. Han måste själv vilja göra. Och han behövde en moralisk förevändning för att agera.
3116 Hon ägnade en stund åt att gå igenom Armanskijs e-post men hittade inget av intresse. Precis då hon tänkte stänga hårddisken snubblade hon över mailet till Milton Securitys tekniske chef. Armanskij lämnade instruktioner för installation av en dold övervakningskamera på sitt arbetsrum.
3117 Hoppsan. Hon tittade på dateringen och konstaterade att mailet var avsänt någon timme efter hennes vänskapsbesök i slutet av januari. Det innebar att hon måste justera vissa rutiner i det automatiska övervakningssystemet innan hon gjorde något nytt besök på Armanskijs rum.
3118 Det fanns ingen hejd på alla som strömmade till hennes undsättning. Problemet med Plague var att han var en 160 kilo tung enstöring som nästan enbart kommunicerade med omvärlden via Internet och fick Lisbeth Salander att framstå som ett mirakel av social kompetens.
3119 Hur snabbt processen gick berodde på hur ofta Ekström använde sin dator och därefter borde det ta ytterligare några dagar att överföra all information till en speglad hårddisk. Fyrtioåtta timmar var inte bara makalöst utan teoretiskt omöjligt. Lisbeth var imponerad.
3120 Hon mulnade när hon upptäckte vilka medarbetarna var. Bohman hade hon upplevt som fyrkantig men huvudsakligen korrekt i sitt uppförande gentemot henne. Nicklas Eriksson var en korrumperad nolla som hade utnyttjat sin position på Milton Security till att lura en av företagets klienter.
3121 Hon gissade att det skulle resultera i att ytterligare adresser besöktes. Hon rynkade ögonbrynen. Tja, där försvann sannolikt tjejerna i den gruppen från hennes bekantskapskrets, även om hon inte hade haft någon kontakt med dem sedan hon återvänt till Sverige.
3122 Ju mer hon funderade på saken, desto mer konfunderad blev hon. Åklagare Ekström läckte all tänkbar skit om henne till media. Hon hade inga problem att förstå Ekströms syfte; han tjänade på publiciteten och beredde mark inför den dag då han skulle väcka åtal mot henne.
3123 Varför mörkade han den historien? Hon gick in i Ekströms dator och ägnade en timme åt att granska hans dokument. När hon var färdig tände hon en cigarett. Hon hade inte hittat en enda referens till händelserna 1991 i hans dator. Det ledde till en besynnerlig slutsats.
3124 Min hypotes är att det på något sätt kan ha utgjort motiv för morden. Men jag har inget att gå på. Jag vet inte vad som gick på tok mellan oss, men du och jag diskuterade vänskap vid ett tillfälle. Jag sa att vänskap bygger på två saker – respekt och förtroende.
3125 Han hade ingen aning om vem Peter Teleborian var och hade förmodligen bara sett honom i TV där han framstod som en ansvarsfull och internationellt respekterad expert på barnpsykiatri. Men det som verkligen skakade henne var referensen till Wennerströms miljarder.
3126 Hon hade ingen aning om hur han hade listat ut det. Hon var övertygad om att hon inte gjort något misstag och att ingen människa i hela världen visste vad hon hade gjort. Hon läste om brevet flera gånger. Referensen om vänskap gjorde henne obehaglig till mods.
3127 De sista tre dagarna hade hon livnärt sig på ett paket havregryn som hon impulsköpt med baktanken att börja äta nyttigare mat. Hon upptäckte att en deciliter havregryn tillsammans med lite russin och två deciliter vatten efter en minut i mikron blev en ätbar havregrynsgröt.
3128 Lisbeth plockade bort ringarna ur ögonbryn och näsborre och sminkade sig framför badrumsspegeln. Hon klädde sig i mörka jeans, en enkel men varm brun tröja med gul stickning och promenadboots med klack. Hon hade ett litet förråd av tårgaspatroner i en kartong och plockade fram en.
3129 Det var mörkt i grannlägenheten då hon återkom en timme senare. Lisbeth gick uppför trapporna till Bjurmans våning på fjäderlätta fötter och utan att tända i trapphuset. Med hjälp av en mattkniv snittade hon försiktigt polistejpen som förseglade lägenheten. Hon öppnade dörren ljudlöst.
3130 Persiennerna var stängda. Hon lät ljusstrålen vandra över den fortfarande nedblodade sängen. Hon konstaterade att hon själv hade varit mycket nära att dö i den sängen och upplevde plötsligt en känsla av djup tillfredsställelse att Bjurman äntligen var borta ur hennes liv.
3131 Avsikten med besöket på brottsplatsen var att få svar på två frågor. För det första begrep hon inte kopplingen mellan Bjurman och Zala. Att en sådan koppling måste existera var hon övertygad om, men hon hade inte kunnat klargöra den genom att granska innehållet i Bjurmans dator.
3132 Hon ägnade två timmar åt att söka igenom lägenheten meter för meter för att undersöka om polisen hade missat någonting och kunde så småningom lätt frustrerad konstatera att så inte tycktes vara fallet. I köket hittade hon en låda som innehöll nycklar av olika slag.
3133 Hon hittade inget av intresse och gick istället nedför trapporna och använde fastighetsnyckeln för att ta sig till garaget. Hon hittade hans Mercedes och kunde efter en kort stund konstatera att den inte innehöll något av värde. Hon hade struntat i att besöka hans kontor.
3134 Hon hade gjort ett besök där bara några veckor tidigare i samband med sitt föregående nattliga besök i hans lägenhet och visste att han inte hadeutnyttjat kontoret på två år. Där fanns bara dammsamlingar. Lisbeth återvände till lägenheten där hon satte sig i hans vardagsrumssoffa och funderade.
3135 Hon granskade nycklarna en och en. En uppsättning nycklar gick till patentlås och säkerhetslås och en nyckel var rostig och gammaldags. Hon rynkade ögonbrynen. Sedan höjde hon blicken till en förvaringsbänk intill diskbänken där Bjurman hade placerat ett tjugotal fröpåsar.
3136 Det tog henne tre minuter att hitta ett sex år gammalt kvitto i Bjurmans bokföring där han betalat ersättning till en anläggningsfirma som gjort markarbeten på hans uppfart och ytterligare en minut att hitta försäkringspapper för en fastighet i närheten av Stallarholmen utanför Mariefred.
3137 Hon gjorde kaffe och åt smörgåsar innan hon kröp ned i sängen. Lisbeth sov till långt in på eftermiddagen. När hon vaknade sniffade hon eftertänksamt på lakanen och konstaterade att det var hög tid att byta sänglinne. Hon ägnade lördagskvällen åt att städa sin lägenhet.
3138 Hon bar ut sopor och samlade upp gamla tidningar i två sopsäckar som hon placerade i en klädkammare i hallen. Hon tvättade en maskin underkläder och t-tröjor och därefter en maskin med jeans. Hon sorterade disk, startade diskmaskinen och avslutade med att dammsuga och moppa golvet.
3139 Klockan var nio på kvällen och hon var genomsvettig. Hon tappade upp vatten i badkaret och hällde på rikligt med badskum. Hon lade sig och slöt ögonen och grubblade. När hon vaknade var det midnatt och vattnet iskallt. Hon klev irriterat upp och torkade sig innan hon gick och lade sig i sängen.
3140 Hon visste inte riktigt vilket ord hon skulle använda för att beskriva sin relation till Mimmi, men hon insåg att vilken den än hade varit så var den med stor sannolikhet över. Hon skulle tvingas stryka Mimmis namn från sin redan korta förteckning över bekanta.
3141 För tio år sedan ryckte jag in som extratränare till juniorer som ville börja boxas nere på Zinkens klubb. Jag var redan en etablerad boxare och klubbens juniorledare tyckte att jag var ett dragplåster, så jag kom in på eftermiddagarna och sparrade med grabbarna.
3142 De körde en kampanj och affischerade och så där, och försökte locka ungdomar att prova på boxning. Och det drog faktiskt rätt många grabbar i 15–16-årsåldern och några år uppåt. Rätt många invandrarkillar. Boxningen blev ett bra alternativ till att springa på stan och röja.
3143 Hon fick in ett par tre smällar på mig innan jag ens kom mig för att parera. Alltså, hon hade noll muskelstyrka och slagen var som att bli träffad av en fjäder. Men när jag började parera bytte hon taktik. Hon boxades instinktivt och fick in ännu fler smällar.
3144 Under en hel rond fick Salander in slag efter slag och duckade undan allt som Jennie försökte. Och då pratar vi om en tjej som aldrig satt sin fot i en ring tidigare. I andra ronden var Jennie så förbannad att hon slog på allvar och hon fick inte in en enda träff.
3145 Jag började träna med henne. Jag hade henne i tjejsektionen i ett par veckor och hon förlorade flera matcher därför att förr eller senare fick någon alltid in ett slag och då fick vi typ avbryta och bära in henne i omklädningsrummet för att hon blev förbannad och började sparkas och bitas och slåss.
3146 Samir stod fortfarande och gafflade när gonggongen gick. Lisbeth tog i för kung och fosterland och klappade till honom i ansiktet så att han satte sig på ändan. Då hade jag tränat henne en hel sommar och nu hade hon börjat få lite muskler och lite tyngd i slagen.
3147 Samir fick helt enkelt stryk. Hon vann på poäng. Hade hon haft mer kroppsstyrka skulle hon ha gjort honom illa. Efter ett tag var Samir så frustrerad att han pucklade på för fullt. Jag var livrädd att han faktiskt skulle få in ett slag, då hade vi fått ringa efter ambulans.
3148 Och jag satte helt enkelt in henne att sparra med betydligt större och tyngre grabbar. Hon var mitt hemliga vapen och det var jävla bra träning. Vi lade upp träningspass så att Lisbeth hade till uppgift att sätta fem träffar på olika punkter på kroppen – käke, panna, mage och så vidare.
3149 Och grabbarna hon boxades mot hade i uppgift att försvara sig och skydda de punkterna. Det blev liksom prestige att ha boxats med Lisbeth Salander. Det var som att slåss med en bålgeting. Vi kallade henne faktiskt för getingen och hon blev som en maskot i klubben.
3150 Jag var bara där på heltid under sommaren och sedan sporadiskt. Den som höll i övningarna med Salander var vår juniortränare, Putte Karlsson. Sedan började Salander jobba och hade inte tid att komma lika ofta, men fram till förra året dök hon upp någon gång i månaden och tränade.
3151 Jag träffade henne några gånger om året och gick sparringpass med henne. Det var bra träning, man var svettig efteråt. Hon pratade nästan aldrig med någon. När det inte var sparring kunde hon stå och puckla på sandsäcken intensivt i två timmar, som om den var en dödlig fiende.
3152 Paolo Roberto ryckte på axlarna. Mikael betraktade honom eftertänksamt. Paolo Roberto hade en image av att vara en kaxig typ som gärna sa exakt vad han ansåg om saker och ting. Mikael insåg snabbt att han var precis lika kaxig privat, men att han också var en intelligent och ödmjuk människa.
3153 Han var polis och om han hade information i en mordutredning var det hans skyldighet att omedelbart höra av sig till polisen med denna information. Men om han lämnade informationen till Bublanski eller åklagare Ekström skulle han automatiskt hänga ut sig själv.
3154 Under lördagen hade han gjort ett hastigt besök på sin arbetsplats på Säkerhetspolisen på Kungsholmen. Han hade plockat fram alla gamla papper om Zalachenko och läst igenom materialet. Det var han själv som hade skrivit rapporterna, men det var många år sedan.
3155 Han tittade på Zalachenkos telefonnummer och vägde för- och nackdelar med att ta kontakt med honom. Han kunde inte bestämma sig. Mikael hade gjort en dygd av att kontinuerligt summera sitt grävande. När Paolo Roberto lämnat honom använde han en timme till uppgiften.
3156 Hon hade ungefär en månad kvar på Millennium. Hon kände ångest. Hon visste att dagarna skulle rusa iväg och att hon helt plötsligt skulle vara framme vid sin sista dag som chefredaktör. Hon kände också en gnagande oro för Mikael. Hon hade läst hans senaste mail med en sjunkande känsla.
3157 Hon visste av erfarenhet att han skulle vara alldeles omöjlig att ha att göra med innan han löst problemet. Han skulle pendla mellan självupptagenhet och depression. Och någonstans i den ekvationen skulle han också ta risker som förmodligen var fullständigt onödiga.
3158 Dessutom måste hon hitta en efterträdare till sig själv som kunde ta över rodret på Millennium. Det började bli bråttom. Hon funderade på att ringa Christer Malm och diskutera saken med honom, men insåg att hon inte skulle kunna informera honom om hon fortsatte att mörka för Mikael.
3159 Mikael var en lysande reporter men skulle vara en katastrof som chefredaktör. I det fallet var hon och Christer betydligt mera närbesläktade, men hon var osäker på om Christer skulle anta erbjudandet. Malin var för ung och osäker. Monika Nilsson var för självupptagen.
3160 Hon läste Mikaels researchjournal och undrade vagt om han möjligen skrev den så detaljerat för hennes skull och vad det i så fall var ett uttryck för. Han visste naturligtvis att hon var inne i hans dator och därför var den naturliga slutsatsen att han ville att hon skulle läsa vad han skrev.
3161 Frågan var dock vad han inte skrev. Eftersom han visste att hon fanns i hans dator kunde han manipulera kunskapsflödet. Hon noterade i förbigående att han uppenbarligen inte hade kommit så värst mycket längre än att ha utmanat Bublanski på duell om hennes eventuella oskuld.
3162 Björck. Yes, that makes sense. Hon hade aldrig sett problemet ur den vinkeln tidigare. Mikael Blomkvist var kanske inte så korkad i alla fall. Men han begrep förstås inte sammanhanget. Det begrep hon inte ens själv, trots att hon hade väsentligt större insikt i vad som hänt.
3163 Tack för att du äntligen sa att du är oskyldig. Jag har trott på dig, men även jag har påverkats av mediebruset och känt tvivel. Förlåt mig. Det kändes skönt att höra det direkt från ditt tangentbord. Då återstår bara att avslöja den verklige mördaren. Det har du och jag gjort tidigare.
3164 Jag antar att du läser min researchkalender. Då vet du ungefär vad jag gör och hur jag resonerar. Jag tror att Björck vet något och kommer att prata med honom igen inom de närmaste dagarna. Är jag inne på fel spår då jag betar av torskarna? Detta med polisutredningen förbryllar mig.
3165 När hon hade klarat av toalettbestyren gjorde hon två limpsmörgåsar och satte sig vid sin PowerBook för att uppdatera sig om vad som hände i åklagare Ekströms dator och för att läsa Internetupplagorna av diverse dagstidningar. Hon noterade att intresset för Enskedemorden hade sjunkit.
3166 När hon läst färdigt hällde hon upp mera kaffe och satte sig i fönstersmygen och funderade. Vid fyratiden hade hon tänkt färdigt. Hon behövde pengar. Hon hade tre kreditkort. Ett av dessa var ställt på Lisbeth Salander och var i all praktisk bemärkelse oanvändbart.
3167 Hon hade skaffat en ny och poppigare frisyr. Lisbeth slank diskret av bussen medan Flemström klev på. Hon såg sig noga för och spanade oupphörligt efter ansikten som kunde vara bekanta. Hon promenerade förbi Bofills båge till Södra station och tog pendeln norrut.
3168 Det beslutades att allt material på Dag Svenssons skrivbord, inklusive Millenniums dator, skulle tas i beslag av utredningstekniska skäl och att förundersökningsledaren fick återkomma för en förhandling om det ansågs befogat att även det bortsorterade materialet måste utkrävas.
3169 Tvärtom; flera av dem han talat med tycktes anse att det enbart skulle förvärra deras situation i den hetsjakt de förväntade sig i massmedia när deras namn länkades till mord. Mikael öppnade sin iBook och kontrollerade om han fått någon ny kommunikation från Lisbeth.
3170 Det hade han inte. Däremot hade hon i sitt föregående mail påstått att torskarna var ointressanta och att han därigenom slösade sin tid. Han förbannade henne med en ramsa som Erika Berger skulle ha beskrivit som både sexistisk och innovativ. Han var hungrig men kände ingen lust att laga mat.
3171 Det var låga lamellhus som hon misstänkte var lyhörda och knappast idealiska för hennes avsikter. Journalisten Per-Åke Sandström bodde i en hörnlägenhet på tredje våningen, vilket var den översta. Trapphuset fortsatte upp till en vindsdörr. Det var acceptabelt.
3172 Strax före nio köpte hon en caffe latte i Pressbyrån och återvände till lamellhuset. Det var fortfarande mörkt i lägenheten. Hon tog sig in i trapphuset och satte sig på avsatsen till vinden där hon hade utsikt mot Per-Åke Sandströms lägenhetsdörr en halvtrappa ned.
3173 Hon var lagd åt det knubbiga hållet och klädd i kort tröja som visade en mage med en piercad navel. Hon hade ett nitbälte runt höften och såg ut som något ur en fransk skräckfilm. Faste höll upp sin legitimation och bad att få prata med henne. Hon tuggade tuggummi och såg skeptiskt på honom.
3174 För det första insåg hon att Dag Svensson var en lysande författare som med medryckande saklighet beskrev sexhandelns mekanismer. Hon önskade att han hade kunnat framträda som föreläsare på Polishögskolan – hans kunskaper skulle vara ett välbehövligt tillskott till undervisningen.
3175 Den uthängning av torskar som Dag Svensson planerade skulle inte bara skada ett antal personer. Det var en brutal uthängning. Några av de framträdande aktörerna, som dömt i sexbrottmål eller deltagit i den offentliga debatten, skulle fullkomligt förintas. Mikael Blomkvist hade rätt.
3176 I det fallet fanns ingen tvekan om att det existerade ett personsamband och dessutom en möjlig motivbild – att döma av den konstnärliga utsmyckningen på Bjurmans mage kunde det vara någon form av sexuellt övergrepp eller i varje fall något sorts sado-masochistiskt förhållande mellan de två.
3177 Det var svårt att föreställa sig att Bjurman frivilligt underkastat sig att bli tatuerad på detta bisarra sätt, det förutsatte att han antingen funnit någon sorts njutning i förnedringen eller att Salander – om det nu var hon som hade utfört tatueringen – hade försatt honom i en vanmäktig situation.
3178 Han hade verkat genuint beskyddande och ville inte att hans forna patient skulle komma till skada. Samtidigt hade utredningen i stor utsträckning byggt på hans analys av henne – en sociopat på gränsen till en psykos. Men Mikael Blomkvists teori var emotionellt attraktiv.
3179 Ett mordvapen! Hon hade en undflyende tanke som hon inte riktigt kunde formulera men det var en fråga hon ämnade väcka på Bublanskis morgonbön. Hon kunde inte riktigt förklara varför hon plötsligt kände sig så obekväm med tanken på Lisbeth Salander i rollen som ensam mördare.
3180 Därefter gjorde hon kväll genom att resolut stänga datorn och låsa in skivorna i skrivbordslådan. Hon satte på sig jackan, släckte skrivbordslampan och höll just på att låsa dörren till sitt rum då hon hörde ljud längre ned i korridoren. Hon rynkade ögonbrynen.
3181 Sandström hade häpet sett TV-nyheterna den kvällen. Han hade känt en våg av lättnad och hopp – Svensson var död och därmed var kanske den bok om trafficking där han tänkte hänga ut Sandström som sexualförbrytare undanröjd. Fan, en enda jävla hora för mycket och sedan satt han i klistret.
3182 På morddagen hade han varit för euforisk för att tänka klart. Det var först dagen därpå som han började fundera. Om Dag Svensson arbetade med en bok där han skulle hängas ut som våldtäktsman med pedofila drag, så var det inte helt osannolikt att polisen skulle börja gräva i hans lilla snedsteg.
3183 Vem fan var Lisbeth Salander? Han hade aldrig hört talas om henne. Men polisen ansåg tydligen att hon var starkt misstänkt, och enligt en åklagare som uttalade sig kunde morden vara på väg att klaras upp. Det var möjligt att det inte skulle uppstå något intresse för hans person.
3184 Men av egen erfarenhet visste han hur journalister sparar dokumentation och anteckningar. Millennium. En jävla skittidning med ett oförtjänt gott rykte. De var som alla andra. Grävde och gnällde och skadade folk. Han visste inte hur långt arbetet med boken hade kommit.
3185 Han visste inte vad de visste. Han hade ingen att fråga. Han kände sig som om han befann sig i ett vakuum. Under den vecka som följt hade han pendlat mellan panik och berusning. Polisen hade inte sökt honom. Kanske – om han hade tur som en tokig – skulle han klara sig.
3186 Om han hade otur så var hans liv över. Han satte nyckeln i ytterdörren och vred om låset. När han öppnade dörren hörde han plötsligt ett frasande bakom sig och kände en paralyserade smärta i korsryggen. Gunnar Björck hade inte hunnit somna då telefonen ringde.
3187 Björck gick med på att träffa Mikael Blomkvist men lyckades skjuta fram mötet till onsdagen. Ytterligare en kort frist. Men han var redo. Det fick bära eller brista. Sandström visste inte hur länge han hade varit utslagen men när han kvicknade till låg han på golvet i vardagsrummet.
3188 Han hade ont i hela kroppen och kunde inte röra sig. Det tog honom en stund att inse att hans händer var fjättrade på ryggen med vad som kändes som eltejp och att hans fötter var surrade. Han hade en bred tejpbit över munnen. Lamporna i rummet var tända och persiennerna nedfällda.
3189 Han låg stilla och lyssnade och hörde hur en låda öppnades och stängdes. Ett rån? Han hörde ljudet av papper och hur någon rotade i hans lådor. Först en evighet senare hörde han steg bakom sig. Han försökte vrida huvudet men kunde inte se någon. Han försökte behålla lugnet.
3190 Helt plötsligt träddes en ögla från ett kraftigt bomullsrep över hans huvud. En snara drogs åt runt hans hals. Paniken fick honom nästan att tömma tarmen. Han tittade upp och såg repet löpa upp till ett block som fästs i kroken där taklampan i vardagsrummet brukade hänga.
3191 Det han såg först var ett par små svarta boots. Han visste inte vad han hade förväntat sig men chocken kunde inte ha varit större när han lyfte blicken. Först kände han inte igen den galna psykopat vars passbild hade tapetserats utanför Pressbyråkioskerna sedan påskhelgen.
3192 Hon var helt klädd i svart – jeans, en öppen midjekort bomullsjacka, t-tröja och svarta handskar. Men det som skrämde honom mest var hennes ansikte. Hon var målad. Hon hade svart läppstift, eyeliner och en vulgär och dramatiskt framträdande grönsvart ögonskugga.
3193 Resten av ansiktet var vitsminkat. Tvärs över hennes ansikte från vänster sida av pannan över näsan och ned till högra sidan av hakan var ett brett rött streck målat. Det var en grotesk mask. Hon såg helt vansinnig ut. Hans hjärna gjorde motstånd. Det kändes overkligt.
3194 Lisbeth Salander greppade tampen och drog. Han kände hur repet skar in i hans hals och under några sekunder kunde han inte andas. Sedan kämpade han för att få fötterna under sig. Med block och talja behövde hon knappt anstränga sig för att dra honom på fötter.
3195 Hon låste med ett dubbelt halvslag. Därefter lämnade hon honom och försvann ur hans synfält. Hon var borta i mer än femton minuter. När hon återvände drog hon fram en stol och satte sig alldeles framför honom. Han försökte undvika att titta på hennes målade ansikte men kunde inte låta bli.
3196 Hon lade en pistol på vardagsrumsbordet. Hans pistol. Hon hade hittat den i skokartongen i garderoben. En Colt 1911 Government. Ett litet illegalt vapen som han hade haft i flera år och som han skaffat sig för skojs skull då en bekant ville sälja, men som han aldrig ens provskjutit.
3197 Herregud, hon är helt galen. Mikael Blomkvist kände sig så frustrerad och rastlös att han inte visste vad han skulle ta sig till. Till sist satte han på sig jacka och halsduk och promenerade planlöst till Södra station och förbi Bofills båge innan han slutligen landade på redaktionen på Götgatan.
3198 Hon hade skrivit att hon inte hade skjutit Dag och Mia. Han trodde henne. Men på något obegripligt sätt var hon i alla fall intimt kopplad till mordgåtan. Han började långsamt omvärdera den teori han hade förfäktat sedan han hade gått in i lägenheten i Enskede.
3199 Jävla besvärliga människa. Varför kunde hon inte säga något begripligt? Mikael gick tillbaka till pentryt och hällde upp kaffe i en mugg som var märkt Ung Vänster. Han satte sig i soffgruppen mitt på redaktionsgolvet och lade upp fötterna på kaffebordet och tände en förbjuden cigarett.
3200 Sedan insåg han att han var för trött och hällde ut kaffet och gick hem och lade sig. I mörkret i sin säng tog han åter upp tråden och låg vaken i två timmar och försökte begripa vad han menade. Lisbeth Salander tände en cigarett och satte sig bekvämt tillbakalutad i stolen framför honom.
3201 Han kände en lättnad som var närmast euforisk. Från golvet såg han henne ställa en pall på hans soffbord och klättra upp och lyfta ned blocket. Hon samlade ihop repet och stoppade det i en ryggsäck. Hon försvann ut i badrummet och var borta i tio minuter. Han hörde vatten spola.
3202 Under återstoden av 1980-talet hade han försörjt sig som dörrvakt, tekniker på ett företag som servade oljepannor, diskare och vaktmästare på en skola. Han hade fått sparken från samtliga anställningar efter att antingen uppträtt grovt berusad eller hamnat i bråk av olika slag.
3203 Arbetet som vaktmästare avslutades redan efter några månader sedan en lärarinna anmält honom för grova sexuella trakasserier och hotfullt beteende. 1987 dömdes han till böter och en månads fängelse för bilstöld, rattonykterhet och häleri. Året därpå dömdes han till böter för olaga vapeninnehav.
3204 Domen överklagades och hovrätten gick på Harry Rantas linje och friade för åtalspunkten om våldtäkt. Däremot kvarstod domen om misshandel och han avtjänade sex månader. År 2000 hade Harry Ranta på nytt anmälts för olaga hot och våldtäkt; anmälan togs dock tillbaka och ärendet lades ned.
3205 Paolo Roberto kände sig frustrerad då han för femtionde gången slog numret till Miriam Wu och bara fick det inspelade meddelandet att abonnenten inte kunde nås. Han hade besökt adressen på Lundagatan flera gånger om dagen sedan han åtagit sig att leta rätt på henne.
3206 Han beslutade sig för att han lika gärna kunde bosätta sig utanför hennes port ifall hon dök upp, om än bara för att hämta ombyte av kläder eller något, istället för att åka fram och tillbaka som en skottspole. Han fyllde en termos med kaffe och gjorde några smörgåsar.
3207 Han parkerade drygt trettio meter från porten på Lundagatan och flyttade tillbaka sätet så att han fick mer plats för benen. Han spelade radio på låg volym och hade tejpat upp ett foto av Miriam Wu som han klippt ut ur en kvällstidning. Hon såg läcker ut, konstaterade han.
3208 Miriam Wu var inte en av dem. Var tionde minut försökte han ringa henne. Han gav upp försöken vid niotiden då det pep i hans mobil att batteriet höll på att ta slut. Per-Åke Sandström tillbringade tisdagen i ett tillstånd som närmast kunde betecknas som apati.
3209 På tisdagsmorgonen hade han gått ned till Systembolaget i Solna centrum och inhandlat en kvarting Skåne och därefter återvänt till sin soffa där han konsumerat ungefär hälften av innehållet. Först på aftonen hade han kommit till insikt om sitt tillstånd och börjat fundera över vad han kunde göra.
3210 Vid ett tillfälle hade Ines Hammujärvi vaknat till och börjat protestera. Detta hade föranlett Atho att ägna en halvtimme åt att omväxlande slå henne och fylla henne med sprit, varefter hon var nöjaktigt pacificerad och han inbjöd Per-Åke att fortsätta övningarna.
3211 De levde på den sortens skandaler. Han var livrädd för galningen Salander. För att inte tala om det där blonda monstret. Han kunde inte gå till polisen. Han kunde inte klara sig på egen hand. Det var en illusion att tro att problemen skulle försvinna av sig själva.
3212 Kvar fanns bara ett enda magert alternativ där han kunde förvänta sig att finna en gnutta sympati och möjligen någon sorts lösning. Han insåg att det var ett halmstrå. Men det var hans enda alternativ. På eftermiddagen samlade han mod och ringde till Harry Rantas mobil.
3213 Hon försökte slingra sig loss genom att backa, men den blonde jätten höll hennes handled i ett fast grepp. Paolo Roberto gapade då han såg Miriam Wus högra ben komma upp i en snabb båge. Hon var ju en kickboxare. Hon landade en spark mot den blonde jättens huvud.
3214 Miriam Wu däckade som träffad av blixten. Den blonde jätten böjde sig ned och plockade upp henne med en hand och formligen slängde in henne i fordonet. Det var först då Paolo Roberto stängde munnen och vaknade till liv. Han slet upp bildörren och började springa mot skåpbilen.
3215 Bilen där Miriam Wu hade stuvats in som en säck potatis mjukstartade med en u-sväng och var redan ute i körbanan innan han ens hunnit få upp farten. Bilen försvann mot Högalidskyrkan. Paolo Roberto tvärvände och rusade tillbaka till sin bil och kastade sig in bakom ratten.
3216 Skåpbilen hade redan försvunnit då han kom ned till korsningen. Han bromsade in och tittade mot Högalidsgatan och chansade därefter på att svänga vänster mot Hornsgatan. Då han kom fram till Hornsgatan hade han rödljus men det var ingen trafik och han körde ut och tittade sig omkring.
3217 När det var tomt framför honom i korsningen tryckte han åter gasen i botten och körde mot rött. Han hoppades innerligt att ingen polisbil skulle stoppa honom i det ögonblicket. Han höll långt över tillåten hastighet på Liljeholmsbron och ökade då han passerade Liljeholmen.
3218 Istället chansade han igen och tryckte gaspedalen i botten. Han kryssade på i drygt hundrafemtio kilometer i timmen och blåste förbi den glesa laglydiga trafiken och antog att en eller annan förare antecknade hans bilnummer. I höjd med Bredäng såg han bilen igen.
3219 Han bromsade in till drygt nittio kilometer i timmen och lade sig ungefär två hundra meter bakom. Först då började han andas igen. Miriam Wu kände hur blod rann längs hennes hals i samma ögonblick som hon landade på golvet inne i skåpbilen. Hon blödde ur näsan.
3220 Han hade spräckt hennes underläpp och troligen slagit av näsbenet. Angreppet hade kommit som en blixt från en klar himmel och allt hennes motstånd hade avfärdats på mindre än en sekund. Hon kände hur bilen startade redan innan hennes angripare ens hade hunnit stänga skjutdörren.
3221 Under ett ögonblick, när bilen svängde, var den blonde jätten i obalans. Miriam Wu vred sig om och tog spjärn med höften mot golvet. När den blonde jätten vände sig mot henne sparkade hon. Hon träffade honom på sidan av huvudet. Hon såg ett märke där hennes klack hade träffat.
3222 Det var en spark som borde ha skadat honom. Han tittade förbryllat på henne. Sedan log han. Herregud, vad är det här för jävla monster. Hon sparkade igen, men han fångade upp hennes ben och vred foten så kraftigt att hon gallskrek av smärta och tvingades rulla över på mage.
3223 Han träffade sidan av hennes huvud. Miriam Wu såg stjärnor. Det kändes som om hon träffats av en slägga. Han satte sig på hennes rygg. Hon försökte pressa upp honom men han var så tung att hon inte kunde rubba honom en millimeter. Han vred upp hennes armar på ryggen och låste dem med handbojor.
3224 Han hade ägnat hela eftermiddagen och kvällen åt att besöka tre av namnen på torsklistan. Det hade inte gett ett dyft. Han hade mött panikslagna figurer som redan konfronterats av Dag Svensson och bara väntade på att himlen skulle störta ned. De hade bönat och vädjat till honom.
3225 Men han ville inte väcka uppmärksamhet och lät avståndet tänjas ut till flera hundra meter. Ett jävla steroidmonster spöar upp en tjej mitt framför mina ögon. Den jäveln vill jag ha tag i. Om Erika Berger hade varit närvarande skulle hon ha kallat honom för machocowboy.
3226 Strax efter Nykvarn tog skåpbilen av till vänster ut på mindre vägar på den sörmländska landsbygden. Därmed ökade risken att han skulle dra uppmärksamhet till sig och bli upptäckt. Paolo Roberto lyfte på foten på gaspedalen och ökade avståndet ytterligare mellan sig och skåpbilen.
3227 Paolo var osäker på geografin, men så vitt han kunde förstå passerade de på västra sidan av sjön Yngern. Han förlorade skåpbilen ur sikte och ökade hastigheten. Han kom ut på en lång raksträcka och bromsade. Skåpbilen var borta. Det fanns gott om små avtagsvägar i området.
3228 Miriam Wu kände smärta i nacke och ansikte, men hon hade behärskat paniken och ångesten över att vara hjälplös. Han hade inte slagit henne igen. Hon hade fått sätta sig upp och lutade sig mot förarsätets baksida. Hon hade händerna bojade på ryggen och en bred plasttejp över munnen.
3229 Ena näsborren var fylld med blod och hon hade svårt att andas. Hon betraktade den blonde jätten. Sedan han tejpat henne hade han inte sagt ett ord och helt ignorerat henne. Hon betraktade märket där hon sparkat honom. Det var en spark som borde ha orsakat massiva skador.
3230 Han tycktes knappt ha märkt den. Det var abnormt. Han var stor och enormt välbyggd. Han hade muskler som varslade om att han tillbringade timmar varje vecka i något gym. Men han var inte kroppsbyggare. Hans muskler tycktes vara helt naturliga. Hans händer var som massiva stekpannor.
3231 Hon visste att även om hon hade händerna fria skulle hon inte ha en chans mot den blonde jätten. Hon kände sig fullständigt hjälplös. Malin eriksson ringde till Mikael Blomkvist strax efter elva då han just hade kommit hem och satt på kaffebryggaren och stod och skar upp en smörgås i köket.
3232 Han backade upp i vägrenen och vände tillbaka norrut. Han körde långsamt och spanade efter avtagsvägar. Efter bara hundrafemtio meter såg han plötsligt en ljuskägla som glimmade till i en smal lucka i ridån av skog. Han såg en liten skogsväg på motsatta sidan vägen och vred ratten.
3233 Han brydde sig inte om att låsa då han joggade tillbaka över vägen och hoppade över ett dike. Han önskade att han hade haft en ficklampa och snirklade sig fram genom lövsly och träd. Skogen var bara en smal ridå mot vägen och plötsligt kom han ut på en sandig grusplan.
3234 Då öppnades en dörr i lastporten i fasaden rakt framför honom. En man med blont hår och ölmage kom ut ur lagerbyggnaden och tände en cigarett. När han vred huvudet såg Paolo en hästsvans mot ljuset i dörröppningen. Paolo höll sig blick stilla med ena knäet mot marken.
3235 Han var fullt synlig mindre än tjugo meter framför mannen, men ljuset från cigarettändaren hade slagit ut hans nattsyn. Sedan hörde både Paolo och mannen med hästsvansen ett halvkvävt tjut från skåpbilen. När hästsvansen började röra sig mot skåpbilen lade sig Paolo långsamt platt på marken.
3236 De två männen såg ut att växla några ord men Paolo kunde inte höra vad de sa. Sedan öppnade mannen med hästsvansen bildörren vid förarsätet och hoppade in. Han startade och svängde över gårdsplanen i en snäv båge. Ljuskäglan från lyktorna passerade bara några meter från Paolo.
3237 Skåpbilen försvann längs en uppfartsväg och Paolo hörde motorljudet dö bort. Den blonde jätten bar Miriam Wu genom dörren i lastporten. Paolo skymtade en skugga genom de högt belägna fönstren. Det tycktes som om skuggan rörde sig mot byggnadens bortre regioner.
3238 Han var på en gång lättad och oroad. Han var lättad över det faktum att han hade lyckats spåra skåpbilen och att han hade Miriam Wu inom räckhåll. Han var samtidigt fylld av respekt och oro för den blonde jätte som hade hanterat henne som om hon var en lätt matkasse från Konsum.
3239 Det Paolo hade sett av honom var att han var enormt storväxt och gav ett mycket potent intryck. Det rimliga var att dra sig tillbaka och larma polisen. Men hans mobiltelefon var stendöd. Dessutom hade han bara en vag uppfattning om var han befann sig och han var inte säker på vägbeskrivningen.
3240 Han hade misshandlat och kidnappat Miriam Wu. Paolo kände sig dock inte särskilt rädd – han hade stort självförtroende och visste att han kunde bita ifrån om det kom till handgemäng. Frågan var bara om mannen i byggnaden var beväpnad och om det fanns fler personer därinne.
3241 Paolo gick fram och tryckte ned handtaget och öppnade. Han kom in i en stor upplyst lagerlokal, fylld av bråte, trasiga kartonger och skräp. Miriam Wu kände tårar rinna nedför kinderna. Hon grät inte så mycket av smärta som av hjälplöshet. Under färden hade jätten hanterat henne som luft.
3242 Han hade ryckt bort tejpen över hennes mun när skåpbilen hade stannat. Han hade lyft henne och burit in henne utan minsta besvär och dumpat henne på cementgolvet utan att ta hänsyn till vare sig böner eller protester. När han tittade på henne var hans ögon iskalla.
3243 Miriam Wu visste plötsligt att hon skulle dö inne i lagerbyggnaden. Han vände ryggen mot henne och gick bort till ett bord där han öppnade en flaska mineralvatten som han drack i långa klunkar. Han hade inte tejpat ihop hennes ben och Miriam Wu började resa sig upp.
3244 Han vände sig mot henne och log. Han befann sig närmare dörren än hon. Hon skulle inte ha en chans att hinna förbi honom. Hon sjönk resignerat ned i knästående och blev rasande på sig själv. Jag ska fan i mig inte ge upp utan strid. Hon ställde sig upp igen och bet ihop tänderna.
3245 Hon blixtrade till i en spark mot revbenen, snurrade runt och sparkade igen mot skrevet. Hon träffade höften och backade en meter och växlade ben för nästa spark. Med händerna på ryggen hade hon inte balans för att träffa ansiktet, men levererade en tung spark mot bröstbenet.
3246 Han sträckte ut en hand och grep henne i axeln och snurrade henne runt som om hon hade varit gjord av papper. Han slog ett enda knytnävsslag, inte särskilt hårt, mot hennes njurar. Miriam Wu skrek som en galning när en paralyserande smärta skar genom mellangärdet.
3247 Han gav henne ytterligare en örfil och hon dråsade i golvet. Han lyfte foten och sparkade henne i sidan. Hon tappade luften och hörde revben knäckas. Paolo Roberto såg inget av misshandeln men hörde plötsligt Miriam Wu vråla av smärta, ett skarp gällt skrik som omedelbart tystnade.
3248 Han gick ljudlöst genom lokalen och tittade försiktigt in genom dörröppningen just då den blonde jätten vältrade över Miriam Wu på rygg. Jätten försvann ur hans synfält i några sekunder och återkom plötsligt med en motorsåg som han ställde på golvet framför henne.
3249 Paolo Roberto hade inte blivit världskänd boxare genom att vara mesig i ringen. Han hade gått 33 matcher i sin proffskarriär och vunnit 28 av dem. Då han klippte till förväntade han sig en reaktion. Förslagsvis att objektet för övningen satte sig ned och hade ont någonstans.
3250 Paolo upplevde det som om han med full kraft hade kört in handen i en betongvägg. En liknande känsla hade han aldrig upplevt under alla de år han befunnit sig i en boxningsring. Han tittade häpet på kolossen framför sig. Den blonde jätten vände sig och tittade lika häpet ned på boxaren.
3251 Han slog en serie höger-vänster-höger mot mellangärdet och lade muskler bakom. Det var tunga kroppsslag. Det kändes som att hamra på en vägg. Den enda effekten var att jätten tog ett halvt steg bakåt, mer av häpnad än som en effekt av slagen. Han log plötsligt.
3252 Paolo stannade förbryllad. Han hade just landat fyra slag som enligt regelboken borde ha inneburit att den blonde jätten skulle befinna sig på golvet och han själv på väg tillbaka till sin ringhörna medan domaren började nedräkningen. Inte ett enda av hans slag tycktes ha haft minsta effekt.
3253 Herregud. Det här är inte normalt. Sedan såg han nästan i ultrarapid hur blondinens högerkrok kom genom luften. Han var långsam och signalerade slaget i förväg. Paolo vek undan och parerade delvis med vänster skuldra. Det kändes som om han blev träffad av ett slag från ett järnrör.
3254 Paolo Roberto backade två steg, fylld av nyfunnen respekt för sin motståndare. Det är något fel på honom. Ingen jävel slår så hårt. Han parerade automatiskt en vänsterkrok med underarmen och kände genast en tung smärta. Han hann inte parera högerkroken som kom från ingenstans och landade på pannan.
3255 Det måste sys. Igen. I nästa ögonblick kom jätten in i hans synfält och instinktivt vräkte sig Paolo Roberto åt sidan. Han undvek med en hårsmån ett nytt klubbslag från de enorma nävarna. Han backade snabbt tre fyra steg och fick upp armarna i försvarsposition.
3256 Rep och handskar saknades. Sekonder och domare existerade inte. Det fanns ingen gonggong som avbröt och förvisade parterna till varsin ringhörna och några sekunders paus med vatten och luktsalt och en handduk att torka blod från ögonen. Paolo Roberto insåg plötsligt att han slogs på liv och död.
3257 All träning, alla år av hamrande på sandsäckar, all sparring och erfarenheten från alla matcher kunde sammanfogas i den energi han plötsligt utvecklade när adrenalinet pumpade på ett sätt som han aldrig tidigare upplevt. Nu höll han inte längre inne med slagen.
3258 De rök ihop i ett utbyte där Paolo satte all kraft och alla sina muskler bakom. Vänster, höger, vänster, vänster igen och en jabb med högern mot ansiktet, ducka för vänsterkroken, backa ut ett steg, anfall med högern. Varje slag Paolo Roberto avlossade gick hem.
3259 Han slogs med hjärnan lika mycket som med nävarna. Han lyckades ducka och undvika varje slag som jätten skickade mot honom. Han fick in en klockren högerkrok mot käken som kändes som om han slog av ett ben i sin näve och som borde ha fått motståndaren att ramla ihop i en hög.
3260 Han kastade en blick på sina knogar och såg att de var blodiga. Han noterade rodnader och svullnader i den blonde jättens ansikte. Paolos motståndare tycktes inte ens märka slagen. Paolo backade och gjorde en paus medan han värderade sin motståndare. Han är ingen boxare.
3261 Han kan inte parera. Han signalerar slagen. Och han är hur långsam som helst. I nästa ögonblick fick jätten in en vänsterkrok mot sidan av Paolos bröstkorg. Det var andra gången han träffade ordentligt. Paolo kände smärta skjuta genom kroppen när revbenen knakade.
3262 Han försökte backa men snubblade på någon bråte på golvet och ramlade på rygg. Under en sekund såg han jätten torna upp sig men han hann rulla åt sidan och kom vimmelkantigt upp på fötter igen. Han backade och försökte samla kraft. Jätten var över honom igen och Paolo befann sig på defensiven.
3263 Han duckade, duckade igen och backade undan. Han kände smärta varje gång han parerade ett slag med skuldran. Sedan kom det ögonblick som varje boxare någon gång upplevt med fruktan. Känslan som kunde infinna sig mitt i en match. Känslan av att inte räcka till.
3264 Det är det avgörande ögonblicket i nästan varje boxningsmatch. Det är det ögonblick då kraften plötsligt rinner av en och adrenalinet pumpar så kraftigt att det blir en paralyserande belastning och en resignerad kapitulation infinner sig som ett spöke vid ringside.
3265 Paolo Roberto drabbades av denna insikt. Han kände en susning i huvudet som gjorde honom vimmelkantig och han upplevde ögonblicket som om han betraktade scenen utifrån, som om han tittade på den blonde jätten genom ett kameraobjektiv. Det var ögonblicket då det handlade om att vinna eller försvinna.
3266 Paolo Roberto backade i en vid halvcirkel för att samla kraft och vinna tid. Jätten följde honom målmedvetet men långsamt, precis som om han visste att striden redan var avgjord men ville dra ut på ronden. Han boxas men kan ändå inte boxas. Han vet vem jag är.
3267 Men han har en slagstyrka som är nästan ofattbar och han tycks helt okänslig för all bestraffning. Tankarna rumlade runt i Paolos huvud medan han försökte bedöma situationen och besluta sig för vad han skulle göra. Helt plötsligt återupplevde han natten i Mariehamn två år tidigare.
3268 Det betydde inte liv eller död längre. En förlust var inte en katastrof. Ett och ett halvt år senare var han fortfarande boxare. Han var inte längre proffs och gick bara vänskapliga sparringmatcher. Men han tränade. Han hade inte gått upp i vikt eller börjat slappa i midjan.
3269 Han var naturligtvis inte ett lika välstämt instrument som inför en titelmatch där kroppen drillats i månader, men han var Paolo Roberto och han gick inte av för hackor. Och till skillnad från Mariehamn så betydde matchen i lagerbyggnaden söder om Nykvarn bokstavligen liv eller död.
3270 Han fintade med vänstern och satsade allt han förmådde med en högerkrok. Han gav allt han hade och blixtrade till i ett slag som träffade över mun och näsa. Hans attack kom fullkomligt oväntat efter att han befunnit sig på reträtt en lång stund. Äntligen hörde han att någonting gav vika.
3271 Paolo såg honom signalera slaget långt i förväg och duckade under den väldiga näven. Han såg honom skifta kroppsvikten och visste att jätten tänkte följa upp med vänstern. Istället för att parera lutade sig Paolo bakåt och lät vänsterkroken passera framför näsan.
3272 Han svarade med ett mäktigt slag på utsidan av kroppen, strax under revbenen. När jätten vred sig för att möta angreppet sköt Paolos vänsterkrok upp och träffade rakt över näsan igen. Han kände plötsligt att allt han gjorde var helt rätt och att han hade perfekt kontroll över matchen.
3273 Hans fot sköt upp och kom som en fullständig överraskning för Paolo Roberto. Han hade vanemässigt fallit in i boxningens regelverk och förväntade sig inte en spark. Det kändes som om en slägga träffade i underkanten av låret strax ovanför knäet och en skarp smärta sköt genom benet.
3274 Han var en av the good guys. För första gången i sitt liv kände hon en mordisk lust att skada en annan människa. Hon tog några snabba steg och mobiliserade varje uns av energi och de muskler hon fortfarande hade intakta. Hon kom upp mot jätten bakifrån och landade sparken i hans skrev.
3275 Det var väl inte elegant thaiboxning precis, men sparken hade avsedd effekt. Miriam Wu nickade förnuftigt för sig själv. Karlar må vara stora som hus och gjorda av granit men de hade alltid kulorna på samma plats. Och sparken var så klockren att den borde noteras i Guinness rekordbok.
3276 Han pressade ur sig ett stönande och greppade sig i skrevet och gick ned på ett knä. Miriam stod obeslutsam i någon sekund innan hon insåg att hon måste följa upp och försöka komma till ett avslut. Hon satsade på att sparka honom i ansiktet men till hennes överraskning fick han upp en arm.
3277 Det borde ha varit omöjligt för honom att hämta sig så snabbt. Och det kändes som att sparka rakt in i en trädstam. Han höll plötsligt fast hennes fot, drog omkull henne och började hala in. Hon såg honom lyfta en knytnäve och vred sig desperat och sparkade med det fria benet.
3278 Hon träffade honom över örat i samma sekund som hans slag träffade henne på sidan av tinningen. Miriam Wu upplevde det som om hon med full kraft kört huvudet in i en vägg. Det blixtrade och svartnade om vartannat framför hennes ögon. Den blonde jätten började resa sig på fötter igen.
3279 Den blonde jätten stöp framåt och landade med ett brak. Paolo Roberto såg sig omkring med en känsla av overklighet. Den blonde jätten vred sig på golvet. Miriam Wu hade en glasartad blick och tycktes vara helt utslagen. Deras förenade ansträngningar hade köpt dem en kort frist.
3280 Han linkade fram till Miriam Wu och halade upp henne på fötter. Hon började röra på sig igen men stirrade ofokuserat på honom. Utan ett ord lyfte han upp henne över skuldran och började halta mot utgången. Smärtan i det högra knäet var så skarp att han bitvis hoppade på ett ben.
3281 Det kändes som en befrielse att komma ut i den mörka kalla luften. Men han hade ingen tid att stanna upp. Han navigerade över grusplanen och in i skogsridån, samma väg som han kommit. Så fort han kommit in bland träden snubblade han över en rotvälta och dråsade omkull.
3282 Miriam Wu stönade och han hörde dörren i lagerbyggnaden slås upp med ett brak. Den blonde jätten var en monumental siluett i den ljusa rektangeln i dörröppningen. Paolo lade en hand över Miriam Wus mun. Han böjde sig ned och viskade i hennes öra att vara helt tyst och stilla.
3283 Han var så utslagen och misshandlad att han visste att han inte skulle klara ytterligare en rond. Men ingen, inte ens ett blont monster som var ett naturens misstag, kunde slåss med en krossad skalle. Han kramade stenen och kände att den var ovalt formad med en skarp kant.
3284 Den blonde jätten gick till hörnet av byggnaden och gjorde därefter ett långt svep över grusplanen. Han stannade mindre än tio steg från den plats där Paolo höll andan. Jätten lyssnade och spejade – men han kunde inte veta åt vilket håll de hade försvunnit i natten.
3285 Efter några minuters spaning tycktes han också inse det fruktlösa i sökandet. Han försvann med rask beslutsamhet tillbaka in i byggnaden och var borta i någon minut. Han släckte belysningen och kom ut med en väska och gick till den vita Volvon. Han rivstartade och försvann längs uppfartsvägen.
3286 Helt plötsligt hade han bara stått därinne i lagret. Det var inte riktigt klokt. Paolo Robertos slag hade inte känts. Han var inte förvånad. Men sparken i skrevet hade faktiskt känts. Och det där fruktansvärda slaget mot huvudet hade fått det att svartna för ögonen.
3287 Han trevade med fingrarna över nacken och kände en enorm bula. Han tryckte med fingrarna men kunde inte känna någon smärta. Ändå kände han sig omtöcknad och yr. Han kände med tungan att han, till sin förvåning, hade förlorat en tand i vänstra delen av överkäken.
3288 Munnen var fylld av blodsmak. Han greppade näsan mellan tummen och pekfingret och böjde försiktigt upp den. Han hörde ett knäppande ljud inne i huvudet och konstaterade att näsan var bruten. Han hade gjort det rätta genom att hämta sin väska och lämna lagret innan polisen hunnit dit.
3289 Strax före Nykvarn mötte han en bil utan att tänka närmare på det. Färden tillbaka till Stockholm var en mardröm. Paolo Roberto hade blod i ögonen och var så sönderslagen att hela kroppen värkte. Han körde som en kratta och kände att han vinglade fram och tillbaka över vägen.
3290 Han torkade sig i ögonen med ena handen och kände försiktigt på näsan. Det gjorde rejält ont och han kunde bara andas genom munnen. Han spanade oupphörligt efter en vit Volvo och tyckte sig skymta en sådan vid ett möte vid Nykvarn. När han kom ut på E20 började körningen gå lite bättre.
3291 Han funderade på att stanna i Södertälje men hade ingen aning om vart han skulle åka. Han kastade en blick på Miriam Wu, fortfarande i handbojor, som låg nedhasad utan säkerhetsbälte i baksätet. Han hade varit tvungen att bära henne till bilen och så fort hon kommit in i baksätet hade hon slocknat.
3292 Mikael hade väntat i över en timme på att få träffa honom. Näsan var dold under stödplåster. Vänstra ögat var igenmurat och ögonbrynet täckt av kirurgtejp där han sytts med fem stygn. Han hade bandage över revbenen och blodsutgjutningar och skrapsår över hela kroppen.
3293 Jag träffade honom på käken fyra gånger. Från början höll jag inne med slagen – jag ville ju inte slå ihjäl honom utan bara freda mig. Men mot slutet gav jag precis allt. Ett av de slagen borde ha krossat käkbenet på honom. Och det där jävla monstret bara ruskade på sig lite och fortsatte att komma.
3294 Jag kunde finta honom och dra ut hans gard och han hade inte en susning om hur man rör sig för att undvika att bli träffad. Han var helt borta. Men samtidigt försökte han röra sig som en boxare. Han höll upp armarna på rätt sätt och han ställde sig i utgångsläge som en boxare hela tiden.
3295 Bublanski hade svårt att tillgodogöra sig alla detaljer men accepterade så småningom att Miriam Wu hade blivit kidnappad och att Paolo Roberto hade spöat upp kidnapparen. Nåja, vid ett studium av den före detta proffsboxarens ansikte var det inte självklart vem som hade spöat vem.
3296 Obduktionsprotokollet är otydligt vad gäller vilken typ av redskap som använts för att slå ihjäl henne men skadorna påminner väldigt mycket om den misshandel som både Miriam Wu och Paolo utsattes för. Redskapet kan i det här fallet vara en blond jättes händer.
3297 Jerker Holmberg ringde tillbaka någon timme senare. Han hade precis anlänt till brottsplatsen. Södertäljepolisen hade inte haft några problem med att hitta den aktuella lagerlokalen. Den och två mindre intilliggande förråd var nedbrända och brandkåren var fullt sysselsatt med eftersläckning.
3298 Det innebar inte att misstankarna mot Lisbeth Salander kunde avskrivas – först måste en rimlig förklaring till hennes fingeravtryck på mordvapnet föreligga – men det innebar att utredningen nu på allvar måste fokusera på möjligheten av en alternativ gärningsman.
3299 Den för dagen viktigaste arbetsuppgiften bestod i att identifiera den storvuxne blonde man och hans kumpan med hästsvans som hade kidnappat och misshandlat Miriam Wu. Den storvuxne blonde mannen hade ett så särpräglat utseende att han borde vara relativt lätt att finna.
3300 Spaningsgruppen hade visserligen Dag Svenssons lånedator från Millennium och de zip-skivor som utgjorde backup från hans försvunna laptop, men dessa innehöll flera års samlad research och bokstavligen tusentals sidor som skulle ta lång tid att katalogisera och sätta sig in i.
3301 Den tredje uppgiften bestod i att fokusera på en okänd person vid namn Zala. I det avseendet skulle spaningsgruppen söka bistånd från Särskilda utredningsgruppen om organiserad brottslighet, som enligt uppgift stött på namnet vid några tillfällen. Han gav den uppgiften till Hans Faste.
3302 Vi har ett våldsbenäget psykfall som gått från klarhet till klarhet genom åren. Tror du verkligen att alla utredningar från psyk och rättsmedicin är ett skämt? Hon är kopplad till brottsplatsen. Vi har indicier på att hon fnaskar och en stor summa oredovisade pengar på hennes bankkonto.
3303 Texten innehöll flera detaljer som bara kunde vara kända inom utredningen. Den var formulerad så att polisen undersökte möjligheten att väcka åtal mot Roberto för grov misshandel. Ekström hade redan fått flera telefonsamtal från journalister som ville ha besked om boxarens roll.
3304 Eriksson sneglade på henne och noterade att någonting var på tok, men han sa ingenting och hon ignorerade honom. Hon satte sig bakom sitt skrivbord och stirrade framför sig. Det blev en tryckt tystnad i rummet. Till sist ursäktade sig Eriksson och sa att han måste gå på muggen.
3305 Hon klev av en bra bit söder om Stallarholmen strax efter elva. Hon befann sig vid en hållplats utan några byggnader inom synhåll. Hon visualiserade kartan i huvudet. Hon hade Mälaren några kilometer nordost och terrängen var fylld av både fritidsbostäder och enskilda åretruntbostäder.
3306 Advokat Nils Bjurmans fastighet var belägen i ett sommarstugeområde nästan tre kilometer från busshållplatsen. Hon tog en klunk vatten ur en petflaska och började promenera. Hon var framme drygt fyrtiofem minuter senare. Hon började med att göra en rundvandring i terrängen och undersöka grannarna.
3307 Till höger var det drygt hundrafemtio meter till grannstugan. Där var ingen hemma. Till vänster låg en ravin. Hon passerade två sommarstugor innan hon kom bort till en liten stugby där hon noterade tecken på människor i form av ett öppet fönster och ljud från en radio.
3308 Hon hade tagit med sig nycklarna från hans lägenhet och hade inga problem att öppna ytterdörren. Hennes första åtgärd bestod i att skruva upp en fönsterlucka på husets baksida, vilket gav henne en reträttväg i händelse av att obehag skulle dyka upp på brokvisten.
3309 Det obehag hon såg framför sig var att någon polis eventuellt skulle få för sig att dyka upp vid stugan. Bjurmans sommarstuga var en äldre och ganska liten byggnad med storstuga, kammare och ett litet pentry med vatten indraget. Dasset var en mulltoalett ute på gården.
3310 Hon ägnade tjugo minuter åt att söka igenom förvaringsskåp, garderober och byråar. Hon hittade inte så mycket som en flik av ett papper som kunde ha något med Lisbeth Salander eller Zala att göra. Till sist gick hon ut på gården och undersökte mulltoaletten och en vedbod.
3311 Resan hade följaktligen varit förgäves. Hon satte sig på bron och drack vatten och åt ett äpple. När hon gick för att stänga fönsterluckan stannade hon till i farstun och betraktade en meterhög aluminiumstege. Hon gick in i storstugan igen och granskade det brädfodrade taket.
3312 Öppningen till loftet var nästan osynlig mellan två takbjälkar. Hon hämtade stegen och sköt upp luckan och hittade omedelbart fem A4-pärmar. Den blonde jätten var bekymrad. Saker och ting hade gått alldeles på tok och katastroferna kommit slag i slag. Sandström hade hört av sig till bröderna Ranta.
3313 Jätten hade åkt över för att lugna eller hota advokaten efter behov på grund av den misslyckade kidnappningen av Lisbeth Salander, och Svenssons samtal hade skapat en våldsam panik hos Bjurman. Han hade varit oresonligt korkad. Helt plötsligt ville han dra sig ur.
3314 Den blonde jätten hade häpet tittat på Bjurman och tagit ifrån honom revolvern. Han hade redan handskar på sig, så fingeravtrycken var inget problem. Han hade egentligen inte haft något alternativ när Bjurman väl hade flippat. Bjurman kände naturligtvis till Zala.
3315 Han var en sådan komplett idiot. Men han befann sig i en bransch där sådana ovidkommande känslor inte kunde tillåtas störa den praktiska verksamheten. Han hade följaktligen lett ut honom i sovrummet och tvingat ned honom på knä och använt en kudde som ljuddämpare.
3316 Det behövdes ingen större fantasi för att inse att Zala därmed skulle bli föremål för vidlyftiga spekulationer. Den blonde jätten betraktade sig själv som smart, men han hade en enorm respekt för Zalas närmast kusligt strategiska begåvning. De hade samarbetat i drygt tolv år.
3317 Som tur var hade porten inte riktigt gått i lås. Han hade gått upp och ringt på dörren med namnet Svensson-Bergman. Han hade inte haft tid att söka igenom lägenheten eller plocka med sig papper. Han hade skjutit två skott – det hade varit en kvinna i lägenheten också.
3318 Den tappade revolvern hade varit en källa till kritik från Zala till dess att implikationerna klarlades. De hade aldrig blivit så förvånade som när polisen plötsligt inledde en klappjakt på Lisbeth Salander. Det tappade vapnet hade därmed förvandlats till en ofattbar lyckosam slump.
3319 Han gick ned till köket och förklarade för Magge Lundin varför denne i all hast måste åka ut till Stallarholmen och anlägga en ny brasa. Kriminalinspektör Bublanski ägnade lunchen åt att försöka få ordning på den utredning han kände höll på att gå alldeles överstyr.
3320 Nya tips hade flutit in från bland annat Göteborg och Norrköping. Göteborg avfärdades ganska omgående men Norrköpingstipset hade en vag potential. De informerade kollegorna och lade en försiktig spaning på en adress där en flicka med ett utseende som påminde om Salanders påstods ha setts till.
3321 Därefter tog sig Bublanski an förundersökningsledaren Richard Ekström i ett försök att lösa problematiken kring Sonja Modig. Han ägnade en lång stund åt att lägga fram sakskäl till att han ansåg att beslutet att koppla bort henne från utredningen var huvudlöst.
3322 Bublanski tvekade en sekund och sneglade mot den fortfarande låsta toalettdörren. Sedan klev han på ren impuls in i rummet och stoppade på sig Erikssons mobil och gick med raska steg till sitt tjänsterum och stängde dörren. Han klickade upp samtalslistan. Klockan 9.
3323 Hon var imponerad. Han hade lagt ned en oerhörd möda på uppgiften och systematiserat information som om det var en passionerad hobby. Han hade hittat material om henne som hon inte ens visste existerade. Hon läste Holger Palmgrens journal med blandade känslor.
3324 Polisen hade hittat henne sex veckor senare då hon var inneboende hos en 67-årig farbror i Haninge. Han hade varit rätt okej. Han försåg henne med husrum och mat. Hon hade inte behövt göra särskilt mycket i gengäld. Han ville smygtitta på henne då hon var naken.
3325 Hon visste att han definitionsmässigt var att betrakta som pedofil, men hon hade aldrig upplevt något hot från honom. Hon uppfattade honom som en inbunden och socialt handikappad människa. I efterhand kunde hon till och med uppleva en märklig känsla av släktskap då hon tänkte på honom.
3326 En granne hade slutligen observerat henne och larmat polisen. En socialassistent hade ägnat stor möda åt att övertala henne att anmäla honom för sexuella övergrepp. Hon hade hårdnackat vägrat erkänna att något otillbörligt hade ägt rum och i vilket fall var hon 15 år gammal och lovlig.
3327 Hon har nu avverkat två fosterfamiljer på tre månader och löper uppenbar risk att fara illa under sina utflykter. Jag måste snart besluta om jag ska avsäga mig uppdraget och kräva att hon tas om hand av riktiga experter. Jag vet inte vad som är rätt och vad som är fel.
3328 Det hade varit dagen före julafton. Holger Palmgren hade tagit henne med hem till sig och inkvarterat henne i sitt gästrum. Han hade lagat spaghetti med köttfärssås till middag och därefter placerat henne i vardagsrumssoffan och satt sig i en fåtölj mitt emot henne.
3329 På annandagen hade han ännu inte börjat tafsa på henne och visade heller inga tecken på att vilja smygtitta på henne. Tvärtom hade han blivit extremt irriterad då hon provocerat honom genom att promenera naken från hans gästrum till badrummet. Han hade slagit igen badrumsdörren med en kraftig smäll.
3330 Sent omsider hade hon gett de löften han krävde. Hon hade hållit sitt ord. Nåja, mer eller mindre. I sin journal kommenterade Palmgren metodiskt varje möte han hade med henne. Ibland var det tre rader, ibland fyllde han flera sidor med funderingar. Stundom häpnade hon.
3331 Palmgren hade varit mer insiktsfull än hon haft en aning om, och han hade ibland kommenterat små detaljer om hur hon försökt blåsa honom och han genomskådat henne. Sedan öppnade hon polisutredningen från 1991. Helt plötsligt föll pusselbitarna på plats. Hon upplevde det som om marken började gunga.
3332 Hon läste den rättsmedicinska rapport som författats av en dr Jesper H. Löderman och där en viss dr Peter Teleborian var en av de viktigaste referenserna. Löderman hade varit åklagarens trumfkort då han försökt få henne institutionaliserad vid förhandlingen då hon var 18 år.
3333 Det tog henne några minuter att förstå implikationerna. Gunnar Björck refererade till vad som måste ha varit ett muntligt samtal. Han formulerade sig oklanderligt, men mellan raderna sa Björck att det passade alldeles utmärkt om Lisbeth Salander satt inspärrad på dårhus resten av sitt liv.
3334 Det är viktigt att barnet får distans till det aktuella läget. Jag kan inte bedöma hennes psykiska tillstånd och vilket behov av vård hon fordrar men ju längre hon kan hållas institutionaliserad, desto mindre risk att hon oavsiktligt skapar problem i det aktuella ärendet.
3335 Lisbeth Salander bet sig i underläppen medan hon funderade. Hon hade aldrig gjort någon research på Teleborian men han hade börjat på rättsmedicin, och även Säkerhetspolisen hade stundom behov av att konsultera rättsmedicinare eller psykiatriker i olika utredningar.
3336 Hon skulle definitivt bli tvungen att göra ett besök i Smådalarö. Hon antog att ingen annan i det statliga rättshaveriet hade lust att diskutera ämnet med henne och i brist på andra fick ett samtal med Gunnar Björck duga. Hon såg fram emot samtalet. Hon behövde inte bära alla pärmarna med sig.
3337 Därmed var ryggsäcken fylld. Hon stängde dörren men hade inte hunnit låsa då hon hörde ljudet av motorcyklar bakom sig. Hon såg sig omkring. Det var redan för sent att försöka gömma sig och hon visste att hon inte hade minsta chans att springa ifrån två bikers på Harley-Davidsons.
3338 Han hade studerat en karta och fått en utförlig vägbeskrivning av den blonde jätten. Efter att ha fått instruktion att åka till Stallarholmen och anlägga en brasa hade han promenerat till klubbhuset i det nedlagda tryckeriet i Svavelsjös utkant och tagit Sonny Nieminen med sig.
3339 Det var en bonus som skulle slå den blonde saten med häpnad. De styrde upp på vardera sidan och parkerade två meter från henne. När motorerna stängdes av blev det alldeles tyst i skogen. Magge Lundin visste inte riktigt vad han skulle säga. Till sist fick han mål i munnen.
3340 Lisbeth Salander betraktade Lundin med uttryckslösa ögon. Hon noterade att han fortfarande hade ett skarpt rött nyläkt sår på käken där hon hade skurit honom med nyckelknippan. Hon höjde blicken och betraktade trädtopparna bakom honom. Sedan sänkte hon blicken igen.
3341 De kunde plocka isär henne och stoppa ned henne i en kakburk. Och hon mopsade sig. Men även om flickan var spritt språngande galen – vilket hon uppenbarligen var enligt både tidningsartiklar och vad han hunnit uppleva på gårdsplanen – så borde deras västar inge respekt.
3342 Sedan slog han en backhand med samma avsevärda kraft som Mikael Blomkvist hade fått uppleva i samband med händelsen på Lundagatan. Han slog genom tomma luften. I samma ögonblick som handen skulle ha träffat hennes ansikte tog hon ett enda kliv bakåt och stod stilla precis utom räckhåll för honom.
3343 Hans ögon började bränna som eld. Spetsen av hennes promenadboots sköt upp med full kraft och förvandlades till kinetisk energi i hans skrev med ett tryck av ungefär 120 kilopond per kvadratcentimeter. Magge Lundin sjönk andlöst ned på knä och hamnade därmed i bekvämare höjd för Lisbeth Salander.
3344 Hon tog sats och sparkade honom i ansiktet, precis som om hon lagt upp en hörna i fotboll. Det hördes ett otäckt krasande innan Magge Lundin ljudlöst stöp som en säck potatis. Det tog flera sekunder för Sonny Nieminen att inse att något orimligt hade utspelats framför hans ögon.
3345 Han började fälla ned fotstödet på sin HD, missade och var tvungen att titta efter. Sedan tog han det säkra före det osäkra och började treva efter den pistol som han hade i jackans innerficka. När han var på väg att dra ned blixtlåset såg han en rörelse i ögonvrån.
3346 När han tittade upp såg han Lisbeth Salander komma farande som en kanonkula mot honom. Hon hoppade jämfota och träffade honom med full kraft på höften, vilket inte var tillräckligt för att skada honom, men tillräckligt för att välta både honom och motorcykeln.
3347 Han undvek med en hårsmån att fastna med benet under motorcykeln och snubblade några steg baklänges innan han återvann balansen. När han åter fick henne i synfältet såg han hennes arm röra sig och en knytnävsstor sten singlade genom luften. Han duckade instinktivt.
3348 Stenen missade hans huvud med några centimeter. Han fick äntligen fram pistolen och försökte osäkra vapnet, men när han tittade upp för tredje gången var Lisbeth Salander framme vid honom. Han läste ondska i hennes blick och kände för första gången häpen rädsla.
3349 Hmm. Hon borde kanske ha väntat med att avlossa pistolen till dess att hon hunnit ställa frågor. Dels såg inte Magge Lundin ut att vara i stånd att föra ett redigt samtal, dels fanns möjligheten att någon hade hört skottet. Hon borde följaktligen lämna området per omgående.
3350 Hon kunde alltid leta rätt på Magge Lundin och fråga honom under lugnare former vid ett senare tillfälle. Hon säkrade vapnet, stoppade det i jackfickan och plockade upp sin ryggsäck. Hon hade hunnit gå ungefär tio meter längs vägen från Nils Bjurmans stuga innan hon stannade och vände sig om.
3351 Det var egentligen perfekt väder för att glömma alla problem och åka ut några dagar och koppla av i stugan i Sandhamn. Han hade kommit överens med Gunnar Björck om att dyka upp klockan ett men han var tidig och stannade i Dalarö för att dricka kaffe och läsa kvällstidningarna.
3352 Björck hade något att berätta och Mikael var fast besluten att innan han lämnade Smådalarö skulle han ha fått veta något om Zala. Någonting som kunde leda vidare. Björck mötte honom på gårdsplanen. Han såg morskare och mer självsäker ut än han hade gjort två dagar tidigare.
3353 Blomkvist hade lättvindigt och utan diskussion accepterat den punkt som Björck hade förberett sig på en lång dust om. Det var hans enda kort. Information om morden mot anonymitet. Och Blomkvist hade utan vidare gått med på att stryka vad som måste vara en jätterubrik i tidningen.
3354 Du har kunskap som jag vill ha och du använder din position till att köpa min tystnad. Jag har tänkt igenom saken och accepterar. Jag underlättar för dig genom att förbinda mig att inte nämna ditt namn i Millennium. Antingen litar du på vad jag säger eller så gör du inte det.
3355 Strängnäspolisen hade haft en arbetstyngd morgon med en omfattande och sedan tidigare beslutad trafikkontroll inom kommunen. Under eftermiddagen hade trafikövervakningen avbrutits sedan larm inkommit om att en 57-årig kvinna hade bragts om livet av sin sambo i deras bostad i Finninge.
3356 Larmen hade kommit inom loppet av några minuter och av den orsaken var en stor del av Strängnäspolisens resurser låsta. Vakthavande befälet hade dock följt händelseutvecklingen i Nykvarn på morgonen och snappat upp att detta tycktes ha något med efterspanade Lisbeth Salander att göra.
3357 Nieminen tycktes befinna sig i dålig form och belades med handfängsel. När poliserna skulle sätta på handbojorna upptäckte de häpet att ryggtavlan på hans skinnjacka var trasig. Ett fyrkantigt stycke om cirka två gånger två decimeter saknades mitt på ryggen. Det såg besynnerligt ut.
3358 Om de här två herrarna från Svavelsjö kom på var sin motorcykel saknas även ett fordon som den tredje parten anlände i. Den tredje parten kan ju inte gärna ha avvikit både i sitt eget fordon och på en motorcykel. Det är rätt lång väg att gå från Strängnäsvägen.
3359 Han satte sig och började häpet bläddra. Jerker Holmberg hade tur. Redan trettio minuter efter att dörrknackningen inletts bland de glest befolkade stugorna påträffades 72-åriga Anna Viktoria Hansson som tillbringat vårdagen med att rensa skräp i en trädgård vid avtagsvägen till sommarstugeområdet.
3360 Jovisst, hon hade god syn. Jovisst, hon hade sett en kortvuxen flicka i mörk jacka promenera förbi ungefär vid lunchtid. Vid femtontiden hade två personer på motorcykel kört förbi. De bullrade fruktansvärt. Och kort därefter hade flickan passerat åt andra hållet på en av motorcyklarna.
3361 Hennes första tre hundra meter på Bjurmans uselt underhållna skogsväg var rena bergochdalbanan där hon kände sig som en levande gyro. Vid två tillfällen höll hon på att åka käpprätt ut i terrängen och lyckades i sista sekund bemästra fordonet. Det kändes som att rida på en panikslagen älg.
3362 Om det skedde skulle hon aldrig orka resa den igen. Det gick enklare så snart hon kom ut på den bredare grusvägen som ledde till sommarstugeområdet. När hon några minuter senare svängde upp på Strängnäsvägen vågade hon släppa styret med ena handen och justera hjälmen.
3363 Hon såg noga till att hon inte överskred hastighetsbestämmelserna, nåja, åtminstone inte särskilt mycket i alla fall, men det kändes ändå som om hon befann sig i fritt fall. Först i höjd med Älvsjö svängde hon av och letade sig bort till Mässan och lyckades parkera utan att välta besten.
3364 Det var med stor saknad hon lämnade cykeln tillsammans med hjälmen och skinnbiten med loggan från Sonny Nieminens jacka och promenerade till pendeln. Hon var kraftigt nedkyld. Hon åkte en hållplats till Södra station och promenerade hem till Mosebacke och lade sig i badkaret.
3365 Det här var ju under stalinismens värsta år. Sedan Sovjet föll har det kommit fram en mängd dokument som visar att det fanns olika experiment med att skapa en kader av särskilt vältrimmade elitsoldater bland föräldralösa barn som uppfostrades av staten. Zalachenko var ett sådant barn.
3366 Han kontrollerade egna agenter och organiserade eller utförde egna operationer. Flera av dessa operationer var alltså morduppdrag, varav ett stort antal skedde i tredje världen, men det handlade också om utpressning, hotelser eller andra ärenden som hans överordnade ville ha utförda.
3367 Under åren hade han korrumperats en aning och stoppat undan lite pengar här och där. Han drack för mycket och han hade för många kvinnohistorier. Allt det här noterades av hans överordnade, men han var fortfarande en favorit och de hade överseende med småsaker.
3368 Det fanns knappt en kotte i polishuset – alla var antingen lediga eller i tjänst på bevakningsuppdrag och liknande. Och just det ögonblicket valde Zalachenko att gå in på Norrmalms polisstation och förklara att han sökte politisk asyl och att han ville tala med någon inom Säkerhetspolisen.
3369 I synnerhet Bjurman skulle aldrig ha haft något med ärendet att göra – det var högt över hans nivå – men eftersom han redan kände till hemligheten var det bättre att behålla honom än att inviga någon ny. Och jag antar att samma resonemang gällde för en junior som jag.
3370 Missförstå mig inte, det var också ett heltidsarbete. Jag blev utsedd till Zalachenkos mentor i Sverige och under de första tio åren träffades vi om inte dagligen så åtminstone ett par gånger i veckan. Det här var under de viktiga åren då han var full av färsk information.
3371 Han kunde vara otroligt charmerande, men han kunde också vara helt paranoid och galen. Han missbrukade periodvis alkohol och då blev han våldsam. Det var mer än en gång som jag fick göra nattliga utryckningar för att reda upp någon historia som han trasslat in sig i.
3372 Och han hade en bostad som Säkerhetspolisen betalade för i en förort till Stockholm. Han fick också lön från Säkerhetspolisen för att ständigt stå till förfogande. Men vi kunde inte förbjuda honom att gå på krogen eller att trassla in sig i kvinnoaffärer. Vi kunde bara städa upp efter honom.
3373 Han var inte särskilt begåvad och han var fel man på fel plats. Det var ju en ren slump att han alls blev inblandad i Zalachenkohistorien. Han var bara inblandad den allra första tiden och vid några enstaka tillfällen då vi behövde hantera vissa juridiska formalia.
3374 Han flyttade blicken till Enskede och suckade. Han hade en obehaglig känsla av att polisen befann sig flera kilometer efter händelseutvecklingen. Han begrep faktiskt inte ett dyft. Vad än Enskedemorden handlade om var det betydligt mer komplicerat än de ursprungligen hade trott.
3375 Han stannade vid en bensinmack och drack kaffe medan han försökte få grepp om historien. Mikael var djupt frustrerad. Han hade fått så många detaljer från Björck att han häpnade, men Björck hade också hårdnackat vägrat att ge honom den sista pusselbiten om Zalachenkos svenska identitet.
3376 Han kunde sträcka sig så långt som till att hantera Björck som en anonym källa i samband med bakgrundshistorien, men han kunde inte garantera fullkomlig anonymitet. Till sist hade de kommit överens om att fundera på saken i någon dag innan de återupptog samtalet.
3377 Ryggen värkte värre än någonsin. Han tog tre smärtstillande tabletter och var tvungen att gå och sträcka ut sig på soffan i vardagsrummet. Tankarna malde i huvudet. Efter någon timme klev han upp och kokade vatten och tog fram Liptons tepåsar. Han satte sig vid köksbordet och grubblade.
3378 Men han hade sparat den viktigaste informationen. Zalas identitet och verkliga roll i sammanhanget. Ett avgörande kort som han ännu hade i rockärmen. Hur fan hade han hamnat i den här soppan? Han var ingen förbrytare. Allt han hade gjort var att betala några horor.
3379 Han var ungkarl. Den där jävla 16-åringen låtsades inte ens att hon tyckte om honom. Hon hade tittat på honom med avsmak. Jävla fitta. Om hon inte hade varit så ung. Om hon åtminstone hade varit över 20 skulle det inte ha sett så illa ut. Media skulle massakrera honom om det någonsin läckte ut.
3380 Hon hade aldrig sett sin chef så dyster tidigare. Han informerade henne om allt som hade hänt under dagen. Hon satt tyst länge. Till sist sträckte hon fram handen och lade den över Bublanskis näve. Det var första gången hon hade rört honom och det fanns ingen annan avsikt än kamratskap.
3381 Lundin har väl för all del lagt på några kilo och är inte i högform, men han är farlig. Och Nieminen är en brutal fan som stora tuffa pojkar brukar vara rädda för. Jag kan bara inte begripa hur en liten spinkig tjej som Salander skulle kunnat spöa skiten ur dem på det viset.
3382 Hon måste ha gått dit för att söka rätt på något. Och det enda vi hittade där var ett par pärmar som tycks vara Bjurmans egen personutredning om Lisbeth Salander. Det är allt möjligt material om Salander från socialen, överförmyndarnämnden och gamla skolanteckningar.
3383 Han försökte skaka av sig obehaget. Den blonde jätten visste att det var dumheter, men han hade aldrig gillat att vara ensam. Han var inte det minsta rädd för människor av kött och blod, men han ansåg att det fanns något obeskrivligt otäckt med tomma hus på landet.
3384 Ibland tyckte han sig höra andetag. När han var yngre hade han blivit retad för sin mörkrädsla. Det vill säga, han hade blivit retad till dess att han på ett handfast sätt tillrättavisat de jämnåriga och ibland betydligt äldre kamrater som fann nöje i sådan förströelse.
3385 Men det var generande. Han avskydde mörker och ensamhet. Han hatade de varelser som befolkade mörkret och ensamheten. Han önskade att Lundin skulle komma hem. Lundins närvaro skulle återställa balansen, även om de inte växlade ett ord eller ens befann sig i samma rum.
3386 Han ägnade en stund åt att rengöra och olja in det handeldvapen han förvarade i sin väska, vilket hade en tillfällig terapeutiskt lugnande verkan. Till sist kunde han inte stanna i huset längre. Han gick en kort promenad ute på gården bara för att få lite frisk luft.
3387 När han stod alldeles stilla kunde han avlägset höra ljud av musik. När han skulle gå tillbaka in i Lundins träkåk igen kände han ett extremt stort obehag och stod länge med hjärtklappning på trappan innan han ruskade av sig obehaget och resolut öppnade dörren.
3388 Det var förstanyheten för dagen. Han sprang uppför trappan till gästrummet på övervåningen och stuvade ned sina personliga tillhörigheter i en väska. Han gick ut genom ytterdörren två minuter senare och rivstartade den vita Volvon. Han hade gett sig iväg i sista sekund.
3389 Mödan bestod i att övertala personalen att släppa in honom. Han insisterade så kraftigt att en ansvarig sköterska ringde en dr A. Sivarnandan, som uppenbarligen var bosatt i närheten av sjukhemmet. Sivarnandan anlände redan efter femton minuter och övertog problemet med den ihärdige journalisten.
3390 Under de senaste två veckorna hade ett flertal journalister spårat Holger Palmgren och medelst närmast desperata metoder försökt få ett uttalande. Holger Palmgren själv hade envist vägrat att ta emot sådana besök och personalen hade stående order att inte släppa in någon.
3391 Han var en vithårig mager fågelskrämma med uppenbara balansproblem, men han reste sig ändå när Mikael visades in i rummet. Han sträckte inte fram handen, men pekade mot en av stolarna vid det lilla bordet. Mikael satte sig. Dr Sivarnandan stannade kvar i rummet.
3392 Allt jag kan göra nu är att försäkra dig om att jag inte är här för att få material till ytterligare en artikel. Jag är här för Lisbeths skull, som hennes vän. Jag är förmodligen en av ytterst få personer i landet just nu som tveklöst och utan baktankar står på hennes sida.
3393 Så vitt jag kan förstå pågick den här misshandeln kontinuerligt under barnens uppväxt. Så länge Lisbeth kan minnas så dök Zalachenko upp med jämna mellanrum. Ibland kunde han vara borta en lång period innan han plötsligt var där igen på Lundagatan. Och varje gång var det samma sak.
3394 Zalachenko kom dit för att ha sex och för att dricka sprit och det slutade med att han plågade Agneta Salander på olika sätt. Lisbeth berättade detaljer som antydde att det var mer än enbart fysisk misshandel. Han var beväpnad och hotfull och det fanns inslag av sadism och psykisk terror.
3395 Han hälsade knappt på dem. Mamman brukade skicka in dem i lilla rummet då Zalachenko kom, och de fick inte komma ut utan tillåtelse. Vid något enstaka tillfälle daskade han till Lisbeth eller hennes syster, men det var mest för att de störde eller var i vägen på något sätt.
3396 Det var första gången hon pratade öppet om vad som hade hänt. Jag hade precis bestämt mig för att det fick vara nog med de här dumheterna med omyndighetsförklaring och allt det där. Lisbeth är lika klok som du och jag och jag förberedde mig för att ta upp hennes fall med tingsrätten igen.
3397 Jag läste hennes journal. Det var uppenbart att hon utsattes för grov misshandel och socialen borde ha ingripit. Men ingenting hände. Lisbeth och Camilla fick bo hos socialjouren under den tid då hon tvingades söka vård, men så fort hon blev utskriven åkte hon hem och väntade på nästa runda.
3398 Den här gången avbröt hon misshandeln. Hon gick ut i köket och hämtade en kniv och högg Zalachenko i axeln. Hon högg honom fem gånger innan han lyckades ta ifrån henne kniven och ge henne ett knytnävsslag. Det var inte djupa sår, men han blödde som en stucken gris och försvann.
3399 Hon hade skolkat från skolan var och varannan dag och bevakat sin mamma. Hon var livrädd att Zalachenko skulle skada henne. Hon var 12 år och kände ett ansvar för sin mamma som inte vågade gå till polisen och inte kunde bryta med Zalachenko, eller som kanske helt enkelt inte förstod allvaret.
3400 Därefter satte hon sig i fönstersmygen och öppnade cigarettetuiet hon fått av Miriam Wu. Hon tände en cigarett och tittade ut mot Djurgården. Hon hade upptäckt några detaljer om sitt liv som hon aldrig tidigare känt till. Så många pusselbitar föll på plats att hon blev alldeles kall.
3401 Hon var framför allt intresserad av polisutredningen, författad av Gunnar Björck i februari 1991. Hon var inte helt säker på vem i raden av de vuxna som pratat till henne som hade varit Björck, men hon trodde att hon visste. Han hade presenterat sig under ett annat namn.
3402 Zalachenko hade brunnit som en fackla inne i bilen. Han hade lyckats vräka upp dörren och rulla ut på marken men hade fastnat med benet i säkerhetsbältet mitt inne i eldhavet. Det hade kommit människor rusande för att kväva elden. Det hade kommit brandkår som släckt bilbranden.
3403 Hon hade försökt förklara vad som hade hänt men det kändes som om ingen lyssnade på henne och plötsligt satt hon i baksätet på en polisbil och det hade tagit minuter, minuter, minuter som blev nästan en timme innan polisen äntligen gått in i lägenheten och hittat hennes mamma.
3404 Lisbeth förstod plötsligt varför ingen hade läst polisutredningen, varför Holger Palmgren hade misslyckats med att få ut den och varför än i dag åklagare Richard Ekström som ledde jakten på henne inte hade tillgång till den. Den hade inte gjorts av den öppna polisen.
3405 Han fick inte identifieras och hängas ut. Zalachenko existerade inte. Det var inte Zalachenko som var problemet – det var Lisbeth Salander, den galna ungen som hotade att spräcka en av rikets viktigaste hemligheter. En hemlighet som hon inte hade haft en aning om.
3406 Han hade presenterat sig under sitt verkliga namn. Han hade ännu inte hunnit få något täcknamn eller någon svensk identitet. Det förklarade varför hon aldrig hittat hans namn i något offentligt register under alla dessa år. Hon visste vad han egentligen hette.
3407 Vad heter ni egentligen? Om Lisbeth Salander hamnade hos socialtjänsten skulle någon kanske börja rota. Hon var för ung för att åtalas, men om bensinbombsattentatet utreddes alltför detaljerat skulle samma sak hända. Hon kunde se rubrikerna i tidningen framför sig.
3408 Men i brist på ansvariga personer var Peter Teleborian ett gott substitut. Hon gjorde en mental anteckning att ta itu med honom på allvar så fort hon hade klarat av allt det här andra. Men hon förstod fortfarande inte hela sammanhanget. Zalachenko hade plötsligt dykt upp igen efter alla dessa år.
3409 Det hade varit en slump, men för henne hade det redan från början stått klart att det måste finnas en koppling mellan Bjurman och Zala. Men historien gick fortfarande inte ihop. Hon grubblade och provade pusselbitarna en efter en. Det fanns bara ett rimligt svar.
3410 Hon hoppade ned från fönstersmygen och öppnade sin skrivbordslåda och plockade upp cd- skivan. Med en tuschpenna hade hon märkt den Bjurman. Hon hade inte ens stoppat in den i ett skyddsfodral. Hon hade inte tittat på den sedan hon premiärvisade den för Bjurman två år tidigare.
3411 Hon vägde den i handen och lade tillbaka den i lådan. Bjurman var en idiot. Hade han bara skött sitt skulle hon ha låtit honom löpa om han lyckades få henne myndigförklarad. Zalachenko skulle aldrig ha låtit honom löpa. Bjurman skulle för evigt ha förvandlats till Zalachenkos knähund.
3412 Det var inga artigheter som utbyttes över telenätet. Bublanski frågade inte var Faste hade befunnit sig men informerade kyligt om dagens händelseutveckling. Faste var skakad. Han hade fått nog av cirkusen i huset och gjort något som han aldrig tidigare gjort i tjänsten.
3413 Han hade så småningom stängt av sin mobil och satt sig på Centralens pub och druckit två öl medan han kokade av ilska. Sedan hade han gått hem och duschat och somnat. Han behövde sova. Han hade vaknat lagom till Rapport och ögonen hade närmast trängt ut ur sina hålor då han följt rubrikerna.
3414 Han ville gripa henne så mycket att det nästan gjorde ont i hans händer när han kramade mobilen. Holger Palmgren betraktade lugnt Mikael Blomkvist som vankade av och an framför fönstret i hans lilla sjukrum. Klockan närmade sig halv åtta på kvällen och de hade pratat oupphörligt i närmare en timme.
3415 Jag trodde honom naturligtvis. Men jag pratade också med Jonas Beringer, som var klinikchef på den tiden. Jag tror inte att han hade något med den här historien att göra. Han gjorde en utvärdering på min begäran och vi kom överens om att försöka slussa ut henne i samhället igen via en fosterfamilj.
3416 Jag tog strid för henne efter episoden i tunnelbanan. Då hade jag lärt känna henne och jag tyckte väldigt bra om henne. Hon hade ryggrad. Jag avstyrde att hon institutionaliserades. Kompromissen var att hon blev omyndigförklarad och att jag blev hennes förvaltare.
3417 Dessutom hade jag flera gånger börjat ta upp en diskussion om att få omyndighetsförklaringen hävd. Hon funderade på saken i flera månader. Sedan ringde hon en dag och ville träffas. Då hade hon tänkt färdigt. Och hon berättade hela historien om Zalachenko och hur hon uppfattade vad som hade hänt.
3418 Paolo Roberto hade räddat henne. Hur han hade hamnat vid en lagerlokal i Nykvarn var obegripligt. Han intervjuades då han kom ut genom dörrarna på sjukhuset men ville inte göra några kommentarer. Hans ansikte såg ut som om han hade gått tio ronder med händerna bakbundna.
3419 Nej, det var inte fastställt att Lisbeth Salander var ensam gärningsman i Enskedemorden – polisen, hävdade Ekström, hade aldrig påstått att hon var mördaren utan hade efterlyst henne endast för att kunna höra henne om morden. Lisbeth Salander rynkade ögonbrynen.
3420 Vi befinner oss nu i den situationen att vi vet att andra aktörer finns inblandade i detta drama, att Södertäljepolisen hittat två lik nedgrävda i terrängen och att det nu markerats vid ytterligare en plats som ska undersökas. Lagerlokalen ägs av en kusin till Carl-Magnus Lundin.
3421 Innestående semesterlön samt tre månaders avgångsvederlag skulle utbetalas. Ett mail till vakthavande utgjorde en order om att då Eriksson anlände till byggnaden skulle han eskorteras till sitt skrivbord för att samla ihop personliga tillhörigheter och därefter avvisas från arbetsplatsen.
3422 Hon tänkte på det ögonblick då hon kastat brandbomben genom fönstret i Zalachenkos bil. I den stunden hade mardrömmarna upphört och hon hade känt en stor inre frid. Hon hade haft andra problem genom åren, men det hade alltid handlat om henne och hon hade kunnat hantera dem.
3423 Lisbeth förbannade sig själv. Det var hennes fel. Hon ansattes av skuldkänslor. Hon hade hemlighållit sin egen adress och noga sett till att hon själv var skyddad på alla sätt och vis. Och sedan hade hon lurat Mimmi att bosätta sig på den adress som alla kände till.
3424 Hon hade lika gärna kunnat slå henne sönder och samman själv. Hon var så olycklig att hon fick tårar i ögonen. Lisbeth Salander gråter aldrig. Hon torkade bort tårarna. Vid halv elva var hon så rastlös att hon inte kunde stanna inne i lägenheten. Hon satte på sig ytterkläderna och smög ut i natten.
3425 Hon kunde inte sova. Klockan ett klev hon upp och gick naken genom den mörka lägenheten. Hon gick in i gästrummet där hon hade placerat en säng och en byrå men aldrig satt sin fot sedan dess. Hon satte sig på golvet med ryggen mot väggen och stirrade in i dunklet.
3426 Det hade tagit slut innan hon ens fyllt 13 år. Det fanns bara en lösning. Hon startade ett dokument och försökte skriva en replik till Mikael Blomkvist, men tankarna snurrade i huvudet och det fanns så många saker hon ville säga till honom. Lisbeth Salander kär.
3427 Vilket jävla skämt. Han skulle aldrig någonsin få veta. Hon skulle aldrig ge honom tillfredsställelsen det innebar att gotta sig i hennes känslor. Hon kastade dokumentet och stirrade på den tomma skärmen. Men han förtjänade faktiskt inte hennes fullständiga tystnad.
3428 Det fanns inget i åklagare Ekströms laptop som antydde att någon i polisutredningen hade upptäckt att hon köpt bil, vilket möjligen kunde bero på att den inhandlats så nyligen att hon inte ens hade hunnit skicka in registreringshandlingar och försäkringspapper.
3429 Men hon kunde inte chansa på att Mimmi inte hade pladdrat om bilen då hon förhördes av polisen, och hon visste att Lundagatan stod under sporadisk bevakning. Polisen visste att hon hade en motorcykel, och det var ännu mer komplicerat att hämta den ur förrådet på Lundagatan.
3430 Ett alternativ var naturligtvis att hyra bil i Irene Nessers namn men det var förenat med risker. Det fanns alltid en möjlighet att någon skulle känna igen henne och att namnet Irene Nesser därmed skulle bli oanvändbart. Vilket vore en katastrof eftersom det var hennes bakdörr ut ur landet.
3431 Hon öppnade sin dator och loggade in på nätverket på Milton Security och navigerade fram till bilpoolen som administrerades av en sekreterare i företagets reception. Milton Security förfogade över nittiofem bilar, varav merparten var företagets målade bevakningsbilar.
3432 Praktiskt taget runt hörnet. Hon granskade personalfilerna och valde medarbetaren Marcus Collander som precis gått på semester under två veckor. Han hade lämnat ett telefonnummer till ett hotell på Kanarieöarna. Hon ändrade hotellnamnet och kastade om siffrorna i telefonnumret där han kunde nås.
3433 Sedan förde hon in en anteckning om att Collanders sista åtgärd i tjänst hade varit att lämna in en av de civila bilarna på service med motiveringen att kopplingen kärvade. Hon valde en Toyota Corolla med automatlåda som hon använt tidigare och noterade att den skulle vara åter en vecka senare.
3434 Hon såg sig omkring i arbetsrummet. Hon hade en känsla av att hon inte skulle återvända till lägenheten vid Mosebacke och konstaterade att hon lämnade hemligheter efter sig som hon kanske borde förstöra. Men hon kastade en blick på sitt armbandsur och insåg att hon befann sig i tidsnöd.
3435 Hon mötte ingen i de tomma korridorerna och hade inga problem att hämta bilnyckeln ur det olåsta väggskåpet i receptionen. Hon var nere i garaget trettio sekunder senare och blippade upp säkerhetslåset i Corollan. Hon dumpade ryggan i passagerarsätet och justerade förarsätets läge och backspegeln.
3436 Det kändes som en avskedsreplik. Lisbeth Salander ensam mot världen. Han gick till köket och drog igång bryggaren och vidare till badrummet. Han satte på sig ett par slitna jeans och insåg att han inte haft tid att tvätta de gångna veckorna och att han inte hade en enda ren skjorta.
3437 Han satte på sig en vinröd collegetröja under den grå kavajen. Då han bredde smörgåsar i köket såg han plötsligt en glimt av metall på bänken mellan mikrovågsugnen och väggen. Han rynkade ögonbrynen och använde en gaffel från bestickslådan och petade fram en nyckelknippa.
3438 Han öppnade och hittade tjugotvå försändelser som han stoppade i ytterfacket på sin datorväska. Han fortsatte längs Hornsgatan, parkerade vid Kvartersbion och åt frukost på Copacabana vid Bergsunds strand. Medan han väntade på sin caffe latte granskade han försändelserna en och en.
3439 Mikael tittade på den bifogade dokumentationen. Det var köpehandlingar för en lägenhet i en fastighet på Fiskargatan 9 vid Mosebacke. Sedan satte han kaffet i halsen. Köpesumman var på 25 miljoner kronor och köpet hade fullföljts med två inbetalningar med tolv månaders mellanrum.
3440 Det tog en evighet att öppna Exceldokumentet med dokumentation om uthyrningar. Hon konstaterade att den vita Volvo som kördes av den blonde jätten hade hyrts vid två tillfällen. Först under två veckor i januari och därefter från den 1 mars. Den hade ännu inte återlämnats.
3441 Hon knäppte på radion men hade precis missat nyhetssändningen och fick in någon reklamstation. Hon lyssnade på David Bowie som sjöng putting out fire with gasoline. Hon hade ingen aning om vem som sjöng eller vilken låt det var, men hon upplevde orden som profetiska.
3442 Mikael antog att huset till största delen bestod av företagslägenheter, men det tycktes också finnas vanliga bostadsrätter. Att Lisbeth Salanders namn saknades i trapphuset förvånade honom inte, men det tycktes osannolikt att detta skulle vara hennes gömställe.
3443 Efter trettio sekunder skulle larmet utlösas och den objudne besökaren få en obehaglig överraskning i form av en färgbomb som satt monterad i vad som såg ut att vara en eldosa intill dörren. Hon log förväntansfullt och räknade ned sekunderna. Mikael stirrade frustrerad på larmdisplayen vid dörren.
3444 Larmet på Millennium utlöstes om ingen hade slagit in rätt fyrsiffriga kod inom trettio sekunder och kort därefter skulle det dyka upp ett par muskelstinna knektar från en säkerhetsfirma. Hans första impuls var att stänga dörren och hastigt avvika från platsen.
3445 Till Mikaels stora förvåning stannade nedräkningen med sex sekunder till godo. Därefter pep larmet en sista gång innan displayen nollställdes och en grön lampa tändes. Lisbeth spärrade upp ögonen. Hon trodde att hon såg fel och ruskade faktiskt på handdatorn vilket, insåg hon, var helt irrationellt.
3446 Nej. Zala? Uteslutet. Hon slog ett telefonnummer på mobilen och väntade på att bevakningskameran skulle kopplas upp och börja sända lågupplösta bilder till hennes mobil. Kameran satt dold i vad som tycktes vara ett brandlarm i taket i hallen och tog en lågupplöst bild varje sekund.
3447 Sedan spred sig långsamt ett skevt leende i hennes ansikte när hon tittade ned på Mikael Blomkvist som under en dryg halv minut utförde en ryckig pantomim innan han slutligen slog koden och därefter lutade sig mot dörrposten med ett ansiktsuttryck som om han just hade undgått en hjärtattack.
3448 Han var klyftig nog att komma ihåg att Wasp var hennes pseudonym på nätet. Och om han hade hittat lägenheten så hade han kanske till och med räknat ut att den ägdes av Wasp Enterprises. Och medan hon tittade började han ryckigt förflytta sig genom hallen och försvann strax ur synhåll för objektivet.
3449 Jag berättade för Mikael att hans boxning inte var värd ett ruttet lingon. Men det lustiga var att han hela tiden gick upp i försvarsposition med nävarna och cirklade runt precis som om han var en van boxare. Det kändes som att han faktiskt hade fått någon sorts träning.
3450 Den tycktes vara tagen vid ett träningspass i en boxningshall. Två boxare stod och lyssnade på instruktioner från en fetlagd äldre man i smalbrättad skinnhatt och träningsoverall. Ett halvdussin människor hängde runt ringen och lyssnade. I bakgrunden stod en storväxt man med en kartong i famnen.
3451 Han stod stilla och utdelade rallarsvingar. Han var fenomenalt klumpig och det stämmer helt med killen jag fajtades med i Nykvarn. Men vad värre var, han förstod inte sin egen styrka. Då och då fick han in någon träff som åstadkom en förödande skada vid enkla sparringtillfällen.
3452 De flesta som har congenital analgesia dör relativt unga i 20–25-årsåldern. Smärtan är kroppens larmsystem om att något är på tok. Om du lägger handen på en glödhet platta så gör det ont och du rycker snabbt bort den. Om du har den här sjukdomen märker du inget förrän det börjar osa bränt kött.
3453 Han har klarat sig därför att i hans fall så har han ett annat genetiskt tillstånd som kompenserar. Han har en märklig fysik med en extremt kraftig benstomme som gör honom närmast osårbar. Han har en råstyrka som är närmast unik. Och han måste helt enkelt ha gott läkekött.
3454 I centrum av lägenheten fanns ett underbart ljust sällskapsrum med öppna spisar som Lisbeth aldrig verkade ha eldat i. Det fanns en enorm balkong med fantastisk utsikt. Det fanns tvättstuga, bastu, gym, förrådsutrymmen och ett badrum med ett badkar i King Size-klassen.
3455 Ett kort angav att det var en ståndsmässig inflyttningspresent från mäklaren. Köket innehöll all tänkbar utrustning runt en skinande ren fransk gourmetspis med gasugn, en Corradi Chateau 120 som Mikael aldrig hört talas om och som Lisbeth Salander möjligen kokat tevatten på.
3456 Själv hade han en espressobryggare av betydligt enklare märke som han köpt på John Wall och som kostade drygt 3 500 kronor – en av de få extravaganta investeringar han någonsin gjort i sitt eget hushåll. Kylskåpet innehöll en öppnad mjölkförpackning, ost, smör, kaviar och en halvtom burk saltgurka.
3457 I skräppåsen under diskbänken intill gourmetspisen hittade han flera tomma omslagspapper till Billys Pan Pizza. Arrangemanget saknade proportioner. Lisbeth hade stulit några miljarder och skaffat sig en lägenhet med plats för ett hov. Men hon hade bara behov av de tre rum som hon möblerat.
3458 Det saknades helt tavlor eller ens posters på väggarna. Det fanns inga mattor eller prydnadsdukar. I hela lägenheten kunde han inte hitta en enda prydnadsskål, ljusstake eller något annat krimskrams till minnessak som antydde hemtrevnad eller sparats av sentimentala skäl.
3459 Det var uppenbart att filmen spelats in med dold kamera. Han tittade inte på hela filmen men hoppade från avsnitt till avsnitt, det ena värre än det andra. Bjurman. Hennes förvaltare hade våldtagit Lisbeth Salander och hon hade dokumenterat händelsen in i minsta detalj.
3460 Lisbeth Salander var kvinnan som hatar män som hatar kvinnor. Han tänkte tillbaka på den tid då han lärt känna henne i Hedestad. Det måste ha varit några månader efter våldtäkten. Han kunde inte komma ihåg att hon med ett enda ord hade antytt att något sådant hade skett.
3461 Mikael kunde inte ens föreställa sig vad hon gjort med Bjurman – men hon hade inte dödat honom. Konstigt nog. Då skulle Bjurman ha dött redan för två år sedan. Hon måste ha kontrollerat honom på något sätt och för något syfte som han inte kunde föreställa sig.
3462 Han hoppades halvt om halvt att han plötsligt skulle höra hennes nycklar i dörren. Men han hade inga riktiga förhoppningar. Den tomma hårddisken i hennes PowerBook antydde att hon redan hade lämnat sitt gömställe för gott. Han hade hittat hennes adress för sent.
3463 Rekommendationen var enkel. Skaffa en tam psykiatriker som kan ta in Salander på barnpsyk ett par år framöver. Flickan är ju i vilket fall störd, vilket hennes beteende visar. Mikael ämnade ägna stort intresse åt Björck och Teleborian under den närmaste framtiden.
3464 Han finns inte i kriminalregistret enligt vår vän inom polisen. Han har vapenlicens för en älgstudsare och för ett hagelgevär. Han har två bilar, en Ford och en Saab, bägge av äldre modell. Inga noteringar hos kronofogden. Han är ogift och har titeln lantbrukare.
3465 Som god samhällsmedborgare borde han nu lyfta luren och ringa Bublanski. Men om han gjorde det skulle han antingen tvingas berätta sanningen om Lisbeth Salander eller hamna i en trasslig situation mellan halvlögner och mörkade avsnitt. Men det var inte det som var problemet.
3466 Hon var efterlyst för tre mord och skottlossningen i Stallarholmen. Vilket skulle innebära att den nationella insatsstyrkan eller något motsvarande jaktlag skulle sättas in för att gripa henne. Och Lisbeth Salander skulle med största sannolikhet göra våldsamt motstånd.
3467 Mikael tog fram papper och penna och gjorde en lista på sådant han inte kunde eller inte ville berätta för polisen. Först skrev han Adressen. Lisbeth hade lagt ned stor möda på att skaffa sig en hemlig adress. Där hade hon sitt liv och sina hemligheter. Han tänkte inte sälja ut henne.
3468 Därefter skrev han Bjurman och satte ett frågetecken efter. Han sneglade på cd-skivan på bordet framför sig. Bjurman hade våldtagit Lisbeth. Han hade nästan mördat henne och han hade djupt missbrukat sin position som hennes förvaltare. Därom rådde ingen tvekan.
3469 Men här fanns ett etiskt dilemma. Lisbeth hade inte anmält honom. Ville hon bli uthängd i massmedia genom en polisutredning där de mest intima detaljer läckte ut på några timmar? Hon skulle aldrig förlåta honom. Cd-skivan var bevismaterial och bilder ur den skulle göra sig bra i kvällstidningarna.
3470 Han funderade en stund och bestämde därefter att det var Lisbeths sak att fatta beslut om hur hon ville agera. Men om han hade kunnat spåra hennes lägenhet så borde polisen förr eller senare lyckas med samma sak. Han placerade cd-skivan i ett fodral i sin väska.
3471 Sedan blev han advokat och heltidsslusk och gjorde tjänster åt en snäv grupp inom Säk. Jag skulle tro att det finns en väldigt intern samling som träffas då och då i herrbastun för att styra världen och bevara hemligheten om Zalachenko. Jag gissar att Säpo i övrigt aldrig ens hört talas om karln.
3472 Jag tänker ringa Bublanski. Men min gissning är att Lisbeth är på väg till Gosseberga. Hon är en efterlyst trippelmördare och om vi ringer polisen så rycker de ut med nationella insatsstyrkan och förstärkningsvapen med jaktammunition, och risken att hon kommer att göra motstånd är rätt stor.
3473 Hon tänkte att hon borde ha följt med honom. Det var det enda anständiga. Men hon hade fortfarande inte berättat att hon tänkte sluta på Millennium och att allting var över vad som än hände. Hon tog pärmen och gick till kopiatorn. Boxen fanns på ett postkontor i ett köpcenter.
3474 Hon tog god tid på sig och vände blad med jämna mellanrum. Hon hade inlett bevakningen vid lunchtid och hade ingen aning om när boxen brukade tömmas, om det skedde dagligen eller kanske varannan vecka, om den redan var tömd för dagen eller om någon skulle komma.
3475 Hon hade nästan slumrat till med vidöppna ögon då hon plötsligt såg boxluckan öppnas. Hon sneglade på klockan. Kvart i två. Tur som en tokig. Lisbeth reste sig hastigt och promenerade fram till fönstret där hon såg en man i svart skinnjacka lämna boxavdelningen.
3476 Hon kom ifatt honom på gatan utanför. Det var en smal ung man i 20-årsåldern. Han promenerade runt hörnet till en parkerad Renault och låste upp bildörren. Lisbeth Salander memorerade bilnumret och sprang tillbaka till Corollan som hon parkerat hundra meter längre ned på samma gata.
3477 Han löste biljett på tåget med sitt kreditkort och satte sig i den tomma restaurangvagnen och beställde en sen lunch. Han kände en malande oro i mellangärdet och befarade att han var för sent ute. Han hoppades att Lisbeth Salander skulle ringa honom men visste att hon inte skulle göra det.
3478 Han hade tagit med sig den Colt som han hade hittat i Lisbeths skrivbordslåda. Han var osäker på varför han tagit med vapnet, men han kände instinktivt att han inte skulle lämna kvar det i hennes lägenhet. Han erkände att det inte var ett särskilt logiskt resonemang.
3479 Sedan lyfte han luren och ringde till Holger Palmgren. Han hade ingen särskild anledning att göra det, men ansåg att gubben på hemmet trots allt borde informeras om att han följde vissa spår och att han hoppades att historien skulle vara avslutad inom de närmaste timmarna.
3480 Problemet var ju förstås att även Lisbeth Salander hade sina spår. Lisbeth Salander sträckte sig efter ett äpple i ryggsäcken utan att släppa gården med blicken. Hon låg utsträckt i kanten av en skogsdunge med golvmattan från Corollan som improviserat liggunderlag.
3481 Hon hade bytt kläder och var klädd i gröna vindbyxor med benfickor, en tjock tröja och en varmfodrad midjekort tygjacka. Gosseberga låg omkring fyra hundra meter från landsvägen och bestod av två byggnader. Huvudgården fanns ungefär hundratjugo meter framför henne.
3482 Det var ett ordinärt vitt trähus med två våningar, ett uthus och en ladugård sjuttio meter bortanför bostadshuset. Genom en port i ladugården kunde hon se fronten på en vit bil. Hon trodde att det var en vit Volvo, men avståndet var för långt för att hon skulle kunna vara helt säker.
3483 Vid uppfarten fanns ytterligare en byggnad som såg ut att vara ett ödetorp; fönstren var täckta av ljusa skynken. Norr om byggnaden fanns ett skogsparti som ridå mot den närmaste grannen, en klunga hus nästan sex hundra meter bort. Bondgården framför henne var alltså relativt isolerad.
3484 Hon hade parkerat bakom en lada i en skogsdunge drygt hundra meter norr om avtagsvägen och återvänt till fots. Hon hade aldrig hört talas om Gosseberga, men så vitt hon kunde förstå syftade namnet på bostadshuset och ladugården framför henne. Hon hade passerat postlådan vid landsvägen.
3485 Hon hade gjort en halvcirkel runt byggnaden och slutligen valt sin utkiksplats med omsorg. Hon hade kvällssolen i ryggen. Sedan hon kommit på plats vid halvfyratiden på eftermiddagen hade i stort sett en enda sak hänt. Klockan fyra hade föraren av Renaulten kommit ut från huset.
3486 I dörröppningen hade han växlat några ord med en person som hon inte hade kunnat se. Därefter hade han kört sin väg och inte återkommit. I övrigt hade hon inte sett någon rörelse på gården. Hon väntade tålmodigt och betraktade byggnaden genom en liten Minoltakikare med 8x förstoring.
3487 X2000 stod stilla i Katrineholm. Tåget hade stått där i närmare en timme med något mystiskt vagnfel som enligt högtalarna måste åtgärdas. SJ beklagade förseningen. Han suckade frustrerat och hämtade påfyllning på kaffet. Först femton minuter senare startade tåget med ett ryck.
3488 Helt plötsligt öppnades ytterdörren och den blonde jätten vid namn Ronald Niedermann kom ut. Han var klädd i mörka byxor och åtsmitande polojumper som framhävde hans muskler. Lisbeth nickade för sig själv. Det var äntligen en bekräftelse på att hon hade kommit rätt.
3489 Niedermann promenerade runt huset och försvann till bilen i ladugården i några minuter. Han återkom med en liten handledsväska och gick in i huset. Bara några minuter senare kom han ut igen. Han hade sällskap av en spenslig kortvuxen äldre man som haltade och stödde sig på en krycka.
3490 De stannade vid uthuset där Niedermann hämtade ved. Sedan återvände de till bostadshuset och stängde dörren. Lisbeth Salander låg stilla i flera minuter efter att de hade gått in. Sedan sänkte hon kikaren och drog sig tillbaka ett tiotal meter till dess att hon var helt dold bakom träden.
3491 Hon öppnade ryggsäcken och plockade fram en termos och hällde upp svart kaffe och stoppade en sockerbit i munnen som hon började suga på. Hon åt en inplastad ostsmörgås som hon tidigare under dagen hade köpt på en bensinmack på vägen till Göteborg. Hon funderade.
3492 Hon hade sex patroner av kaliber 9 mm Makarov i magasinet. Det borde räcka. Hon tryckte in magasinet igen och matade in en kula i loppet. Hon säkrade och placerade vapnet i höger jackficka. Lisbeth började framryckningen mot byggnaden i en kringgående rörelse genom skogen.
3493 Hon hade kommit ungefär hundrafemtio meter då hon plötsligt stannade mitt i steget. I marginalen på sitt exemplar av Arithmetica hade Pierre de Fermat krafsat orden Jag har ett i sanning underbart bevis för detta påstående, men marginalen är alltför trång för att rymma detsamma.
3494 Svaret var så avväpnande enkelt. En lek med siffror som radade upp sig och plötsligt föll på plats i en enkel formel som mest var att betrakta som en rebus. Fermat hade ju ingen dator och Andrew Wiles lösning byggde på matematik som inte ens hade uppfunnits då Fermat formulerade sitt teorem.
3495 Fermat hade aldrig kunnat producera det bevis som Andrew Wiles lade fram. Fermats lösning var naturligtvis helt annorlunda. Hon var så häpen att hon var tvungen att sätta sig på en stubbe. Hon tittade rakt framför sig medan hon kontrollerade ekvationen. Det var så han menade.
3496 Undra på att matematikerna slitit sitt hår. Sedan fnittrade hon. En filosof skulle ha haft större chans att lösa den här gåtan. Hon skulle ha uppskattat att lära känna Fermat. Det var en kaxig jävel. Efter en stund reste hon sig och fortsatte framryckningen genom skogen.
3497 Hon dröjde sig kvar i dunklet i ladugården och betraktade bostadshuset. Det var mörkt ute och belysningen var tänd i samtliga rum i bottenvåningen. Hon kunde inte se någon rörelse men tyckte sig se ett fladdrande sken från en TV. Hon kastade en blick på sitt armbandsur.
3498 Det var inte likt den man som hon mindes från så många år tidigare. Hon hade aldrig förväntat sig att hitta honom på landsbygden i en liten vit bondgård, möjligen i en anonym villaförort eller i någon semesterort utomlands. Under sitt liv måste han ha skaffat sig fler fiender än Lisbeth Salander.
3499 Hon stördes av att platsen verkade så oskyddad. Hon räknade dock med att han hade vapen i huset. Efter en lång tvekan gled hon ut ur ladugården i skymningsljuset. Hon skyndade över gårdsplanen på lätta fötter och stannade med ryggen mot bostadshusets fasad. Plötsligt hörde hon svaga ljud av musik.
3500 Den första halvan av sitt liv hade hon levt i ständig skräck för mannen i huset. Den andra halvan av sitt liv, sedan hon hade misslyckats med att döda honom, hade hon väntat på att han skulle återkomma i hennes liv. Den här gången tänkte hon inte begå några misstag.
3501 Zalachenko må vara en gammal krympling, men han var en tränad mördare som hade överlevt på mer än ett slagfält. Dessutom hade hon Ronald Niedermann att ta hänsyn till. Helst hade hon velat överraska Zalachenko ute i det fria, någonstans på gårdsplanen där han skulle vara oskyddad.
3502 Den enda skymt hon sett av honom var de minuter han hade följt med till vedboden och det verkade osannolikt att han plötsligt skulle få för sig att gå en kvällspromenad. Det innebar att om hon ville invänta ett bättre tillfälle måste hon dra sig tillbaka och tvingas övernatta i skogen.
3503 Hon tänkte på Miriam Wu och på sin mamma. Lisbeth bet sig i underläppen. Hon måste ta sig in i huset, vilket var det sämsta alternativet. Hon kunde förstås knacka på dörren och avlossa vapnet i samma ögonblick som någon öppnade och därefter ge sig in i byggnaden i jakt på den återstående fähunden.
3504 Men det skulle innebära att den som fanns kvar var förvarnad och sannolikt beväpnad. Konsekvensanalys. Vad fanns det för alternativ? Plötsligt såg hon en skymt av Niedermanns profil då han passerade ett fönster bara några meter från henne. Han sneglade över axeln in mot rummet och pratade med någon.
3505 Lisbeth beslutade sig. Hon drog upp pistolen ur jackfickan, osäkrade och gick ljudlöst upp på bron. Hon höll vapnet i vänster hand medan hon oändligt långsamt tryckte ned handtaget på ytterdörren. Den var olåst. Hon rynkade ögonbrynen och tvekade. Det fanns dubbla säkerhetslås i dörren.
3506 Zalachenko skulle inte ha lämnat dörren olåst. Huden knottrade sig i nacken. Det kändes fel. Farstun var kolsvart. Till höger skymtade hon en trappa upp till övervåningen. Det fanns två dörrar rakt fram och en till vänster. Hon kunde se ljus sila genom en springa ovanför dörren.
3507 I samma sekund som hon försökte få pistolen i skottläge slöt sig Ronald Niedermanns enorma näve som ett järnband runt hennes hals och hans andra hand slöt sig runt hennes vapenhand. Han höll henne runt nacken och lyfte henne rakt upp i luften som om hon hade varit en docka.
3508 Det kändes som att sparka in i en trädstam. Det svartnade framför hennes ögon när han kramade hennes hals och hon kände hur hon tappade vapnet. Jävlar. Sedan kastade Ronald Niedermann in henne i rummet. Hon landade med ett brak på en soffa och halkade ned på golvet.
3509 Hon såg en tung trekantig askkopp i massivt glas på ett bord och grep den i farten och svingade den i en backhand. Niedermann fångade upp hennes arm mitt i slaget. Hon sträckte ned sin fria hand i vänster byxficka och drog upp elpistolen och vred sig runt och tryckte den mot Niedermanns skrev.
3510 Hon kände själv en kraftig snärt av elchocken fortplanta sig genom den arm som Niedermann höll fast. Hon förväntade sig att han skulle ramla ihop i smärtor. Istället tittade han ned på henne med ett förbryllat ansiktsuttryck. Lisbeth Salanders ögon vidgades i chock.
3511 Det var uppenbart att han kände obehag av något slag, men huvudsakligen ignorerade han smärtan. Han är inte normal. Niedermann böjde sig ned och tog elpistolen från henne och granskade den med ett fortfarande förbryllat ansiktsuttryck. Sedan gav han henne en örfil med öppen hand.
3512 Det var som om han slagit henne med en klubba. Hon rasade ihop på golvet framför soffan. Hon höjde blicken och mötte Ronald Niedermanns ögon. Han betraktade henne nyfiket, ungefär som om han undrade vilket hennes nästa drag skulle bli. Som en katt som förbereder sig för att leka med sitt byte.
3513 Därefter anade hon rörelse från en dörröppning längre in i rummet. Hon vred huvudet. Han kom långsamt in i ljuset. Han stödde sig på en käpp med handledskrycka och hon kunde se protesen sticka ut ur byxbenet. Hans vänstra hand var en förkrympt klump där det saknades ett par fingrar.
3514 Hon höjde blicken till hans ansikte. Den vänstra halvan var ett lapptäcke av ärrbildning från brandskadan. Hans öra var en liten stump och han saknade ögonbryn. Han var skallig. Hon mindes honom som en viril och atletisk man med svart böljande hår. Han var 165 centimeter lång och utmärglad.
3515 Zalachenko hasade sig förbi Lisbeth Salander och satte sig i en fåtölj och lyfte en fjärrkontroll. Lisbeths blick föll på TV-skärmen bakom honom. Zalachenko klickade och hon såg plötsligt en grönflimrande bild av området bakom ladugården och en bit av uppfartsvägen till huset.
3516 Du upprättade din observationspost på precis det ställe där vi hade larmat. Det är där man har bäst utsikt över gården. Det är oftast älg eller rådjur och ibland någon bärplockare som kommer för nära. Men det är sällan vi får se någon smyga upp med vapen i hand.
3517 Hon andades ut och lutade ryggen mot soffan. Zalachenko sträckte ut sin friska högerhand. Niedermann drog upp ett vapen ur byxlinningen, gjorde en mantelrörelse och gav det till honom. Lisbeth noterade att det var en Sig Sauer, polisens standardvapen. Zalachenko nickade.
3518 Men om du tror att du ska kunna vädja till hans familjekänsla så kan du glömma det. Jag är hans familj. Du är bara ett brus vid horisonten. Jag kan väl nämna att han inte är ditt enda syskon. Du har åtminstone ytterligare fyra bröder och tre systrar i olika länder.
3519 Han trodde inte sina ögon då han upptäckte att du var min dotter. Han var ju en av de få i det här landet som kände till min bakgrund. Jag måste erkänna att jag blev orolig då han plötsligt kontaktade mig, men sedan löste sig ju allt till det bästa. Han dog och du fick skulden.
3520 Jag såg fram emot många års samarbete med honom och det är alltid bra att ha en bakdörr in till Säpo. Även om det är en idiot. Men den där journalisten i Enskede hade på något sätt hittat ett samband mellan honom och mig och ringde honom just då Ronald befann sig hemma i hans bostad.
3521 Däremot hade hon en stark känsla av att det var något fel på Ronald Niedermann. Kroppsbyggnaden, det veka ansiktet och rösten som inte riktigt hade kommit upp i målbrottet kändes som genetiska misstag av något slag. Han hade varit helt okänslig för elpistolen och hans händer var enorma.
3522 Han höll ett stadigt grepp om hennes nacke. Hans fingrar nådde utan vidare runt hennes hals. Han styrde henne mot skogen norr om ladugården. Promenaden gick långsamt och Niedermann stannade med jämna mellanrum och inväntade Zalachenko. De hade kraftiga ficklampor.
3523 I skenet av Niedermanns lampa såg hon en spade nedkörd i en jordhög. Plötsligt förstod hon Niedermanns ärende. Han knuffade henne mot gropen och hon snubblade och gick ned på alla fyra med händerna djupt begravda i sandhögen. Hon reste sig och tittade uttryckslöst på honom.
3524 Han blev omedelbart förblindad men avlossade automatiskt ett skott från den ljuddämpade pistolen. Lisbeth hade redan flyttat två steg åt sidan och kulan trasade bara hål i luften där hon stått. Hon greppade spaden och svingade den med eggen mot hans pistolhand.
3525 Han borde vråla av smärta. Niedermann famlade med den sargade handen framför sig medan han förtvivlat gnuggade sig i ögonen med den andra. Hennes enda möjlighet att vinna striden var att orsaka en massiv omedelbar skada; om det blev en fysisk kamp skulle hon vara hopplöst förlorad.
3526 Hon behövde fem sekunders frist för att hinna fly in i skogen. Hon tog sats och svingade spaden i en vid båge över axeln. Hon försökte vrida handtaget så att eggen skulle träffa först, men stod i fel position. Hon träffade med bredsidan rakt över Niedermanns ansikte.
3527 Han var fortfarande förblindad av sanden men slog ut med högerarmen och lyckades knuffa Salander ifrån sig. Hon snubblade bakåt och trampade snett på en rot. En sekund var hon nere på marken men sköt fart och var omedelbart uppe på fötter igen. Niedermann var oskadliggjord för tillfället.
3528 Kulan träffade henne på utsidan av höften och fick henne att rotera ur balans. Hon kände ingen smärta. Den andra kulan träffade henne i ryggen och stannade mot hennes vänstra skulderblad. En vass paralyserande smärta skar genom hennes kropp. Hon gick ned på knä.
3529 Under några sekunder var hon oförmögen att röra sig. Hon var medveten om att Zalachenko fanns bakom henne, ungefär sex meter bort. Med en sista kraftansträngning hävde hon sig tjurskalligt upp på fötter igen och tog ett vacklande steg mot ridån av skyddande buskar.
3530 Kulan penetrerade skallbenet och orsakade ett spindelnät av radiella sprickor i kraniet. Blykulan trängde in i hennes huvud där den kom att vila i den grå massan ungefär fyra centimeter under hjärnbarken vid storhjärnan. För Lisbeth Salander var den medicinska lägesbeskrivningen akademisk.
3531 I praktiska termer innebar kulan ett omedelbart massivt trauma. Hennes sista förnimmelse var en rödglödgad chock som övergick i ett vitt ljus. Därefter mörker. Klick. Zalachenko försökte avlossa ytterligare ett skott men hans händer darrade så kraftigt att han inte kunde sikta.
3532 Slutligen insåg han att hon redan var död och sänkte vapnet och skakade medan adrenalinet flödade genom kroppen. Han tittade ned på sitt vapen. Han hade tänkt lämna pistolen hemma men hade gått och hämtat den och stoppat den i jackfickan som om han hade haft behov av en maskot.
3533 Han kastade en blick på sin dotters kropp. I ljuset från ficklampan såg hon ut som en blodig trasdocka. Han säkrade och stoppade ned pistolen i jackfickan och gick fram till Ronald Niedermann som stod hjälplös med tårar i ögonen och blod som rann från handen och näsan.
3534 Det tog den halvblinde Ronald Niedermann en stund att välta ned jorden. Den jord som inte fick plats skyfflade han ut i terrängen med kraftiga spadtag. Zalachenko rökte en cigarett medan han betraktade Niedermanns arbete. Han skakade fortfarande, men adrenalinet hade börjat lägga sig.
3535 Zalachenko kände sig förunderligt tillfredsställd. Han ägnade en stund åt att sköta om Niedermanns hand. Hugget från spaden hade skurit djupt och han var tvungen att plocka fram nål och tråd och sy ihop såret – en konst som han hade lärt sig redan på militärskolan i Novosibirsk som 15-åring.
3536 Han behövde i alla fall inte ge någon bedövning. Däremot var det möjligt att såret var så allvarligt att Niedermann skulle bli tvungen att uppsöka ett sjukhus. Han spjälkade fingret och lade förband. När han var klar öppnade han en pilsner medan Niedermann gång på gång sköljde ögonen i badrummet.
3537 X2000 hade kört in en del av den förlorade tiden men var fortfarande försenat. Han hade ägnat den sista timmen av tågresan åt att ringa biluthyrningsfirmor. Han hade först försökt hitta en bil i Alingsås med avsikten att kliva av där, men det visade sig vara omöjligt så sent på kvällen.
3538 Till sist gav han upp och lyckades istället ordna en Volkswagen via en hotellbokning i Göteborg. Han kunde hämta bilen vid Järntorget. Han struntade i Göteborgs förvirrande lokaltrafik och obegripliga biljettsystem, som man måste vara minst raketingenjör för att begripa.
3539 Efter en stunds eftertanke köpte han också en ficklampa, en flaska Ramlösa och en kaffe att ta med och satte pappmuggen i glashållaren vid instrumentbrädan. Klockan hade hunnit bli halv elva på kvällen innan han passerade Partille på väg norrut från Göteborg. Han tog vägen mot Alingsås.
3540 Halv tio passerade en rävhane Lisbeth Salanders grav. Räven stannade och såg sig oroligt omkring. Den visste instinktivt att något låg begravt på platsen, men bedömde att bytet var alltför svårtillgängligt för att det skulle vara mödan värt att gräva. Det fanns enklare byten.
3541 Den tog ett försiktigt kliv. Men innan den fortsatte jakten lyfte den bakbenet och pissade in reviret med en skvätt. Bublanski brukade inte ringa tjänstesamtal sent på kvällen, men den här gången kunde han inte motstå. Han lyfte luren och slog numret till Sonja Modig.
3542 Läkarna påstod att hon hade hjärnskakning. Hon behövde i vilket fall vila. Hon hade också ett knäckt näsben, tre brutna revben och blessyrer över hela kroppen. Hennes vänstra ögonbryn var så svullet att ögat bara var en smal öppning i ögonlocket. Det gjorde ont så fort hon försökte byta ställning.
3543 Hon hade ont i nacken och hon hade fått en stödkrage för att vara på den säkra sidan. Läkarna hade försäkrat henne att hon skulle bli helt återställd. När hon vaknat framåt kvällen hade Paolo Roberto suttit där. Han hade flinat mot henne och frågat hur hon mådde.
3544 Hon undrade om hon själv såg lika eländig ut som han gjorde. Hon hade haft frågor och han hade förklarat. Av någon anledning kändes det inte alls orimligt att han var god vän till Lisbeth Salander. Han var en kaxig jävel. Lisbeth brukade gilla kaxiga jävlar och avsky dumdryga jävlar.
3545 Det var en hårfin skillnad men Paolo Roberto tillhörde den förstnämnda kategorin. Hon hade fått en förklaring till hur det kom sig att han plötsligt dykt upp från ingenstans i lagret i Nykvarn. Hon häpnade över att han så tjurskalligt bitit sig fast i jakten på den svarta skåpbilen.
3546 Ingen som inte hade varit där i lagret i Nykvarn kunde någonsin förstå hur det var att slåss med ett monster som inte kunde känna smärta. Hon tänkte på hur hjälplös hon hade varit. Till slut hade hon bara hållit hans bandagerade hand. De hade inte pratat med varandra.
3547 Det var henne som Niedermann hade varit ute efter. Miriam Wu var rädd att han skulle få tag på henne. Lisbeth Salander kunde inte andas. Hon var omedveten om tid men medveten om att hon hade blivit skjuten, och hon insåg – mera av instinkt än som en rationell tanke – att hon var begravd.
3548 Hennes vänstra arm var obrukbar. Hon kunde inte röra en muskel utan att vågor av smärta sköt genom skuldran och hon drev viljelöst in och ut ur ett dimmigt medvetande. Jag måste få luft. Huvudet sprängde av en pulserande smärta som hon aldrig tidigare hade upplevt.
3549 Hennes högra hand hade hamnat under hennes ansikte och hon började instinktivt krafsa bort jord från näsa och mun. Jorden var sandig och relativt torr. Hon lyckades öppna en liten knytnävsstor håla framför ansiktet. Hur länge hon legat i graven hade hon ingen aning om.
3550 Men hon förstod att hennes situation var livshotande. Slutligen formulerade hon en redig tanke. Han har begravt mig levande. Insikten fick henne att gripas av panik. Hon kunde inte andas. Hon kunde inte röra sig. Ett ton av jord höll henne fjättrad vid urberget.
3551 Hon försökte röra ett ben men kunde knappt spänna sina muskler. Sedan gjorde hon misstaget att försöka resa sig. Hon tryckte med huvudet för att komma uppåt och omedelbart skar smärtan som en elektrisk urladdning genom tinningarna. Jag får inte spy. Hon sjönk tillbaka in i oredig medvetenhet.
3552 När hon åter kunde tänka kände hon försiktigt efter vilka delar av hennes kropp som var användbara. Den enda kroppsdel hon kunde röra några centimeter var den högra handen framför ansiktet. Jag måste få luft. Luften fanns ovanför henne, ovanför graven. Lisbeth Salander började krafsa.
3553 Hon tryckte med sin armbåge och lyckade skapa ett litet manöverutrymme. Med utsidan av handen utvidgade hon hålet framför ansiktet genom att pressa jord ifrån sig. Jag måste gräva. Slutligen insåg hon att hon hade ett hålrum i den döda vinkeln under sin fosterställning och mellan sina ben.
3554 Där fanns en stor del av den begagnade luft som fortfarande höll henne vid liv. Hon började förtvivlat vrida överkroppen fram och tillbaka och kände hur jord rasade ned under henne. Trycket över hennes bröst lättade en aning. Hon kunde plötsligt röra armen några centimeter.
3555 Minut för minut arbetade hon i ett halvt medvetslöst tillstånd. Hon krafsade sandig jord från ansiktet och tryckte ned handfull efter handfull i hålrummet under sig. Så småningom lyckades hon frilägga armen så pass att hon kunde rensa jord från ovansidan av huvudet.
3556 Hon kände något hårt och höll plötsligt en liten rotstump eller pinne i handen. Hon krafsade uppåt. Jorden var fortfarande luftig och inte särskilt kompakt. Klockan var strax efter tio då rävhanen åter passerade Lisbeth Salanders grav på väg hem till sitt gryt.
3557 Han frös till stillhet och spetsade öronen. Morrhår och nos vibrerade. Plötsligt trängde Lisbeth Salanders fingrar upp som något olevande från underjorden. Om det hade funnits någon mänsklig åskådare skulle denne förmodligen ha reagerat som rävhanen. Han lade benen på ryggen.
3558 Hon andades igen. Det tog henne ytterligare en halvtimme att frigöra sig från graven. Hon hade ingen riktig minnesbild av processen. Hon tyckte att det var märkligt att hon inte tycktes kunna använda sin vänstra hand, men hon krafsade mekaniskt jord och sand med den högra.
3559 Deciliter för deciliter krafsade hon loss jord och kastade det ifrån sig med en knyck på handleden. Helt plötsligt kunde hon röra sin högra skuldra och lyckades pressa upp den genom jordlagret. Sedan krafsade hon bort sand och jord och lyckades räta upp huvudet.
3560 När hon hade frigjort en del av överkroppen kunde hon börja åla sig uppåt centimeter för centimeter till dess att jorden plötsligt släppte taget om hennes ben. Hon kröp bort från graven med slutna ögon och stannade inte förrän hennes axel stötte mot en trädstam.
3561 Det var kolsvart omkring henne och iskallt i luften. Hon svettades. Hon kände en dov smärta i huvudet, i vänstra axeln och i höften, men ägnade ingen energi åt att fundera på den saken. Hon satt stilla i tio minuter och andades. Sedan insåg hon att hon inte kunde stanna kvar.
3562 Hon kände sig omedelbart illamående och böjde sig framåt och spydde. Sedan började hon gå. Hon hade ingen aning om åt vilket håll hon gick eller vart hon var på väg. Hon hade problem med att röra sitt vänstra ben och snubblade ned till knästående med jämna mellanrum.
3563 Hon visste inte hur länge hon hade gått när hon plötsligt såg ljus i ögonvrån. Hon ändrade riktning och snubblade framåt. Det var först då hon stod vid uthuset i kanten av gårdsplanen som hon insåg att hon hade gått raka vägen tillbaka till Zalachenkos hus. Hon stannade och svajade som en drucken.
3564 Hon hörde bullret då tvärslån föll till marken och stötte mot sidan av dörren med en smäll. Hon tog ett steg in i mörkret och såg sig omkring. Det var en vedbod. Där fanns ingen bensin. Vid köksbordet höjde Alexander Zalachenko blicken då han hörde ljudet av tvärslån mot dörren i uthuset.
3565 Han vek köksgardinen åt sidan och kisade ut i mörkret. Det tog några sekunder innan hans ögon hade hunnit vänja sig. Det hade börjat blåsa allt kraftigare. Väderleksrapporten hade utlovat ett stormigt veckoslut. Sedan såg han att dörren till vedboden stod på glänt.
3566 Han funderade på att väcka Niedermann, men konstaterade att det var lika bra att låta honom sova. Han reste sig från köksstolen. För att hitta bensin skulle Lisbeth vara tvungen att gå till ladugården där bilarna var parkerade. Hon lutade sig mot en huggkubbe och andades tungt.
3567 I samma ögonblick som Zalachenko vred om lysknappen träffade eggen snett över högra sidan av hans ansikte, krossade kindbenet och trängde in några millimeter i hans pannben. Han hann aldrig uppfatta vad som hände men i nästa sekund registrerade hans hjärna smärtan och han vrålade som besatt.
3568 Han kom hastigt på fötter. Lisbeth Salander tog sats och svängde yxan ytterligare en gång men hennes kropp lydde inte order. Hennes föresats var att lyfta yxan och begrava den i sin fars huvud men hon hade uttömt alla sina krafter och träffade långt från det avsedda målet, strax under knäskålen.
3569 Tyngden begravde dock eggen så djupt att yxan fastnade och rycktes ur hennes händer då Zalachenko föll framstupa in i vedboden. Han skrek oupphörligt. Hon böjde sig ned för att gripa yxan igen. Jorden gungade då det blixtrade i hennes huvud. Hon var tvungen att sätta sig.
3570 Om hon träffats av en kula från Niedermanns Sig Sauer eller en pistol med grövre ammunition så skulle hon ha haft ett väldigt stort hål tvärs genom skallen. I samma ögonblick som hon formulerade tanken hörde hon stegen av en yrvaken Niedermann som fyllde dörröppningen till uthuset.
3571 Han tvärstannade och stirrade på scenen framför sig med oförstående och vitt uppspärrade ögon. Zalachenko vrålade som en besatt. Hans ansikte var en blodig mask. Han hade en yxa fastkilad i knäet. En blodig och smutsig Lisbeth Salander satt på golvet bredvid honom.
3572 Hon såg ut som något ur en skräckfilm av det slag som Niedermann hade sett alldeles för många av. Ronald Niedermann, okänslig för smärta och byggd som en pansarbrytande robot, hade aldrig tyckt om mörker. Så länge han kunde minnas hade mörkret varit förknippat med hot.
3573 Och nu hade fasan materialiserat sig. Flickan på golvet var död. Därom rådde ingen tvekan. Han hade själv begravt henne. Följaktligen var varelsen på golvet ingen flicka utan ett väsen som återkommit från andra sidan graven och som inte kunde nedkämpas med mänsklig styrka eller vapen.
3574 Förändringen från människa till olevande hade redan börjat. Hennes hud hade förvandlats till ett ödleliknande pansar. Hennes blottade tänder var sylvassa spetsar som skulle slita köttstycken ur sitt byte. Hennes reptiltunga sköt ut och slickade sig kring munnen.
3575 Han såg hur hennes ögon glödde. Han kunde höra hur hon morrade dovt och såg henne spänna musklerna för ett språng mot hans strupe. Han såg plötsligt klart och tydligt att hon hade en svans som krökte sig och hotfullt började piska mot golvet. Sedan höjde hon pistolen och sköt.
3576 Det blev för mycket. Han slutade tänka. Han tvärvände och sprang för sitt liv. Hon avfyrade ytterligare ett skott som missade honom fullständigt men som tycktes ge honom vingar. Han hoppade över ett staket med ett älgkliv och uppslukades av mörkret på fältet i riktning mot landsvägen.
3577 Han sprang i oresonlig skräck. Lisbeth Salander tittade häpet efter honom då han försvann ur sikte. Hon hasade sig fram till dörröppningen och spanade ut i mörkret men kunde inte se honom. Efter en stund slutade Zalachenko skrika men låg kvar och jämrade sig i chock.
3578 Men det var bättre än ingenting. Hon reste sig mödosamt, linkade ut ur vedboden och slog igen dörren. Det tog henne fem minuter att lägga på tvärslån. Hon vacklade över gårdsplanen och in i huset och hittade telefonen på en byrå inne i köket. Hon slog numret som hon inte hade använt på två år.
3579 Hon släppte Zalachenkos Browning på golvet och vacklade fram och lyfte Wanaden för att kontrollera magasinet. Hon hittade också sin Palm handdator och stoppade den i fickan. Därefter snubblade hon fram till diskbänken och fyllde en odiskad kaffekopp med iskallt vatten.
3580 Hon drack fyra koppar. När hon höjde blicken såg hon plötsligt sitt eget ansikte i en gammal rakspegel på väggen. Hon avlossade nästan ett skott i pur förskräckelse. Det hon såg påminde mer om ett djur än en människa. Hon såg en galning med förvridet ansikte och uppspärrad mun.
3581 Hennes ansikte och hals var en stelnad välling av blod och lera. Hon anade vad Ronald Niedermann hade sett i vedboden. Hon gick närmare spegeln och blev plötsligt medveten om att hennes vänstra ben släpade efter henne. Hon hade en skarp smärta i höften där Zalachenkos första kula hade träffat.
3582 Hans andra kula hade träffat hennes skuldra och paralyserat den vänstra armen. Det gjorde ont. Men det var smärtan i huvudet som var så skarp att hon svajade. Hon höjde långsamt sin högra hand och trevade över bakhuvudet. Med fingrarna kände hon plötsligt kratern vid ingångshålet.
3583 Han var ensam. Det var mörkt. Han hade börjat tänka rationellt igen och skämdes över sin flykt. Han förstod inte hur det hade gått till, men han kom till den logiska slutsatsen att hon måste ha överlevt. På något sätt måste hon ha lyckats gräva sig upp. Zalachenko behövde honom.
3584 Han borde följaktligen gå tillbaka till huset och vrida nacken av henne. Samtidigt hade Ronald Niedermann en känsla av att allting var över. Han hade haft den känslan länge. Saker och ting hade börjat gå på tok och fortsatt att gå på tok från det ögonblick Bjurman hade kontaktat dem.
3585 Om hon inte redan hade dödat honom. Det innebar frågor. Han bet sig i underläppen. Han hade varit sin fars partner i många år. Det hade varit framgångsrika år. Han hade pengar undanstoppade och han visste dessutom var Zalachenko hade gömt sin egen förmögenhet.
3586 Om det var någonting Zalachenko hade inpräntat i honom så var det att alltid bevara förmågan att osentimentalt gå ifrån en situation som kändes ohanterlig. Det var grundregeln för överlevnad. Lyft inte ett finger för en sak som är förlorad. Hon var inte övernaturlig.
3587 Ronald Niedermann slets mellan två viljor. En del av honom ville gå tillbaka och vrida nacken av henne. En del av honom ville fortsätta att fly genom natten. Han hade passet och plånboken i bakfickan. Han ville inte gå tillbaka. Det fanns inget på gården som han behövde.
3588 Mer än möjligen en bil. Han stod fortfarande och tvekade då han såg skenet från billyktor närma sig på andra sidan en höjd. Han vred huvudet. Han kanske kunde ordna transport på något annat sätt. Allt han behövde var en bil för att kunna ta sig in till Göteborg.
3589 För första gången i sitt liv – åtminstone sedan hon lämnat det tidigaste barnstadiet – var Lisbeth Salander oförmögen att ta kommandot över sin situation. Genom åren hade hon varit inblandad i slagsmål, blivit utsatt för misshandel, varit föremål för både statlig tvångsvård och privata övergrepp.
3590 Hon hade tagit emot långt fler snytingar mot både kropp och själ än någon människa ska behöva utsättas för. Men varje gång hade hon kunnat revoltera. Hon hade vägrat svara på Teleborians frågor och när hon utsatts för någon form av fysiskt våld hade hon kunnat slinka undan och dra sig tillbaka.
3591 Ett knäckt näsben kunde hon leva med. Men hon kunde inte leva med ett hål i skallen. Den här gången kunde hon inte släpa sig hem till sin egen säng och dra täcket över huvudet och sova i två dagar och sedan resa sig upp och återgå till de dagliga rutinerna som om inget hade hänt.
3592 Jag måste sova en stund, tänkte hon. Och plötsligt kände hon sig förvissad om att om hon släppte taget och slöt ögonen var sannolikheten stor att hon aldrig skulle vakna igen. Hon analyserade denna slutsats och konstaterade efter hand att hon inte brydde sig. Tvärtom.
3593 Mikael Blomkvist såg Ronald Niedermann i skenet från strålkastarna på långt håll och kände omedelbart igen honom. Det var svårt att missta sig på en 205 centimeter lång blond jätte som var byggd som en pansarbrytande robot. Niedermann viftade med armarna. Mikael bländade ned och bromsade in.
3594 Niedermann var inte det minsta rädd för vare sig pistolen eller den figur som höll i den. Däremot hade han respekt för vapen. Han hade levt med vapen och våld i hela sitt liv. Han utgick från att om någon riktade en pistol mot honom så var den människan desperat och beredd att använda den.
3595 Det lät inte som en polis. Poliser brukade identifiera sig. Åtminstone var det så de gjorde på film. Han bedömde sina chanser. Han visste att om han gjorde en tjurrusning skulle han kunna ta vapnet. Men mannen med pistolen verkade kall och stod i skydd av bildörren.
3596 Han skulle träffas av minst en, kanske två kulor. Om han rörde sig snabbt skulle mannen kanske missa eller i varje fall inte träffa något vitalt organ, men även om han överlevde skulle kulorna försvåra eller kanske till och med göra det omöjligt för honom att fortsätta flykten.
3597 Han ställde sig mellan den blonde jättens ben och trädde öglan runt hans armar och drog åt ovanför armbågarna. Därmed var den väldige Niedermann i all praktisk bemärkelse hjälplös. Och sedan då? Mikael såg sig omkring. De var absolut ensamma i mörkret på landsvägen.
3598 Niedermann gav honom en underlig blick. Han begrep inte vad som hände denna bisarra natt då allting verkade gå på tok. Mikael ryckte på axlarna. Han gick tillbaka till bilen och öppnade bagageluckan och hittade en bogserlina. Han kunde inte lämna Niedermann bunden mitt på vägen och såg sig omkring.
3599 Mikael lade bogserlinan runt halsen och fixerade huvudet. Sedan använde han arton meter lina för att surra fast jätten runt överkroppen och midjan. Han sparade en bit av repet så att han kunde surra underarmarna mot stolpen och låste med några rejäla seglarknopar.
3600 När han var klar frågade Mikael återigen var Lisbeth Salander befann sig. Han fick inget svar och ryckte på axlarna och lämnade Niedermann. Det var först när han återkom till sin bil som han kände adrenalinet flöda och blev medveten om vad han just hade gjort.
3601 Mikael tände en cigarett och drack Ramlösa ur petflaskan. Han betraktade skepnaden i dunklet vid älgskylten. Sedan satte han sig bakom ratten och konsulterade vägkartan och konstaterade att han hade drygt en kilometer kvar till avtagsvägen till Karl Axel Bodins gård.
3602 Han tog pistolen och tände ficklampan. Han upptäckte färska hjulspår i leran och konstaterade att en annan bil hade stått parkerad på platsen tidigare, men reflekterade inte närmare över upptäckten. Han promenerade tillbaka till avtagsvägen till Gosseberga och lyste på postlådan.
3603 Det var nästan midnatt då han såg ljusen från Bodins gård. Han stannade och lyssnade. Han stod stilla i flera minuter men kunde inte höra något annat än vanliga nattljud. Istället för att ta vägen rakt in på gården gick han längs kanten av ängen och närmade sig byggnaden från ladugårdssidan.
3604 Han stannade vid gårdsplanen trettio meter från huset. Han var på helspänn. Niedermanns språngmarsch längs vägen antydde att något hade hänt på gården. Mikael var halvvägs över gårdsplanen då han hörde ett ljud. Han snurrade runt och sjönk ned till knästående med sitt vapen höjt.
3605 Det tog honom några sekunder att lokalisera ljudet till ett av uthusen. Det lät som om någon jämrade sig. Han rörde sig snabbt över gräsplanen och stannade vid uthuset. Då han tittade runt hörnet kunde han se att en lampa var tänd inne i skjulet. Han lyssnade.
3606 Med zalachenko i vedboden och Niedermann hopsurrad nere vid vägen mot Sollebrunn gick Mikael raskt över gårdsplanen till bostadshuset. Det var möjligt att det fanns någon för honom okänd tredje person som kunde utgöra en fara, men huset kändes öde, nästan obebott.
3607 Han riktade vapnet mot marken och öppnade försiktigt ytterdörren. Han kom in i en mörk farstu och såg en rektangel av ljus från köket. Det enda ljud han kunde höra var en tickande väggklocka. Då han kom fram till köksdörren såg han omedelbart Lisbeth Salander på kökssoffan.
3608 Helt plötsligt hårdnade hennes grepp om kolven. Hon öppnade ögonen i två smala strimmor och stirrade på honom några långa sekunder. Hennes blick var ofokuserad. Sedan hörde han henne mumla med så låg röst att han knappt kunde uppfatta orden. Kalle Jävla Blomkvist.
3609 Här har Hollywood missat ett stycke kulturhistoria – eller är den historien möjligen för ideologiskt besvärlig? Historieböckerna har alltid haft svårt att hantera kvinnor som inte respekterar könsgränserna och ingenstans är den gränsen så skarp som i fråga om krig och vapenbruk.
3610 Eftersom krig inte låter sig bevekas av genus utan äger rum även då en kvinna råkar vara landets härskare så får det till konsekvens att historieböckerna tvingas nedteckna ett antal krigardrottningar som följaktligen tvingas uppträda som vilken Churchill, Stalin eller Roosevelt som helst.
3611 Hon hade inte hunnit få några detaljer om de inkommande fallen. Anders Jonasson sneglade ut genom fönstret och såg att det blixtrade kraftigt ut mot havet. Helikoptern var verkligen ute i sista minuten. Det började plötsligt regna kraftigt. Ovädret hade kommit in över Göteborg.
3612 Medan han stod vid fönstret hörde han motorljudet och såg helikoptern vingla i stormbyar mot helikopterplattan. Han höll andan när helikopterföraren tycktes ha svårt att behålla kontrollen. Sedan försvann den ur hans synfält och han hörde hur motorn gick ned i lågvarv.
3613 Anders Jonasson mötte bårarna vid akutintaget. Jourkollegan Katarina Holm tog hand om den första patienten som rullades in – en äldre man med en kraftig ansiktsskada. Det föll på doktor Jonassons lott att ta hand om den andra patienten, den skottskadade kvinnan.
3614 Tejpen höll bakterier ute och blodet inne. En kula hade tagit på utsidan av höften och gått rakt igenom muskelvävnaden. Därefter lyfte han på hennes axel och lokaliserade ingångshålet i ryggen. Där fanns inget utgångshål vilket betydde att kulan satt kvar någonstans i axeln.
3615 Mer behövde han inte förklara. Slutligen klippte han upp förbandet som Räddningstjänstens personal hade virat runt hennes skalle. Han blev iskall då han med fingrarna kände ingångshålet och insåg att flickan hade blivit skjuten i huvudet. Inte heller där fanns något utgångshål.
3616 Hans jobb bestod i att vara den person som beslutade om åtgärder. Om han fattade fel beslut skulle patienten dö eller kanske vakna till livslång invaliditet. Han fattade oftast rätt beslut, vilket berodde på att det stora flertalet skadade hade ett uppenbart specifikt problem.
3617 Patienten överlevde beroende på skadans beskaffenhet och på hur skicklig han var. Det fanns två typer av skador som Anders Jonasson avskydde. Det ena var allvarliga brännskador som nästan oavsett vilka åtgärder han satte in skulle leda till livslångt lidande. Det andra var skador i huvudet.
3618 Syster Hanna hade helt rätt. Det var hennes passfoto han och alla andra svenskar sett tapetserat på löpsedlarna utanför varje tobaksaffär sedan påskhelgen. Och nu var mördaren själv skjuten, vilket väl utgjorde någon form av poetisk rättvisa. Men det angick inte honom.
3619 Hans jobb var att rädda livet på sin patient oavsett om hon var trippelmördare eller nobelpristagare. Eller rentav både och. Därefter utbröt det effektiva kaos som präglar en akutmottagning. Personalen på Jonassons skift gick rutinerat till verket. Lisbeth Salanders kvarvarande kläder klipptes upp.
3620 Doktor Jonasson tvekade inte att omedelbart klassificera Lisbeth Salanders tillstånd som kritiskt. Såren i axel och höft kunde bero tills vidare, med ett par kompresser eller till och med de tejpbitar som någon inspirerad själ satt fast. Det viktiga var huvudet.
3621 Han ansåg att läkare ibland tenderade att dra slutsatser som de inte hade täckning för och därmed gav upp på tok för snabbt, alternativt ägnade för mycket tid åt att försöka utröna exakt vad det var för fel på patienten för att kunna sätta in korrekt behandling.
3622 Han hade kommit hit som ung utbytesforskare i slutet av 1970-talet och stannat i två år. Därefter hade han kommit över igen vid upprepade tillfällen till dess att han fått erbjudande om en professur vid Karolinska. Vid det laget var han ett internationellt respekterat namn.
3623 De hade först träffats vid ett seminarium i Stockholm och upptäckt att bägge var entusiastiska flugfiskare och Anders hade bjudit med honom på en fisketur upp till Norge. De hade hållit kontakt genom åren och det hade blivit fler fisketurer. Däremot hade de aldrig arbetat ihop.
3624 Han blev illamående och så hastigt sjuk att han fördes i ambulans till akuten. Han var medvetslös då jag fick in honom. Han hade en liten bula och en väldigt liten blödning. Men han vaknade aldrig och dog efter nio dygn på intensiven. Än i dag vet jag inte varför han avled.
3625 I obduktionsprotokollet skrev vi hjärnblödning till följd av olyckshändelse, men ingen av oss var nöjda med den analysen. Blödningen var så extremt liten och satt på ett sådant sätt att den inte borde ha påverkat någonting alls. Ändå slutade lever, njurar, hjärta och lungor efterhand att fungera.
3626 Vi kan lämna kulan där den är och hon kanske lever till dess att hon blir hundra, men det är också en chansning. Hon kan utveckla epilepsi, migrän, alla möjliga otyg. Och något man inte gärna vill göra är att borra upp skallen och operera henne om ett år då själva såret läkts.
3627 Mikael hade gått ut och hämtat två bilar från ladugården, som också fungerade som garage, och tänt strålkastarna och markerat en landningsbana genom att belysa åkern framför huset. Helikopterpersonalen och två medföljande sjukvårdare hade agerat rutinerat och professionellt.
3628 Han hade försökt döda henne, men misslyckats. Mikael hade hittat honom svårt skadad i vedboden på den ensligt belägna bondgården, med ett illavarslande yxhugg i ansiktet och en krosskada i benet. Medan Mikael hade väntat på helikoptern hade han gjort vad han kunnat för Lisbeth.
3629 Han hade konstaterat att blodet hade koagulerat som en propp i ingångshålet i huvudet och inte riktigt vetat om han skulle våga lägga förband eller inte. Till sist hade han knutit lakanet mycket löst runt hennes huvud, mest för att såret inte skulle vara lika exponerat för bakterier och smuts.
3630 Däremot hade han stoppat blödningen från kulhålen i höft och axel på enklast tänkbara sätt. I ett skåp hade han hittat en rulle med bred silvertejp och helt enkelt tejpat ihop såren. Han hade baddat hennes ansikte med en fuktig handduk och försökt torka bort den värsta smutsen.
3631 Paulsson visade inga tecken på att förstå vad Mikael pratade om. Han verkade märkligt skärrad och det enda faktum han tog in var att den söndertrasade flickan på golvet framför kökssoffan var den efterspanade trippelmördaren Lisbeth Salander, vilket var ett synnerligen angeläget kap.
3632 Mikael hade därefter begått två misstag. Han hade beslutsamt förklarat att den verklige trippelmördaren var en man vid namn Ronald Niedermann som var byggd som en pansarbrytande robot, led av sjukdomen congenital analgesia och för ögonblicket satt hopbuntad i ett dike på vägen mot Nossebro.
3633 Om så var fallet skulle poliserna förse personen i fråga med handfängsel och föra honom till gården i Gosseberga. Mikael hade omedelbart protesterat och förklarat att Ronald Niedermann inte var en person som enkelt kunde gripas och förses med handfängsel – han var en livsfarlig mördare.
3634 Den enda ljusglimten i mörkret var att Lisbeth Salander hade rullats till helikoptern och försvunnit över trädtopparna i riktning mot Sahlgrenska. Mikael kände sig fullständigt hjälplös och borta ur informationsflödet och kunde bara hoppas att Lisbeth skulle komma under kompetent vård.
3635 Proceduren gick enerverande långsamt. Till sist hade han ett hål som var tillräckligt stort för att Lisbeth Salanders hjärna skulle vara åtkomlig. Han förde försiktigt in en sond i hjärnan och utvidgade sårkanalen några millimeter. Därefter förde han in en tunnare sond och lokaliserade kulan.
3636 Från skallröntgen kunde han konstatera att kulan hade vridit sig och låg i fyrtiofem graders vinkel mot sårkanalen. Han använde sonden för att försiktigt peta på kanten av kulan och kunde efter en serie misslyckade försök lyfta den en aning så att han kunde vrida den rätt.
3637 Slutligen förde han ned en tunn pincett med räfflad gripklo. Han nöp åt hårt kring basen av kulan och fick grepp. Han drog pincetten rakt upp. Kulan följde med nästan helt utan motstånd. Han höll upp den mot ljuset en sekund och konstaterade att den tycktes intakt och släppte den därefter i en skål.
3638 Den minsta av dessa flisor kunde knappt ses med blotta ögat. medan Mikael Blomkvist frustrerat försökte lirka upp sin mobiltelefon från kavajens bröstficka – vilket visade sig vara en omöjlig uppgift med händerna bojade – anlände flera bilar med både poliser och teknisk personal till Gosseberga.
3639 Bägge återfanns vid älgvarningsskylten i diket. Deras tjänstevapen och den målade polisbilen saknades. Från att ha varit en någorlunda överblickbar situation hade kommissarie Thomas Paulsson plötsligt att hantera ett polismord och en väpnad desperado på flykt.
3640 Blomkvist är gripen för förolämpning av polisman, motstånd och olaga vapeninnehav. Salander är transporterad till Sahlgrenska med en kula i skallen. Zalachenko är på Sahlgrenska med en yxa i skallen. Niedermann är på fri fot. Han har mördat en polis under natten.
3641 Därefter ringde hon taxi och gick och ställde sig under duschen i en minut. Hon borstade tänderna, drog en kam genom håret, satte på sig svarta långbyxor, svart t-tröja och en grå kavaj. Hon stoppade tjänstevapnet i axelväskan och valde en mörkröd skinnjacka som ytterplagg.
3642 Därefter ruskade hon liv i sin man och förklarade vart hon var på väg och att han fick sköta ungarna på morgonen. Hon gick ut genom porten i samma ögonblick som taxin stannade på gatan. Hon behövde inte leta efter sin kollega, kriminalinspektör Jerker Holmberg.
3643 Blomkvist hade uppenbarligen kommit till den punkt i historien som Paulsson avfärdat. Men det låg en död och en svårt skadad polis i dikesrenen på vägen till Nossebro, och Erlander var villig att lyssna. Han kunde emellertid inte hindra att ett stänk av misstro hördes i hans röst.
3644 Det är något fel på honom; han är över två meter lång och byggd som en pansarbrytande robot. Fråga Paolo Roberto som boxats med honom. Han lider av congenital analgesia. Det är en sjukdom som innebär att transmittorsubstansen i nervbanorna inte fungerar och han kan följaktligen inte känna smärta.
3645 En operationssköterska lade kompresser över skottsåret i höften. Operationen hade pågått i tre timmar. Han tittade på Lisbeth Salanders rakade och illa medfarna huvud som redan var inpaketerat i bandage. Han erfor en plötslig ömhet av det slag han ofta kände inför patienter som han opererat.
3646 Hon vred huvudet till höger och konstaterade att klockan var två minuter i sex. Hon hade ett första möte med en klient redan klockan åtta. Hon vred huvudet till vänster och sneglade på sin make Enrico Giannini som sov fridfullt och som i bästa fall skulle vakna vid åttatiden.
3647 Hon rostade två skivor bröd och lade på ost och apelsinmarmelad och en skivad avokado och tog frukosten till vardagsrummet lagom till nyhetssändningen halv sju på morgon-TV. Hon tog en klunk kaffe och hade precis öppnat munnen för att ta en tugga då hon hörde påannonsen.
3648 När det ljusnade hittade en observant polis blodspår i terrängen bakom vedboden. En polishund följde spåret fram till en grop i marken i en skogsglänta ungefär fyra hundra meter nordost om gården i Gosseberga. Mikael slog följe med kriminalinspektör Erlander. De studerade platsen eftertänksamt.
3649 De hade inga problem med att upptäcka en stor mängd blod i och kring gropen. De hittade även ett illa medfaret cigarettetui som uppenbarligen hade använts som sandspade. Erlander placerade cigarettetuiet i en bevispåse och märkte fyndet. Han samlade även upp prover av blodfärgade jordklumpar.
3650 Han upplevde situationen som kaotisk och hotfull. Under en månads tid hade han varit förundersökningsledaren som jagat Lisbeth Salander. Han hade vitt och brett beskrivit henne som en sinnessjuk och allmänfarlig psykopat. Han hade läckt information som skulle ha gynnat honom i en framtida rättegång.
3651 Ekström betraktade eftertänksamt stämpeln som angav att dokumentet var en kvalificerat hemlig uppgift och diarienumret som han på en gång identifierade som tillhörande Säkerhetspolisen. Han bläddrade snabbt igenom den närmare hundra sidor tjocka pappersbunten och läste några stycken på måfå.
3652 Klockan elva på förmiddagen kunde Mikael Blomkvist konstatera att hans hyrbil fortfarande stod parkerad bakom en lada vid infarten till Gosseberga, men att han var så utmattad att han inte orkade åka och hämta den, och än mindre på ett trafiksäkert sätt köra den någon längre sträcka.
3653 Han var medveten om att han rent lagtekniskt undanhöll bevismaterial, men det var föremål som Lisbeth med stor sannolikhet inte ville skulle hamna i orätta händer. Han startade sin mobiltelefon, konstaterade att batteriet var på upphällningen och pluggade in laddaren.
3654 Tio personer satt samlade runt konferensbordet på hennes tjänsterum i polishuset. Det var tre kvinnor och sju män. Samlingen bestod av chefen för våldsroteln, biträdande chefen för våldsroteln, tre kriminalinspektörer inklusive Marcus Erlander, samt Göteborgspolisens pressansvarige.
3655 De sistnämnda inkluderades för att visa god samarbetsvilja med kollegorna från huvudstaden och möjligen för att visa hur en riktig polisutredning gick till. Spångberg, som ofta var ensam kvinna i en manlig omgivning, hade inte rykte om sig att slösa tid på formaliteter och älskvärda fraser.
3656 Han är svårt skadad ungefär som efter en bilolycka. Det är svårt att tro att en människa kunnat åstadkomma sådana skador med händerna. Förutom benbrott och krossade revben så har han en skadad nackkota och det finns en risk för att han kan komma att bli delvis förlamad.
3657 I samband med lagret i Nykvarn har vi hittills hittat tre gravar. Vi har identifierat en känd langare och småtjuv som låg styckad i en grav. Vi har hittat en ännu oidentifierad kvinna i grav två. Och vi har inte hunnit gräva ut den tredje graven ännu. Den tycks vara av äldre datum.
3658 Blomkvist svarade inte på telefon men tack vare en rad källor hade Henry en relativt god bild av vad som hade utspelats under natten. Däremot hade Erika Berger varit själsligt frånvarande under hela förmiddagen. Det var ytterst sällsynt att hon stängde dörren till sitt rum.
3659 Denna morgon hade hon inte haft några besök och hon arbetade inte. När Henry vid några tillfällen knackat på för att rapportera nyheter hade han hittat henne i stolen vid fönstret där hon satt försjunken i tankar och till synes håglöst tittade på folkströmmen nere på Götgatan.
3660 Mitt i ett jävla kaos. Det kom som en blixt från en klar himmel och jag kan inte säga nej. Jag menar, det är en chans som aldrig återkommer. Men jag fick erbjudandet just innan Dag och Mia blev skjutna och det har varit sådan röra här att jag har mörkat. Och nu har jag dåligt samvete som fan.
3661 Det är få personer som är så bra på att undvika att svara i telefon som Mikael. Men det här handlar inte om dig och Micke. Jag vet att ni jobbat ihop i tjugo år eller så och att ni strulat och haft er, men du måste tänka på Christer och de andra på redaktionen.
3662 Han är bromsklossen. Chefredaktören måste vara den som satsar offensivt. Mikael har dessutom en tendens att begrava sig i sina egna historier och vara helt frånvarande i veckor ibland. Han är bäst då det hettar till, men han är sagolikt usel på rutinarbete. Det vet ni alla.
3663 Du kan flytta in på måndag morgon. Majnumret är nästan klart – det har vi redan slitit med. I juni är det dubbelnummer och sedan är vi lediga en månad. Om det inte fungerar så får styrelsen hitta någon annan i augusti. Henry, du får gå upp på heltid och ersätta Malin som redaktionssekreterare.
3664 Hans huvud var så inpaketerat att enbart hans vänstra öga syntes. En läkare hade förklarat att yxhugget hade krossat kindbenet och skadat pannbenet samt skalat loss en stor del av köttet på högra sidan av ansiktet och rubbat ögonhålan. Skadorna orsakade honom stor smärta.
3665 Han erkänner inte ett dugg och han har Niedermann som bondeoffer. Jag vet faktiskt inte vad vi kan bevisa. Jag har bett Erlander skicka hans kläder till tekniska och undersöka om det finns krutstänk, men han kommer förmodligen att hävda att han övningssköt med vapnet för två dagar sedan.
3666 Det var som om hon hade sprit i munnen och hon försökte svälja men upplevde att tungan kändes bortdomnad och paralyserad. Hon försökte öppna ögonen men förmådde inte. Hon hörde avlägset en röst som tycktes tala till henne men hon kunde inte uppfatta orden. Sedan hörde hon rösten klart och tydligt.
3667 Till sist slog hon upp ögonen. Först såg hon bara besynnerliga ljuspunkter, innan en skepnad framträdde mitt i synfältet. Hon försökte fokusera blicken men skepnaden vek hela tiden undan. Det kändes som om hon hade en praktfylla och som om sängen hela tiden tiltade baklänges.
3668 Hon öppnade långsamt ögonen och såg en ljuskägla i taket. Efter flera minuter vred hon huvudet och blev medveten om att hon hade en stödkrage runt nacken. Hon kände en dov huvudvärk och en skarp smärta i skuldran då hon försökte flytta kroppsvikten. Hon blundade.
3669 Sjukhus, tänkte hon omedelbart. Vad gör jag här? Hon kände sig extremt utmattad. Först hade hon svårt att fokusera tankarna. Sedan kom spridda minnesbilder tillbaka. Under några sekunder greps hon av panik då minnesfragment av hur hon hade grävt sig upp ur en grav strömmade över henne.
3670 Hon konstaterade att hon levde. Hon var inte riktigt säker på om det var bra eller dåligt. Lisbeth Salander mindes inte riktigt vad som hade hänt, men hon kom ihåg en dimmig mosaik av bilder från vedboden och hur hon ursinnigt svingat en yxa och träffat sin pappa i ansiktet.
3671 Plötsligt mindes hon att hon hade sett Kalle Jävla Blomkvist. Hon var inte säker på om hon hade drömt det hela, men hon mindes ett kök – det måste ha varit köket i Gosseberga – och att hon tyckte sig ha sett honom komma fram till henne. Jag måste ha hallucinerat.
3672 Gubbjäveln hade också haft en pistol. En Browning, kaliber 22. Vilket i jämförelse med nästan alla andra handeldvapen var att betrakta som tämligen harmlöst. Det var därför hon levde. Jag blev skjuten i huvudet. Jag kunde sticka in fingret i ingångshålet och röra vid min hjärna.
3673 Hon konstaterade att hon kände sig märkligt oengagerad och egentligen inte brydde sig. Om döden var den svarta tomhet hon just vaknat från så var döden inget att oroa sig för. Hon skulle aldrig märka skillnaden. Med denna esoteriska fundering slöt hon ögonen och somnade om igen.
3674 Hon funderade ett ögonblick på om hon skulle orka resa sig ur sängen, hitta ett användbart vapen och avsluta det hon påbörjat. Sedan sköt hon bort tankarna. Hon orkade knappt hålla ögonlocken öppna. Hon hade med andra ord misslyckats i sin föresats att döda Zalachenko.
3675 Han tände sänglampan och tittade på klockan. Halv tre på morgonen. Han hade sovit i femton timmar utan avbrott. Han klev upp och gick till toaletten och urinerade. Sedan funderade han en kort stund. Han visste att han inte skulle kunna somna om och gick och ställde sig under duschen.
3676 Sedan satte han på sig jeans och en vinröd collegetröja som skulle behöva gå ett varv genom en tvättmaskin. Han var våldsamt hungrig och ringde ned till receptionen och frågade om han kunde beställa kaffe och en smörgås vid denna tidiga morgonstund. Det gick bra.
3677 Han satte på sig loafers och kavaj och gick ned till receptionen och köpte en kaffe och en inplastad rågkaka med ost och leverpastej som han tog med sig tillbaka till rummet. Samtidigt som han åt startade han sin iBook och pluggade in kabeln i bredbandsjacket.
3678 Gripandet av Lisbeth Salander var inte oväntat deras största nyhet. Nyhetsrapporteringen präglades fortfarande av förvirring, men var åtminstone inne på rätt spår. 35-årige Ronald Niedermann jagades för polismordet och polisen ville även höra honom i samband med morden i Stockholm.
3679 Hon har beskrivits som psykopat, mördare och lesbisk satanist. Det har knappt funnits någon gräns för de fantasier som saluförts om henne. I detta nummer berättar Millennium historien om hur statstjänstemän konspirerade mot Lisbeth Salander för att skydda en patologiskt sjuk mördare.
3680 Därefter öppnade han sin iBook igen och läste igenom den text han hunnit skriva under morgontimmen. Han befann sig så mitt inne i formuleringarna av Zalachenkohistorien att han inte observerade kriminalinspektör Sonja Modig förrän hon harklade sig och frågade om hon fick göra honom sällskap.
3681 Sonja Modig betraktade honom tveksamt. Hon undrade hur mycket hon kunde anförtro åt reportern, som ju faktiskt kände till mer om historien än hon själv gjorde. Å andra sidan hade hon satt sig vid hans bord och drygt hundra reportrar hade förmodligen redan listat ut vad som pågick i polishuset.
3682 Hur mycket Mikael än försökte kunde han aldrig frigöra sig från känslan att han tittade på en reklamaffisch för något. Arnold Magnusson hade en bakgrund på Dramaten och var en av Sveriges mest eftertraktade skådespelare. Det var alltid lika störande att möta honom i verkligheten.
3683 Det vattnades i munnen på Mikael redan innan han hunnit sätta sig och han kastade sig över fatet. Christer Malm frågade vad som hade hänt i Gosseberga. Mikael rekapitulerade detaljerna. Han var inne på tredje våfflan innan han kom sig för att fråga vad som var på gång.
3684 Hon hade använt natten till att tömma bokhyllor och skrivbord på personliga tillhörigheter och papper hon ville spara. Hon hade fyllt fem flyttkartonger. Mikael betraktade henne en lång stund från dörröppningen innan han gick in och satte sig på sängkanten och väckte henne.
3685 Lundin låg för närvarande på sjukhuset i Södertälje med gipsad fot och stålskena i käken. Och i vilket fall gick samtliga brott under länspolisen, vilket innebar att det var Stockholm som skulle få sista ordet. Under fredagen hade häktningsförhandling hållits.
3686 Hon var kusin till Magge Lundin, saknade brottsregister och tycktes i sammanhanget närmast fungera som målvakt. Martina Fransson slog ihop mappen med förundersökningen. Den var fortfarande i begynnelsestadiet och skulle kompletteras med åtskilliga hundra sidor innan det var dags för rättegång.
3687 Rån, olaga vapeninnehav, misshandel, grov misshandel, dråp och narkotikabrott. Han greps alltså tillsammans med Lundin vid Stallarholmen. Jag är fullständigt övertygad om att han är inblandad – det vore osannolikt om han inte var det. Men problemet är att vi inte har något som vi kan fästa på honom.
3688 Han var en farlig jävel och en psykopat och dessutom en psykopat som polisen jagade med blåslampa. Sonny Nieminen litade inte en sekund på Ronald Niedermann. Det allra bästa vore om han dök upp med en kula i skallen. Då skulle polisuppvaktningen i alla fall avta en smula.
3689 Han var bildskön och såg vek ut men var en lättantändlig och farlig jävel, särskilt då han hade druckit. För ögonblicket var han nykter, men Waltari kände en oro inför framtiden med Nieminen som ledare. Magge hade alltid på något sätt kunnat få Nieminen att foga sig.
3690 Han undrade hur framtiden skulle gestalta sig med Nieminen som tillförordnad klubbpresident. Benny K syntes inte till i klubbhuset. Nieminen gjorde två försök att ringa honom på mobilen, men fick inget svar. De åkte hem till Nieminens gård, drygt en kilometer från klubbhuset.
3691 Polisen hade gjort husrannsakan där, men inte hittat något av värde för utredningen i samband med Nykvarn. Polisen hade inte hittat något som styrkte kriminell belastning alls, varför Nieminen befann sig på fri fot. Han duschade och bytte kläder medan Waltari tålmodigt väntade i köket.
3692 Därefter promenerade de drygt 150 meter in i skogen bakom Nieminens gård och skrapade bort jordlagret som täckte en ytligt begravd kista innehållande sex handeldvapen, varav en AK5, en större mängd ammunition och drygt två kilo sprängämnen. Det var Nieminens lilla vapenförråd.
3693 Han hade åkt ut tillsammans med Magge Lundin för att bränna ned advokat Bjurmans förbannade sommarstuga. De hade åkt på instruktion av den där förbannade blonde jäveln. Och de hade snubblat över den förbannade Salander – ensam, 150 centimeter lång och mager som en sticka.
3694 Nieminen undrade hur många kilo hon egentligen vägde. Sedan hade allt gått på tok och exploderat i en våldsorgie som ingen av de två hade varit förberedd på. Rent tekniskt kunde han förklara händelseförloppet. Salander hade haft en tårgaspatron som hon tömt i Magge Lundins ansikte.
3695 Hon sparkade honom två gånger och det behövs inte särskilt mycket muskelstyrka för att sparka av ett käkben. Hon överrumplade honom. Det kunde förklaras. Men sedan tog hon även honom, Sonny Nieminen, mannen som fullvuxna och vältränade karlar tvekade att ge sig in i ett bråk med.
3696 Nieminen tände takbelysningen. De gick från rum till rum. Det var välstädat och prydligt, vilket förmodligen var hennes förtjänst, vad hon nu hette, kvinnan som Göransson bodde ihop med. De hittade Viktor Göransson och hans sambo i källaren, instuvade i ett tvättutrymme.
3697 Nieminen böjde sig ned och betraktade liken. Han sträckte fram ett finger och kände på kvinnan vars namn han inte kom ihåg. Hon var iskall och likstel. Det betydde att de hade varit döda i kanske tjugofyra timmar. Nieminen behövde inget utlåtande från patologen för att avgöra hur de hade dött.
3698 Hennes nacke hade knäckts genom att huvudet vridits 180 grader. Hon var fullt påklädd i t-tröja och jeans och hade inga övriga skador som Nieminen kunde se. Viktor Göransson var däremot endast iklädd kalsonger. Han var ohyggligt sönderslagen och hade blånader och blodsutgjutelser över hela kroppen.
3699 Bägge hans armar var knäckta och spretade som förvridna grankvistar i alla riktningar. Han hade utsatts för en långdragen misshandel som definitionsmässigt var att betrakta som tortyr. Han hade slutligen dödats med, så vitt Nieminen kunde bedöma, ett kraftigt slag mot strupen.
3700 Struphuvudet var djupt intryckt i halsen. Sonny Nieminen reste sig och gick uppför källartrappan och ut genom ytterdörren. Waltari följde efter. Nieminen gick tvärs över gårdsplanen och till ladugården femtio meter bort. Han sköt upp haspen och öppnade dörren.
3701 Alexander Zalachenko, alias Karl Axel Bodin, intog en lunch bestående av flytande föda. Även små rörelser i ansiktsmusklerna orsakade våldsamma smärtor i käken och kindbenet och att tugga var inte att tänka på. Under nattens operation hade två titanskruvar placerats i käkbenet.
3702 Smärtan var dock inte värre än att han kunde hantera den. Zalachenko var van vid smärta. Inget kunde motsvara den smärta han hade upplevt i flera veckor och månader femton år tidigare sedan han brunnit som en fackla i bilen på Lundagatan. Eftervården hade varit ett enda långt maratonlopp av plågor.
3703 Läkarna hade beslutat att han förmodligen var utom all fara men att han var allvarligt skadad och att han med hänsyn till sin ålder skulle ligga kvar på intensivvårdsavdelningen i ett par dagar. Under lördagen tog han emot fyra besök. Vid tiotiden återkom kriminalinspektör Erlander.
3704 De ställde ungefär samma frågor om Ronald Niedermann som föregående kväll. Han hade sin historia klar och gjorde inga misstag. När de började ansätta honom med frågor om hans eventuella inblandning i trafficking och annan brottslig verksamhet förnekade han åter all kännedom.
3705 Han var sjukpensionär och visste inte vad de talade om. Han skyllde allt på Ronald Niedermann och erbjöd sig att på alla sätt bistå med hjälp för att lokalisera den flyende polismördaren. Dessvärre var det förstås inte så mycket han i praktiken kunde hjälpa till med.
3706 Zalachenko svarade med att tålmodigt förklara att han var ett brottsoffer och att det i själva verket var Lisbeth Salander som hade försökt mörda honom. Åklagarmyndigheten erbjöd honom rättshjälp i form av en offentlig försvarare. Zalachenko sa att han skulle tänka på saken.
3707 Till sist hade Zalachenko beslutat att hela verksamheten skulle omstruktureras i ett nytt företag som ägdes av honom själv och Niedermann. Han hade gått till Thomasson med förslaget att advokaten skulle ingå som en tredje tyst partner och sköta den finansiella biten.
3708 Vi har diskuterat situationen. Graven i Gosseberga och det faktum att Salander hade blivit skjuten tre gånger är svårt att bortförklara. Men allt hopp är inte ute. Konflikten mellan dig och din dotter kan förklara din rädsla för henne och varför du vidtog så dramatiska mått och steg.
3709 Däremot hade hennes dörr stått öppen hela kvällen då sköterskorna besökte henne med ungefär tio minuters mellanrum. Hon hade hört honom anlända och förklara för en sköterska, strax utanför hennes dörr, att han måste träffa herr Karl Axel Bodin i ett brådskande ärende.
3710 Hon konstaterade att sköterskan gick till vänster i korridoren och att hon behövde ta sjutton steg för att nå fram till sin destination och att den manlige besökaren kort därefter behövde fjorton steg för att avverka samma sträcka. Det gav ett medianvärde på 15,5 steg.
3711 Okej, låt säga drygt tio meter. Hon uppskattade att bredden på hennes rum var ungefär fem meter, vilket skulle betyda att Zalachenko befann sig två dörrar bort från henne. Enligt de gröna siffrorna i digitalklockan på nattduksbordet varade besöket i ganska precis nio minuter.
3712 Zalachenko låg vaken länge efter att Jonas Sandberg hade lämnat honom. Han antog att det inte var hans verkliga namn eftersom svenska amatörspioner enligt hans erfarenhet hade en särskild fixering vid att använda täcknamn även då detta inte var det minsta nödvändigt.
3713 I vilket fall var Jonas (eller vad han nu hette) den första indikationen på att Sektionen hade tagit notis om hans belägenhet. Med tanke på den mediala uppmärksamheten torde det ha varit svårt att undgå. Besöket var dock även en bekräftelse på att situationen utgjorde en källa till oro.
3714 Han var fullt på det klara med att saker och ting hade gått fullständigt på tok. I en idealisk tillvaro skulle han i detta ögonblick befinna sig i sitt hem i Gosseberga, Ronald Niedermann vara i trygghet utomlands och Lisbeth Salander ligga nedgrävd i ett hål i marken.
3715 Hon var sanslöst resursstark. Däremot förstod han mycket väl vad som hade hänt med Ronald Niedermann och varför han hade sprungit för sitt liv istället för att göra processen kort med Salander. Han visste att någonting inte var riktigt rätt i Niedermanns huvud, att han såg syner – spöken.
3716 Han var övertygad om att eftersom Ronald Niedermann ännu inte hade gripits så hade han fungerat rationellt under dygnen efter flykten från Gosseberga. Förmodligen skulle han söka sig till Tallinn, där han kunde söka skydd bland kontakter i Zalachenkos kriminella imperium.
3717 Om det skedde under flykten skulle han begå misstag och begick han misstag skulle han åka dit. Han skulle inte ge sig frivilligt och det innebar att poliser skulle dö och sannolikt att Niedermann själv skulle dö. Denna tanke bekymrade Zalachenko. Han ville inte att Niedermann skulle dö.
3718 Å andra sidan var det ett beklagligt faktum att Niedermann inte fick gripas levande. Niedermann hade aldrig tidigare varit häktad och Zalachenko kunde inte förutspå hur han skulle reagera i en förhörssituation. Han misstänkte att Niedermann dessvärre inte skulle klara av att hålla tyst.
3719 Följaktligen var det en fördel om han dödades av polisen. Han skulle sörja sin son men alternativet var värre. Det innebar att Zalachenko själv skulle tillbringa återstoden av sitt liv i fängelse. Men det var nu fyrtioåtta timmar sedan Niedermann inlett flykten och han hade ännu inte gripits.
3720 Det var bra. Det var en indikation på att Niedermann fungerade och en Niedermann som fungerade var oslagbar. Långsiktigt fanns en annan oro. Han undrade hur Niedermann skulle klara sig på egen hand om hans far inte fanns där för att leda honom framåt i tillvaron.
3721 Zalachenko konstaterade – för vilken gång i ordningen visste han inte – att det var synd och skam att hans son hade dessa egenheter. Ronald Niedermann var utan tvekan en mycket begåvad människa som ägde de fysiska egenskaper som gjorde honom till en formidabel och fruktad människa.
3722 Han var dessutom en utmärkt och kallsinnig organisatör. Hans problem var att han helt saknade ledarinstinkt. Han behövde ständigt någon som talade om för honom vad han skulle organisera. Men allt detta låg för ögonblicket utanför hans kontroll. Nu handlade det om Zalachenko själv.
3723 Han hade inte upplevt advokat Thomassons besök tidigare under dagen som särskilt betryggande. Thomasson var och förblev en företagsjurist och hur effektiv han än var i det avseendet så var han inte mycket att luta sig emot i det här läget. Det andra var Jonas Sandbergs besök.
3724 Sandberg utgjorde en väsentligt starkare livlina. Men den livlinan kunde också vara en snara. Han måste spela sina kort väl och han måste ta kontroll över situationen. Kontroll betydde allt. Och slutligen hade han sina egna resurser att lita till. För ögonblicket behövde han läkarvård.
3725 Om saker och ting ställdes på sin spets så hade han kanske bara sig själv att lita till. Det innebar att han måste försvinna, mitt framför näsan på de poliser som kretsade runt honom. Han skulle behöva ett gömställe, pass och kontanter. Allt detta kunde Thomasson förse honom med.
3726 Men först måste han bli frisk nog att orka fly. Klockan ett tittade nattsköterskan till honom. Han låtsades sova. När hon drog igen dörren satte han sig mödosamt upp i sängen och svängde benen över sängkanten. Han satt stilla en lång stund och testade sitt balanssinne.
3727 Yxhugget hade turligt nog träffat hans redan sargade högerben. Han sträckte sig efter protesen som fanns i ett skåp intill sängen och fäste den på benstumpen. Därefter reste han sig. Han tyngde på det vänstra oskadade benet och provade att sätta ned det högra benet.
3728 När han förde över tyngden skar en intensiv smärta genom benet. Han bet ihop tänderna och tog ett kliv. Han skulle behöva sina kryckor men han var övertygad om att sjukhuset strax skulle erbjuda honom sådana. Han tog stöd mot väggen och linkade fram till dörren.
3729 Det tog honom flera minuter och han var tvungen att stå stilla och bemästra smärtan efter varje steg. Han vilade på ett ben och sköt upp dörren i en smal springa och tittade ut i korridoren. Han såg ingen och stack ut huvudet ytterligare en bit. Han hörde svaga röster till vänster och vred huvudet.
3730 Det rum där nattsköterskorna fanns låg ungefär tjugo meter längre ned på andra sidan av korridoren. Han vred huvudet till höger och såg utgången i slutet av korridoren. Tidigare under dagen hade han frågat om Lisbeth Salanders tillstånd. Han var trots allt hennes far.
3731 Sköterskorna hade uppenbarligen instruktioner att inte diskutera patienterna. En sköterska hade neutralt sagt att hennes tillstånd var stabilt. Men hon hade omedvetet kastat en kort blick åt vänster i korridoren. I något av rummen mellan hans eget och sköterskornas avdelning fanns Lisbeth Salander.
3732 Han drog försiktigt igen dörren och linkade tillbaka till sängen och plockade av sig protesen. Han var genomsvettig när han äntligen gled ned under täcket. Kriminalinspektör Jerker Holmberg återvände till Stockholm vid lunchtid på söndagen. Han var trött, hungrig och kände sig utsliten.
3733 Men exakt hur det gått till vet jag inte. Det förutsätter att födelsebevis och en rad andra papper förfalskats och placerats i offentliga svenska register. Jag vågar inte uttala mig om det legala i den hanteringen. Det beror förmodligen på vem som fattat beslutet.
3734 Det är möjligt att Zalachenko var en verklig rysk spion som hoppade av och fick politisk asyl. Det är också möjligt att han arbetade för Säpo som kunskapare eller källa, eller vilken titel man nu ska ge honom, och att det fanns orsak att ge honom en falsk identitet och anonymitet.
3735 Istället ringde han tillbaka och sa att han hade pratat med Riksåklagaren och att det föreligger ett problem. Enligt RÅ innebär hemligstämpeln att utredningen inte får spridas och inte kopieras. Riksåklagaren har begärt in alla kopior till dess att saken är utredd.
3736 De hade inte ägnat sig åt sex utan bara legat och pratat. En väsentlig del av samtalet hade gått åt till att reda ut detaljerna i Zalachenkohistorien. Sådant var förtroendet mellan Mikael och Erika att han inte för en sekund lät sig hejdas av att Erika skulle börja på en konkurrerande tidning.
3737 Det var Millenniums scoop och möjligen kände hon en viss frustration över att inte kunna vara redaktör för det numret. Det skulle ha varit ett nöjsamt sätt att avsluta åren på Millennium. De talade även om framtiden och vad den nya situationen skulle innebära.
3738 Ingen ville berätta något för honom, och till sist ringde han kriminalinspektör Marcus Erlander som förbarmade sig och förklarade att Lisbeths tillstånd efter omständigheterna var gott och att läkarna var försiktigt optimistiska. Han frågade om han fick besöka henne.
3739 Mikael utverkade ett löfte från Erlander att denne skulle ringa honom om hennes tillstånd försämrades. Då Mikael kontrollerade samtalslistan på sin mobil kunde han konstatera att han hade fyrtiotvå obesvarade samtal och sms från olika journalister som desperat försökt få tag på honom.
3740 Nyheten att det var han som hade hittat Lisbeth Salander och larmat Räddningstjänsten och att han därmed var intimt förknippad med händelseutvecklingen hade det senaste dygnet varit föremål för dramatiska spekulationer i media. Mikael raderade alla meddelanden från reportrarna.
3741 Om Lisbeth till exempel hade åtalats för morden på Dag och Mia så skulle jag ha anlitat en advokat typ Silbersky eller någon tung brottmålsadvokat. Men den här rättegången kommer att handla om helt andra saker. Och du är den mest perfekta advokat jag kan tänka mig.
3742 Då säger jag här och nu att till dess att fröken Salander säger något annat så kan ni betrakta mig som hennes advokat. Ni kan inte hålla något förhör med henne utan att jag är närvarande. Ni kan hälsa på henne och ställa frågan om hon accepterar mig som advokat eller inte.
3743 Han hade heller inte nystat upp frågan om exakt vilket förhållande Björck och psykiatrikern Peter Teleborian hade till varandra. Vid midnatt stängde han av datorn och gick och lade sig. För första gången på flera veckor kände han att han kunde slappna av och sova lugnt.
3744 Storyn var under kontroll. Hur många frågetecken som än återstod hade han redan tillräckligt med material för att utlösa en lavin av rubriker. Han kände en impuls att ringa till Erika Berger och uppdatera henne om läget. Sedan insåg han att hon var borta från Millennium.
3745 Han promenerade långsamt genom centralstationen, handlade kvällstidningarna och två bananer på Pressbyrån och betraktade fundersamt två muslimska kvinnor i slöja som hastade förbi honom. Han hade inget emot kvinnor i slöja. Det var inte hans problem om folk ville klä ut sig.
3746 Det var det hotell han alltid bodde på vid de numera sällsynta Stockholmsbesöken. Det var centralt och propert. Dessutom var det billigt, en förutsättning då han själv bekostade resan. Han hade reserverat rummet dagen innan och presenterade sig som Evert Gullberg.
3747 Han hade kommit till den ålder då han var tvungen att uppsöka toaletten titt som tätt. Det var flera år sedan han sovit en hel natt utan att vakna och behöva gå upp och kissa. Efter toalettbesöket tog han av sig hatten, en smalbrättad mörkgrön engelsk filthatt, och lossade på slipsknuten.
3748 Han var 184 centimeter lång och vägde sextioåtta kilo, vilket innebar att han var mager och spensligt byggd. Han var klädd i en pepitarutig kavaj och mörkgrå byxor. Han öppnade den bruna portföljen och packade upp två skjortor, en reservslips och underkläder, vilka han placerade i byrån på rummet.
3749 Därefter hängde han upp ytterrocken och kavajen på hängaren i skåpet bakom rumsdörren. Det var för tidigt för att gå och lägga sig. Det var för sent för att han skulle orka ge sig ut på någon kvällspromenad, en sysselsättning som han i vilket fall inte skulle finna trivsam.
3750 Efter en stund plockade han fram ett anteckningsblock med skinnpärm och gjorde några minnesanteckningar. Före detta byrådirektören vid Säkerhetspolisen Evert Gullberg var 78 år gammal och hade officiellt varit pensionär i fjorton år. Men så är det med gamla spioner.
3751 Han hade inga svårigheter att förstå behovet av signalspaning, som alltså handlade om att lista ut vad som pågick på andra sidan Östersjön. Däremot uppfattade han arbetet som långtråkigt och ointressant. Genom försvarets tolkskola fick han dock lära sig ryska och polska.
3752 Vilket var ironiskt eftersom han troget val efter val alltid hade röstat på moderaterna, förutom år 1991 då han medvetet röstade mot moderaterna eftersom han ansåg att Carl Bildt var en realpolitisk katastrof. Det året hade han istället modlöst röstat på Ingvar Carlsson.
3753 Orsaken var enkel. Firmans viktigaste uppgift var under många år så kallad personalkontroll, det vill säga undersökningar och registrering av svenska medborgare som kunde misstänkas hysa kommunistiska och landsförrädiska åsikter. På Firman användes begreppen kommunist och landsförrädare synonymt.
3754 Detta innebar i sin tur att den interna säkerhetskontrollen måste skärpas – hemliga polisen kunde inte längre vara en intern klubb bestående av före detta officerare där alla kände alla och där den vanligaste meriten vid nyrekrytering var att fadern var officer.
3755 Han kallade det den sista försvarslinjen. En ultrahemlig grupp som fanns på strategiska platser inom Firman, men som var osynlig och inte dök upp i promemorior eller budgetanslag och som därmed inte kunde infiltreras. Deras uppgift – att vaka över nationens säkerhet.
3756 Han behövde budgetchefen och kanslichefen för att skapa den dolda strukturen, men de var alla soldater av den gamla skolan och vänner från dussintals skärmytslingar med Fienden. Det första året bestod hela organisationen av Gullberg och tre handplockade medarbetare.
3757 Under de följande tio åren ökade Sektionen till som mest elva personer, varav två var administrativa sekreterare av den gamla skolan och återstoden var professionella spionjägare. Det var en platt organisation. Gullberg var chef. Alla andra var medarbetare som träffade chefen i stort sett varje dag.
3758 Han var inte särskilt begiven på alkohol, men det hade varit en lång dag och en lång resa och han ansåg sig befinna sig i ett skede i livet där det var ovidkommande om han beslutade sig för att ta en eller två whisky och att han gott och väl kunde fylla på glaset om han hade lust.
3759 Dessvärre hade han öppet dryftat saken med landshövding Ragnar Lassinantti vid ett besök i Norrbotten. Lassinantti hade höjt ögonbrynen två gånger och därefter informerat regeringskansliet med följden att Vinge fick kallelse om att inställa sig till ett enskilt samtal.
3760 Till Evert Gullbergs förtrytelse hade frågan om Palmes eventuella rysskontakter aldrig fått något svar. Trots ihärdiga försök att fastställa sanningen och finna de avgörande bevisen – the smoking gun – hade Sektionen aldrig någonsin funnit minsta belägg för att så var fallet.
3761 I Gullbergs ögon tydde detta inte på att Palme eventuellt var oskyldig utan möjligen på att han var en särdeles förslagen och intelligent spion som inte frestades att begå de misstag som andra ryska spioner hade gjort. Palme fortsatte att gäcka dem år efter år.
3762 I flertalet fall var dokumentationen dock av det slag att inget kunde bevisas, vilket resulterat i att vissa högre chefer börjat mumla om att medarbetarna i Sektionen var paranoida konspirationsteoretiker. Gullberg kokade fortfarande inombords då han mindes ett av de ärenden som Sektionen handlagt.
3763 Bergling blev den största skandalen i svensk säkerhetspolis historia. Kritiken mot Sektionen hade tilltagit under första halvan av 1970-talet, och vid mitten av decenniet hade Gullberg hört flera propåer om att budgeten skulle minska och till och med förslag om att verksamheten var onödig.
3764 Därefter hade han åkt ned till Continental, mindre än 250 meter bort från det hotellrum han för ögonblicket befann sig i, för att ta kommandot över Zalachenkoaffären. I det ögonblicket hade Evert Gullbergs liv förändrats radikalt. Ordet sekretess hade fått en helt ny innebörd och tyngd.
3765 Det var ett klokt och rimligt beslut eftersom Björck ju redan kände till Zalachenkos existens. Det var bättre att ha honom på insidan än som en säkerhetsrisk på utsidan. Det innebar att Björck förflyttades från sin officiella post på utlänningsroteln till ett skrivbord i våningen på Östermalm.
3766 Statsministern hade börjat tala om att han faktiskt av rena rättviseskäl var tvungen att ta upp saken med åtminstone ledarna för de övriga två regeringspartierna. Gullberg hade varit beredd på denna invändning och spelat ut det tyngsta kort han hade till förfogande.
3767 Fälldin hade dock insisterat på att ytterligare en person i hans kansli, en handplockad statssekreterare, skulle informeras och fungera som kontaktperson i ärenden som rörde avhopparen. Med detta lät sig Gullberg nöja. Han skulle inte ha några problem att hantera en statssekreterare.
3768 Han hade lyckats skapa en karantän som innebar att han kontrollerade informationsflödet. Han, ensam, kontrollerade Zalachenko. När Gullberg återkom till sitt tjänsterum på Östermalm satte han sig vid sitt skrivbord och upprättade för hand en lista över de personer som hade kunskap om Zalachenko.
3769 Gullberg var plötsligt en spelare bland de stora pojkarna. Han hälsades med respekt i den exklusiva klubb av utvalda krigare som alla kände varandra och där kontakterna gick via personlig vänskap och förtroende – inte genom officiella kanaler och byråkratiska regler.
3770 Yrkets baksida var att han aldrig skulle kunna berätta om sina framgångar, inte ens i postuma memoarer. Och ständigt närvarande fanns rädslan att Fienden skulle notera hans resor och att han skulle få ögonen på sig – att han själv ofrivilligt skulle leda ryssarna till Zalachenko.
3771 Under det första året hade Zalachenko varit bosatt i en anonym lägenhet som ägdes av Sektionen. Han existerade inte i något register eller i någon offentlig handling, och inom Zalachenkogruppen hade de trott att de hade gott om tid innan de måste planera hans framtid.
3772 Vid tre tillfällen greps Zalachenko av svensk polis för fylleri och vid två tillfällen i samband med krogbråk. Och varje gång fick Sektionen diskret gripa in och kvittera ut honom och se till att papper försvann och att diarier ändrades. Gullberg satte Gunnar Björck som överrock.
3773 Hon var ett problem i vardande, men exakt hur gigantiskt detta problem skulle bli kunde inte Gullberg föreställa sig i sin vildaste fantasi. Det han fruktade mest var att situationen i familjen Salander skulle leda till en social utredning som skulle fokusera på Zalachenko.
3774 Han hade bara en enda avhoppare, och han var dessutom medveten om sin betydelse för Gullberg. Gullberg suckade. Zalachenkogruppen hade fått rollen som städpatrull. Det gick inte att förneka. Zalachenko visste att han kunde ta sig friheter och att de snällt skulle reda ut problemen efter honom.
3775 En offentlig granskning skulle få IB-affären att framstå som en dokusåpa. Om Sektionens arkiv öppnades skulle en rad omständigheter som inte var helt förenliga med konstitutionen blottläggas, för att inte tala om deras mångåriga övervakning av Palme och andra kända socialdemokrater.
3776 Det skulle ha resulterat i brottsutredningar mot Gullberg och flera andra anställda inom Sektionen. Än värre – galna journalister skulle utan minsta tvekan lansera teorin att Sektionen låg bakom Palmemordet, vilket i sin tur skulle leda till ytterligare en labyrint av avslöjanden och anklagelser.
3777 Det hade funnits skäl att i ett känsligt skede i utredningen försöka avgöra hur personen ifråga skulle agera i händelse av att han utsattes för stress. Teleborian var en ung lovande psykiatriker som inte talade mumbo jumbo utan som kom med konkreta och handfasta råd.
3778 Allt som behövdes var en rättspsykiatrisk utredning som Björck och Teleborian författade tillsammans och därefter ett kort och inte särskilt kontroversiellt beslut i en tingsrätt. Det handlade bara om hur allt presenterades. Konstitutionen hade inget med saken att göra.
3779 Det handlade trots allt om rikets säkerhet. Det måste folk förstå. Och att Lisbeth Salander var sinnessjuk var ju uppenbart. Några år på en sluten psykiatrisk anstalt skulle säkert bara göra henne gott. Gullberg hade nickat och gett klartecken till operationen.
3780 Alla pusselbitar hade fallit på plats och det hade skett i en tid då Zalachenkogruppen i vilket fall var på väg att upplösas. Sovjetunionen hade upphört att existera och Zalachenkos storhetstid var definitivt en del av det förflutna. Han hade ett bäst före-datum som med marginal redan passerats.
3781 Gullberg hade följt nyhetsrapporteringen med en känsla av förvirring. Han begrep mycket väl att det knappast var någon slump att Salander hade haft Bjurman som övervakare, men han kunde inte se någon omedelbar fara för att den gamla Zalachenkohistorien skulle komma upp till ytan.
3782 Sektionen stod inför sin allra värsta kris sedan den dag han grundat organisationen. Allt hotade att rämna. Zalachenko släpade sig till toaletten och urinerade. Sedan Sahlgrenska sjukhuset hade försett honom med kryckor kunde han röra sig. Han hade ägnat söndagen och måndagen åt korta träningspass.
3783 Han var van vid kryckor efter att ha levt med en protes i snart femton år. Han övade sig i konsten att förflytta sig ljudlöst med kryckorna och vandrade fram och tillbaka i rummet. Varje gång hans högerfot nuddade i golvet sköt en intensiv smärta genom benet. Han bet ihop tänderna.
3784 Han tänkte på att Lisbeth Salander befann sig i ett rum i hans omedelbara närhet. Det hade tagit honom hela dagen att lista ut att hon befann sig två dörrar till höger om hans rum. Vid två på natten, tio minuter efter nattsköterskans senaste besök, var allt tyst och stilla.
3785 Han gick bort till dörren och lyssnade men kunde inte höra något. Han sköt upp dörren och gick ut i korridoren. Han hörde svag musik från sköterskeexpeditionen. Han förflyttade sig ända bort till utgången i slutet av korridoren och sköt upp dörren och spanade ut i trapphuset.
3786 Han gick tillbaka genom korridoren. Då han passerade Lisbeth Salanders rum stannade han och vilade mot kryckorna i en halv minut. Sköterskorna hade stängt hennes dörr den natten. Lisbeth Salander slog upp ögonen då hon hörde ett svagt skrapande ljud från korridoren.
3787 Hon kunde inte identifiera ljudet. Det lät som om någon försiktigt drog något i korridoren. En stund var det alldeles tyst och hon undrade om hon inbillat sig. Efter halvannan minut hörde hon ljudet igen. Det avlägsnade sig. Hennes känsla av obehag ökade. Zalachenko finns någonstans därute.
3788 Det kliade under stödkragen. Hon kände en intensiv lust att resa sig. Så småningom lyckades hon sätta sig upp i sängen. Det var ungefär allt hon orkade med. Hon sjönk tillbaka och lade huvudet på kudden. Efter en stund trevade hon över stödkragen och hittade de knappar som höll ihop kragen.
3789 Hon knäppte upp och släppte kragen på golvet. Plötsligt gick det lättare att andas. Hon önskade att hon hade haft ett vapen inom räckhåll eller att hon hade haft kraft nog att resa sig och göra sig av med honom en gång för alla. Till sist reste hon sig på armbågen.
3790 Sedan föll hennes blick på ett sköterskebord vid väggen tre meter från hennes säng. Hon konstaterade att någon hade lämnat en blyertspenna på bordet. Hon väntade till dess att nattsköterskan hade gått ronden, vilket tycktes ske ungefär en gång i halvtimmen denna natt.
3791 När hon var ensam samlade hon kraft och satte sig upp och svängde benen över sängkanten. Hon hade elektroder fasttejpade som registrerade hennes puls och andning, men kablarna gick åt samma håll som pennan. Hon ställde sig försiktigt och svajade plötsligt, helt ur balans.
3792 En sekund kändes det som om hon skulle svimma, men hon tog stöd mot sängen och fokuserade blicken på bordet framför sig. Hon tog tre svajande steg och sträckte fram handen och nådde pennan. Hon backade tillbaka till sängen. Hon var fullständigt utmattad. Efter en stund orkade hon dra på sig täcket.
3793 Men då ska det vara något särskilt. I normala fall finns det inget beslut som är hundra procent rätt eller fel. Du kommer att fatta dina beslut, som kanske inte är identiska med vad Erika Berger skulle ha beslutat. Och om jag fattade beslut så skulle det bli en tredje variant.
3794 Han uppskattade mellan tummen och pekfingret att han skulle tvingas producera ytterligare ungefär fyrtio sidor text till sommarens temanummer. Och han måste besluta sig för hur han skulle kunna beskriva Lisbeth Salander i texten utan att kränka hennes integritet.
3795 Han var inte säker på vad han tyckte om honom. Han önskade att den handlingskraftige Fredrik Clinton fortfarande hade funnits där. Clinton hade efterträtt Gullberg och varit chef för Sektionen fram till 2002 då diabetes och kärlsjukdomar mer eller mindre tvingat honom i pension.
3796 På sin tid hade Gullberg haft planritningar av historiska skepp som Kronan och Wasa på väggen. Han hade alltid drömt om sjön och han var faktiskt marinofficer i grunden, även om han inte tillbringat mer än några korta månader under militärtjänsten till sjöss. Datorer hade tillkommit.
3797 Det var faktiskt du som skapade det systemet. Vi har bara finslipat det och talar i dag om en intern och en extern organisation. När vi rekryterar någon får de tjänstledigt en period och går i skola hos oss. Det är Hallberg som håller i undervisningen. Grundutbildningen är sex veckor.
3798 Rottinger dog ju för fem år sedan. Vi har en yngre talang som gör en del fältarbete men vanligen använder vi någon från den externa organisationen om det behövs. Dessutom har det blivit mer tekniskt komplicerat att till exempel ordna en telefonavlyssning eller att gå in i en lägenhet.
3799 Han har haft upprepade besvär de senaste åren. För två år sedan var han sjukskriven i fyra månader. Och sedan insjuknade han igen i augusti i fjol. Han skulle ha börjat arbeta igen första januari, men sjukskrivningen har förlängts och nu handlar det huvudsakligen om att vänta på operation.
3800 Då de var 17 år började Lisbeth Salander plötsligt gräva i sitt förflutna. Hon sökte Zalachenko och betade av alla offentliga register hon kunde hitta. På något sätt, vi är inte säkra på hur det gick till, fick hon information om att hennes syster visste var Zalachenko fanns.
3801 Och jag har sparkat mig själv i ändan ett dussin gånger. Men Bjurman var en av de få som kände till Zalachenkos existens och min tanke var att det var bättre om han upptäckte att hon var Zalachenkos dotter än att en helt okänd förvaltare gjorde samma upptäckt.
3802 Hon hade tillbringat helgen med att må dåligt. Hon hade en fruktansvärd huvudvärk och fick kraftigt smärtstillande medel. Hon hade en dov smärta i skuldran som plötsligt kunde skära som en kniv då hon rörde sig oförsiktigt eller flyttade kroppsvikten. Hon låg på rygg och med stödkrage runt nacken.
3803 Stödkragen skulle sitta kvar i ytterligare några dygn till dess att såret i huvudet hade börjat läka. Under söndagen hade hon feber uppgående till som mest 38,7 grader. Doktor Helena Endrin konstaterade att hon hade en infektion i kroppen. Hon var med andra ord inte frisk.
3804 Vilket Lisbeth inte behövde en termometer för att räkna ut. Hon konstaterade att hon återigen låg fjättrad i en statlig bädd, även om det denna gång saknades en sele som höll henne på plats. Vilket hade varit överflödigt. Hon orkade inte ens sätta sig upp, än mindre dra iväg på någon utflykt.
3805 Du blev skjuten i huvudet men tycks inte ha skadat något vitalt område. Den risk du löper just nu är att du får blödningar i hjärnan. Det är därför vi vill att du ska hålla dig i stillhet. Du har en infektion i kroppen. I det fallet tycks det vara såret i skuldran som är boven i dramat.
3806 Men alla tecken tyder på att du klarat dig bra. Sedan finns det en möjlighet att du får en ärrbildning i hjärnan som skapar problem, till exempel att du utvecklar epilepsi eller något annat otyg. Men ärligt talat, allt sådant är spekulationer. Just nu ser det bra ut.
3807 Sedan nickade hon kort. När han hade stängt dörren tittade hon eftertänksamt upp i taket. Zalachenko har fått kryckor. Det var det ljudet jag hörde i natt. Jonas Sandberg, som var yngst i församlingen, fick gå ut och ordna lunch. Han återkom med sushi och lättöl och serverade runt konferensbordet.
3808 Men han var å andra sidan inte hungrig och kunde utan samvetskval skjuta sushin åt sidan. Han åt en brödbit och drack mineralvatten. De fortsatte diskussionen över maten. De hade kommit till den punkt då de var tvungna att summera läget och besluta om åtgärder.
3809 Det var ingen bra plan, men efter att han vridit och vänt på alla möjligheter insåg han att problemet fordrade drastiska åtgärder. Som tur var fanns de mänskliga resurserna tillgängliga. Det var genomförbart. Han reste sig och hittade en telefonkiosk och ringde Wadensjöö.
3810 Det var fascinerande att trots den intima gemenskapen under så många år på Sektionen så hade nästan ingen av medarbetarna umgåtts på fritiden. Gullberg kände till varje medarbetares minsta karaktärsdrag, styrkor och svagheter, men han hade bara en vag aning om deras familjeförhållanden.
3811 Han kommer att behöva assistans. Han måste regelbundet besöka sjukhus för att få dialys. Wadensjöö, du anlitar två personliga assistenter som kan bistå honom med allt praktiskt. Men låt detta vara helt klart: Vad det gäller den här affären är det Clinton som fattar alla operativa beslut.
3812 Vi har en kille i den externa organisationen – han arbetar på personskyddet på Säk och heter Mårtensson. Han är orädd och lovande. Jag har länge övervägt att ta honom hit till den interna organisationen. Jag har till och med funderat på om han skulle kunna bli min efterträdare.
3813 Men kolla henne i alla fall. Vad gäller Millennium måste vi ha telefonavlyssning, möjlighet att avlyssna deras bostäder och förstås redaktionen. Vi måste kontrollera deras e-post. Vi måste veta vem de träffar och vilka de pratar med. Och vi vill väldigt gärna veta upplägget på deras avslöjande.
3814 Hon antog att hon faktiskt skulle behöva en advokat, men att få Kalle Jävla Blomkvists syster som försvarsadvokat var magstarkt. Han skulle må då. Å andra sidan var en okänd offentlig försvarare knappast bättre. Till sist öppnade hon munnen och raspade fram ett enda ord.
3815 Då har jag en fråga till dig. Du behöver inte säga ett ord innan din advokat finns på plats, men denna fråga rör inte dig eller ditt välbefinnande så vitt jag kan förstå. Polisen spanar nu efter 35-årige tyske medborgaren Ronald Niedermann som är efterlyst för mord på en polis.
3816 Därefter undrade hon om hon ville se Niedermann gripen eller inte. Helst ville hon ta honom med till ett hål i marken i Gosseberga och begrava honom. Slutligen ryckte hon på axlarna. Vilket hon inte skulle ha gjort eftersom en skarp smärta omedelbart sköt genom den vänstra skuldran.
3817 Han fyllde ungefär halva papperet med text innan han hejdade sig och rev ut arket ur blocket. Förfalskade dokument var inte hans avdelning eller expertis, men i just detta fall förenklades uppgiften av att de brev han höll på att formulera skulle vara signerade av honom själv.
3818 Problemet var att inte ett ord som formulerades skulle vara sant. När han passerade Nyköping hade han kasserat ytterligare ett stort antal utkast, men han började få ett hum om hur breven skulle formuleras. Då han anlände till Göteborg hade han tolv brev han var nöjd med.
3819 Han kom således att bo på samma hotell som Mikael Blomkvist hade övernattat på några dygn tidigare. Han gick omedelbart till sitt rum och sjönk ned på sängen. Han var oändligt trött och insåg att han endast hade ätit två skivor bröd under dagen. Han var fortfarande inte hungrig.
3820 Han klädde av sig och sträckte ut sig i sängen och somnade nästan omedelbart. Lisbeth Salander vaknade med ett ryck då hon hörde dörren öppnas. Hon visste omedelbart att det inte var någon av nattsköterskorna. Hon öppnade ögonen i två smala springor och såg siluetten med kryckorna i dörröppningen.
3821 Det skulle ta en halv sekund att köra upp eggen i strupen på Zalachenko om han lutade sig över henne. Hon kalkylerade med andra alternativ men kom till insikt om att det var hennes enda möjliga vapen. Hon slappnade av och väntade. Zalachenko stod kvar i dörröppningen i två minuter utan att röra sig.
3822 Hon hörde det svaga skrapande ljudet från kryckorna då han tyst avlägsnade sig från hennes rum. Efter fem minuter reste hon sig på armbågen och sträckte sig efter glaset och drack en lång klunk. Hon satte benen över sängkanten och plockade loss elektroderna från arm och bröstkorg.
3823 Hon koncentrerade sig på att försöka pressa ur sig några droppar. Mikael Blomkvist vaknade halv elva på tisdagen, duschade, satte på kaffet och slog sig därefter ned vid sin iBook. Efter mötet på Milton Security föregående kväll hade han gått hem och arbetat till fem på morgonen.
3824 Han var nöjd med texten. Han hade en kanonstory som skulle bli en kioskvältare och som dessutom skulle skapa problem långt upp i den statliga byråkratin. Han tände en cigarett medan han funderade. Han såg två stora hål som han måste fylla. Det ena var hanterbart.
3825 Det måste finnas chefer, ansvariga och en budget. Problemet var att han inte hade en aning om hur han skulle bära sig åt för att kunna identifiera dessa personer. Han visste inte var han skulle börja. Han hade bara en rudimentär uppfattning om hur Säpos organisation såg ut.
3826 När han läst färdigt gjorde han några konstateranden. För det första tycktes flertalet böcker om Säkerhetspolisen som någonsin skrivits ha utkommit i slutet av 1980-talet. En sökning på internet visade att det inte fanns någon aktuell litteratur att tala om i ämnet.
3827 Där fanns data, namn och byråkrati. Särskilt Erik Magnussons bok uppfattade han som mycket läsvärd. Även om den inte erbjöd svar på några av hans omedelbara frågor gav den en god uppfattning om hur Säpo hade sett ut och vad organisationen sysslat med under forna decennier.
3828 Mikael hade aldrig tidigare läst något av Carl Lidbom och överraskades av det ironiska språket som blandades med knivskarpa iakttagelser. Men inte heller Carl Lidboms bok förde Mikael närmare svaret på hans frågor, även om han började få en aning om vad han hade att tampas med.
3829 Huvudvärken kvarstod men kom i vågor istället för att vara konstant. Smärtan i skuldran låg under ytan och bröt fram då hon försökte röra sig. Hon hörde fotsteg utanför dörren och såg en sköterska öppna dörren och släppa in en kvinna i svarta byxor, vit blus och mörk kavaj.
3830 Hon hade plötsligt inte minsta lust att möta Mikael Blomkvists syster och ångrade att hon sagt ja till förslaget att hon skulle bli hennes advokat. Annika Giannini klev in och stängde dörren efter sig och drog fram en stol. Hon satt tyst i några sekunder och betraktade sin klient.
3831 Jag är inte brottmålsadvokat. Däremot har jag satt mig in i detaljerna i ditt fall och jag vill väldigt gärna representera dig om jag får. Jag ska också säga att Mikael Blomkvist är min bror – jag tror att du redan vet det – och att han och Dragan Armanskij betalar mitt arvode.
3832 Han gick till badrummet och tvättade sig och borstade tänderna. Han stod länge och betraktade sitt ansikte i spegeln innan han släckte lampan och klädde på sig. Han valde den enda återstående rena skjortan ur den bruna portföljen och satte på sig en brunmönstrad slips.
3833 Han gick ned till hotellets frukostmatsal och drack en slät kopp kaffe och åt en skiva rostat ljust bröd med en ostskiva och en liten klick apelsinmarmelad. Han drack ett stort glas mineralvatten. Därefter gick han till hotellobbyn och ringde till Fredrik Clintons mobiltelefon från en kortautomat.
3834 Zalachenko kastades bakåt mot kudden. Han sprattlade spasmiskt några gånger innan han blev stilla. Gullberg såg att en blomma av röda stänk hade formats på väggen bakom sängens huvudända. Det ringde i hans öron efter knallen och han gnuggade sig automatiskt i örongången med sitt fria pekfinger.
3835 Därefter reste han sig och gick fram till Zalachenko och satte mynningen mot tinningen och kramade avtryckaren ytterligare två gånger. Han ville vara säker på att gubbjäveln verkligen var död. Lisbeth Salander satte sig upp med ett ryck när det första skottet föll.
3836 Hon kände en intensiv smärta skjuta genom skuldran. När de två följande skotten föll försökte hon få benen över sängkanten. Annika Giannini hade bara samtalat med Lisbeth i några minuter när de hörde skotten. Hon satt först paralyserad och försökte begripa varifrån den skarpa knallen kom.
3837 I nästa ögonblick såg hon den gråhårige magre mannen i den pepitarutiga kavajen komma ut i korridoren. Han hade en pistol i handen. Annika identifierade honom som den man hon hade åkt hiss tillsammans med några minuter tidigare. Därefter möttes deras blickar. Han såg förvirrad ut.
3838 Sedan såg hon honom vrida vapnet i hennes riktning och ta ett steg framåt. Hon drog in huvudet och smällde igen dörren och såg sig desperat omkring. Hon hade ett högt sköterskebord omedelbart intill sig och drog fram det till dörren i en enda rörelse och kilade fast bordsskivan under handtaget.
3839 Hon hörde rörelse och vred huvudet och såg att Lisbeth Salander just höll på att kravla sig ur sängen igen. Hon tog några snabba kliv över golvet och slog armarna runt sin klient och lyfte henne. Hon rev loss elektroder och dropp när hon bar henne till toaletten och satte henne på toalettlocket.
3840 Han kunde inte rubba handtaget en millimeter. En kort stund stod han obeslutsamt kvar utanför dörren. Han visste att Annika Giannini fanns i rummet och han undrade om en kopia av Björcks rapport fanns i hennes väska. Han kunde inte komma in i rummet och han hade inte krafter att forcera dörren.
3841 Men det ingick inte i planen. Clinton skulle ta hand om hotet från Giannini. Hans jobb var bara Zalachenko. Gullberg såg sig omkring i korridoren och insåg att han var iakttagen av två dussin sköterskor, patienter och besökare som tittade ut genom dörröppningar.
3842 Han höjde pistolen och avlossade ett skott mot en tavla som hängde på väggen i slutet av korridoren. Hans publik försvann som genom ett trollslag. Han kastade en sista blick på den stängda dörren och gick därefter beslutsamt tillbaka till Zalachenkos rum och stängde dörren.
3843 Han satte sig i besöksstolen och betraktade den ryske avhopparen som hade varit en sådan intim del av hans eget liv i så många år. Han satt stilla i nästan tio minuter innan han hörde rörelse i korridoren och insåg att polisen hade anlänt. Han tänkte inte på något särskilt.
3844 Som situationen utvecklade sig framgick vådan av att begå självmord på Sahlgrenska sjukhuset. Evert Gullberg forslades i ilfart till sjukhusets traumaenhet där doktor Anders Jonasson tog emot honom och omedelbart satte in ett batteri av livsfunktionsuppehållande åtgärder.
3845 Hon säger att mördaren är en äldre man, typ 70-årsåldern, som kom för att lämna blommor till Zalachenko några minuter före mordet. Mördaren sköt Zalachenko i huvudet med flera skott och sköt därefter sig själv. Zalachenko är död. Mördaren lever fortfarande och opereras just nu.
3846 Hon tog samtalet och av konversationen förstod han att det var en frilans i Göteborg som Malin skickat till Sahlgrenska. Han vinkade till henne och gick till sitt eget rum och slog sig ned. Det kändes som om det var första gången på flera veckor som han alls hade varit på sin arbetsplats.
3847 Men det har varit ett rent kaos här med tusen poliser och utrymning av en avdelning där svårt skadade och sjuka människor ligger som inte kan utrymmas. När polisen kom var det någon som ville förhöra Salander innan de begrep hur illa däran hon faktiskt är. Jag fick ta till brösttoner.
3848 Zalachenkos rum var avspärrat. Läkare hade försökt ge första hjälpen omedelbart efter skotten men snart gett upp ansträngningarna. Zalachenko hade varit bortom all hjälp. Hans kvarlevor hade forslats till patologen och brottsplatsundersökningen pågick som bäst.
3849 Han undrade vad som flugit i Säpo eftersom de plötsligt fått för sig att självmant ta kontakt med den öppna polisen. I vanliga fall brukade det vara nästan omöjligt att få ett ljud ur dem. Wadensjöö slängde bryskt upp dörren till det rum på Sektionen som Fredrik Clinton använde som vilorum.
3850 Här har du ett exempel på breven. Gullberg anklagar Zalachenko för allt från Palmemordet till att han försöker förgifta Sveriges befolkning med klor. Breven är uppenbart sinnessjuka och har skrivits med bitvis oläslig handstil och med versaler, understrykningar och utropstecken.
3851 Han förklarade att det på morgonen beslutats att utredningen rörande polismordet i Gosseberga, för vilket en Ronald Niedermann var efterlyst, skulle ligga på en åklagare i Göteborgs domsaga, men att övrig utredning rörande Niedermann skulle handhas av Ekström själv.
3852 Den 78-årige mannen är en tragisk figur som agerat på egen hand och efter egna tydligen paranoida vanföreställningar. Säkerhetspolisen hade nyligen inlett en undersökning mot honom på grund av att han skrivit en mängd förvirrade brev till kända politiker och massmedia.
3853 Han kliade sig i örat. Han noterade att reporterkollegorna antecknade lika febrilt som han gjorde. Gunnar Björck kände en närmast manisk panik då han hörde nyheten om skotten på Sahlgrenska. Han hade fruktansvärda smärtor i ryggen. Han satt först obeslutsam i över en timme.
3854 Därefter lyfte han luren och försökte ringa sin gamle beskyddare Evert Gullberg i Laholm. Han fick inget svar. Han lyssnade på nyheterna och fick därigenom en summering av vad som hade sagts på polisens presskonferens. Zalachenko skjuten av en 78-årig rättshaverist.
3855 Han behövde tid att tänka. Han packade en väska med kläder, smärtstillande medicin och toalettsaker. Han ville inte använda sin telefon utan haltade till en telefonkiosk vid den lokala livsmedelsbutiken och ringde till Landsort och bokade ett rum i den gamla lotsutkiken.
3856 Han bokade för två veckor. Han sneglade på armbandsuret. Han var tvungen att skynda sig för att hinna med sista färjan och återvände hem så snabbt som hans ömmande rygg förmådde bära honom. Han gick direkt in i köket och kontrollerade att kaffebryggaren var avslagen.
3857 Han råkade kasta en blick in i vardagsrummet och stannade häpet. Först begrep han inte vad han såg. Taklampan hade på något mystiskt sätt tagits ned och placerats på soffbordet. I dess ställe hängde en lina i takkroken, alldeles ovanför en pall som brukade stå i köket.
3858 De var två män i 35-årsåldern. Han uppfattade att de hade sydeuropeiskt utseende. Han hann inte reagera när de milt grep honom under vardera armhålan och lyfte honom och promenerade baklänges med honom till pallen. När han försökte göra motstånd skar smärtan som en kniv genom ryggen.
3859 I gengäld hade han förbundit sig att inte stjäla något från den lägenhet som var föremål för operationen; Sektionen var trots allt inte en kriminell verksamhet. Falun visste inte exakt vem Clinton representerade, men han antog att det hade något med det militära att göra.
3860 Han ställde inga frågor. Däremot kändes det bra att vara tillbaka i selen igen efter så många års tystnad från uppdragsgivaren. Hans jobb var att öppna dörren. Han var expert på att bryta sig in och han hade en dyrkpistol. Ändå tog det fem minuter att forcera låsen till Mikael Blomkvists lägenhet.
3861 Och ännu klokare att du lyfte in din klient på toaletten. De här dörrarna är så tunna att kulorna förmodligen hade gått rakt igenom om han hade skjutit. Det jag försöker begripa är om han gick till angrepp mot dig personligen eller om han bara reagerade på att du tittade på honom.
3862 En känsla av frustration gnagde i honom. Han hade upplevt den känslan tidigare och lärt sig att tolka det som en påringning av hans instinkt. Mördaren hade identifierats som 78-årige Evert Gullberg, tidigare revisor och eventuellt företagskonsult och skattejurist.
3863 Och när kärleken inte besvarades kunde den snabbt övergå i oförsonligt hat. Där fanns stalkers som reste från Tyskland och Italien för att uppvakta en 21-årig sångerska i ett känt popband och som sedan blev irriterade över att hon inte omedelbart ville inleda ett förhållande med dem.
3864 Erlander hade haft möjlighet att genomföra två korta förhör med Zalachenko och inte vid något tillfälle hade han för en sekund trott på dennes bedyranden om oskuld. Och hans mördare hade visat intresse för Lisbeth Salander eller åtminstone för hennes advokat. Han hade försökt ta sig in i hennes rum.
3865 Enligt läkarna var han uppenbarligen så illa däran att han också sannolikt lyckats i sitt uppsåt, även om kroppen ännu inte hade insett att det var dags att stänga av. Det fanns orsak att förmoda att Evert Gullberg aldrig skulle ställas inför en domare. Marcus Erlander gillade inte läget.
3866 Hon var imponerad över att Annika Giannini svarade så exakt och redigt och med sådan detaljrikedom. Hon var ännu mer imponerad av advokatens sätt att agera kallt under stress. I övrigt hade hon haft en vansinnig huvudvärk sedan Annika ryckt upp henne ur sängen och burit in henne på toaletten.
3867 Instinktivt ville hon ha så lite med personalen att göra som möjligt. Hon tyckte inte om att behöva be om hjälp eller visa tecken på svaghet. Men huvudvärken var så överväldigande att hon hade svårt att tänka redigt. Hon sträckte ut handen och ringde på en sköterska.
3868 Hennes klient var i betydligt sämre kondition än hon hade trott då läkarna förklarat att hennes tillstånd var stabilt. Hon plågades även av svår huvudvärk och hög feber, vilket föranledde en läkare vid namn Helena Endrin att ordinera kraftigt smärtstillande, antibiotika och vila.
3869 Hon var utsvulten och beställde ett grillspett med sallad. Hon satt länge och funderade över dagens händelser. Hon var lite skakig då adrenalinet hade hunnit sjunka undan men hon var nöjd med sig själv. I farans stund hade hon agerat utan tvekan, effektivt och samlat.
3870 Efter en stund plockade hon upp sin filofax från portföljen och slog upp anteckningsdelen. Hon läste koncentrerat. Hon var fylld av tvekan inför det som hennes bror hade förklarat för henne. Det hade låtit logiskt då, men i själva verket gapade stora hål i planen.
3871 Men hon tänkte inte backa. Klockan sex betalade hon och promenerade till Lillian Josefssons bostad på Olivedalsgatan och slog den portkod hon hade fått av sin väninna. Hon kom in i ett trapphus och började leta efter hissen då attacken kom som en blixt från en klar himmel.
3872 Hon hade ingen förvarning om att något var på gång förrän hon brutalt och med våldsam kraft knuffades rakt in i tegelväggen innanför porten. Hon slog pannan mot väggen och kände en blixtrande smärta. I nästa ögonblick hörde hon steg som snabbt avlägsnade sig och hur porten öppnades och stängdes.
3873 Hon såg en skymt av en ryggtavla som svängde runt hörnet vid Sveaplan. Hon stod häpet stilla i någon minut. Sedan insåg hon att hennes portfölj saknades och att hon just blivit rånad. Det tog några sekunder innan betydelsen sjönk in i hennes medvetande. Nej. Zalachenkomappen.
3874 Hon kände chocken sprida sig från mellangärdet och tog några tveksamma steg efter den flyende mannen. Hon stannade nästan omedelbart. Det var lönlöst. Han var redan borta. Hon satte sig långsamt på trottoarkanten. Sedan flög hon upp och grävde i sin jackficka.
3875 Hon rusade tillbaka till porten och slog på nytt koden, tog sig in och sprang uppför trapporna till fjärde våningen och hamrade på Lillian Josefssons dörr. Klockan hade hunnit bli närmare halv sju innan Annika hade hämtat sig så pass att hon kunde ringa till Mikael Blomkvist.
3876 Han joggade hem till Bellmansgatan och uppför trapporna. Dörren var låst. Så fort han kom in i lägenheten såg han att den blå pärmen han lämnat på köksbordet saknades. Han brydde sig inte om att leta. Han visste exakt var den hade funnits då han gick från lägenheten.
3877 Bublanski hade fortfarande rapporten. Eller hade han det? Mikael reste sig och gick fram till sin telefon när han hejdade sig med handen på telefonluren. Någon hade varit inne i hans lägenhet. Han betraktade plötsligt telefonen med största misstänksamhet och trevade i kavajfickan efter sin mobil.
3878 Han framstod som en orolig bror samtidigt som hans hjärna tickade på ett helt annat plan medan han rekonstruerade hållpunkterna. Hon bestämde sig för att stanna i Göteborg halv fem på kvällen och ringde ett mobilsamtal till sin väninna och fick adress och portkod.
3879 De visste att Mikael och Annika var förtvivlade. Så mycket hade Mikael lärt sig av föregående natts studier av Säkerhetspolisens historia att desinformation var grunden för all spionverksamhet. Och han hade just planterat desinformation som på sikt kunde visa sig vara ovärderlig.
3880 Det var det enda återstående exemplaret. Det tänkte han inte slarva bort. Tvärtom tänkte han omedelbart kopiera upp den i åtminstone fem exemplar och sprida ut på lämpliga ställen. Sedan kastade han en blick på sitt armbandsur och ringde till Millenniums redaktion.
3881 Samtliga skjortor låg i tvättkorgen. Han packade rakhyveln och Maktkamp om Säpo tillsammans med det enda återstående exemplaret av Björcks utredning. Han promenerade till Dressmann och köpte fyra skjortor, två par byxor och tio par kalsonger och tog kläderna med sig upp på redaktionen.
3882 Det finns en rik flora av legender om fruktade kvinnliga krigare från antikens Grekland. Dessa berättelser omtalar kvinnor som tränades i krigskonst, vapenbruk och fysiska umbäranden från barndomen. De levde separerade från männen och drog ut i krig med egna regementen.
3883 Det var strålande första maj-väder och på vägen genom stan hade hon konstaterat att arbetarrörelsen höll på att samlas och att hon själv inte hade gått i ett demonstrationståg på drygt tjugo år. En kort stund stod hon alldeles ensam och osynlig vid hissdörrarna.
3884 Det var ett gigantiskt kliv från Millennium med fem anställda till en dagstidning med åttio journalister och ytterligare drygt nittio personer i form av administration, teknisk personal, layoutare, fotografer, annonssäljare, distribution och allt annat som hör tidningsmakeri till.
3885 Han var en anonym makthavare bland eliten av chefredaktörer. När hon läst hans ledare hade han framstått som tråkig och konservativ och expert på skattekverulans, som en typisk liberal yttrandefrihetsivrare, men hon hade aldrig tidigare träffat honom eller pratat med honom.
3886 De avskyr varandra och går gudskelov inte skift tillsammans, men de beter sig som om de är både ansvariga utgivare och chefredaktörer. Du har Anders Holm som är nyhetschef och som du kommer att ha en hel del att göra med. Ni kommer säkerligen att ha några duster.
3887 Det var ju han som rekryterade dig. Han är charmig, lite av den gamla skolan och lite förnyare, men framför allt är han den person som bestämmer. Du har några styrelseledamöter, flera från ägarfamiljen, som mest tycks sitta av tiden och några som fladdrar omkring som styrelseproffs.
3888 Han satte på sig solglasögon och svängde upp på Bergsunds strand på väg till tunnelbanan och såg nästan omedelbart den grå Volvon parkerad alldeles runt hörnet. Han passerade utan att sänka farten och konstaterade att det var samma nummerskylt och att bilen var tom.
3889 Han visste inte om bilen hade funnits i närheten av honom långt tidigare, och att han alls hade lagt märke till den var en ren slump. Första gången han noterat bilen hade den stått parkerad i närheten av hans port på Bellmansgatan på onsdagsmorgonen då han promenerade till Millenniums redaktion.
3890 Han var inte förvånad då han åter såg bilen morgonen därpå. Inte vid något tillfälle hade han observerat någon förare. Ett samtal till bilregistret gav dock informationen att bilen var registrerad på en Göran Mårtensson, 40 år och bosatt på Vittangigatan i Vällingby.
3891 Mikael drog slutsatsen att han stod under diskret övervakning men att denna var så klumpigt utförd att han faktiskt hade lagt märke till den. Eller var den klumpig? Den enda orsaken till att han noterat bilen var den besynnerliga nummerskylten som av en slump betydde något för honom.
3892 Den andre verkade något äldre med tunt rödblont hår och mörka solglasögon. Bägge var klädda i jeans och mörka skinnjackor. De skildes vid den grå Volvon. Den äldre av männen öppnade bildörren medan den yngre följde efter Mikael Blomkvist till fots mot tunnelbanan.
3893 Christer Malm sänkte kameran och suckade. Han hade ingen aning om varför Mikael tagit honom åt sidan och enträget bett honom promenera runt kvarteret vid Copacabana på söndagseftermiddagen för att undersöka om han kunde hitta en grå Volvo med det aktuella registreringsnumret.
3894 Men han hade å andra sidan inte gått i något demonstrationståg med undantag för Prideparaden på minst tio år och hade inget bättre för sig denna första maj-söndag än att göra Mikael till viljes. Han reste sig och släntrade efter den man som skuggade Mikael Blomkvist.
3895 De hade inte ens blivit tillfrågade. Lottie Karim var notoriskt mörkrädd och skulle inte för sitt liv ha accepterat att sova ensam på redaktionen. Monica Nilsson var minst av allt mörkrädd, men jobbade som en dåre med sina ämnen och var av den typen som gick hem då arbetsdagen var slut.
3896 Hon hade ett schema på en lång rad rörelser hon skulle utföra varje dag för att stärka muskulaturen i skuldra och höft efter operationen tre veckor tidigare. Hon andades tungt och kände sig helt ur form. Hon blev snabbt trött och det stramade och värkte i axeln vid minsta ansträngning.
3897 Huvudvärken som hade plågat henne den första tiden efter operationen hade avklingat och uppträdde endast sporadiskt. Hon ansåg att hon var så pass frisk att hon utan tvekan hade kunnat lämna sjukhuset eller åtminstone linka ut från sjukhuset om det hade varit möjligt, vilket det inte var.
3898 Efter några turer fram och tillbaka hade dock polis och sjukhusledning kommit överens om att Lisbeth skulle kvarstanna i rum 18 tills vidare. Orsaken var att rummet var enkelt att bevaka, att det fanns ständig bemanning i närheten och att rummet låg avsides i slutet av den L-formade korridoren.
3899 Det hade följaktligen varit enklare att tills vidare behålla henne i korridor 11C, där personalen var säkerhetsmedveten efter mordet på Zalachenko och redan kände till problematiken kring hennes person, än att flytta henne till en helt ny avdelning med allt vad det innebar av förändrade rutiner.
3900 Vilket var irriterande. Efter tumultet i samband med mordet på Zalachenko hade han gjort en stor utvärdering av Lisbeth Salanders tillstånd och då vägt in det faktum att Lisbeth Salander rimligen måste vara utsatt för en stor portion stress med tanke på att hon varit misstänkt för trippelmord.
3901 Han gjorde bara bedömningen att Lisbeth Salander var utsatt för stress. Hon hade blivit skjuten tre gånger, och en av kulorna hade träffat henne i hjärnan och så när dödat henne. Hon hade feber som inte ville ge med sig och hon hade kraftig huvudvärk. Han hade valt det säkra för det osäkra.
3902 Mordmisstänkt eller inte så var hon hans patient och hans uppgift var att sörja för hennes snara tillfrisknande. Han utfärdade därför ett besöksförbud som inte hade någon anknytning till åklagarens juridiskt motiverade besöksförbud. Han ordinerade medicinering och fullständig vila.
3903 Den talade för sig själv. Armanskij tvekade. Han upplevde motstridiga känslor inför Blomkvists avslöjande. Det var en sak att statliga hemliga poliser alltid gjorde bort sig. Det var sakernas naturliga tillstånd inte bara för Säpo utan för sannolikt alla världens underrättelsetjänster.
3904 Med så korkad befälsordning var det inte att undra på att skandaler uppstod. Framgångarna rapporteras aldrig. Däremot kastade sig media över säkerhetspolisen då något otillbörligt eller korkat eller misslyckat ägde rum och med all den klokskap som efterhandskunskap ger.
3905 Armanskij hade inte något emot att Säpo existerade. Någon måste ha ansvar för att se till att nationalbolsjevikiska dårfinkar som förläst sig på Bakunin, eller vem fan sådana nynazister nu läste, inte totade ihop en bomb av konstgödsel och olja och placerade den i en skåpbil utanför Rosenbad.
3906 Problemet med Säpo var att det var nästan omöjligt för politiker och riksdagsmän att få insyn, ens då statsministern tillsatte en särskild utredare som på papperet skulle ha tillgång till allt. Armanskij hade fått låna Carl Lidboms bok Ett uppdrag och läst den med stigande förvåning.
3907 Först då han satt sig in i detaljerna och studerat Christer Malms bilder hade han motvilligt konstaterat att Blomkvist hade fog för sina misstankar. Vilket inte bådade gott utan antydde att den konspiration som femton år tidigare drabbat Lisbeth Salander inte varit en tillfällighet.
3908 Hon ägnade en stor del av sin tid åt att bedöma vilka hon kunde lita på och som hon omedelbart tänkte knyta till sin nya regim. Fredriksson var definitivt en av kandidaterna. När de återkom till centraldesken såg de Håkan Morander resa sig och komma fram till dörren i glasburen.
3909 Det rådde en förvirrad stämning på redaktionen på eftermiddagen. Styrelseordförande Borgsjö anlände vid tvåtiden och samlade medarbetarna till en kort minnesstund. Han pratade om hur Morander hade vigt de sista femton åren av sitt liv åt tidningen och om det pris journalistiken ibland kräver.
3910 Att människor dör på sin arbetsplats är ovanligt – till och med sällsynt. Människor ska ha godheten att dra sig tillbaka för att dö. De ska försvinna in i pension eller sjukvården och plötsligt bli föremål för samtal i lunchrummet någon dag. Hörde du förresten att gamle Karlsson dog i fredags.
3911 Det kommer kanske att gunga en smula under den närmaste tiden. Då jag behöver hjälp med att fatta beslut kommer jag att rådfråga er och förlita mig på er kompetens och erfarenhet. Ni vet hur den här tidningen görs, medan jag fortfarande har en tid i skolbänken framför mig.
3912 Detta hade skett sedan Bublanski vid upprepade tillfällen försökt få kontakt med Björck och slutligen irriterat skickat Svensson att plocka in honom igen. Någon gång under dessa dagar hade lampkroken i taket gett vika för tyngden och Björcks kropp hade rasat ned i golvet.
3913 Svensson hade sett kroppen genom ett fönster och slagit larm. Bublanski och andra som kom till platsen hade från början bedömt det som en brottsplats och uppfattat det som att Björck hade blivit garrotterad av någon. Det var först den tekniska undersökningen som senare på dagen hittade lampkroken.
3914 Någon hade skurit av drygt två meter lina. Det låg en morakniv på fönsterbrädet utanför altandörren. Enligt ägaren till huset är det hans kniv. Den brukar finnas i en verktygslåda under diskbänken. Björcks fingeravtryck finns på både skaftet och bladet samt på verktygslådan.
3915 Allt blod finns dels i huvudet, där strypsnaran gjorde att blodet inte kunde rinna ned i kroppen, dels i lägre extremiteter. Då kroken brast slog han emot kanten av vardagsrumsbordet med bröstkorgen. Där har en djup krosskada uppkommit. Men detta sår uppstod långt efter att han redan avlidit.
3916 Hon gjorde upp med Gunnar Magnusson att prata med Moranders familj om att änkan, när det var lämpligt, skulle göra ett besök och sortera ut det som tillhörde henne. Istället lät hon rensa en yta vid centraldesken mitt i redigeringshavet där hon ställde upp sin laptop och tog kommandot.
3917 Den skevade layoutmässigt men hade ett emotionellt genomslag som gjorde dessa brister acceptabla. Strax före sex på kvällen gick Erika igenom rubrikerna på ettan och diskuterade texter med redigeringschefen då Borgsjö kom fram till henne och rörde vid hennes axel.
3918 Han lade in en åsikt i rubriken på nyhetsplats. Där ska vi rapportera neutralt. Åsikterna ska komma på ledarsidan. Och medan jag är inne på det – jag kommer att skriva ledare då och då, men jag är som sagt inte partipolitiskt aktiv och vi måste lösa frågan om vem som blir chef för ledarredaktionen.
3919 Hon kände sig som om hon hade bosatt sig på X2000 den gångna månaden. Familjen hade hon knappt hunnit träffa alls. Hon hämtade kaffe i restaurangvagnen och gick till sin plats och slog upp mappen med anteckningar från det senaste samtalet med Lisbeth Salander.
3920 Och Micke mörkar också något. Gudarna vet vad de sysslar med. Hon konstaterade också att eftersom hennes bror och hennes klient inte hade kommunicerat med varandra så måste konspirationen – om det nu var en sådan – vara en tyst överenskommelse som föll sig naturligt.
3921 Hon fruktade att det var en fråga om moral, vilket var hans svaga sida. Han var Lisbeth Salanders vän. Hon kände sin bror och visste att han var lojal bortom enfaldens gräns mot människor som han en gång definierat som vänner, även om vännen var omöjlig och hade käpprätt fel.
3922 Exakt var denna gräns låg tycktes variera från person till person, men hon visste att Mikael vid några tillfällen fullständigt brutit med personer som tidigare varit nära vänner därför att de hade gjort något som han uppfattade som omoraliskt eller oacceptabelt.
3923 Det verkade som om Lisbeth Salander helt enkelt inte begrep eller inte brydde sig om att Annikas enda möjlighet att ge henne ett fullgott försvar berodde av om hon hade tillgång till alla fakta. Hon kunde inte arbeta i mörker. Lisbeth Salander var trulig och fåordig.
3924 Hon gjorde långa tankepauser och formulerade sig exakt då hon sa något. Ofta svarade hon inte alls, och ibland svarade hon plötsligt på en fråga som Annika ställt flera dagar tidigare. I samband med polisförhören hade Lisbeth Salander suttit mol tyst i sängen och tittat framför sig.
3925 Undantaget var de tillfällen kriminalinspektör Marcus Erlander hade ställt frågor om vad hon kände till om Ronald Niedermann; då hade hon tittat på honom och sakligt besvarat varje fråga. Så fort han bytte ämne hade hon tappat intresset och stirrat framför sig.
3926 Hon pratade av princip inte med myndigheter. Vilket i detta fall var av godo. Trots att Annika formellt med jämna mellanrum uppmanade sin klient att besvara frågor från polisen var hon innerst inne mycket nöjd med Salanders kompakta tystnad. Orsaken var enkel.
3927 Hon hade också berättat vad som hände i Gosseberga. Men hon hade inte sagt något om varför hon hade spårat sin far. Hade hon kommit dit för att mörda sin pappa – vilket åklagaren hävdade – eller för att tala honom till rätta? Juridiskt sett var skillnaden himmelsvid.
3928 Lisbeth Salander satt på sängkanten och tittade ut genom fönstret. Hon kunde se fasaden på andra sidan parkeringen. Hon hade suttit ostörd och orörlig i över en timme sedan Annika Giannini rest sig och i vredesmod slängt igen dörren efter sig. Hon hade huvudvärk igen men den var mild och avlägsen.
3929 Hon var irriterad på Annika Giannini. Ur en praktisk synvinkel kunde hon begripa varför hennes advokat ständigt tjatade om detaljer ur hennes förflutna. Rent rationellt förstod hon varför Annika måste ha alla fakta. Men hon hade inte minsta lust att prata om sina känslor eller sitt agerande.
3930 Det var inte hennes fel att hennes bror var en massmördare. Och gudskelov var det ingen som visste att han var hennes bror, vilket annars med stor sannolikhet också skulle läggas henne till last i den psykiatriska utvärdering som förr eller senare skulle göras.
3931 Det var inte hon som hade mördat Dag Svensson och Mia Bergman. Det var inte hon som hade utsett en förvaltare som visade sig vara ett svin och en våldtäktsman. Ändå var det hennes liv som skulle vändas ut och in och hon som skulle tvingas förklara sig och be om förlåtelse för att hon försvarat sig.
3932 Hon ville vara i fred. Och när allt kom omkring så var det hon som måste leva med sig själv. Hon förväntade sig inte att någon skulle vara hennes vän. Annika Jävla Giannini stod troligen på hennes sida, men det var en professionell vänskap, eftersom hon var hennes advokat.
3933 Hon hade vant sig vid hans besök som skedde ett par gånger i veckan. Av alla människor som hanterade henne och petade på henne var han den ende som hon kände ett mått av förtroende för. Inte vid något tillfälle hade hon upplevt att han sneglat konstigt på henne.
3934 Han ställde inga frågor om Ronald Niedermann eller Alexander Zalachenko eller om hon var galen eller varför polisen höll henne inlåst. Han tycktes bara vara intresserad av hur hennes muskler fungerade, hur läkningen i hennes hjärna framskred och hur hon mådde i största allmänhet.
3935 Dessutom hade han bokstavligen rotat i hennes hjärna. Någon som rotat i hennes hjärna måste behandlas med respekt, ansåg hon. Hon insåg till sin förvåning att hon upplevde besöken från Anders Jonasson som behagliga trots att han petade på henne och analyserade hennes feberkurvor.
3936 Hon ställde sig så att ljuset från fönstret föll på hennes rygg. Han konstaterade att draken täckte ett område på den högra sidan av ryggen. Den började på skuldran långt uppe vid axeln och slutade med en svans en bit ned på höften. Den var vacker och professionellt gjord.
3937 Man behövde ingen magisterexamen i psykologi för att dra slutsatsen att hon inte mådde särskilt bra rent själsligt. Hennes ton mot honom var hövlig, men fylld av sträv misstänksamhet. Han hade också förstått att hon var hövlig mot övrig personal men att hon inte sa ett ljud då polisen kom på besök.
3938 Polisen hade låst in henne och en åklagare ämnade åtala henne för mordförsök och grov misshandel. Han var förbryllad över att en så liten och späd flicka hade besuttit den fysiska styrka som behövdes för den sortens grova våldsbrottslighet, särskilt som våldet riktat sig mot fullvuxna män.
3939 Han var egentligen inte intresserad av varför hon smyckat sig på detta överdrivna sätt, men han antog att om hon hade valt att prägla sin kropp med en så stor tatuering så hade den en speciell betydelse för henne. Alltså var det ett bra ämne att inleda ett samtal med.
3940 Helt plötsligt gick Peter Teleborian tvärt emot hans egen samlade bedömning av Lisbeth Salander. Om det var något han inte uppfattade henne som så var det manipulativ. Tvärtom – hon var en människa som orubbligt höll distans till omgivningen och inte visade några emotioner alls.
3941 Om du vill inleda en psykiatrisk behandling av henne måste du vända dig till åklagare Jervas som fattar beslut i sådana ärenden, och det måste ske i samråd med hennes advokat Annika Giannini. Om det är fråga om en rättspsykiatrisk utredning så måste tingsrätten ge dig ett uppdrag.
3942 När han sent omsider insåg att det var fruktlöst reste han sig tvärt och tog adjö. Anders Jonasson satt en lång stund och betraktade fundersamt den stol Teleborian suttit i. Det var för all del inte ovanligt att andra läkare kontaktade honom med råd eller synpunkter på behandlingen.
3943 Han tittade tankfullt ut genom fönstret och betraktade strömmen av människor på Götgatan. Det var en av de saker han tyckte allra bäst om med sitt rum. Götgatan var fylld av liv dygnet runt och då han satt vid fönstret kände han sig aldrig riktigt isolerad eller ensam.
3944 Han kände sig stressad, trots att han inte hade något brådskande ärende. Han hade envetet arbetat vidare med de texter som han ämnade fylla sommarnumret av Millennium med men hade sent omsider insett att materialet var så omfattande att inte ens ett temanummer var tillräckligt.
3945 Efter moget övervägande hade han mildrat sin kritik mot Bublanski och hans kollegor. Han gjorde det efter att ha studerat en video från Ekströms presskonferens, där det framstod som uppenbart att Bublanski var extremt obekväm och uppenbart missnöjd med Ekströms snabba slutsatser.
3946 Han presenterade den rättspsykiatriska utredningen från 1991 och förklarade varför Lisbeth Salander hade blivit ett hot mot anonyma statstjänstemän som hade tagit det till sin uppgift att skydda den ryske avhopparen. Han återgav stora delar av korrespondensen mellan Teleborian och Björck.
3947 Slutligen hade han summerat upplösningen i Gosseberga, som ledde till att Lisbeth Salander sköts och begravdes, och förklarat hur det kom sig att en polisman mördades alldeles i onödan då Niedermann redan var infångad. Därefter hade storyn blivit mer trögflytande.
3948 Bakom hela händelseförloppet måste finnas en större grupp med resurser och inflytande. Allt annat var orimligt. Men till sist hade han dragit slutsatsen att den rättsvidriga hanteringen av Lisbeth Salander inte kunde vara sanktionerad av regeringen eller Säkerhetspolisens ledning.
3949 En operation av det slaget hade aldrig kunnat hemlighållas om det funnits politisk förankring. Någon skulle ha haft en gås oplockad med någon och skvallrat, varefter media skulle ha hittat Salanderaffären flera år tidigare. Han tänkte sig Zalachenkoklubben som en liten anonym grupp aktivister.
3950 Tanken var att boken skulle ligga färdigtryckt för att kunna distribueras samma dag som rättegången mot Lisbeth Salander inleddes. Tillsammans med Christer Malm planerade han för en pocketutgåva som skulle plastas in och skickas ut tillsammans med ett prishöjt sommarnummer av Millennium.
3951 Mikael förstod avsikten. En rättegång under högsommaren väcker alltid mindre uppmärksamhet än en rättegång under andra tider på året. Han rynkade pannan och tittade ut genom fönstret i sitt arbetsrum på Millenniums redaktion. Det är inte över. Konspirationen mot Lisbeth fortsätter.
3952 I praktiken behövde han inget tillstånd för att ge ut boken i Dag Svenssons namn, men han ämnade i alla fall åka till Örebro och personligen besöka dem för att få deras godkännande. Han hade skjutit upp det därför att han hade haft för mycket att stå i, men det var hög tid att klara av den detaljen.
3953 Därefter återstod bara hundra andra detaljer. Några av dessa handlade om hur han skulle hantera Lisbeth Salander i texterna. För att slutgiltigt kunna avgöra det var han tvungen att få ett personligt samtal med henne, och ett godkännande att berätta sanningen, eller åtminstone delar av sanningen.
3954 Hon följde slaviskt det regelverk som gällde och hade inte för avsikt att vara Mikael Blomkvists springflicka med hemliga meddelanden. Inte heller berättade Annika något om vad hon och hennes klient diskuterade annat än de bitar som handlade om konspirationen mot henne och där Annika behövde hjälp.
3955 Mikael hade följaktligen ingen aning om ifall Lisbeth hade avslöjat för Annika att hennes förre förvaltare hade våldtagit henne och att hon hade hämnats genom att tatuera ett uppseendeväckande budskap på hans mage. Så länge inte Annika tog upp saken så kunde Mikael heller inte göra det.
3956 Två månader senare hämtades Idris Ghidi av irakiska hemliga polisen då han just inlett en lektion i hållfasthetslära för brokonstruktioner. Han fördes till ett fängelse utanför Mosul där han under loppet av elva månader utsattes för omfattande tortyr i syfte att få honom att erkänna.
3957 Två dagar senare frigavs han och överlämnades i sin farbrors vård. Vid frigivningen vägde han trettionio kilo och var oförmögen att gå. Inför frigivningen hade hans vänstra höft krossats av en slägga, så att han inte skulle kunna springa omkring och hitta på fler ofog i framtiden.
3958 Idris Ghidi svävade mellan liv och död i flera veckor. När han långsamt hade återhämtat sig flyttade hans farbror honom till en gård i en by sextio kilometer från Mosul. Han hämtade nya krafter under sommaren och blev tillräckligt stark för att åter lära sig att gå hjälpligt med kryckor.
3959 Han var helt på det klara med att han aldrig skulle bli återställd. Frågan var bara vad han skulle göra i framtiden. I augusti fick han plötsligt besked att hans två bröder hade gripits av hemliga polisen. Han skulle aldrig återse dem. Han antog att de låg begravda under någon sandhög utanför Mosul.
3960 Under de kommande åren arbetade han som tidningsbud, diskare, städare och taxichaufför. Arbetet som tidningsbud var han tvungen att säga upp sig från. Han kunde helt enkelt inte gå i trappor i den takt som erfordrades. Arbetet som taxichaufför gillade han bortsett från två saker.
3961 Orsaken var att en avlägsen släkting förbarmade sig över honom och erbjöd en fast anställning på ett städföretag. Idris Ghidi var oförmögen att arbeta heltid och fick en halvtid som chef för ett städlag på Sahlgrenska sjukhuset som företaget hade kontrakt med.
3962 Åström hade tittat på den illa layoutade framsidan och sagt att så kunde ju för fan inte en tidning se ut. Han hade därefter designat den logga som kom att bli Svartvitts tidningshuvud i femton år innan tidskriften gick i graven och blev bokförlaget Svartvitt.
3963 De pratade strunt en stund på det sätt som man gör då man inte träffats på ett tag, men avbröts gång på gång av att Kurdos mobil ringde och han förde korta samtal på kurdiska eller möjligen turkiska eller arabiska eller något annat språk som Mikael inte begrep.
3964 Han begrep att Blomkvist var i färd med att åstadkomma något fuffens, vilket var vad han var känd för att göra. Han hade känt Mikael sedan 1980-talet. De hade aldrig varit bästa vänner men hade heller aldrig varit ovänner, och Mikael hade alltid ställt upp om Kurdo bett om en tjänst.
3965 Och Cortez var en pojkspoling. Monica Nilssons irritation berodde inte på att hon kände sig förbigången eller ville ha deras jobb – det var det sista hon ville. Hennes jobb bestod i att hålla rätt på regering, riksdag och statliga verk för Millenniums räkning.
3966 Dessutom hade hon fullt upp med andra åtaganden som att skriva en kolumn i en facktidning varje vecka och diverse frivilligarbete för Amnesty International och annat. I detta ingick inte att bli chefredaktör för Millennium och arbeta minst tolv timmar om dagen och offra helger och ledigheter.
3967 Däremot upplevde hon att något hade förändrats på Millennium. Tidningen kändes plötsligt främmande. Och hon kunde inte sätta fingret på vad som var fel. Mikael Blomkvist var som alltid oansvarig och försvann på sina mystiska resor och kom och gick som han ville.
3968 Christer Malm var den andre närvarande delägaren och han var ungefär lika behjälplig som då han var på semester. Han var utan tvekan begåvad och hade kunnat gå in och ta över redaktörskapet då Erika varit på semester eller upptagen, men han fixade mest vad andra redan beslutat.
3969 Han var briljant när det gällde grafisk formgivning och presentationer, men han var helt efterbliven då det handlade om att planera en tidning. Monica Nilsson rynkade ögonbrynen. Nej, hon var orättvis. Det som irriterade henne var att någonting hade hänt på redaktionen.
3970 Erika Berger bet ihop tänderna och lade långsamt ned texten om den stundande rättegången mot Lisbeth Salander. Det var ett kort stycke, tvåspaltare, avsedd för sidan fem med inrikesnyheter. Hon betraktade manuskriptet i en minut och trutade med läpparna. Klockan var 15.
3971 I två veckor hade hon försökt hitta en formel för att kunna samarbeta med honom. Hon hade vänligt resonerat, provat direkta order, uppmuntrat honom att tänka om på egen hand och på det hela taget gjort allt för att han skulle förstå hur hon ville att tidningen skulle utformas.
3972 Det var en text som föll och vi fick en lucka som jag var tvungen att fylla med något. Den rubrik som Erika beslutat skulle användas ratades plötsligt och ersattes med något helt annat. Det var inte alltid fel val, men det gjordes utan att hon konsulterades. Det gjordes demonstrativt och utmanande.
3973 Jag tänker inte tjafsa med dig om detta. Får se om du förstår följande budskap. Om detta upprepas en gång till så kommer jag att lyfta dig som nyhetschef. Det kommer att låta pang bom och bli ett jävla liv, men sedan sitter du och redigerar familjesidan eller seriesidan eller något liknande.
3974 Jag är här för att förnya tidningen. Jag har ett noga formulerat uppdrag som vi förhandlade fram och som innebär att jag har rätt att göra långtgående redaktionella förändringar på chefsnivå. Jag kan göra mig av med dödköttet och rekrytera nytt blod utifrån om jag så önskar.
3975 Det är mera boxningsmiljön det handlar om. Salander brukar träna boxning med ett antal skummisar på en klubb på Söder. Men det är alltså polisens vinkling. Inte min. Och där någonstans har någon tanke dykt upp om att hon kan vara inblandad i försäljning av anabola.
3976 Bra. Då kan jag sammanfatta allt jag säger i en enda mening. Din arbetsbeskrivning som journalist är att ifrågasätta och kritiskt granska – inte att okritiskt upprepa påståenden som kommer från aldrig så centralt placerade spelare inom byråkratin. Glöm aldrig det.
3977 Han måste åka till Göteborg och träffa Idris Ghidi. Problemet var att arrangera en transport som var säker och där han inte skulle kunna observeras eller lämna några spår. Han hade efter moget övervägande beslutat att rata tåget eftersom han inte ville använda kreditkort.
3978 Han gjorde ett större kontantuttag från en bankomat på Götgatan. Han använde Lisbeth Salanders nycklar för att öppna dörren till hennes vinröda Honda som stått övergiven utanför hennes bostad sedan i mars. Han justerade sätet och konstaterade att bensintanken var halvfull.
3979 Om sanningen skulle fram så måste Ekström erkänna att han inte riktigt förstod, men han ville inte framstå som en idiot genom att ställa alltför många frågor. Han hade förstått att Zalachenko var ett ärende som måste behandlas med största möjliga försiktighet.
3980 Men jag måste ta rapporten med mig då jag går. Och innan du läser den, låt mig fästa din uppmärksamhet på bilagan med den efterföljande korrespondensen mellan Björck och Teleborian. Den är nästan genomgående ett rent falsarium. Här handlar det inte om subtila ändringar utan om grova förfalskningar.
3981 Det kan ha varit på en skrivmaskin i hemmet eller på hans arbetsplats eller någon annanstans. Vi kan tänka oss två alternativ. Antingen att den som gjorde förfalskningen var någon inom psykiatrin eller rättsmedicin som av någon anledning ville skandalisera Teleborian.
3982 Om låt säga prisutvecklingen på hamburgare hade varit likadan sedan 1970-talet så skulle en Big Mac kosta drygt hundrafemtio spänn eller mer. Vad det skulle kosta med frittar och en cola vill jag inte ens tänka på, men min lön här på Millennium skulle nog inte räcka så värst långt.
3983 Frågan är då varför bostäder är så förbannat dyra? Jo, eftersom de som beställer husen inte vet hur de ska beställa. Enkelt uttryckt ringer ett kommunalt bostadsföretag upp ett byggföretag typ Skanska och säger att de vill beställa 100 lägenheter och frågar vad det kostar.
3984 Och dessutom har Svensk Handel lagt sig i. De tycker att byggmaterialpriserna är fullkomligt vansinniga och försöker därför underlätta för beställarna att ta hem billigare likvärdiga produkter. Och det ledde till en liten clash på Byggmässan i Älvsjö för ett år sedan.
3985 Mötet hade varat i fyrtio minuter och Bublanski kände en intensiv lust att sträcka sig fram och gripa det exemplar av Svea Rikes Lag som låg på kanten av Ekströms skrivbord och drämma det i åklagarens huvud. Han undrade stillsamt vad som skulle hända om han gjorde det.
3986 Det skulle onekligen bli rubriker i kvällstidningarna och sannolikt resultera i ett åtal för misshandel. Han sköt bort tanken. Själva poängen med den socialiserade människan var att inte ge efter för den sortens impulser oavsett hur provokativt motparten betedde sig.
3987 Zalachenko är Lisbeth Salanders far och han var en knöl som misshandlade hennes mor. Problemet är det vanliga – modern ville aldrig göra polisanmälan och följaktligen pågick det i flera år. Björck hade i uppdrag att utreda vad som hände då Lisbeth försökte döda sin pappa med en brandbomb.
3988 Han korresponderade med Teleborian – men hela korrespondensen i den form vi sett är ett falsarium. Teleborian gjorde en helt vanlig psykiatrisk undersökning av Salander och konstaterade att hon var tokig, och en åklagare beslutade att inte driva målet mot henne vidare.
3989 Han hörde ljudet av de roterande borstarna i den lågmält brummande skurvagnen och konstaterade att det var svartskallen som haltade. Han brukade alltid hälsa artigt men var väldigt tystlåten och brukade inte skratta vid de tillfällen då han försökt skämta med honom.
3990 Han såg honom ta fram en Ajaxflaska och spreja två gånger på disken i receptionen och torka rent med en trasa. Därefter greppade han en mopp och svabbade några vinklar i receptionen som skurvagnens borstar inte kom åt. Niklas Adamsson satte ned näsan i sin bok igen och fortsatte att läsa.
3991 De nickade till varandra. Adamsson reste sig och lät städaren ta golvet runt stolen utanför Lisbeth Salanders rum. Han hade sett städaren i stort sett varje dag han hade haft skiftet utanför hennes rum, men kunde för sitt liv inte komma ihåg namnet. Något svartskallenamn var det i vilket fall.
3992 Däremot kände Adamsson inget större behov av att kontrollera legitimationen. Dels skulle inte svartskallen städa inne i fångens rum – det sköttes på förmiddagen av två kvinnliga städare – och dels uppfattade han ingen större hotbild från den haltande städaren.
3993 Adamsson sneglade på städaren, men inte heller detta utgjorde något avsteg från de dagliga rutinerna. Städförrådet låg i slutet av korridoren. De kommande fem minuterna tömde han hinken, rengjorde borstar och fyllde upp städvagnen med plastpåsar till skräpkorgarna.
3994 Det var en blond pojke i 25-årsåldern som brukade sitta där två eller tre dagar i veckan och som läste böcker i nationalekonomi. Ghidi drog slutsatsen att han arbetade deltid på Securitas samtidigt som han pluggade och att han var ungefär lika uppmärksam på omgivningen som en tegelsten.
3995 Han hade förstås läst om journalisten i tidningarna och gjort kopplingen till Lisbeth Salander i 11C och förväntat sig att han skulle bli ombedd att smuggla in något till henne. I så fall skulle han vara tvungen att neka eftersom han inte hade tillträde till hennes rum och aldrig hade sett henne.
3996 Han sneglade genom dörrspringan och såg att Adamsson åter hade satt sig på stolen utanför dörren och läste sin bok. Han var nöjd med att absolut ingen människa fanns i närheten, vilket nästan alltid var fallet eftersom städskrubben låg i en återvändsgränd precis i slutet av korridoren.
3997 Idris Ghidi hade slagit upp telefonen i en annons och konstaterat att den kostade drygt 3 500 kronor i handeln och hade mobilmarknadens alla finesser. Han kastade en blick på displayen och noterade att mobilen var påslagen men att ljudet var avstängt, både ringsignal och vibration.
3998 Sedan sträckte han sig på tå och skruvade loss en cirkelformad vit kåpa som var placerad i en ventil som ledde till Lisbeth Salanders rum. Han placerade mobilen utom synhåll inne i ventilen, precis som Mikael Blomkvist hade bett honom göra. Hela proceduren tog ungefär trettio sekunder.
3999 Han insåg att om det hade varit någon annan än Mikael Blomkvist – om en okänd människa kommit fram till honom på det sättet – så skulle han ha vägrat. Men det faktum att Blomkvist var en känd person innebar att Anders Jonasson kände sig någorlunda säker på att det inte handlade om något sattyg.
4000 Det här handlar om en grupp sekterister. När Lisbeth var 18 år försökte de återigen institutionalisera henne. Den här gången misslyckades de, men hon blev ställd under förvaltarskap. I rättegången kommer de återigen att försöka kasta så mycket skit som möjligt på henne.
4001 Det visste han. Edklinth och Armanskij hade känt varandra i tolv år, alltsedan en kvinnlig riksdagsledamot (v) hade fått en serie anonyma dödshot. Politikern hade anmält saken till partiets gruppledare i riksdagen, varefter riksdagens säkerhetsavdelning hade informerats.
4002 Hoten var skriftliga och vulgära och innehöll information av ett slag som antydde att den anonyme brevskrivaren faktiskt ägde en viss personkännedom om riksdagsledamoten. Historien blev därmed föremål för Säkerhetspolisens intresse. Medan utredningen pågick fick riksdagsledamoten skydd.
4003 Dess resurser var begränsade. Avdelningen svarar för skyddet av kungahuset och statsministern, och därutöver för enskilda ministrar och partiledare efter behov. Behoven överstiger oftast resurserna och i verkligheten saknar flertalet svenska politiker alla former av seriöst personskydd.
4004 Hon var bosatt i ett egnahem i Nacka. Då hon anlände hem sent en kväll efter en holmgång i finansutskottet upptäckte hon att någon hade brutit sig in genom altandörren, klottrat könsnedsättande epitet på väggarna i vardagsrummet samt onanerat i riksdagsledamotens sovrum.
4005 Hon lyfte därför luren och anlitade Milton Security att svara för hennes personskydd. Hon underrättade inte Säpo om detta beslut, och då hon nästföljande morgon skulle framträda på en skola i Täby uppstod en frontalkollision mellan statliga och privat inhyrda torpeder.
4006 Instinktivt avskydde han situationen att privata huliganer skulle utföra uppgifter som statliga huliganer hade i uppgift att utföra. Han insåg även att riksdagsledamoten hade fog för sina klagomål – om inte annat så var hennes nedsölade säng bevis nog för bristen på statlig effektivitet.
4007 Edklinth hade följaktligen stor respekt för Dragan Armanskijs yrkeskompetens, och då denne bjöd på middag och bad om ett privat och förtroligt samtal så var han villig att lyssna. Däremot hade han inte förväntat sig att Armanskij skulle placera en bomb med brinnande stubin i hans knä.
4008 För ögonblicket var dock ansiktet mer konfunderat än kraftfullt. Han befann sig på sitt tjänsterum i polishuset på Kungsholmen och hade tillbringat en avsevärd del av natten med att grubbla över hur han skulle hantera den information som Dragan Armanskij givit honom.
4009 Detta definierades som olaglig verksamhet som syftar till att med våld, hot eller tvång ändra vårt statsskick, förmå beslutande politiska organ eller myndigheter att fatta beslut i en viss riktning eller hindra enskilda medborgare från att utöva sina grundlagsfästa fri- och rättigheter.
4010 Författningsskyddets uppgift var följaktligen att försvara svensk demokrati mot verkliga eller förmodade antidemokratiska anslag. Till dessa räknades främst anarkister och nazister. Anarkister därför att de envisades med att utföra civil olydnad i form av mordbränder mot pälsbutiker.
4011 Det är förbjudet att publicera barnpornografi och vissa sexuella våldsskildringar alldeles oavsett hur konstnärlig upphovsmannen anser att skildringen är. Det är förbjudet att uppvigla och mana till brott. Det är förbjudet att ärekränka och förtala en annan människa.
4012 Han ansåg att JK traditionellt var på tok för släpphänt med åtal mot vad som faktiskt var direkta brott mot den svenska konstitutionen. JK brukade svara att demokratins princip var så viktig att det endast var i yttersta nödfall som han hade att ingripa och väcka åtal.
4013 Rapporten konstaterade att det var närmast omöjligt att åtala och få någon fälld för lagen om hets mot folkgrupp. Den andra institutionen var Säkerhetspolisens avdelning författningsskyddet, och kommissarie Torsten Edklinth tog denna uppgift på största allvar.
4014 Och om en grupp poliser fick för sig att tänja på lagarna så till den milda grad att en individs grundlagsskyddade rättigheter inskränktes var det också författningsskyddets uppgift att reagera. I sådana allvarliga fall antogs utredningen dessutom ligga under Riksåklagaren.
4015 Problemet var förstås att författningsskyddet nästan uteslutande hade en analyserande och granskande funktion och ingen operativ verksamhet. Det var därför huvudsakligen antingen den vanliga polisen eller andra avdelningar inom Säkerhetspolisen som ingrep då nazister skulle gripas.
4016 Detta förhållande var i Torsten Edklinths ögon djupt otillfredsställande. Nästan alla normala länder håller sig med en självständig konstitutionsdomstol i en eller annan form, som bland annat har till uppgift att se till att myndigheter inte förgriper sig på demokratin.
4017 Som läget nu var kunde advokaten på sin höjd göra en anmälan till justitieombudsmannen som dock inte hade befogenhet att vandra in hos Säkerhetspolisen och börja kräva fram dokumentation. Torsten Edklinth hade i många år varit en varm förespråkare för upprättandet av en konstitutionsdomstol.
4018 Den fråga som han därmed måste besvara var hur han skulle hantera situationen. Formellt var svaret på frågan enkelt. Om Armanskijs berättelse var sann så hade åtminstone Lisbeth Salander i allra högsta grad blivit fråntagen sin möjlighet att utöva sina grundlagsfästa fri- och rättigheter.
4019 Hon såg bra ut och klädde sig på ett sätt som hon visste gjorde henne attraktiv. Och hon var exceptionellt vältränad. Det sistnämnda kom sig av att hon hade varit friidrottare på elitnivå i tonåren och så när kvalificerat sig till det svenska OS-landslaget som 17-åring.
4020 Hon motionerade så ofta att endorfinerna fungerade som ett narkotiskt preparat som gav henne abstinensbesvär om hon upphörde med träningen. Hon löptränade, lyfte skrot, spelade tennis, tränade karate och hade dessutom under drygt tio år ägnat sig åt body building.
4021 Monica Figuerola var chef för en avdelning bestående av fem medarbetare på författningsskyddet som ägnade sig åt att analysera politisk brottslighet. Det viktigaste hjälpmedlet bestod av ett antal datorer som var kopplade till den öppna polisens incidentrapportering.
4022 Datorerna hade en programvara som automatiskt scannade varje polisrapport och hade till uppgift att reagera på 310 specifika ord, till exempel svartskalle, skinnskalle, hakkors, invandrare, anarkist, Hitlerhälsning, nazist, nationaldemokrat, landsförrädare, judehora eller negerälskare.
4023 Beroende på sammanhang kunde därefter förundersökningen beställas in och vidare granskning förekomma. Bland författningsskyddets uppgifter ingår att varje år publicera rapporten Hot mot rikets säkerhet som utgör den enda pålitliga statistiken över politisk brottslighet.
4024 Statistiken bygger uteslutande på anmälningar till lokala polismyndigheter. I fallet med rånet mot närlivsbutiken i Sunne hade datorn reagerat på tre nyckelord – invandrare, axelmärke och svartskalle. Två maskerade unga män hade medelst pistolhot rånat en närlivsbutik som ägdes av en invandrare.
4025 Det kunde också visa sig att rånarna var scouter som köpt en Fröviksjacka med svenska flaggan och att det var en ren slump att butiksinnehavaren var invandrare och att ordet svartskalle förekom. Om så var fallet skulle Figuerolas avdelning stryka rånet från statistiken.
4026 Hon läste också bilagan med korrespondens mellan Björck och doktor Peter Teleborian. Hon antecknade varje namn och varje enskild händelse i rapporten som skulle kunna verifieras. Efter två timmar reste hon sig och gick till kaffeautomaten och hämtade mera kaffe.
4027 Hennes andra kontroll bestod i att konsultera ett mediearkiv. Det gav bättre utdelning. Bägge kvällstidningarna och en morgontidning hade rapporterat om en person som skadats allvarligt vid en bilbrand på Lundagatan det aktuella datumet 1991. Offret för olyckan var en icke namngiven medelålders man.
4028 Gunnar Björck, som stod som rapportens upphovsman, var en verklig person. Han var en känd hög befattningshavare på utlänningsroteln, sjukskriven på grund av diskbråck och dessvärre avliden på grund av självmord. Personalenheten kunde dock inte ge besked om vad Gunnar Björck hade sysslat med 1991.
4029 Han har säkerhetsklassats och du kan i allmänna ordalag diskutera sekretesskyddad information med honom. Men innan du vänder dig till honom måste du följa den byråkratiska proceduren. Din chef måste godkänna det hela och göra en formell begäran att få konsultera Teleborian.
4030 Hennes hjärta sjönk ytterligare. Göran Mårtensson arbetade på personskyddet. Han var livvakt. Han ingick i den grupp av medarbetare som vid flera tillfällen svarat för statsministerns säkerhet. Sedan några veckor var han dock tillfälligt utlånad till kontraspionaget.
4031 Därefter ringde Monica Figuerola till biträdande chefen på kontraspionaget, en man som hon kände personligen och hade arbetat för under sin korta tid på avdelningen. Hon frågade om Göran Mårtensson sysslade med något viktigt eller om han kunde lånas över till en utredning på författningsskyddet.
4032 Ledsen. Monica Figuerola lade ned telefonen och stirrade på luren i två minuter. På personskyddet trodde man att Mårtensson var utlånad till kontraspionaget. På kontraspionaget hade man inte alls lånat honom. Sådana transfereringar måste godkännas och handläggas av kanslichefen.
4033 Hon sträckte sig efter telefonluren för att ringa till kanslichefen men hejdade sig. Om man på personskyddet hade lånat ut Mårtensson så måste kanslichefen ha godkänt beslutet. Men Mårtensson fanns inte på kontraspionaget. Vilket kanslichefen måste vara medveten om.
4034 Torsten Edklinth hade sagt åt henne att inte skapa ringar på vattnet. Att fråga kanslichefen kunde följaktligen vara liktydigt med att kasta en väldigt stor sten i en liten ankdamm. Erika Berger satte sig bakom sitt skrivbord i glasburen strax efter halv elva på måndagsmorgonen och pustade ut.
4035 Hon var i stort behov av den kopp kaffe från automaten i fikarummet som hon just hämtat. Hon hade tillbringat de första arbetstimmarna med att beta av två möten. Det första var ett femton minuter långt morgonmöte där redaktionssekreterare Peter Fredriksson drog upp riktlinjerna för dagens arbete.
4036 Erika började bli akut medveten om att hennes invändningar nonchalerades av Flodin och Sellberg. För dem var det nedskärningar som gällde, vilket var begripligt ur en budgetchefs och en ekonomidirektörs synvinkel och oacceptabelt från en nytillträdd chefredaktörs horisont.
4037 Det som irriterade henne var dock att de ständigt avfärdade hennes argument med vänliga leenden som fick henne att känna sig som en tonårig skolflicka inför ett läxförhör. Utan att ett enda otillbörligt ord uttalades hade de en attityd mot henne som var så klassisk att det nästan var underhållande.
4038 Du ska inte bry din hjärna med så komplicerade saker, lilla stumpan. Borgsjö var ingen större hjälp. Han var avvaktande och lät de övriga deltagarna i mötet tala till punkt, men hon upplevde inte samma nedlåtande attityd från honom. Hon suckade och kopplade upp sin laptop och öppnade e-posten.
4039 Hon beställde fram utredningen och läste noga igenom den. Där återfann hon de brev som skickats till justitieministern och konstaterade att de förutom en rad rättshaveristiska och nedsättande personangrepp även innehöll orden svartskalleälskare och landsförrädare.
4040 Hon övervägde en stund att ringa till Daniel Mogren som bodde tre kvarter längre ned på samma gata. Daniel var snickare och kroppsbyggare och hade i tre års tid varit hennes träningskompis av och till. De senaste månaderna hade de även träffats och haft kompissex.
4041 Sex var för all del nästan lika tillfredsställande som ett hårt träningspass på gymmet, men vid mogna 30 plus, närmare 40 minus, hade Monica Figuerola börjat fundera över om hon trots allt inte borde börja intressera sig för en permanent man och en mer permanent livssituation.
4042 Hon gav honom tjugo minuter att klara av eventuell morgonpost och gick därefter till hans dörr och knackade på. Hon väntade tio minuter medan hennes chef läste hennes PM. Han läste de fyra A4-arken två gånger från början till slut. Till sist tittade han upp på henne.
4043 Han funderade. Han hade träffat kanslichef Albert Shenke på möten och interna konferenser vid oräkneliga tillfällen men kunde inte påstå att han personligen kände honom särskilt väl. Det var en relativt kortvuxen person med tunt rödblont hår och ett midjemått som svällt ut under årens lopp.
4044 Han uppfattade Shenke som en tystlåten person som kunde agera med hårda nypor om det behövdes. Edklinth hade ingen aning om vad Shenke sysslade med på fritiden, men han hade ett minne av att han vid något tillfälle sett honom i garaget i polishuset i fritidsklädsel och med golfklubbor över axeln.
4045 Klockan var efter tio på tisdagskvällen. Han avbröt hennes planerande för hur hon skulle kunna fly från Sahlgrenska. Hon hade mätt vädringsventilen i fönstret och konstaterat att hennes huvud skulle kunna passera och att hon nog inte skulle ha nämnvärda problem att klämma igenom resten av kroppen.
4046 I tankarna hade hon planerat sin flykt steg för steg. Problemet var kläder. Hon hade trosor och landstingets nattskjorta och ett par plastsandaler som hon fått låna. Hon hade två hundra kronor i kontanter som hon hade fått av Annika Giannini för att kunna beställa godis från sjukhuskiosken.
4047 Resten av pengarna måste räcka till ett telefonsamtal till Plague. Därefter skulle saker och ting lösa sig. Hon planerade att landa i Gibraltar inom några dygn efter sin flykt och därefter bygga upp en ny identitet någonstans i världen. Anders Jonasson nickade och satte sig i besöksstolen.
4048 Lisbeth Salander satt länge och stirrade på den låsta dörren. Till sist lade hon sig bakåt och stirrade upp i taket. Det var då hon upptäckte att hon hade något hårt under bakhuvudet. Hon lyfte på kudden och upptäckte till sin häpnad en liten tygpåse som definitivt inte hade funnits där tidigare.
4049 Din advokat, alltså min syster Annika, har inte en aning om att du har tillgång till den här datorn. Så måste det förbli. Jag vet inte hur mycket du förstår av vad som sker utanför ditt låsta rum, men besynnerligt nog (din karaktär till trots) har du ett antal lojala dumskallar som jobbar för dig.
4050 Då det här är över ska jag formellt grunda en ideell förening som jag ämnar kalla Riddarna kring det stolliga bordet. Föreningens enda uppgift ska vara att ha en årligen återkommande middag där vi roar oss med att bara prata skit om dig. (Nej – du är inte inbjuden.) Nåväl.
4051 Annika håller som bäst på att förbereda rättegången. Ett problem i det sammanhanget är förstås att hon jobbar för dig och håller sig med sådant där jävla integritetstjafs. Det betyder att hon inte berättar ens för mig vad du och hon diskuterar, vilket i det här sammanhanget är lite av ett handikapp.
4052 Hon slog omedelbart av datorn och tryckte in den under kudden. När hon hörde nyckeln sättas i dörren insåg hon att tygpåsen och batteriladdaren fortfarande låg på sängbordet. Hon sträckte ut handen och slet ned påsen under täcket och tryckte upp kabelhärvan i skrevet.
4053 Hon låg passivt och tittade upp i taket då nattsköterskan kom in och hälsade vänligt och frågade hur det stod till med Lisbeth och om hon behövde något. Lisbeth förklarade att hon mådde bra och att hon ville ha ett paket cigaretter. Denna begäran avslogs vänligt men bestämt.
4054 Hon fick ett paket nikotintuggummi. När sköterskan stängde dörren såg Lisbeth en skymt av Securitasvakten som satt posterad på en stol ute i korridoren. Lisbeth väntade till dess att hon hörde stegen avlägsna sig innan hon plockade upp handdatorn igen. Hon slog på den och sökte kontakt med nätet.
4055 Sedan spred sig ett skevt leende över hennes ansikte. Kopplingen var radiostyrd och låst till en mobil genom Bluetooth som hade en räckvidd på tio till tolv meter. Hennes blick sökte sig till en ventil strax under taket. Kalle Jävla Blomkvist hade planterat en telefon omedelbart utanför hennes rum.
4056 Batterierna. Hennes Palm behövde bara laddas var tredje dag eller så. En mobil som var påkopplad och som hon surfade hårt på skulle bränna ut batterierna snabbt. Blomkvist eller snarare någon som han hade anlitat och som fanns därute måste byta batterier med jämna mellanrum.
4057 Däremot hade han naturligtvis skickat in batteriladdaren till hennes Palm. Den måste hon ha tillgänglig. Men det var enklare att gömma och hantera ett föremål än två. Han är inte så korkad i alla fall. Lisbeth började med att bestämma hur hon skulle förvara handdatorn.
4058 Hon måste hitta ett gömställe. Det fanns eluttag vid dörren och i panelen på väggen bakom sängen. Det var den panelen som försörjde hennes sänglampa och digitalklocka med ström. Där fanns ett hålrum efter den radio som hade plockats bort. Hon log. Både batteriladdaren och handdatorn fick plats.
4059 Lisbeth Salander var lycklig. Hennes hjärta bultade kraftigt då hon för första gången på två månader startade handdatorn och gick ut på internet. Att surfa på en Palm handdator med en pytteliten skärm och digitalpenna var inte samma sak som att surfa på en PowerBook med en 17-tumsskärm.
4060 Från sin säng på Sahlgrenska kunde hon nå precis hela världen. Hon började med att gå in på en privat hemsida som gjorde reklam för tämligen ointressanta bilder av en okänd och inte särskilt kompetent amatörfotograf vid namn Gill Bates i Jobsville, Pennsylvania.
4061 Hacker Republic utgjorde en mycket exklusiv klubb med de bästa av de bästa, en elitstyrka som vilken försvarsmakt som helst skulle ha betalat enorma summor för att kunna använda i cybermilitära syften, om nu the citizens skulle kunna förmås känna den sortens lojalitet mot någon stat.
4062 Om ett femtiotal av världens främsta hackers beslutade sig för att gemensamt gå till samordnat angrepp mot en stat skulle staten förmodligen överleva men inte utan kännbara problem. Kostnaderna skulle sannolikt räknas i miljarder om Lisbeth gav tummen upp. Hon funderade en stund.
4063 Ingen av dem hade egentligen möjlighet att hjälpa henne med hennes problem med svenska staten. Men hon visste att om det behövdes så skulle de ägna väsentlig tid och energi åt lämpliga styrkedemonstrationer. Genom nätverket kunde hon också skaffa gömställen utomlands.
4064 Det var tack vare Plagues kontakter på nätet hon hade kunnat skaffa sig ett norskt pass i namnet Irene Nesser. Lisbeth hade ingen aning om hur medborgarna i Hacker Rep såg ut och hon hade bara en vag uppfattning om vad de gjorde utanför nätet – medborgarna var notoriskt vaga om sina identiteter.
4065 Han kunde lika gärna vara vit, kvinna, lutheran och bosatt i Skövde. Den hon kände bäst var Plague – det var han som en gång hade introducerat henne i familjen, och ingen blev någonsin medlem i det exklusiva sällskapet utan synnerligen kraftiga rekommendationer.
4066 Den som blev medlem måste dessutom vara personligt bekant med någon annan medborgare – i hennes fall Plague. På nätet var Plague en intelligent och socialt begåvad medborgare. I verkligheten var han en kraftigt överviktig och socialt störd 30-årig förtidspensionär bosatt i Sundbyberg.
4067 Om detta blir känt kommer det att bli en politisk skandal som berör både borgerliga och socialdemokratiska regeringar. Det betyder framför allt att ett antal myndighetspersoner på Säpo kommer att hängas ut som understödjare av brottslig och omoralisk verksamhet.
4068 Även om de enskilda brotten är preskriberade så kommer det att bli skandal. Det handlar om tungviktare som i dag är pensionärer eller nära pensionen. De kommer att göra allt för att minska skadeverkningarna och där blir du plötsligt än en gång en bricka i spelet.
4069 Det finns inga brytmärken på dörren och inget har rörts eller ändrats – mer än en sak. Pärmen från Bjurmans sommarstuga med Gunnar Björcks utredning från 1991 försvann. Samtidigt blev min syster överfallen och hennes kopia stulen. Den pärmen är din viktigaste bevisning.
4070 Åklagaren kommer att försöka få dig dömd till sluten psykiatrisk vård. Till sin hjälp har han din gamle bekant Peter Teleborian. Annika kommer inte att kunna gå ut och bedriva mediekampanj på samma sätt som åklagarsidan kommer att läcka information som passar honom.
4071 För det första vill jag ha något som visar att åklagare Ekström i dag samarbetar med Teleborian på något otillbörligt sätt och att syftet än en gång är att placera dig på dårhus. Jag vill kunna gå ut i bästa TV-soffan och lägga fram dokumentation som förintar åklagarsidans argument.
4072 För att kunna bedriva mediekrig mot Säpo måste jag offentligt kunna sitta och diskutera sådant som du förmodligen anser vara dina personliga angelägenheter. Anonymitet är vid det här laget ganska överspelat, med tanke på allt som skrivits om dig sedan i påskas.
4073 Under tisdagen hade hon plockat fram allt hon kunde hitta om honom i offentliga arkiv. Han var ogift, vilket dock inte hindrade att han kunde vara sambo med någon. Han hade inga anmärkningar hos kronofogden, ingen större förmögenhet och tycktes inte leva något utsvävande liv.
4074 Hon hällde upp en halv kopp svart kaffe i en pappersmugg och åt en baguette med sallad och ost. Därefter skalade hon en apelsin och sög länge på varje klyfta. Vid morgonronden var Lisbeth Salander hängig och hade svår huvudvärk. Hon begärde att få en Alvedon vilket hon fick utan diskussion.
4075 Efter en timme hade huvudvärken förstärkts. Hon ringde på sköterskan och bad om ännu en Alvedon. Ej heller denna insats hjälpte. Vid lunchtid hade Lisbeth så ont i huvudet att sköterskan tillkallade doktor Endrin, som efter en kort undersökning föreskrev kraftigt smärtstillande tabletter.
4076 Han besökte henne tre gånger under kvällen och noterade i journalen att temperaturen låg kvar kring 38 grader – för högt för att vara normalt och för lågt för att utgöra ett verkligt problem. Vid åttatiden beordrade han en skallröntgen. När han fick röntgenplåtarna studerade han dem ingående.
4077 Den enda plats där porten i grytan nere på Bellmansgatan kunde observeras direkt var från promenaden och gångbron uppe på övre Bellmansgatan vid Mariahissen och Laurinska huset. Där fanns ingen plats för bilparkering och observatören stod naken på gångbron som en svala på en gammal telefonledning.
4078 Den plats vid korsningen av Bellmansgatan och Tavastgatan där Monica Figuerola parkerat var i princip den enda plats där hon kunde sitta i bilen och ha utsikt över hela området. Det var också en dålig plats eftersom en uppmärksam person lätt kunde se henne i bilen.
4079 Han började promenera uppför backen rakt mot henne. Monica Figuerola öppnade handskfacket och vek upp en Stockholmskarta som hon placerade på passagerarsätet. Därefter öppnade hon ett anteckningsblock och plockade upp en penna ur kavajfickan, och tog upp sin mobiltelefon och låtsades prata.
4080 Hon höll huvudet nedböjt så att handen med telefonen dolde en del av hennes ansikte. Hon såg att Mikael Blomkvist kastade en kort blick in på Tavastgatan. Han visste att han var övervakad och måste ha sett Mårtenssons bil, men han promenerade vidare utan att visa intresse för bilen.
4081 Somliga skulle ha ryckt upp bildörren och spöat skiten ur honom. I nästa ögonblick passerade han hennes bil. Monica Figuerola var fullt upptagen med att spåra någon adress på Stockholmskartan samtidigt som hon talade i mobilen, men hon kände att Mikael Blomkvist tittade på henne då han passerade.
4082 Misstänksam mot allt i omgivningen. Hon såg hans ryggtavla i backspegeln på passagerarsidan då han fortsatte ned mot Hornsgatan. Hon hade sett honom på TV ett par gånger men det var första gången hon såg honom i verkligheten. Han var klädd i blåjeans, t-tröja och en grå kavaj.
4083 Hon hade talat i mobiltelefon och konsulterat en karta som låg uppslagen i passagerarsätet. Mikael hade ingen anledning att förmoda att hon hade något med Zalachenkoklubben att göra, men han registrerade varje avvikelse från det normala i sin omgivning och särskilt runt sin bostad.
4084 När de började promenera mot henne uppför backen höjde hon sin Nikon med 300 millimeters teleobjektiv och tog två bilder. Hon placerade kameran i handskfacket och började just sysselsätta sig med sin karta igen då hon råkade kasta en blick mot Mariahissen. Hon spärrade upp ögonen.
4085 Mårtensson och den okände mannen skildes vid krönet utan att prata med varandra. Mårtensson gick till sin bil på Tavastgatan. Han startade motorn och svängde ut och försvann ur Monica Figuerolas synfält. Hon flyttade blicken till backspegeln där hon såg ryggtavlan på mannen i blåställ.
4086 Hon satt stilla. I backspegeln såg hon mannen i blåstället svänga vänster in på Brännkyrkagatan. Hon avvaktade till dess att kvinnan med kameran kom fram till korsningen framför henne, men istället för att följa efter mannen i blåställ svängde hon 180 grader nedför branten mot Bellmansgatan 1.
4087 Hon höjde blicken och såg taket på Bellmansgatan 1. Hon visste att Blomkvist hade en lägenhet i vindsvåningen, men på ritningarna från stadsbyggnadskontoret hade hon konstaterat att den låg på andra sidan av huset med gavelfönster mot Riddarfjärden och Gamla stan.
4088 En exklusiv adress i anrika kulturkvarter. Hon undrade om han var en skrytsam uppkomling. Hon väntade i nio minuter innan kvinnan med kameran kom ut från porten. Istället för att återvända uppför branten till Tavastgatan fortsatte hon nedför backen och svängde höger runt hörnet på Pryssgränd.
4089 Monica Figuerola betraktade kvinnan i kön till kiosken. Hon var drygt 170 centimeter lång och såg förhållandevis vältränad ut. Hon hade joggingskor. När hon stod med bägge fötterna stadigt planterade vid luckan till kiosken fick Monica Figuerola plötsligt en känsla av att det var en polis.
4090 Var inte rädd för mig. Stöt inte bort mig. Du är ingen oskuld. Du vet vad det handlar om. Jag vill ha sex med dig och jag kommer att belöna dig rikligt. Om du är snäll mot mig så kommer jag att vara snäll mot dig. Du har frågat om förlängning av ditt vikariat.
4091 Jag måste dessvärre dra slutsatsen att någon sjuk människa ägnar sig åt detta. Jag vill veta om ytterligare medarbetare har fått konstig e-post. Jag vill att de i så fall omedelbart hör av sig till redaktionssekreterare Peter Fredriksson. Om detta otyg fortsätter måste vi överväga en polisanmälan.
4092 Hon gick utan att pussa honom på kinden och lämnade honom med notan. Erika Berger hade parkerat två hundra meter från Samirs gryta och hade kommit halvvägs då hon kände att hon hade så kraftig hjärtklappning att hon var tvungen att stanna och luta sig mot väggen vid en port.
4093 Hon stod länge och andades den svala majluften. Plötsligt insåg hon att hon hade arbetat i genomsnitt femton timmar om dagen sedan den första maj. Det var snart tre veckor. Hur skulle hon känna sig efter tre år? Hur hade Morander känt sig då han föll död ned mitt inne på redaktionen.
4094 Ingen av dem sa något. Mikael höll armen runt hennes axel. Erika sneglade på honom och insåg att han var precis lika trött som hon. De gick direkt till receptionen, bokade ett dubbelrum och betalade med Erikas kreditkort. De gick upp till rummet, klädde av sig, duschade och kröp ned i sängen.
4095 Lisbeth Salander ägnade större delen av natten till torsdagen åt att läsa Mikael Blomkvists artiklar och de kapitel av hans bok som var någorlunda färdiga. Eftersom åklagare Ekström satsade på rättegång i juli hade Mikael satt en deadline för tryck till den 20 juni.
4096 Det innebar att Kalle Jävla Blomkvist hade drygt en månad på sig att avsluta skrivandet och täppa till alla hål i texten. Lisbeth begrep inte hur han skulle hinna, men det var hans problem och inte hennes. Hennes problem var att besluta hur hon skulle förhålla sig till de frågor som han hade ställt.
4097 Hon kunde redan texten utantill men läste i alla fall igenom den ytterligare en gång. Han skisserade den strategi som Annika Giannini redan hade dragit för henne. När Annika hade pratat med henne hade hon lyssnat med förstrött men distanserat intresse, ungefär som om det inte angick henne.
4098 Det spelar ingen roll hur mycket Annika sliter för dig eller hur jag och Armanskij och Palmgren och andra stöder dig. Jag tänker inte försöka övertala dig att göra någonting. Du måste själv besluta hur du ska göra. Antingen vänder du rättegången till din fördel eller så låter du dem döma dig.
4099 Han ämnade mörka avsnittet om Bjurmans våldtäkt. Han hade redan skrivit avsnittet och målade över skarven genom att fastslå att Bjurman hade inlett ett samarbete med Zalachenko som hade skurit sig då han tappade koncepterna och Niedermann sett sig tvungen att döda honom.
4100 Hon funderade en lång stund. När klockan var två på morgonen lyfte hon sin Palm Tungsten T3 och öppnade ordbehandlingsprogrammet. Hon klickade upp ett nytt dokument, plockade fram den elektroniska pennan och började klicka fram bokstäver på det digitala tangentbordet.
4101 Hon formulerade varje mening i huvudet innan hon skrev ned den. Hon gjorde inte en enda ändring i den text hon hade skrivit. Hon arbetade fram till klockan fyra på morgonen då hon stängde av sin handdator och placerade den på laddning i håligheten på baksidan av sitt sängbord.
4102 Erika Berger vaknade sju på morgonen. Hon kände sig långt ifrån utsövd, men hon hade sovit utan avbrott i åtta timmar. Hon kastade en blick på Mikael Blomkvist som fortfarande sov tungt. Hon började med att sätta på mobilen och kontrollera om hon hade fått några meddelanden.
4103 Deras affär skedde med hans medgivande och goda minne. Men varje gång hon tidigare hade beslutat sig för att sova hos Mikael hade hon alltid ringt sin man först och förklarat läget. Den här gången hade hon gått till Hilton utan en tanke på något annat än att få sova.
4104 Hon förklarade att hon hade fått förhinder och skulle komma in lite senare än vanligt. Hon bad honom avboka ett tidigare planerat möte med kultursidans medarbetare. Därefter letade hon rätt på sin axelremsväska och grävde fram en tandborste och gick till badrummet.
4105 Han klev ur bilen och såg sig omkring. Det var torsdag förmiddag. Det duggregnade och fälten var ordentligt gröna. Vid 79 års ålder var Fälldin inte längre en aktiv jordbrukare och Holmberg undrade vem som sådde och skördade. Han visste att han var iakttagen från köksfönstret.
4106 Hon köpte en kaffe och satte sig i andra änden av fiket och slog upp Dagens Nyheter. Mårtensson och hans sällskap talade lågmält. Hon kunde inte höra ett ord av vad de sa. Hon tog upp sin mobiltelefon och låtsades ringa ett samtal – vilket var onödigt eftersom ingen av männen tittade på henne.
4107 Hon ville resa sig och omedelbart ta upp jakten. Men Mårtensson satt lugnt kvar och avslutade sitt kaffe. Hon ville inte dra uppmärksamheten till sig genom att resa sig och följa efter hans oidentifierade sällskap. Efter ungefär fyrtio sekunder reste sig Mårtensson och gick till toaletten.
4108 Hon spanade fram och tillbaka men den blonde mannen hade hunnit försvinna. Hon gjorde en chansning och rusade upp till korsningen av Sveavägen. Hon kunde inte se honom någonstans och stressade ned i tunnelbanan. Det var hopplöst. Hon gick tillbaka till Kungstornet.
4109 Jävla förbannade pissråttor, svor hon för sig själv medan hon kokade. Det fanns inte så många alternativ. Hon ringde bärgning och förklarade sin belägenhet. Hon hade inte tid att stanna och vänta, utan placerade bilnyckeln i avgasröret så att bärgarna kunde ta sig in i bilen.
4110 Hon klagade över kraftig huvudvärk och har plötsligt utvecklat feber som pendlar fram och tillbaka. I går kväll hade hon 38 graders feber och kräkningar vid två tillfällen. Under natten gick febern ned och hon var nästan feberfri och jag trodde att det var något tillfälligt.
4111 Han visste bättre än att argumentera med en läkare eftersom de hade makt över liv och död och var det närmaste Guds ställföreträdare som fanns på jorden. Poliser möjligen undantagna. I vilket fall hade han varken kompetens eller kunskap att avgöra hur illa däran Lisbeth Salander var.
4112 Som läget är nu kommer det att dröja ytterligare en tid. Du får förbereda honom på att jag nog inte kommer att fatta något beslut inom den kommande veckan och att det kanske dröjer upp till två veckor innan ni får ta henne till häktet i Stockholm. Det beror alldeles på hur hon utvecklas.
4113 Han hade frågat vad hon hade för ärende och hon hade öppenhjärtigt förklarat att hon hade fått i uppdrag av sin chef att inofficiellt skapa sig en bild av vad som var sant och falskt i den så kallade Zalachenkohistorien, som stundom omnämndes som Salanderhistorien.
4114 Som situationen nu var befann han sig själv i en viss konstitutionell nöd eftersom han inte hade befogenhet att bedriva operativa utredningar i hemlighet och särskilt inte gentemot sina egna medarbetare. Följaktligen måste han finna en formel som gjorde hans åtgärder legitima.
4115 Eftersom denna verksamhet pågått i många år – åtminstone sedan 1976 då Zalachenko anlände till Sverige – så måste verksamheten vara organiserad och sanktionerad uppifrån. Hur högt upp konspirationen ledde hade han ingen aning om. Han präntade tre namn på ett block på skrivbordet.
4116 En operativ avdelning? En okänd operativ avdelning? Om allting hade varit koscher borde Zalachenko ha hamnat under kontraspionaget. Helst borde han ha hamnat under den militära underrättelsetjänsten, men de hade varken resurser eller kompetens att bedriva den sortens operativa verksamhet.
4117 Men ingen politiker skulle ens våga gå i närheten av ett sådant beslut som gick tvärt emot all lag och rättvisa och som skulle resultera i en katastrofal skandal om det någonsin blev känt. Om regeringen var inblandad var Sverige inte en millimeter bättre än vilken diktatur som helst i världen.
4118 Han kände en stor tyngd på sina axlar. Slutligen återstod bara ett alternativ som var konstitutionellt riktigt och som möjligen kunde innebära ett skydd om han hamnade i politisk onåd i framtiden. Han måste vända sig till chefen och skaffa politisk förankring för det han sysslade med.
4119 Han tittade på klockan. Strax före fyra på fredagseftermiddagen. Han lyfte telefonen och ringde justitieministern som han kände sedan flera år och hade träffat vid åtskilliga föredragningar på departementet. Han fick honom faktiskt på tråden redan inom fem minuter.
4120 Först lämnade han över till Ola Ullsten som hade en minoritetsregering 1979. Sedan sprack regeringen en gång till då moderaterna hoppade av och Fälldin regerade tillsammans med fp. Gissningsvis befann sig regeringskansliet i ett visst mått av kaos under överlämningarna.
4121 Den som är ansvarig i sådana fall är brottslingen, det vill säga den eller de statstjänstemän som överträtt sina befogenheter. Om vi kan verifiera alla de påståenden som Mikael Blomkvist gör betyder det att en grupp anställda inom Säk har ägnat sig åt kriminell verksamhet.
4122 Om han hade kunnat sparka Monica Figuerola på smalbenet skulle han ha gjort det. Hon hade plötsligt skurit genom all retorik och påstått att statsministern var personligen ansvarig. Han hade själv tänkt komma till samma slutsats, dock först efter en långvarig diplomatisk rundvandring.
4123 I verkligheten hade det tagit närmare tjugo timmar att ens nå gränsen mellan Tyskland och Danmark. Himlen var fylld av blytunga åskmoln, och då mannen som kallades Trinity på måndagen befann sig mitt på Öresundsbron började det spöregna. Han saktade farten och slog på vindrutetorkarna.
4124 Hans kompanjon Bob the Dog slumrade i baksätet. De hade turats om att köra, och bortsett från några timslånga stopp på matställen längs vägen hade de stadigt hållit omkring nittio kilometer i timmen. Skåpbilen var arton år gammal och förmådde inte prestera så mycket högre hastighet.
4125 Det hade gett mersmak, och då han var 16 år gammal hade han utvecklats till den grad att han tävlade med de bästa i världen. Det fanns en period då han tillbringade varje vaken minut framför datorskärmen, skrev egna program och placerade försåtliga slingor på nätet.
4126 Eftersom Plague nästan aldrig lämnade sin lägenhet gjorde de upp om att träffas hemma hos honom klockan tio nästkommande morgon. Efter en stunds eftertanke beslutade sig Plague för att göra en stor ansträngning och diska, torka rent och vädra ut innan gästerna anlände.
4127 Kvinnorna i Anatolien grep till vapen för att krossa en invasion från Kaukasus, sedan de manliga soldaterna utplånats i ett omfattande folkmord. Dessa kvinnor tränades i alla former av vapenbruk, däribland pilbåge, spjut, stridsyxa och lansar. De kopierade bronsbrynjor och rustningar från grekerna.
4128 För att avla barn beviljades tjänstledighet, under vilken de hade samlag med slumpvis valda anonyma män från närliggande byar. Endast den kvinna som dödat en man i strid fick ge upp sin oskuld. Mikael Blomkvist lämnade Millenniums redaktion halv elva på fredagskvällen.
4129 Han gick ned till bottenvåningen i trapphuset, men istället för att gå ut på gatan svängde han vänster och gick genom källarplanet och ut på innergården och genom grannfastighetens utgång mot Hökens gata. Han mötte en grupp ungdomar på väg från Mosebacke, men ingen ägnade honom någon uppmärksamhet.
4130 Han använde femton minuter till att promenera smågator och promenadvägar kring Mosebacke innan han styrde stegen till Fiskargatan 9. Han öppnade med rätt portkod och tog trapporna till takvåningen där han använde Lisbeth Salanders nycklar till hennes lägenhetsdörr.
4131 Han kände sig alltid lika förvirrad då han klev in i Lisbeth Salanders lägenhet som bestod av tjugoett rum, varav tre var möblerade. Han började med att brygga en kanna kaffe och göra smörgåsar innan han gick in i Lisbeths arbetsrum och startade hennes PowerBook.
4132 Han hade överfört all väsentlig dokumentation till hennes skrivbord. Han tillbringade flera nätter i veckan i hennes lägenhet, sov i hennes säng och arbetade vid hennes dator. Hon hade tömt datorn på all information innan hon rest till Gosseberga för uppgörelsen med Zalachenko.
4133 Allt han hittade var en länk från Plague till en anonym http-adress som enbart bestod av siffror. Han kopierade in adressen i Explorer och slog returtangenten och kom genast in på en hemsida någonstans på internet som innehöll de sexton Gigabyte som utgjorde åklagare Richard Ekströms hårddisk.
4134 Plague hade uppenbarligen gjort det enkelt för sig genom att kopiera Ekströms hårddisk rakt av. Mikael ägnade över en timme åt att sortera innehållet. Han ratade systemfiler, programvaror och oändliga mängder förundersökningar som tycktes sträcka sig flera år bakåt i tiden.
4135 Ekström begärde en stor sinnesundersökning och hade skickat en mängd mail som syftade till att få henne överförd till Kronobergshäktet så fort som möjligt. Mikael konstaterade att Ekströms spaningar efter Niedermann tycktes stå och stampa på en och samma fläck.
4136 Någon sådan kontakt kunde Mikael inte finna i Ekströms mail, diarium eller anteckningar. Däremot var det uppenbart att han hade en viss information om Zalachenko. Bland anteckningarna hittade han flera kryptiska formuleringar. Salanderutredningen ett falsarium.
4137 Korrekt att låsa in Salander 1991. Det som länkade ihop utredningarna hittade Mikael i Lisbeth Salanders slask, det vill säga den kringinformation som åklagaren bedömt som irrelevant för förundersökningen och som följaktligen inte skulle dras i rättegången eller ingå i beviskedjan mot henne.
4138 Ett antal bilder föreställde barn i mycket låg ålder. Merparten av bilderna föreställde flickor. Flera av bilderna var sadistiska. Hon hittade länkar till åtminstone ett dussin personer i flera länder som bytte barnporr med varandra. Lisbeth bet sig i underläppen.
4139 Han var nybliven statsminister och det fanns ingen erfarenhet i regeringen. Sossarna hade ju haft regeringsmakten i över fyrtio år. Han fick veta att han hade det personliga ansvaret att ensam fatta beslut och att om han konsulterade regeringskollegorna så skulle Säpo avsäga sig ansvaret.
4140 Käre Bertil, Den hemlighet vi båda skyddade under min regeringsperiod är nu föremål för mycket allvarliga frågetecken. Den person ärendet berörde är numera avliden och kan ej längre komma till skada. Däremot kan andra människor skadas. Det är av stor vikt att vi får svar på nödvändiga frågor.
4141 Det fördes inga anteckningar vid mötet. Han minns honom som en mager man med en smal mustasch. Däremot presenterades han som chefen för Sektionen för särskild analys eller något liknande. Fälldin tittade senare på en organisationsplan över Säpo och kunde inte hitta den avdelningen.
4142 Han promenerade till Dressmann på Kungsgatan och köpte en ren skjorta och ett ombyte underkläder, därefter gick han till apoteket i Klara där han köpte tandborste och toalettsaker. Han såg noga till att han inte var övervakad då han sprang till Arlanda Express.
4143 Han tillbringade två timmar med att lokalisera Sveriges generalkonsul i Amsterdam och fick telefonkontakt vid niotiden. Han använde all sin övertalningsförmåga och underströk att han hade ett ärende av högsta vikt som han var tvungen att diskutera utan dröjsmål.
4144 Och när det sker så kommer media att antingen avrätta dig eller beskriva dig som en hederlig statstjänsteman som gjorde det bästa av en usel situation. Det var du som hade Fälldins uppdrag att vara mellanhanden mellan honom och dem som skötte Zalachenko. Det vet jag redan.
4145 Han tackade Janeryd för informationen och tog en taxi tillbaka till centralstationen. Det var först då han satt i taxin som han öppnade kavajfickan och stängde av bandspelaren. Han landade på Arlanda halv åtta på söndagskvällen. Erika Berger betraktade tankfullt bilden på skärmen.
4146 Hon höjde blicken och granskade den halvtomma redaktionen utanför glasburen. Anders Holm var ledig. Hon såg ingen som visade intresse för henne, vare sig öppet eller i smyg. Hon hade heller ingen orsak att misstänka att någon på redaktionen ville henne illa. Mailet hade anlänt en minut tidigare.
4147 Adressen var fejkad. Dagens meddelande innehöll ingen text. Där fanns enbart en jpg-bild som hon öppnade i Photoshop. Bilden var pornografisk och föreställde en naken kvinna med exceptionellt stora bröst och hundkoppel runt halsen. Hon stod på alla fyra och blev påsatt bakifrån.
4148 Trinity hade inga svårigheter med att lokalisera kabeln till åklagare Ekströms hemtelefon; problemet var förstås att Ekström sällan eller aldrig använde den för arbetsrelaterade samtal. Han brydde sig inte ens om att försöka bugga Ekströms arbetstelefon i polishuset på Kungsholmen.
4149 Om ett sådant ord tycktes förekomma skickade datorn automatiskt ut ett larm, vilket innebar att någon operatör gick in manuellt och avlyssnade samtalet för att bedöma om det var av intresse eller inte. Ett svårare problem var att identifiera en specifik mobiltelefon.
4150 Tekniken var enkel men inte hundraprocentigt säker. Utgående samtal var särskilt svåra att identifiera, medan däremot ett inkommande samtal enklare gick att identifiera eftersom det inleddes med just det fingeravtryck som skulle förmå den aktuella telefonen att snappa upp signalen.
4151 Den teknik som Trinity förfogade över innebar att han måste parkera skåpbilen på Bergsgatan eller någon av de närliggande gatorna och mödosamt kalibrera utrustningen till dess att han identifierat det fingeravtryck som utgjorde åklagare Richard Ekströms mobilnummer.
4152 Eftersom han inte kunde svenska måste han dirigera samtalen via en annan mobil hem till Plague som stod för själva lyssnandet. Under fem dygn hade en allt mer hålögd Plague lyssnat sig fördärvad på ett mycket stort antal samtal till och från polishuset och omgivande byggnader.
4153 Han hade hört brottstycken ur pågående utredningar, avslöjat planerade kärleksmöten och bandat ett stort antal samtal som innehöll ointressant nonsens. Sent på kvällen den femte dagen skickade Trinity en signal som en digitaldisplay omedelbart identifierade som åklagare Ekströms mobilnummer.
4154 Resultatet blev en grafisk kurva. Därmed hade Plague möjlighet att även avlyssna utgående samtal från åklagare Ekström. Hans parabol lyssnade ständigt efter ett samtal där just Ekströms grafiska kurva för något av ett dussintal vanligt förekommande ord återkom.
4155 Så fort åklagare Ekström lämnade polishuset upphörde möjligheten att avlyssna mobilen, för så vitt inte Trinity visste var han befann sig och kunde parkera i mobilens omedelbara närhet. Med order från högsta ort hade Torsten Edklinth äntligen kunnat upprätta en liten men legitim operativ avdelning.
4156 De kallades in till Edklinths tjänsterum och fick en föredragning om uppdragets art och behovet av absolut sekretess. Han underströk att utredningen skedde på direkt begäran av statsministern. Monica Figuerola blev deras chef och styrde utredningen med en kraft som motsvarade hennes yttre.
4157 Han har inte haft kontakt med någon inne i huset vad vi vet. Han får samtal på en mobiltelefon som vi inte kan avlyssna. Vi vet inte vilket nummer det är, men det är inte hans egen mobil. Han har träffat den där blonde mannen som vi inte kunnat identifiera än.
4158 Mikael sneglade på boken och konstaterade att den var på engelska och handlade om antikens gudsuppfattning. Han höjde blicken och granskade sitt oväntade besök. Hon reste sig. Hon var klädd i en vit kortärmad sommarklänning och hade lagt en tegelröd skinnjacka över kanten av trappräcket.
4159 Mikael sneglade på chefen för författningsskyddet. Han hade ingen aning om vad som hade föranlett statsministern att boka ett hemligt möte med honom i en lånad lägenhet på Östermalm, men han kände sig inspirerad. Det kunde i praktiken inte ha gått till på så värst många sätt.
4160 Det gjorde dig så orolig att du kände ett behov att föra saken vidare, men du satt ett tag på tjänsterummet och visste inte riktigt åt vilket håll du skulle vända dig. Så du vände dig till justitieministern som vände sig till statsministern. Och nu sitter vi här.
4161 Hon förstod att Blomkvist bluffade, och hon visste hur han hade kunnat överraska henne med att känna till hennes namn och skonummer. Han såg mig i bilen på Bellmansgatan. Han är väldigt vaksam. Han tog bilnumret och identifierade mig. Men resten är gissningar.
4162 Torsten Edklinth har fått i uppdrag att omedelbart utreda om det går att bekräfta det här. Hans uppgift består i att samla information som kan överlämnas till Riksåklagaren som i sin tur har i uppgift att bedöma om åtal ska väckas. Det är alltså en mycket tydlig instruktion.
4163 Hon visste redan att hur hon än skulle hantera det så skulle det sluta med katastrof. Hon kom hem till villan i Saltsjöbaden ovanligt tidigt vid sjutiden på kvällen, stängde av larmet i hallen och konstaterade förvånat att hennes make Greger Backman inte var hemma.
4164 Hon gick upp till övervåningen, tappade upp badvatten och klädde av sig. Hon tog researchmappen med sig till badkaret och tillbringade den nästkommande halvtimmen med att läsa igenom hela storyn. Då hon var färdig kunde hon inte låta bli att le. Henry Cortez skulle bli en formidabel murvel.
4165 Han var 26 år och hade arbetat på Millennium i fyra år, sedan han kom ut från journalistutbildningen. Hon kände en viss stolthet. Hela storyn om toalettstolarna och Borgsjö hade Millenniums signum från början till slut och varje rad var dokumenterad. Men hon kände sig också dyster till mods.
4166 Hur fan kunde du vara så jävla dum. Hon funderade en stund på om det kunde finnas alternativa kopplingar eller förmildrande omständigheter och visste redan att det inte skulle gå att bortförklara. Hon placerade researchmappen på fönsterbrädan och sträckte ut sig i badkaret och funderade.
4167 Hade hon själv fortfarande varit chefredaktör för tidningen skulle hon inte ha tvekat en sekund, och det faktum att Millennium hade läckt storyn till henne i förväg var bara en personlig gest som markerade att Millennium i görligaste mån ville mildra skadeverkningarna för henne personligen.
4168 Alla möjligheter för Borgsjö att hänvisa till okunnighet upphörde därmed. Den medieuppmärksamhet som skulle följa kunde bara leda till en sak. Om Borgsjö var klok gjorde han avbön och avgick från sina styrelseposter. Om han satte sig till motvärn skulle han förintas i processen.
4169 Hon lyfte foten och upptäckte till sin förfäran att en glasskärva hade trängt in i hennes trampdyna under hälen. Först blev hon matt. Sedan stålsatte hon sig och fattade tag i glasbiten och drog ut den. Det gjorde helvetiskt ont och blod formligen vällde ut ur såret.
4170 Hon slet upp en byrålåda i hallen där hon hade scarfar och handskar och mössor. Hon hittade en scarf som hon snabbt lindade runt foten och knöt åt hårt. Den räckte inte och hon förstärkte med ytterligare ett improviserat förband. Blodflödet minskade något. Hon tittade häpet på den blodiga glasbiten.
4171 Hon backade till ytterdörren och satte på sig promenadskorna hon hade sparkat av sig då hon kom hem. Det vill säga, hon satte på sig den ena skon och satte ned den skadade fotens tår i den andra och hoppade mer eller mindre enbent in i vardagsrummet och betraktade förödelsen.
4172 Lisbeth Salander klickade fram bokstav för bokstav i sin redogörelse. Hon hade arbetat i genomsnitt fem timmar varje dygn. Hon formulerade sig exakt. Hon var mycket noga med att mörka alla detaljer som kunde användas mot henne. Det faktum att hon var inlåst hade blivit en välsignelse.
4173 Det kunde polisen förmodligen räkna ut, men det var deras sak att bevisa att så var fallet. Hon ämnade inte underlätta deras arbete genom att erkänna något som skulle föranleda fängelsestraff för grov misshandel. Texten hade vuxit till motsvarande trettiotre sidor och hon närmade sig slutet.
4174 Hon gick så långt att hon mörkade vissa uppenbara bevis och istället skruvade in texten på nästa länk i händelsekedjan. Hon funderade en stund och scrollade tillbaka och läste igenom texten i det avsnitt där hon redogjorde för advokat Nils Bjurmans grova och sadistiska våldtäkt.
4175 Hon redogjorde sakligt för hur han hade slagit henne, vräkt ned henne på mage på sängen, tejpat igen hennes mun och handbojat henne. Hon fastslog därefter att han utfört upprepade sexuella våldshandlingar mot henne, vilka under nattens gång omfattade både anal och oral penetration.
4176 Vi ska inte säga ett ord till polisen. När vi kommer till den där rättegångssalen ska åklagaren inte ha en stavelse från något förhör att falla tillbaka på. Allt de ska ha är den redogörelse som jag nu håller på att formulera och som i stora partier kommer att framstå som orimlig.
4177 För tio år sedan körde jag stenhård body building. Det var kul. Men nu måste jag vara försiktig så att inte alla muskler förvandlas till fett och jag blir plufsig. Så numera lyfter jag skrot en gång i veckan och ägnar resten av tiden åt löpträning, badminton, simning eller något sådant.
4178 Det är ett vanligt fenomen bland extremtränare. Kroppen utvecklar ett smärtstillande medel som man blir beroende av. Efter ett tag får man abstinens om man inte springer varje dag. Det är en enorm kick av välbefinnande att ge precis allt. Nästan lika häftigt som bra sex.
4179 Chefredaktör Malin Eriksson tillbringade kvällen till långt in på småtimmarna vid köksbordet i hemmet i Årsta. Hon satt böjd över utskrifter av Millenniums budget och var så upptagen att pojkvännen Anton efterhand gav upp försöken att föra ett normalt samtal med henne.
4180 Millennium hade inte de resurser som fordrades för att hålla en medarbetare på löpande budget med allehanda utgifter i form av hyrbilar, hotellrum, taxiresor, inköp av researchmaterial och mobiltelefoner och liknande. Malin okejade en faktura från frilansaren Daniel Olofsson i Göteborg.
4181 Millennium betalade dessutom ett arvode till Annika Giannini, som visserligen skulle få pengar från det allmänna men som i alla fall behövde kontanter att betala tågbiljetter och annat med. Hon lade ifrån sig pennan och betraktade de slutsummor som hon adderat fram.
4182 Erika Berger tillbringade kvällen på akuten på Nacka sjukhus istället för i TV-soffan. Glasbiten hade skurit in så djupt att blödningen inte upphörde och vid undersökningen visade det sig att en avbruten spets av glasbiten fortfarande satt fast inne i hennes häl och måste avlägsnas.
4183 Hon fick låna kryckor och tog taxi hem igen. Hon ägnade en stund åt att linkande på fot och tåspets sopa rent på vardagsrumsgolvet och beställa ett nytt fönster från Glasakuten. Hon hade tur. Det hade varit en lugn kväll i city och Glasakuten anlände inom tjugo minuter.
4184 Ja, jag vet att kontrakt måste skrivas, men säg till Dragan Armanskij att Erika Berger ringde och se till att larm installeras på morgonen. Till sist ringde hon även till polisen. Hon fick beskedet att det inte fanns någon bil tillgänglig som kunde avvaras för att ta upp anmälan.
4185 En kort stund undrade hon om hon borde åka in till stan och tillbringa natten på hotell, men Erika Berger var nu en gång för alla en sådan människa som ogillade att bli utsatt för hotelser och än mer ogillade att böja sig för hot. Ska fan till att låta någon jävla skithög köra ut mig ur mitt hem.
4186 Hon valde den järnklubba som hade bäst schwung och placerade denna på bekvämt avstånd från sängen i sovrummet. Hon placerade en putter i hallen och en annan järnklubba i köket. Hon hämtade en hammare från verktygslådan i källaren och placerade den i badrummet intill sovrummet.
4187 Slutligen letade hon rätt på en gummikil, stängde sovrumsdörren och kilade fast den. Därefter hoppades hon nästan att den jävla idiot som kallade henne hora och smashade hennes fönster skulle vara dum nog att återkomma under natten. När hon kände sig nöjaktigt förskansad var klockan ett på natten.
4188 Hon klädde av sig och kröp ned i sängen. Hon ägde inget nattlinne och undrade om hon borde sätta på sig en t-tröja eller något, men eftersom hon hade sovit naken sedan hon var tonåring så beslutade hon att en tegelsten genom vardagsrumsfönstret inte skulle få ändra på hennes privata vanor.
4189 Därefter en veckas uppehåll innan e-breven började komma på nytt, nu med en periodicitet på ungefär tjugofyra timmar. Därefter attacken mot hennes hem. Hora. Under tiden hade Eva Carlsson på kulturen fått tokiga mail som Erika själv till synes var upphovsman till.
4190 Det mest oroväckande var dock attacken mot huset i Saltsjöbaden. Den innebar att någon hade gjort sig besvär med att ta sig dit, lokalisera hennes bostad och kasta en tegelsten genom fönstret. Angreppet var förberett – angriparen hade plockat med sig en sprejflaska med färg.
4191 I nästa ögonblick blev hon iskall när hon insåg att hon möjligen borde infoga ytterligare en attack i förteckningen. Hennes bil hade fått samtliga fyra däck punkterade då hon hade övernattat med Mikael Blomkvist på Hilton vid Slussen. Slutsatsen var lika obehaglig som uppenbar.
4192 Att Erikas hem utsattes för en attack var begripligt – det låg där det låg och var svårt att gömma eller flytta. Men om hennes bil utsattes för en attack då den stod parkerad på en slumpvis vald gata på Södermalm innebar det att hennes stalker alltid fanns i hennes omedelbara närhet.
4193 Han heter David Rosin och är redan på väg ut till dig. Han kommer att göra en säkerhetsanalys. Han behöver dina nycklar om du inte är hemma och han måste ha ditt tillstånd att gå igenom huset från golv till vind. Han kommer att fotografera ditt hus, tomten och den närmaste omgivningen.
4194 Hon valde en svart blus och hämtade kavajen. Innan hon plockade bort gummitriangeln från sovrumsdörren beväpnade hon sig med tårgaspatronen. Hon gick vaksamt genom huset och satte på kaffebryggaren. Hon åt frukost vid köksbordet, hela tiden uppmärksam på ljud i omgivningen.
4195 Mikael noterade att chefen för författningsskyddet tvekade en sekund innan han reste sig och hämtade kaffekannan och tog den till konferensbordet där porslin redan var framdukat. Torsten Edklinth hade förmodligen avsett att Monica Figuerola skulle servera kaffet.
4196 Men det betyder inte att han måste vara en idiot. Holm är dessvärre en katastrof och ett av de viktigaste skälen till att det är så gott som omöjligt att få medarbetarna att bedriva teamwork. Han tycks tro att hans arbetsbeskrivning består i att härska genom att söndra.
4197 Vi har till och med formulerat ett kontrakt som ger mig fria händer att genomföra de redaktionella förändringar som jag anser nödvändiga. Min arbetsbeskrivning består i att förnya tidningen och det kan jag bara göra genom att förändra organisationen och arbetsrutinerna.
4198 Jag ska visa hur det fungerar alldeles strax. Jag har också gått igenom din bostad från källare till vind och tittat på omgivningarna. Det som händer nu är att jag kommer att diskutera din situation med kollegor på Miltons, och om några dagar kommer vi att ha en analys som vi vill gå igenom med dig.
4199 Dessutom vänder husen gavlarna mot varandra. Det finns få fönster och liknande. Om en inkräktare går in på din tomt – det tar fem sekunder att svänga av från vägen och komma till baksidan av huset – så upphör insynen helt. Baksidan är omgärdad av en stor häck, garage och en stor fristående byggnad.
4200 Om det bara handlade om anonym hatpost skulle vi göra en lägre hotbedömning, men i det här fallet handlar det om en person som faktiskt har gjort sig besvär med att åka till din bostad – och det är rätt lång väg till Saltsjöbaden – och genomföra ett attentat. Det är synnerligen illavarslande.
4201 Skillnaden är att dörren automatiskt går i lås då du stänger den. För att öppna dörren från insidan behöver du bara trycka ned handtaget som på vilken dörr som helst. Men för att öppna dörren utifrån måste du slå en tresiffrig kod på en platta som sitter direkt på handtaget.
4202 Det är stabila väggar och det kommer att ta en bra stund att bryta ned den dörren även om man har verktyg till hands. För det tredje ska vi installera kameraövervakning som innebär att du kan se vad som händer på bakgården och på bottenvåningen då du befinner dig i sovrummet.
4203 Även om du möter oss på uppfarten och säger att det var ett misstag så kommer polisen att gå in i huset. Vi vill vara säkra på att ingen håller en pistol mot din makes huvud eller något sådant. Överfallslarmet ska du endast använda då det verkligen är fara på färde.
4204 Hon anlände till Saltsjöbaden vid niotiden på kvällen och fick instruktioner av David Rosin och gick en runda i huset tillsammans med honom. Hon var beväpnad med laptop, fjäderbatong, tårgaspatron, handbojor och tandborste i en grön militärbag som hon packade upp i Erika Bergers gästrum.
4205 Du kommer att tycka att jag är en gäst som du måste underhålla på alla sätt och vis. I själva verket är jag inte alls en gäst. Jag är ett nödvändigt ont som plötsligt finns i ditt liv, även om det bara är för ett par dagar. Jag jobbade som polis i sex år och har jobbat för Milton Security i fyra år.
4206 Hon klädde eftertänksamt av sig och kröp ned i sängen. Trots att hon hade blivit manad att inte underhålla sin gäst så hade hon tillbringat två timmar med Susanne Linder vid köksbordet. Hon hade upptäckt att de kom alldeles utmärkt överens och att sällskapet hade varit otvunget.
4207 Susanne Linder hade förklarat att hon struntade i psykologiskt mumbo jumbo. Hon menade att det viktiga var att stoppa dårarna och att hon trivdes mycket väl med sitt jobb på Milton Security eftersom hennes arbetsuppgifter till stor del handlade om att vara motåtgärd mot dårfinkar.
4208 Personen i fråga hade vetat att hon gjort sig illa i foten. Hon funderade på Anders Holm. Hon tyckte inte om honom, vilket bidrog till hennes misstänksamhet mot honom, men nyheten att hon hade gjort sig illa i foten hade spridits snabbt från den sekund då hon kommit till redaktionen med kryckor.
4209 Hon gick till badrummet. Mappen låg inte i fönstret. Hon stod stilla en lång stund och grubblade. Jag klev upp ur badkaret och gick för att sätta på kaffe och trampade på glasbiten och fick annat att tänka på. Hon hade inget minne av att hon hade sett mappen på morgonen.
4210 Hon hade inte flyttat mappen någon annanstans. Plötsligt blev hon iskall. Hon ägnade de närmast följande fem minuterna åt att systematiskt söka igenom badrummet och vända upp och ned på papperstravar och tidningsbuntar i köket och i sovrummet. Till sist tvingades hon konstatera att mappen var borta.
4211 Hon haltade snabbt tillbaka till sovrummet och öppnade understa byrålådan vid sin säng. Hennes hjärta sjönk som en sten. Alla människor har hemligheter. Hon samlade sina i byrån i sovrummet. Erika Berger skrev inte dagbok regelbundet, men det hade funnits perioder då hon gjort det.
4212 Videokameror hade fortfarande varit ett relativt nytt fenomen, och den film de lekfullt producerat var inte av det barntillåtna slaget. Byrålådan var tom. Hur fan kunde jag vara så jävla korkad? På botten av lådan hade någon sprejat de välbekanta fyra bokstäverna.
4213 Förra gången hon suttit inspärrad hade hon knappt kommit upp i tonåren. Nu var hon vuxen och hade en annan kunskap och kompetens. Hon undrade hur lång tid det skulle ta för henne att rymma och sätta sig i säkerhet någonstans utomlands och skaffa en ny identitet och ett nytt liv.
4214 Hon reste sig från sängen och gick till toaletten där hon tittade sig i spegeln. Hon haltade inte längre. Hon kände med handen på utsidan av höften där skottsåret hade läkts till ett ärr. Hon vred armarna och tänjde skuldran fram och tillbaka. Det stramade, men hon var i praktiken återställd.
4215 Fram till dess att hon hade fått tillgång till sin handdator hade hon sysselsatt sig med att fundera ut hur hon skulle rymma från det låsta rummet på Sahlgrenska sjukhuset. Därefter hade doktor Anders Jonasson och Mikael Blomkvist rubbat hennes planer genom att smuggla in handdatorn.
4216 Och det gjorde även hennes bror Ronald Niedermann. Även om han i princip inte var hennes problem. Han hade visserligen hjälpt till att mörda och begrava henne, men han kändes perifer. Om jag springer ihop med honom någon gång får vi se, men till dess är han polisens problem.
4217 Hon måste få namn och personnummer på dessa anonyma ansikten. Alltså hade hon beslutat sig för att följa Mikaels plan. Och alltså hade hon skrivit den nakna och osminkade sanningen om sitt liv i form av en knastertorr självbiografi på fyrtio sidor. Hon hade varit mycket noga med formuleringarna.
4218 Däremot var biografin ett falsarium i den bemärkelsen att hon knappast berättade hela sanningen om sig själv och om sitt liv. Det hade hon ingen anledning att göra. Hon gick tillbaka till sängen och kröp ned under täcket. Hon kände en irritation som hon inte kunde definiera.
4219 Allt var som vanligt i huvudet. Bortsett från detta att hon trodde sig minnas att hon hade sett en lösning på Fermats teorem men inte kunde komma ihåg hur, när eller var. Det värsta var att hon inte kände något som helst intresse för gåtan. Fermats teorem fascinerade henne inte längre.
4220 Det var illavarslande. Det var precis så hon brukade fungera. Hon fascinerades av en gåta, men så fort hon hade löst den tappade hon intresset. Och det var precis så hon kände för Fermat. Han var inte längre en djävul på hennes axel som pockade på uppmärksamhet och retade hennes intellekt.
4221 Detta oroade henne. Hon lade ifrån sig anteckningsblocket. Hon borde sova. Istället plockade hon fram handdatorn igen och gick ut på nätet. Hon funderade en stund och gick därefter in på Dragan Armanskijs hårddisk som hon inte hade besökt sedan hon fick handdatorn.
4222 Vid alla övriga tidpunkter har antingen Berger eller David Rosin befunnit sig i huset till dess att stölden upptäcktes. Det ger slutsatsen att hennes förföljare uppehöll sig i fru Bergers närhet och kunde observera att hon hämtades med taxi och möjligen också att hon haltade och var skadad i foten.
4223 Hon mindes fortfarande den förnedring hon hade upplevt då hon sett henne försvinna med Mikael Blomkvist på Hornsgatan dagen före nyårsafton ett och ett halvt år tidigare. Det hade varit hennes livs enfaldigaste ögonblick och hon skulle aldrig mer tillåta sig den sortens känslor.
4224 Erika Berger hade motvilligt gått med på att hon inte skulle vara till stor nytta på sin arbetsplats om ögonen gick i kors. Därefter hade hon somnat i soffan i vardagsrummet, framför det plywoodtäckta fönstret. Susanne Linder hade hämtat en filt och brett ut över henne.
4225 Det vi ska göra i den här boken är att påstå vad som har hänt. Om vi saknar källa på något så skriver jag det. Om vi spekulerar så ska det framgå klart och tydligt. Vi skriver alltså vad som har hänt och som vi kan dokumentera, och så skriver vi vad vi tror kan ha hänt.
4226 Två av medarbetarna hade flyttat till ett tillfälligt kontorsutrymme vid Fridhemsplan där all dokumentation samlades. Det var olägligt eftersom det interna datasystemet låg i polishuset, vilket innebar att medarbetarna fick promenera fram och tillbaka några gånger varje dag.
4227 Under en sömnlös natt som till stor del tillbringats i köket tillsammans med Susanne Linder, förväntade sig Erika att Giftpennan skulle slå till och att allt annat än smickrande bilder av henne snabbt skulle spridas. Internet var ett suveränt redskap för fähundar.
4228 Gode gud, en jävla video som visar hur jag knullar med min man och med en annan man – jag kommer att hamna i varenda kvällstidning i hela världen. Det mest privata. Hon hade känt panik och ångest under natten. Susanne Linder hade så småningom tvingat henne att gå och lägga sig.
4229 Hon hade försökt ringa till Greger, men hade inte fått kontakt med honom. Hon visste inte ens om hans mobil fungerade utomlands. Hon hade naturligtvis kunnat spåra honom om hon ansträngt sig, men hon kände sig fullständigt håglös. Fel, hon kände sig förtvivlad och paralyserad.
4230 Hennes längsta förhållande hade varit ett tvåårigt samboskap med en kollega i Uppsala. Hon var å andra sidan inte en sådan tjej som ägnade sig åt one night stands, även om hon ansåg att sex var underskattat som terapeutiskt medel mot i stort sett alla åkommor.
4231 Var hon förälskad? Hon gick till badrummet och sköljde av ansiktet och borstade tänderna och satte därefter på sig löparshorts och en tunn jacka och tassade ut ur lägenheten. Hon stretchade och gjorde en fyrtiofem minuters löprunda förbi Rålambshovs sjukhus runt Fredhäll och tillbaka via Smedsudden.
4232 Hon undantog inte kvinnor från dårskap, men statistik hävdade att det absoluta flertalet personer som trakasserade kvinnor var män. Då återstod 141 personer. Statistiken talade också för att flertalet giftpennor befann sig antingen i tonåren eller i medelåldern.
4233 En av tjejerna hette Sara och hade regelbundet smusslat till Lisbeth enstaka Marlboro Light den senaste månaden. Hon hade också fått en cigarettändare som hon gömde bakom sängbordet. Lisbeth tog tacksamt emot två cigaretter som hon ämnade röka i vädringsfönstret nattetid.
4234 Varje gång hon gick in på Teleborians hårddisk kände hon det som om hennes kroppstemperatur sjönk med några grader. Hon hittade den rättspsykiatriska utredning om henne som han redan hade formulerat men som officiellt inte skulle skrivas innan han haft möjlighet att undersöka henne.
4235 Hon kunde inte ringa Mikael Blomkvist eftersom han antogs vara avlyssnad av fienden. Problemet var att han aldrig hade gett henne numret till sin anonyma blå Ericsson T10. Det hade aldrig varit aktuellt eftersom han aldrig förväntat sig att hon skulle kunna ringa honom från sin isolering.
4236 I själva verket hade han inte den blekaste aning om hur det kunde komma sig att Erika Berger hade ringt honom som en blixt från en klar himmel och meddelat att Teleborian och Jonas skulle träffas. Hon hade inte haft insyn i det redaktionella arbetet på Millennium sedan den 10 april.
4237 Hon visste att det var att jobba med väldigt bred pensel och att det knappast var något rationellt statistiskt, vetenskapligt resonemang som låg till grund för beslutet. Giftpennan kunde utan tvekan vara äkta make med fem barn och hund. Det kunde vara en person som arbetade på vaktmästeriet.
4238 Hon satt med sin man och drack kaffe på balkongen hemma hos en väninna som var bosatt i Vasastan. De hade barnledigt sedan Sonjas föräldrar tagit ungarna under en semestervecka, och planerade att göra något så gammalmodigt som att äta en bit mat och gå på bio.
4239 Hon gick bara väldigt tyst. Hon stannade utanför Ekströms stängda dörr. Hon hörde röster och bet sig i underläppen. Helt plötsligt avtog modet och hon kände sig fånig. I alla normala situationer skulle hon ha knackat på dörren och skjutit upp den och utbrustit Hallå, jaså du är kvar och seglat in.
4240 Mitt emot Ekströms rum fanns ett litet konferensrum med plats för tio personer. Där hade hon själv suttit på ett antal föredragningar. Hon gick in i konferensrummet och stängde tyst dörren. Persiennerna var stängda och glasväggen mot korridoren var täckt av gardiner.
4241 Hon drog fram en stol och slog sig ned och vek upp gardinen så att hon fick en smal glipa mot korridoren. Hon kände sig obehaglig till mods. Om någon öppnade dörren skulle hon få mycket svårt att förklara vad hon gjorde där. Hon lyfte mobilen och tittade på klockan i displayen.
4242 Hon ägnade ungefär två sekunder åt varje mail, tillräckligt för att hon skulle få ett begrepp om vem som skickat och vad det innehöll. Efter några minuter hade hon lärt sig vad som var rutinpost i form av dag-PM, tidplaner och annat ointressant. Hon började scrolla förbi dessa.
4243 Hon gick mail för mail tre månader tillbaka i tiden. Därefter hoppade hon månad för månad och läste enbart rubrikraden och öppnade endast mailen om det var något hon reagerade på. Hon lärde sig att Ernst Billing umgicks med en kvinna som hette Sofia och som han hade en otrevlig ton mot.
4244 Hon ansåg att det trots detta var anmärkningsvärt att en man med självklarhet adresserade sin flickvän med orden jävla tjockis, jävla pappskalle eller jävla fitta. När hon gått ett år tillbaka i tiden avbröt hon. Hon gick istället in på hans Explorer och började kartlägga hur han surfade på nätet.
4245 Hon noterade att i likhet med flertalet män i hans åldersgrupp passerade han med jämna mellanrum porrsidor, men att merparten av hans surfande tycktes arbetsrelaterad. Hon konstaterade även att han hade ett intresse för bilar och ofta besökte sajter där nya bilmodeller visades.
4246 De satt vid samma konferensbord där Blomkvist suttit dagen innan. Edklinth konstaterade att han var ute på mycket tunn is och att ett antal interna regler hade brutits då han gett Blomkvist tillträde till korridoren. Monica Figuerola hade definitivt inte rätt att bjuda in honom på eget bevåg.
4247 Allt detta tjafs med säkerhetsklassificering var trots allt bara ord. Någon människa beslutade att en viss person skulle få en behörighetsnivå. Och Edklinth hade beslutat att om kritik uppstod skulle han hävda att han personligen gett Blomkvist behörighetsnivå.
4248 Stefan fick jaga upp någon på stadsbyggnadskontoret. Vi har ritningar på fastigheten. Bostadsrätt från förra sekelskiftet. Sex våningar med sammanlagt tjugotvå lägenheter plus åtta lägenheter i ett litet gårdshus. Jag har slagit på hyresgästerna men hittar inget riktigt uppseendeväckande.
4249 Jag kommer att återge fakta, men inte tala om hur jag fått den. Innan jag går i tryck kommer jag att göra en formell intervju med dig. Om du inte vill svara så säger du bara Inga kommentarer. Eller så kan du lägga ut texten om vad du tycker om Sektionen för särskild analys.
4250 Hon hade hittat en kvarglömd flaska Loka mineralvatten på konferensbordet. Hon hade ringt sin make två gånger och meddelat att hon var försenad och lovade att kompensera honom med en trevlig kväll så fort hon kom hem. Hon började bli rastlös och kände sig som en inkräktare.
4251 Sonja Modig höjde sin mobiltelefon i glipan i gardinen och tog två lågupplösta bilder av samlingen utanför Ekströms dörr. De dröjde några sekunder innan de satte sig i rörelse genom korridoren. Hon höll andan då de passerade det konferensrum där hon hukade sig.
4252 Hela tiden väntade hon att någon skulle ringa och berätta att bilder av henne låg ute på någon sajt på internet. Hon ertappade sig själv med att gång på gång tänka på Lisbeth Salander och insåg att hon hade fåfänga förhoppningar knutna till henne. Salander låg inlåst på Sahlgrenska.
4253 Han var 58 år och föll därmed egentligen utanför gruppen men Lisbeth hade inkluderat honom i alla fall eftersom han och Erika Berger hade varit i luven på varandra. Han var en intrigmakare som skrev mail till olika personer och berättade om hur någon hade gjort ett uselt jobb.
4254 Hon hade precis öppnat hans mail då hon hejdade sig och bet sig i underläppen. Hon stängde ned Lundin och gick istället till Erika Bergers e-post. Hon scrollade tillbaka i tiden. Det var ett jämförelsevis kort filindex eftersom hennes e-postkonto hade öppnats den 2 maj.
4255 Hon kunde se hur det redan från dag ett hade funnits en fientlig underton i korrespondensen med nyhetschefen Anders Holm. De tycktes inte kunna dra jämnt i någon fråga, och Lisbeth konstaterade att Holm försvårade för henne genom att skicka två tre mail även om bagateller.
4256 Samtliga andra chefer ägnade sig åt öppet krypskytte. Varför i helvete hade denna grupp karlar alls anställt Erika Berger om den enda sysselsättningen tycktes vara att slita henne sönder och samman. Den person hon tycktes ha mest att göra med var redaktionssekreteraren Peter Fredriksson.
4257 Han hade lyckats ta sig in hos nyhetschefen Anders Holm eftersom denne hade en öppen lina till sitt skrivbord på jobbet för att när som helst under dygnet kunna gå in och styra upp något arbete. Holms privata dator var en av de tråkigaste Plague någonsin hackat.
4258 Hon stoppade tårgasen i bakfickan och tog fjäderbatongen med sig. Hon passerade ljudlöst dörren till Erika Bergers sovrum och konstaterade att den var stängd och därmed låst. Därefter stannade hon vid trappan och lyssnade. Hon hörde plötsligt ett svagt klickande och rörelse från bottenvåningen.
4259 Hennes advokat följde med till häktet. Då de promenerade från hennes rum genom korridoren noterade Lisbeth att flera ur personalen nyfiket betraktade henne. Hon nickade vänligt till personalen och någon vinkade tillbaka. Som av en händelse stod Anders Jonasson vid receptionen.
4260 Han satt en stund vid Lisbeth Salanders skrivbord och stirrade tomt framför sig. Sedan gick han ut till hennes sovrum och tittade på hennes gigantiska dubbelsäng. Efter en stund gick han tillbaka till arbetsrummet och öppnade mobilen och ringde till Monica Figuerola.
4261 Även Hans Faste kände tvivel då han såg den späda flickan. Han undrade hur mycket hon egentligen vägde. Han påminde sig om att hon var lesbisk och följaktligen inte en riktig kvinna. Däremot var det väl möjligt att det där med satanismen var en överdrift. Hon såg inte särskilt satanisk ut.
4262 Det hade varit fridfullt. Då hon gick in och tittade på honom blev hon medveten om att hon var mer attraherad av Mikael än hon varit av någon annan man på flera år. Det var en behaglig men oroande känsla. Mikael Blomkvist kändes inte som ett stabilt inslag i hennes tillvaro.
4263 När de vaknat gick de ned till Norr Mälarstrand och drack kaffe. Därefter drog hon hem honom och hade sex med honom under återstoden av eftermiddagen. Han lämnade henne vid sjutiden på kvällen. Hon kände saknad i samma ögonblick som han pussade henne på kinden och stängde ytterdörren.
4264 De få dygn hon hade bott som nattgäst hos Erika hade de kommit nära varandra under de långa samtalen i köket. Hon hade upptäckt att hon tyckte bra om Erika Berger, och hon såg en förtvivlad kvinna som maskerade sig och oberört åkte till jobbet men som i själva verket var en vandrande ångestpåse.
4265 Istället körde hon ut till Berger bara för att säga hej och fråga om allt stod rätt till. Hon fann Erika och hennes make lågmälda och dämpade i köket. Det tycktes som om de hade tillbringat söndagen med att diskutera allvarliga ting. Greger Backman satte på kaffe.
4266 Ingen begrep hur hon hade fått sin kunskap och Susanne hade aldrig hört något rykte om att Salander skulle vara en hacker. Men Dragan Armanskij hade vid ett tillfälle sagt något om att Salander levererade helt förbluffande rapporter då hon gjorde personundersökningar.
4267 Hon hade träffat henne kanske fem gånger under de år som hon hade arbetat på Milton Security och hade aldrig växlat så mycket som ett personligt ord med henne. Hon uppfattade Salander som en trulig och socialt avvisande människa med ett så hårt skal att inte ens en slagborr kunde penetrera det.
4268 Hon var akut medveten om att detta var en sysselsättning som låg helt utanför hennes arbete på Milton Security och att Dragan Armanskij skulle bli rasande på henne om han visste vad hon sysslade med. Det var ingen bra plan. Och i vilket fall sprack den innan hon ens hunnit sätta den i verket.
4269 Hon fortsatte framåt och de passerade varandra. Han försvann mot parkeringsgaraget. Susanne Linder stannade tvekande och tittade efter honom. Sedan tittade hon på klockan och konstaterade att den var strax före elva på kvällen och att Peter Fredriksson var på väg någonstans.
4270 Susanne Linder visste redan vart han var på väg och hade släppt honom för att inte väcka hans uppmärksamhet. Hon passerade hans bil mer än två minuter efter att han parkerat. Hon konstaterade att bilen var tom. Hon passerade Erika Bergers hus och fortsatte en bit och parkerade utom synhåll.
4271 Hur Salander hade burit sig åt visste hon inte, men hon tvivlade inte längre på att Fredriksson var Giftpennan. Hon antog att han inte hade åkt ut till Saltsjöbaden för skojs skull, utan att något var i görningen. Vilket var alldeles utmärkt om hon kunde ta honom på bar gärning.
4272 Och precis som vid de två första tillfällena hade situationen lugnat ned sig innan piketen hunnit anlända. De hade rutinmässigt plockat ut hennes karl i trapphuset medan kvinnan hade hörts. Nej, hon ville inte göra polisanmälan. Nej, det hade varit ett misstag.
4273 Det första slaget hade saknat kraft. Hon hade gett honom en fläskläpp och han hade hukat sig. Under de följande tio sekunderna – till dess att kollegor hade grabbat tag i henne och med våld burit ut henne ur trappuppgången – hade hon låtit batongslagen regna över hans rygg, njurar, höfter och axlar.
4274 Det hade aldrig blivit något åtal. Hon hade sagt upp sig samma kväll och åkt hem och gråtit i en vecka. Sedan hade hon tagit sig samman och gått och knackat på hos Dragan Armanskij. Hon hade berättat vad hon hade gjort och varför hon slutat vid polisen. Hon hade sökt jobb.
4275 Armanskij hade varit tveksam och bett att få fundera på saken. Hon hade gett upp hoppet då han ringt henne sex veckor senare och sagt att han var beredd att testa henne. Susanne Linder gjorde en bister grimas och stoppade teleskopbatongen under bältet i ryggslutet.
4276 Hon promenerade tillbaka till Erika Bergers hus och gled in på tomten. Hon visste att rörelselarmet på bakgården ännu inte var installerat och rörde sig ljudlöst på gräsmattan längs häcken vid tomtgränsen. Hon kunde inte se honom. Hon gick runt huset och stod stilla.
4277 Han satt på huk och försökte titta genom en glipa i en gardin i ett sällskapsrum i anslutning till vardagsrummet. Därefter förflyttade han sig upp på altanen och tittade genom springan av nedfällda persienner bredvid det stora perspektivfönstret som fortfarande täcktes av plywood.
4278 Susanne Linder log plötsligt. Hon smög över gården fram till husknuten medan han hade ryggen mot henne. Hon gömde sig bakom ett par vinbärsbuskar vid gaveln och väntade. Hon kunde se en skymt av honom genom grenverket. Från sin plats borde Fredriksson kunna se genom hallen och in i en bit av köket.
4279 Hon höjde batongen för ytterligare ett slag men hejdade sig. Hon kände Dragan Armanskijs ögon i nacken. Hon böjde sig ned och vältrade över honom på mage och satte ett knä i hans ryggslut. Hon grabbade tag i hans högerhand och tvingade upp den på ryggen och bojade honom.
4280 Han var svag och gjorde inget motstånd. Erika Berger släckte lampan i vardagsrummet och haltade upp till övervåningen. Hon behövde inte längre kryckorna, men fotsulan ömmade fortfarande då hon satte tyngden på den. Greger Backman släckte i köket och följde efter sin fru.
4281 Han stirrade på henne med misstro. Hon grabbade tag i hans skjorta och knuffade honom före sig in i vardagsrummet och ned i en soffa. Han hade en prydligt städad trerummare. Sovrum till vänster om vardagsrummet, kök på andra sidan hallen, ett litet arbetsrum i anslutning till vardagsrummet.
4282 Hon tittade in i arbetsrummet och drog en suck av lättnad. The smoking gun. Hon såg omedelbart bilder från Erika Bergers fotoalbum utbredda på ett arbetsbord intill en dator. Han hade nålat upp ett trettiotal bilder på väggen runt datorn. Hon betraktade vernissagen med höjda ögonbryn.
4283 Peter Fredriksson satt tjurigt stilla på golvet och vägrade att prata med henne. Susanne Linder kände sig plötsligt helt lugn. Hon visste att hon tekniskt sett hade begått brott efter brott under kvällen, inklusive något som skulle kunna rubriceras som olaga tvång och till och med grovt människorov.
4284 Det tog femton minuter att plocka isär datorn och lyfta ut hårddisken. Hon såg sig omkring. Hon hade fått med sig allt, men gjorde för säkerhets skull en grundlig genomgång av skrivbordslådor och pappersbuntar och hyllor. Plötsligt föll hennes blick på en gammal skolkatalog som låg på fönsterbrädan.
4285 Hon hade druckit alldeles för mycket kaffe de senaste dygnen. Hon slog sig ned och berättade vad som hade hänt utanför deras hus under natten. Erika Berger satt tyst en lång stund. Sedan reste hon sig och gick till övervåningen och kom tillbaka med sin kopia av skolkatalogen.
4286 För första gången på flera månader satte hon på sig joggingkläder och gjorde en ursinnig löprunda ned till ångbåtsbryggan. Den var dock enbart ursinnig i drygt hundra meter innan hennes skadade häl värkte så att hon slog av på takten och sprang vidare i maklig takt.
4287 Hon kände sig pånyttfödd. Det var som om liemannen hade passerat framför hennes dörr och i sista stund ändrat sig och gått vidare till grannhuset. Hon kunde inte ens begripa att hon hade haft sådan tur att Peter Fredriksson hade legat på hennes bilder i fyra dygn utan att göra något.
4288 Han mötte hennes blick och nickade till henne. Hon nickade tillbaka. Holm var en skitstövel, men efter deras sammandrabbning några veckor tidigare hade han slutat krångla. Om han fortsatte att visa samma positiva inställning så skulle han kanske överleva som nyhetschef.
4289 Efter lunch träffades en starkt decimerad styrelse. Erika Berger ägnade en timme åt att redogöra för hur Cortezmappen hade uppstått och vilka konsekvenser den hade fått. När hon hade talat färdigt kom de förväntade förslagen på att man kanske kunde hitta någon alternativ lösning.
4290 Hon hade somnat inom fem minuter efter att hon hade blivit inlåst och vaknat tidigt på måndagsmorgonen och lydigt gjort de tänj- och sträckövningar som terapeuten på Sahlgrenska hade ordinerat. Därefter hade hon fått frukost och suttit tyst på sin brits och stirrat framför sig.
4291 Skulle rätten ens tro på den storyn, ens om han hade övertygande bevisning? Klockan tolv fick Lisbeth en enkel lunch och använde den kommande timmen till att lösa ekvationer i huvudet. Hon fokuserade på ett avsnitt om sfärisk astronomi i en bok som hon läst två år tidigare.
4292 Beståndsdelarna i den ekvation hon hade konstruerat i luften framför sig ramlade till golvet. Hon hörde hur siffror och tecken studsade och rasslade som om de hade haft fysisk form. Peter Teleborian stod stilla i någon minut och betraktade henne innan han satte sig mitt emot henne.
4293 Hon undertryckte en impuls att sträcka fram handen och slita till sig pennan. Hennes ögon sökte sig till hans vänstra lillfinger. Hon såg en svag vit rand på den punkt där hon femton år tidigare hade huggit fast sina tänder och låst käkarna så hårt att hon nästan hade bitit av fingret.
4294 Hon placerade stadigt blicken på en punkt på väggen bakom Teleborian och plockade upp de siffror och matematiska tecken som rasat till golvet och började på nytt rada upp ekvationen. Doktor Peter Teleborian betraktade Lisbeth Salander med neutralt ansiktsuttryck.
4295 Om hon gjorde det skulle allt intresse fokuseras på honom och de verkliga skälen drunkna i rubriker om sextrakasserier. Hon angav två skäl. Det viktigaste var att hon hade mött ett massivt motstånd inom ledningen för sitt förslag att chefer och ägare skulle skära ned löner och vinstbonus.
4296 Klockan var halv sex på morgonen och Christer Malm hade arbetat hela natten. Han var vagt illamående och kände ett desperat behov av att få gå hem och sova. Malin Eriksson hade suttit med honom hela natten och gjort slutkorrektur på sida efter sida som Christer okejat och printat ut.
4297 Leveransen var ett uppdrag han inte ville anförtro posten. Han körde långsamt och utan att stressa och stannade en stund medan tryckeriet kontrollerade att skivan fungerade. Han försäkrade sig om att boken verkligen skulle ligga färdig den dag rättegången startade.
4298 Han parkerade utanför sin bostad på Bellmansgatan och gjorde ett kort besök i sin lägenhet och hämtade en väska där han packade ned ombyte av kläder, rakhyvel och tandborste. Han fortsatte ut till Stavsnäs brygga i Värmdö där han parkerade och tog färjan ut till Sandhamn.
4299 Det var första gången sedan julhelgen som han hade varit ute i stugan. Han skruvade upp fönsterluckorna och släppte in frisk luft och drack en Ramlösa. Som alltid då han avslutat ett jobb och texten gått till tryckeriet och inget kunde ändras kände han sig tom.
4300 Därefter tillbringade han en timme med att sopa, dammtorka, skura inne i duschrummet, dra igång kylskåpet, kontrollera att vattnet fungerade och byta sänglinne uppe på sovloftet. Han gick till Ica-butiken och handlade allt som skulle behövas för en helgvistelse.
4301 Hon tvättade av sig och bytte till en tunn sommarklänning medan Mikael stekte lammkotletter i rödvinssås och dukade upp ute på däcket. De åt under tystnad medan de betraktade strömmen av segelbåtar som var på väg till eller från gästhamnen i Sandhamn. De delade på en flaska vin.
4302 Hon nickade och kände plötsligt ett stort vemod. Sedan sa de inte så mycket på en lång stund. Då det mörknade städade de av bordet och gick in och stängde dörren. På fredagen veckan före rättegången stannade Mikael till utanför Pressbyrån vid Slussen och tittade på morgontidningarnas löpsedlar.
4303 Han kände sig besynnerligt tillfreds med tillvaron. Han spelade för sin vän Evert Gullberg. Det var lördagen den 9 juli. Mindre än en vecka återstod till dess att rättegången skulle inledas och Sektionen kunde börja lägga den eländiga historien till handlingarna.
4304 När man avlossar en nio millimeters helmantlad kula mot sin egen tinning så förväntar man sig att dö. Ändå hade det dröjt tre månader innan Gullbergs kropp hade gett upp, vilket kanske mera berodde på slump än på den envishet med vilken doktor Anders Jonasson hade vägrat se slaget förlorat.
4305 Det var cancern, inte kulan, som till sist hade avgjort utgången. Döendet hade dock varit förenat med smärta, vilket gjorde Clinton sorgsen. Gullberg hade varit oförmögen att kommunicera med omvärlden, men tidvis befunnit sig vid något slags medvetande. Han kunde förnimma omvärlden.
4306 Vårdpersonalen noterade att han log då någon strök honom över kinden och grymtade då han tycktes uppleva obehag. Ibland kommunicerade han med vårdpersonalen genom att försöka formulera ord som ingen riktigt begrep. Han saknade släktingar och ingen av hans vänner besökte honom vid sjukbädden.
4307 Därom rådde ingen tvekan. Sannolikheten att han skulle kunna genomgå en transplantation av den njure han så desperat behövde minskade för var dag, och sönderfallet av hans kropp fortgick. Hans lever- och tarmfunktioner blev sämre för varje undersökning. Han hoppades överleva julen.
4308 Han kunde inte begripa att han själv och Hans von Rottinger en gång hade gjort en så fundamental missbedömning att de betraktat Wadensjöö som den självklare arvtagaren. Wadensjöö var en krigare som behövde medvind. I krisens ögonblick var han svag och oförmögen att fatta beslut.
4309 En lättvindsseglare. En räddhågsen belastning som saknade stål i ryggraden och som om han hade fått bestämma skulle ha suttit handlingsförlamad och låtit Sektionen gå under. Det var så enkelt. Somliga hade det. Andra skulle alltid svika i sanningens ögonblick.
4310 Men din brist på beslut hade garanterat undergången. Nu har vi i alla fall en chans, och det verkar gå vägen. Millennium är handlingsförlamad. De kanske misstänker att vi finns någonstans här ute men de saknar dokumentation och de har ingen möjlighet att hitta vare sig den eller oss.
4311 Om någon börjar rota i hennes historia och lyssnar på vad hon har att säga kan vad som helst hända. Men rättegången börjar om några dagar och sedan är det över. Den här gången måste vi begrava henne så djupt att hon aldrig någonsin återkommer och spökar för oss.
4312 Vi arbetar efter en plan. Vår beslutskraft har gett Sektionen en chans. Och det är med stor beslutsamhet som jag säger att Sektionen aldrig någonsin ska hamna i ett så här utsatt läge igen. När det här är över ska vi genomföra en total översyn av verksamheten.
4313 Ekström var förbluffad över det dokument han hade fått sig serverat då han anlände till arbetet på morgonen. Tillsammans med Faste hade han läst de fyrtio sidor som utgjorde Lisbeth Salanders redogörelse. De hade diskuterat det märkliga dokumentet en lång stund.
4314 Det är inte min avsikt. Vi har en rättegångsordning i det här landet. Men fru Giannini, ni är kvinnorättsadvokat och har aldrig representerat en klient i ett brottmål tidigare. Jag har inte åtalat Lisbeth Salander därför att hon är kvinna utan därför att hon begått grova våldsbrott.
4315 Faste höjde ögonbrynen. Han begrep inte vad Ekström egentligen tjafsade om. Om Giannini inte begrep att hon var på väg att totalt sänka sin klient så var det väl för djävulen inte åklagarens sak. Det var bara att tacka och ta emot och lägga fallet till handlingarna.
4316 Att Salander var spritt språngande hyste han inga tvivel om. Han hade med uppbådande av alla sina färdigheter försökt förmå henne att åtminstone tala om var hon bodde. Men i förhör efter förhör hade den förbannade flickan suttit mol tyst och betraktat väggen bakom Hans Faste.
4317 Hon hade vägrat att ta emot cigaretter som han erbjöd eller kaffe eller kylda drycker. Hon hade inte reagerat då han vädjat till henne eller i stunder av stor irritation höjt rösten. Det var förmodligen de mest frustrerande förhör kriminalinspektör Hans Faste någonsin hållit.
4318 Men ärligt talat, med den här redogörelsen från Salander råder det ingen tvekan om att alla andra rättspsykiatriker kommer att komma fram till samma slutsats som Peter Teleborian. Hennes egen berättelse styrker ju all dokumentation om att hon är en schizofren paranoiker.
4319 Hon berättar sanningen som hon upplever den. Jag har läst den här så kallade självbiografin en gång till. Den spelar oss faktiskt i händerna. Den innehåller så grova anklagelser om våldtäkt och rättsövergrepp att det helt enkelt kommer att framstå som trams från en mytoman.
4320 Sandberg, du sa att de är snart två veckor över tiden. Om vi antar att Milton Security bevakar tryckeriet för att se till att ingen kommer åt Millennium i förtid så betyder det dels att de tänker publicera något som de inte vill avslöja i förtid, dels att tidningen förmodligen redan är tryckt.
4321 Curt Svensson från Bublanskis gäng hade span på dem hela vägen, vilket underlättas av att vi har en spårsändare i Sandbergs bil. De parkerade i närheten av gamla järnvägsstationen och promenerade därefter några kvarter och sedan tillbaka till bilen och återvände till Stockholm.
4322 Vi har en utmärkt dokumentation på hur Sandberg placerar bevismaterialet i din lägenhet, Mikael. Låt fällan slå igen. Vi kommer omedelbart att kunna bevisa din oskuld och dessutom kommer det här att bli ytterligare ett bevis för Sektionens kriminella beteende.
4323 Om han mördas i vad som tycks vara en uppgörelse i den undre världen och polisen därefter hittar narkotika och pengar i hans lägenhet så kommer utredningen att dra vissa slutsatser. I vilket fall kommer de inte i första hand att söka konspirationer med anknytning till Säkerhetspolisen.
4324 Han lärde sig snabbt. Men både Clinton och Nyström kände ett ögonblick av tvekan. Sandberg var alltför bekymmerslös då han beslutade om liv eller död. Det var inte bra. Den extrema åtgärd som ett mord utgjorde var inte något som skulle tillämpas bara för att möjligheten uppenbarade sig.
4325 Det var ingen patentlösning utan en åtgärd som endast fick tillgripas då inga andra alternativ existerade. Clinton skakade på huvudet. Collateral damage, tänkte han. Han kände plötslig avsmak för hela hanteringen. Efter ett liv i rikets tjänst sitter vi här som simpla lönnmördare.
4326 De hade ägnat hela eftermiddagen åt att gå igenom oklara punkter i materialet och därefter hade Mikael blivit sminkad och utsatts för en lång bandad intervju. Han hade fått en fråga som han hade haft svårt att besvara på ett begripligt sätt och de hade tagit om repliken flera gånger.
4327 Det var först sedan Erika Berger återkommit till Millennium som han insåg hur katastrofalt mycket han hade saknat henne. Dessutom hade inte hennes återtagande av rodret lett till någon intern konflikt då Malin Eriksson återgick till positionen som redaktionssekreterare.
4328 Den dagen hade hon varit i färd med att avsluta några rutinärenden och inleda en sex veckor lång semester i stugan ute på Husarö. Istället hade hon fått uppdraget att leda utredningen mot en grupp myndighetspersoner som gick under namnet Sektionen. Alla semesterplaner hade hastigt skrinlagts.
4329 Hon var benägen att instämma. Hon hade med stigande häpnad lyssnat på Torsten Edklinths summering av ärendet och den utredning som han hade genomfört på statsministerns uppdrag. Utredningen var inte klar, men han ansåg att han hade kommit så långt att han måste presentera saken för en åklagare.
4330 När vidden av brottsförteckningen började klarna hade hon insett att allt hon gjorde och alla beslut hon fattade skulle nagelfaras i framtida historieböcker. Sedan dess hade hon ägnat varje vaken minut åt att försöka överblicka det närmast ofattbara brottsregister hon hade att hantera.
4331 Hennes första åtgärd var att kalla in tre medarbetare från RÅ. Hon valde personer som hon hade känt i många år. Därefter anlitade hon en känd historiker som arbetade på Brottsförebyggande rådet att bistå med kunskap om de säkerhetspolisiära makternas framväxt genom decennierna.
4332 Blomkvist fick dock ett besynnerligt stöd från Edklinth och Figuerola, och efterhand hade åklagaren börjat inse att den Blomkvistska modellen hade vissa givna fördelar. Som åklagare skulle hon få precis den välregisserade mediala uppbackning som hon behövde för att driva åtalet.
4333 Under fem timmar hade namn efter namn på personer som hade identifierats som aktivister i Sektionen nagelfarits, varefter brott konstaterats och beslut om gripanden fattats. Sammanlagt hade sju personer identifierats och kopplats till lägenheten på Artillerigatan.
4334 Det finns alltså en osäkerhet om deras inblandning som bara kan lösas då vi får möjlighet att höra personerna i fråga. Detta är dessutom endast de personer vi noterat under de veckor som spaning pågått; det kan alltså finnas fler personer som vi inte känner till ännu.
4335 Serber. Vi hade span på dem vid åtskilliga tillfällen då de var i 20-årsåldern och jag var på gängenheten. Miro Nikolic är den farlige av bröderna. Han är förresten lyst sedan något år för en grov misshandel. Men jag trodde att bägge hade försvunnit till Serbien och blivit politiker eller nåt.
4336 Deras farbror har en krog på Norrmalm som de officiellt jobbat för lite då och då. Vi har haft flera uppgifter om att de varit delaktiga i åtminstone två mord i samband med interna uppgörelser i det så kallade cigarettkriget bland juggarna, men vi har aldrig kunnat sätta dit dem för något.
4337 Hennes arbetsrum låg tre dörrar längre ned i korridoren. Hon låste upp och hämtade sitt tjänstevapen från skrivbordslådan. Mot allt reglemente lämnade hon dörren till sitt arbetsrum olåst och på vid gavel då hon satte fart mot hissarna. Curt Svensson stod obeslutsam någon sekund.
4338 Hon rynkade ögonbrynen utan att riktigt veta varför. Hon upplevde att den okände mannen stirrade på Mikael med ett förvånat ansiktsuttryck. Hon undrade om det var någon som Mikael kände. Sedan såg hon mannen ta ett steg bakåt och släppa en väska på golvet. Hon begrep först inte vad hon såg.
4339 Han slängde ut vänster hand och grep tag i pipan och vred den upp mot taket. Under en mikrosekund passerade mynningen framför hans ansikte. Smattret från k-pisten var öronbedövande i den trånga lokalen. Murbruk och glas från takbelysningen regnade över Mikael då Miro Nikolic avlossade elva skott.
4340 Sedan tog Miro Nikolic ett kliv bakåt och ryckte till sig vapnet. Mikael var helt oförberedd och tappade taget om pipan. Han insåg plötsligt att han befann sig i livsfara. Utan att tänka kastade han sig fram mot attentatsmannen istället för att försöka ta skydd.
4341 Han använde sin kroppstyngd för att trycka upp attentatsmannen mot väggen. Han hörde ytterligare sex eller sju skott avlossas och slet desperat i k-pisten för att rikta mynningen mot golvet. Erika Berger hukade sig instinktivt då den andra skottserien avlossades.
4342 Det var hans första rationella tanke sedan han upptäckt mannen med k-pisten. Han bet ihop tänderna och körde in fingret ännu längre bakom avtryckaren. Sedan tog han spjärn med fötterna och tryckte skuldran mot attentatsmannens kropp och tvingade sig upp på fötter igen.
4343 Han släppte taget om k-pisten med högra handen och tryckte upp armbågen som skydd för knytnävsslagen. Miro Nikolic slog honom istället i armhålan och mot revbenen. Under en sekund stod de öga mot öga igen. I nästa ögonblick kände Mikael hur attentatsmannen rycktes bort från honom.
4344 Hon lyfte blicken och såg chockad restaurangpersonal och skräckslagna gäster och konstaterade krossat porslin, välta stolar och bord och förödelse efter ett flertal skott. Hon kände lukten av krutrök. Men hon kunde inte se någon död eller skadad i restaurangen.
4345 Den allvarligaste skadan hade ironiskt nog inträffat då Curt Svensson kommit till undsättning och ryckt bort Miro Nikolic från honom. Mikaels långfinger hade suttit fast i bygeln i k-pisten och han hade brutit fingret rakt av. Det gjorde helvetiskt ont men var knappast livshotande.
4346 Hon bodde gratis i en tillbyggnad på undervåningen och höll övervåningen redo för de tillfällen, några gånger varje år, som Milton Security med kort varsel behövde stuva undan någon person som av verkliga eller inbillade skäl fruktade för sin säkerhet. Monica Figuerola följde med.
4347 Monica Figuerola lyssnade förstrött medan de två livvakterna kopplade upp rörelselarm i trädgården och drog sticka om vem som skulle ta första passet. Den som förlorade gjorde i ordning en smörgås och satte sig i ett TV-rum intill köket. Monica Figuerola studerade de blommiga kaffekopparna.
4348 Han mumlade något och lade en arm runt hennes midja. Erika Berger satt ensam kvar i köket och funderade en lång stund. Hon kände sig plötsligt djupt olycklig. Mikael Blomkvist hade alltid undrat hur det kunde komma sig att högtalare i tingsrätter var så lågmälda och diskreta.
4349 Han bänkade sig på åhörarplatsen på salens vänstra sida där han skulle ha bäst utsikt mot svarandens bord. Åhörarplatserna fylldes snabbt. Medias intresse hade ökat gradvis tiden före rättegången, och den senaste veckan hade åklagare Richard Ekström intervjuats dagligen.
4350 Teleborian, som hade mångårig erfarenhet av patienten, fastslog att Lisbeth Salander led av en allvarlig psykisk störning och använde ord som psykopati, patologisk narcissism och paranoid schizofreni. Media hade även rapporterat att sju polisförhör hade hållits med henne.
4351 De första förhören hade hållits av Göteborgspolisen medan återstoden hade ägt rum på polishuset i Stockholm. Bandupptagningarna från förhörsprotokollet avslöjade lock och pock, vänliga försök till övertalning och upprepade envetna frågor men inte ett enda svar.
4352 Vid några tillfällen hördes Annika Gianninis röst på banden då hon konstaterade att hennes klient uppenbarligen inte ämnade svara på frågor. Åtalet mot Lisbeth Salander vilade följaktligen uteslutande på teknisk bevisning och de fakta som polisutredningen kunnat fastställa.
4353 Den normala gången var den omvända, men han ansåg att i hennes fall förelåg så tydliga psykiska störningar och ett så tydligt rättspsykiatriskt utlåtande att han inte hade något alternativ. Det var ytterst ovanligt att en domstol gick emot ett rättspsykiatriskt utlåtande.
4354 I en intervju hade han med bekymrad min förklarat att det i Sverige fanns ett antal sociopatiska personer med så grava psykiska störningar att de utgjorde en fara för sig själva och för andra, och att vetenskapen inte hade några alternativ annat än att hålla dessa personer inlåsta.
4355 Varje försök att lätta på restriktionerna resulterade i att hon gick till besinningslösa och våldsamma angrepp mot släktingar och vårdpersonal, eller försök att skada sig själv. Ekström menade att Lisbeth Salander led av en liknande form av psykopatisk störning.
4356 Från sin syster hade Mikael Blomkvist också fått veta att flera kända advokater hade kontaktat henne och erbjudit sina tjänster. Annika Giannini hade på uppdrag av sin klient vänligt avböjt alla sådana förslag. I väntan på att rättegången skulle inledas sneglade Mikael på de andra åhörarna.
4357 Ekström hade en försvarlig papperstrave på sitt bord. Han nickade igenkännande till några journalister. Annika Giannini satt vid sitt bord mitt emot Ekström. Hon sorterade papper och sneglade inte åt något håll. Mikael tyckte att hans syster verkade en aning nervös.
4358 Rättens ordförande var domare Jörgen Iversen, en 57-årig vithårig man med avmagrat ansikte och spänst i stegen. Mikael hade sammanställt en bakgrund på Iversen och konstaterat att han var känd som en mycket erfaren och korrekt domare som tidigare hade dömt vid ett flertal uppmärksammade rättegångar.
4359 Hon hade kängor, nitbälte och randiga knästrumpor i svart och lila. Hon hade ett tiotal piercningar i öronen och ringar genom läpp och ögonbryn. Hon hade ett tre månader långt spretigt svart stubb sedan skalloperationen. Dessutom var hon ovanligt hårt sminkad.
4360 Hon hade ett grått läppstift, målade ögonbryn och mer kolsvart mascara än Mikael någonsin hade sett henne med. På den tiden han umgåtts med henne hade hon snarast varit ointresserad av makeup. Hon såg aningen vulgär ut, för att uttrycka saken diplomatiskt. Närmast gotisk.
4361 Mikael märkte att några av reportrarna i publiken häpet drog efter andan och log roat då hon uppenbarade sig. När de äntligen fick se den skandalomsusade flickan som de skrivit så mycket om levde hon upp till allas förväntningar. Sedan insåg han att Lisbeth Salander var utklädd.
4362 Normalt brukade hon klä sig slarvigt och till synes utan smak. Mikael hade alltid antagit att hon inte klädde sig på det sättet av moderiktiga skäl utan för att markera en egen identitet. Lisbeth Salander markerade sitt privata revir som fientligt territorium.
4363 Det var en signal till omgivningen. Försök inte klappa mig. Det kommer att göra ont. När hon klev in i tingsrätten hade hon dock accentuerat sin klädstil så att det var en närmast parodisk överdrift. Han förstod plötsligt att det inte var någon slump utan en del av Annikas strategi.
4364 Om Lisbeth Salander hade kommit vattenkammad och med knytblus och prydliga promenadskor skulle hon ha sett ut som en bedragare som försökte sälja en story till rätten. Det var en fråga om trovärdighet. Nu kom hon som sig själv och ingen annan. I något överdrivet skick för tydlighetens skull.
4365 Hennes budskap till rätten var att hon inte hade någon orsak att skämmas eller göra sig till för dem. Om rätten hade problem med hennes utseende så var det inte hennes problem. Samhället hade anklagat henne för saker och ting och åklagaren hade släpat henne till domstolen.
4366 Genom sin blotta uppenbarelse hade hon redan markerat att hon ämnade avfärda åklagarens resonemang som trams. Hon rörde sig självsäkert och satte sig på anvisad plats intill sin försvarsadvokat. Hon lät blicken svepa över åhörarna. Det fanns ingen nyfikenhet i blicken.
4367 Hon dröjde vid honom en kort stund och visade inget tecken på igenkännande. Däremot studerade hon de kraftiga blåmärken som täckte Mikaels kind och tinning och den kirurgtejp som satt över hans högra ögonbryn. För en kort sekund tyckte sig Mikael ana en antydan till ett leende i hennes ögon.
4368 Åhörarna var närvarande i tingsrättssalen i sammanlagt trettio minuter. De fick lyssna till åklagare Ekströms inledande sakframställan där han föredrog de punkter som åtalet gällde. Alla reportrar utom Mikael Blomkvist antecknade flitigt trots att de redan visste vad Ekström ämnade åtala henne för.
4369 Min klient erkänner ansvar för olaga vapen avseende en tårgassprej. I samtliga övriga åtalspunkter bestrider min klient ansvar eller brottsligt uppsåt. Vi kommer att visa att åklagarens påståenden är felaktiga och att min klient utsatts för grovt rättsövergrepp.
4370 Det finns inslag i hanteringen, personsamband och liknande, som ännu är sekretessbelagda även om herr Zalachenko i dag är avliden. Jag begär därför att förhandlingen ska hållas bakom lyckta dörrar och att tystnadsplikt ska gälla för de avsnitt i förhandlingen som är särskilt känsliga.
4371 Han strök sig hastigt över det blonda hakskägget innan han åter satte på sig glasögonen och såg sig omkring i rummet. Lisbeth Salander satt rak i ryggen och betraktade åklagaren med en outgrundlig blick. Hennes ansikte och ögon var orörliga. Hon såg inte ut att vara riktigt närvarande.
4372 Lisbeth Salander lade huvudet lite på sned. Annika Giannini var sysselsatt med att läsa något i förundersökningsprotokollet och verkade ointresserad av åklagare Ekströms förehavanden. Ekström samlade ihop sina papper. Efter en stunds obekväm tystnad harklade han sig.
4373 Jag måste säga att det är ett märkligt dokument, det ska vi återkomma till. Men i denna hävdar du att advokat Bjurman vid det första tillfället ska ha tilltvingat sig oralsex och vid det andra tillfället under en hel natt ha utsatt dig för upprepade fullbordade våldtäkter och grov tortyr.
4374 Bjurman har aldrig dömts för något brott. Han har aldrig varit polisanmäld eller föremål för utredning. Han har tidigare varit förvaltare eller god man för flera andra ungdomar och ingen av dessa vill göra gällande att de ska ha utsatts för någon form av övergrepp.
4375 Hon har tillbringat flera år på barnpsykiatrisk anstalt och stått under förvaltarskap sedan hon var 18 år. Hur beklagligt det än är finns det orsaker till detta. Lisbeth Salander är farlig för sig själv och för omgivningen. Det är min övertygelse att hon inte behöver fängelsestraff.
4376 Det var hennes enda yttrande under den timme som Hansson hade vittnat. Birger Wadensjöö lämnade Sektionens fastighet på Artillerigatan vid sextiden på torsdagskvällen med en känsla av att vara kringgärdad av hotfulla orosmoln och en nära förestående undergång.
4377 Hans åsikter, protester och vädjanden spelade ingen roll. Fredrik Clinton hade övertagit allt beslutsfattande. Om Sektionen varit en öppen och offentlig institution skulle detta inte ha spelat någon roll – han skulle bara ha vänt sig till närmaste överordnad och framfört sina protester.
4378 Varje polis är väl förtrogen med det faktum att det finns två klassiska sätt att bedriva förhör av en misstänkt. Den elake polisen och den snälle polisen. Den elake polisen hotar, svär, slår näven i bordet och uppträder allmänt burdust i syfte att skrämma en gripen till underkastelse och erkännande.
4379 Den snälle polisen, gärna en lite gråhårig farbror, bjuder på cigaretter och kaffe och nickar sympatiskt och använder en resonabel ton. Flertalet poliser – men inte alla – vet också att den snälle polisens förhörsteknik är den överlägset bästa rent resultatmässigt.
4380 Mikael konstaterade att Torsten Edklinth använde en tredje variant av polisförhör, den ointresserade polisen, som i just detta fall tycktes fungera ännu bättre. Edklinth kom in i förhörsrummet, serverade kaffe i porslinsmuggar, kopplade på bandspelaren och lutade sig bakåt i stolen.
4381 Om du vill förklara dig så sätter jag mig och kopplar på bandspelaren. Hela Myndighetssverige – inte minst statsministern – väntar ivrigt på att få höra vad du har att säga. Om du berättar så kan jag åka över till statsministern redan i kväll och ge din version av händelseförloppen.
4382 Doktor Peter Teleborian uppträdde förtroendeingivande i vittnesbåset i tingsrätten på fredagsförmiddagen. Han hördes av åklagare Ekström i drygt nittio minuter och svarade med lugn auktoritet på alla frågor. Han hade ett stundom bekymrat och stundom roat ansiktsuttryck.
4383 De hade tillstånd att använda batong och till och med dra sina tjänstevapen om någon med våld försökte tränga sig in. De fortsatte processionen genom korridoren till dess att Stefan pekade på ytterligare en dörr och upprepade proceduren med budgetchefen Gustav Atterbom.
4384 Två stadiga uniformer från Norrmalmspiketen lyfte en fyrtiokilos murbräcka i stål och öppnade dörren med två välriktade knackningar. Piketstyrkan, försedd med skyddsvästar och förstärkningsvapen, ockuperade lägenheten under loppet av cirka tio sekunder efter att dörren forcerats.
4385 Enligt den spaning som skett sedan gryningen hade fem personer som identifierats som medarbetare i Sektionen passerat in genom porten på morgonen. Samtliga fem uppbringades inom loppet av några sekunder och belades med handfängsel. Monica Figuerola var iförd skyddsväst.
4386 Hon konstaterade att hon skulle behöva en arkeolog som hjälpreda för att sortera den mängd papper som fyllde rummen. Ännu bara några sekunder efter att hon passerat in genom ytterdörren öppnade hon dörren till ett mindre utrymme långt in i lägenheten och upptäckte att det var ett övernattningsrum.
4387 Han hade utgjort ett frågetecken vid morgonens fördelning av arbetsuppgifter. Under gårdagskvällen hade den spanare som var satt att övervaka Sandberg tappat bort honom. Hans bil hade varit parkerad på Kungsholmen och han hade inte varit synlig i sin bostad under natten.
4388 Enligt de ritningar som hämtats från stadsbyggnadskontoret var det ett litet krypin mot gården. Hon stannade på tröskeln och tittade på den mest utmärglade fågelskrämma hon någonsin sett. Att hon stod framför en dödssjuk människa betvivlade hon inte för en sekund.
4389 Han använde ett kort teleobjektiv och bilderna var av proffsklass. De visade hur medlemmarna i Sektionen en efter en fördes ut genom porten och placerades i polisbilar, och hur slutligen en ambulans hämtade Fredrik Clinton. Hans ögon mötte kameraobjektivet i just det ögonblick Christer knäppte.
4390 Hon reste sig. Hon hade alltid ogillat den svenska ovanan att bedriva domstolsförhandlingar i en informell ton sittandes runt ett intimt bord, nästan som om tillställningen var en middagsbjudning. Hon kände sig mycket bättre till mods då hon fick tala stående.
4391 Nu ska försvaret visa att vartenda ord som står i Lisbeth Salanders självbiografi är sant. Vi kommer att visa dokumentation på detta. Grafisk, skriftlig och genom vittnesmål. Vi har nu kommit till den punkt i den här rättegången då åklagaren framlagt huvuddragen i sin talan.
4392 Domare Iversen var plötsligt mycket vaken. Annika Giannini hade just på ett mycket ovanligt sätt genomfört ett hårt angrepp på ett vittne och redan smulat sönder en viktig del i hans vittnesmål. Och hon påstår att hon kan dokumentera allt hon säger. Iversen rättade till sina glasögon.
4393 Du hävdar att min klients självdestruktiva beteende var en orsak till att hon bältades av dig i sammanlagt mer än ett års tid av de två år hon befann sig i din omvårdnad. Kan du vara vänlig och äntligen ge mig några exempel på det självdestruktiva beteende hon hade vid 12 års ålder.
4394 Det kan ha varit ett enstaka tillfälle eller ett gräl som gick helt över styr. Om sanningen ska fram finns det inte ens dokumentation på att det faktiskt var herr Zalachenko som misshandlade modern. Vi har uppgifter om att hon var prostituerad, och det kan finnas andra möjliga gärningsmän.
4395 Lisbeths syster, Camilla Salander, har aldrig framfört den sortens påståenden. Hon förnekade att sådant pågick. Sedan är det ju så att om det verkligen förekommit misshandel i den omfattning som din klient gör gällande skulle det naturligtvis ha uppmärksammats i sociala utredningar och liknande.
4396 Han berättade vid ett tillfälle för mig att han beslutat om ändrade rutiner i hennes vård. Jag förstod inte förrän senare att det rörde sig om den så kallade bältningen. Caldin beslutade helt enkelt att hon inte skulle bältas. Han menade att det inte fanns några skäl att göra det.
4397 Annika Giannini var väl förberedd. Hon hade överraskat honom med ett antal försåtliga frågor där hon lyckades förvränga hans svar. Hon gick inte på hans charm och hon ignorerade helt hans auktoritet. Han var van att människor nickade instämmande då han talade.
4398 Då jag var 16 år söp jag mig redlöst berusad. Jag var berusad vid åtskilliga fler tillfällen under den tid då jag gick på gymnasiet. Jag har provat droger. Jag har rökt marijuana och jag har till och med provat kokain vid ett tillfälle för ungefär tjugo år sedan.
4399 Hon vågade inte gå till en kvinnojour. Hon maldes ned och misshandlades till sist så grovt att hon fick bestående hjärnskador. Den person som fick ta ansvaret, den enda person som försökte ta ansvaret för familjen långt innan hon ens kommit upp i tonåren var Lisbeth Salander.
4400 Vid den första våldtäkten tvingades jag suga av gubbslemmet. Jag trodde att det skulle bli en repris och att jag därmed skulle kunna skaffa så bra dokumentation på vad han gjorde att jag skulle kunna utpressa honom att hålla sig borta från mig. Jag hade missbedömt honom.
4401 Däremot begrep han inte vad som hade hänt. Han hade inlett rättegången i förvissning om att han visste vad som var vad i historien. Han hade förstått den delikata balans som rikets säkerhet fordrade efter de många öppenhjärtiga samtalen med kommissarie Georg Nyström.
4402 Hon satt tålmodigt avvaktande med en blick som avslöjade både nyfikenhet och hämndlystnad. Inga kompromisser. Han kunde fortfarande få henne fälld för grov misshandel i Stallarholmen. Han kunde troligen få henne fälld för försök till mord på sin far i Gosseberga.
4403 Det innebar att han måste ändra hela sin strategi på stående fot och släppa allt som hade med Peter Teleborian att göra. Det innebar att alla förklaringar som hävdade att hon var en tokig psykopat skulle falla, men det innebar också att hennes story skulle stärkas ända tillbaka till 1991.
4404 Jag har aldrig ens hört talas om att åklagarens huvudvittne grips inför sittande rätt och att vad som framstod som en ganska övertygande bevisning visar sig vara ett falsarium. Jag vet ärligt talat inte vad som återstår av åklagarens åtalspunkter i detta läge.
4405 Jag vill framhålla att du som domare bara sett början på en affär som kommer att skaka Myndighetssverige. Under dagen har ett tiotal poliser inom Säpo gripits. De kommer att åtalas för mord och en så lång räcka brott att det kommer att ta avsevärd tid att slutföra utredningen.
4406 Och den kan dokumenteras. Hon har utsatts för ett skandalöst rättsövergrepp. Som domstol kan vi nu antingen hålla på det formella och driva rättegången vidare i en tid innan frikännandet kommer. Alternativet är uppenbart. Att låta en helt ny utredning ta över allt som rör Lisbeth Salander.
4407 Om du vill att jag ska svara på fler frågor så får du behålla mig i häkte. I det ögonblick du släpper mig så är den här historien utagerad för min del. Och det inkluderar inte att under en ospecificerad tid finnas till hands för vare sig dig, Ekström eller några poliser.
4408 Hon har utsatts för ett brott. Hon har falskeligen omyndigförklarats. Falsariet kan styrkas. Beslutet att sätta henne under förvaltarskap saknar därmed juridisk grund och ska ovillkorligen upphävas. Det finns inget som helst skäl för min klient att underkasta sig en rättspsykiatrisk utredning.
4409 Jag ämnar nu utlysa en paus på femton minuter så att vi får sträcka på benen och samla oss en smula. Jag har ingen önskan att behålla din klient i häkte i natt om hon är oskyldig, men det betyder att den här rättegångsdagen kommer att fortsätta till dess att vi är klara.
4410 Men det innebär också att du har samma skyldigheter. Därmed är det din förbannade plikt att sköta din ekonomi, betala skatt, vara laglydig och bistå polisen vid utredningar om grova brott. Du kallas alltså till förhör som vilken medborgare som helst som har upplysningar att lämna i en utredning.
4411 Som alla andra svenska medborgare kan du vägra att hörsamma en sådan kallelse. Hur du agerar angår inte mig, men du har inget frikort. Om du vägrar att infinna dig kan du i likhet med alla andra myndiga personer dömas för lagtrots eller mened. Där finns inga undantag.
4412 Han hade gått Sektionens ärenden i god tro i egenskap av förundersökningsledare. När vidden av vad som hade skett på allvar gick upp för honom beslutade han att lägga ned målet mot Lisbeth Salander. Beslutet innebar att en hel del byråkratisk formalia kunde läggas åt sidan.
4413 Han flyttade blicken till det skrivbord som Dag Svensson hade lånat och arbetat vid. Spåren efter hans reportage om trafficking hade försvunnit och skrivbordet hade åter börjat bli en avstjälpningsplats för tidningar och osorterade pappershögar som ingen riktigt ville kännas vid.
4414 Han önskade plötsligt att Dag Svensson hade fått uppleva slutet. Några exemplar av hans nytryckta bok om trafficking fanns uppställda tillsammans med boken om Sektionen. Du skulle ha gillat det här. Han hörde att telefonen på hans rum ringde, men orkade inte ta samtalet.
4415 Erika pratade i telefon. Han såg sig omkring. Hon hade varit tillbaka en månad men ännu inte hunnit belamra rummet med alla personliga föremål som hon städat bort då hon slutade i april. Bokhyllan var fortfarande synlig och hon hade inte hunnit hänga några tavlor.
4416 Men det förelåg ingen bevisning och inga vittnen som kunde motsäga hennes förklaring. Möjligen kunde Sonny Nieminen protestera, men han vägrade säga något om incidenten. Faktum var att han inte hade en aning om vad som hade skett sekunderna efter att han knockats av chocken från elpistolen.
4417 Den ende som med säkerhet visste att Lisbeth Salander hade åkt till Gosseberga i akt och mening att en gång för alla avsluta sina förehavanden med sin far var Mikael Blomkvist. Men han hade utvisats från rättegången kort efter att förhandlingarna återupptagits.
4418 Media missade helt frigivningen. Hade tidpunkten varit känd skulle ett större medieuppbåd ha ockuperat polishuset. Men reportrarna var utmattade efter det kaos som utbrutit under dagen då Millennium utkom och vissa säkerhetspoliser gripits av andra säkerhetspoliser.
4419 Du kan göra vad du vill. Även om vi framhärdade i tingsrätten i dag så återstår faktiskt en hel del byråkrati. Det kommer att bli ansvarsutredningar inom överförmyndarnämnden och det kommer att bli frågor om kompensation och sådant. Och brottsutredningen kommer att fortsätta.
4420 Om jag ringer upp dig och säger att du måste träffa en polis eller en åklagare eller något annat som rör brottsutredningen så har jag gjort bedömningen att det är nödvändigt. Då kräver jag att du infinner dig på överenskommen plats och vid rätt tidpunkt och inte konstrar.
4421 Där fanns öppnad och oöppnad post som hämtats från boxen på Hornsgatan. Mikael Blomkvist. Hon gick en långsam runda genom den möblerade delen av sin lägenhet. Överallt hittade hon spår efter honom. Han hade sovit i hennes säng och arbetat vid hennes skrivbord.
4422 Hans mobilnummer. Inget annat. Lisbeth Salander visste plötsligt att bollen låg hos henne. Han tänkte inte ta kontakt med henne. Han hade avslutat storyn, lämnat tillbaka hennes lägenhetsnycklar och tänkte inte höra av sig till henne. Om hon ville något så kunde hon ringa.
4423 Hon satte på en kanna kaffe och gjorde fyra smörgåsar och satte sig i fönstersmygen och tittade ut mot Djurgården. Hon tände en cigarett och grubblade. Allting var över och ändå kändes hennes liv plötsligt mer instängt än någonsin. Miriam Wu hade åkt till Frankrike.
4424 Det var mitt fel att du nästan dog. Hon hade bävat för det ögonblick då hon skulle bli tvungen att träffa Miriam Wu, och hon hade beslutat sig för att det skulle bli hennes allra första hållplats då hon blev fri. Och så hade hon åkt till Frankrike. Hon stod plötsligt i skuld till människor.
4425 Klockan fyra på morgonen slutade hon tänka. Hon slängde sin punkutstyrsel på golvet i sovrummet och gick till badrummet och duschade. Hon tvättade bort all makeup hon hade haft i rätten och klädde sig i mörka lediga linnebyxor, ett vitt linne och en tunn jacka.
4426 Hon plockade med sig sin Palm och beställde en taxi till Mosebacke torg. Hon åkte till Arlanda och var framme strax före klockan sex. Hon studerade tavlan med avgångar och bokade biljett på den första ort som föll henne in. Hon använde sitt eget pass under sitt eget namn.
4427 Hon fick plats på morgonflyget till Malaga och landade mitt på dagen i stekhet värme. Hon stod osäkert kvar en stund vid terminalen. Till sist gick hon och tittade på en karta och funderade över vad hon skulle göra i Spanien. Efter någon minut bestämde hon sig.
4428 Taxin släppte av henne vid passkontrollen på gränsen till brittiskt territorium och hon promenerade upp till The Rock Hotel på Europa Road en bit upp på sluttningen på den 425 meter höga klippan, där hon frågade om det fanns något rum ledigt. Det fanns ett dubbelrum.
4429 Hon bokade två veckor och lämnade över kreditkortet. Hon duschade och satte sig insvept i ett badlakan på terrassen och tittade ut över Gibraltarsundet. Hon såg lastfartyg och några segelbåtar. Hon kunde vagt skönja Marocko i diset på andra sidan sundet. Det var rofyllt.
4430 Nästa morgon vaknade Lisbeth Salander halv sex. Hon klev upp, duschade och drack kaffe i hotellbaren på bottenvåningen. Klockan sju lämnade hon hotellet och gick ut och handlade en kasse med mango och äpplen och tog taxi upp till The Peak och promenerade till aporna.
4431 Hon var så tidigt ute att få turister hade hunnit dyka upp, och hon var nästan ensam med djuren. Hon gillade Gibraltar. Det var hennes tredje besök på den besynnerliga klippan med en absurt tättbefolkad engelsk stad vid Medelhavet. Gibraltar var en plats som inte riktigt liknade någon annan plats.
4432 Det var en särskild känsla att vandra längs en stig och plötsligt ha två dussin apor omkring sig. Hon betraktade dem med största misstänksamhet. De var inte farliga eller aggressiva. Däremot hade de tillräcklig styrka att orsaka förödande bett om de blev uppretade eller kände sig hotade.
4433 Då hon drack öl brydde hon sig inte om märke eller sort; hon tog emot det han tappade upp. Då hon beställde whisky valde hon alltid Tullamore Dew, utom vid ett tillfälle då hon studerat flaskorna bakom disken och föreslagit Lagavulin. Då hon fick glaset luktade hon på det.
4434 Hon ställde ned glaset och stirrade på det under en minut med ett ansiktsuttryck som antydde att hon betraktade innehållet som en hotfull fiende. Slutligen sköt hon glaset ifrån sig och sa till Harry att ge henne någonting som hon inte kunde använda till att tjära en båt.
4435 Han hade inte hållit räkning på ölen. Harry var minst sagt förvånad över att en flicka med hennes blygsamma kroppsvolym kunde hälla i sig så mycket, men han antog att om hon önskade dricka sprit så tänkte hon göra det, vare sig det skedde i hans bar eller någon annanstans.
4436 Hennes enda sysselsättning, bortsett från konsumtion av alkohol, tycktes vara att sitta och leka med en handdator som hon då och då kopplade till en mobiltelefon. Han hade vid några tillfällen försökt inleda samtal med henne men mötts av en butter tystnad. Hon tycktes undvika sällskap.
4437 När hon petat i sig sju glas Tullamore Dew på drygt två timmar hade han beslutat att neka henne mera sprit. Innan han hann förverkliga beslutet hörde han dock braket då hon ramlade av stolen. Han ställde ned ett glas som han just höll på att torka och gick runt bardisken och lyfte upp henne.
4438 Hon såg ett par i 30-årsåldern inbegripna i ett lågmält samtal. Kvinnan var klädd i en ljus sommarklänning. Mannen höll hennes hand under bordet. Två bord längre bort satt en svart familj, han med begynnande grå tinningar, hon med en vacker färgsprakande klänning i gult, svart och rött.
4439 De hade två barn strax under tonåren. Hon studerade en grupp affärsmän i vita skjortor och slips med sina kavajer över stolsryggarna. De drack öl. Hon såg ett sällskap pensionärer som utan tvivel var amerikanska turister. Männen var klädda i basebollkepsar, tenniströjor och lediga byxor.
4440 Hon såg en man i ljus linnekavaj och grå skjorta och mörk slips som kom in från gatan och hämtade nycklar i receptionen innan han styrde över till baren och beställde en öl. Hon satt tre meter från honom och fokuserade blicken då han lyfte en mobiltelefon och började prata på tyska.
4441 Sedan kände han en doft av kaffe från bryggaren i pentryt. Efter några sekunder klev han tveksamt över tröskeln och gick genom hallen och kikade in i sitt rymliga och elegant möblerade arbetsrum. Lisbeth Salander satt i hans kontorsstol med ryggen mot honom och fötterna på fönsterbrädan.
4442 Hans bordsdator var påslagen och hon hade uppenbarligen inte haft några problem med att forcera lösenordet. Hon hade heller inte haft några problem med att öppna hans säkerhetsskåp. Hon hade en folder med hans högst privata korrespondens och bokföring i knäet.
4443 Han hade för all del köpt kontoret med hennes pengar och på hennes uppmaning, men han hade inte förväntat sig att hon skulle materialisera sig utan förvarning. Dessutom hade hon hittat och uppenbarligen läst en bögporrtidning som han hade haft gömd i en skrivbordslåda.
4444 Så generande. Eller kanske inte. När det gällde Lisbeth Salander upplevde han att hon var den mest dömande människa han någonsin träffat då det handlade om personer som irriterade henne men att hon aldrig någonsin ens höjde ögonbrynen inför människors svagheter.
4445 Eftersom hon ändå befann sig i Gibraltar hade Lisbeth beslutat att besöka advokat Jeremy MacMillan som skötte hennes ekonomi. Hon hade inte varit i kontakt med honom sedan strax efter årsskiftet och ville veta om han hade passat på att ruinera henne under hennes frånvaro.
4446 Hon hade tillbringat nästan en vecka med att vara berusad och därefter ytterligare några dagar med att ha sex med den tyske affärsmannen som sent omsider presenterat sig som Dieter. Hon tvivlade på att det var hans riktiga namn men gjorde inga efterforskningar.
4447 Han var mycket riktigt gift och brukade inte vara otrogen eller söka kvinnligt sällskap på sina affärsresor. Men då möjligheten serverades på fat i form av en späd och tatuerad flicka hade han inte kunnat motstå frestelsen. Sa han. Lisbeth Salander brydde sig inte särskilt mycket om vad han sa.
4448 Hon hade inte avsett mer än rekreationssex, men överraskades av att han faktiskt ansträngde sig för att tillfredsställa henne. Det var först under den fjärde natten, deras sista tillsammans, som han fick ett utbrott av panikångest och började grubbla över vad hans fru skulle säga.
4449 Lisbeth Salander ansåg att han borde hålla truten och inte berätta något för sin fru. Men hon sa inte vad hon tänkte. Han var vuxen och hade kunnat säga nej till hennes invit. Det var inte hennes problem om han drabbades av skuldkänslor eller bekände något för sin fru.
4450 Han var lustigt nog utseendemässigt snarlik Dieter. Han var 48 år gammal, charmig, lite överviktig med grånande mörkblont lockigt hår som kammades bakåt över en hög hjässa. Han hade tunna guldbågade glasögon. En gång i tiden hade han varit en Oxbridgeutbildad affärsjurist och placerare i London.
4451 Han hade haft en lovande framtid och varit delägare i ett advokatkontor som anlitades av storföretag och penningstinna nyrika yuppies som ägnade sig åt fastighetsköp och skatteplanering. Han hade tillbringat det glada 1980-talet med att umgås med nyrika kändisar.
4452 Hon hade först anlitat honom för en enkel uppgift. Mot en blygsam summa hade han etablerat ett antal brevlådeföretag som hon kunde nyttja och som hon placerade en miljon dollar i. Hon hade kontaktat honom på telefon och bara varit en röst i fjärran. Han frågade aldrig varifrån pengarna kom.
4453 Kort därefter hade hon slussat in en större summa pengar som han skulle använda för att etablera ett företag, Wasp Enterprises, som köpte en bostadsrätt i Stockholm. Kontakten med Lisbeth Salander hade därmed blivit lukrativ, även om det för hans del handlade om småpengar.
4454 Den underliga flickan pratade obekymrat med honom utan att någonsin le eller visa någon personlig värme. Eller för den delen kyla. Han hade suttit lamslagen då hon under loppet av några minuter helt raserat den yrkesmässiga fasad av världsvan respektabilitet som han var så mån om att upprätthålla.
4455 Det ena är att du aldrig någonsin begår ett brott eller blir inblandad i något som kan skapa problem för oss och fokusera myndigheternas intresse på mina företag och konton. Det andra är att du aldrig ljuger för mig. Aldrig någonsin. Inte en enda gång. Och inte av något skäl.
4456 Du klär dig elegant och försöker hålla skenet uppe, men du är på dekis och har inte köpt en ny kavaj på flera månader. Däremot lämnade du in en gammal kavaj för att lappa fodret för två veckor sedan. Du brukade samla på sällsynta böcker men har sålt dem undan för undan.
4457 Han tänkte följaktligen inte blåsa Lisbeth Salander. Alltså blev han hederlig, eller åtminstone så hederlig en utbränd advokat kunde anses vara då han förvaltade ett stöldgods av astronomiska proportioner. Lisbeth var helt ointresserad av att sköta sin ekonomi.
4458 MacMillans uppgift var att placera hennes pengar och se till att det fanns täckning på de kreditkort som hon använde. De hade diskuterat i flera timmar. Hon hade förklarat hur hon ville att hennes ekonomi skulle fungera. Hans jobb var att se till att det fungerade.
4459 Därefter tjänar du pengar åt dig själv. Du startar ett företag med oss två som delägare. Du får tjugo procent av all profit som företaget genererar. Jag vill att du ska vara tillräckligt rik för att inte frestas att börja med något fuffens, men inte så rik att du inte anstränger dig.
4460 Du har gjort av med en struntsumma. De största enskilda utgifterna har varit den lägenhet jag köpte åt dig och den välgörenhetsfond du startade för den där advokaten Palmgren. I övrigt har du bara haft normalkonsumtion och inte en särskilt vidlyftig sådan. Räntorna har varit gynnsamma.
4461 I fjol tog vi inte in några större summor. Jag var ringrostig och ägnade tiden åt att lära mig marknaden igen. Vi har haft utgifter. Det är först i år vi har börjat generera inkomster. Medan du suttit inburad har vi dragit in drygt sju miljoner. Dollar alltså.
4462 Hon upptäckte plötsligt att hon inte hade en aning om vad hon skulle ta sig till eller vart hon borde åka. Hon blev kvar i tolv veckor. Hon kontrollerade sin e-post en gång om dagen och svarade lydigt på mail från Annika Giannini vid de enstaka tillfällen hon hörde av sig.
4463 Hon tillbringade större delen av dagarna på The Rock, antingen på terrassen eller i sängen. Hon avverkade ytterligare en tillfällig förbindelse med en 30-årig officer i brittiska marinen, men det blev ett one night stand och var på det hela taget en ointressant upplevelse.
4464 Peter Teleborian kommer att åtalas för vad han gjorde mot dig. Det betyder att du måste vittna. Åklagare Ekström är föremål för en utredning om tjänstefel och kan dessutom komma att åtalas om det visar sig att han medvetet åsidosatt tjänsteplikten på uppdrag av Sektionen.
4465 Det är inga dramatiskt värdefulla objekt. Han äger ett mindre hyreshus i Uddevalla om sammanlagt sex lägenheter som svarar för en del hyresintäkter. Men fastigheten är i dåligt skick och han struntade i renoveringarna. Kåken har till och med varit uppe hos hyresnämnden.
4466 Det var först flera dagar senare då Annika Giannini ringde och påminde Lisbeth Salander om bouppteckningen som hon plockade upp och slätade ut de skrynkliga papperen. Hon satte sig vid köksbordet hemma i lägenheten vid Mosebacke och läste igenom dokumentationen.
4467 Alexander Zalachenko hade inte lämnat mycket av värde efter sig och inget av föremålen hade minsta affektionsvärde för Lisbeth Salander. Hon funderade en stund och beslutade därefter att hon inte hade ändrat attityd sedan hon träffat Annika på krogen. Sälj skiten och bränn pengarna.
4468 Eller nåt. Hon var fullständigt övertygad om att hon inte ville ha ett öre efter sin far men misstänkte också på goda grunder att Zalachenkos verkliga tillgångar låg nedplöjda någonstans där ingen bouppteckningsman hade sökt. Sedan öppnade hon lagfarten över industrifastigheten i Norrtälje.
4469 Reparationerna hade pågått drygt två månader till den sista november och därefter avbrutits. NorrBygg hade skickat en räkning som hade betalats. Av alla tillgångar i hennes fars kvarlåtenskap var detta det enda förbryllande inslaget. Lisbeth Salander rynkade ögonbrynen.
4470 Lisbeth Salander tillbringade den kommande veckan med att bistå Dragan Armanskij i ett brådskande ärende. Det handlade om att spåra och identifiera en person som misstänktes vara inhyrd för att röva bort ett barn i en vårdnadstvist där en svensk kvinna hade skilt sig från en libanesisk medborgare.
4471 Hon hade inget särskilt planerat för dagen och ägnade en stund åt att plocka bort papper och tidningar från skrivbordet. Sedan föll hennes blick på mappen med bouppteckningen. Hon slog upp den och läste om sidan med lagfarten till industrifastigheten i Norrtälje.
4472 Okej. Jag måste få veta vad tusan han hade på gång. Hon satte på sig varma kläder och kängor. Klockan var halv nio på förmiddagen då hon svängde ut den vinröda Hondan från garaget under Fiskargatan 9. Det var iskallt men vackert väder med sol och pastellblå himmel.
4473 Hon hade ingen brådska. Klockan var närmare tio på förmiddagen då hon svängde upp till en OK-mack några kilometer utanför Skederid för att fråga om vägen till det gamla tegelbruket. I samma ögonblick som hon parkerade insåg hon att hon inte skulle behöva fråga.
4474 Till vänster på vägen mot Norrtälje noterade hon ett färglager och någonting som hade med byggnadsmaterial att göra, samt en uppställningsplats för schaktmaskiner. Till höger i utkanten av industriområdet, drygt 400 meter från huvudvägen, låg en dyster tegelbyggnad med en raserad skorsten.
4475 Hon startade bilen och körde tillbaka ut på vägen och svängde upp till det övergivna tegelbruket. Hon parkerade mitt på tomten och klev ut ur bilen. Det var minusgrader i luften och hon satte på sig en svart luva och svarta skinnhandskar. Huvudbyggnaden hade två våningar.
4476 På bottenvåningen hade alla fönster stängts till med plywood. På övervåningen noterade hon ett stort antal trasiga fönster. Tegelbruket var en betydligt större byggnad än hon hade föreställt sig. Den tycktes omåttligt förfallen. Några spår av reparationer kunde hon inte urskilja.
4477 Varför i helvete hade Zalachenko ägt denna byggnad? Hon promenerade runt bruket och hittade den raserade flygeln på baksidan. Hon konstaterade att alla dörrar till huvudbyggnaden var låsta med kättingar och hänglås. Till sist studerade hon frustrerat en port på gaveln.
4478 De gamla ugnarna från tegelbruket tycktes ha monterats ned och tagits bort. Fundamenten hade blivit vattenfyllda bassänger och det var stora pölar av vatten och mögel på golvet. Det luktade unket och ruttet från bråten. Hon rynkade näsan. Lisbeth vände och gick uppför trappan.
4479 Övervåningen var torr och bestod av två hallar i fil, drygt tjugo gånger tjugo meter och minst åtta meter i takhöjd. Höga fönster fanns oåtkomliga uppe vid taket. De gav ingen utsikt men bidrog till ett vackert ljus på övervåningen. Liksom bottenvåningen var den fylld av bråte.
4480 Hon läste texten Machine parts 0-A77. Under fanns motsvarande text på ryska. Hon noterade en öppen varuhiss mitt på långsidan i den yttre hallen. Ett maskinlager av något slag som knappast kunde omsätta någon större förmögenhet så länge det stod och rostade i det gamla tegelbruket.
4481 En sektion av golvet var frilagd och nya golvplankor hade lagts in. Lisbeth noterade att renoveringsarbetet tycktes ha avbrutits hastigt. Verktyg, en kap och en bänksåg, spikpistol, kofot, järnspett och verktygslådor fanns fortfarande kvar. Hon rynkade ögonbrynen.
4482 Även om arbetet hade avbrutits så borde väl byggföretaget ha samlat ihop sin utrustning. Men även denna fråga fick sitt svar då hon höll upp en skruvmejsel och konstaterade att texten på skaftet var på ryska. Zalachenko hade importerat verktygen och möjligen även arbetskraften.
4483 Hon gick fram till kapsågen och vred om strömbrytaren. En grön lampa tändes. Det fanns elektricitet. Hon vred av strömbrytaren igen. Längst in i hallen fanns tre dörrar till mindre utrymmen, kanske det gamla kontoret. Hon kände på handtaget på den nordligaste dörren.
4484 Låst. Hon såg sig omkring och gick tillbaka till verktygen och hämtade en kofot. Det tog henne en stund att bryta upp dörren. Det var kolsvart i rummet och luktade unket. Hon trevade med handen och hittade en strömbrytare som tände en naken lampa i taket. Lisbeth såg sig häpet omkring.
4485 Möblemanget i rummet bestod av tre sängar med solkiga madrasser och ytterligare tre madrasser placerade direkt på golvet. Smutsigt sänglinne låg utspritt. Till höger fanns en kokplatta och några kastruller intill en rostig vattenkran. I ett hörn stod en plåthink och en rulle toalettpapper.
4486 Någon hade bott där. Flera personer. Hon noterade plötsligt att handtag saknades på insidan av dörren. Hon kände en iskall kåre längs ryggraden. Det fanns ett stort linneskåp längst in i rummet. Hon gick tillbaka och öppnade skåpdörren och hittade två resväskor.
4487 Hon drog ut den översta. Den innehöll kläder. Hon rotade i väskan och höll upp en kjol med en etikett och text på ryska. Hon hittade en handväska och hällde ut innehållet på golvet. Bland smink och annan bråte hittade hon ett pass tillhörande en mörkhårig kvinna i 20-årsåldern.
4488 Kvinnokläder. Ett fängelse. Hon stod stilla och funderade en lång stund. Det oroade henne att pass och kläder fanns kvarlämnade. Det kändes inte rätt. Sedan gick hon tillbaka till samlingen med verktyg och rotade omkring till dess att hon hittade en kraftig ficklampa.
4489 Hon kontrollerade att det fanns batterier och gick ned till bottenvåningen och in i den stora hallen. Vatten från pölarna på golvet trängde in genom kängorna. Det luktade vedervärdigt ruttet ju längre in i hallen hon kom. Stanken tycktes vara värst i mitten av salen.
4490 Hon lyste med stavlampan mot den kolsvarta vattenytan men kunde inte urskilja något. Ytan var delvis täckt av alger som bildade ett grönt slem. Hon såg sig omkring och hittade ett tre meter långt armeringsjärn. Hon stack ned det i bassängen och rörde om. Vattnet var bara någon halvmeter djupt.
4491 Hon bände i några sekunder innan kroppen kom upp till ytan, ansiktet först, en grinande mask av död och förruttnelse. Hon andades genom munnen och betraktade ansiktet i skenet från ficklampan och konstaterade att det tillhörde en kvinna, kanske kvinnan på passet på övervåningen.
4492 Hon lät kroppen sjunka tillbaka under vattenytan och trevade vidare med armeringsjärnet. I kanten av bassängen stötte hon mot vad som föreföll att vara ytterligare en kropp. Hon lät den ligga och drog upp armeringsjärnet och släppte det på golvet och stod tankfullt stilla vid bassängen.
4493 Lisbeth Salander gick upp på övervåningen igen. Hon använde kofoten och bröt upp mellandörren. Rummet var tomt och tycktes inte ha använts. Hon gick till den sista dörren och satte kofoten på plats men innan hon hann bryta gled dörren upp på glänt. Det var olåst.
4494 Hon petade upp dörren med kofoten och såg sig omkring. Rummet var ungefär trettio kvadratmeter stort. Det hade fönster i normal höjd med utsikt mot planen framför tegelbruket. Hon skymtade OK-macken på höjden ovanför vägen. Det fanns en säng, ett bord och en diskbänk med porslin.
4495 Hennes blick drogs till ett elektriskt element mitt på golvet. Hon såg en kaffebryggare. Den röda lampan lyste. Det var bebott. Hon var inte ensam i tegelbruket. Hon tvärvände och satte högsta fart genom den inre hallen, ut genom mellandörrarna och mot utgången i den yttre hallen.
4496 Han hade inte reflekterat över Anita Kasperssons öde. Det angick inte honom om hon levde eller dog, och han antog att han skulle vara tvungen att göra sig av med ett besvärligt vittne. Någonstans i utkanten av Borås hade han plötsligt insett att han kunde använda henne på ett annat sätt.
4497 Han räknade med att hon skulle kunna ta sig loss inom några timmar och därmed leda polisen söderut i spaningarna. Och om hon inte tog sig loss utan svalt eller frös ihjäl i ladan så var det inte hans bekymmer. I själva verket hade han åkt tillbaka till Borås och styrt österut mot Stockholm.
4498 Han begärde bistånd och ett gömställe, vilket Waltari hade ordnat genom att skicka honom till Viktor Göransson, klubbens kassör och finansielle chef. Där hade han dock bara stannat i några timmar. Ronald Niedermann hade i teorin inga större ekonomiska bekymmer.
4499 Det var nedlusat med poliser. Han startade motorn och körde planlöst vidare. Han behövde ett gömställe där han kunde ligga lågt en tid. Strax utanför Norrtälje kom han att tänka på det gamla tegelbruket. Han hade inte ens tänkt på byggnaden på över ett år, sedan det var aktuellt med reparationerna.
4500 Tegelbruket var tomt. Han hade gömt Göranssons Saab i ett skjul bakom tegelbruket och tagit sig in. Han hade varit tvungen att bryta upp en dörr på bottenvåningen, men en av hans första åtgärder hade varit att ordna en reservutgång genom en lös plywoodskiva i bottenvåningens gavel.
4501 Först hade han trott att det var de vanliga spökena. Han hade suttit på helspänn och lyssnat i någon timme innan han plötsligt rest sig och gått ut i stora hallen och lyssnat. Han hörde ingenting men stod tålmodigt kvar till dess att han hörde ett skrapande. Han hade hittat nyckeln på diskbänken.
4502 De hade levt på te och vatten. En av hororna var så utmattad att hon inte orkade resa sig från sängen. Den andra hade varit i bättre form. Hon talade bara ryska men han hade tillräckligt goda språkkunskaper för att förstå att hon tackade Gud och honom att de hade blivit räddade.
4503 Hon hade fallit på knä och slagit armarna runt hans ben. Han hade häpet skjutit henne ifrån sig och retirerat ut och låst dörren. Han hade inte vetat vad han skulle ta sig till med hororna. Han hade kokat en soppa av konserverna han hittat i köket och serverat dem medan han funderade.
4504 Den mest utmattade kvinnan på sängen tycktes återfå en del krafter. Han hade tillbringat kvällen med att förhöra dem. Det hade tagit honom en stund att inse att de två kvinnorna inte var horor utan studenter som hade betalat bröderna Ranta för att kunna ta sig till Sverige.
4505 De hade utlovats arbets- och uppehållstillstånd. De hade kommit från Kappelskär i februari och direkt förts till lagret där de hade blivit inlåsta. Niedermann hade mulnat. De förbannade bröderna Ranta hade haft en sidoinkomst som de inte redovisat för Zalachenko.
4506 Han hade ingen orsak att göra dem illa. Han kunde inte gärna släppa dem fria med tanke på att de med stor sannolikhet skulle leda polisen till tegelbruket. Så enkelt var det. Han kunde inte skicka tillbaka dem till Ryssland eftersom det innebar att han måste åka ned till Kappelskär med dem.
4507 Det kändes för vanskligt. Den mörkhåriga flickan vars namn var Valentina hade erbjudit honom sex mot att han hjälpte dem. Han var inte det minsta intresserad av att ha sex med flickorna, men erbjudandet hade förvandlat henne till en hora. Alla kvinnor var horor.
4508 Han såg ingen annan utväg. Han ville bara vara i fred. Han hade följaktligen låst upp dörren en sista gång och snabbt avslutat problemet. Han hade bett Valentina om ursäkt innan han sträckt fram händerna och med ett enda grepp vridit av hennes nacke mellan andra och tredje nackkotan.
4509 Därefter hade han gått fram till den blonda flickan på sängen vars namn han inte kände till. Hon hade legat passiv och inte gjort motstånd. Han hade burit ned kropparna till bottenvåningen och gömt dem i en vattenfylld bassäng. Äntligen kunde han känna en sorts frid.
4510 Han hade bara tänkt stanna till dess att det värsta polispådraget hade lagt sig. Han rakade av sig håret och lät skägget växa ut en centimeter. Hans utseende förändrades. Han hittade en overall som tillhört någon av arbetarna från NorrBygg och som nästan var i hans egen storlek.
4511 Ingen tycktes lägga märke till honom. Han tog för vana att åka och handla en eller två gånger i veckan. På OK-macken hälsade de alltid vänligt och kände snart igen honom. Från början hade han ägnat avsevärd tid åt att försvara sig mot de skepnader som befolkade byggnaden.
4512 De fanns i väggarna och kom ut nattetid. Han hörde dem vandra runt ute i hallen. Han barrikaderade sig på sitt rum. Efter flera dagar fick han nog. Han beväpnade sig med en bajonett som han hittade i en kökslåda och gick ut för att äntligen konfrontera monstren.
4513 Det måste få ett slut. Helt plötsligt upptäckte han att de vek undan. För första gången i sitt liv kunde han bestämma över deras närvaro. De flydde då han närmade sig. Han kunde se deras svansar och deformerade kroppar slinka undan bakom packlårar och skåp. Han vrålade efter dem.
4514 De gjorde en förnyad attack i gryningen och han konfronterade dem än en gång. De flydde. Han balanserade mellan panik och eufori. I hela sitt liv hade han jagats av dessa varelser i mörkret och för första gången kände han att han behärskade situationen. Han gjorde ingenting.
4515 Då det blev kallare köpte han ett elektriskt element på OK-macken. Han kunde inte förklara varför han inte lämnade fabriken. Vid några tillfällen hade ungdomar kört upp på planen framför bruket och parkerat, men ingen hade stört hans tillvaro eller brutit sig in i byggnaden.
4516 I september hade en bil parkerat på planen framför bruket och en man i blå vindjacka hade känt på dörrarna och vandrat omkring på tomten och snokat. Niedermann hade betraktat honom från fönstret på andra våningen. Med jämna mellanrum hade mannen gjort anteckningar i ett block.
4517 Han hade stannat i tjugo minuter innan han sett sig omkring en sista gång och åter satt sig i sin bil och lämnat området. Niedermann andades ut. Han hade ingen aning om vem mannen var och vilket hans ärende hade varit, men det tycktes som om han gjort en översyn av fastigheten.
4518 Han funderade mycket över Lisbeth Salander. Han hade inte väntat sig att någonsin möta henne igen, men hon fascinerade och skrämde honom. Ronald Niedermann var inte rädd för levande människor. Men hans syster – hans halvsyster – hade gjort ett förunderligt intryck på honom.
4519 Ingen annan hade besegrat honom på det sätt hon hade gjort. Hon hade återkommit trots att han hade begravt henne. Hon hade återkommit och jagat honom. Han drömde om henne varje natt. Han vaknade kallsvettig och insåg att hon ersatt hans vanliga spöken. I oktober bestämde han sig.
4520 Han blev sittande i rummet på andra våningen i tegelfabriken där han stirrade ut genom fönstret, dag efter dag, vecka efter vecka. Till dess att den vinröda Hondan plötsligt parkerade utanför byggnaden och han till sin omåttliga förvåning såg Lisbeth Salander kliva ut ur bilen.
4521 Lisbeth Salander skulle göra de två kvinnorna vars namn han inte längre kom ihåg sällskap i bassängen på bottenvåningen. Hans väntan var över och han skulle äntligen kunna gå vidare i sitt liv. Lisbeth Salander värderade situationen och fann läget vara allt annat än under kontroll.
4522 Hennes hjärna arbetade för högtryck. Klick, klick, klick. Hon höll fortfarande kofoten i handen men insåg att det var ett bräckligt vapen mot en man som inte kunde känna smärta. Hon var inlåst på drygt tusen kvadrat tillsammans med en mördarrobot från helvetet.
4523 Han vek lugnt undan. Lisbeth Salander sköt fart. Hon satte foten på en pall och svingade sig upp på en packlår och klättrade som en spindel vidare ytterligare två packlårar upp. Hon stannade och tittade ned på Niedermann, drygt fyra meter under henne. Han hade stannat och avvaktade.
4524 Hon duckade. Niedermann såg plötsligt irriterad ut. Han satte foten på pallen och började klättra efter henne. Hon väntade till dess att han var nästan uppe innan hon tog sats med två snabba kliv och hoppade över mittgången och landade på ovansidan av en packlår några meter bort.
4525 Men han visste att han inte kunde riskera att hoppa från packlårarna och kanske bryta en fot. Han var tvungen att försiktigt klättra ned och ställa foten på golvet. Han var helt enkelt tvungen att röra sig långsamt och metodiskt, och han hade ägnat en livstid åt att bemästra sin kropp.
4526 Han tappade bajonetten. Lisbeth släppte kofoten i samma ögonblick som hon utdelade slaget. Hon hade inte tid att plocka upp bajonetten utan sparkade den ifrån honom längs pallarna, undvek en backhand från hans väldiga näve och retirerade tillbaka upp på packlårarna på andra sidan mittgången.
4527 I ögonvrån såg hon Niedermann sträcka sig efter henne. Hon drog blixtsnabbt upp fötterna. Packlårarna stod i två rader, staplade i tre våningar närmast mittgången och två våningar på utsidan. Hon svingade sig ned på tvåvåningshöjden och tog spjärn med ryggen och använde all sin benstyrka.
4528 Packlåren måste ha vägt minst 200 kilo. Hon kände hur den rörde sig och välte ned mot mittgången. Niedermann såg låren komma och hann precis kasta sig åt sidan. Ett hörn av låren slog mot hans bröst men han klarade sig utan skador. Han stannade. Hon gjorde verkligen motstånd.
4529 Han klättrade upp efter henne. Han hade precis fått upp huvudet på tredje våningen då hon sparkade honom. Kängan träffade i pannan. Han grymtade och hävde sig upp på toppen av packlårarna. Lisbeth Salander flydde genom att hoppa tillbaka till lårarna på andra sidan mittgången.
4530 Lisbeth Salander såg sig kalkylerande omkring. Klick. Hon visste att hon var chanslös. Så länge hon kunde undvika Niedermanns väldiga nävar och hålla sig på avstånd kunde hon överleva, men så fort hon gjorde ett misstag – vilket skulle ske förr eller senare – så var hon död.
4531 Det fanns inga vapen. Bara verktyg. Klick. Hennes blick föll på kapsågen, men det skulle mycket till innan hon skulle kunna förmå honom att lägga sig på sågbänken. Klick. Hon såg ett järnspett som skulle kunna fungera som spjut, men det var för tungt för henne att hantera på ett effektivt sätt.
4532 Hon kastade en blick genom dörren och såg att Niedermann hade tagit sig ned från packlårarna femton meter bort. Han var på väg mot henne igen. Hon började röra sig från dörren. Hon hade kanske fem sekunder på sig innan Niedermann skulle vara framme. Hon kastade en sista blick på verktygen.
4533 Niedermann gjorde sig ingen brådska. Han visste att det inte fanns någon utväg och att han förr eller senare skulle nå sin syster. Men hon var utan tvekan farlig. Hon var trots allt Zalachenkos dotter. Och han ville inte bli skadad. Det var bättre att låta henne jaga slut på sina krafter.
4534 Det enda han hörde var sina egna andetag. Hon gömde sig. Han log. Hon utmanade honom. Hennes besök hade plötsligt utvecklats till en lek mellan bror och syster. Sedan hörde han ett oförsiktigt prasslande ljud från en obestämd plats mitt inne i den gamla hallen.
4535 Sedan log han igen. Mitt på golvet en bit från den övriga bråten stod en fem meter lång arbetsbänk i trä med en rad lådor längst upp och skjutdörrar till skåpen under. Han gick fram till bänkskåpet från sidan och kastade en blick bakom skåpet för att försäkra sig om att hon inte försökte lura honom.
4536 Tomt. Hon hade gömt sig inne i skåpet. Så dumt. Han slet upp den första skåpluckan i sektionen längst till vänster. Han hörde omedelbart rörelse då någon flyttade sig inne i skåpet. Ljudet kom från mittsektionen. Han tog två snabba steg och rev upp dörren med ett triumferande ansiktsuttryck.
4537 Ljudet var så omedelbart att han först hade svårt att uppfatta varifrån det kom. Han vred på huvudet. Sedan kände han ett besynnerligt tryck mot den vänstra foten. Han kände ingen smärta. Han tittade ned på golvet just i tid för att se Lisbeth Salanders hand flytta spikpistolen till den högra foten.
4538 Han stod som förlamad de sekunder det tog för henne att sätta mynningen mot hans känga och avfyra ytterligare fem stycken sjutums spik rakt genom hans fot. Han försökte röra sig. Det tog honom dyrbara sekunder att inse att hans fötter var fastnaglade i det nylagda plankgolvet.
4539 Han började sträcka sig ned för att gripa tag i Lisbeth Salanders hand men tappade omedelbart balansen och lyckades återvinna den genom att ta stöd mot bänkskåpet medan han gång på gång hörde spikpistolen avfyras, ka-blam, ka-blam, ka-blam. Hon var tillbaka vid hans högra fot.
4540 Hon släppte spikpistolen. Ronald Niedermann såg hennes hand reptilsnabbt försvinna under skåpet just innan han nådde fram. Han sträckte sig efter spikpistolen men i samma ögonblick som han nådde den med en fingerspets halade Lisbeth Salander in sladden under skåpet.
4541 Mellanrummet mellan golvet och skåpet var drygt tjugo centimeter. Med all kraft han kunde mobilisera vräkte han bänkskåpet över ända. Lisbeth Salander tittade upp på honom med stora ögon och ett förorättat ansiktsuttryck. Hon vred spikpistolen och avfyrade den från en halvmeters avstånd.
4542 I nästa ögonblick släppte hon spikpistolen och rullade blixtsnabbt ifrån honom och kom på fötter utanför hans räckvidd. Hon backade två meter och stannade. Ronald Niedermann försökte flytta sig och tappade åter balansen och svajade fram och tillbaka med armarna fäktande i luften.
4543 Hon höll uttryckslöst upp kontakten. I ursinne kastade han spikpistolen rakt mot henne. Hon vek blixtsnabbt åt sidan. Sedan satte hon i kontakten i eldosan igen och halade in spikpistolen. Han mötte Lisbeth Salanders uttryckslösa ögon och kände plötslig förvåning.
4544 Hon är övernaturlig. Instinktivt försökte han dra loss foten från golvet. Hon är ett monster. Han orkade lyfta foten några millimeter innan spikhuvudena fastnade. Spikarna hade borrat sig in i hans fötter i olika vinklar och för att kunna frigöra sig måste han bokstavligen slita itu sina fötter.
4545 Lisbeth Salander satte sig mitt framför honom på en stol som saknade ryggstöd medan hon försökte urskilja tecken på att han skulle orka slita loss sina fötter från golvet. Eftersom han inte kunde känna smärta var det bara en fråga om styrka om han skulle kunna dra spikhuvudena rakt genom foten.
4546 Hon satt blick stilla och betraktade hans kamp i tio minuter. Hela tiden var hennes ögon fullständigt uttryckslösa. Efter en stund reste hon sig och gick runt honom och satte spikpistolen mot hans ryggrad, strax nedanför nacken. Lisbeth Salander funderade intensivt.
4547 Han hade mördat minst åtta människor, inklusive en polis i Gosseberga och en medlem i Svavelsjö MC. Hon hade ingen aning om hur många andra liv hennes halvbror hade på sitt samvete, men tack vare honom hade hon jagats genom Sverige som en galen hund, anklagad för tre av hans mord.
4548 Tillsammans med Zalachenko hade han också mördat henne och begravt henne i Gosseberga. Och nu hade han återkommit för att mörda henne igen. Man kunde bli irriterad för mindre. Hon såg inget skäl att låta honom leva vidare. Han hatade henne med en passion som hon inte begrep.
4549 Hur snabbt skulle han rymma? Och nu då hennes far äntligen var borta – i hur många år skulle hon behöva se sig om över axeln och vänta på den dag då hennes bror plötsligt skulle dyka upp igen? Hon kände tyngden från spikpistolen. Hon kunde avsluta saken en gång för alla.
4550 Lisbeth Salander var inte rädd för vare sig människor eller ting. Hon insåg att hon saknade den fantasi som fordrades – det var ett bevis så gott som något på att det var något fel med hennes hjärna. Ronald Niedermann hatade henne och hon svarade med ett lika oförsonligt hat mot honom.
4551 Hon sänkte vapnet och kände det som om hon återkom till verkligheten. Hon upptäckte att Ronald Niedermann mumlade osammanhängande. Han talade på tyska. Han pratade om en djävul som kommit för att hämta honom. Hon blev plötsligt medveten om att han inte pratade med henne.
4552 Hon vred huvudet och följde hans blick. Där fanns ingenting. Hon kände nackhåren resa sig. Hon vände på klacken, hämtade järnspettet och gick ut till den yttre hallen och letade rätt på sin axelremsväska. Då hon böjde sig ned för att plocka upp väskan såg hon bajonetten på golvet.
4553 Hon hade fortfarande handskarna på sig och lyfte upp vapnet. Hon tvekade en stund och placerade den synligt i mittgången mellan packlårarna. Hon använde järnspettet och arbetade tre minuter med att hacka loss hänglåset som spärrade utgången. Hon satt stilla i sin bil och funderade en lång stund.
4554 Hon sa att han skulle vara kvar tillräckligt länge för att Nieminen skulle hinna fram om han skyndade sig. Hon stängde mobilen och startade bilen och körde upp till OK-macken på andra sidan vägen. Hon parkerade så att hon hade tegelbruket rakt framför sig. Hon fick vänta i mer än två timmar.
4555 Hon använde Comviq kontantkort som var närmast omöjliga att spåra och kartlägga. Hon ringde till Comviq och tankade upp 500 kronor på det nya kortet. Det tog elva minuter innan en piket utan sirener men med blåljusen på kryssade mot fabriken från Norrtäljehållet.
4556 Piketen parkerade vid uppfartsvägen. Den följdes någon minut senare av två polisbilar. De konfererade och ryckte fram mot tegelbruket i samlad tropp och parkerade intill Nieminens skåpbil. Hon höjde kikaren. Hon såg en av poliserna lyfta en komradio och rapportera in bilnumret på skåpbilen.
4557 Hon var fri. När poliserna plockade fram förstärkningsvapen från piketen och satte på sig kevlarvästar och började sprida ut sig på fabriksområdet gick Lisbeth Salander in på bensinmacken och handlade en coffee to go och en smörgås i plastförpackning. Hon åt stående vid ett barbord i serveringen.
4558 Några personbilar hade stannat vid vägkanten nedanför henne och betraktade skådespelet. Hon startade den vinröda Hondan och svängde ned på E18 och styrde hemåt mot Stockholm. klockan var sju på kvällen då Lisbeth Salander till sin gränslösa irritation hörde dörrklockan ringa.
4559 Hon låg i badkaret i vatten som fortfarande ångade. I stort sett fanns rimligen bara en person som kunde ha orsak att knacka på hennes dörr. Hon hade först tänkt att ignorera ringklockan, men vid tredje signalen suckade hon och svepte ett badlakan runt kroppen.
4560 I två år hade hon hållit sig på så långt avstånd som möjligt från Mikael Blomkvist. Ändå tycktes han hela tiden fastna i hennes liv som ett tuggummi under skosulan, antingen på nätet eller i det verkliga livet. På nätet gick det bra. Där var han bara elektroner och bokstäver.
4561 I verkliga livet utanför hennes dörr var han fortfarande den där jävla attraktiva mannen. Och han kände till hennes hemligheter på samma sätt som hon kände till hans hemligheter. Hon betraktade honom och konstaterade att hon inte längre hade några känslor för honom.
4562 Han hade faktiskt varit hennes vän under det gångna året. Hon litade på honom. Kanske. Det irriterade henne att en av de få människor hon litade på var en man hon hela tiden undvek att träffa. Hon beslutade sig plötsligt. Det var fånigt att låtsas att han inte existerade.
4563 Bosse är femton år och gillar fotboll och klarar sig dåligt i skolan, så han är alldeles vanlig han också, och Bettan är fjorton och har håret kammat i hästsvans precis som andra alldeles vanliga flickor. Det finns bara en i hela huset som är ovanlig, och det är Karlsson på Taket.
4564 Karlsson trivs väldigt bra i sitt lilla hus uppe på taket. Om kvällarna sitter han på sin farstutrappa och röker pipa och tittar på stjärnorna. Man ser förstås stjärnorna mycket bättre uppe på taket än någon annanstans i huset, så egentligen är det konstigt att inte fler människor bor på tak.
4565 Men hyresgästerna i huset vet inte om, att man kan bo på tak, de vet inte ens att Karlsson har sin stuga där uppe, för den ligger så väl gömd bakom den stora skorstenen. Och de flesta människor lägger förresten inte märke till sådana där små hus som Karlssons, om de också snavar över dem.
4566 Så här gick det till, när Karlsson och Lillebror träffades. Det var en av de där aviga dagarna, när det inte var ett dugg roligt att vara Lillebror. I vanliga fall var det rätt trevligt att vara Lillebror, för han var hela familjens älskling och kelgris, som alla skämde bort så mycket de orkade.
4567 Driver på gatorna — pappa visste ju inte, att Lillebror hade mött en hund. En snäll, vacker hund som hade snusat på Lillebror och viftat med svansen och sett ut, som om han gärna ville bli Lillebrors egen hund. Hade det bara berott på Lillebror, så skulle han ha fått bli det genast.
4568 En sak hade han i alla fall. Han hade ett eget rum, och dit gick han in. Det var en ljus och vacker vårkväll, och fönstret stod öppet. De vita gardinerna fläktade sakta fram och tillbaka precis som om de vinkade åt de små bleka stjärnorna där uppe på vårhimlen.
4569 Karlsson kastade bara en lång blick på Lillebror, och så seglade han vidare. Han gjorde en liten tur över hustaket mitt emot, rundade skorstenen och styrde sedan tillbaka mot Lillebrors fönster. Han hade satt upp farten nu, och han visslade förbi Lillebror nästan som ett litet reaplan.
4570 Flera gånger visslade han förbi, och Lillebror stod där bara tyst och väntade och kände hur det kröp i magen av spänning, för det är ju inte var dag det flyger små tjocka farbröder utanför fönstret. Till sist saktade Karlsson in alldeles bredvid fönsterkarmen.
4571 Han grep raskt flaskan med rödsprit, som stod bredvid ångmaskinen, fyllde den lilla spritlampan och tände på. Fastän han var världens bästa ångmaskinsskötare råkade han fumla ut en hel liten sjö med sprit på bokhyllan, och muntra, blå lågor dansade kring ångmaskinen, när den där sjön tog eld.
4572 Till sist lät det som om den galopperade, och Karlssons ögon strålade. Lillebror slutade upp att bry sig om fläckarna på bokhyllan, han kände sig väldigt glad över sin ångmaskin och över Karlsson, som var världens bästa ångmaskinsskötare och som hade kontrollerat säkerhetsventilen så bra.
4573 Lillebror svarade inte. Han tyckte det var hemskt att mamma kunde tala så om världens bästa ångmaskinsskötare. Men det var ju bara, vad man kunde vänta sig en sådan här dag, när de allihop tydligen hade bestämt sig för att vara aviga. Lillebror längtade plötsligt efter Karlsson.
4574 Och Karlsson var en man, som man kunde lita på, det märktes. Det dröjde inte mer än ett par dar, förrän han dök upp. Lillebror låg på magen på golvet i sitt rum och läste, när han hörde det där surret igen, och där kom Karlsson insurrande genom fönstret som en jättestor humla.
4575 Blir roligt för din mamma att få träffa mig. Just i det ögonblicket kände Lillebror det första svaga oset av nystekta köttbullar från köket, och han visste att det strax skulle vara tid att äta middag. Lillebror beslöt att vänta till efter middagen med att låta Karlsson få hälsa på mamma och pappa.
4576 Och det måste förhindras. Det måste till varje pris förhindras. Vid middagsbordet skulle Lillebror nog på något listigt sätt kunna få sina föräldrar att förstå, hur man uppträder mot världens bästa ångmaskinsskötare. Han behövde bara lite tid på sig. Efter middagen — det skulle bli bra.
4577 Vips vred han på knappen, som han hade på magen, motorn började surra, och Karlsson kom i glidflykt borta från sängen rakt mot tallriken. Han högg sig en köttbulle i förbifarten, steg hastigt upp mot taket och kretsade runt omkring taklampan, belåtet mumsande på köttbullen.
4578 Fastän Karlsson naturligtvis kunde bygga både lyftkranar och annat, hade han den här gången nöjt sig med att stapla byggklossar på varann, så att det blev detta mycket höga och mycket smala torn. Upptill pryddes tornet av något, som tydligen skulle föreställa en kupol.
4579 De drack alltid kaffet framför brasan i vardagsrummet, det gjorde de nu i kväll också, fast det var varm, ljus vår och lindarna på gatan utanför redan hade fått små gröna löv. Lillebror tyckte inte om kaffe, men han tyckte om att sitta med mamma och pappa och Bosse och Bettan framför brasan.
4580 Han behövde något att trösta sig med, det kände han tydligt. Varför hade Karlsson givit sig iväg? Man fick verkligen inte göra så — försvinna och bara lämna efter sig en liten köttbulle. Lillebror satt på sin älsklingsplats på spiselhällen så nära brasan han kunde komma.
4581 Lillebror nickade. Jaså, det var så de hade räknat ut det. Mamma och pappa skulle gå på bio, och Bosse skulle på en fotbollsmatch och Bettan skulle sitta i vardagsrummet och kuttra och Lillebror skulle vara förvisad till sitt rum — mot en futtig ersättning av 25 öre.
4582 Jag skulle kunna betala 25 öre för att slippa se dom! En stund senare satt Lillebror mycket riktigt inne i sitt rum — alldeles gratis. Mamma och pappa hade gått på bio, Bosse var försvunnen, och inne från vardagsrummet kunde Lillebror, om han öppnade dörren, höra ett svagt litet mummel.
4583 Lillebror öppnade dörren ett par gånger och försökte höra vad de sa, men det gick inte. Då ställde han sig vid fönstret och tittade ut i skymningen. Han kikade ner på gatan för att se, om Krister och Gunilla var ute. Men där fanns bara ett par stora pojkar som slogs.
4584 Det var rätt intressant, han hade roligt så länge slagsmålet varade, men tyvärr slutade pojkarna ganska snart att slåss och sedan var allting lika långtråkigt igen. Då hörde han ett himmelskt ljud. Han hörde surret av en motor, och sekunden efteråt kom Karlsson seglande in genom fönstret.
4585 Det är inte säkert, men kanske jag blev glad, om jag fick nån liten present. Lillebror sprang fram till bordet och började ivrigt rota i bordslådan, för där hade han en hel del fina saker. Där låg hans frimärken och hans stenkulor och hans färgkritor och hans tennsoldater.
4586 Och så började tältet vandra mot dörren. Lillebror hade bara att följa med. En liten knubbig hand stack ut och grep om dörrhandtaget och öppnade mycket tyst och försiktigt. Tältet kom ut i hallen, som bara genom ett tjockt draperi var skilt från vardagsrummet.
4587 Och alldeles ljudlöst skred tältet över hallgolvet och stannade bakom draperiet. Mumlet hördes lite tydligare nu, men ändå inte så tydligt, att man kunde urskilja några ord. Lampan i vardagsrummet var släckt, Bettan och hennes Pelle var tydligen nöjda med det svaga skymningsljuset utifrån.
4588 Han hann inte få något svar. För just i det ögonblicket skar ljuset av en ficklampa genom rummets gråa skuggor och träffade honom rakt i ansiktet. Han rusade upp, Bettan skrek till, och det hördes en hel del fnissande och tramp av fötter, som hastigt sprang mot hallen.
4589 Lillebror var så lugn han kunde, fastän skrattet fortfarande bubblade i honom och fastän Karlsson hade ramlat rakt på honom och han inte riktigt visste, vilka ben som var hans egna och vilka som var Karlssons och fastän han förstod, att Bettan skulle vara över dem vilket ögonblick som helst.
4590 Det var två som fnissade — det kunde Bettan nog ha hört, om hon inte hade varit så arg. Lillebror kom hem från skolan en dag, han såg förgrymmad ut och hade en stor bula i pannan. Mamma var i köket, och hon blev precis så uppskakad över bulan, som Lillebror hade hoppats, att hon skulle bli.
4591 Hur skulle vi ha klarat ut det genom ett vettigt resonemang, kan du säga mig det? Det kunde inte mamma, och hon slutade tvärt med sin fredspredikan. Hennes slagskämpe till son såg ganska dyster ut, och hon skyndade sig att sätta fram varm choklad och färska bullar åt honom.
4592 Det var något som Lillebror tyckte om. Han hade känt den ljuvliga doften av nybakat vetebröd redan när han kom i trappan, och mammas härliga kanelbullar gjorde livet åtminstone något lättare att leva. Lillebror bet tankfullt i en bulle, och medan han åt satte mamma ett plåster på såret i pannan.
4593 Lillebror steg upp från bordet, mätt och belåten och plötsligt mycket nöjd med sin värld. Bulan i pannan gjorde inte ont längre, han hade fortfarande den härliga kanelbullesmaken kvar i mun, solen sken in genom köksfönstret och mamma såg så rar ut med sina runda armar och sitt rutiga förkläde.
4594 Och du, pass på ungefär klockan nio ungefär, för då smäller det! Lillebror fick vänta en hel evighet, och till sist trodde han nästan, att Karlsson hade gått och blivit ett påhitt och ingenting annat. Men så hörde han plötsligt det vanliga surret, och in kom Karlsson, pigg och nyter.
4595 Lillebror hämtade en kniv i köket och satte igång att pilla ut femöringar. Karlsson hjälpte till med allra största iver och jublade för varenda slant, som kom trillande. Där fanns en del tioöringar och tjugofemöringar också, men Karlsson tyckte bäst om femöringarna.
4596 När han langade fram sitt kapital, tänkte han ett ögonblick på att han hade sparat alla de här pengarna för att köpa sig en hund. Han suckade lite vid tanken. Men han begrep, att den som skulle vara som en mor för Karlsson inte kunde ha råd att hålla sig med hund.
4597 Men i dag hade Lillebror inte tid att vara med. Ett ögonblick funderade han på att be dem komma in och hälsa på Karlsson, men vid närmare eftertanke beslöt han låta bli. Då skulle de bara hindra honom att följa med Karlsson upp på taket. Det var nog bäst att de fick hälsa på honom en annan dag.
4598 Nu far vi! Och for gjorde de. Ut genom fönstret och upp i luften. Karlsson gjorde en liten extra sväng över de närmaste hustaken för att se, att motorn gick ordentligt. Och den puttrade så jämnt och fint, och Lillebror var inte ett dugg rädd utan tyckte bara det var roligt.
4599 Lillebror hade alltid tyckt, att de var lyckliga som fick göra det. Men nu var han själv precis lika lycklig — fast han hade inget rep om livet förstås, och det kittlade så konstigt i magen, när han balanserade fram till skorstenen. Där bakom låg mycket riktigt Karlssons lilla hus.
4600 Han var så nyfiken att han kunde spricka. Det var väldigt trevligt hos Karlsson, det såg Lillebror genast. Utom pinnsoffan fanns där en hyvelbänk, som Karlsson tydligen hade till bord också, och så fanns där ett skåp och ett par stolar och en öppen spis med ett järngaller i.
4601 En sådan medicin hade Lillebror aldrig sett i hela sitt liv, men den såg god ut, och han önskade nästan, att han själv hade haft lite feber att pröva den på. Men Karlsson satt i sängen och gapade som en fågelunge, och Lillebror skyndade sig att få fram en sked.
4602 Ska vi slå vad? Lillebror kunde minsann vara slug han också. Han trodde inte alls, att Karlssons feber skulle botas ens av en tredubbel dos kuckelimuck-medicin, men han ville så gärna förlora ett vad. För han hade en enda chokladkaka kvar, och den skulle han ju få, om Karlsson vann vadet.
4603 Rör till en dubbel-dosis! När det gäller feber får man inte lämna nånting oförsökt. Det enda vi kan göra är att pröva och se. Lillebror rörde till en dubbeldosis av medicinen och trattade i Karlsson, som villigt gapade och tog emot. Sedan satt de stilla och väntade.
4604 Men kolan har jag trollat bort, och jag slår vad om att jag inte kan trolla fram den igen. Lillebror teg. Men han tänkte, att så fort han bara träffade mamma, så skulle han säga till henne, att vettiga resonemang var inte ett dugg bra, ifall man ville avgöra, vem som hade rätt.
4605 Luften var så där blå som den är på våren, alla hus såg hemlighetsfulla och spännande ut som hus gör i skymningen, parken, där Lillebror brukade leka, lyste mörkvärdigt grön långt där nere, och från den stora balsampoppeln på Lillebrors gård luktade det så härligt ända upp på taket.
4606 Jag ska visa dig några ställen, där man närapå ramlar ner varenda gång. Husen var så tätt sammanbyggda, att man kunde gå från det ena taket till det andra. Där fanns många små underliga utsprång och vindskupor och skorstenar och vinklar och vrår, så det blev aldrig enformigt.
4607 Världens bästa filurare, gissa vem det är! Just då började ett litet barn skrika alldeles i närheten. Lillebror hade hört den där barngråten förut, men sedan hade det varit tyst ett slag. Ungen hade väl vilat sig lite. Men nu satte den igång igen, och gråten kom från den närmaste vindskupan.
4608 Han ålade sig efter Karlsson över fönsterkarmen, fast han undrade ängsligt, hur det skulle bli, om ungens mamma och pappa kom hem rätt som det var. Men Karlsson var inte ett dugg ängslig. Han gick fram till sängen, där det lilla barnet låg, och stack ett knubbigt pekfinger under hakan på det.
4609 Just nu kommer jag ihåg var det finns mjölk. Jag brukar själv ta mig en slurk där ibland. Hejsan hoppsan, jag kommer snart tillbaka. Så vred Karlsson på knappen, som han hade på magen, och surrade iväg ut genom fönstret, innan Lillebror hann blinka. Lillebror blev förfärligt rädd.
4610 Fast sedan gjorde han någonting, som Lillebror blev riktigt häpen över. Han stack liksom alldeles händelsevis sin hand i bakfickan på Oskars byxor och drog upp en plånbok, och den stoppade han försiktigt ner i bakfickan på sina egna byxor. Och Oskar märkte ingenting.
4611 De kunde se, att brandbilen hade stannat på gatan alldeles nedanför, och det samlades en hel massa folk omkring. Men någon eld kunde de inte upptäcka. Däremot såg de plötsligt en stege komma skjutande upp mot taket, en sådan där lång magirus-stege som brandkåren har.
4612 Hon och pappa och Bosse och Bettan och en massa andra människor var nere på gatan och tog emot Lillebror. Och mamma kastade sig över honom och kramade honom och skrattade och grät om vartannat. Och pappa bar honom ända upp i våningen och höll honom tätt tryckt intill sig hela tiden.
4613 Efter lite övertalning fick han dem med sig båda två, och Lillebror öppnade glad och lycklig dörren till sitt rum. Nu äntligen skulle de få se! Han kunde ha gråtit, så besviken blev han. Rummet var tomt — precis som förra gången när han skulle visa upp Karlsson.
4614 Pappa gick sin väg för att svara. Och mamma hade en sockerkaka i ugnen, som hon måste se till. Lillebror blev ensam. Han satte sig vid fönstret, han var riktigt arg på Karlsson och bestämde sig för att säga honom ett sanningens ord, ifall han kom flygande. Men det kom ingen flygande.
4615 Hon öppnade dörren och kikade in. Och Krister sprang fram och kikade han också. Först såg de ingenting annat än en massa kläder, som hängde där. Men så hörde de ett fnissande uppifrån, och när de tittade dit, fick de se en liten tjock farbror, som låg uppe på hyllan.
4616 Fastän barnen visste, att det bara var Karlsson, som var under lakanet, blev de lite rädda ändå, och Joffa satte i att skälla alldeles vilt. Inte blev det bättre, när spöket startade sin motor och började flyga runt omkring taklampan med lakanet svajande hit och dit av farten.
4617 Det ringde på telefonen, men Lillebror hade inte lust att gå och svara. Han lät det ringa. Karlsson började prova ut några bra suckar och stön åt sig. Ett spöke, som inte kunde sucka och stöna, var värdelöst, påstod Karlsson, det var det första ett litet spöke måste lära sig i spökskolan.
4618 När de äntligen stod i tamburen färdiga att ge sig iväg ut i farstun och börja spökandet, hörde de ett egendomligt krafsande på tamburdörren. Först trodde Lillebror, att det var mamma och pappa, som redan kom hem. Men så fick han se en lång ståltråd, som stacks in genom brevlådan.
4619 Och då kom Lillebror ihåg någonting som hans pappa hade läst högt ur tidningen för mamma alldeles häromdan. I tidningen stod det, att just nu var det så många våningstjuvar i farten här i stan. Tjuvarna var så sluga, först ringde de på telefon och hörde efter, om någon var hemma.
4620 Kom, så smyger vi oss in i vardagsrummet, för det är väl där far din förvarar sina guldtackor och diamanter, sa han till Lillebror. Karlsson och Lillebror och Gunilla och Krister smög iväg in i vardagsrummet så tyst och försiktigt och fort som de kunde. De kröp ner bakom möblerna och gömde sig.
4621 Jag går ut i köket under tiden och ser, om dom har några silverskedar. Fille försvann, och Rulle började dra ut lådorna. Han visslade till av belåtenhet. Nu hade han nog hittat hushållspengarna, tänkte Lillebror, och han blev mer och mer ledsen. Rulle drog ut nästa låda och visslade till om igen.
4622 Men sedan visslade Rulle inte mera. För ut genom skåpsdörren kom ett spöke farande och gav ifrån sig ett litet varnande stön. Och när Rulle vände sig om och fick se spöket, rosslade det till i halsen på honom, och han tappade hushållspengarna och ringen och broschen och alltihop.
4623 Men så tröttnade spöket och kom tillbaka till vardagsrummet. Lillebror hade plockat upp hushållspengarna och ringen och broschen och lagt tillbaka dem i sekretären, och Gunilla och Krister hade samlat ihop alla silverskedarna som Fille hade tappat, när han sprang mellan köket och vardagsrummet.
4624 Men Lillebror skulle inte iväg förrän lite senare, och det var bra, för han ville gärna vara ensam med mamma ett litet slag så här på morgonen. Fastän han var en stor pojke, som redan gick i skolan, tyckte han ändå om att sitta i mammas knä, när ingen såg det.
4625 Lillebror klättrade tyst upp i knät på henne och kröp ihop i hennes famn, och hon höll honom stilla där, tills han hade vaknat ordentligt. Den där promenaden i går kväll hade blivit lite längre än meningen var, och när mamma och pappa kom hem, låg Lillebror redan i sin säng och sov.
4626 Gunilla kunde få tala om för mamma, hur det hängde ihop, henne måste ju mamma tro på. Jaså, det var Gunilla som hade klippt sönder lakanen, tänkte mamma. Och hon tyckte, att Lillebror var en fin pojke, som inte skvallrade utan ville låta Gunilla själv få tala om, vad hon hade ställt till.
4627 Han böjde sig ner och smekte valpen och lockade på honom och gav ifrån sig en hel massa små ömma läten, som allihop bara betydde, att den här valpen var den raraste, raraste, raraste hund som fanns. Valpen viftade på svansen och såg ut som om han tyckte det han också.
4628 På huvet hade han Lillebrors pappas höga hatt och över hans axlar hängde Lillebrors mammas rutiga förkläde, knutet under Karlssons haka med en liten prydlig rosett. Förklädet skulle vara istället för en sådan där svart mantel, som trollerigubbar har. Alla klappade i händerna, alla utom Kirre.
4629 Och här kommer inte heller att finnas nånting, om inte ni lägger dit lite, fortsatte han. Jag ser, att här sitter en massa glupska små barn och äter kola. Nu låter vi hatten gå runt, och så lägger alla en kola i den. Det ska vara till ett mycket välgörande ändamål.
4630 Men sedan kom mamma upp från tvättstugan, och då blev allt så förfärligt sorgligt. Mamma trodde inte alls, att Ahlberg inte hade någonstans att bo. Hon ringde till det där telefonnumret, som stod på halsbandet, och berättade, att hennes pojke hade tagit vara på en liten svart pudelvalp.
4631 Trodde du, att hon var ute och sprang hela nätterna? Sedan blev det inte mycket talat mer om Karlssons mormor eller om Lillebrors födelsedagspresenter eller någonting, för klockan var mycket, och Lillebror måste gå och lägga sig, så att han skulle orka vakna i rättan tid på sin födelsedag.
4632 Och han grälade på sig själv, för att han kunde få för sig någonting så dumt — han hade ju bestämt, att han inte skulle tänka på någon hund på hela födelsedan utan vara glad ändå. Och Lillebror var glad. Frampå eftermiddan började mamma duka så fint inne i hans rum.
4633 Och de stängde in sig i Bosses rum. Lillebror fick inte följa med. Han hörde, att de fnissade där inne, och de prasslade med papper. Lillebror var så nyfiken, att han kunde spricka. Efter en lång stund kom de ut, och Bettan skrattade och räckte honom ett paket.
4634 Stora syster, store bror, snällare än vad du tror, köpt ett prima djur åt dej. Var det inte snällt så säj? Denna lilla sammetshund är beskedlig, mjuk och rund, hoppar inte högt och skäller, kissar ej på mattan heller. Lillebror stod alldeles stilla och alldeles tyst.
4635 Det vore bättre, om han finge dö, och då kunde Bosse och Bettan ha sin sammetshund och aldrig, aldrig glömma bort, hur elaka de hade varit mot sin lilla bror, medan han levde och hade sin födelsedag. Så stod de plötsligt bredvid hans säng allesammans — pappa och mamma och Bosse och Bettan.
4636 Han såg ut som om han trodde, att valpen vilket ögonblick som helst skulle gå upp i rök och försvinna. Men Bimbo försvann inte. Bimbo var i hans famn, och Bimbo slickade honom i ansiktet och gnydde och skällde och nafsade efter hans öron. Bimbo var alldeles kolossalt levande.
4637 Så kom han att tänka på att Gunilla och Krister skulle komma vilken minut som helst. Oj, oj, han förstod inte, att man kunde få ha så mycket trevligt på en enda dag. Tänk, nu skulle de få se att han hade en hund och en som verkligen var hans och som var den raraste, raraste, raraste på hela jorden.
4638 Lillebror tyckte, att Gunilla och Krister var väldigt trevliga båda två. Och han bjöd dem att stiga in till födelsedagsbordet. Där hade mamma just satt fram fullt fullt med små goda smörgåsar med skinka och ost på och en hel massa kakor. Och mitt på bordet stod födelsedagstårtan med åtta ljus.
4639 Och om dom skulle tro det, så skulle vi inte få vara i fred en minut under resten av vårt liv. Pappa och mamma och Bosse och Bettan tummade på att de inte skulle berätta för någon enda människa om den konstiga lekkamraten, som Lillebror hade skaffat sig. Och de höll ord.
4640 Och därför kan Karlsson få fortsätta att bo i sitt lilla hus, som ingen vet om, fastän det ligger på ett vanligt tak i ett vanligt hus vid en alldeles vanlig gata i Stockholm. Karlsson kan gå omkring och filura i lugn och ro, och det är just vad han gör också.
4641 Världen är så stor, och där finns så många hus. Stora hus och små hus finns det, vackra hus och fula hus, gamla hus och nya hus. Och så finns det ett litet, litet hus åt Karlsson på taket. Karlsson tycker att det är världens bästa hus och precis lagom åt världens bästa Karlsson.
4642 Lillebror satte i gång med det och hade snart klistrat färdigt. Bara ett frimärke hade han kvar, det allra finaste, som han hade sparat till sist. Det var ett tyskt märke med Rödluvan och vargen på, å, det var så vackert, tyckte Lillebror. Han la det framför sig på bordet.
4643 Mamma var inte hemma, hon hade gått till doktorn, så han kunde inte fråga henne. Men han visste att han fick bjuda Karlsson på falukorv. Där låg fem överblivna skivor på en tallrik, dem tog han med in till Karlsson. Och Karlsson kastade sig över dem som en hök.
4644 Du som känner Lasse Jansson, hur har du mage att komma och påstå att din mormor är världens tjatigaste? Nä, tacka vet jag min mormor, hon kan tjata en hel dag att jag inte får slåss med Lasse Jansson, fast jag aldrig har sett killen och innerligt hoppas att jag aldrig behöver se honom heller.
4645 Den gången ställde mamma till ett fasligt liv och skickade brandkåren att ta ner honom. Lillebror funderade. Det där var så länge sedan, han hade ju blivit en mycket större pojke nu, som kunde klättra på vilka tak som helst. Men förstod mamma det, det skulle han bra gärna vilja veta.
4646 Den trasiga gardinen fläktade sakta precis som om den ville säga adjö. Små hus som ligger på tak kan vara riktigt hemtrevliga, särskilt sådana som Karlssons. Karlssons hus har gröna fönsterluckor och en liten trappa eller farstubro som är alldeles utmärkt att sitta på.
4647 Man kan sitta där om kvällarna och se på stjärnorna och om dagarna och dricka saft och äta kakor, ifall man har några kakor förstås. Om nätterna kan man sova där, ifall det känns för varmt inne i huset, och om morgnarna kan man vakna där och se solen gå upp över hustaken borta på Östermalm.
4648 Ja, det är verkligen ett hemtrevligt hus, och det ligger så fint inkilat mellan en skorsten och en brandmur att man knappt ser det. Om man inte händelsevis går omkring uppe på taket förstås och råkar hamna precis bakom skorstenen. Men det är det sällan någon som gör.
4649 Det fanns bara ett rum i Karlssons hus. I det rummet hade Karlsson en hyvelbänk att hyvla på och äta på och ställa grejor på. Och så en soffa att sova i och hoppa i och gömma grejor i. Och så två stolar att sitta på och ställa grejor på och kliva på om han behövde proppa in några grejor i sitt skåp.
4650 Men i taket hängde det nästan inga grejor alls. Bara en svängborr och en påse nötter och en knallpulverpistol och en hovtång och ett par tofflor och en hyvel och Karlssons nattskjorta och disktrasan och spiskroken och en liten kappsäck och en påse torkade körsbär, annars ingenting.
4651 Han hade inte städat så värst mycket i sitt liv. Visst brukade han plocka undan sina leksaker, mamma behövde bara säga åt honom tre fyra fem gånger, så gjorde han det, även om han tyckte det var besvärligt och rätt onödigt. Men att städa åt Karlsson var något helt annat.
4652 De trillade utför taket med små knäppanden. Det lät så lustigt. Nu började det skymma. En mjuk, varm höstskymning sänkte sig över alla tak och alla hus. Lillebror flyttade sig närmare Karlsson. Det var trevligt att sitta där på farstubron och spotta körsbärskärnor medan det blev allt mörkare.
4653 Lillebror försökte räkna, först var det bara tre, sedan blev det tio, sedan blev det många, många. Där inne bakom fönstren kunde man se människor gå och pyssla med ett och annat, och man kunde undra vad de gjorde och vilka de var och varför de bodde just där och ingen annan stans.
4654 Att han hade varit uppe på taket för bara en liten stund sedan, det talade han inte om. Visst var mamma klok och begrep nästan allting, men det där med att klättra på tak var det inte så tvärsäkert att hon förstod. Lillebror beslöt att inte säga något alls om Karlsson.
4655 Mamma såg förresten inte riktigt glad ut. Hon hade en rynka mellan ögonen som inte brukade finnas där. Lillebror undrade varför. Sedan kom resten av familjen hem, det blev middag, och de satt omkring matbordet allesammans, mamma och pappa och Bosse och Bettan och Lillebror.
4656 En enda var det som svarade. Fröken Bock hette hon. Och ett par timmar senare kom hon för att söka platsen. Lillebror hade råkat få örsprång just då och ville vara så nära mamma som möjligt, helst sitta i knät, fast han egentligen var alldeles för stor för det.
4657 Då ringde det på dörren. Det var fröken Bock som kom. Lillebror fick inte sitta i knät längre. Men hela tiden medan fröken Bock var där stod han och hängde bredvid mammas stol och la det onda örat emot hennes arm, och ibland när det ilade i örat jämrade han sig lite.
4658 Det var så det skulle bli, det förstod han. Bosse och Bettan var ju i skolan till långt ut på eftermiddagarna, och pappa kom inte hem från kontoret förrän klockan fem. Många många timmar varje dag skulle Lillebror få kämpa ensam med Husbocken. Därför grät han.
4659 Lillebror gick fram till fönstret och ställde sig att titta ut. Han stod där och kände efter hur ledsen han var och hur mycket han längtade efter mamma. Då fick han plötsligt se någonting som livade upp honom. Ovanför hustaket på andra sidan gatan höll Karlsson på med flygövningar.
4660 Han kretsade fram och tillbaka mellan skorstenarna och då och då gjorde han en kullerbytta i luften. Lillebror vinkade ivrigt åt honom, och Karlsson kom susande med en fart så att Lillebror måste hoppa åt sidan för att inte få honom i huvudet, när han brakade in genom fönstret.
4661 Och så berättade han sitt elände för Karlsson. Att mamma hade rest sin väg och att de hade fått en husbock i stället, en som var tjatig och elak och snål, så att man inte ens fick en bulle när man kom hem från skolan, fastän där stod ett helt fat alldeles nybakade i fönstret.
4662 Nu när han hade världens bästa husbockstämjare till hjälp var han inte rädd längre. Den här gången blev fröken Bock ännu mindre glad att se honom. Hon höll nämligen på att koka kaffe åt sig, och Lillebror förstod att hon tänkte ha en skön stund med kaffe och färska bullar.
4663 I samma stund hörde han ett surrande utanför fönstret, och det var ett surrande som han kände igen. Men han såg inte Karlsson. Det enda han såg var en liten knubbig hand som stack upp vid fönsterkarmen och tog en av bullarna på fatet. Lillebror fnissade till. Fröken Bock hade inte märkt något.
4664 Då såg han om igen den lilla knubbiga handen som svängde förbi och tog en bulle på fatet. Och om igen fnissade Lillebror. Han försökte låta bli, men det gick inte. Det kom upp så mycket fniss i honom, som bara bubblade ut. Fröken Bock tittade förargad på honom.
4665 Nu var han inlåst och kunde inte komma ut. Det kändes otäckt. Han var sprutande arg på fröken Bock. Men på samma gång hade han lite dåligt samvete, för han hade ju inte burit sig riktigt fint åt han heller. Mamma skulle nog tycka att han hade retat Husbocken och varit oförskämd.
4666 Han hade ingen lust att träffa fröken Bock igen och kanske få nya örfilar. Inte begrep han heller hur de skulle komma åt kakaoburken. Den stod ju inte i det öppna fönstret som bullarna hade gjort utan på en hylla bredvid spisen rakt framför ögonen på fröken Bock.
4667 Arg husbock öppnar dörren och blir ännu argare när ingen står där utanför med en knippa röda rosor åt henne. Hon ryter till och slänger igen dörren. Liten dum pojke fortsätter att fnissa på balkongen, ända tills lagom tjock hjälte kommer och hämtar honom till bullkalas på taket.
4668 Karlsson gjorde en störtdykning med honom så att det visslade om öronen och killade i magen värre än i berg- och dalbanan på Gröna Lund. Sedan gick alltihop precis som det var sagt. Karlsson surrade iväg bort mot köksfönstret och Lillebror kilade ner och ringde på dörrklockan hårt och länge.
4669 Snart hörde han steg som närmade sig inne i tamburen. Då fnissade han mycket riktigt och rusade tillbaka till balkongen. Sekunden efteråt öppnades dörren där nere och fröken Bock stack ut huvudet. Han kunde se henne, om han försiktigt kikade fram genom balkongdörrens glasruta.
4670 Men han hade inte tid att titta på den mera, klockan var snart tre, och han hade så bråttom. Karlsson stod flygfärdig när Lillebror kom med kikaren, och innan Lillebror hann knysta hade Karlsson surrat iväg med honom tvärs över gatan och landat på hustaket mitt emot.
4671 Och så flög han sin väg. Lillebror tyckte inte att det där var något riktigt bra sätt att filura på. Men han fick ju lov att hjälpa till så gott han kunde. Därför smög han tyst och stilla fram och satte sig vid bordet och slog upp räkneboken. Han hörde fröken Bock rota omkring inne i garderoben.
4672 Full av spänning väntade han på att hon skulle komma ut. Och hon kom. Det första hon såg var Lillebror. Då ryggade hon baklänges mot garderobsdörren. Där stod hon alldeles tyst och stirrade på honom. Så klippte hon med ögonen ett par gånger liksom för att kontrollera att hon inte såg fel.
4673 Hon marscherade iväg till köket med stora steg. I nästa ögonblick hördes där utifrån ett högt skrik. Lillebror sprang dit. Fröken Bock satt på en stol, blekare än förut, och pekade tyst mot väggen. Det var minsann inte bara Frida som fick varningar skrivna av en spökhand.
4674 Lillebror blev häpen. Hur hade det gått till? Behövde man bara sitta inlåst tillsammans med en människa i två timmar för att lära sig stå ut med henne? Det var inte så att han plötsligt tyckte om fröken Bock - långtifrån - men hon hade liksom blivit lite mer mänsklig för honom.
4675 När hon någon gång gjorde det var man tacksam att det inte hände oftare. Men just nu var hon så upplivad. Lillebror kunde höra henne skratta långt ute i trappan. Det var ett skratt som ekade mellan väggarna. Strax efteråt kom Karlsson inflygande genom fönstret.
4676 Han skruvade vilt, men hallådamen kom inte tillbaka. Det enda som hände var att de fula herrarna blev ännu fulare. De fick små små korta ben och mycket höga pannor. Det skrattade Karlsson åt. En lång stund roade han sig också med att omväxlande stänga av och knäppa på apparaten.
4677 Nu fick det bli som Karlsson ville. För så blev det ju alltid i alla fall. Karlsson fick filura och spöka och figurera hur mycket som helst, Lillebror tänkte inte längre hindra honom. Och när han väl hade bestämt sig för det kände han att det här nog kunde bli roligt.
4678 Och Lillebror satt där uppkrupen på hyvelbänken med benen i kors som en skräddare och sydde och snörpte, medan Karlsson själv inkrupen i spiselvrån målade sin tavla. Utanför stod mörkret svart, men inne hos Karlsson var det ljust och hemtrevligt, fotogenlampan lyste och i spisen brann en brasa.
4679 Karlsson provade den och blev mycket belåten. Han flög ett par varv runt rummet för att visa upp sig. Lillebror ryste. Han tyckte Karlsson såg så hemsk och spöklik ut. Stackars fröken Bock, hon ville ju ha spöken, och här fick hon minsann ett som kunde skrämma vem som helst.
4680 Jag längktar efter dej hur mår du förästen är du mycke skuk? Det är nåt med Karlsson som jag skulle tala om men det gör jag inte för då blir du bara orolig och du behöver frid och ro säjer Husbåcken hon är inte skuk och inte Karlsson heller fast det blir dom nog snart.
4681 Och just nu kände Lillebror att han behövde tala med Karlsson. Han ryckte och slet i snöret och hörde hur koskällan ringde och ringde uppe på taket. Snart hörde han också Karlssons motorsurr, men det var en yrvaken och ganska sur Karlsson som kom inflygande genom fönstret.
4682 Men Karlsson sa att scharlakansfeber var en världslig sak och ingenting att bry sig om. Förresten var det bara bra att ha Bosse och Bettan på epidemin när stora spökeriet skulle sätta i gång. Knappt hade han sagt det förrän Lillebror hoppade till av förskräckelse.
4683 Han hörde fröken Bocks steg utanför dörren och förstod att hon skulle kliva in i hans rum vilket ögonblick som helst. Karlsson begrep också att nu var det bråttom. Med ett plask kastade han sig på golvet och snodde iväg in under Lillebrors säng som ett litet nystan.
4684 Bättre upp får det allt lov att vara, och det kan det också bli. För nu har jag själv hamnat i ett riktigt spökhus, och här har ni en lista över mina spökerier. 1. Underliga råmande läten utanför fönstret och det var ingen ko för vi bor fyra trappor upp, det liksom bara råmade.
4685 Saker och ting försvinner mystiskt, till exempel bullar och små inlåsta gossar. 3. Dörrar låsas från utsidan medan jag är på insidan, förklara det om ni kan! 4. Hemsk spökskrift på köksväggen. 5. Plötslig sorgemusik under städning. Man ville liksom bara gråta då.
4686 Men Bimbo kastade sig på golvet framför Lillebror och piskade med svansen så att det smällde mot mattan. Det var hans sätt att visa när han var riktigt glad åt någon och ville att man skulle bry sig om honom. Lillebror la sig på golvet bredvid honom. Då for Bimbo upp och skällde av fröjd.
4687 Det var nästan som en sorts julafton tyckte han. Han lekte med Bimbo och tittade på sina frimärken och räknade lite för att inte bli efter sina kamrater i klassen. Och när han trodde att Krister måste vara hemkommen från skolan ringde han till honom och berättade om scharlakansfebern.
4688 Nej, det var verkligen inget roligt, dessutom pratade fröken Bock hela tiden om Frida, och henne var Lillebror redan ganska trött på. Men så kom kvällen. Det var höst nu och blev tidigt mörkt. Lillebror stod vid sitt fönster blek av spänning och såg stjärnorna brinna uppe över hustaken.
4689 Lillebror bet nervöst sina naglar. Han visste att nu väntade också Karlsson där uppe någonstans. Fröken Bock satt ute i köket med fötterna i en balja vatten. Hon tog sitt dagliga fotbad, men sedan skulle hon komma och säga godnatt åt Lillebror, det hade hon lovat.
4690 Det svävade fram och tillbaka, det steg och det sjönk, och då och då gjorde det en kullerbytta i luften. Inte ens under kullerbyttorna tystnade den klagande musiken. Det var riktigt vackert och stämningsfullt tyckte Lillebror, det vita lilla spöket, den mörka stjärnhimlen och den klagande musiken.
4691 Persiennerna fällde hon ner och gardinerna drog hon för mycket ordentligt. Sedan började hon stapla möbler framför dörren så mycket hon orkade. Det var tydligt att hon för liv och pina inte ville se några spöken mer. Lillebror förstod det inte, förut hade hon ju varit så ivrig på spökerier.
4692 Runt runt for spöket, fortare och fortare gick det, värre och värre skrek fröken Bock, vildare och vildare blev spöket. Men då hände något. Spöket tog ut svängarna lite för nätt, och rätt som det var hakade spökdräkten upp sig på en pigg som stack ut från lampan.
4693 Ratsch, sa det i de gamla sköra lakanen, dräkten for av och blev hängande på sin pigg, och runt kring lampan flög Karlsson i sina vanliga blå byxor, sin rutiga skjorta och sina rödrandiga strumpor. Han var så i tagen att han inte själv märkte vad som hade hänt.
4694 Han fnissade så att han fick ont i magen, och när jakten för tredje gången brusade fram genom hans eget rum kastade han sig på sin säng för att vila sig lite. Där låg han alldeles utmattad, ändå kunde han inte låta bli att fnissa, när han såg hur fröken Bock jagade Karlsson runt väggarna.
4695 Och kan man tänka sig, herr Peck satt där och åt och stoppade i sig och sa att det var det godaste han hade ätit i hela sitt liv. Han hade inga tårar i ögonen alls. Men det hade fröken Bock. Inte av stuvningen förstås, nej, hon bara fortsatte att gråta över sitt spökprogram som hade torkat in.
4696 Och ändå inte Karlsson, du gode Moses, hur han såg ut, i Bettans gamla teaterkläder med lång sammetskjol som slafsade om benen och tyllslöjor både fram och bak! Mest liknade han en liten glad och nyter käring. Och den lilla nytra käringen närmade sig obevekligt.
4697 Då tände han fotogenlampan som hängde i taket över hyvelbänken. Den spred ett sådant varmt och trevligt ljus över rummet och över alla grejorna som Karlsson hade staplat upp på hyvelbänken. Lillebror undrade om de inte skulle ta och mixtra lite med Karlssons grejor, och det var Karlsson med på.
4698 Men nu var det kväll. Lillebror måste gå hem och sova. Han måste lämna Karlsson och hans lilla rum som var så trevligt med alla sina grejor och sin hyvelbänk och sin osande fotogenlampa och sin vedskrubb och sin öppna spis, där glöden efter brasan ännu låg kvar och värmde och lyste.
4699 Men på sista tiden hade de allihop börjat vänja sig vid honom. De nästan gillade Karlsson nu, och framför allt förstod de att Lillebror behövde honom. Bosse och Bettan var ju sa mycket äldre än Lillebror, han behövde en bästa vän när han inte hade några jämnåriga syskon.
4700 Karlsson var ju faktiskt ingen spion, och inte kunde polisen ta honom bara för att han var Karlsson. Det var nog inte det mamma och pappa var rädda för heller, det insåg han plötsligt. De var förstås bara ängsliga att Karlsson inte skulle kunna hållas hemlig längre, om det blev klappjakt på honom.
4701 Och Lillebror gick med en skurtrasa i var hand ut i hallen för att börja torka upp. Det var nog tur för Karlsson att han var försvunnen när mamma kom från resebyrån, för hon blev mycket riktigt arg, både för pelargonen och för översvämningen som Lillebror ändå hade lyckats torka upp det mesta av.
4702 Lillebror hade minsann tänkt närmare på det där, medan han torkade upp stora översvämningen. Även om Karlsson inte var någon spion utan bara Karlsson, så kunde det nog hända otäcka saker ändå, när folk började jaga honom och ville tjäna tiotusen kronor på honom.
4703 Vem vet vad de kunde ta sig till, kanske satte de Karlsson i en bur på Skansen eller funderade ut något annat förskräckligt. I varje fall skulle de inte låta honom få bo kvar i det lilla huset på taket, det var då säkert. Så Lillebror beslöt att stanna hemma och vaka över Karlsson.
4704 Han tyckte inte själv att det var vidare snällt gjort, och det tjänade förresten ingenting till, för just i går hade Karlsson ändå hittat den, när han som bäst rotade igenom Lillebrors skrivbordslådor. Karlsson hade också tyckt att det var en mycket fin pistol.
4705 Lillebror var så van att flyga med Karlsson, han kände sig lugn och trygg och hade inte ens något kill i magen när han nu med armarna om Karlsson svävade ut genom fönstret och surrade iväg upp till Karlssons lilla hus på taket. Junikvällar i Stockholm liknar inte någonting annat på hela jorden.
4706 För det mesta märkte Lillebror varken himlens ljus eller några trolska skymningar, och Karlsson för sin del struntade blankt i det. Men när de nu satt där tillsammans och drack saft och åt bullar, så kände åtminstone Lillebror att den här kvällen inte liknade andra kvällar.
4707 Det lilla Karlssonhuset liknade nog inte heller något annat hus på jorden, tänkte Lillebror. Ingen annan stans kunde det väl finnas en så behändig stuga med så fint läge och med en sådan utsikt, och ingenstans fanns det då så mycket grunkor och grejor samlade på ett enda ställe.
4708 Från husen runt omkring kom röster, kvällen var ju så stilla och allt hördes så tydligt, människorna pratade och sjöng och grälade och skrek och skrattade och grät om vartannat och visste inte att uppe på taket satt en pojke och lyssnade till alltihop nästan som till någon sorts musik.
4709 Det var de värsta busarna i hela Vasastan och tjuvaktiga som skator var de. Det var därför Karlsson kallade dem busetjyvar. En kväll förra året hade de brutit sig in hos familjen Svantesson för att stjäla, men då hade Karlsson lekt spöke och skrämt dem så pass att de säkert kom ihåg det än.
4710 Och det smällde och det small så det ekade över taken. Från husen runt omkring hördes röster, både rädda och arga, och det var någon som skrek någonting om radiopolis. Då blev Lillebror alldeles ifrån sig. Men Karlsson satt där och tuggade lugnt på en bulle, den sista som fanns.
4711 Mamma och pappa gav sig iväg på sin kryssning en kväll när regnet öste ner så att det smattrade mot rutorna och dånade i takrännorna. Tio minuter innan de for, inte förr, kom fröken Bock inbrusande genom dörren våt som en dränkt katt och vresig som en gammal sjörövare.
4712 Lillebror tittade skyggt på henne och log lite för att visa sig vänlig. Han mindes förra gången de hade henne i huset, hur rädd han var för henne då och hur illa han hade tyckt om henne först. Men nu var det inte så, nu kändes det nästan skönt att hon satt där.
4713 Att han var en busunge som kunde flyga tänkte hon inte närmare på. Hon trodde att hans motor var något man kunde köpa i vilken leksaksaffär som helst, om man hade tillräckligt med pengar, och hon gormade bara över hur bortskämda med dyra leksaker barnen var nu för tiden.
4714 Hon väntade ju farbror Julius och var förvånad över att en gammal man kunde sprinta iväg med sådan hastighet. Förväntansfullt tittade hon mot dörren för att få se snabblöparen, men när dörren öppnades och Karlsson rusade in, då flämtade hon till som om hon hade sett en orm.
4715 Hon kom nog ihåg hur det var när hon förra gången jagade Karlsson med mattpiskare, och hon ville inte göra om det igen. Lillebror tyckte inte att det här började vidare bra, och han undrade hur länge fröken Bock utan att bli vansinnig skulle kunna se Karlsson skala runt och ropa Hoj, hoj.
4716 För fröken i skolan hade berättat att kungarna förr i världen alltid hade folk som stod och tittade på när de åt. Farbror Julius var fet och såg mycket högdragen och självbelåten ut, men ungefär så brukade visst de där gamla kungarna också vara ibland, kom Lillebror ihåg.
4717 Lyckligtvis började fröken Bock i samma ögonblick stortjuta för att farbror Julius tyckte kycklingen var seg. Om det var något som knäckte henne, så var det när folk anmärkte på hennes matlagning, och nu grät hon bittert. Farbror Julius hade nog inte trott att hon skulle ta det så hårt.
4718 Karlsson var försvunnen. Då blev Lillebror orolig och ville genast börja leta, men farbror Julius höll honom kvar hos sig. Han skulle nödvändigt höra hur det gick för Lillebror i skolan och pröva hur pass duktig han var i huvudräkning, fastän det var sommarlov och allting.
4719 Hon hade väl förlåtit honom nu för det där han sa om kycklingen. Sedan satt Lillebror på sängkanten hos Karlsson och tittade på när Karlsson åt smörgåsar. Han var så lycklig, det var verkligen roligt att ha sin bästa vän hos sig, och Karlsson var för en gångs skull också nöjd och belåten.
4720 Och ut flög han i regnet. Och kvar stod Lillebror och var inte alls lugn utan tvärtom nervös så att han måste bita i knogarna. Minuterna gick och regnet föll och Lillebror väntade. Då hörde han plötsligt farbror Julius hjärtskärande skrika på hjälp borta i sängkammaren.
4721 Fastän han var så besvärlig att hålla ordning på, längtade Lillebror ändå alltid efter honom, när de inte var tillsammans, och nu kände han att han måste skicka en liten hälsning till Karlsson. Därför gick han fram och drog tre gånger i klocksträngen som så finurligt satt gömd bakom gardinen.
4722 Därför drog han tre gånger i klocksträngen och hörde hur det klämtade uppe på taket. Och svar fick han minsann. Ett pistolskott smällde till högt där uppe och han hörde fast mycket svagt och på långt avstånd hur Karlsson sjöng sitt Bosse bisse basse bisse bom fallera.
4723 Och berätta ville hon. Lillebror fick sitta där och höra allting om Frida och hennes Filip och hur kollrig Frida hade blivit sedan Filip hade smällt i henne att hon hade så vackra ögon och en så förtjusande hemtrevlig näsa, en sån som man kunde lita på i alla väder hade Filip sagt.
4724 Han satt där så försjunken i sina tankar att han varken hörde eller såg. Fröken Bock serverade honom kaffe, och han sträckte själsfrånvarande ut handen efter en bulle. Men knappt hade han fått tag i den, förrän en annan hand, en liten knubbig en, stack upp över bordskanten och nappade åt sig bullen.
4725 Och farbror Julius märkte det inte. Han bara tänkte och tänkte, och inte förrän han stoppade näven i det heta kaffet, vaknade han upp och förstod att där ingen bulle fanns att doppa med. Han blåste på handen och var lite arg men sedan försjönk han i sina tankar igen.
4726 Då kom där om igen en liten knubbig näve uppstickande och tog bullen. Men farbror Julius märkte det inte, han bara tänkte och tänkte, och inte förrän han hade stoppat tummen i munnen och bitit till ordentligt, vaknade han upp och förstod att där ingen bulle fanns att bita i.
4727 Men sedan skrek hon till. För på bakplåtarna fanns där nu inte den minsta bulle. Där låg bara en stor papperspåse, på vilken någon hade skrivit med hemska, sneda bokstäver: Har knykt nogra flär bular moste pjuda hela sagovärden ju ion plunt Fröken Bock läste och hon rynkade bistert ögonbrynen.
4728 Fille och Rulle hade ju aldrig sett honom och kände inte igen honom, så bra, så utmärkt bra! Han kunde sitta där bredvid dem så mycket han ville. Det var så folk gjorde i äventyrsböckerna, när de skulle luska ut någonting, satt där bara tyst och lyssnade så mycket de orkade.
4729 Lillebror var hungrig. Han önskade att det där mumlet ville ta slut och att farbror Julius ville komma hem, så att de kunde få äta någon gång. Förresten ville han ha mat nu genast. Och så fort fröken Bock la på luren, sprang han ut i hallen för att säga henne det.
4730 Men i dörren tvärstannade hon. Hennes bastanta kropp fyllde hela dörröppningen, därför kunde Lillebror inget se. Han hörde bara hennes arga skrik, och när han nyfiket stack fram huvudet bakom hennes kjolar för att få veta varför hon skrek, då såg han Karlsson.
4731 Det är ganska gott det också. Det var Lillebror som fick springa ner till mjölkaffären och i all hast köpa den där blodpuddingen. Han protesterade inte, när fröken Bock skickade iväg honom, för han ville gärna se hur dörrhandtagen såg ut med plättar på sig. Men där hängde inga plättar.
4732 Han rände utför alla trapporna och kollade vartenda dörrhandtag, men såvitt han kunde se fanns där inte en endaste plätt någon stans, och han började tro att farbror Julius hade hittat på alltihop. Ända tills han kom ner i farstun. På sista trappsteget satt Karlsson.
4733 Och farbror Julius gick verkligen och la sig tidigt. Han var väl trött efter förra nattens oroligheter och alla dagens bestyr. Fröken Bock behövde nog också sova efter den ansträngande bull- och plätt-tirriteringen. Hon försvann snart in i sitt rum, ja, det var egentligen Bettans rum förstås.
4734 Var och en som i mörker kom från tamburen och ville ut i hallen måste snava på linan, så mycket var säkert. Lillebror mindes när Fille och Rulle förra året kom och ville stjäla hos dem. De hade tagit sig in genom att sticka en lång ståltråd igenom brevlådan, och sedan hade de lyckats få upp låset.
4735 Stackarn, han hade förstås glömt att vägen till badrummet gick över tjyvafällan, men det kunde ju inte Lillebror hjälpa. De hade förresten ingen tid att gräla om vems fel det var, för nu hörde de fröken Bock rassla med dörrhandtaget inne i sitt rum. Här var inte en sekund att förlora.
4736 Men mumien hade tänder också. Riktiga tänder. Farbror Julius tänder. De satt intryckta i handduken och var väl antagligen förankrade mellan mattpiskarens rottingslingor, men för att de skulle sitta säkrare, hade Karlsson klämt fast dem med ett par plåster över mumiens mungipor.
4737 Det kom en lång ståltråd insmygande genom brevlådan. Man såg den inte, för det var kolsvart i tamburen, men man hörde det otäcka rasslet och skrapet, ja, nu kom de, Fille och Rulle! Lillebror och Karlsson satt hopkrupna under det runda bordet i hallen och väntade.
4738 Minst en timme hade de suttit där. Lillebror hade rentav somnat till ett slag. Men han vaknade med ett ryck, när det rasslade borta i brevlådan, oj, nu kom de i alla fall! Lillebror blev klarvaken och rädd så att han frös över ryggen, men från Karlsson hördes i mörkret ett belåtet kurr.
4739 Och sedan tändes plötsligt Karlssons ficklampa under bordet och lika plötsligt släcktes den igen, men under det korta ögonblick den lyste föll skenet på en hemsk och dödsbringande mumie som stod uppställd mot väggen och grinade sitt hemska grin med farbror Julius tänder.
4740 Han hörde dörrar öppnas, det var farbror Julius och fröken Bock som kom travande, och samtidigt hörde han snabba fötter fly ut genom tamburen, och han hörde hur Morsan hasade över golvet, när Karlsson drog henne till sig med Bimbos koppel som satt omkring hennes hals.
4741 Hade de försvunnit? Han hade inte hört tamburdörren slå igen efter dem, så därför var de väl kvar någonstans där inne i tamburens mörker, gömda bakom ytterkläderna kanske, å, vad det här var hemskt! Lillebror tryckte sig så nära intill Karlsson han kunde komma.
4742 Man kunde höra deras andetag i mörkret. Det var hemskt. Och nu tände de sina ficklampor, jo, de hade minsann ficklampor de också, och ljuset från dem vandrade sökande över rummet. Lillebror blundade precis som om han trodde att han på det viset skulle bli mera osynlig.
4743 Ljusskenet flackade hit och dit, och varje gång det kom i närheten av bordet, blundade Lillebror och gjorde sig så liten han kunde. Han drog förtvivlat in fötterna, de kändes jättestora och fick inte plats under bordduken tyckte han, de ville bara spreta ut lagom för Fille och Rulle att få syn på.
4744 Karlsson snarkade lömskt och farligt, och Lillebror blundade förtvivlat. Fast det behövde han egentligen inte göra. Han var redan osynlig. Överkastet hängde ner ända till golvet och skyddade både honom och Karlsson från allt närgånget ljussken och alla snokande ögon.
4745 Lillebror förstod att nu hade de mött grinet från den hemska och dödsbringande mumien som vilade på kudden. Men vid det här laget var de ju vana vid henne och kanske inte riktigt så lättskrämda mer, eftersom de varken skrek eller sprang utan bara liksom flämtade till.
4746 Snabbt som en igelkott kravlade han iväg bort till garderoben och låste dörren ordentligt om Fille och Rulle. Sedan kravlade han lika snabbt tillbaka till sin plats under sängen, och i nästa sekund klev fröken Bock in i rummet, nästan som en Lucia i sin vita särk och med ett tänt ljus i handen.
4747 I sängkammaren brusade Grrr-pi-pi-pi för fullt, farbror Julius sov som ett gott barn. Det började ljusna så smått. I gryningsdagern såg Lillebror vattenglaset stå där på nattduksbordet som det brukade göra. Han släppte ner tänderna i det, och det hördes ett litet plask.
4748 Där bredvid låg farbror Julius glasögon och så Karlssons karamellpåse. Lillebror tog påsen och stoppade den i pyjamasfickan för att ge den till Karlsson. Det var ju onödigt att farbror Julius skulle se den, när han vaknade, och börja undra hur den hade kommit dit.
4749 Lillebror hade en känsla av att det brukade ligga något mer på nattduksbordet i vanliga fall, javisst, farbror Julius klocka och plånbok. De fanns där inte nu. Men det var ju inget som Lillebror behövde bry sig om. Vad han hade att göra, det var att väcka farbror Julius, och det gjorde han.
4750 Det hade hunnit bli nästan ljust. Stjärnorna hade bleknat bort på himlen utanför vardagsrumsfönstret, en ny dag var på väg, och Lillebror önskade inget högre än att äntligen få gå och lägga sig, i stället för att sitta här och höra på Filles och Rulles lögner.
4751 Hon ville tala allvar med farbror Julius nu. Det kunde nog vara sant, trodde hon, att de här herrarna var från hemliga polisen, för de såg ju rätt så hyggliga ut, snyggt klädda och allting. Tjuvar brukade väl ha trasiga, lappade kläder trodde fröken Bock, för hon hade aldrig sett någon inbrottstjuv.
4752 Då blev Fille och Rulle glada och belåtna minsann. Fille sa att han hade förstått från början vilken klok och underbar människa den här damen var, och han var förtjust att han hade fått tillfälle att träffa henne, sa han. Han vände sig rentav till farbror Julius för att få medhåll.
4753 Han satt bredvid Lillebror i ett hörn och åt karameller, så att det knastrade, men när påsen var tom, hoppade han upp och började skutta runt i rummet. Det såg ut som om han gjorde det på lek, men under sitt skuttande kom han så småningom att stå alldeles bakom stolarna där Fille och Rulle satt.
4754 Det var ingen stor spegel men Karlsson flög länge fram och tillbaka framför den för att se så mycket som möjligt av sig själv. Hela han fick inte rum i den. Han gnolade och sjöng medan han flög, och man kunde höra att det var en liten hemgjord lovsång över sig själv som han sjöng.
4755 Det var ju faktiskt Karlsson som hade räddat hans plånbok och hans klocka. Sådant glömde inte farbror Julius i första taget. Fröken Bock däremot var fortfarande lika lömsk på honom, men det struntade ju Karlsson i, bara han fick mat på bestämda tider, och det fick han.
4756 Karlsson hade nog blivit lite trött av all snarkforskning och allt smygande och krypande och skjutande den där natten, för det var inte förrän framåt middagstid dagen därpå som han kom inflygande i Lillebrors rum och ställde sig att vädra med näsan om det kunde märkas något lovande matos från köket.
4757 Fröken Bock knep ihop munnen ännu hårdare och sa fortfarande ingenting. Lillebror tittade ängsligt på farbror Julius, men han hade visst inget hört. Han satt bara och gormade om hur slö polisen var här i stan. Han hade ringt till dem och anmält inbrottet, men det kunde han lika gärna ha låtit bli.
4758 Men just då dunsade det till i brevlådan, och Lillebror sprang för att titta. Två kort låg på tamburmattan, ett från Bosse och ett från Bettan. Lillebror blev så glad, han läste sina kort länge och väl, och när han var färdig med det, då var Karlsson också färdig.
4759 Han slet ifrån honom cigarren och bröt den mitt itu och sa att om han en enda gång till fick se Karlsson röka, så skulle han få sig en hurring så att han aldrig glömde det och inte skulle han någonsin mer få leka med Lillebror heller, det skulle farbror Julius se till, sa han.
4760 Då var han ju inte bättre än Fille och Rulle, ja, tänk om det inte bara var äpple-addition som Karlsson förstod sig på. Lillebror undrade verkligen. Men han hade inte tid att grubbla på det mera, för just nu pillade Karlsson tyst och försiktigt bort tuggummiklunsen ur kikhålet.
4761 Varken mystikusar eller fridor kunde dra henne från kaffedrickningen med farbror Julius. Lillebror gick till telefon och talade om det där för Frida, men då ville Frida nödvändigt veta, varför hennes syster var så upptagen och när hon kunde ringa igen och allt möjligt.
4762 Men skraggan såg han. Tänk om han inte hade vetat att det bara var Karlsson och ingen riktig skragga, då skulle blodet ha stelnat i honom, det var han säker på, jo, för det var verkligen kusligt att se skraggor komma farande så där. Man började nästan tro på sagovärlden själv, tänkte Lillebror.
4763 Men han vinkade ivrigt, och då fick skraggan syn på honom. Hon vinkade tillbaka, och hennes svarta ansikte lystes upp av ett brett grin. Farbror Julius och fröken Bock måtte inte ha sett henne, eftersom deras mummel och prat fortsatte så lugnt tänkte Lillebror.
4764 Men skraggan kom hastigt inflygande till Lillebror, och i ett nysande rev hon av sig hucklet och kamkoftan och torkade sitt sotiga ansikte på Bosses gardiner, och sedan fanns där ingen skragga mer utan bara Karlsson som raskt hivade in kläder och långborste och hela skraggeriet under Bosses säng.
4765 Han vaknade tidigt och alldeles av sig själv, det var inga rop från världens bästa Karlsson som väckte honom. Konstigt, tänkte Lillebror, sedan tassade han kvickt ut i tamburen efter tidningen. Nu ville han läsa serierna i lugn och ro, innan farbror Julius kom och skulle ha tidningen.
4766 Det blev kväll den här dagen också. Lillebror satt uppe på Karlssons farstutrappa och såg skymningen komma och ljusen tändas runt omkring i hela Vasastan och i hela Stockholm så långt han kunde se. Ja, nu var det kväll, och här satt han med Karlsson bredvid sig, det var i alla fall skönt.
4767 Men här uppe på taket satt Lillebror med sin bästa vän bredvid sig och de åt bullar tillsammans ur en stor påse, fröken Bocks goda, nybakade bullar, det var skönt. Ändå såg Lillebror orolig ut. Det fanns inget lugn för den som skulle vara bästa vän med Karlsson.
4768 Men det fanns mer i Karlssons fickor än bara femöringar, där låg en liten pistol också, och innan Lillebror hann hejda Karlsson, small där ett skott som ekade över hela Vasastan. Jo, nu börjas det, tänkte Lillebror, för han såg fönster öppnas i husen runt omkring och hörde upprörda röster.

Связаться
Выделить
Выделите фрагменты страницы, относящиеся к вашему сообщению
Скрыть сведения
Скрыть всю личную информацию
Отмена