| 1 |
En kylig och strålande junimorgon kör jag ut ur Adelaide. Vingårdarna grönskar, hästvetet lyser på brunröda åkrar, hedarnas blåbuskar är strödda med stjärnor. En och annan vitlysande gotländsk grusväg skvallrar om kalkstensbotten. En och annan långdragen trädlös kulle smakar Skottland. Här finns varken tall eller gran, varken björk eller lind, varken ek eller alm. Här finns akacia och eukalyptus, punkt. Men dessa båda släkten tycks i Australien kunna anta vilka former som helst. Eftersom det bara finns två träd har dessa två iklätt sig hela den formrikedom som på andra kontinenter är upp delad på många olika släkten och familjer. Trädkronorna flyter som moln på himlen. Grönskan tycks sväva i luften, makligt lutad mot tomma intet. Plötsligt sticker nånting som ser ut som en dillkrona upp över de andra kronorna. Lika plötsligt sträcker landskapet fram en bukett träd sammanhållen med fuktig näve av en rotklump halvvägs nere i marken. Nedanför Blanchetown är floden saktfärdig och slamrik. Den skapar ett frodigt och fuktigt landskap i flodbädden. |
| 2 |
Jag tackade för kaffet och smet ut med svansen mellan benen. Jag tyckte det var så himla orättvist. Varför anklaga just mig för vad alla andra svenskar också hade gjort? Eller inte gjort. Som om det var mitt fel. Som om det var jag som hade ansvaret. Jag klättrade nedför den branta dalslänten. Kvällen var ljus, dofterna bedövande. Roddbåten som vi kommit med hade sjunkit flera meter med tidvattnet. Medan jag väntade på de andra, komponerade jag i tysthet ett stort försvarstal. "Det är fel att skuldbelägga barn för deras föräldrars handlingar. Varje ny generation föds skuldfri". Fast det var ju förstås inte riktigt sant. Statsskulden vandrar vidare från generation till generation. Likaså national förmögenheten, som är många gånger större än statsskulden. Bara genom att födas svensk var jag född rik. Det var inte min egen förtjänst att jag hade det bättre än en kongoles eller en indonesier. Det var som arvtagare till ett oskadat samhälle och en väl fungerande ekonomi - det var kort sagt som svensk jag hade det bra. |
| 3 |
Swann Reach Hotel inte långt från Moorundie är svindyrt för vad det har att erbjuda. De urgröpta sängarna verkar designade för dromedarer. Efter en råkall natt fullt påklädd under dubbla täcken fumlar jag i mig självservicefrukosten. Morgondiset över flod och färjläge är tenngrått liksom heden. Då går solen upp och i ett slag är allt förvandlat. Allt syns plötsligt: Karon på sin lilla bilfärja över floden, eukalyptusträdens oanständigt nakna stammar, det gracila pepparträdet som bilen står parkerad under. Jag fortsätter norrut via Gladstone genom ett medelhavslandskap som nere vid kusten övergår i vattensjukt marskland. Port Augusta ligger vid en lagun i vikens innersta. Övernattar på Pastoralhotellet. Receptionen ligger i spelhallen som är ett elektroniskt helvete av blixtrande och klingande automater. En aboriginkvinna står och växlar pengar till spelmarker. Hon spelar Öknen blommar och Lyckoklöver, hon spelar Blå Lagunen och Dingonatt. På gatan utanför sitter hennes dotter, som ser ut att vara i sexårsåldern, och väntar. |
| 4 |
Stäppen grönskar mellan gölar och pölar av rött vatten och savannen har efter försommarens höstregn nästan fått parkkaraktär. Både växter och djur lever i ständig väntan på dessa sällsynta, lyckliga tillfällen och har utvecklat olika strategier för att bevara sina möjligheter under torrtid för att sedan blixtsnabbt kunna begagna dem när regnen kommer. Saltbusken är särskilt listig. Den har två sorters frön, de mjuka och de hårda. Termiter och andra insekter äter helst de välsmakande och lättåtkomliga mjuka fröna. Alltså blir de hårda fröna kvar. De mjuka fröna ät mera riskbenägna och tar chansen att gro vid minsta fuktighet. De hårda fröna däremot förvaras i frökapslar och fröskal som är så salthaltiga att fröet inte kan gro förrän kapseln legat tillräckligt länge i tillräckligt mycket vatten för att laka ut saltet. Det hårda fröet förblir alltså sovande i sitt salt tills rikliga regn fallit. Då gror det och plantan utvecklar snabbt ett djupt rotsystem som kommer den att överleva även sedan det ytvatten som löste saltet har torkat bort. |
| 5 |
Sett från ungens synpunkt är livet från första början en historia om yttersta hjälplöshet och beroende. Känguruns unge föds blind, döv och liten som ett lillfinger. Modern lutar sig bakåt så att ungen kan krypa över hennes buk in i pungen och suga sig fast vid en spene. Spenen sväller och fyller ungens mun, vars kanter samtidigt växer ihop så att ungen blir hängande vid spenen. Ungen kan inte själv suga i sig mjölken utan honan sprutar in den i munnen med hjälp av en särskild muskel belägen strax ovanför mjölkkörtlarna. Så hopväxt är hon med ungen att båda blöder om man söker skilja dem åt. Enligt ökenfolken var människan från början lika ofullkomlig som känguruns ungar. Loritjafolket tror att de första människorna var sammanväxta med varandra. Deras ögon och öron var tillslutna och deras armar fastvuxna längs kroppen. Benen var uppdragna mot bålen. I sitt hjälplösa tillstånd vårdades de av småfåglar, kallade kurbaru, som matade dem med en liten kaka bakad av gräsfrö. Som pojke läste jag om Loritjafolket i Nathan Söderbloms Gudstrons uppkomst. |
| 6 |
Allt detta är detaljer i ett huvudintryck av bedövande ödslighet. Jag undrar hur aboriginbarn skulle reagera i de småländska skogarna. Jag vet hur Färöbarn reagerade när de kom till Norge. På Färöarna fanns då allt som allt bara ett trettiotal träd. Att färdas timme efter timme mellan miljoner träd blev för barnen övermäktigt. De brast i gråt. På liknande sätt kan tomheten i Australiens inre bli förkrossande för den som är van vid ett livligare synfält. Men jag gråter inte, ty tomheten är befriande. Utsikten över en stadsgata växlar från ögonblick till ögonblick. Dess tid mäts i bråkdelar av sekunder. En ström av intryck bombarderar medvetandet. I öknen finns inte mycket annat att se än geologiska formationer som haft årmiljoner på sig att bildas och som förändras bara från årtusende till årtusende. Öknens hjärta klappar i en annan takt än vårt. Geologin jäktar inte. När den intar hela synfältet uppstår först en otålighet, sedan en beklämning och slutligen det lugn som bara tomrummet kan skapa. Den stillhet som bara det absoluta ger. |
| 7 |
Vetenskapen ser ned på sitt föremål med ockupantens självklara överlägsenhet. När de infödda vägrar ockupanten tillgång till sina dokument och traditioner, förklarar vetenskapen att sådana inte finns. När de inföddas utseende avviker från det bland ockupanterna vanliga finner vetenskapen ett lägligt tillfälle att vädra sina fördomar mot judar. När de infödda anpassat sin hygien till bristen på vatten och överflödet på sand, ser vetenskapen bara en otvättad vilde. När bosättarsamhället stulit marken från de ursprungliga ägarna, konstaterar vetenskapen att de infödda saknar markrättigheter. Och bifogar en godmodigt gycklande förolämpning, som visar total brist på förståelse för de inf öddas religiösa behov av förbindelse med marken. Kroppsmålningar, markmålningar, myter, sånger och danser – allt sådant är för vetenskapen bara ohyggliga ceremonier som de infödda själva inte förstår. Denna kompakta mur av vitt oförstånd slutar i en med ansträngd skämtsamhet formulerad dödsdom: snart skall de vara borta. |
| 8 |
Dagens Alice Springs påminner mig om Tamanrasset i Sahara: samma uttorkade flodbädd som går rakt igenom staden, samma enda väg mellan söder och norr, samma känsla av stora avstånd åt alla håll, samma kosmopolitiska karaktär, samma skarpa skillnad mellan sol och skugga, mellan vit och svart. Tam är bara så mycket dammigare, fattigare och hårdare än Alice, som åtminstone om vintern är en behaglig stad. Vinterklimatet är soligt och varmt med aningen kyliga nätter. Jag köper böcker i Aranta Bookshop där två gamla damer har affären som vardagsrum och kunderna som umgänge. Jag handlar lunchsallad på Woolworths, läser Freud och Durkheim på biblioteket, skaffar kartor på miljödepartementet tvärs över gatan och äter middag på Sportcafeets uteservering innan jag återvänder till Alice Springs Resort på andra sidan bron. Alice står i ständig kontakt med rymden och metropolerna. Den här lilla ökenhålan är del av ett internationellt nätverk som kopierar och granskar alla satellitsamtal, fax och mejl som sänds mellan världsstäderna. |
| 9 |
Hon låg fastspänd med läderremmar på en smal brits med en ram i härdat stål. Selen stramade över bröstkorgen. Hon låg på rygg. Händerna var låsta vid sängkanten på vardera sidan av höften. Hon hade för länge sedan gett upp försöken att ta sig loss. Hon var vaken men hade ögonen slutna. Om hon öppnade ögonen skulle hon befinna sig i mörker och den enda ljuskällan var en svag strimma som silade in ovanför dörren. Hon hade dålig smak i munnen och längtade efter att få borsta tänderna. En del av hennes medvetande lyssnade efter ljudet av fotsteg som innebar att han skulle komma. Hon hade ingen aning om hur sent på kvällen det var, mer än att det kändes som om det började bli för sent för att han skulle besöka henne. En plötslig vibration i sängen fick henne att öppna ögonen. Det var som om en maskin av något slag hade startat någonstans i byggnaden. Efter ett par sekunder var hon inte säker på om hon inbillade sig eller om ljudet var verkligt. Hon bockade av ytterligare en dag i huvudet. Det var den fyrtiotredje dagen i fångenskap. |
| 10 |
Det kliade på näsan och hon vred huvudet så att hon kunde skrapa sig mot kudden. Hon svettades. Det var kvavt och varmt i rummet. Hon var klädd i en enkel nattskjorta som korvade sig under henne. Då hon flyttade höften kunde hon precis gripa tag i plagget med pekfingret och långfingret och dra ned linnet på ena sidan en centimeter åt gången. Hon upprepade proceduren med den andra handen. Men linnet låg fortfarande med ett veck under korsryggen. Madrassen var bylsig och obekväm. Den totala isoleringen gjorde att alla små intryck som hon annars inte skulle bry sig om kraftigt förstärktes. Selen var tillräckligt slak för att hon skulle kunna ändra ställning och lägga sig på sidan, men det var obekvämt eftersom hon då måste ha ena handen på ryggen och det gjorde att armen hela tiden domnade bort. Hon var inte rädd. Hon kände däremot en allt större uppdämd vrede. Samtidigt plågades hon av sina egna tankar som ständigt övergick i obehagliga fantasier om vad som skulle hända med henne. Hon hatade sin påtvingade hjälplöshet. |
| 11 |
Hur hon än försökte fokusera på något annat för att fördriva tiden och förtränga sin situation så sipprade ångesten fram. Den hängde som ett gasmoln kring henne och hotade att tränga in i hennes porer och förgifta tillvaron. Hon hade upptäckt att det bästa sättet att hålla ångesten borta var att fantisera om något som gav henne en känsla av styrka. Hon slöt ögonen och frammanade lukten av bensin. Han satt i en bil med öppen sidoruta. Hon rusade fram till bilen och hällde bensinen genom bilfönstret och tände en tändsticka. Det var ett ögonblicks verk. Lågorna flammade omedelbart upp. Han vred sig i plågor och hon hörde hans skrik av skräck och smärta. Hon kunde känna lukten av bränt kött och en fränare lukt av plast och stoppning som förkolnades i stolsätet. Hon hade förmodligen slumrat till för hon hade inte hört stegen men blev klarvaken då dörren öppnades. Ljuset från dörröppningen bländade henne. Han hade kommit i alla fall. Han var lång. Hon visste inte hur gammal han var, men han var vuxen. |
| 12 |
Han hade rödbrunt tovigt hår och glasögon med svarta bågar och ett glest hakskägg. Han doftade rakvatten. Hon hatade lukten av honom. Han stod tyst vid britsens fotända och betraktade henne en lång stund. Hon hatade hans tystnad. Hans ansikte befann sig i skuggan av ljuset från dörröppningen och hon såg honom bara i siluett. Han talade plötsligt till henne. Han hade en mörk tydlig röst som pedantiskt betonade varje ord. Hon hatade hans röst. Han berättade att det var hennes födelsedag och att han ville gratulera. Rösten var inte ovänlig eller ironisk. Den var neutral. Hon anade att han log. Hon hatade honom. Han kom närmare och gick runt britsen till huvudändan. Han lade utsidan av en fuktig hand på hennes panna och drog fingrarna längs hennes hårfäste i en gest som förmodligen var avsedd att vara vänlig. Det var hans födelsedagspresent till henne. Hon hatade hans beröring. Han talade till henne. Hon såg hans mun röra sig men stängde ute ljudet av hans röst. Hon ville inte lyssna. Hon ville inte svara. |
| 13 |
Han pratade om ömsesidigt förtroende. Efter flera minuter tystnade han. Hon ignorerade hans blick. Sedan ryckte han på axlarna och började justera hennes läderband. Han tajtade till selen över bröstet ett snäpp och lutade sig över henne. Hon vred sig plötsligt åt vänster, bort från honom, så tvärt hon kunde och så långt läderremmarna tillät. Hon drog upp knäna mot hakan och sparkade hårt mot hans huvud. Hon siktade på adamsäpplet och träffade med en tåspets någonstans under hakan, men han var förberedd och vred undan kroppen och det blev bara en lätt, knappt märkbar träff. Hon försökte sparka igen men han var redan utom räckhåll. Hon lät benen sjunka ned på britsen igen. Lakanet hängde ned på golvet över sängkanten. Hennes nattlinne hade glidit upp långt ovanför höfterna. Han stod stilla en lång stund utan att säga någonting. Därefter gick han runt britsen och lade upp fotbandet. Hon försökte dra benen till sig men han grep tag runt hennes ena ankel och tvingade ned knäet med den andra handen och låste foten med en läderrem. |
| 14 |
Han gick runt sängen och spände fast hennes andra fot. Därmed var hon helt hjälplös. Han plockade upp lakanet från golvet och täckte henne. Han betraktade henne under tystnad i två minuter. Hon kunde känna hans upphetsning i dunklet trots att han inte låtsades om den eller visade den. Han hade säkert erektion. Hon visste att han ville sträcka fram en hand och röra vid henne. Sedan vände han och gick ut och stängde dörren efter sig. Hon hörde att den reglades, vilket var helt i onödan eftersom hon inte hade någon möjlighet att ta sig loss från sängen. Hon låg i flera minuter och tittade på den smala ljusstrimman ovanför dörren. Sedan rörde hon sig och försökte känna efter hur hårt remmarna satt. Hon kunde dra upp knäna en aning men selen och fotremmarna stramade omedelbart. Hon slappnade av. Hon låg helt stilla och tittade ut i ingenting. Hon väntade. Hon fantiserade om en bensindunk och en tändsticka. Hon såg honom indränkt i bensin. Hon kunde fysiskt känna asken med tändstickor i handen. Hon skakade på den. Det rasslade. |
| 15 |
Hon hade brunt axellångt hår, avlångt ansikte och en mogen kropp som klippt ur en postorderkatalog för damunderkläder. Kvinnan var klädd i sandaler, svart bikini och lilatonade solglasögon. Hon var amerikanska och pratade med sydstatsdialekt. Hon hade en gul solhatt som hon släppte på marken bredvid solstolen innan hon gjorde tecken till bartendern i Ella Carmichaels bar. Lisbeth Salander lade ned sin bok i knäet och tog en klunk ur glaset med kaffe innan hon sträckte sig efter cigarettpaketet. Utan att vrida på huvudet flyttade hon blicken till horisonten. Från sin plats på terrassen vid poolen kunde hon se en skymt av Karibiska havet mellan en grupp palmer och rhododendron vid muren framför hotellet. En bit ut slörade en segelbåt på väg norrut mot Saint Lucia eller Dominica. Ännu längre ut kunde hon se konturerna av en grå lastbåt på väg söderut mot Guyana eller något av grannländerna. En svag bris bekämpade förmiddagshettan men hon kände en svettdroppe långsamt rinna ned mot ögonbrynet. |
| 16 |
Hon hade tillbringat dagarna i så mycket skugga som möjligt och satt följaktligen stadigt planterad under soltaket. Ändå var hon brun som en nötkärna. Hon var klädd i kakifärgade shorts och ett svart linne. Hon lyssnade till de märkliga tonerna från steel pans som flödade ur högtalaren vid bardisken. Hon hade aldrig varit det minsta intresserad av musik och kunde inte skilja på Sven-Ingvars och Nick Cave, men steel pans fascinerade henne. Det tycktes osannolikt att någon kunde stämma ett oljefat och ännu mindre sannolikt att fatet kunde förmås att släppa ifrån sig kontrollerbara ljud som inte liknade någonting annat. Hon upplevde ljuden som magiska. Hon kände sig plötsligt irriterad och flyttade blicken tillbaka till den kvinna som just hade fått ett glas med en apelsinfärgad drink i handen. Det var inte Lisbeth Salanders problem. Hon kunde bara inte begripa varför kvinnan stannade. I fyra nätter, ända sedan paret hade anlänt, hade Lisbeth Salander lyssnat till den lågintensiva terror som utspelades i hennes grannrum. |
| 17 |
Han återvände till hotellet sent på eftermiddagarna, då han badade och umgicks med sin fru vid poolen. De brukade äta middag tillsammans i vad som tycktes vara en högst lågmäld och kärleksfull samvaro. Kvinnan drack möjligen ett eller två glas för mycket men berusningen hade inte varit störande eller uppseendeväckande. Bråken i grannrummet startade rutinmässigt mellan tio och elva på kvällen, ungefär samtidigt som Lisbeth gick och lade sig med en bok om matematikens mysterier. Det handlade inte om grov misshandel. Så vitt Lisbeth kunde avgöra genom väggen pågick ett segslitet malande gräl. Den föregående natten hade Lisbeth inte kunnat motstå sin nyfikenhet och gått ut på balkongen för att genom parets öppna balkongdörr höra vad det hela handlade om. I mer än en timme hade han gått fram och tillbaka i rummet och erkänt att han var en usling som inte förtjänade henne. Gång på gång hade han sagt till henne att hon måste tycka att han var falsk. Vid varje tillfälle hade hon svarat att hon inte ansåg det och försökt lugna honom. |
| 18 |
Han hade kallat henne för hora, vilket var ett ord som Lisbeth Salander utan tvekan skulle ha vidtagit åtgärder gentemot om anklagelsen hade riktats mot henne. Nu var det dock inte så och därmed i praktiken inte hennes personliga problem, och följaktligen hade hon svårt att bestämma sig för om hon skulle eller borde agera på något sätt. Lisbeth hade häpet lyssnat till hans malande som plötsligt övergått i vad som lät som en örfil. Hon hade precis beslutat sig för att gå ut i hotellkorridoren och sparka in dörren till grannarna då det blev tyst i rummet. När hon nu granskade kvinnan vid poolen noterade hon ett vagt blåmärke på axeln och ett skrapmärke på höften, men inga uppseendeväckande skador. Nio månader tidigare hade Lisbeth läst en artikel i Popular Science som någon glömt på Leonardo da Vinci-flygplatsen i Rom och plötsligt hade hon utvecklat en obestämd fascination för ett så obskyrt ämne som sfärisk astronomi. Helt impulsivt hade hon gjort ett besök i universitetsbokhandeln i Rom och köpt några av de viktigaste avhandlingarna i ämnet. |
| 19 |
För Grenadas vidkommande innebar det att arbetslösheten ökade från drygt sex till närmare femtio procent och att kokainhandel åter blev den i särklass viktigaste inkomstkällan. Philip Campbell hade skakat på huvudet åt beskrivningen i Lisbeths guidebok och gett henne goda råd om vilka personer och kvarter hon skulle undvika efter mörkrets inbrott. I Lisbeth Salanders fall var sådana råd tämligen bortkastade. Däremot hade hon helt undvikit att stifta bekantskap med Grenadas kriminalitet genom att bli förälskad i Grand Anse Beach omedelbart söder om Saint George’s, en milslång och glest befolkad sandstrand där hon kunde vandra i timmar utan att behöva prata med eller ens träffa någon annan människa. Hon hade flyttat ut till Keys, ett av de få amerikanska hotellen vid Grand Anse och hade bott där i sju veckor och inte gjort mycket mer än vandrat omkring på stranden och ätit den lokala frukten chinups som i smaken påminde om bittra svenska krusbär och som hon blivit omåttligt förtjust i. Det var lågsäsong och knappt en tredjedel av rummen på Keys Hotel var uthyrda. |
| 20 |
Enda problemet var att både hennes frid och de förströdda studierna i matematik plötsligt stördes av den lågmälda terrorn i grannrummet. Mikael Blomkvist satte pekfingret på dörrklockan till Lisbeth Salanders lägenhet på Lundagatan. Han förväntade sig inte att hon skulle öppna, men han hade tagit för vana att åka förbi hennes bostad någon gång i månaden för att undersöka om någon förändring hade ägt rum. Då han petade upp brevinkastet kunde han skymta högen av reklam. Klockan var strax efter tio på kvällen och det var för mörkt för att han skulle kunna avgöra hur mycket högen hade vuxit sedan sist. En kort stund stod han obeslutsam i trapphuset innan han frustrerat vände på klacken och lämnade fastigheten. Han promenerade i maklig takt hem till sin lägenhet på Bellmansgatan, satte på kaffebryggaren och slog upp kvällstidningarna framför sena Rapport. Han kände sig dyster till sinnes och undrade var Lisbeth Salander befann sig. Han kände en vag oro och undrade för tusende gången vad som egentligen hade hänt. |
| 21 |
Mikaels minskade intresse för Wennerströmaffären sammanföll med Lisbeth Salanders försvinnande ur hans liv. Han begrep ännu inte vad som hade hänt. De hade skilts åt på annandag jul och han hade inte träffat henne under mellandagarna. Sent på kvällen dagen före nyårsafton hade han ringt henne, men hon hade inte svarat. På nyårsafton hade han promenerat över till henne två gånger och ringt på dörren. Den första gången hade det lyst i hennes lägenhet men hon hade inte öppnat. Den andra gången hade det varit mörkt i lägenheten. På nyårsdagen hade han på nytt försökt ringa henne utan att få något svar. Därefter hade han endast mötts av beskedet att abonnenten inte kunde nås. Han hade sett henne två gånger under de närmast följande dagarna. När han inte fått tag på henne på telefon hade han gått hem till henne i början av januari och satt sig att vänta på trappsteget framför hennes lägenhetsdörr. Han hade en bok med sig och väntade envist i fyra timmar innan hon kom in genom porten, strax före elva på kvällen. |
| 22 |
Han kände sig kort sagt som en idiot. Han stod kvar vid fönstret en lång stund. Till sist fattade han ett avgörande beslut. Om Lisbeth Salander tyckte så hjärtligt illa om honom att hon inte ens kunde förmå sig att hälsa då de såg varandra i tunnelbanan så var förmodligen deras vänskap över och skadan irreparabel. I fortsättningen skulle han inte ta några initiativ för att få kontakt med henne igen. Lisbeth Salander tittade på sitt armbandsur och konstaterade att hon trots sitt stillasittande i skuggan var genomsvettig. Klockan var halv elva på förmiddagen. Hon memorerade en tre rader lång matematisk formel och slog ihop boken Dimensions in Mathematics. Därefter nappade hon åt sig sin rumsnyckel och cigarettpaketet från bordet. Hennes rum låg på andra våningen, vilket också var hotellets översta våning. Hon drog av sig kläderna och gick in i duschen. En två decimeter lång grön ödla blängde ned på henne från väggen, strax under taket. Lisbeth Salander blängde tillbaka men gjorde ingen ansats att vifta undan ödlan. |
| 23 |
Efter trettio minuter hade de löst hans hemuppgifter. Efter en timme hade de gått igenom hela nästa kapitel i räkneboken och hon hade pedagogiskt förklarat knepen bakom räkneoperationerna. Han hade betraktat henne med vördnadsfull respekt. Efter två timmar hade han berättat att hans mamma var bosatt i Toronto, Kanada, att hans pappa bodde i Grenville på andra sidan ön och att han själv bodde i ett skjul längre upp på stranden. Han var yngst i en syskonskara med tre äldre systrar. Lisbeth Salander fann hans sällskap märkligt avslappnande. Situationen var ovanlig. Hon brukade sällan eller aldrig inleda samtal med andra människor bara för pratandets skull. Det var inte en fråga om blygsel. För henne hade konversation en praktisk funktion; hur hittar jag till apoteket eller vad kostar hotellrummet. Konversation hade också en yrkesmässig funktion. När hon arbetat som researcher för Dragan Armanskij på Milton Security hade hon inte haft några problem att föra långa samtal för att få fram fakta. |
Комментарии