| 1 |
Hatto, eremiten, stod i ödemarken och bad till Gud. Det var storm, och hans långa skägg och toviga hår fladdrade omkring honom som de vindfarna grästuvorna på krönet av en gammal ruin. Dock strök han ej håret ur ögonen eller stack skägget inom bältet, ty han höll sina armar upplyftade till bön. Allt ifrån soluppgången hade han lyft sina knotiga, håriga armar mot himmeln, lika outtröttligt som ett träd ditåt sträcker sina grenar, och han ämnade stå kvar så allt intill kvällen. |
| 2 |
Han hade en stor sak att bedja om. Han var en man, som erfarit mycket av världens ondska. Han hade själv förföljt och plågat, och förföljelser och plågor från andra hade kommit på hans del, mer än hans hjärta kunnat bära. Så drog han ut på den stora heden, grävde sig en håla i flodstranden och blev en helig man, vars böner hördes vid Guds tron. Hatto, eremiten, stod där vid flodstranden utanför sin håla och bad sitt livs stora bön. |
| 3 |
Han bad Gud, att denne måtte låta domens dag inbryta över denna onda värld. Han kallade på de basunblåsande änglarna, som skulle förkunna slutet på syndens välde. Han ropade på blodhavets vågor, som skulle fördränka de orättfärdiga. Han kallade på pesten, som skulle fylla kyrkogårdarna med högar av lik. Runt omkring honom var öde hed. Men ett litet stycke högre upp vid flodstranden stod en gammal pil med kort stam, som överst svällde ut till en stor huvudlik knöl, från vilken nya, färskgröna grenknippen växte ut. |
| 4 |
Varje höst blev den plundrad på dessa friska årsskott av innevånarna i det bränslefattiga slättlandet. Varje vår sände trädet ut nya, smidiga skott, och under stormiga dagar sågos dessa fladdra och svänga kring det, liksom hår och skägg fladdrade kring Hatto, eremiten. Ärleparet, som brukade lägga sitt bo överst på pilens stam inne bland de uppspirande kvistarna, hade ämnat börja sitt byggnadsföretag just denna dag. |
| 5 |
Men bland de våldsamt piskande grenarna funno fåglarna ingen ro. De kommo flygande med sävstrån och rottågor och vinterstånden starr, men de måste vända om med oförrättat ärende. Just då märkte de den gamle Hatto, som anropade Gud om att stormen måtte varda sju gånger våldsammare, på det att småfågelnästet måtte bortsopas och örnaredet förödas. Naturligtvis kan ingen nu levande begripa, hur mossig och förtorkad och knotig och svart och olik en människa en sådan där gammal hedbo kunde vara. |
| 6 |
Skinnet satt så stramt över panna och kinder, att han närmast liknade en dödskalle, och man såg blott på ett litet glimmande i bottnen av ögonhålorna, att han ägde liv. Och kroppens förtorkade muskler gåvo den ingen rundning, utan den uppsträckta, bara armen bestod endast av några smala benpipor, klädda med tillskrynklat, hårdnat, barkliknande skinn. Han bar en gammal, tätt åtsittande, svart kåpa. |
| 7 |
Han var brunbränd av solen och svart av smuts. Endast hans hår och skägg voro ljusa, bearbetade av regn och solsken, tills de kommit att få samma gröngråa färg som pilbladens undersida. Fåglarna, som foro omkring och sökte boplats, togo Hatto, eremiten, för en annan gammal pil, stäckt i sin himmelssträvan av yxa och såg liksom den förra. De kretsade omkring honom många gånger, foro och kommo igen, togo märke på vägen till honom, beräknade hans läge med avseende på rovfåglar och stormar, funno honom rätt ofördelaktig, men bestämde sig ändock för honom på grund av hans närhet till floden och starrtuvorna, till visthuset och materialboden. |
| 8 |
En av dem sköt pilsnabbt ned i hans utsträckta hand och lade där ned sin rottåga. Det var ett uppehåll i stormen, så att rottågan ej genast blev bortryckt ur handen; men i eremitens böner var intet uppehåll. "Måtte Herren snart komma och förgöra denna fördärvets värld, så att människorna ej hinna samla över sig mera synd! Måtte han frälsa de ofödda från livet! För de levande finnes ingen frälsning." Så började stormen åter, och den lilla rottågan fladdrade bort ur eremitens stora, knotiga hand. |
| 9 |
Men fåglarna kommo igen och försökte kila in det nya hemmets grundpelare mellan fingrarna. Plötsligt lade sig då en klumpig och smutsig tumme över stråna och fasthöll dem, och fyra fingrar välvde sig över handytan, så att där blev en lugn nisch att bygga i. Men eremiten fullföljde sina böner. "Herre, var äro de skyar av eld, som förhärjade Sodom? När öppnar du de himmelens källor, som lyfte arken till Ararats topp? |
| 10 |
Äro ej ditt tålamods kar uttömda och din nåds skålar tomma? Herre, när kommer du ur din rämnande himmel?" Och där visade sig för Hatto, eremiten, febersyner från domens dag. Marken bävade, himmelen glödde. Under den röda skyn såg han svarta moln av flyende fåglar, över marken vältrade sig, rytande och vrålande, en flod av flyktande djur. Men på samma gång som hans själ var upptagen av dessa eldsyner, började hans ögon att följa de små fåglarnas flykt, där de blixtsnabbt foro fram och åter och med ett litet pip av tillfredsställelse flyttade in ett nytt strå i nästet. |
| |
… |
Комментарии